Hammarbyspelen 2015 - Tillbaka igen!

Datum: 13 februari 2015 Distans: 3 km Placering: 5 Tid: 9:33

Man kan väl minst sagt säga att det var lite deppigt efter Norrköpingsloppet. Ibland undrar varför man spenderar så mycket tid ute i spåret, för att få det här resultatet i ryggen. Med tankar om att strunta i löpningen och gå vidare i livet, så skulle det bara komma EN chans till revansch. För Raka Spåret som skulle vara veckan därpå, skulle inte ha 3000 meter och Vinthundvintern prioriterades bort. Då fanns det helt enkelt bara ett lopp kvar - Hammarbyspelen. Är det något som jag vill är det, att avsluta någonting starkt och sedan gå vidare till nästa steg.

När jag sprang i mål och förstod att jag hade fått 10:10, så kände jag mig rånad. Jag kände mig förödmjukad. Det är bara ett lopp, tänker vissa. Självfallet är det så, ibland går det åt skogen och sedan är det bara att bryta ihop och komma igen. Jag tänkte inte köra några monsterpass eller åka till Västerås för att träna intervaller. Utan jag hade tänkt träna bra och disciplinerat. Inte avvika från någonting. Sista träningsveckan var inget som skvallrade dock om någon storform, utan det är alltid svårt att sia om ens form framförallt när underlaget är som det är.

Inför:

Det är något speciellt med kvällslopp. Jag spenderade i stort sett hela dagen att åka till Norrköping en lördag för att springa runt 10 minuter, för att åka hem igen. Det tog väl cirka 10 timmar allt som allt. Om det var värt det? Inte direkt, men man vet aldrig riktigt hur det ska gå eller så. Att springa direkt efter jobbet en fredag, är något jag har lättare för att köpa och det tar inte alltför mycket tid i anspråk och det passar mig ypperligt. Jag hade laddat på bra. Jag hade ätit två ägg till frukost till den vanliga frukosten för att ladda. Det är något jag har infört nu den senaste tiden, ifall jag skulle ha ett lopp eller en tuff träningsdag. Ägg - enkelt, nyttigt och gott.

Jobbet flöt på bra. Som vanligt. Jag hade inte direkt så brått att komma ifrån det heller, eftersom jag skulle gå vid runt halv 5 och loppet skulle börja 3 timmar senare. Jag mötte upp med min största supporter - min far vid Slussen, för att äta strömming. Perfekt uppladdning, senast jag hade kvällslopp var i Scandic Indoor Games och då blev det strömming samt nytt rekord på 3000 meter. Alltid gott med strömming, så opretentiöst på något sätt. 

Sen satt vi på tunnelbanan ut mot Sätra. Jag märkte själv att jag var lite småseg och var inte alls taggad. Det där kan man sedan reglera hur mycket man vill själv utan att det ska påverka någonting annat. Väl på plats i Sätrahallen. För andra gången i mitt liv, den första var vid Vinthundvintern förra året, då det blev 9:40, efter ett misslyckad rekordförsök. Vi var på plats lång tid i förväg. Det var så pass segt, så att jag satt mest och tänkte på precis ingenting. Jag funderade ifall det skulle bli så många som det var på förhand, för då skulle det eventuellt bli två olika heat. Så blev det inte, alla fick plats i ett och samma. Jag var mest orolig på förhand, eftersom det endast var två (eller tre då, med en tjej) som var anmäld till 3000 meter, under en längre tid. Till slut fylldes det på och tur var det. Annars hade blivit knepigt att springa i stort sett solokvist.

Lunny var på plats och hade bra plats.

Uppvärmingen var seg och tröttsam. Jag satt mest till slut på en stol, tittade ut över de andra friidrottsdeltagarna och det fanns inga speciella känslor i kroppen eller några tankar att spinna vidare på. Jag hade skrivit att jag var nöjd ifall jag fick springa under 9:50. Det var väldigt ödmjukt att tänka så. Jag vet att jag har kapacitet för något betydligt bättre, samtidigt så kombinationen med dåligt sistalopp samt inte alls den träningsform som jag har velat ha, gjorde att jag inte kunde vara alltför självsäker. Väl på plats på startlinjen, så visste jag att det var bara att köra och sen se vad som skulle hända.

Under:

När väl loppet var igång, så hängde jag på rätt hyggligt. På något sätt har jag proklamerat tidigare att det är jobbigt mentalt att springa 3000 meter. Det är det, väldigt jobbigt. Skulle du, ha en minsta dålig dag, så skulle det bli supertufft. Du kan inte släppa en sekund egentligen för att det skulle vara förödande. Den här kvällen var jag dock med och hängde med en trio löpare, som var mycket kvicka och gav mig hygglig draghjälp den första kilometern. Det sades att jag sprang första kilometern på runt 3:07-3:08, ungefär som brukligt. För idag hade jag med mig allt, klocka, Lunny på plats och allting annat kändes betydligt bättre. 

3000 meter går snabbt!

Andra kilometern är också den jobbigaste när det kommer till 3000 meter. För på något sätt, måste du bibehålla din höga fart, samtidigt som du gärna vill spara lite för en eventuell spurt under den tredje kilometern. Jag kände mig i hygglig form och jag överraskades lite av att jag fortfarande var med i gejmet, även om den där trion för ett tag sedan hade distanserat mig, så lyckades jag hålla uppe ett bra tempo. Det var nog för att jag hade möjligheten att varva några enstaka på banan, som gjorde att jag ändå kämpade på rätt bra.

Som sagt.

Den sista kilometern var nästan likadan. Jag hade ett bra tempo och jag gnuggade på. Med mindre än två varv kvar, så körde jag på rätt hårt och i det sista varvet så gasade jag så gott jag bara kunde. Jag hade förstått att jag inte skulle slå något rekord den här kvällen, men det var inte tanken. Nu hade jag ändå en bra tid på gång och den tänkte jag inte på något sätt paja. Jag älskar känslan av att få springa tufft på det sista varvet. Såhär i efterhand, så undrar jag varför jag inte hade börjat spurta redan under det tredje sista varvet eller så, då hade jag kanske till och med kunnat utmanat rekordet eller så. Lite besviken blir man, samtidigt som man är glad för att man känner sig starkt över mållinjen.

Efter:

När jag förstår att jag får tiden 9:33, så drar jag lite på smilbanden. Jag är 8 sekunder från nytt rekord samtidigt som jag på nytt visat att jag är tillbaka, med både ett delvis stukat självförtroende samt en sämre träningstid bakom mig, så är jag hur nöjd som helst. Det är ändå min tredje bästa 3 km-tid, samtidigt som den är bättre än förra årets rekord (9:35). Det ska egentligen inte vara möjligt att prestera på detta sätt, just i den här fasen. Så blev dock fallet och då är det bara att tacka och ta emot.

Stolt över att jag är där jag vill vara.

Jag tänker först att jag ska slänga mig i höjdhoppsmattan, men sedan vill jag bara vandra ut för göra mig färdig för avfärd. Uppdraget utfört. Jag visade att jag på allvar är tillbaka, där jag vill vara. Det är inget snack om den saken. Det är kanske inte riktigt samma känsla i kroppen, som när man slår ett nytt rekord. Däremot så är jag väldigt glad över att visa att hårt arbete lönar sig, oavsett hur snabbt det kan gå ibland i vissa pass, med tanke på underlaget. Jag byter om. Jag tittar mig själv i spegeln, gör ett kort segergest mot mig själv och ler. Om jag mådde bra då? Skojar du, utan tvekan den gladaste skiten på stället. Inte ens vinnaren kan ha varit gladare.

På vägen hem, så inser jag hur skönt det är att jag har "helgen på mig" att få njuta av allt. Att få ladda om batterierna för de kommande pass. Att allting känns värt ibland. Jag gör ett försök att hinna med en mjukglass på McDonalds senare, men för lång kö, långsam betjäning och för kort tidsmarginal till mitt tåg ska gå, så får jag bli utan. Det gör inget. Jag är tillbaka på banan igen och jag visar att jag är att räkna med, att den där Norrköpingsresan var ett kort sidospår. Så det så.