Ni som följer här på bloggen, förstod nog hur uppgiven jag var efter loppet i Norrköping. Det var ett magplask deluxe, när jag stod för en flopp utan dess like när jag helt otippat tappade allt på 3000 meter. Framförallt när jag hade sprungit på rekordfart 8 dagar innan. En av få gånger, jag hade känt mig absolut toppform. 8 dagar senare var allt bortblåst. Jag läser om de som helt plötsligt slutar med löpning. Jag vet inte exakt var jag läste det, när någon efter 7 kilometer in i ett träningspass helt plötsligt stannade och ville inte springa något mer. För att sen sluta helt med löpningen. Som vad jag förstod återupptog mycket senare igen. Ungefär så var känslorna, när jag satt ensam i ett av Stadium Arenas omklädningsrum. Ett dåligt lopp är bara ett dåligt lopp. Samtidigt så ställer jag oerhört höga krav på mig själv. Ibland för höga kanske man kan tycka som utomstående, men samtidigt så är del av framgångssagan där jag har nått höga nivåer i varenda distans som jag har tagit mig an.
Som vanligt vid den här typen av lopp, letade jag efter snabb revansch. Jag försökte leta efter lopp överallt i Sverige, som innehöll 3000 meter, som skulle gå av stapeln snart. Det misslyckades, samtidigt som känslorna avtog rätt snabbt. Jag var nästan apatisk och undrade hur jag skulle reagera när jag hade fått sova på saken ett par dagar. Skulle det här innebära slutet. Jag är väl medveten om all den här löpningen kan bara ta slut en vacker dag. Jag hintade om detta i ett blogginlägg (förra året kanske?) att det skulle ta slut 2015, då jag inte såg någon framtid efter detta. Var detta det sista folket ute i stugorna fick se mig. Slutet på en 27-åring? Jag har haft minst sagt halvsjaskiga pass den senaste tiden. Igår hade jag 1,5 timmes innebandyträning, den tog slut 21:00. Hemma vid 21:12. Laddade om batterierna så gott det gick. 22:03 steg jag ut via ytterdörren. Ett 10 km-pass, för att dels säkra det sista passet innan nästa tävling och dels var det en "revansch" för det tämligen misslyckade intervallpasset som slutade med att jag bytte ut banintervaller till att springa som en running back i amerikansk fotboll.
Hur det gick? Vi kan väl säga att jag hade otroligt ont i ena ljumsken på uppvärmningen. Så pass mycket att farten var kanske det långsammaste jag har sprungit på mycket länge samtidigt som jag inte ens kunde springa normalt. Det var ett hårsmån från att jag avbröt kvällens sena pass. Jag gjorde dock ett försök, jag kan inte säga att den första halvan av min klassiska asfalstia gav någon större lycka. Den andra halva blev nog nästan snabbare och jag tryckte på bra, ljumsken var inte alls lika farligt förekommande helt enkelt då. Jag avslutade starkt och med en bättre känsla. 4:09/km är inget jag skriver hem om, samtidigt som det fortfarande är rätt så halt och jag har haft det tufft den senaste tiden. Ett litet glädjeämne med andra ord.
Vad händer imorgon då? Min första tävling efter Norrköping, då jag ska springa 3000 meter i Hammarbyspelen i Sätra. Ett rätt så starkt startfält väntar med andra ord och jag ska göra allt jag kan för att INTE missa att ta med mig en fulladdad klocka. Jag får vara väldigt ödmjuk, eftersom jag inte vet i vilken form jag befinner mig i och jag ligger inte alls i rekordformen. Det är en sak som är säker. Samtidigt som jag ska få en upprättelse för senast. En tid på runt 9:50, skulle göra mig mer än nöjd. Mer kan jag inte begära på dagens grunder. Ibland får man ta två löpsteg tillbaka, för att ta tre löpsteg framåt längre fram. Precis som när man springer på hala underlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar