Prag Halvmarathon 2014 - När sagan har ett lyckligt slut del 2 av 2

Datum: 5 april 2014 Distans: 21.098 km Placering: 87 Tid: 1:18:45 (Nytt PB!)

Kom ihåg: De tre första och tre sista stegen är de härligaste!

Under: Det var så härligt att äntligen få flyga iväg från boet. Jag ska inte sticka under stolen med att jag hade sett fram emot det här loppet längre, visualiserat detta i mitt huvud under många långpass. Att äntligen få vara ute och springa i Prag. Det var som väntat lite trångt i början, men jag fick ganska bra koll på läget och tack vare publikens jubel, så var det inget snack om saken att jag var fylld utav energi. I öronen (Ja, många dissar helt hörlurar under lopp, inte jag dock) så hade jag återigen istället för musik, en spelpodcast i lurarna. Kan verkligen ett par människor som pratar i ett lågt tempo vara en bidragande orsak återigen i ett lopp? För trött på att springa med samma musiklista om och om igen, är ingen hemlighet.

Jag älskar Prag. Jag älskar att springa. Odödlig kombo!

Det var härligt att få springa längs vägarna, där man själv har gått och njutit längs Moldaus vackra vattendrag. Jag hade även på mig bandet för 1:20 på armen, tittade på den jämt och ständigt ifall jag skulle ha en möjlighet idag att slåss om dessa tider. Jag tog inte i för kung och fosterland, en halvmara är lite klurig. Du kan inte gå ut för fullt, som du gör på en mil, men samtidigt lämnar det inte alls för mycket för "vilopauser" under loppets gång. Jag lyckas ändock hålla ett jämnt tempo på 18:01 under de 5 första km och det var nästan 1 minut under tilltänkt tid. Kroppen kändes bra än så länge.

Något som jag faktiskt hade gått oroat mig för under en längre tid, var faktiskt fyra saker under det här loppet som skulle kunna stoppa mig.

1. Hälsenan (Uppvärmningen kändes inte lovande, men när som helst så kunde den spricka upp igen)

2. Mjölksyran (En av de jobbigaste sakerna är när mjölksyran fyller upp dina lår, då finns det inte mycket att göra åt saken)

3. Illamåendet (När illamåendet slår till, är inte spyan långt ifrån och jag har Premiärmilens sista kilometer färskt i minnet)

4. Krampen (Under 3 av 4 halvmaror, så har jag krampat i vaderna mot slutet. Äckligt oskön känsla, men då hade jag inte heller varit särskilt tränad för halvmaran)

Alla timmar och mil jag har tränat för detta, spelas nu i en härlig symfoni!

 Någonstans efter 5 km, så fortsatte jag att finna ro och lufsa på i ett bra tempo. Kroppen kändes okej. Vyerna varierade från stora folkmassor i inspirerade miljöer till tråkigt ytterområden som inte gav mig något. Men känslan att få springa i ett lopp med många människor känns helt underbart. När 10 kilometer hade passerats och jag hade fått se mina närmaste supporters i folkmassan, så visade jag klart och tydligt att jag fortfarande var i bra form. Jag passerade milen på 37 blankt. Imponerande, trots att jag inte tog i alltför hårt. Jag kom över på andra sidan av Prag, folket började bli glesare steg för steg. Om jag jämför med tidigare halvmaror, var att jag tänkte helt annorlunda kring hur jag lade upp loppet rent mentalt. Tidigare hade jag lagt upp halvmarorna i tre block. 0-7 km, 7-14 km och 14-21 km. Jag minns mycket väl att det var rätt tufft mentalt, men nu tog jag helt enkelt kilometer för kilometer, tittade på mitt band och jag såg att jag fortfarande låg väldigt bra till. 

Jag kände mig fullständigt i absolut topptrim!

 Jag kände mig inte alls stressad eller uttråkad, det var rätt trevligt att bara få springa. Jag tyckte det var rogivande att bara få njuta kilometer för kilometer, det var en helt ny strategi. Kanske var det för att jag kände mig stark i min övertygelse om att jag var bra tränad och att jag hade goda möjligheter att slå nytt PB. Oavsett så hade jag stark oro att någon utav de fyra uppräknade punkterna skulle förstöra för mig, det bara skulle hända antog jag. Med mig hade jag en gel (i ett lopp för första gången), så som jag sipprade på försiktigt efter milen. Jag vet inte hur mycket det hjälpte, men jag är övertygad att om det hade en liten del i detta helt klart. Ett minus som är värt att räkna upp är de gånger vi var tvungna att springa på kullersten, inte nog med asfalten drog ur stumheten i benen, men kullersten var ännu värre. Så därför var jag väldigt glad att de partierna var smått.

Inga problem, det här fixar vi. Med slottet i bakgrunden. (Bilderna kommer att köpas loss inom kort)

 Jag var otroligt kladdig överallt av gelen. Fingrarna, armarna, klockan, benen och tröjan. Överallt, men ingenting skulle stoppa mig från att ånga på. Vid 15 kilometer var det 55:54 och fortfarande under 1:20-chans. Värt att notera var att jag drack ganska lite vatten vid stationerna, ingen energidryck alls. Mest tog jag en liten klunk vatten och slängde vattnet i fejset, få njuta av friska vindar som piskade upp ansiktet. När vi väl var på den första sidan igen av Prag, så kände jag loppet kanske skulle gå vägen och alla mina bekymmer inte skulle inträffa. Även när jag passerade en tunnel, så hoppade GPS-klockan ur, men till min stora överraskning så lade klockan på den distans som hade försvunnit och var helt perfekt. Mycket trevliga nyheter, bra där, TomTom. 

Några få kilometer kvar och jag kände mig fruktansvärt överlägsen i kropp och knopp. Jag skulle ta det där sub 1:20-tiden. Publiken, ja, hela världen bar mig fram nu. När det återstod lite mer än 1 kilometer, så såg jag till min glädje att jag hade möjligheter att springa in på en 1:18-tid och jag tog i allt vad jag hade över sista bron, där jag återigen såg min familj som nog såg vilken stolthet jag bar fram mig själv och jag kan aldrig beskriva tillräckligt när jag sprang över mållinjen. Det är det här som gör all löpning värd och jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket, när jag passerade mål och inte kunde hålla ett fnissade leende stången.

Efter: Kort efter målpassering, så fortsatte jag att gå. Tog någon banan, någon goodie bag där och en väldigt fin medalj. En sak som drog mina ögon var hur många apelsinklyftor som var uppskurna. Jag funderade på hur många som behövdes för att skära upp alla dem. Dessutom fanns det en del sockerbitar i skålar, jag tog en sockerbit och sög på den väldigt njutfullt. Jag mindes tillbaka 10 år sedan när jag var närmast beroende av att suga på sockerbitar i tid och otid.

Jag gick med långsamma och lufsande steg ut ur målområdet, passerade stängslen och släpptes ut i världen. Jag väntade en bra tid på familjen, men jag såg inte dem och jag lyckades få låna två olika främlingarnas telefoner och kontakta min familj. Efter mycket om och men, så kunde jag återförenas och trots att det nästan hade gått en timme sedan målgång, så fanns fortfarande många löpare nära målgång och kämpade hårt. För varje minut som gick, så växte min tuppkam och hur nöjd jag var med min insats. Jag hade fullständigt slakat mitt forna halvmara-rekord. 

Jag är kungen. Inget snack om saken! Jag har förgyllt dagen för mina fans, nu förgyller fansen min dag!

 Sedan tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet (har jag skrivit hur mysigt jag tycker om att åka spårvagnar i Prag?). Väl tillbaka vid hotellet, så var det någon sorts parad med massvis med människor. Med någon kungaliknande figur och jag antog att mina utländska fans hade satt upp den härliga parad till min ära, helt magiskt var det. Den duschen som jag tog på hotellrummet, var kanske den allra bästa och jag bara lät det skållheta vattnet få känna på mig framgångsrika kropp som hade slitit hårt. Jag stod och tänkte på hur alla förutsättningar för loppet var på absolut toppnivå. Vädret var inte för soligt, inte för kallt. Banan var perfekt och jag hade tränat riktigt bra och inget av det jag var bekymrad över, inträffade.

Dagen efter, så köpte jag en hatt för första gången i mitt liv, som jag hade spanat in dagen innan. Jag fick helt enkelt lyfta på hatten för mig själv (Eller hur, Staffan?). Dessutom var det riktigt gott att äta det lokala mumsiga bakverket Trdelnik (Internet kallat för en "Trulle), mycket god. Åker man ner till Prag, så ska avnjutas rykande het. Kan det bli en bättre belöning efter ett fantastiskt halvmara-rekord än att glida runt i sin favoritstad Prag? Min saga den här gången hade ett lyckligt slut. Det bästa med den här sagan, är att den är sann. Jag lovar.

Hatten av för denna vinnande selfie!