Något som jag inte tog med i min lopprapport från i lördags var en sak. Jag drömde nämligen någonting speciellt. Jag drömde specifikt om ett lopp. Ett marathon troligtvis. Nämligen Beijing Marathon. Det var klara bilder och vyer därifrån. Jag sov lite halvt om halvt, dagen innan loppet nämligen. Jag vaknade upp varannan timme, men kunde ändock sova vidare ändå. Men stötvis drömde jag om Beijing Marathon. Det är inget lopp jag egentligen har haft några större tankar på överhuvudtaget, även om jag ibland surfar runt på marathonlopps hemsidor för att "scanna" av läget bara. Är det en indikation på att jag själv startar? Vem vet, svårt att säga. Med tanke på hur oförutsägbar jag själv är, så är ingenting omöjligt. Jag har varit i Kina fyra gånger som turist, en gång i Beijing och det var någonting helt annat än man är vad vid. Även om Hong Kong är favoritstaden, det finns ingenting som slår den egentligen. Vi får se ifall vi behöver ta upp detta ämne igen.
Två sköna pass har avverkats sedan Kvantumloppet. Jag sprang som brukligt dagen efter loppet. Det blev hela 32 km och i snittfart 4:17/km. Jag hade tänkt ett längre och lugnare pass, men så blev det överhuvudtaget inte alls. Det var soligt och gött, jag tog dessutom under några kilometer en ny sträcka också. Kroppen kändes stark, även om sista kilometrarna gick på viljekraft enbart. Under måndagen blev det totalvila. Igår var det kvällsmöte på jobbet och det var tveksamt ifall jag skulle orka komma ut, men så blev det. Det var regnigt, småkyligt och jag var förbannat trött. Jag hade ändå bestämt mig, kuta 18 km i skogen, innan den blev helt uppslukad. Inledningen av passet kändes bra och sedan slutade det aldrig att avta helt enkelt. Det blev 4:06/km i snitt till slut och ett fint styrkebesked att kroppen, trots olika krämpor och annat skit, fortsätter tycka löpning är kul.
Idag var jag hos tandläkaren. Det var inte lika kul. Det var ett bra tag sedan. Jag har väl alltid tyckt att det har varit olustigt att ligga där medan någon kör in alla möjliga olika instrument i munnen, medan du försöker att svälja och kvider vid minsta beröring. Lustigaste är nog, när de ska ta röntgenbilder på tänderna, när personalen flyr rummet, likt att jag ska sprängas upp i luften. Det var inte illa jag hade befarat, då jag äter en del socker, mycket pga av löpningen. Fast då i högst kontrollerade former och ändå ganska sparsamt. Däremot kommer jag ändock behöva gå tillbaka, så det är bara att svälja (när man får chansen) och ta tjuren vid hornen helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar