Prag halvmaraton 2015 - När vi kämpar del 2 av 2

Datum: 28 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 75 Tid: 1:18:52

Under:
Det var länge sedan jag var nervös inför ett lopp och det var jag inte nu heller. Jag är så trygg i mig själv och vet att jag tränar på riktigt bra nu för tiden. Skulle det gå åt pipsvängen, så är det självklart så att jag blir missnöjd, samtidigt vet att det blir så för en ibland och det händer bland de bästa också. När jag valde att trots besvären kvällen innan att ändå ställa upp, så var jag stolt ändå att komma till start och springa i en av världens finaste städer. Jag tryckte på hyggligt i början, jag lät kroppen få känna på högt tryck från början. Det är det enda sätt att utvärdera var jag ska sikta egentligen. Jag är känd (eller ökänd) för att gå upp hårt i mina lopp, för att ligga på rätt sida av en tidsmarginal. Kroppen kändes helt okej. Samtidigt så kände jag redan efter 1,5-2 km att det var mina ben som var slitna. Jag förstod alltså rätt så tidigt att det var mycket pannben i det här loppet.

Här springs det på utan pardon.

Vädret var i stort sett idealiskt. Jag hade scannat av väderprognoser många gånger under veckorna innan, en hel del skvallrade om blåst och regn. Inte alls kul. Nu var det i stort sett precis så man vill ha det. Solen var i moln och knappt några vindar. Det var ett fåtal gånger som solen tittade fram och sa hej, det var allt. Efter ett par ytterligare kilometrar, så slutade jag att bry mig om tidsbandet jag hade runt vänsterarmen. Det var samma band som jag hade på mig i Lissabon, ett band för Sub-1:18. Det fanns ingen anledning att ens stressa sig upp genom att titta på en massa mellantider, som snabbt skulle bli för orealistiskt för mig. Efter 5 kilometer, så kände jag att den där "kraften" som jag sprang runt hela Lissabon på, var i stort sett borta. Det enda som fanns kvar, var ren vilja. Det var inte alls njutbart någonstans. Jag har dock inte åkt hela vägen ner till Prag, för att ställa mig på mållinjen och sedan bryta. Samtidigt vill jag inte "lufsa" runt loppet heller, jag vill ha en acceptabel tid.

Bland de här framme, fanns jag tyvärr inte.

Samtidigt som jag brottades med en hel del negativa tankar, så avverkade jag kilometer för kilometer. Jag skrev det i en tidigare lopprapport i en halvmara, att jag hade helt bytt strategi hur jag mentalt klarar av en halvmara. Tidigare har jag delat in halvmaran i tre lika stora delar. Den första, enklare delen, den andra, svåra delen och den tredje delen, där mållinjen har varit synlig för det inre ögat. För att jag ska springa halvmaran snabbt, så behövde jag skippa detta, för det var för betungande. Nu tar jag kilometer för kilometer, där jag tävlar med mig själv på varje kilometer. Enklast så. Samtidigt som detta, så tittade mig runt omkring. Prag är en sådan vacker stad och det är en del människor som jublar.

När jag närmar mig halva delen av loppet, så vinkar jag till min sambo som finns i myllret där. Jag vill att hon ska veta att det är okej med mig. Innan loppet hintade jag om mest att jag kommer att bryta och allt sådant där. Det skulle inte bli något sådant överhuvudtaget idag. Steg för steg, trots att jag upplevde en allmän seghet, så hängde jag på och jag visste inte riktigt var jag skulle sikta på. Att slå något rekord idag var inte aktuellt hade jag förstått, samtidigt som jag förstod att jag skulle behöva slita för en sub-1:20-tid den här gången. Samtidigt som jag försökte koncentrera mig för att hålla humöret uppe, så funderade jag över hur det var när jag sprang förra året. Då var det som stora glädjescener i mitt eget huvud, då jag mådde bra i hela loppet och fullständigt mosade mitt halvmararekord då. Tänk att det har gått nästan ett år sedan dess.

Jag började må en smula sämre kilometer för kilometer, samtidigt upplevde jag ändå att jag hade en hyfsad fart. Det finns två lite större partier under loppet som är tråkiga, mest för att det är i områden med mycket lite publik och du knappt ser det underbara Prag, utöver det, så är det fantastiskt fint. Vid 15 kilometer, så är det bara sista kvar egentligen. Jag hade med mig två gel och vid det här lagret, så hade jag närmast gjort slut på den andre nästan. Det var ingen angenäm smak, men samtidigt så lyckas jag hålla det i mig (Med tanke på att det var närmast omöjligt med den saken i fiaskohalvmaran i Riga förra året). Enligt mina egna beräkningar, måste jag ligga i för att komma under 1:20 fortfarande. Vi kommer till en del kullersten igen, där jag springer upp, precis som förra året, på en del av en trottoar för att undvika det. Kullerstenen dyker upp då och då under loppet, det är inte så himla roligt kan jag säga.

Broarnas stad, som sagt.

xSedan springer vi över den nästsista bron och då försöker jag njuta så mycket som det bara går. Jag inser att det bara är lite mer än en kilometer kvar. Jag ser att publiken blir fler och jublet stiger. Det är nästan så att jag kan kosta på mig ett litet leende. Jag svänger in på den sista bron (Ja, det är en del brospringande i den här brostaden). Helt plötsligt har jag förstått att jag helt klart kommer under 1:20 och även under 1:19, vilket var oväntat. Jag pressar mig så gott jag kan, samtidigt som jag har fått enorma spykänslor och passerar till slut mållinjen.

Efter:

Mållinjen passeras 1:18:52, vilket betyder att det var 6 sekunder mer än förra året. Det var väldigt otippat, med tanke på att ingenting tydde att det skulle gå åt det hållet överhuvudtaget. Jag hade verkligen kämpat igenom eld och vatten samt alla dess prövningar för detta lopp. Att jag under en "mindre bra dag" kan prestera min tredje bästa halvmaratid någonsin, är imponerande. Mycket trött, så tittar jag på min medalj och inser att den faktiskt är rätt så snygg. Samtidigt som jag går med stolta steg mot min sambo, som grattar mig för min insats. Alltid en skön känsla, när man har genomfört ett lopp och det finns någon där ute som kan krama om en. 

Mums.

Med stapplande steg så går vi på spårvagnen, som ska ta oss en hållplats. Väl där, så köper vi en sådan där "Trulle", som vi valt att kalla den. Ett tjeckiskt bakverk som har köpts ett par gånger genom årens lopp, sedan vi intog Prag för första gången 2008. Är det någon gång man ska trycka i sig lite gott, är det väl ändå nu. När vi väl är uppe på hotellet, är det otroligt härlig känsla att bara få vila och sedan få lite varmvatten på sig. Jag tror att jag har gjort ifrågasättandet till en stor del av min löpning. Det är ofta det kommer tankar och känslor kring ifall allt runt löpningen är värt det, 10 gånger av 10 gånger är svaret ja. Även om det tar sin tid innan jag kommer fram till det. 

När jag sakta men säkert börjat återställa mig någorlunda, så har vi ett par dagar kvar i Tjeckien. Det blir kära återbesök på en hel del ställen i Prag såklart, men även en ny bekantskap i form av staden Liberec som ligger dryga timmen utanför. Det är alltid kul att se lite nytt, framförallt sådant som inte alls är lika turistanpassat heller. Käraste minnet därifrån, var när vi var uppe i Ještěd. Ett tv-torn långt upp på toppen av deras berg. Vi tog en linbana dit upp. Det var redan dåligt väder med regn och blåst, där ute var det svinkallt och det låg fullt med snö runtomkring. Det blåste så in i h-vete. Vi var i stort sett de enda på plats också. Då fanns det ändå ett hotell och en restaurang där. Vi var där, så sent som för fyra dagar sedan. Tänk vad tiden går fort. Det gick hyggligt fort under halvmaran också, ännu en triumf. Det tackar jag för. Vi kan väl lugnt konstatera att jag tar med mig denna erfarenhet framöver.

Längst där uppe har vi tornet!