Kvantumloppet 2015 - Två döda paddor, ett omstritt rekord samt chokladpudding. Vad kan gå fel?

Datum: 11 april 2015 Distans: 10 km Placering: 7 Tid: 34:58 (Nytt PB?)

Livet är outgrundligt. Det är på många sätt väldigt förvånande i olika riktningar. Vi är över 7 miljarder människor på det här jordklotet, så det blir lätt så att livet att tar vägar du inte trodde att det skulle ta dig på. Jag är i grunden en simpel människa, som gillar att jobba hårt och samtidigt vara kreativ i mitt liv med ett leende på läpparna.  27 år gammal har jag insett, att jag inte har någon lust att vara mitt i en transportsträcka. Utan istället vill jag vill se till att jag som pensionär, kan se tillbaka på livet med glädje och vara stolt över att jag följde alla de där impulsiva lockropen från alla håll och kanter. Skärholmsloppet i mitten av maj 2012, var en sådan där impulsiv start för något som lockade in mig på något som jag riktigt vet hur det slutar.

Att sammanfatta mina känslor inför löpningen känns för mastigt att göra som en sidodel till en lopprapport, så jag låter bli. Det kommer säkert en mer omfattande inlägg om den saken. En sak som jag både är och inte är förvånad över, är hur säsongsinledningen 2015 har blivit. Jag har slagit rekord 2 gånger om på 3000 meter inomhus och även 5000 meter inomhus. I min utomhuspremiär "slaktade" jag rekordet på halvmaran i ett soligt Lissabon. Jag är förvånad, med tanke på hur tufft jag hade det under sommaren och hösten. Jag var praktiskt taget skadad, men tränade och tävlingssprang i den mån det var möjligt. Samtidigt som resultaten var långt ifrån det jag ville ha, så gjorde jag det. Jag slutade direkt inte heller när vi klev in i "off season", jag fortsatte träna ganska hårt oavsett väder och underlag. Det är nog därför jag står här idag och kan utmana återigen på min högstanivå, som glad motionär, har jag gjort det andra inte har gjort. Tränat hårt under vintern. Det har betalat sig.

Ska jag vara ärlig, så har jag inte ändrat på någonting radikalt i min träning. Jag tränar inte längre och jag tränar egentligen inte särskilt mycket snabbare. Men jag har tränat målmedvetet, jag har tagit till vara på varenda pass oavsett om det har varit ett skitpass eller ej. Jag har mentalt hållit uppe en god min och kämpat mig igenom det mesta. Därför är jag här.

Inför:
Att ställa klockan och vakna, ja, ni vet. Det finns de med barn och andra åtaganden i sina liv, som ställer klockor mycket tidigare än så på sina lediga dagar. Jag uppskattar de dagar jag har möjlighet att sova utan att klockfan ska bestämma när jag ska gå upp. Även om jag nu på senare år har börjat uppskatta, att få vara vaken tidigt på helger ändå. Lite i varje fall. Jag var dock tacksam att jag hoppade över Påsksmällen under annandag påsk, för att fokusera på min träning. Ett klokt val. Det är tufft att tävla varje helg, vilket jag gjorde i min karriär inledningsvis. Jag är så pass begåvad och hygglig löpare, så jag väljer mera smart helt enkelt.

Fixar "micken"

Vi åkte mot Huddinge. Det hade utlovats bra väder med sol. Så var det inte med lite mer än 2 timmar kvar till loppet längs den kommunala sträckan. Väl vid Fruängen så var tanken att vi skulle hinna med en buss, men den missade vi med ett par sekunder. Fast, det var väl inte riktigt den bussen, utan den efter, som var mest aktuell. Men skitsamma, det är alltid surt att missa ett byte och framförallt när det innebär att man får stå och vänta i en halvtimme. Jag gick in på de två lokala matbutikerna, jämförde priserna och tittade på varor som jag hade sett 100 gånger tidigare. Minst sagt spännande.

Min uppvärmning.

Väl på plats på Källbrinks IP, kunde man notera att det var fullt ös på många gräsplaner med fotboll och allt vad det innebär. Solen började till slut titta fram och jag förstod då att det skulle bli en härlig rejs. Jag hämtade ut min nummerlapp. Jag bytte om, tog en kort joggingtur innan jag stannade upp och gick istället. Det där med uppvärmningar, har alltid varit ett aber för mig. Från ingen uppvärmning till seriös uppvärmning till en halvdan uppvärmning. Jag har slutat med strecha också efter löppassen sedan ett par år tillbaka efter andra råd och rön om att det är marginellt hjälper, om ens det. Jag gick på den där muggen två gånger. Jag hade inga särskilt speciella känslor i kroppen inför starten. Jag hade dessutom bestämt mig för att köra uppumpande musik istället för att lyssna på podcast, vilket var unikt i sig. Vi ställde oss till rätta och sedan var det dags.

Jag är redo!

Under:

Kör!

Jag startade i ett raskt tempo och höll får jag säga oerhört jämna steg med de bättre i min klunga. Det tuffaste i början var inte att hänga på, utan det var att kepsjäveln höll på att flyga av. Jag har inte ställt om kepsen, sedan jag klippte av en stor del av håret för ett tag sedan. Jag minns banan väldigt klart i huvudet och det var inga större överraskningar. Det började efter 1,5 km skilja sig från ledarklungan och mig, men det var inga större konstigheter. Det var rätt väntat, jag hade dock ändå någon att ha häng på. Banan presenterade sig rätt så ordentligt efter detta. För den här banan är inte alls så rolig, som man kan tro. Det första som väckte min uppmärksamhet, var två döda paddor, med ett tiotal meters avstånd. Tecken för undergången till slut här?

Någonstans i mig, med tanke på att det ändå här mitt nuvarande milrekord finns (vi återkommer till tveksamheterna kring detta), så hade jag ändå trott på bättre rull och fart på mig själv. Skogspartiet suger rätt bra med backar, sedan blir det fullt med rötter, stenar och lera. Det är nästan så att jag virar bort mig själv från banan. Jag lyckas dock komma ur Sherwood-skogen utan att försvinna helt. Trötthetskänslan började sakta men säkert infinna sig. Tidigt får jag även håll, som i stort sett inte alls går över. Det är ett oerhört påfrestande lopp på alla sätt och vis. Som vanligt kommer det negativa tankar med massa nonsens om att sluta, som jag med lätthet blockerar.

Vid 5 km, så tappar jag helt den där fartkänslan och får inrikta sig på att kötta sig igenom sista delen av loppet. Löparen som har legat bakom mig större delen av första halvan, passerar mig. Sedan fortsätter jag i värmen att göra mitt bästa för att hålla uppe en bra känsla. Någonstans här, så struntar jag i alla tankar på sub-35 och nytt rekord utan på att ta mig i mål. På ett eller annat sätt, får jag ändå konstatera att det här loppet är jobbigare än Lissabons halvmara. Det går i hiskelig fart, samtidigt som kroppen inte är med mig idag.

På upploppet!

När kilometerna börjar bli mindre (även vissa km-skyltar som jag lyckas missa), så börjar alla mänskliga tankar upphöra. Banan är inte din vän och det får jag vara okej med helt enkelt. Samtidigt som spykänslor börjar kraftigt ge sig till känna, kraftiga hostattacker och jag försöker hålla upp ett bra tempo, men det går inte så värst bra. Till slut går det inte, i skogen. Jag stannar till och spyr upp en del av min uppladdning. Jag tappar såklart en del av tiden och en placering på detta. Jag tar mig samman och försöker göra mitt bästa för att avsluta starkt, jag lyckas komma igång hyggligt. När jag når Källbrinks IP, så ser jag att möjligheten att springa in under 35 minuter finns. Jag köttar hela sista delen och det går vägen.

Det gick så snabbt, så fotografen inte hann med den sista biten!

Efter:
Jag är så slut efter att ha kommit in i mål, så jag ligger vid sidan av och försöker hitta andan och livslusten igen. Det går. Jag konstaterar att jag har sprungit på 34:58, nytt rekord och under 35 minuter för första gången. Något glad över detta, fast ändå inte, då klockan visar att det saknas en del metrar för att det ska bli officiellt 10 km. Något jag såhär i efterhand kom ihåg efter förra året, då det var samma visa. De hade bytt till en nygammal bana och den var inte kontrollmätt.

Det här är som Schrödingers katt. Jag har både satt nytt personbästa, men ändå inte.

Saken är den, att jag både bryr mig och inte bryr mig. Jag bryr mig, eftersom det är viktigt att det är officiellt och kan alltså inte räknas ifall det skulle ens bli världsrekord eller dylikt. Samtidigt så finns det en annan sida om det här, då jag är väldigt glad över detta. Det är svårt att veta vad min riktiga tid hade blivit ifall det hade varit 10 km på "riktigt". Samtidigt med mina mattekunskaper och tankar på att det är en tuff bana, spykänslor och saknad av de där metrarna, att det troligtvis skulle varit ett nytt rekord i vilket fall som helst. Med det i åtanke så är jag dock väldigt nöjd. Om man nu får vara så kringelkrokig i sin egna bedömning.

Det är dock min blogg och min vetenskap som får råda, så jag låter 10 km-rekordet stå kvar tills vidare, även om vi alla vet att det inte är officiellt. Anledningen är enkel, då jag vill att mitt ego ska få växa vidare. Samtidigt som jag knyter näven i fickan och ska ge allt för att sätta ett nytt officiellt rekord framöver. Det blir min drivkraft, det finns goda chanser till det i SM-milen (om den nu ens är 10 km det här året?). Jag mailade Huddinge AIS och tackade för ett fint arrangemang, där jag tyckte att det är illa att det inte är 10 km och de lovade att fixa detta till 2016. Det nöjer jag mig med.

Fast det bästa var det som jag har köpt dagen innan ifall det gick bra. Chokladpudding. Det var åratal, som jag åt det senast. Fasiken, vad gott det var. Chokladpuddingen gör allt värt detta!