Tack, min gamle vän Jens!

Ibland försöker jag verkligen vara duktig. Lägga fram alla löparkläder, ladda klockan och tanka ipoden full med nya podcasts. Det där gäller egentligen överlag med mig, att hela tiden vara steget före och minimera frustration i vardagen. I torsdags i förra veckan så kom den där frustrationen tiofalt att slå mig i ansiktet med en fet höger. Jag hade inte förberett mig, ingenting var där det skulle vara. Tröjan var någonstans, understället på en annan plats, klockan inte ladda, ipoden kvar på jobbet, kepsen var under soffan och mina hörlurar åt helvete. Det här känns nog igen hos många och jag vet exakt vad som kommer att hända när flera frustrationsmoment staplas ovanpå varandra. Jag gormar högt, springer runt som en dåre hemma och skrämmer slag på katterna. Det är som att jag förvandlas till Hulken. Förutom att jag är ganska liten och fortfarande rätt så blek.

Då fanns han där, Jens! Han är en mycket gammal väl, jag vet inte hur länge jag har känt han. Men det är en lång tid. Han har varit bortglömd länge och mitt i all frustration, när jag hittar pryl för pryl. För när jag ska ut och köra 20 km i skogen efter jobbet, så vill jag inte ha något tjafs egentligen. Det är på't med prylarna och sen ut och köra. Jag behövde inte ens prata med Jens, han förstod precis vad jag ville när han såg mig. Har vi inte alla en vän, som trots att du inte har sett han på evigheter, bara hoppas att han har det bra och nästa gång du ser han, att ni kanske har det trevligt tillsammans? Precis som jag och Jens.

Jens är den som räddar den där torsdagskvällen från att gå helt åt helvete. Jag springer ut och har ett jäkla bra pass, Jens peppar mig till det där lilla extra. Jag kan inte komma ifrån att jag trodde att det skulle bli ett mellanmjölkspass, men det blev ett riktigt bra pass trots allt. Jens förmedlar samma saker som han gjorde, typ 10 år sedan och jag har märkt att jag har saknat en del av hans egenheter. Han är inte som någon annan jag känner. Han är ganska oskuldsfull, när han är så blek och han är mer gammalmodig. Något jag alltid har uppskattat han för. Han är ganska len och jag kan inte sluta le när jag tänker på alla fina minnen vi delar tillsammans. När vi väl skiljs åt, så lovar jag att jag kommer att träffa han lite oftare i framtiden.

Han är lite blyg, men här är en bild när Jens ligger ner och poserar!