Enkel matematik för en idiot!

32+3 = 35

De flesta avskyr nog de här riktiga långa långpassen. Okej, det finns de som kör ultrapass och gud vet vad. Men det har sedan länge kopplat ur den där mekanismen för förståndigt tänkande. För oss "dödliga" och som helt plötsligt tar sikte på en mara, så är det något helt annat. Vi vill vara förberedda om att man kan klara den hyggligt. Därför är de här riktiga långpassen väldigt viktiga. Det började med att jag sprang mer än 2 mil och sedan helt plötsligt någon gång hade jag sprungit 25 km (med en löparmagepaus lagom mitt där i vill jag minnas). För en månad sedan sprang jag mitt första 3-milapass, då hade jag sprungit nästan 2 mil dagen innan och det mitt femte och sista pass på min mängdrekordvecka (83 km). Jag kan inte påstå att det var särskilt kul att springa passet, men att jag var väldigt stolt över mig själv och det var viktigt att flytta fram mina mentala gränser för mig själv.

Sedan blev det tävlingspremiär ute, två lopp - ett milslopp på Djurgården och en halvmara i Prag. 2 sjukt fina rekord blev det på dessa. Veckan efter den där magiska halvmaran i Prag, blev det 8 nya mil och då sprang jag mitt längsta pass igen - 32 kilometer. Jag var så fruktansvärt otaggad innan som vanligt, inför längre pass och att jag skulle springa längre än någonsin var lite smått skrämmande. Bara lite mer än 10 km kvar till maradistans helt enkelt. Igår var det dags igen. Med stor ångest, så hade jag extrema svårigheter att acceptera att jag skulle ut och springa ytterligare ett långpass. Uppvärmningen och förstakilometern är väldigt tunga, många negativa tankar brukar flöda i mitt huvud och jag är övertygad att min mentala tank är fullständigt slut innan passet knappt påbörjat. Men när jag har tagit mig förbi 3 kilometer, så är det inte mycket att fundera på, utan nu är det bara att köra.

Jag har två gel med mig, två som jag aldrig har testat tidigare. Äckliga som bara den och har en konsistens som får en att egentligen vilja spotta ut allt vid intag. Jag tuffar på som ingenting har hänt, efter en halvmara, så har jag 14 km kvar. Redan nu inser jag att det är nu som agnarna skiljs från vetet, det är nu jag fortsätter bygga upp min mentala styrka. Min längtan efter en redigt go påskmiddag står på menyn och det finns inga tankar att bryta nu. Jag har egentligen inte bestämt mig 

för hur snabbt passet får vara, utan det är mer för att känna på en längre sträcka och låta pannben växa. Det känns som att varje kilometer ger mig ett ytterligare tetrisblock att bygga min pannben större. 35 kilometer är en jäkla sträcka och att springa ute utan att stanna i 2:40:51 (4:36/km i snitt) är helt sjukligt. Nytt längdrekord återigen. Grattis till mig själv. Trots att jag försökte hålla modet uppe, så hade jag redan mentalt lovat mig själv att jag skulle sluta med löpning efter det här passet. Det spelar ingen roll vad jag tycker, jag kommer springa imorgon igen.