SM-milen 2015 - Sådärja. Nu satt jag det där rekordet!

Datum: 18 april 2015 Distans: 10 km Placering: 71 Tid: 34:32 (Nytt PB!)

Hela veckan har egentligen varit en pärs. Den har varit fylld av olika aktiviteter av olika slag. Någon dag, haft ett kvällsmöte. Andra dagar fylld med löpning och annat som tar sin tid i anspråk. Jag har sovit rätt så svajigt milt uttryckt. Trots det har jag ändock två bra och snabba pass mitt i veckan, samtidigt som jag hade ett klart godkänt lopp samt ett riktigt bra långpass. Formmässigt har jag inte blivit påverkad av att det har varit så mycket annat samt gränsen till sömnbrist. Det finns dagar och pass, då jag tycker att det är rätt så trist att springa pass och jag gör det, enbart för att jag måste och inte för att jag tycker är kul. Fast det brukar vara så många med många pass, de känns rätt så tråkiga och ibland tuffa. Men känslan när jag slår till med ett bra pass och är inne på sista kilometern, samt timmarna efter är oslagbara. Den där känslan är man på jakt efter hela tiden.

Att ha en sådan fullspäckad kalender som jag har, är en utmaning. Ibland planeras min kalender efter löpningen, samtidigt är jag noga att hitta mina vattenhål och vilostunder från löpningen. För jag är på den gränsen, då jag tränar relativt mycket, fast ändå inte (3-4 ggr i veckan) och inte har tröttnat än. Alla dessa tävlingar ger mervärde till min träning, jag lägger upp mitt träningsschema utifrån vilka mina lopp är. Inte helt onaturligt egentligen. Då ska man ändå tänka att jag fortfarande en glad motionär, som inte har ett fåtal lopp att ta hänsyn. Utan minst 20 lopp på en säsong. Nu ska jag skriva om SM-milen, det där loppet som skulle rädda mig.

Inför:
Upp 5:20 på en lördag, framförallt när jag har sovit sisådär i veckan är grymt. Då skulle jag upp 6:15 även på söndagen för att spela innebandy också. Så då var det egentligen bara att stålsätta sig, som det bara gick. Jag kom inte i säng i den tid som jag hade tänkt mig, det blev senare och jag förstod att jag skulle vara trött när jag gick upp. Så blev det också. Som en zombie vandrade jag runt i köket, åt min frukost samtidigt som jag packade ryggan. Det var rätt så svårt att forma några tankar just i denna tidiga morgonstund. Jag vet att jag hade revanschkänslor i kroppen. Jag sprang på "nytt rekord" förra helgen i och med Kvantumloppet och dessutom sub-35 för första gången. Tråkigt bara att banan var för kort...igen. Jag kände inte alls den där segersötman efter loppet, jag var frustrerad och lite ledsen. Jag kände mig rånad.

Vi åkte ut mot Arlanda via Arlanda Express. Helt plötsligt var man på den där flygplatsen igen ,det var inte alls för länge sedan man var där för att ta sig till ett lopp. Nu skulle vi flyga till Köpenhamn. Inga konstigheter. Flygningen gick snabbt och det var än så länge många timmar kvar. Vi landade på Kastrup, sedan blev det ett tåg därifrån till Triangeln. En station som var den närmsta till loppet. När vi gick av där, så köpte jag en sallad vid en Pressbyrå-liknande butik. Sedan var det bara att styra kosan mot tävlingsområdet. En del av vägen därifrån till Malmö Stadion, kände jag igen. Eftersom jag hade varit där förut och gått från centralstationen till Swedbank Stadion, för att kolla fotboll för ett par år sedan. Vädret kändes skönt, men det var trots allt fyra timmar kvar.

På väg till Malmö Stadion, för att hämta nummerlapp och för att väääänta!

Väl framme, så var det en halvtimme ungefär tills nummerlappsutdelningen skulle öppna. Vi njöt av vädret, när vi inspekterade Malmö Stadion och delar av loppet. När vi till slut skulle hämta ut nummerlappen, så behövde jag bara säga mitt nummer och sen var det klart. Då var ändå tydligt i PM, att man skulle ha startbevis eller ID. Jag kunde ju varit närmast vem som helst, eller inte. Efter det, så uppsökte vi en större Coop. Där jag skulle inköpa lite mera kost eller snarare lite mellanmål. Få tiden att gå helt enkelt. Det fanns inte mycket att göra egentligen, de senare planen var helt enkelt för dyra att ta, ifall vi skulle tajma det bättre. Sedan var det bara att byta om, värma upp och gå på muggen ett hundratal gånger. Sedan började vi äntligen närma oss det vi hade väntat på.

Jag hade fått för mig att det skulle vara fler deltagare än vad det faktiskt var. Jag placerade mig först i andra startledet, för att få en sådan bra position som möjligt. Samtidigt kunde jag konstatera, att det trots allt var en SM-mil, att arrangemanget kändes lite blekt på något sätt. Jag hade förväntat mig något mer pampigt nu, när en stor del av Sveriges elit var där. Nåväl, jag gjorde mig redo på mitt något slöa sätt att springa ett lopp. Känslan i kroppen var sådär innan start, jag kände mig inte helt hundra. Men det var bara att köra.

Jag tror på...rekord och sommaren.

Under:
Bara strax före start, så kunde jag konstatera att jag, Andreas Åkesson, stod precis Andreas Åkesson. En Örgrytelöpare, som var ett par yngre än mig själv och som är en bättre löpare rent tidsmässigt också för den delen. Jag har bara sett han på några enstaka bilder och i några resultatlistor. Så det var lite surrealistiskt. Jag tänkte först hälsa, men jag tror inte att det är menat att vi ska göra det. Jag tror världen kan implodera och hela mänskligheten kan utraderas. Inte bra. Starten kändes bra och någorlunda kontrollerad, även om jag fick bita ihop för att hänga med. Det var ändå många elitlöpare och precis därefter, det blev hetsigt snabbt med andra ord. Jag hade tänkt haka på Andreas Åkesson, men det gick såklart inte.

1147: Andreas Åkesson 1167: Andreas Åkesson

Vädret var bra, lagom varmt, lite milda vindar och skön temperatur. Jag tvekade innan loppet vad jag skulle lyssna på, en podcast eller pumpad musik. Det blev det förstnämnda, det skulle vara det enda som var angenämt med att springa. Att få lyssna på sköna snubbor och snubbinor som snackar. Nu när det ändå ser vad jag fick för sluttid, så kändes det ändå inte helt hundraprocentigt i löpningen. Jag visste att jag låg på en nivå, som tidigare inte hade varit möjlig och jag låg på gränsen för vad min kropp skulle tåla. Strax innan loppet, hade jag ont i benhinnorna i det högra benet. Men det kändes inte alls under loppet, som tur var. Arrangörerna hade utlovat en "mycket flack bana" och så var det också. I stort sett inga stigningar alls att tala om.

Jag skriver mycket trams på min blogg, min inför-rapport snackade om sub-36 och allt sådant där. Jag försöker vara ödmjuk. Men jag tror ingen på riktigt kan på något sätt, tro att jag spenderar en hel lördag med att gå upp jättetidigt för att springa en mil i Malmö, där det ska gå "okej". Jag sprang ner det för att jag var förbannad sedan förra helgen och jag skulle utmana om rekordet på riktigt. Jag passerar 5 km-skylten på c:a 16:50, vilket tekniskt sätt innebär att jag slår det rekordet (5 km utomhus). Jag märker själv att jag tappar den där superhöga farten, men jag är ändå c:a 40 sekunder till godo. Det gäller att disponera ut det så mycket som möjligt med den marginalen.

Han väntar så snällt, min lilla Lunny!

Jag fajtas rent mentalt hela tiden med fruktansvärda trötthetskänslor, låren har blivit stumma. Jag hade inte tänkt att ge upp, överhuvudtaget. Det kostar att ligga på topp. Det är enorm lättnad i värmen, att se kilometerskylt efter kilometerskylt. När det återstår 2 km kvar. Så passar jag på att kötta så det bara ryker. Illamåendet har dykt upp, men jag har lyckats hålla det i schack. Ingen är gladare än jag, när jag vet att målet på Malmö Stadion är inom räckhåll och om inget konstigt händer, så blir det sub-35 och nytt rekord. Det är precis det som händer, när jag ger allt av mina sista krafter för att ta mig över mållinjen. Den bästa känslan i världen.

Ingen målspurtande bild, men väl en bild på den framtida brottsplatsen. Där jag massakerade ett rekord.

Efter:
Att jag orkar. Att jag faktiskt ger allt. Löpning handlar om att säga ja, när kroppen säger nej. Att bryta gränser, där andra ger upp, då är du ensam med din kropp. Du ska pressa den till yttersta, tillsammans med den träning du har i bagaget, göra ditt absolut bästa, i det ögonblick som du har väntat på. Att jag springer på 34:32 är otrolig tillfredställelse. Det är alltid svårt att ranka ögonblick och upplevelser i sitt liv. SM-milen kommer otroligt högt på min lista. Med tanke på hur hösten förra året såg ut och vilka närmast pisstider jag radade upp (Midnattsloppet, Hälsoloppet och Hässelbyloppet) med tanke på skadeproblemen i foten.

Jag vet inte om foten kommer att ge sig till känna igen, men jag utesluter ingenting och är beredd på allt. Samtidigt är jag glad och stolt, att jag har tagit igenom mig detta och gjort vad jag har kunnat för att nå hit. På vägen ut från Stadion, står jag och pratar med Isabellah Andersson. Inte illa. Sedan blir det att långsamt lunka till Triangelns station för färd tillbaka till Kastrup. På väg tillbaka, så ser jag löpare som ännu inte tagit sig till mål. Det är varmt och jäkligt. Några ler till och med. Hur är det möjligt att det finns folk som ler, när man springer? Usch och fy.

Triangelns station.

På planet hem igen, så funderar jag över hur jag ska gå vidare från detta? 5 rekord 2015. Det är otroligt egentligen. Att slita och stånka sig igenom alla typer av mental smärta, men ändå göra det. Det är karaktär. Det är något som skapar tillförsikt. Vem hade egentligen trott detta, när jag började med löpningen? Att jag skulle ge mig hän, till det här med löpningen? Att jaga förbättring, rekord och nya lopp. Inte jag. Livet ska levas. Jag lever livet.