Underlaget väldigt klurigt och extra jobbigt för redan trötta ben. Passet skulle helt klart bli ett betydligt lugnare än det dagen innan (4:26-tempo i lördags). Under första halvan av passet, så kommer en av de där dödssynderna som man inte får göra som löpare. När man har det som allra jobbigast så tänker jag på nästa löppass. Som jag vet är två dagar senare. Tror ni att man blir peppad av detta? Absolut inte. Snarare tvärtom. När det är som tuffast, så inser jag att det är mer än halva passet kvar samt att jag tänker redan på ett ett potentiellt nytt pass som kan bli tufft. Det det där händer ibland när det är som svårast. Det gör löpningen ställs på sin spets. Jag försöker utöver att jobba med den själva fysiska löpningen, att jobba med det mentala och jag har stegvis blivit bättre på detta. Samtidigt som jag det ibland kommer återfall. Hur passet gick? Helt ok. Blev nämnda 18 km på 4:35.
Nu sitter jag här efter det där nästa löppasset också. Igår var det innebandyträning och det märks att jag är inne i en tuff träningsperiod. Dagens pass då? Det blev ännu knepigare, eftersom väglaget hade blivit värre. Jag sprang ändå asfaltsrundan den här gången, men det var inte bättre för det. Hungrig som attan också. Jag sprang den klassiska asfaltstian på 4:14-fart. Absolut inget att hurra för, men samtidigt så tänkte jag inte på nästa pass och jag lever i nuet. Ännu ett pass att bocka av. Inget konstigt med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar