Prag Halvmarathon 2014 - När sagan har ett lyckligt slut del 1 av 2

Datum: 5 april 2014 Distans: 21.098 km Placering: 87 Tid: 1:18:45 (Nytt PB!)

Tiden går så fort, det kan jag inte komma ifrån. Redan i oktober förra året bokade jag resan ner till Prag. Tankarna hade väckts långt innan dess. Som en tradition har jag och min flickvän åkt ner till Prag en gång om året, vi hade varit där sex gånger tidigare och vi hade inga betänkligheter kring att bryta den trenden. Däremot så var jag medveten sedan Berlins halvmara, att Prags dito gick ungefär samtidigt, någonstans i april och det är då vi har åkt till Prag för att få njuta. En idé om att kombinera både en härlig tripp till Prag med att springa, sagt och gjort, lyckades jag mixtra och trixa för att få ihop alla delar.
 

Det som egentligen inte var allvarligt, blev seriöst ganska fort. Jag och min flickvän har aldrig åkt tillsammans med mina föräldrar någonstans och vi skulle tycka att det hade varit jättekul att få visa de våra drömmars stad. Till slut blev det så också, att vi fick med de på tåget. Allt medan jag fick tänka mig tillbaka hur det var när jag senast sprang en halvmara. Det var nämligen Stockholms halvmara i mitten av september. Då hade jag en tuff period, där jag hade varit rätt så krasslig och sprungit en del hårda 5 km-lopp, samtidigt som jag inte hade tränat tillräckligt för halvmaran och det hade jag inte gjort på de 3 föregående halvmarorna heller. Även om jag stapplade i mål på 1:22:06 och det var nytt rekord med nästan 2 minuter, så var jag inte helt nöjd egentligen. Jag hade hoppats på mer och vissa utav mina läsare hade samma känsla, när de fick tippa min tid i en tävling.

Hela vintersäsongen ägnades åt att dels vara redo för de korta 3000-metersloppen inomhus samtidigt som jag började bygga mer mängd och än mer kvalitet i mina pass. Det fanns inte en endaste vecka under vintern som jag avstod från att springa ute, utan det var fokuserade pass i stort sett hela tiden. Jag sprang på annandag jul, nyårsdagen och gud vet vad, när jag inte sprang egentligen. Julafton var egentligen hederlig och någon gång får man faktiskt poängtera att saker och ting är heliga. Nu slog jag ganska så oväntat nytt milrekord i slutet av mars på Premiärmilen (35:48). Så vad skulle den här nya "härliga träningen" ta mig egentligen, när jag hade Prag som destination?

Inför: När vi bokade flighterna, så skulle vi åka sent på förmiddagen och det tyckte jag var perfekt. Det skulle bara vara att komma till hotellrummet hyfsat utvilad, hämta nummerlapp och sedan få glida runt. Så blev det inte, inom en månad från att jag bokade flygbiljetterna så dyker det upp ett mail att planet ner till Prag skulle gå 6:10. Det är en sjukligt tidig tid. Att gå och lägga sig halv 10, för att gå upp innan kl. 3 finns egentligen inte på kartan. Dessutom hade jag klivit upp tidigt två dagar innan detta också och hade sovit lite, tre dåliga sömndagar i rad var ingen bra uppladdning. Det var tur att jag faktiskt hade en dag att sova på innan själva loppet. 

Väl på plats efter en från och till sömnig flygtur för min egen del. Vi hade faktiskt för första gången i vår historia med Prag bokat samma hotell för första gången och det blev som 2013, nämligen ett femstjärnigt hotell som var i närheten av slottet. Vi kände att det skulle vara smidigast, eftersom vi hade två "gäster" med oss och att det skulle bli relativt enkelt att ta sig till tävlingsområdet. Vi tyckte hotellet var riktigt bra senast vi var där, så valet var alltså lätt. Det kändes dessutom som ännu mer lätt val, när det kom fram till att hotellet uppenbarligen är en del av min internationella fanskara, när man hade lämnat fram ett litet meddelande.

"Välkommen, du store mästare. Fräls oss från ondo"

Efter att vi hade installerat oss på hotellrummet, så var det dags att ta sig till området där nummerlappen skulle hämtas ut. Vi tog tunnelbanan till den station som var närmast, vi fick hjälp att ta oss därifrån till platsen av en snäll tjeckisk kvinna. Väl på plats, så tog det inte särskilt lång tid. Med tanke på hur stort "kaoset" var när jag skulle hämta ut nummerlappan vid hangarerna i Berlin, så var det här väldigt småskaligt. Ingen kö alls eller trängsel. Jag fick t o m en väldigt fin ryggsäck att kvittera ut. Ryggsäckar är aldrig fel. Innan jag gick, så såg jag massa band som satt uppe vid väggen. Nyfiket gick dit för att se vad var för något. Det var band som du satte på handleden beroende på vilken måltid du hade, så att du visste var du skulle ligga för varje kilometer. Perfekt, jag tar 1:20-bandet då. Där bestämde jag mig för att löpa under 1:20. Det skulle bara gå.

Lugnt och skönt, precis så jag vill ha det!

Jag laddade väldigt hårt med fin köttbit med potatis under middagen, dessutom avnjöt jag av Nordsees härliga panerade fisk med deras gudomliga potatissallad till lunch. Jag har bara längtat efter den, så himla god och den sviker aldrig. Till frukosten kolhydratladdade jag med Nesquick, rostat bröd med jordgubbssylt och en hel del äggröra med salt. Lite apelsinjuice på detta. Inget skulle gå fel. Något som jag hade fyllt på från tetra till en flaska och tagit med mig hela vägen hemifrån, var rödbetsjuicen. Den dracks både kvällen innan och samma morgon. Det kändes som att det skulle behövas.

"Mitt vatten. Inte mitt blodprov, va?"

 Väl på plats, så var det givetvis späckat med folk. Helt galet, som det ska vid sådana här stora lopp. Nummerlapp, skosnörena på plats och dricka mycket vatten. Det fanns inte mycket utrymme för att värma upp egentligen. Däremot skulle jag som vanligt peppa upp mig själv i en bajamaja, som det fanns hur mycket som helst utav. Det fanns två olika. En heter "Johnny" och en annan heter "Jenny", inte så svårt att gissa var man ska gå in? På "Johnny", kunde man använda den som en vanliga bajamaja och sen fanns det samtidigt en liten mini-urinoar. Jag antar att det inte fanns hos "Jenny". Vad vet jag? Sedan gick jag vidare till min startfålla. Det var grupp A och rymligt, vilket var skönt. De fanns ett litet området, precis bredvid som funkade jättebra för att värma upp och min farhåga hade hela tiden varit om min hälsena skulle hålla. Under uppvärmningsfasen så kändes hälsenan en hel del, det kändes inte som att det skulle gå särskilt väl. 

Man bara måste älska Prag helt enkelt!

 Sedan när det var dags att ställa sig i startfållan och börja fokusera framåt, så visste jag inte riktigt vad jag hade mig själv. Jag visste bara att det här skulle bli jäkla roligt, jag hoppades att jag skulle få chansen att njuta. Tiden gick oerhört långsamt och jag tittade upp mot storbildsskärmen och väntade på startsignal. Sen kom skottet och sedan var det dags för mig att frälsa min supporterskaror i hela Prag.

Men hur jag kände mig och vad som hände senare, kommer i del 2!

Då var dags att släppa iväg mina harar!