I resans tillstånd

Det känns lite konstigt, faktiskt. Imorgon ska jag springa Kvantumloppet - 10 km. Det blir första loppet sedan Prag halvmara, som var för två veckor sedan. Tänk vad tiden går snabbt egentligen, livet rullar på och det gör även jag, antar jag. Senast jag sprang en tävlingsmil var i och med Tunnel Run i november förra året, då blev det 36:18. Något jag var någorlunda nöjd med, med tanke på att jag hade en tuff sommar och höst p g a en efterhängsen fot/fotleds/ben-skada som fortfarande ger till känna emellanåt.

Förra året sprang jag Kvantumloppet på 35:26 och det är faktiskt gällande milrekord faktiskt än idag. Det som var lite roligt i och med att jag sprang loppet förra året och även året innan, var att till förra årets upplaga så ändrade de om bansträckningen. Istället för två - ganska tråkiga - varv, så blev det ett varv och det blev betydligt bättre. Snabbare och mer fridfull skog. Härligt väder var det också för den delen. Väderprognoserna ser bra ut på förhand, mellan 11-13 grader och soligt. Kepsen på med andra ord. 

Vad har jag för egna förväntningar? Det är alltid svårt att svara på, jag är ganska hemlig med målsättningar. Ett första steg vore att springa sub-36 på milen igen, det var ett tag sedan. Nämligen 14 juni i och med Karlstad Stadslopp (35:44). Med tanke på den träning jag har lagt ner, borde det vara fullt rimligt. Samtidigt som jag har ökat på träningen, har min gamla skada uppenbarat sig, dock i en liten form. Så vi får väl se. Jag är glad att bjuda Sverigepubliken på mitt första utomhusuppträdande på ett halvår, det ska bli ett nöje att komma ur idet och bjuda alla tillresta på mer än bara bra väder.