Jag känner mig tom

 

Efter en succéfylld start på säsongen med två nya fantastiska rekord på milen och halvmaran, så kommer det en dipp efter detta. Trots att jag hade sprungit en halvmara på rekordtid, så fanns det ingen vila som väntade veckan som skulle komma. Jag hade nämligen planerat in fyra nya pass. Första passet var det "lättaste" och skulle vara min klassiska och snabba asfaltstia. Men jag hade så svårt att motivera mig överhuvudtaget att springa, mer än någonsin. Nästan så att jag kände ångest. Det kändes som att jag hade gjort "mitt", jag hade ganska så oväntat slagit två rekord som jag hade velat slå ett bra tag nu. Det var inte alls "meningen" att det skulle bli i min två första lopp för säsongen, men såväl ett härligt kvitto på all den träning jag har lagt ner under vintern.

Jag hade en sådan avsmak för att skutta ut och springa, närmaste mål är ett kort lopp i Jakobsberg. Från den stora scenen i Prag, med alla härliga fans till en betydligt mer småskaligare variant ute i Jakan. Med andra ord svårt att finna kraft i detta. Jag hade faktiskt en stor lust att helt enkelt ställa i veckan i jakten på ny kraft och korrigera mig tillbaka på rätt väg. Men jag tog mig i kragen redan på vägen hem från jobbet och skulle ändå göra mitt pass så bra det bara gick. Jag skulle köra ett lugnt återställningspass med 4:20 i snitt, men som de flesta vet, så har jag svårt för att ta det lugnt. Därför blev det 39:46 (3:59/km i snitt) på 10 km. Mer än nöjd och lite mer kraft fick jag utav detta.

Nästa pass för veckan var under torsdagen och jag skulle köra 20 km i skogen direkt efter jobbet. Det gick rätt hyggligt där med, får jag säga. Tiden 1:23:22 (4:10/km i snitt). Fredagen ägnades åt kroppsövningar, för jag visste vad som väntade under helgen. Nämligen två pass. Varav ett skulle vara det längsta hittills. Under lördagen sprangs 18 km i skogen, med mycket lite energi och engagemang på 1:16:51 (4:16/km i snitt). Inget jag behöver skämmas för. I kombination att jag inte hade så mycket ork och att jag hade karriärens längsta pass hittills framför mig, så bävade jag rätt mycket. Att jag ens hade lusten att springa de här passen, trots att min mentala tank var tämligen låg, var imponerande i sig.

Så idag, vaknade jag och gjorde absolut ingenting. Jag som alltid brukar göra något av olika slag, men idag var det verkligen de sista timmarna innan "domen". Att få springa 32 km i skogen, jag visste att mycket slit väntade mig runt hörnet. Målet var under 4:30/km i snitt och jag skulle vara nöjd. Passet sprangs på 2:22:11, vilket gav i snitt 4:27/km i snitt. Mycket glad över detta, vilket betydde att jag hade varit ute längre än de som vann Londonmaran (2:04) idag, sug på den ni. Helt jävla förstörd var jag efteråt, mina lår kändes totalt sönderkrossade och rent mentalt, jadu, då var jag inte med i matchen. Just halvtimmen efter, så kände jag att jag var mer än tom i huvudet och ville bara sluta med löpning. Kanske ändå ta upp den där fågelskådarkarriären som lurar bakom hörnet. Icke, sa nicke. Efter den där jobbiga halvtimmen, så började att njuta av att sprungit mitt längsta pass hittills. Ännu ett rekord och jag hade sprungit 8 mil den här veckan, med riktigt bra resultat och det är alltså veckan efter min rekordhalvmara.

Jag har inte än fyllt min mentala tank och motivation för kommande lopp, men den är inte lika tom som den var tidigare inför mitt första pass den här veckan. Jag vet att många löpare upplever detta, framförallt när man kanske bara springa lopp 4-5 per säsong och verkar satsar allt för dessa. Hur tom man kan känna sig. Men nu då?, är en tanke som slår en. Hur går jag vidare två vansinnigt snygga rekord, det är bara att fortsätta springa oavsett om det är kul eller inte. Det var inte kul den här veckan, men nu börjar jag le igen och har två dagars uppehåll. Det ska bli skönt, kanske fyller jag på min mentala tank lite till innan nästa pass?