fredag 31 oktober 2014

Vilodag, vilodag, vilodag



Jag är inne på femte dagen sedan senast. Jag vet inte om det var 2012 senast som jag hade ett längre löparuppehåll. I somras var jag bortrest och då hade jag förvisso möjlighet att springa på ett löpband på ett av ställena, men det är inget för mig egentligen. Då måste jag bli bra uttråkad. Så jag har mitt första officiella längre löparuppehåll på bra mycket längre helt enkelt. Hur det har gått? Det är helt sjukt hur jag bara har myror i kroppen, vill ut så fort det bara är möjligt och springa. Kroppen har det som rutin och vet att det kommer att ske, men det har inte skett. Kroppen blir besviken på mig.  På dessa fem dagar har jag även slutat tidigare än vanligt, samtliga dagar och då har det spritt ännu mera i benen att komma ut på ett pass direkt efter jobbet. Jag har bara tränat kroppsövningar en gång och jag kommer göra det ikväll, vilket betyder att jag har haft tre vilodagar av fem möjliga. Ett rekord av något slag.

Jag kan till och med helt plötsligt spela upp gamla pass i huvudet, så att jag återupplever dem igen. Bara för att längtan har blivit så stor, jag undrar om jag är sjuk på något sätt när jag har börjat fungera på det här viset? Löpningen har verkligen kommit in i livet på ett sätt som jag aldrig kunnat förutse. Trots att det är enormt svårt det här med flera vilodagar är det tur i oturen att jag har problem med foten samt antagligen har en spricka i revbenet, då är det bra att jag har tvingat mig själv till vila. Något att bra som det här ändå för med sig, är att jag får tid att reflektera över min löpningen samt att jag bygger upp en enorm revanschlusta inför kommande eskapader.

Samtidigt har jag dragit ner volymknappen för mitt bloggandet på fler än ett sätt. Det har blivit mindre inlägg samt att vissa inlägg inte alls håller lika hög kvalitét. Ibland väljer jag till och med att avstå att skriva ett inlägg, tills jag känner att det finns något vettigt bakom. Det är också utvecklande att vara ännu mer självkritisk och inte endast använda bloggen till blaj. I jämna plågor och vågor, har jag helt enkelt tänkt att pausa bloggen eller helt stänga ner den. Efter en stunds betänketid, kommer jag alltid fram till ett och samma svar - Bloggen kommer leva kvar i allra högsta grad.

---



Egentligen ska mitt inlägg tagit slut, men jag behövde nämna något innan jag trycker på "publicera". Jag tänker på den sorgliga bortgången av fotbollshjälten och människan Klas Ingesson. Förr eller senare förstod man att det skulle ta slut, men inte såhär snabbt och dödsbudet var ett faktum. När jag fick reda på det, så blev jag alldeles tom. Hans bästa stund rent fotbollsmässigt var när han spelade i VM 94, ett VM som jag egentligen inte har särskilt många egna minnen ifrån. Utan det är mest VM-krönikan med den karaktäristiska låten "När vi gräver guld i USA", som har fått alla dessa hjältar att nästintill att få gudastatus hos mig.

Dagen innan Klas bortgång, så hade jag fått höra Amanda Jenssens version av den låten och jag fick fina minnen i kroppen igen. En helt fantastisk version. Klas har verkligen kämpat otroligt hårt i alla möjliga riktningar. Det är det jag tar med mig från Klas, att han körde ända in i kaklet för något han älskade så mycket. Det är stort, mycket stort. Jag är glad för han skull att han fick ta farväl med många av hans vänner och bekanta, på det sätt han ville. Det gör mig lite gladare i själen. På något sätt påverkade Klas mig mer än vad jag vill erkänna. Jag kommer dock att ta till sig hans ödmjuka kämpainställning.

Vila i frid, Klas!

onsdag 29 oktober 2014

Nästa (o)trevliga nyhet



På löparfronten intet nytt. Det är totalt stiltje av olika anledningar kan man väl säga minst sagt. Vi kan väl börja med söndagens pass, det var faktiskt rätt så trevligt att få vara ute i skogen. Framförallt nu när vi har vridit klockan bakåt en timme, så innebär det att det är totalkört att springa efter arbetstid. Pannlampa gör inte särskilt stor nytta på de skogsvägar jag springer på. Jag saknar redan att springa ute i skogen, även om jag kommer att göra ett besök minst varje helg. Det är renande för själen. Jag har fått många idéer som jag har använt för många saker ute i skogen och jag har bollat många tankar, både bra och dåliga ute i skogen. I min ensamhet. Det är otroligt upplyftande. Det är min ventil, för att kunna skaka av mig olika saker och ting. Jag är trots allt ganska ung fortfarande och jag försöker hitta vägar att fortsätta utveckla min löpning samtidigt som jag hittar nya lösningar på hur jag kan ta mitt liv framåt.

Så hur gick det den här söndagen då? 18 km i skogen på 4:30/km. Inget höjdarpass, men det är väl så långt jag kan sträcka mig i nuläget. Första halvan av passet kändes bra och jag tycker även att den andra delen inte var så pjåkig, men jag tappade tydligen en större del än vad jag hade förväntat mig. Det är bara att skaka av sig detta och inse att nu är det här passet gjort. Det betydde också att jag inte skulle springa förrän kommande helg. Av flera olika skäl. Jag har inte haft någon större sammanhängde period förutom i somras, då jag var bortrest och valde att avstå från löpningen då problemet med foten var som värst egentligen. Dessutom måste jag ta mig i kragen och faktiskt börja ta det lite lugnare.

Jag har även skrivit att jag har haft ont i bröstet, efter en smäll förra måndagen i samband med en innebandyträning. Efter lekmannagissningar tillsammans med några kollegor så klarnade bilden varför jag fortfarande har lite ont och att det ömmar. Jag har antagligen en spricka i ett revben, inte nog med att foten gäckar mig rätt så mycket utan nu får jag detta slängt på mig. Jag får härda ut ett tag till, bättrar det sig inte inom en vecka, så får jag uppsöka läkare och verkligen ser om det är det. Jag är dock övertygad om att så är fallet. Däremot är det inga större problem att springa med det, jag upplever ingen smärta då. Däremot är det jobbigt när jag skrattar, andas djupt eller hostar samtidigt som det ömmar rätt bra där på bröstet. Vilken tur att jag har min lugnaste vecka på evigheter då...

söndag 26 oktober 2014

Det var tänkt en sak, det blev en annan



Jag var rätt så nöjd över mitt pass i tisdags. 16 km i en regnig, geggig och mörk skog på 4:14/km i snitt. I mitt sinne hade jag "beställt" ett pass under 4:20/km i snitt, för att peka på att jag var på rätt väg. Det blev bättre och trots att jag fajtades rätt bra i skogen, så var jag nöjd efteråt. Det fanns en anledning att jag hade gjort denna beställning, det var för att jag hade som förslag uppe att jag eventuellt skulle springa Göteborgs seedningslopp i Södertälje. Enligt arrangören själva så sade dem att loppet skulle vara flackt och lättsprunget. Något som givetvis lockade mina ögon, jag hade siktat in mig på detta lopp under en längre tid. Jag var sugen på att i skymundan, få springa lopp igen.

Det blev inget lopp av flera anledningar. Dels så siktade jag på att göra ny comeback i "fullplansinnebandyn", då jag var med på bägge träningarna den här veckan för att komma dit och komma in i hygglig form för att spela. Sen fick jag en smäll mot bröstet i den första träningen för veckan, som fortfarande än sitter i och utöver detta har jag haft magproblem. Det gjorde valet relativt lätt att inte springa loppet igår, men samtidigt är man lite sugen på att komma tillbaka och springa lopp igen. Tack och lov, så har vi tunnelloppet är om 4 veckor. Då gäller det stenhårt arbete ända fram tills dess. Det känns som att det var evigheter sedan det var ljust länge och det var varmt ute att springa. Efter nattens tidshopp bakåt, så innebär det för mig att jag inte kommer att ha möjlighet att springa i skogen eftersom det är alldeles för mörkt (med eller utan pannlampa). Så det blir mer asfaltspass, något enstaka banintervallpass och spring i skogen på helgerna.

Först, ska jag dock springa ett pass idag och sedan blir det vila från löpningen på "riktigt" tills nästa helg. Det är jag väl värd och det ska skönt att starta om kroppen, ladda för ett sista lopp i år och sedan börjar fokusera på nästa års tävlingar. Hur gick innebandymatchen? Jodå, vi vann, relativt enkelt och jag fick göra ett mål och det är inte ofta, så det var trevligt.

tisdag 21 oktober 2014

Pepparkakssjukan slår till igen



Det är den där tiden på året, det är helt oundvikligt. Jag kan inte påstå att proppa i mig pepparkakor i parti och minut. Det är inget nytt, utan det brukar ske såhär års. Vi är trots allt bara inne i oktober, så det är något form av rekord för när jag börjar mitt beroende. Ni som har följt bloggen under en längre tid har nog greppat att jag tycker om mörk choklad och äter det allt som oftast under helgen, helt perfekt. Det är lagom och tillräckligt belönande. Men det här med pepparkakor har nästan spårat ut och vi har ändå mer än 2 månader kvar till jul.

Det började med att julmusten gjorde sitt intåg i början av oktober, lite  smått. Det här med läsk dricker jag sällan och i rätt så små mängder, så på den fronten är det under kontroll. Sedan av någon anledning vid ett tillfälle i den lokala ICA-butiken, så började fundera på att lyxa till det med pepparkakor. Säsongen hade väl "officiellt" inte öppnat än, med tanke på att det inte fanns framme särskilt väl. Utan det stod undangömt bland kakorna. Jag kände nog att det var dags attackera det stackars pepparkakspaketet. Väl hemma. Så blir det att man ska ta en, sen en till, en till och till slut har man mumsat i sig halva paketet känns det som. De är ju ändå så små, så det gör inget alls eller hur?

Jag som äter i stort sett samma frukost med några få undantag, äter aldrig något "onyttigt" på det sättet. Nu slinker det även en pepparkaka även där, när jag kommer hem ska det firas med en pepparkaka och när jag ska snart gå och lägga mig så slinker det ner en pepparkaka. Det känns ibland som att jag har mer pepparkaka i munnen än inte. Pepparkaksbränslet kommer att fortsätta under en större tid framöver. Jag undrar om det finns fler pepparkaksmonster där ute?

----



Hur går det med löpningen? För jag kan inte sticka under stolen med att det varit tufft mentalt efter Hässelbyloppet. Glädjen för löpningen har naggats lite i kanten, det har gjort mig extra laddad och dröjde inte länge förrän jag var ute igen. Tre dagars vila från löpning och sedan var det dags igen. Det blev 10 km asfalt i torsdags, den där klassiska "tian". Jag ville bevisa mig själv att jag fortfarande kunde prestera något och det blev 4:04/km i snitt, det kändes snabbt i början och sedan blev jag lite tröttare. Jag kände att jag inte ville svara på det utan jag var "fast" i det tempot.

Två dagar senare så var jag ute igen, då blev det en 20 km i skogen. Det var lite tyngre och jag lyckades trots att jag hade större del utav dagen att planera "fritt", så kom jag ut sent och det betydde att jag blev jagad av mörkret den här gången också. Det blev 4:38/km i snitt och jag kan inte direkt påstå att jag var särskild glad över det.

Dagen efter, på söndagen, då blev det två SIL-matcher (innebandy). Det blev mycket spring och även en del mål, alltid kul att få känna sig nyttig igen. Igår så var det innebandyträning. Jag hade ont i huvudet när jag gick ner (det brukar jag sällan ha) och jag gick hem med ont i bröstet (efter en misslyckad närkamp för min del). Man vet aldrig vad som händer med mig, det är alltid någon ny (o)härlig smärta.

Idag var det så dags igen, jag hade sovit väldigt lite och jag var faktiskt inte alls så sugen på att gå ut och springa. Jag skulle göra allt för att hinna ut innan det skulle mörka helt, men det var både regnigt och ruggigt ute. Det var bara att bita i det sura äpplet. Dagens pass skulle vara 16 km i skogen och för att jag skulle visa god form så beställde jag att jag skulle springa under 4:20/km. Mörkret hann i stort sett ikapp mig igen samt att det var otroligt geggigt, så det såg ut att jag hade deltagit i Tjurruset eller något liknande. Däremot så blev det 4:14/km i snitt, jag kände helt klart att jag hade en hel del spring i benen och det var rätt så härligt, att kunna "beställa" ett pass och överträffa dig. Äntligen lite skjuts i träningen.

söndag 19 oktober 2014

Det finns ett hopp, det gäller bara att hitta det




Jag sitter här och ska försöka göra en högst lekmannamässig analys. Efter 37:21 i Hässelbyloppet för en vecka sedan, så kan man minst sagt säga att det är ett bra hopp på min högstanivå. Under vårsäsongen så lyckades jag springa under drömgränsen på 36 minuter, inte bara en gång, utan fyra gånger. Det började med när säsongen utomhus startade, när jag sprang på 35:48 på Premiärmilen. Jag hade inga tankar alls på att springa sub-36 eller att det under loppet kändes så bra, men när loppet började utkristallisera sig och vi började närma oss mål, att det då fanns en chans.

Det fortsatte efter det, då jag senare sprang 1:18:46 på halvmaran i Prag. Ett lopp som jag kan med lätthet påstå, när jag var som allra bäst. Jag skulle bräcka mitt halvmararekord från Stockholm året innan, som låg 1:22:06. Ett lopp som utspelade sig i en av de härligaste städerna. Där jag först förstod att jag skulle slå mitt rekord och även komma under 1:20, inte nog med detta, så smet jag under 1:19 och gasade utav bara f-n. Då stod jag på toppen av min karriär, loppet efter detta så sprang jag 35:26 på Kvantumloppet och som står som milrekord än idag. Efter detta, så satsade jag mot maran och den kan vi väl säga gick minst sagt bra. Jag sprang på 2:52:07 och det är en otroligt prestation, för att jag vet att jag inte har tränat alltför mycket, men tillräckligt. Att få springa in på stadion och få veta att man skulle springa på den här tiden, var helt magiskt. Det går inte att beskriva känslorna på ett vettigt sätt, man måste uppleva det själv. 

Efter maran fick jag problem med min fot, som har varit en följetong sedan dess. Nu ska jag försöka gå igenom ett antal orsaker till att jag har haft det svårt den senaste tiden med att prestera på den nivå jag vill. 

- Min tävlingssäsong började i januari
Jag är ingen elitlöpare, det kan man konstatera. Men jag är nog väldigt sällsynt i det fallet att jag är en av de få, som faktiskt springer så mycket lopp som jag gör. Den här säsongen rent tävlingsmässigt började tidigt i januari, då mitt första av inomhuslopp på 3000 meter gick av stapeln. Sen har det rullat på, det har blivit 26 lopp i år. Det är en viss skillnad att springa fort som fasiken och köra tävlingspass i högt tempo. Det tar på kroppen och jag har stundtals känt mig sliten, det har funnits någon vilovecka överhuvudtaget. Det enda var när jag var borta i Hongkong och i Milano, som jag tog ett brejk från löpning.

Jag kan inte tänka mig att det finns särskilt många motionärer på min nivå som har sprungit så många lopp, naturligtvis blir det förslitningar och kroppen säger ifrån. 

- Maran på 2:52 tog mer på krafterna än tänkt
Jag gjorde min maradebut nu i våras i Stockholm. Få motionärer har debuterat maran på 2:52, en tid som fortfarande känns overkligt såhär långt efter. Det sägs att man ska vila rejält efter en mara. Det gjorde aldrig jag, jag sprang 3 dagar senare och det kändes kan vi lugnt säga. Så, där gjorde jag nog ett misstag. 1,5 vecka efter maran så sprang jag 5 km-lopp i Västerås, ett lopp som jag sprang in på 16:55 och för första gången utomhus sprang sub-17. Dumt egentligen, men ack så viktigt för mig. Då kände jag att det var något med benet, men ingenting som kunde störa mig alltför mycket.

Två dagar senare, så sprang jag en mil i Karlstad. Det var enorma skadeproblem med foten då på uppvärmningen. Hade jag åkt över 3 timmar med tåg, för att ställa in? Jag lovade mig själv att försöka, jag hängde med så gott det gick och som det gick. Jag sprang på 35:44, den näst snabbaste miltiden hittills för mig. Sedan kunde jag i stort sett inte gå på hela dagen efter detta. Dumt, tänker ni. Jag håller med. Att inte vila efter maran, var riktigt tokigt och skulle nog underlättat en hel del.

- Träna trots att man är skadad.
Tiden efter detta var tuff. Det som hände var att jag på allvar inte kunde skaka av mig foten överhuvudtaget, det naggade på min träning rätt rejält. Jag fick ställa in löppass, efter att ha sprungit 100 meter och insett att det inte var någon idé. Jag fick korta ner löppassen för att jag kände att smärtan var svår att hantera. Jag fick använda foten på ett annat sätt, som komplicerade min träning. Som ni förstår, är jag uppenbarligen inte av den arten att jag kan ta det beslut som är bäst för mig. Jag började bli så nedstämd, så jag tvingade mig att kämpa på ändå. 

Jag sprang Trosa Stadslopp på en riktigt fin tid, ett klassiskt lopp som är på 8.9 km. Hade jag sprungit i det tempot och pyttelite till en hel mil, så hade jag haft goda chanser att slå mitt nuvarande milrekord. Vi kan väl med lätthet konstatera att jag fortfarande var riktigt bra träning med tanke på all mängd och längd jag hade lagt ner, så det hade inte gått ur. För 2 dagar senare sprang jag i Hamburg, deras halvmara. Jag hade verkligen kört en urladdning under Trosa, så jag var lite sliten redan då. Men jag sprang in på strax över 1:20 (näst snabbaste halvmaratiden hittills). Någonstans i mitt huvud hade jag ändå velat utmana mitt rekord på halvmara, men det var alltför mycket att begära och nu såhär en tid efteråt är jag riktigt nöjd med den tiden.

Sedan har jag fram och tillbaka haft problem med foten. En del veckor känns det bättre, andra inte. Efter vissa pass har jag haft det riktigt ont, när jag spelat innebandy så skadade jag upp foten ordentligt. Dagen efter hade det lagt sig. Jag har varit på vårdcentralen samt röntgat foten, utan några konstigheter. Efter det har jag fått ställa in lopp och mina pass har gradvis blivit sämre. Därför blir resultaten per automatik sämre. 

- Att inte våga vila
Den här hänger ihop med föregående punkt. Jag har som bekant inte vågat vila, eftersom det har varit lopp i stort sett hela tiden. Trots att jag har ställt in några lopp för att hela tiden, för att vara redo för större lopp, så har det inte räckt. Jag har svårt att paus från löpningen, trots att jag har lidit rätt mycket av att kunna köra min fulla kapacitet. Vissa pass oavsett, är alltid en ren pina att springa. Det härliga med löpningen är dock när ett pass blir som man tänkt sig eller till och med bättre, den känslan är så härligt. Att vara ute i skogen och få i sig lite härliga rofyllda bilder är balsam för själen.

Då vågar jag inte vila. Efter att ha varit lite ledsen över att sprungit Hässelbyloppet, så var tanken att inte springa på ett tag. Det höll i sig - i tre dagar, i torsdags var jag ute och sprang igen. Det bara går inte. 

- Osäkerheten försämrar förmågan och självförtroendet
Det här med foten har blivit en följetong likt Peter Forsbergs fot som det stod spaltmeter om för en lång lång tid, innan han till slut fick nog och valde att avsluta karriären. Trots att jag lugnt och försiktigt blivit bättre med foten, så har det funnits perioder där det varit lite sämre och lite bättre. Fram och tillbaka. Trots att jag i vissa perioder mår ganska bra i foten, så har en osäkerhet smugit in sig och stör min träning. En hel del träningspass är inte helt hundraprocentiga, av den enkla anledningen att jag inte litar fullt ut än på min fot och det gör att jag kan bli frustrerad över detta faktum. 

En del pass, lugnt och försiktigt, känns bra. En del andra, känns skit och jag kan bli irriterad över detta. Det ska inte alls påverka mig på det här sättet, men det är bara att erkänna att det har det och när det naggas på mitt starka självförtroende, måste jag hämta ny kraft någonstans. Den där källan där jag hämtar mitt självförtroende, har jag haft svårt att hitta till i denna svåra period. Däremot så sprang jag Lidingöloppet för 3 veckor sedan och det var fantastiskt att få ett kvitto på att allt inte har varit neråt.

Så hur går jag vidare från detta?
Jag ska ta kontakt med en idrottsskadespecialist och se ifall jag kan få kasta lite ljus på det här med foten. Det kan inte fortgå såhär ytterligare än ett år och jag är förhållandevis rätt ung, så jag har mycket att fortfarande utforska när det kommer till min kapacitet. Att faktiskt få springa på högsta nivån och utmana om rekord igen, den känslan vet jag kommer att komma igen. Jag kan dock inte svara på när eller hur, men den kommer att komma och då vet jag är redo för att ta den kampen.

Efter Tunnel Run, så får jag helt enkelt se hur jag ska ta mig vidare. Vila blir det såklart, sen blir det fokus på att börja träna inför 3000 meter igen. Då blir inte uthålligheten som är i fokus, utan snabbheten. Någonstans lugnt och försiktigt, ska jag bygga upp uthålligheten igen för långa lopp. Senaste vintern var riktigt mild för oss löpare och jag körde i stort sett oavbrutet, vi får väl se hur det blir i år. Jag har redan hyggligt pejl på vilka utomhuslopp som kommer stå i fokus 2015 och jag är övertygad om att det kommer bli en häftig säsong. Det här är inte årssammanfattningen, utan den kommer i slutet av det här året och i samband med detta kommer det också komma mina tankar inför 2015. Då får ni se vilka lopp som är aktuella och vad jag har för mål.

Jag tar ett steg bakåt, för att kunna två steg framåt. 

onsdag 15 oktober 2014

Andreas Åkesson feat. Kim Karlsen



Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

Det har dröjt ett bra tag från min första intervju tills nu, men nu är det dags igen. I den andra intervju så möter vi en springande snickare som pratar om hur han från helt otränad kom att bli löpare, vilket hans absoluta drömlopp och hur han gör för att utmana sig själv för att bli bättre; Kim Karlsen.



"Starten i Berga by kl 05:00 kommer jag ha med mig resten av livet"

Beskriv för läsarna, vem du är?
Jag är 46 år gammal, snickare till yrket med egen firma. Jag bor i Fullersta i Huddinge med min sambo och har 3 barn. Började med löpning för 2 år sen, innan dess hade jag aldrig tränat någonting i mitt liv.

Varför började du med löpning? Berätta om din första tid inom löpningen?
Jag följde med min då 11-åriga dotter för att titta när hon skulle springa lilla Midnattsloppet i augusti 2012. Jag blev helt betagen av atmosfären och alla människor på startlinjen och började fundera på om jag någonsin skulle kunna stå där själv. Jag hade ett väldigt osunt levande och vågen visade tresiffrigt, men dagen efter provade jag en runda som va ca 4,5 km. Det slutade med promenad efter halva distansen och en tid runt 48 minuter! Sedan dess har jag alltid haft uret med mig och försökt bli bättre. Den första tiden sprang jag mest denna slinga och både tiden och vågen rasade snabbt i början. Efter någon månad provade jag milen för första gången och gjorde den på 1:09.

Riktigt kul att se hur folk kommer in till löpningen. Efter den här starten, vad hade du för mål sedermera efter detta med löpningen?
I början var det  så kul att se tiderna förbättras hela tiden. När jag för första gången gick sub-50 på milen började jag så smått att drömma om sub-45 osv. Jag har flyttat fram målen hela tiden. Rent generellt kan man väl säga att löpningen ersatt allt det andra jag slutade med innan jag började att träna. Jag mår så bra nu både kroppsligt och själsligt av löpningen. Just nu gillar jag att springa långt, har snöat in på det tror jag. Huvudmålet är att kvala in till New York Maraton, då behöver jag som M45 fixa en halvmara på sub-1:25. Nåt att bita i till nästa år

Vi får hoppas att du får möjlighet att springa i New York. Vilket är ditt favoritlopp? Varför?
Ja, det hoppas jag med! Man kan ju säkert åka dit ändå tex med Springtime men för mig gäller nog kvalgränsen ändå! Att ha något att kämpa för! Jag har inte sprungit jättemånga tävlingar men utan och tveka en sekund säger jag Ultravasan 90 som jag sprang i augusti! Starten i Berga by kl 05:00 kommer jag ha med mig resten av livet. En upplevelse utöver det vanliga. Musiken som dånade ut i högtalarna, Marschallerna som kantade den först backen upp i mörkret ut i skogarna var något i hästväg. Så som loppet utvecklade sig för mig då medaljtiden var mitt mål och jag lyckades ta den med bara 12 minuters marginal vilket var helt osannolikt skönt. Speciellt då jag missade att göra Stockholm Maraton på grand av skada så var känslan på upploppet i Mora något jag aldrig kommer att glömma.

Låter grymt härligt. Du tränar med Huddinge AIS. Hur ser en vanlig träningsvecka ut för dig?
Jag tränar med långdistansgruppen på tisdagar och torsdagar kl 18:30. Övriga träningspass kör jag oftast sena kvällar eller nätter då familjen med aktiviteter inte ska drabbas. Jag körde förut mycket tidiga morgnar, men upplever det lättare att köra på kvällarna. Brukar bli ca 6-7 pass i veckan och just nu ligger jag på en mängd av ca 70-80km i snitt ungefär. Ibland om familjen är borta brukar jag sno åt mig ett extra pass på bästa dagtid om jag kan, då brukar jag ta mig till skogen och lite obanat då det är lite knixigare att få till i mörkret.

Låter som att du har mycket att göra. Sista frågan nu, du har gjort en imponerande resa från ingenting till att löpa såhär mycket. Vad har du för tips och råd till de som ligger i startfasen av att börja springa?
Det som hjälpte mig i början va att alltid hitta på nåt kul med varje pass! Till exempel att idag ska jag försöka springa sista km i en viss fart, typ ”pricka tiden” med mig själv. För mig har det funkat med att ”tävla” mot mig själv också. Jag har alltid velat straffa tiden som jag gjorde förra gången jag sprang en viss runda. Ett tips kan vara att inte ta på sig för mycket kläder. Det blir oftast varmt  efter nån km och inget roligt med massa blöta kläder. Sen har det varit ett jättelyft för mig att gå med i en grupp och träna med andra. Så roligt och bra då det är lättare att få till riktigt bra pass när man är fler.

Keep on running!!

Tack Kim för att du ställde upp, vill du följa den springande snickaren gör du det här

Är du intresserad av att läsa intervjuer från säsong 1 och säsong 2, så hittar du de här:

Säsong 2:

Säsong 1:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt

måndag 13 oktober 2014

Hässelbyloppet 2014 - Efterfesten som kom av sig



Datum: 12 oktober 2014 Distans: 10 km Placering: 152 Tid: 37:21

Ibland sitter du där vid din dator och så ska du försöka vara lite klämkäck. Ibland så kommer du inte på ett skit att beskriva hur en inledning till Hässelbyloppet. Jag kan säga att det kort och gott har varit en svår period efter Lidingöloppet, problemet är att det gick så pass bra att jag ansåg att det var väldigt svårt att ladda om efter det. Därför tog jag under Lidingöloppet ett beslut om att inte springa Malmö halvmara, så här i efterhand så verkade det helt klart som rätt beslut att ta av flera skäl. Träningspassen gick väl okej, men det märks av flera anledningar att jag inte är i den "zonen" som jag vill vara i och ibland så känner man precis vad man är någonstans och det går inte riktigt att göra något åt det.

Hässelbyloppet kändes avlägset. När jag skrev in loppet i min tävlingskalender var det otroligt länge sedan och jag skulle ha många lopp att se fram emot, innan Hässelbyloppet rent initialt skulle vara min avslutning ute (nu blir det Tunnel Run som fick den platsen istället). Helt plötsligt så var vi bara några få dagar ifrån att springa Hässelbyloppet, tiden har gått så otroligt snabbt och det går inte riktigt att greppa att vi är där nu. Jag har t o m under veckan faktiskt sett fram emot att få springa ett lopp igen, en förväntan om att det är dags igen. Det är det som är charmen med att springa lopp, att det är allvar igen och att jag ska prestera så bra jag bara kan.

Innan:
Dagen innan hade jag avnjutit hjortron med vaniljglass och chokladsås. Ibland får man faktiskt lyxa till det och samtidigt så hoppas man att det ska vara en del av ett vägvinnande koncept. Jag har laddat för så många lopp nu, att det är en del av min vardag och det är bara acceptera när det är kvällen innan, in i sina rutiner. Människor älskar sina rutiner, så även jag. Se till att man har koll på var klockan är, att kepsen är på plats och att ipoden är laddad med något trevligt att lyssna på. Vi vet, ni som läser, att jag inte alltid har koll på alla saker och jag är av naturen ganska lat, även om jag gillar att det händer mycket kring mig och om mig.

När vi väl åkte iväg så hade vi en bit till Hässelby, längs tunnelbanan så steg fler och fler på. Jag var ganska likgiltig inför det faktum att jag skulle åka till min halv-avslutning. Jag hade egentligen inte bestämt några mål och jag skulle inte göra något PB-försök överhuvudtaget, det var att lura sig själv. Det enda jag kunde lova att försöka var att slå mitt senaste lopp som var på 36:55 och är det bästa jag hade på banan. Samtidigt så jag har mindre bra minnen, de två år jag har sprungit tidigare och jag vet inte om jag hade något att förvänta mig den här gången. Det låter som att jag har helt plötsligt ett sargat självförtroende i jämförelse hur det brukar låta? Inte alls, men i dessa stunder måste jag vara realistisk med tanke på hur sliten jag har varit och i vilken form jag befinner mig. Ibland räcker det inte bara med att sticka ut hakan och säga att man ska prestera, utan man måste känna det i kroppen också.



På plats i Hässelby, är det ett obligatoriskt lämmeltåg som följer från tunnelbanestationen. Det ligger en förväntan i luften hos många. Det är många som har tränat hårt för det här loppet och tror att man ska slå nytt personbästa. Det är en härlig känsla, när man går till ett lopp och tror att allt är möjligt. Det finns inget bättre, tro mig, jag har varit där många gånger. Jag försöker undvika journalister och fans så mycket det bara går. Jag tar mig till tävlingsplatsen och jag har ett svagt minne att det fanns ett par mindre undanskymda bajamajor att använda sig utav. Men icke i år, det blev helt enkelt att stå i kön och göra det gamla vanliga. Väl på plats senare vid startområdet, så byter jag om och det blir ingen som helst uppvärmning eftersom tiden har gått så pass mycket. Jag är fruktansvärt oengagerad när jag ställer mig i startfållan. Det är med en lite nedslagen och ledsen min, jag konstaterar att idag är det inte som vanligt. Startskottet går och jag förflyttar min kropp.

Iväg var vi, men vilken väg tog jag egentligen?
Under: 
Livet är rätt så oförutsägbart och dina tankar är överallt och ingenstans. En av de viktigaste saker jag har lärt mig den senaste tiden, är att ta hand om nutiden på absolut bästa sätt. Att det inte går att bara försumma det som faktiskt håller dig nära och kära, att du faktiskt får uppskatta att du får må bra och ha bra människor runt omkring dig. Om 10-20 eller kanske flera år än så, så kanske jag har lagt av min löpning eller på något sätt inte alls är lika aktiv som jag önskar, men då har jag en massa fina minnen från den perioden jag faktiskt var så mest aktiv och det finns mycket jag kan säga eller tänka på. Tillbaka till loppet, jag kände att jag faktiskt var med och körde ganska bra på. Förutom att jag känner mig stel och öm i baksidan av låren.

Efter 3 kilometer så förstår jag att det inte kommer att bli någon speciell dag, när det gäller min löpning i varje fall. Illamåendet kommer ganska starkt och jag inser att det är bara att gilla läget, samtidigt som jag har en god förhoppning om att faktiskt spräcka förra årets resultat. Sakta men säkert tappar jag än mer fart, men jag passerar halva loppet på 18:07 och det finns fortfarande en liten chans. Illamåendet har dock växt sig starkare och det är bara att snabbt konstatera att Hässelbyloppet och jag, inte kommer särskilt väl överens. Inte nog med illamående, trötta lår, min fot gör sig påmind och strålar upp obehag längs hela benet. Som om det inte vore nog.

Slitit värre uppenbarligen!
Jag får helt enkelt njuta av att detta är en av mina sista stunder som tävlingslöpare 2014. Det är härligt väder och det är lagom höstliga inslag längs banan, med löv och lite gråtonat. Det går inte klaga på. Utan jag försöker slå undan alla negativa tankar som passerar mitt huvud. Samtidigt som jag försöker koppla in vilken fin och härlig säsong jag har haft, det finns så mycket som har hänt och som kommer hända i framtiden. Sista kilometern inser jag att det kommer att bli enormt svårt för mig att hålla uppe något vidare tempo och då har jag gett upp att ens slå förra årets resultat. Illamåendet har blivit så pass starkt att jag fruktar en ny spya rätt ut vid slutskedet. Så blir det inte, utan jag jobbar hårt för att ta mig i mål så snabbt det bara går när jag kommer in på idrottsplatsen. Ett tråkigt slut, men ett slut ändå.

Det sista fansen ser utav mig på ett tag?
Efter:
Vatten och kanelbulle direkt efteråt, det är inte alls illa eller hur? Jag är dock förbannad över tiden - 37:21. Det är långt ifrån, där jag vill vara och även om jag upplever att banan är lite tuffare än vissa andra milbanor, så är det inte skäl nog till att jag inte presterar tillräckligt. Jag överväger att i ren brottar-Araprotest att neka medaljen eller åtminstone ge bort den till någon, för att på något sätt signalera mitt missnöje. Jag tror dock ingen skulle ta notis, denna dag. Många slår rekord eller gör kanonfina lopp, men jag gör det dock inte och jag får helt enkelt acceptera att så är det.

Glad...
På vägen hem, för jag vill snabbt lämna området. Så känner jag tomhet, det här är den egentligen avslutningen på årets säsong. Men ändå inte. På tunnelbanan har jag inte många tankar, jag känner mig rätt så likgiltig och jag tror på något sätt att jag har blivit mätt för ett tag (ett längre inlägg om tankarna för i år kommer att komma snart - samt en längre säsongssammanfattning dyker som vanligt upp i december). Att överanalysera detta känns inte vettigt i detta nu, utan livet går vidare.

Inte ifrån min bostad, så minns jag tillbaka hur jag kände förra året vid samma lopp efteråt. Tankarna var att jag då skulle utmana mitt personbästa, precis som året innan, den här gången var nästan 1 minut från att slå nytt personbästa och jag var väldigt frustrerad över detta. Jag var så sugen på att hitta ett nytt lopp att springa, tro mig, jag tittade på alla möjliga varianter. Det landade till slut i att jag skulle börja springa inomhuslopp, något som gav mig mycket portion självförtroende och en stabil ryggrad att börja 2014 års utomhussäsong. I år, ligger inte revanschlustan på det sättet utan jag väljer att helt enkelt att ta en kortare paus, ladda batterierna och se mig om vad som händer härnäst. Inte ens jag vet det...längre.


lördag 11 oktober 2014

Början på slutet



Nu är det inte mycket kvar av tävlingssäsongen utomhus 2014. Det är snart bara 15 timmar kvar till ett av årets sista utomhuslopp, nämligen Hässelbyloppet. Ett lopp som jag har fått avsluta både säsongerna 2012 och 2013. Bägge loppen var två lopp som avslutade min säsong i moll, båda i absoluta spykänslor som grädden på moset. Det var inte bara spykänslor, utan det blev en riktig spya rätt ut mot slutet av loppen. Båda gångerna har jag på något sätt känt mig lite förnedrad på grund utav detta samt varit enormt besviken över att ha behövt avsluta säsongen på det här sättet, tiderna 38:24 och 36:55. Inga tider egentligen att skämmas för, men med tanke på att jag har haft höga förväntningar att avsluta riktigt framgångsrikt och att banan är ganska snabb, så har det varit surt.

Ett par timmar efter förra årets målgång så kände jag en väldigt stor tomhet och sug efter tävlingslopp, det skulle dröja väldigt länge innan nästa lopp. Det löstes med att jag började springa 3000 m inomhus i stället, första loppet gick av stapeln redan i november, då jag sprang på under 10 minuter i Örebro. Sen flöt det på med inomhuslopp kombinerat att jag ökade mängden på min träning, vilket på fler än ett sätt gav mästerliga resultat. Otroligt härligt. Tillbaka till idag.

Jag har tränat på hyggligt i veckan, i onsdags blev det 15 km asfalt 4:19/km, utan att ta ut sig alltför mycket. Sedan hade jag en initial tanke att jag skulle vila fram till söndag, men jag ändrade mig och ville ha en lugn tia, så det blev 10 km i skogen4:28/km i snitt. Problemet när man ska springa direkt efter jobbet på fredagar, är att man oftast är lite trött och ganska så ovillig att springa ut när man vill fira in helgen. Det är inte så att det var något nyckelpass, men på något sätt så passar jag på att springa så mycket jag kan i skogen. Nu när det blir mera rått och mörkret faller ännu snabbare, så är det en frihetskänsla. Under passet, så funderar jag över arbetsveckan och om jag är nöjd. Vilket jag allt som oftast är, däremot har jag inte alls lagt något fokus på morgondagens lapp. Inte alls. Jag kommer givetvis att försöka njuta så mycket det går, men jag har inga större förväntningar. Ni vet alla hur det har varit för mig, mycket upp och ner.

Jag kan dock glädja mig med att det inte är slutet än, det är Tunnel Run efter detta också, lite längre fram. Vad jag är nöjd med imorgon? Slår jag 36:55, så är det fullt godkänt och att jag inte spyr. Då kan det bli ett trivsamt avslut på helgen. Innan morgondagen väntar också vaniljglass med hjortron, som en perfekt uppladdning. Kan det bli bättre än så?


tisdag 7 oktober 2014

När mörkret jagar en



Ibland måste man springa jäkligt fort, annars blir man uppslukad. Det är nämligen det som kan hända när du väljer att springa ganska sent på kvällen, framförallt när varje dag innebär att solen går ner tidigare och tidigare. Det innebär att eventuella långpass mer och mer kommer att förskjutas till enbart att springa på helgerna, som tidigare. Det betyder att jag kommer att värdesätta varje pass otroligt mycket när man väl får vara ute i skogen. Men apropå att bli uppslukad. I söndags kom jag ut senare än vad som egentligen var meningen, tanken var att springa 2 mil i skogen och så blev det. Däremot när jag hade sprungit 7-8 kilometer var jag i stort sett som djupast inne i skogen, då hade det gått oerhört fort från att vara rätt så ljust, till att skymningen hade tagit tag i omvärlden med omedelbar kraft. Jag hade inte med mig pannlampan, så det vara bara kuta så gott det gick för att undslippa att bli begravd i mörkret.

Till slut var det egentligen bara min handske (jag hittade inte den andre, så jag fick springa med en löparhandske. Det såg nog lite märkligt ut, minst sagt) samt mina ränder på underställen, som lyste upp med sina reflexer. Det är inte så att jag är mörkrädd, inte alls. Däremot kan jag medge att det är ett visst obehag, när allt är i stort sett mörkt i skogen och du ska försöka springa så gott du kan. Eftersom du springer på olika underlag, så finns det risk att du snubblar eller vrickar foten kraftfullt. Det gick dock bra och jag lyckades undslippa att bli en del av mörkrets krafter även den här gången. Det var en tydlig påminnelse att jag hädanefter kommer att få planera mina pass i skogen noga nu, även om det går att springa med pannlampa, så är det inte riktigt lika roligt och det blir kallt som fasiken ganska omgående också.

Luleå. Flyg. Innebandy. Springa 2 mil. Tror ni att efter den här fullspäckade söndagen att det blev vila igår? Icke sa nicke, jag åkte ut till en idrottsplats direkt efter jobbet. Där blev det uppvärmning i c:a 3 km, sen körde jag 10 x 400 m samtidigt som jag lyssnade på gamla Karlavagnen-avsnitt, medan det fanns massa ungdomar som lirade fotboll. Det var väldigt fridfullt på något sätt, framförallt då intervallerna kändes helt okej. Jag avslutade det hela med att med en fullpackad ryggsäck springa 3 kilometer hem,  det kändes som en militärövning, även det tyckte jag kändes hyggligt. Idag blev det dock totalvila, jag hade dessutom införskaffat ett nytt tv-spel och det var belöning nog, att i lugn och ro, komma hem och spela lite. Ibland behöver man sina vilozoner, för att ladda om batterierna på bästa sätt.


söndag 5 oktober 2014

Istället för syd blev det nord



Ni som hade tittat i min tävlingskalender för ett par veckor sedan, noterade nog att jag hade Malmö Halvmaraton inplanerat igår. För 1-2 veckor sedan valde jag att ta bort detta loppet av en enkel anledning. Jag var inte ett dugg taggad, det var av flera skäl. Ett av dem var att de tydligen hade gjort om bansträckningen, av kommentarer att döma så verkade det inte vara alltför många som var imponerande av den nya bansträckningen. Utöver detta, så såg jag att det inte var så många anmälda och jag känner väl någonstans, att om jag ska springa en längre sträcka som en halvmara, så vill jag att det åtminstone finns en del folk (Stockholm, Göteborg, Prag, Berlin och Hamburg har jag sprungit halvmaror i). För en halvmara är en lång sträcka och det vill jag att det ska vara en folkfest.



Jag gjorde helt klart rätt val, framförallt när jag hade sprungit Lidingöloppet på en bra tid. Jag kände att jag inte skulle ha möjligheten eller lusten att åka ner till Malmö en vecka senare och springa en halvmara. Sen ska vi tänka på att vi behövde åka flyg fram och tillbaka, det var ett himla projekt för detta. Jag hade dessutom börjat spanat in att åka till Luleå för att kolla på Luleå-HV71. Så det blev så istället, jag betalde ganska dyra pengar för detta. Så åkte upp för förmiddagen till Luleå, käkade god lunch och sedan tittade jag på matchen, som tyvärr slutade med förlust. Sedan efteråt blev det god middag med renskavspanna, perfekt. Det var faktiskt rätt skönt att göra den här trippen själv, man får en del idéer och man får faktiskt lite sinnesfrid från allt möjligt egentligen. Sedan blev det att ta det lugnt på hotellrummet, för att tidigt gå i säng. Jag sov egentligen som en stock, då jag tror att jag inte vaknade upp en endaste gång.

Jag skulle åka tidigt idag. Deras frukost öppnade inte förrän 7:30, men jag hade turen att jag fick pipa in 6:15 ändå. Allt var i stort sett förberett, så jag fick äta min frukost med morgonmörkret som enda sällskap. Det var skönt. Jag åkte med flygplanet till Stockholm, för att åka ut till Rönninge för att bevaka herrarna, som jag numera har en "sportchefsroll" för. Men med ett sent återbud, fick jag låna shorts, skor och klubba för att göra mig redo. Det var enormt kul att få spela igen och trots att jag inte tränar innebandy regelbundet längre, så hade jag inga problem att hänga med. Det blev +1 för mig i statistiken och matchen slutade 7-7 efter att vi gjorde 2 sena mål den sista minuten, så det var skönt. Apropå Malmö halvmaraton. Det verkar inte vara något höjdarlopp av kommentarerna att döma, det är varje fall inget man åker flyg för att springa.

Nu sitter jag här och det är 1,5 timme kvar tills det är dags att springa. Så man kan säga att det är fullt upp idag. Luleå. Innebandy. Springa. Ibland flyter allt på i maklig takt.

torsdag 2 oktober 2014

När fler än en tror på mig


Vi kan med lätthet konstatera att det har varit en hektisk dag. Så vad är det som har hänt med dagen, som har gjort den så hektisk? Förutom att det har varit ganska snurrigt på jobbet, så har jag varit på tre möten idag som inte har med jobbet att göra. Det första mötet tog plats på ett hotell i närheten av där jag jobbade, där skulle jag träffa Sofia Söderberg, som jobbar på TomTom. Jag har sedan tidigare, om ni har följt med någorlunda, haft de som sponsorer, där de har sponsrat mig med sin klocka TomTom Runner. En klocka jag har överlag varit riktigt nöjd över, framförallt att det går snabbt att koppla upp sig och den är lätt att ha med att göra. Vi har pratat länge om att ses, till slut lyckades vi styra in ett möte och det var riktigt trevligt.



Vi pratade mycket om löpning såklart och en av deras nya klockor; TomTom Multisport Cardio. Precis som den låter, så kan den användas för flera sporter än löpning (cykel, simning osv) och så har den en inbyggd pulsmätare. Med den tidigare klockan TomTom Runner, så hade jag förvisso pulsband, men det blev sällan att jag använde den och därför kunde jag inte dra nytta av det hela. Jag fick en TomTom Multisport Cardio för att testköra den och jag tror att att pulsträning en del av nästa steg jag måste ta för att utveckla mig. Mötet med Sofia var väldigt trevligt och jag fick goda idéer från henne, som jag kan ta vidare för att utveckla allt med och runtomkring med egen löpning. Jag fick positiv energi igen, som gör att jag är än mer peppad att ta med mig till kommande säsong. Framförallt vill jag lyfta fram hur otroligt tacksam jag är att TomTom tror så mycket på mig, med tanke på den support jag får från dem, så gör det mig ännu mer taggad att vara en god ambassadör och löpare framöver.

Annars då? Jo, jag var på "affärsmöte" som hade med innebandyn som jag är engagerad med. Även där så fick jag positiva vibbar, det är kul att träffa människor som berättar om något som de är stolta över och jag får i min tur prata om något som jag är stolt över att ha bidragit till. Snabbt efter det mötet, så kastade jag mig in i tåget och på väg till styrelsemöte för innebandyn. Jag kunde väl lätt påstå att jag var någorlunda trött och hungrig vid det här laget, mötet är givetvis viktigt att ha. Efter mötet, så är det rask promenad hem för att intaga en liten måltid. 40 minuter senare står jag ute och testar nya klockan för att löpa. Jag kunde inte planera in det på något annat sätt, så idag fick det bli så.

Jag kan dock säga att det inte var särskilt snabba steg som togs. Igår spelade jag nämligen rätt slumpmässigt 1,5 h innebandyträning och var korpenmålvakt på kvällen, dagen innan detta hade jag sprungit 18 km i skogen och det blev 4:22/km. Så hur blev kvällens sena pass, där illamåendet var konstant med tanke på att jag precis hade ätit? Jo, 10 km på asfalt (det var länge sedan) på 4:27/km. Inget superpass, men nu är det gjort i varje fall. Jag har inte så mycket att säga om klockan, mer än den kom igång superfort och att den sitter ännu skönare än sin föregångare. Räkna med att jag kommer att skriva mer om klockan och första intrycket är utan tvekan positivt.