Inomhussäsongen fortsätter

Jag hade tänkt att skriva en sammanfattning om inomhussäsongen idag. Men så blir det inte. För att i veckan så anmäldes jag till Storängsöz i Storängshallen med 5000 meter den 4:e mars. Vilket betyder att jag kommer att göra debut på den distansen inomhus, istället för att springa 15 varv, så kommer det att bli 25 varv. Det här beskedet innebär tre positiva saker egentligen.

Den första är att jag inte har velat släppa inomhussäsongen än, även om jag har kämpat otroligt hårt för de tider jag har fått på 3000 meter, så har jag haft det väldigt kul.

Den andra positiva att jag får något att satsa emot återigen inom en ganska snar framtid. Annars hade det varit första utomhusloppet Premiärmilen i slutet på mars. Visst hade jag kunnat träna utan större problem tills dess, men det känns som får långt i framtiden och det här loppet ligger alldeles perfekt för mig.

Den tredje är att jag kommer att få ett fint kvitto på vad jag ligger när det gäller just 5000 meter. Jag jagade under 17 minuter förra säsongen utomhus på 5 kilometer, med tanke på hur bra jag har tränat, så hoppas jag att ligger strax över 17 minuter eller kanske ännu bättre?

Trycket efter sista loppet förra helgen i Sätra har varit stort att man vill fortfarande se mig springa inomhus, eftersom man då får se mig hela loppet, istället för några enstaka sekunder när man kör utomhus. Därför är det extra kul att glädja alla fans att man får se mig i hela 25 varv.

---

Hur har löpningsveckan varit?

Det har bara blivit två löppass, eftersom jag tog en liten "mentalt brejk" efter sista loppet. I onsdags blev det ett 15 km asfaltspass på 1:03:48 (4:15/km i snitt) och igår blev det ett pass på 22 km i skogen på 1:34:00 (4:16/km i snitt). Jag har varit fram och tillbaka i hur jag har mått, jag trodde att jag var på uppgång men nu i fredags började det går neråt lik förbannat. Inte så pass mycket att jag inte kunde genomföra ett strålande långt pass i skogen. En väldigt härlig känsla att få springa i skogen, framförallt när det inte finns någon snö eller slask som stör för en.

I övrigt har det blivit två innebandyträningar och en innebandymatch idag (förlust, men jag gjorde ett mål för första gången på länge och det är alltid lika kul och oväntat).

Kolla gärna in min lokala blogg på Nacka Värmdöposten här.

Andreas Åkesson feat. Frida Södermark

Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min sjätte intervju (av åtta) har jag hittat en tjej som har ett SM-guld på 100 km, som sprungit ett lopp på 32 mil och vad som rör sig allmänt på någon som verkligen springer långt: Frida Södermark!

 

" Jag är inte så värst supersnabb men kan hålla på väldigt, väldigt länge"

 
 Jag tycker det är häftigt att man någon för möjligheten att träna utomlands. Hur kom det sig att du har fått möjligheten att träna i Etiopien och Kenya? (Frida var i både Etiopien och Kenya under intervjutiden)
- Jag har tagit mig möjligheten att leva mitt löparäventyr full ut genom att jag sa upp mig på jobbet för ett år sedan. Numera jobbar jag som lärarvikarie när jag är på hemmaplan, och ser till att komma ut springa så mycket jag kan i världen mellan varven. Detta är möjligt just genom att jag jobbar när jag är hemma vilket blir knappt en halvtid om man slår ut det på ett år.

Sedan har jag även väldigt glad att ha stöd från några sponsorer som vill stötta mig.  Senaste åren har jag upptäckt att det går att springa på alla ställen i världen och jag utforskar alla nya ställen med löparskorna. Både på tävling och träning. Senaste året i Uganda, Vietnam, Malaysia, Ungern, Etiopien, Svalbard, Turkiet för att nämna några ställen. När jag reser är det också med en liten budget vilket innebär att jag bor och äter så billigt som det bara går, vilket också gör att man kommer den nya kulturen nära på ett spännande sätt.

Just nu är jag i Kenya för tredje gången och när jag kom hit idag kändes det lite som hemma. Jag bor i en liten by utanför Nairobi där jag känner både löpare och har bra rundor att springa. Innan detta var jag två veckor i Etiopen vilket var nytt. Jag reste runt med två tyska löparkompisar och vi
tränade, vandrade i bergen och kollade in spännande ställen. Om en vecka får jag även sällskap av 18 kompisar hemifrån som ska prova på löparlivet här i Kenya.

Vilket äventyr, riktigt kul får jag säga! Jag önskar att jag skulle få den möjligheten att få springa utomlands i en träningsperiod, kanske nu, i den här bittra vintern som nyss anlänt. Nåväl, nu undrar jag hur man kommer på den helt galna idén, att man vill springa långt? Alltså väldigt långt?
- Om man tittar på mina meriter kan man snabbt räkna ut att jag har i princip samma kilometertid på milen (39:40), halvmara (1:26:30) och maran (2:51:32). Alltså runt 4 min/km. Jag har svårt att springa snabbare men kan hålla på länge, dessutom har det visat sig att jag inte varit speciellt trött efter mina maror utan har kunnat gå ut och dansa loss på lokal hela natten efter en tävling.

Därför tänkte jag att det vore intressant att testa något längre än maraton. Därför åkte jag till Norrlands inland i juni 2012 för att ställa upp i SM 100 km. Skulle jag testa kunde det ju lika gärna vara under ett SM. Det roliga var att jag vann och tog ett SM-guld. Den första reaktionen var inte glädje, utan en insikt att jag ju ville vara bra på Marathon, men nu säkert skulle "behöva" göra detta igen. Detta byttes dock snabbt till glädje och sedan dess har det blivit ett SM-silver, några kortare ultra som jag vunnit och även två rekord på 24h-löpning.

Förra året var jag förhandsnominerad till EM men kunde inte ställa upp pga av skada, och VM missade jag också för att det blev inställt.  I år ligger fokus på Comrades i juni som går av stapeln i Sydafrika och är världens största och äldsta ultralopp på 89 km. Sedan blir det förhoppningsvis VM 100 km i september. Jag gillar helt enkelt att springa långt. Jag är inte så värst supersnabb men kan hålla på väldigt, väldigt länge.

Väldigt imponerande att kunna ha den möjligheten. Jag själv försöker som i ett led för årets löparsäsong öka mängden steg för steg, för det är något jag inte alls har varit bra på. Hur kan en vanlig träningsvecka se ut? Jag kan ibland tycka det är enormt jobbigt strax innan ett "långpass" för mig, för att just är långt. Men dina pass är jättelånga antagligen, hur orkar man nöta det?
- Mina träningsveckor beror mycket på hur det vanliga livet i övrigt ser ut. men målet är att träna två gånger per dag de dagarna jag inte kör långa pass. Eftersom att jag jobbar när jag är på hemmaplan blir det första passet tidigt på morgonen, runt 06:00. det kan vara allt mellan 9 km och 30 km beroende på hur dags jag ska börja jobbet (är lärarvikarie). På kvällen blir det intervaller i olika former eller något snabbare distanspass. de riktigt långa passen blir på helgerna, men pass mellan 40-60 km kör jag bara var tredje vecka ungefär.

Jag tycker inte att det är svårt att motivera sig för ett långpass. Bästa som finns att få glida runt i ett skönt tempo. Däremot kan det ibland vara lite motigt att vara på väg till ett hårt intervallpass. Men när man väl är där, och kör ihop med kompisar, brukar det bli roligt direkt vi kör igång.

Att springa så tidigt och så långt som 30 km innan du ska börja jobba på morgonen, det låter helt främmande i min värld. Galet grymt. När du är 100 år, så får du möjligheten att berätta inför världen om ditt bästa löparminne, vilket skulle du då vilja berätta om?
- Det måste nog vara när jag sprang de 320 milen mellan Wien och Budapest i oktober 2013. det var en tävling i fem etapper och gick även via Bratislava. Visste inte hur kroppen skulle reagera på detta, men den startade varje morgon och tog mig vinnande i mål.

Den sista etappen var dessutom en halvmara med 10 km uppför där andra som inte sprungit hela vägen fick delta. det roligaste var att jag vann över alla dem den sista dagen också. Men det som kändes fint var också at jag i denna tävling gjorde en insamling till Cancerföreningen då min pappa hade gått bort en månad innan. Jag fick ett enormt gensvar och kunde överlämna 37000 kr. Två av mina passioner är löpning och resor, och i denna tävling gick detta att kombinera på ett utmärkt sätt.

Vilken sjuk tävling, att du bara orkar. Hedersvärt att du kunde koppla tävlingen till något så fint. Vad har du för tips för den som funderar på att börja springa långt som du?
- Främsta tipset är att inte tänka på att man behöver springa fort. Snabbheten kommer från
intervallpass och andra pass där man pressar sig mer. När man tränar långdistans handlar det mer om att vara ute lång tid. I synnerhet när det gäller ultrapass. Ut och njut och tänk inte på hur fort du springer! Ett annat tips är at ha med sig lite energi i form av nötter, torkad frukt eller varför inte lite favoritgodis.

Vi får väl förstå om jag någonsin kommer att orka springa långt. Däremot ska jag faktiskt springa min första mara till våren, ge mig två värdefulla tips för att jag ska lyckas springa under 3 timmar?
Gå inte ut för hårt i början, utan öka hellre på slutet. Se till att fylla på med energi redan tidigt under loppet. Så enkelt är det.

Tack Frida Södermark för att du tog dig tiden. Vill du följa Frida (jättelångt) så kan du hitta henne här!

Tidigare intervjuer:

[12/12] Tove Langseth

[22/12] Carl Wistedt

[9/1] Staffan Dahlgren

[23/1] Lina Blomqvist 

[28/1] Cecilia Kleist

Bloggen avslöjar: TomTom sponsrar!

Det har tisslats och tasslats om det under en längre tid. Med takt med att jag fortsätter min otroliga löparresa, så är det extra kul att det finns andra som också finner den lika spännande som en själv. Nästa företag gör sig alltså redo att haka på ett häftigt äventyr.

"TomTom har valt ut Andreas Åkesson som en av sina ambassadörer till sin nya löparklocka, TomTom Runner. Vi på TomTom tycker att Andreas med sin målmedvetenhet och löparglädje blir en perfekt ambassadör för vår klocka. Vi vill självklart vara med på den resa som Andreas befinner sig på och hoppas självklart att vi kommer att kunna hjälpa Andreas att nå sina mål med TomTom Runner. Vi önskar Andreas stort lycka till framöver och kommer att följa hans löparäventyr mycket noggrant", säger Sofia Söderberg, marknadschef  på TomTom."

Jag har sedan några månader tillbaka varit sugen på att ersätta min Nike + Sportwatch med en ny klocka, att jag då hade fått ögat upp för TomToms (som var med på Nikeklockan tidigare) nya klocka; TomTom Runner. Var inte helt oväntat. Då den påminner om min gamla och att den är om möjligt ännu snyggare. Det ena ledde till det andra och nu har jag i över en månads tid haft stoltheten att få använda TomTom Runner. Jag är väldigt glad för den här möjligheten och tacksam. Grundligare recension om klockan kommer att komma längre fram.

Vinthundsvintern 2014 - Att det ska vara så jävligt att fylla 50?

Datum: 8 februari 2014 Distans: 3 km Placering: 10 Tid: 9:40

Någonstans började det här också med en impuls, precis som allting annat. Att jag skulle löpa inomhus, 3000 meter. Inget som fanns i mitt huvud egentligen när allt började. Sen rullade allt på och jag kämpade mig igenom lopp efter lopp, fick slå nya rekord. I och med detta lopp så knyter jag ihop allt som har med inomhussäsongen att göra för den här gången. Det känns tråkigt och jag kommer att sammanfatta den här minisäsongen snart i ett annat blogginlägg. Var så säkra.

Jag har tränat precis som jag har velat, med långpass, snabbdistans och banintervaller. Det har inte funnits något att klaga på. Förutom den eventuella krasslighet som har lurat runt hörnet. Jag har inte känt mig sjuk, men en antydan att någonting ska vara nära förstående för mig. Det har växlats från bra till mindre bra till bra, i all evighet. När jag gick och lade mig på fredagskvällen, så hoppades jag på att sömnen skulle göra det bästa för att jag skulle vakna upp lite mer kry.

Inför: Jag vaknade upp och jag kände knappt något i min hals, vilket betyder att det hade blivit en lite bättring och jag kanske kunde göra en ordentlig uppladdning inför loppet. Jag åt samma gamla vanliga frukost. Trots att loppet skulle vara vid 3-tiden i Sätrahallen, så lyckades jag ända stressa när tiden började rinna iväg. Typiskt mig. Att ta det lugnt fram till slutskedet. Det sista som åkte med i bagen var faktiskt min maskot Lunny, det var väldigt nära att han oavsiktligt fick stanna hemma. Det hade känns sorgligt att vara separerade för första gången sedan födseln.

En regnig dag i Sätra!

Som vanligt var jag otaggad samma dag som ett lopp. Det kan nog bero på att jag fixar och donar enbart för att jag ska springa ett lopp och jag är medveten att mitt fokus kommer att vara på när det väl är dags för det. Jag hade inga speciella tankar eller känslor som for runt i mitt huvud när jag satt på tunnelbanan och försökte komma fram till vad jag hade för planer idag. Jag har nog inte i mitt vuxna medvetna liv varit i Sätra, i alla fall inte på väldigt länge. Alltid kul att se nya platser, även om det är en förort som alla andra mer eller mindre.

Av jord är du kommen, av jord du ska bli en friidrottshall!

Väl på plats i Sätrahallen, så får jag se en väldigt fin friidrottshall. Vilket lyx att ha en sådan här otroligt fin hall ifall man har turen att bo i närheten av denna att utnyttja. Jag som själv åker till Västerås för att träna inomhus. Eftersom vi är rejält tidiga, så tar jag det lugnt och lyssnar på musik samtidigt som kollar in andra friidrottare som tar i för kung och fosterland. När tiden börjar långsamt ticka på, så byter jag om i ett omklädningsrum. Sedermera börjar jag att värma upp, det känns helt okej. Förutom att jag börjar känna antydningar till kallsvettningar, det är inte direkt ett tecken man vill ha inför ett snabbt lopp. Jag får för mig att alla ska springa samma heat i stort sett, men istället för att jag får springa 15.10 i det första heatet, så är jag placerad i en B-final. Så efter att ha gått på toan bara några minuter innan min förmodade start, för att skynda sig till start, så får jag istället sitta och vänta ytterligare en kvart. Det kändes otroligt segt och jag blev nästan lite irriterad att jag inte hade räknat med det tidigare.

När det väl är det dags så ställer jag på mållinjen och jag har som vanligt ett solklart mål med mitt race. Jag ljög tidigare i texten att jag inte hade några speciella planer. Jag vill såklart göra ett försök att springa under 9:30 idag. Det skulle bli väldigt tungt det visste jag.

Under: När väl loppet var igång så var det inget snack. I den här B-finalen visste jag att jag hade en otroligt snabb löpare, som hade gjort bra ifrån sig förut. I huvudet hade jag nämligen delat in loppet i tre delar. Det fick bära eller brista. Inte mer än 3:05 första kilometern, max 3:10 andra kilometern och slutligen högst 3:14 sista kilometern. Att jag hade turen att ha en snabb löpare framför mig som gjorde sitt bästa för att skaka av sig med, det var kul att kommentatorn pratade om bland annat mig som hade säkrat upp en andraplats. Första kilometern löptes på starka 3:03, allt enligt plan alltså.

Trots att jag gjorde stark första kilometer, så visste Lunny att det skulle gå illa sen, då han ser ut som en olyckskorp här!

Tyvärr är det även höjdpunkten under detta lopp, jag kan inte hålla uppe resterande del utav planen utan jag känner att jag inte kan hålla den höga farten utan ledaren drar ifrån ytterligare och klungan bakom har närmat sig ytterligare. Det känns väldigt tungt att behöva inse att min plan håller på att gå i stöpet, varven under andra kilometern känns otroligt mycket längre än under den första kilometern. Även om det bara är 3000 m, så är det alltid tungt mentalt att inse att den tidsplan man har satt upp är på väg att gå i kras.

Spring, spring, spring!

Under sista kilometern blir jag passerad av klungan och jag har givit upp alla tankar på att springa under 9:30, samtidigt som jag inte alls känner mig i den toppform som jag borde. Kan det vara så en infektion lurar i kroppen ändå trots att jag känner mig hyfsat pigg? Antagligen. Under de två sista varven, lyckas jag dra upp tempot pyttelite. Men det är absolut inget som jag kan göra åt, utan jag springer in i mål och tycker det är skönt att det är över.

Frågan är vad jag ser? Inte ser jag ett nytt rekord i varje fall!

 Efter: Om det är något jag har behövt jobba sedan jag blev löpare, så är det mentala. Jag har väldigt lätt att bli irriterad och frustrerad när något inte går som planerat eller bättre. Men jag känner att jag har växt på den biten. Jag tycker 9:40 (som ändå är den näst snabbaste tiden för mig) är klart godkänt och jag har verkligen gjort ett seriöst försök på att nå nästa drömmål, men den här gången räckte det inte alls. Strax efter att jag hade passerat mållinjen, så har jag en ruskig blodsmak i munnen. Jag försöker spotta upp och se ifall jag ser något blod, men det gör jag inte.

Med tanke på att jag mådde dåligt efter loppet, så fick Lunny stå för foto efteråt!

 När det väl är dags att lämna den fina hallen, så börjar jag hosta otroligt kraftigt. Värt att notera är att jag inte hade hostat en endaste gång på hela veckan. Till slut började jag må mycket illa, så till den grand att jag drar flera kaskadspyor på vägen till tunnelbanan. (Ja, jag är skyldig till att besudlat delar av Sätra). Så mycket har jag inte spytt sedan man var dum ungdom och tog del av ännu dummare alkoholkultur. Det känns som att det aldrig ska ta slut, men när jag äntligen lyckas pallra mig iväg, så undrar jag vad som hände. Jag kände mig bra nog att springa, men det tyckte inte kroppen. Benen och ryggen som brukar kännas efter såna här lopp, känns lika bra som tidigare. Kanske det blev så här för att det här var mitt 50:e lopp och det är väl aldrig kul att fylla 50?

På vägen hem med tunnelbanan så funderar jag på den reservplan som jag hade, att åka till ytterligare 3000 m-lopp nästa helg ifall jag inte avslutade i min smak. Det kan jag bara stryka nu. Jag gjorde så bra jag bara kunde utifrån de förutsättningar jag hade, jag kunde knappast vara mer nöjd. När jag kommer hem, så lägger jag mig och njuter av att jag inte bara utvecklas resultatmässigt utan även människomässigt. Det är ett nytt personbästa för mig det också!

Den sista stora showen!

INFÖR

Då är det återigen dags för att ta på sin tävlingskoftan igen. Två veckor sedan Norrköping och där jag slog ett nytt PB. Jag kanske inte var jätteförvånad över att slå ett nytt rekord, men jag hade verkligen inte kunnat tro att jag skulle kunna putsa det hela med 6 sekunder. För det är tajt och små marginaler när det kommer till 3000 m inomhus. Alla tävlingar eller rättare sagt banorna är i stort sett lika och jag har träffat ungefär likadant och loppet är inte så långt. Det är inte som det var i början av min loppkarriär då jag kunde såga en minut hit och en minut dit, den tiden är inte helt förbi. Men definitivt inget jag kommer ha möjligt att göra i den här tävlingsformen. 

Jag har tränat så bra jag anser att jag haft tid och lust med, jag har gjort det jag har kunnat helt enkelt. Tyvärr har jag fajtas med en småkrasslighet fram och tillbaka, jag har inte varit sjuk eller så. Men det har känts att det är något som ska bryta ut, för att nästa dag kännas lugnt, för att återigen bli oroligt igen. Som nu, nu sitter jag in i det sista och hoppas att jag kan få känna mig i bra form när det kommer till det också. Jag kan inte svika fansen en gång till och hoppa över Sätra återigen. För nu är det er stora chans att få vara nära mig i en inomhushall, sedan lämnar jag för att sikta mot utomhus som det ser ut just nu. Det finns en risk att det blir pannkaka av allt imorgon, det finns även en risk för att jag får skrivkramp av allt autografskrivande. 

Däremot finns det en stor chans att jag har kul imorgon i vilket fall.

Bad eller dusch?

Något som alltid finns som en skatt i slutet av regnbågen är när jag ska bada eller duscha efter ett pass. När jag tar i för fulla muggar och kutar som ett as, så är det så jävla gött att veta att jag kommer få det varmt och gott när jag kliver in i badrummet. Framförallt den senaste tiden när det har varit som kyligast och fingrarna har nästan skvalpat runt som korvar inne i handskarna, så än mer skönare. Jag själv badar efter långpass, då behöver jag helt enkelt slappna av efter ett hårt pass och jag är troligtvis mer frusen än ett vanligt kortpass. Oftast ligger jag och läser, men mest njuter av att jag äntligen kan känna min kroppsvärme igen.

När jag har varit på en snabbdistanspass (klassiska 10:an) eller kört intervaller, så är en stående dusch oslagbart. Det känns verkligen i kroppen att den har arbetat hårt för att nå under ett visst mål och att duscha, jag vill känna mig levande och aktiv.

Jag undrar vad läsarna föredrar efter sina löppass, bad eller dusch?

---

Inte nog med att jag körde hårt i helgen med två för mig längre pass, jag gjorde slag i saken och gjorde återigen "comeback" i Västerås. Snart tror dock varenda pressmurvel att jag kommer åka dit varje vecka och förvänta sig exklusiva intervjuer, men så kul ska vi inte ha det. Däremot kände jag att behövde ett intervallpass inomhus. Jag lägger upp resultatet av det passet inom kort på min träningsdagbok på jogg.se. Jag kan dock säga att det var ungefär som tidigare. Lite oväntat dock känna att det var. Jag var otroligt trött både i huvudet, men även i kroppen efter mina två långpass och innebandymatch. Jag var så långt ifrån sugen man kunde komma, så pass att jag nickade till ett flertal gånger på den korta tågresan till Västerås. Nåja, kul att det gick hyggligt i varje fall.

Under tisdagen måste jag slagit bottenrekord i den kost jag har intagit. Det var märklig mening att skriva, men till lunch blev det i stort sett bara potatisbullar (inget bacon eller blodpudding tyvärr) och senare på kvällen stressåt jag en McFeast. Hockeymatchen jag såg efter det, var för jävla dålig. Så den skriver jag inget mer om. På kvällen började jag må riktigt pyton (har en sambo som är sjuk, stackarn) och med de känslorna så tog jag med mig till drömlandet.

Idag blev det den klassiska asfaltstian. Det har töat bort en hel del, så det var helt okej att springa. Sen att jag inte hade någon större energi eller lust alls var en annan femma, men det blev hyggligt ändå. Jag fick tiden 39:48 (3:58/km i snitt). Inte det snabbaste passet, men med tanke på förutsättningarna är nöjd ändå. Nu ska jag ta en varm dusch. Det ska bli gott!

My name is Beck, Martin Beck!

Det har varit ett måste att se den här filmen igen. Jag är en sådan avart att jag föredrar de äldre Beckfilmerna med Gösta Ekman än de nyare med Peter Haber. Så därför har jag sett filmerna om och om igen med Gösta Ekman. Den jag vet att jag har sett minst är Stockholm Marathon, jag vill minnas att jag tyckte att den filmen var den sämsta av de 6 som kom med Gösta Ekman. Jag tänkte att det kanske berodde på att jag var egentligen totalt ointresserad av löpning de gånger jag har sett den. Men ända sedan jag officiellt anmälde mig till Stockholm Marathon 2014, så har den funnits långt bak i huvudet att jag vill se den igen.

Igår fick bli det tillfället. Jag hade möjligheten att studera lite utav banan och filmen bjöd lite på en större längtan till varmare grader och löparglädje som just nu pendlar något oerhört hos mig. Däremot så kunde jag konstatera att filmen inte alls faller i min smak fortfarande trots att jag gillar löpning. Jag tycker att den är seg, de utomstående som är inblandade i intrigen känns bleka och jag förstår varför jag har väntat länge på att se den här igen. Nu kommer det helt klart dröja igen, om jag någonsin ser den igen. Jag rekommenderar istället Roseanna och Mannen på balkongen, om ni vill se två riktigt bra Beckfilmer med Gösta Ekman i huvudrollen.

Det bästa igår kväll, var den blåbärssmoothie som avnjöts när vi pausade filmen. Så enkel att göra, men ack så svalkande. Jag gjorde två portioner till mig själv (snålis där), det andra glaset skulle jag spara till frukost idag. När jag öppnade kylskåpet och skulle dricka mitt andra glas, så hade blivit en stor äcklig klump istället och jag förpassade den delen av smoothien till den bortglömda evigheten.

---

Kort och gott valde jag att som ni förstår att avstå 3000 m på Raka Spåret i Sätrahallen igår, av olika skäl. Ett var att spela en innebandymatch, som vi vann med knappa marginalen. När jag väl var hemma och stirrade på klockan innan den skulle bli 13:15 och just när den blev det klockslaget, kände jag ett litet hål i mig. Det kunde varit jag. Jag hörde rykten om att de flesta som hade anmält sig i 3000 m-klassen var där för att krossa den "självupptagna skiten" (alltså jag), för av resultatlistan att döma hade jag kommit först på en skrämmande 16:e plats med mitt årsbästa. Jag kunde dock skratta i min ensamhet åt att jag inte gav löparna nöjet att på plats trycka till mig.

Känslan över att gjorde rätt val och övervägande tilltog, jag kände mig trots allt nöjd över att stå över och satsa för kommande helg. Jag drog något oväntat ut på ett löppass ändå igår. Det blev 15 km asfalt på tiden 1:02:08 (4:08/km i snitt). Det gick betydligt snabbare än väntat, en del av väglaget var faktiskt ganska trevligt att springa på. Ibland var det som att springa på bar asfalt utan slask och snö, jag blev också överraskad att jag hade orken efter att ha spelat en innebandymatch timmar tidigare.

Idag gav jag ut på mitt långpass på 20 km skog. Otroligt seg i benen efter lördagens eskpader och att det hade snöat intensivt bara timmar innan jag skulle ut gjorde passet till ett rent helsicke. Otrevligt väglag som höll i sig hela vägen, väldigt slaskigt och inget bra grepp överhuvudtaget. Att jag dessutom hade en plan att springa under 4:20/km i snitt gick bra till en början, men sen kände jag att jag fick kasta bort den planen. Men icke sa nicke, jag klarade gränsen precis. Sluttiden blev 1:26:30 (4:19/km i snitt). Nu sitter jag alldeles slut i kropp och knopp, men det intensiva kommer att fortsätta imorgon. Upp och hoppa helt enkelt!