Tripp till en magisk stad, vad händer nu?

Tänka sig att tiden flyger iväg, inte bara när jag springer utan också den där vanliga makar sig fram dag för dag. Imorgon ska jag åka till Prag. Det blir sjunde året i rad som jag åker ner till Prag, denna underbara stad som har fångat mitt hjärta. Våren 2008 åkte jag och min flickvän ner dit för första gången, på vinst och förlust. Vi hade inte så jättebra koll på Prag då, men idag har vi det och det är en stad som alltid finns där och aldrig sviker en. Att vandra längs Karlsbron är magiskt, att titta på kyrktornen i gamla stan är magiskt och att åka spårvagn på kvällen är magiskt. Allt är magiskt. Inte alls ett ord jag använder för ofta.

Nu piffar vi eller rättare sagt jag till det. Nu kombinerar vi vår årliga resa ner till Prag i samband med halvmaran som ska vara i helgen. Förra året var det Berlins halvmara som jag fick njuta av för ungefär ett år sedan, mitt första lopp utomlands och nu är det dags för mitt andra lopp utomlands. Det kommer att bli häftigt att få springa igenom en av världens mysigaste städer. Senast jag körde en halvmara så var det i Stockholm i höstas, då slog jag nytt rekord och då hade jag haft väldiga problem med grova förkylningar och utebliven träning egentligen. Inga ordentliga långpass att tala om och förutsättningarna var väl inte jättegoda, men bra gick det i varje fall.

I söndags sprang jag in på ett överraskande milrekord, det som däremot var mindre roligt är att jag på något sätt har skadat ena hälsenan. Så kraftigt, så att under kvällen hade jag svårt att gå och stå med ena hälsenan utan fruktansvärd smärta. Jag lät den få vila, fram till onsdags. Då jag behövde göra en kraftansträngning för att se om hälsenan höll. Det skulle bli 20 km i skogen. Inte nog med att hälsenan var oroande, även låren hade grov träningsvärk fortfarande. Men jag gav mig fan på om jag hade en någonting i Prag, rent löpningsmässigt att göra, överhuvudtaget. Det blev 1:24:39 (4:14/km i snitt), trots att kroppen fick slita hårt, så blev jag positivt överraskad av passets utgång. Däremot så fick hälsenan kämpa hårt och även om det inte var direkt smärta när jag sprang, går det inte bortse att jag kommer att visa att jag är en riktig fajter under lördagen. För efter passet, så kunde jag knappt återigen gå och det upprepade sig från i helgen. Jag bestämde mig omedelbart att det fick bli det enda passet sedan Premiärmilen, jag har jobbat hårt de senaste 4 veckorna och jag tror att det kommer räcka. Det kommer att bli jobbigt att springa med den här hälsenan, men jag åker inte ner till Prag, för att titta på. Inte alls.

Som sagt, om några timmar, så stiger jag på planet och jag är helt övertygad om att det kommer finnas fotografer på Arlanda, som väntar på mig. Jag är dock glad att jag få visa mig för mina fans som är bosatta utomlands. Jag känner mig inte jättehoppfull om någon supertid, men jag lovar att jag kommer att ge allt för att lyckas. Lita på det.