Kvantumloppet 2014 - När ord och skosnören inte räcker till

Datum: 27 april 2014 Distans: 10 km Placering: 5 Tid: 35:26 (Nytt PB!)

Det är verkligen ingen hemlighet att det här loppet verkligen var osäkert in i det sista. När tävlingskalendern lades, så blev jag förvånad att båda två loppen hamnade samma helg, fast på två olika dagar. Jag hade goda erfarenheter av bägge och det fanns intresse att springa bägge, i varje fall innan tävlingskalendern lades. Jag har tre erfarenheter av att springa två lopp så nära varandra. Mitt andra lopp någonsin var HalvTolvan ute i Täby och dagen efter sprang jag Täbyloppet på 5 km, jag var både trött och sliten dagen efter. Efter sommaren sprang jag Sicklaloppet (10 km) och ett rätt så svårsprunget Sparbanksloppet (5.5 km) dagen efter. Senare den säsongen så sprang jag Solsidan Runt (5 km) tidigt och senare på eftermiddagen sprang jag Topploppet (5 km). Jag minns fortfarande vilken jäkla värk som mina lår hade när jag väl skulle starta.

Någonstans efter de här erfarenheterna så valde jag att aldrig springa två lopp när varandra. Under 2013 fanns det inte på kartan och det var av dessa erfarenheter enbart. Nu hade jag preliminärt bokat upp de här två loppen i min kalender, men precis som ni har förstått var det långt ifrån självklart. Jag hade säkert avbokat loppet rent mentalt i mitt huvud flera gånger, senaste gången var faktiskt när jag sprang Kvarnloppet under lördagen. Då hade jag återigen lovat mig själv att inte springa dagen efter...

Inför: Klockan ringde, för sjunde dagen i rad. Lite sömndrucket var jag övertygad om att det var dags att gå till jobbet. Vilket är en väldigt oskön känsla, ni som har upplevt vet vad jag menar. Det räcker med 5 dagar i veckan, men en sjunde dag på raken var verkligen så långt på spetsen man kunde gå. Jag åt min frukost, funderade hur jag kände mig. Vid middagen under lördagskvällen så började jag fantisera om min revansch, för jag var långtifrån nöjd med min prestation i Kvarnloppet. Jag var inte särskilt sugen på att springa när jag satt där vid frukostbordet, men jag gav grönt ljus att ge det ett försök.

 

Inga bok jag har varit sugen på att läsa, men den fanns där. Tecken från min löpargud uppenbarligen!

 Ett tecken så klart om något var att på väg till tåget, så låg en engelsk variant av boken "Born to run" på marken. Jag tog upp den och tittade lite, otvivelaktigt ett tecken att öka min nedåtgående motivation. Jag lade den snyggt och prydligt på handräcket. Tanken var uppenbarligen inte att jag skulle läsa den, utan det var bara ren inspiration. Där och då steg givetvis mina förväntningar för dagen. På vägen till Källbrinks IP, så gick vi upp för den tuffa backe som avslutade loppet förra året och det tyckte jag var rätt så jobbigt.

Tankarna var många, svaren var ännu så länge få!

Jag funderade var jag skulle ta den här dagen. Förra året sprang jag på 38:23, ett för tiden, helt godkänt lopp. Det var en 2-varvsbana som var rätt ospännande får jag säga, men lagom för att jag skulle vilja återvända. Jag dök upp och efteranmälde mig, satte mig på läktaren för att få vila och känna kraften börja flöda inom mig. Dessutom är det alltid bra att få skita ur nervositeten som vanligt innan loppet.

Så här taggad var jag med lite mer än en halvtimme innan start!

Uppvärmningen kändes helt klart bättre än vad den gjorde under dagen innan, jag hade mera energi idag. Inte jättemycket, men tillräckligt för att jag ska känna att kan göra ett bra lopp. Jag var mest orolig att jag skulle få mjölksyra ganska omgående, med tanke på att jag hade kört för fullt mindre än 24 timmar innan. Efter att ha värmt upp och druckit tillräckligt med vatten, så ställde jag mig bredvid idrottsplatsen. Informationen som gick ut var att banan var helt förändrad, det var bara 1 varv och den jobbiga backe som jag haft framför mig var borta. Sjysst, tänkte jag. Då är det bara att tuta och köra.

 

"När fan ska vi köra egentligen? Jag har en tid att passa"

 Under: Jag hände på ganska bra i början. Jag var lite orolig att det var jag som behövde dra i det här loppet, det hade dragit ner min fart en del. Men jag hade 3 stycken som stack iväg ganska fort och jag kunde ha dem inom synhåll. Första kilometern var absolut inga konstigheter med på banan, utan den passerade på låga 3:03. Oroligheten att jag skulle få det tungt i låren fanns inte där i början och det fick min tuppkam att växa lite. Skulle allt gå vägen, så hade vi en 36-tid att sikta mot.

 

 

Ungefär vid 3 kilometer så gick mitt ena skosnöre upp, det var som i slow motion som jag såg hur det gick upp. Det blev liksom i flera etapper och jag började fasa för alla möjliga dåliga scenarion som kunde uppstå. Samtidigt så hade den som låg bakom mig, sprungit förbi och passerat mig sedan länge. Det är det som är både trevligt och mindre trevligt med ett mindre lopp förresten. Det är inte mycket folk runtomkring än, så du får i mångt och mycket "torrlöpa", alltså vara helt själv. Svårt att hitta ett högt tempo som motiverar dig. Men på den positiva sidan, så ser jag det som ett av mina härliga träningspass och sen får jag fin natur att kika på samtidigt.

 

En löparbekant som fick vara funktionär dagen till ära tog den här bilden precis innan lerskiten kom!

 Innan loppet hade gått av stapeln så varnade man att vid runt 4 kilometer att det skulle vara lite "knixigt" och lerigt. Jo, man tackar. Det var helt galet "knixigt" och fullt med mycket lera, samtidigt som jag hade en sko som var osnörad. Jag var helt övertygad om att den skulle fastna där och jag hade blivit tvungen att få sätta på och knyta igen. Men den klarade sig. Det som många har skrivit om just den här modellen (Adidas Supernova Sequence 6) är att den kan sitta rätt hårt över foten. Jag gillar det, i det här fallet så var det nog min räddning att den enda kunde var stabil trots att skosnörena fladdrade omkring helt okontrollerat. Inte nog med detta även "ledarmopedisten" fastnade i alla knixighet och jag fick ett tag ligga före i skogen.

Väl ute från skogen, så var det bara att löpa på och jag hade en tid på runt 17:24 vid 5 km. Vilket betyder att jag redan nu var snabbare än gårdagens lopp som var just på 5 km. När det var andra halvan av loppet kvar, så tyckte jag att jag gick ner mig ganska mycket. Eftersom jag löpte mycket för mig själv, hade det inte varit för funktionärerna som fanns vid sidan av banan, så ett leende från mig varit totalt uteslutet. Tack vare all fina natur, så fick jag passa på att njuta och det är inte så ofta det händer. När jag väl sprang in i skogen för en sista gång, då det var mindre än 1 km kvar av loppet. Så började det gå upp för mig att jag började få möjligheter att få springa under 36 för andra gången.

 

Jag tror att de som inte har sysslat med löpning, vet hur skönt den där målrakan är egentligen!

 Jag sprang upp på Källbrinks IP och inget slår när det bara återstår några hundra meter kvar, samt att du får springa på en löparbana in mot mål. Jag förstår att nu har jag alla möjligheter i världen att slå mitt rekord. Det var aldrig tanken med loppet, men det är bara att fullkomligt att njuta av detta och springa in i det sista. 

Efter: Jag ler otroligt mycket inombords, det är en fantastik bragd och världsrekordbäst. Att få sätta nytt rekord på milen var helt klart inte på världskartan, inte ens det här loppet var egentligen på "världskarten". Men någonstans blev det så och jag är oerhört stolt att jag gav mig den här chansen att få springa det här fina loppet. Det var betydligt roligare att springa det här banan, än förra årets. Givetvis blir det mycket enklare att skriva det med tanke på att jag slog nytt rekord. Inte nog med det, så fick jag även en mjölkskummare tack vare av min prislapp. Förra året blev det två pizzatallrikar. Det här jag uppenbarligen finner köksbestyren.

Vad är jag gladast över - nytt rekord eller ny mjölkskummare?

uuuuPå vägen hem, så kan jag inte sluta tänka på vilken vinnarskalle jag visar på ännu en gång. Jag är övertygad om att min "mellanmjölksdag" under dagen innan gjorde verkligen sitt till för att öka motivationen, att få en revansch den här helgen som hette duga. Väl hemma, så finns det absolut ingenting konstruktivt som görs. Jag bara njuter. Jag har all anledning att göra det. Det här inte är sant, inte på riktigt, men ändå så gör jag det. Ännu en gång. Det blir bra så!

En gammal bekant dök upp efter lång skada. 2:a på den korta sträckan. Välkommen tillbaka in i spelet, säger jag!