Att fajtas mot allt och alla!

Ni vill nog allt gärna veta hur det går i den där eviga följetongen? Den där om min fot. Den har inte försvunnit, även om jag hade velat att den mystiskt skulle försvinna och vara borta för alltid sådär magiskt. Så är inte fallet. Det känns att det är något kvar där, men jag klarar uppenbarligen av att göra de flesta pass utan större påverkan och även att slå rekord på 3000 meter. Det var en otroligt tuff tid under sommar och höst förra året, det var tufft. Det tog ett bra tag tid innan jag ens kände att jag var tillbaka på banan, det var först i och med Tunnel Run-loppet, som jag förstod att bra karaktär och hård träning lönar sig. Jag fortsatte att träna hårt och fokuserat efter det. Samtidigt så besökte jag idrottsskadespecialisterna, där man inte blev mycket klokare. De gav mig en remiss och ett steg i någon riktning i varje fall.

Remissen gick till Gå- och löpkliniken på Odenplan. Det blev ett relativt kort möte, där hon kikade på min fot. Hon kunde konstatera att vänster- och högerfot inte beter sig likadant, att det kunde vara en start till plantar fascitt. Fast hon kunde inte vara säker på den saken. Hon erbjöd sig göra personliga inlägg för 1900:-. Fast det var inte helt hundraprocentigt att vad egentligen jag led av. Därför valde jag att avvakta med inlägg, för att troligtvis köpa balansbräda och annat, som gör att jag kan träna benen. För jag kan inte vara så dumdristig och tro att jag kan ha löpning fyra gången i veckan med innebandy på det, sen att tro att allt ska lösa sig och bli bättre. Absolut inte.

Jag är dock fast besluten att försöka vända och vrida på varje möjlig lösning för att det ska bli bra igen. Jag förstår att det här kommer att ta en lång tid, men samtidigt så vet jag att tålamod är en dygd. Alla som håller på med löpning överhuvudtaget, vet att tålamod som är en stor del av framgångsrika resultat. Så, nu tar vi oss i kragen och försöker göra allt vad vi kan för att bli en bättre löpare med att bli av med alla tråkiga skavanker.