fredag 18 april 2014
Livet efter 32 km eller nu är det påsk!
Jag hade en otroligt värk efter att ha pushat mina gränser ytterligare. Jag hade sprungit 32 km, 2 km längre än mitt längsta pass dittills. Både under måndagen och tisdagen, så fick jag känna på att jag levde eller i varje fall mina lår fick känna på att de fanns. Under onsdagen var det tänkt att nästa pass skulle gå av stapeln. Trots att jag kände att värken fortfarande satt i, så fanns det ingen tid att tycka synd om sig själv. Den här gången var det dags att se ifall jag fortfarande hade "klippet" i steget fortfarande. Det skulle bli den klassiska asfaltstian och det är meningen att det ska gå hyggligt snabbt. Det var absolut inga konstigheter då jag bar mig iväg, trots att jag fick gny i stort sett varje steg, så var det ingen fara på min snabbhet uppenbarligen. Det blev 38:49 och snittiden 3:53/km i snitt. Det är jag mer än nöjd med, med tanke på hur sega mina lår var att komma igång.
Dagen efter, alltså igår, var det dags återigen för att springa. Det var inte direkt så att mina lår hade återhämtat sig än, men det var bara att gilla läget. Det var dags för ett 2-milapass ut i skogen. Målet var under 4:20/km i snitt och bara att få njuta lite. Som jag skrev i ett inlägg rätt så nyligen, så har min "mentala tank" varit nästintill tom. Jag har så smått börjat bygga upp den lite, steg för steg. Den är inte där, den var innan Premiärmilen och halvmaran i Prag, men jag har är på rätt väg känns det som. Det är i sådana här stunder jag undrar hur i helvete elitlöparna orkar mala på, vecka in och vecka ut, utan tillsynes problem. De har säkert sin mentala tank som måste fyllas på. Men ändå, det är helt galet.
Passet blev hyggligt. 20 km på 1:25:51 (4:17/km i snitt). Jag kände mig inte alls lika pigg som jag borde, men eftersom jag hade klarat mitt mål för dagen så var det helt enkelt synd att klaga. Idag har jag inte gjort någonting, överhuvudtaget. Den totala vilodagen. Jag skäms nästan, men det är faktiskt ganska skönt att inte ha någonting planerat. Imorgon blir det andra bullar. Påskmiddag och långpass. Jag undrar vilket som jag längtar mest efter?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej igen!
SvaraRaderaJösses som du springer, men grattis till nytt "längdrekord". Jag funderar ofta hur folk mentalt orkar springa så mycket som dom gör. Att kroppen blir härdad och orkar förstår jag, men att huvudet pallar med att "allting" kretsar kring en enda sak är märkvärdigt. Nåja, jag borde springa lite mera än jag gör. :)
GLAD PÅSK!
Tack så mycket! Jadu, det funderar jag också på. Sjukligt är det!
RaderaGlad påsk!