Premiärmilen - En mycket stark öppning på 2013

Datum: 24 mars 2013 Distans: 10 km Plats: 158 Tid: 38:19 (nytt årsbästa)

Min blogg var egentligen helt baserad på mina upplevelser kring loppen, så kallade "race reports". Jag tycker nästan att det känns lite pirrigt och ovant att skriva en sådan igen. Det trots allt ett bra tag sedan, men nu gäller det bara att samla alla tankar man har kring loppet och få ut det på ett bra sätt. För nu har 2013 börjat på riktigt.

Inför:  Det var över 5 månader sen jag sprang ett lopp senast. Då kände jag en stor besvikelse, jag hade satt upp för stort mål och hade oerhört hög press. Om det gick okej, skulle jag slå mitt milrekord på 37:55. Om det gick bra, så skulle jag krypa in under 37 minuter. En stor anledning till detta var att jag hade en sådan spikrak kurva i utveckling och en jävla inställning, i kombination med att banan ryktades vara väldigt snabb. Hela tiden under min debutsäsong 2012, så pressade jag mig och slog rekord på rekord när det kom till 5 km. Första loppmilen gjorde på superstarka 37:55 och min första halvmara gjordes på 1:24:58. Helt magiska resultat givetvis, men med i takt att de fina resultatet flödade in, så höjde jag hela tiden mina mål. När jag passerade mållinjen med nerspydda handskar i Hässelby med tiden 38:24, kände jag mig väldigt besviken och kände att det här var ett jäkla dåligt avslut på en fin säsong. Jag svor att jag skulle ta revansch i Tömilen om inte annat.

Men, så blev det inte. Jag blev sjuk och var i närmaste utslagen i sängen helgen före och min loppsäsong var över. Min identitet har stärkts något otroligt efter att jag har blivit löpare, det är en del av den jag är och en del av min sunda och aktiva livsstil. Jag har varit hyfsat snabb under en bra tid som yngre, men uthållig, inte alls. Ser med avstånd mina resultat från förra året, så är jag otroligt nöjd och att jag nådde framgång så snabbt, på sån kort tid. Det är anmärkningsvärt bra, en sådan utveckling utan riktig löparbakgrund, är nog få i Sverige som kan matcha. Framförallt när jag egentligen har löpt 2 pass i veckan. Så, om vi hoppar till idag. Jag har haft en 5 månader lång försäsong. Fotbollsallsvenskan kallar sin försäsong för världens längsta, så jag är nog i paritet där. Jag har slitit hårt, där man egentligen borde ge upp och inse att det här är skit. Att löpning är skit. Men jag har knutit näven och kört.

Det var isigt, grusigt och kyligt. Men helt okej underlag. (bild tagen från rocknrollrunning.com)

 

Jag åkte till universitet, en plats jag pluggade på under en period och som jag inte har saknat alls. Att jag skulle återvända några år senare och springa ett lopp, fanns inte i mitt medvetande alls, såklart. Något som jag definitivt inte har saknat är bajamajorna som stod uppradade och kön som stod och väntade. Huga mig. Jag var nervös kvällen innan inför min återkomst till ett lopp. Jag levde och andades lopp förra året, så det var min nervösa uppvärmningssteg som jag joggade till startlinjen. Där kryllade det med löpare och jag fick knuffa mig fram, för att få en syl i vädret. Jag var så fokuserad i min musik i öronen, så jag hörde inte ens startskottet riktigt och sen helt plötsligt var vi iväg.

Under:  Tanken var att precis som mina lopp tidigare. Starta hårt, få en positiv split inför 5 kilometern. Första kilometern gick på 3:27 och den andra gick på 3:38. Det får jag säga är helt klart godkänt. Oron över att det inte skulle vara tillräckligt bra väglag, försvann ganska fort. Det var inte direkt det bästa underlag, men helt klart godkänt med tanke på de förutsättningar som fanns. Vid 3 km-skylten kom det som jag hade fruktat. Mitt starka illamående, det är så himla jobbigt och det finns inget att göra. Men eftersom det var i inledningsfasen lyckades jag pressa ner det bara lite och tänka på annat. Sen kom kraftigt håll (kanske inte skulle äta så kort innan loppet, jävla amatör). Jag hade inte direkt förutsättningarna på min sida och när jag hade sprungit 4.5 km, såg mål (det är en 2-varsbana). Då ville jag bryta, stiga åt sidan och inte behöva springa en meter till. Men jag bet ihop. Precis som alltid.

 

Jag avskyr när man måste springa samma bana två gånger. Jag tycker att det känns lite trist så att säga. Det enda positiva är att man vet vad man har framför sig och kan på något sätt ta hjälp av detta. När jag hade passerat 6 km-skylten så gjorde illamåendet storstilad entré på riktigt. Men jag tackar gudarna för att jag kom på ett sätt att undertrycka detta. Det var att svälja mera och andas fortare, inte för att jag vet ifall det hjälper rent fysiskt, men det funkade nu och jag klagar inte. Det var min räddade ängel i det här loppet. Kallt som fan var det också. Men någonstans här började jag också njuta av få vara på banan och leva "livet", det är det här jag har saknat och tänkt på varje gång jag har sprungit ute bland alla lummiga ljus på min asfaltspass. Vid 9 km, så tog jag fram den "spypåse" jag hade med mig i den ena handen, i fall att. Men jag klarade med mycket möda och stort besvär styra bort spykänslor när jag passerade mållinjen. Uttömd, men otroligt glad.

Så här glad är jag med min fina medalj efter loppet!

 

Efter: Känslan efteråt var oslagbar. Jag hade återigen klarat det. Med tanke på att det var så länge sedan, jag sprang ett lopp. Tiden blev 38:19 och det får jag nog säga att jag är mer än nöjd med. Målsättningen var under 40 minuter, alltså Sub 40. Det gick och blev det näst bästa miltiden än så länge. Strålande. Jag hade ändå varit sjuk förra helgen och varit orolig egentligen hur jag skulle klara av ett lopp under 40 eller inte. Men nu är det bevisat, jag är tillbaka där jag hör hemma. Sen blev det ett hastigt avsked från området, då innebandymatch väntades lite mer än en timme efter loppet. (Mer om det i nästa inlägg). En fin medalj som t o m slår Hässelbyloppets medalj på fingarna, det är inte fy skam. För är det något jag har saknat med loppen också, så när man kommer hem och kan hänga på en ny fin medalj på klockan. Jag är tillbaka. Jag ska inte göra mig själv besviken. Jag ska njuta av varenda steg och framförallt, jag ska ha kul.

Som traditionsenlig belöning så inköptes en chokladkaka efter loppet. Det blev Lindt Caramel with a touch of sea salt. Tydligen ny. Den är lite annorlunda och har faktiskt större nytta av salt den här gången, än den vanliga "sea salt"-varianten. Smakerna kompletterar på ett intressant sätt.