Nu sitter man här. Halv 10 på en fredagskvällen. Det betyder att jag ska sova inom en timme, för att åka ner till Malmö imorgon med flyg (eller rättare sagt Köpenhamn blir det). Jag ska springa SM-milen är det tänkt. Sedan blir det flyg hem igen. Hela dagen tas i anspråk för 1 mil, ett lopp på 35 minuter. Snacka om att man är dedikerad då. Framförallt, när man ska upp nästan lika tidigt dagen efter, för innebandyns skull. Ibland undrar man såklart, om allt det där är värt det hela? Att försöka vila och bara få vara, genom att vara hemma och ta det lugnt. Samtidigt så har jag ändå kommit underfund med en liten del av frågan "Vad är meningen med livet?". Det är såklart att njuta, men samtidigt att få uppleva och skapa härliga minnen att ta med sig. Jag kan ibland gå runt på jobbet, dagdrömma mig bort till platser där jag har varit tidigare. Rätt så nyligen, så drömde jag mig till loppet i Lissabon. När jag stod på bron där, länge, för att göra mig redo att springa mitt rekordlopp. Minnen. Upplevelser. Livet.
Vad tror jag då om SM-milen? Jag har tränat och tävlat på bra de senaste veckorna, det är inget snack om den saken. Jag är i god form. Samtidigt, så vet jag för att utmana om rekord och hamna i sub-36-klassen, så är det beroende på dagsform och tusen andra närliggande faktorer. Jag åker inte ner för att lufsa mig igenom, jag hoppas och tror att det ska bli 10 000 meter, där jag verkligen ger allt och oavsett utgång, att jag är nöjd med resultatet. Jag har aldrig sprungit i Malmö, även om jag hade planer på att spring halvmaran i oktober förra året. Men med tanke på strulet med SM-milen förra året och jag var skadedrabbad under hösten, gjorde att jag drog ur mig i god tid. Tydligen så var det rätt beslut av kommentarerna efter halvmaran att döma. Nu ligger SM-milen inte mitt i semestern, utan nu ligger den precis där den ska göra helt enkelt. Sådär lagom.
Jag stack ut på ett pass igår. Jag har sovit lite sisådär under hela veckan, jag kände mig minst sagt seg i kroppen när jag startade. Det hade ändå tänkt att bli ett "lugnt" pass. Så blev det definitivt inte. Jag började långsamt, sedan flög lixom kroppen fram. Sedan när jag kände att det gick bra, så förstod jag att passet skulle bli rätt så snabbt. Det blev 3:55/km på den där klassiska asfaltstian. Nu har jag tränat på bra, varit inne i en god träningsperiod. Snart är det dags för att sova och inleda resan mot SM-milen. Vi håller tummarna för en glad Andreas imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar