En pissbra dag

Löppass kan vara ganska roliga ibland. Även om jag för det mesta hatar de flesta passen som jag springer. Men vissa pass kan faktiskt få en att verkligen tänka till om livet, jobbet och löpning, allt i stort sett. Ibland tänker jag vad jag ska skriva i bloggen. För 2 veckor sedan hade jag ett pass som jag aldrig kommer att glömma. Jag var nämligen riktigt nödig, jag märkte först efter 1 kilometer och jag kände någonstans att jag behövde pissa. Men eftersom jag hade 19 kilometer kvar på mitt härliga skogspass, så kände jag absolut inte för att stoppa klockan och dra en stråle. De senaste två gångerna jag har stannat klockan under ett pass är när det var löparmage deluxe, då fanns det inget val riktigt.

Det är inte första gången det drabbar mig att jag behöver pissa, men envis som jag är, så kör jag ändå på i 19 kilometer till. Jag tryckte på lite extra under passets gång, antagligen för att jag hade bråttom att lätta på trycket. Det låter sunt, att gasa på lite extra för att lätta på trycket. Måste man, så måste man.

Allt det här får mig att fundera på vad man egentligen får genomlida för löpningens skull. Sedan jag började med löpningen för mindre än 2 år sedan, så har det gått från att vara inte så prioriterad till att den nästan har högst prioritering. Belöningarna är många. Jag mår bättre som människa, jag är friskare, jag får arbeta med olika mål, jag driver en blogg och jag får åka till platser jag inte hade befunnit på annars. Då kan det väl värt att hålla sig i 19 kilometer, eller har jag fel?