torsdag 29 oktober 2015



Det kommer en rapport om helgens lopp.

2:46:19. Rekord med över två minuter. Vi börjar så. Sen kommer fortsättningen i helgen.

fredag 23 oktober 2015

När den feta damen sjunger



Nu är vi framme. Slutet på utesäsongen gällande tävlingar. Jag hade sedan länge velat avsluta den här säsongen med ett bättre lopp än Hässelbyloppet, som alla tre gånger hade slutat med en besvikelse. Förvisso sprang jag Tunnel Run förra året, så det var förra årets avslutning får man väl ändå säga. Jag hade en skadeförföljd höst och det loppet, gjorde att jag fick lite upprättelse och framtidstro. Målet var från början att springa halvmaran i Berlin. Jag kom inte med. Det var nog mest Berlins förlust. Så jag valde mellan Amsterdam och Frankfurt att springa en mara i. Efter att ha hittat möjlighet att flyga in via Düsseldorf, så blev det betydligt billigare och mer lätthanterligt.

Att jag avslutar med en mara, gör mig lite småpirrig. Det är inget lopp som du bara springer, utan det är ett äventyr. Som håller på väldigt länge. Du ger dig ut på en resa, som du inte vet hur den ska sluta. Jag har bara sprungit två maror, Stockholm 2014 och Stockholm 2015. Tiderna har blivit 2:52 och nu senast 2:48. Två fullt godkända tider, med tanke på den träning jag har lagt ner. Jag känner mig ganska lugn, för jag få väl säga att jag har lagt ner så mycket träning som jag har haft möjlighet till. Jag har även haft bra tävlingar innan det här loppet. Jag har varit nära att slå milrekordet, jag har slagit halvmararekordet och jag har slagit mitt eget rekord på Lidingöloppet. Då ska det ändå tilläggas att jag inte har känt mig formtoppad helt än, men jag måste nog ändå ha lyft mig väsentligt.

I helgen avverkade jag två 3-milapass. Under lördagen sprang jag 34 km och på söndagen sprang jag 30 km. Tuffa pass, dessutom med innebandymatcher under söndagen på köpet. Så jag var lagom mör i kroppen och jag kan inte påstå att jag var supertaggad när jag visste att jag skulle ta helg. Samtidigt så ska man göra jobbet och det gjorde jag. Sen har jag haft några ytterligare långpass. En mara är trots allt en mara, vad som helst kan egentligen hända. Vad jag siktar på. Lägsta målet är såklart att passera sub-3-gränsen och sedan jobba mig neråt beroende på hur formen står just då. Frankfurtmaran är snabbare än Stockholm, betydligt snabbare. Så ni förstår säkert vad jag vill. Jag är dock en jävligt ödmjuk jävel, så jag säger inget.

Vi hörs och ses!

torsdag 22 oktober 2015

Livet utan får



Jag har älskat att springa pass ute i skogen. Med tanke på att man är så van med att det händer mycket hela tiden, det är många intryck varje dag samt att man har ett otroligt stort informationsflöde som man hela tiden ska sålla ur. Att få ynnesten att springa i skogen, att få njuta av att se all natur och bara få vara sig själv. Ingenting som ska störa en, utan jag är alltid ute på ett äventyr. Jag ska inte påstå att det finns så mycket annat som pockar på, som måste göras. Jag har åtminstone slutat ta med jobb hem, i stort sett. Det var jag dålig på tidigare, men det har blivit betydligt bättre. Jag har dock ALDRIG hoppat över ett pass för att jag har för mycket att göra på något annat sätt. Trots att jag har varit svintrött och haft saker på mitt bord som har behövt göras, så har jag alltid sprungit.

Anledningen är att jag mår så bra. Efter passet, blir jag lite piggare och känner mig stark. Oftast blir det lättare för mig att ta tag i uppgifter, med vetskapen att jag har givit mig friheten att få springa ett pass. Det finns anledning till att jag känner mig på bra humör mycket mera ofta nu än innan jag började springa. Att jag dessutom har nya mål och lopp att springa, då går det inte avvika från något pass. Jag vill vara redo, jag vill utvecklas och jag vill känna kraften ånga med mig.

Något som har förstärkt mina träningspass är fåren. Jag har haft turen att se hästar, som ger mig kraft och lugnhet ute på mina pass i sina hagar och i spåret. Något som har dykt upp från ingenstans (?) är fåren. I en hage så står de där, de där fåren. Jag ser inte fåren så bra, eftersom de är på ett långt avstånd. Min syn är inte den bästa, men de står ändå där. De ger mig ännu kraft och lugnhet att se de där fåren. Hur många har den turen att se både hästar och får varenda gång. Nu barkar det snabbt mot vinter och jag misstänker att jag inte kommer se dem på ett tag. Det är tråkigt, men livet går vidare, med eller utan får.

tisdag 20 oktober 2015

Å-stadsloppet 2015 - När ett litet steg är ett litet steg

 
Datum: 10 oktober 2015 Distans: 10 km Plats: 2 Tid: 35:25


Jag kan tycka att höstsäsongen är lite sorglig. Man tränar och springer hela vintern för att dag för dag se fram emot första utomhusloppet under våren, sedan rullar det på med lopp hela tiden. Även om det dessutom är ett uppehåll under sommaren för en, så kan man springa egentligen när som helst på dygnet. För det är nästan helt ljust och graderna är många (åt rätt håll). Utöver detta, så vet man att man har höstsäsongen som kommer senare. Kort och gott, det en intensiv säsong med många härliga stunder som väntar i och med alla lopp samt träningspass.

När höstsäsongen kommer, är det mindre lopp om man jämför den med våren. Dessutom så är det mindre ljus på dagarna samt så blir det kallare för varje dag. Det går fört fort, så innan jag hinner säga "fekaliekarta", så går vi in i vintern. En årstid jag också gillar, fast inte av löpmässiga skäl. Det är rått ute då och sen kommer snön som blir ett ok att bära, svår att springa i om man som jag, springer i skogen. Förvisso är det småkul med ett par inomhuslopp. Men det är väl allt. Nej du, hösten slår en ganska omedelbart på fingrarna för att fungera som en väckarklocka. Att ännu en säsong lider mot sitt slut.

Inför:Jag vet med mig att jag kan känna mig lite smågnällig de gånger jag har ett lopp, som innebär ett resande av något slag. Framförallt om det innebär tidiga sänggångar och tidiga uppvaknanden på helgen. Jag har offrat så mycket, på så många helger för att springa lopp. Ibland är det bara en mil och det kan jag spendera än större del av dagen med. Jag förstår om många upplever att det är småsjukt, för jag kan känna så själv. När folk nyfiket frågar sig för angående mitt löparintresse, så blir det ibland lite förvånande blickar när jag säger att jag springer uppemot 20-25 lopp per år av olika längder. Jag är dessutom inte elit, hur orkar jag och varför undrar man då?

Den frågan har jag nog ställt mig själv ett antal gånger. Svaret kan inom mig variera, men andemeningen blir ändock densamma. Jag mår så himla bra. Jag är på ständig jakt att uppfylla vissa saker inom mig.

- Jag vill vara hälsosam och känna mig tränad. (Check)
- Jag vill hitta en enkel träningsform som utmanar mig rent fysiskt (Check)
- Jag vill jobba med mål och ständigt bli bättre (Check)
- Jag vill besöka olika platser som en rockstjärna (Check)
- Jag vill fortsätta utveckla min karaktär och mina principer (Check)

Löpningen uppfyller alla dessa mål. Det är därför jag oftast när jag är på arbetet, utöver att det är kul att arbeta, känner mig glad. Jag är full av idéer och jag mår för det mesta väldigt bra. Löpningen har en stor betydelse i detta. Människor kan leta många år innan de "hittar sin grej". Jag har hittat min grej. Jag är helt enkelt en löpare. En som gillar att springa och springa på tid. Så är det bara.

Oavsett hur jag känna mig under dagen för ett lopp, så är det dessa punkter som ständigt finns inom mig. Så, när jag vaknade i en lagom tid, för att påbörja resan mot Örebro. Så undrade jag varför jag hade valt att frivilligt åka till Örebro för att spendera en större del av lördagen där, för att springa bara en mil. Anledningen var simpel. Jag var trött på Hässelbyloppet, då jag under samtliga tre gånger, har gjort dåligt ifrån mig. Sen ville jag få till ett långpass under helgen, så då kunde jag springa det under söndagen. För att springa ett långpass på fredagen vill jag inte, då den är helig för mig och springa på lördagen, dagen innan ett lopp, är en dålig uppladdning.

Här har vi några minnen, det blir ett till idag.
Dessutom gillar jag att som bekant att åka tåg. Så jag åkte till Örebro utan några större tankar. Jag upplevde själv att mina resultat under träningspass var sisådär. Jag hade varit förkyld fram och tillbaka, jag kände inte den där "geisten" i mig heller. Vi var på plats rätt så tidigt, vid en välbekant friidrottshall, nämligen Tybblelundshallen. Där hade jag varit förut och sprungit tre inomhuslopp. Det var faktiskt där jag gjorde min debut. En hall som väcker goda minnen, utan tvekan.

Jag efteranmälde mig och sedan satt vi och tittade på min 5 km-loppet som började tidigare, där fick jag chansen att se Johnny knäcka 17-gränsen och göra ett bra avslut. Vi träffades senare en stund innan jag skulle ut och värma. Kul att få snacka i egen hög person, vi har gått som två katter kring den heta gröten. Även om vi har sprungit samma lopp förut, så vill jag ha en riktigt fajt oss emellan. Trevligt var det dock. Trots att jag hade gått på toa i god tid före "rusningen", så behövde jag återigen gå när det återstod dryga halvtimmen kvar. Problemet var att samtliga dassportaler hade för lång kö. Jag fick helt enkelt ära Örebro med sin egna variant av fekaliekarta. Så kan det gå, när köerna är för långa samt tiden börjar bli knapp. Mer bajamajor helt enkelt. Sedan var det bara att göra sig redo för att springa sitt sista milslopp för säsongen. Ännu en dag på jobbet helt enkelt.

Ännu ett lopp.

Under:Jag var lite småfrusen vid start, sedan försökte jag hitta en bra lucka i startfältet för att ge mig iväg. Det började lite småtufft med en liten backe, sedan var det bara att springa. Vi var en del som skulle springa och det var både löpare för milen och halvmaran som sprang samtidigt. Jag hoppades att jag skulle få en bra skjuts utav någon. Jag kände mig inte trött eller att jag var kraftlös i benen. Men jag kände däremot ganska omgående att jag inte hade den där extra energikicken, som får mig att känna mig oövervinnerlig. Jag pressade ändå på så mycket det gick.

Det var småtrevliga miljöer, som andades höst och en ganska tydligt besked att säsongen barkar mot sitt slut. Inte alls lika mycket folk som i Hässelbyloppet, vilket var ganska skönt. Då jag upplever att det är lite väl hetsigt i början av loppet framförallt. Däremot så blev det alldeles folktomt när jag vek av för "bara" 10 km. Ingen framför mig på långa vägar och det var svårt att avgöra var någonstans jag låg, sen var det någon långt bakom mig. Det som kunde vara värt att ta upp i händelseväg var att några löpare sprang fel. De sprang till vänster och över en mindre bro, vilket skapade osäkerhet för min del också. De kom dock överens om att de hade sprungit fel och en som hängt med dem, tröttnade rejält och jag kunde avlägga distans från han. Tråkigt för han, roligare för mig. Den enes bröd osv.

När jag hade avvikit från halvmaranissarna, så blev det ensamt och jag hade ingen att få draghjälp utav. Så tempot blev utan tvekan lidande, trots att jag hade ganska bra fart. De är när man som är tröttast och har en avsaknad av energi, som det är skönt att ha en piggare rygg lite längre fram i horisonten som du kan skugga och sedan spurta förbi i slutet. Det är min devis helt enkelt. Det finns inget skönare efter en hård och tuff mil, att nå den sista kilometern. Sedan insåg jag att vi började närma oss på riktigt. Det som är lite fränt med det här loppet, är att målgången sker inne i Tybblelundshallen. För att känna publikstödet i hallen, så gjorde jag något helt unikt. Hör och häpna, jag lyfte av hörlurarna strax innan jag sprang in i hallen för att spurta i mål. Bara en sådan sak.

Kameramannen hängde inte med när jag spurtade in i mål.

Efter:När speakern skrek ut att jag var på andraplats vid målgång, så blev jag glad inombords. Förvisso var tiden 35:25 ingenting att skryta med, men en andraplats är en andraplats och det går inte att sudda bort. Jag har kommit tvåa tidigare i Örebro, när jag sprang ett inomhuslopp (Det var även den gången lite oväntat). Tröttheten greppade tag i mig, jag kände mig lite besviken först att jag inte hade en ännu snabbare tid. Samtidigt fick jag vara nöjd över en andraplats och hade jag haft lite mera kraft samt någon att stalka, så hade vi fått utan tvekan, se en tid under 35 minuter.

Ingen medalj dock, vilket jag tycker var lite snålt för 400 i efteranmälansavgift. Eller missade jag den grovt? Jag klagade när jag sprang Sicklaloppet utan att få en medalj, jag fick ett svar från tävlingschefen själv här på bloggen. Till slut blev det en medalj. Jag hoppas att det en liknande effekt av att jag skriver här. Jag. Vill. Ha. Medalj. Så. Sedan satt jag lugnt och försiktigt, åt lite risi-frutti och hämtade andan.

Lunny (till vänster) och Andreas (till höger)...
Efter detta åt vi en sen lunch/tidig middag beroende hur man räknar. Det känns alltid gott att få i sig något mastigt, när man har sprungit ett lopp. På vägen hem i tåget, så fick jag en chans att fundera om det blev som jag ville. Jag ville alltid mera, hela tiden. Samtidigt får jag vara nöjd, att jag under en "normaldag" springer såhär. Förra året, så hade detta var ett nytt rekord på milen, nu var jag inte ens "peakad". Alltid något. Vi rullar vidare, eller rättare sagt springer vidare.


tisdag 13 oktober 2015

Lidingöloppet 2015 - En gång är ett helvete, två gånger är rena sinnesfriden

Datum: 27 september 2015 Distans: 30 km: Plats: 179 Tid: 2:03:33 (Nytt PB)
Mer bilder kommer under morgondagen!


Det är betydligt lättare att springa än att skriva. Mina blogginlägg har som jag tidigare både skrivits om och säkert har det märkts, de har blivit mindre och kommit mera sällan. Det är en medveten strategi på olika nivåer. En nivå är att det hjälper mig att fokusera på annat i min vardag. Löpningen har tagit en stor plats, men aldrig så pass att det har blivit en stor börda i mitt liv. Det har väl ganska tydligt framgått att jag har haft mina trötta perioder, då jag verkligen inte har varit sugen på att träna löpning. Samtidigt har jag i stort sett aldrig hoppat över ett pass för att jag inte orkar eller har lust. Utan det har enbart handlat om att på något sätt varit så pass skadad eller sjuk att det inte har funnits någon mening med det.

Det kan ha hänt att jag på något sätt har skurit ner pass med några kilometrar om jag verkligen inte varit i form eller varit allmänt småseg i kroppen, men mer än så har det aldrig varit. Blogginlägg är en förlängd i löpandet. Det började som en kul grej i början av min löpkarriär. Jag hade aldrig bloggat i stort sett tidigare. Det blev ett utmärkt tillfälle att göra det, samtidigt som jag främst ville föra dagbok över mitt liv som löpare. Då i början, så visste jag inte vad den här resan skulle ta mig. Men nästan 3,5 år senare, så har jag sprungit många mil och uppnått mycket under min tid som löpare. För att jag ska ha tid att njuta av andra saker i livet och få ett andningshål har jag medvetet alltså dragit ner på bloggandet, däremot kommer jag inte att släppa det helt. Jag vet att det finns en hel del som läser och samtidigt så skulle jag göra mig själv en otjänst ifall jag hade helt plötsligt skulle släcka ner bloggen.

Inför:
Lidingöloppet är en sådant lopp som är ganska klurigt att förbereda sig inför och vad menar jag då med detta? Förra året sprang jag Lidingöloppet för första gången och vi kan väl säga att det var med skräckblandad förtjusning som jag sprang loppet. Dels var jag rätt så trött mentalt och sedan så kändes 3 mil i skogen som något jag hade velat stå över. Samtidigt så är Lidingöloppet ett lopp som du ska springa om du håller på med löpning och då är det inte mycket att göra åt den saken, mer än att testa. Det loppet gick bra och jag sprang på 2:07. Jag var givetvis väldigt nöjd och stolt, samtidigt som jag lovade att stå över Lidingöloppet i år. Så blev det inte och det var bland annat beroende på att jag inte kom med i Berlinmaran, som det blev aktuellt igen och då fick det bli så helt enkelt.

Frukosten slank ner och jag kände mig smått laddad. Jag hade ändå gjort det här förut, så jag hade god koll på vad som väntade mig. På vägen dit, så fanns det inga speciella tankar egentligen. Ungefär som vanligt, jag är aldrig sådär superenergiskt pepp när jag är på väg till ett lopp. Även om jag någonstans i mig, givetvis har satt upp mål och kommer kriga hårt för att nå det i så fall. I år hade jag dessutom fått äran att starta i 1A, istället för 1B. Jag mindes hur hysterisk starten var och att byta upp sig en grupp, kanske skulle göra att jag fick lite mera sinnesfrid? Hoppas kan man alltid. Väl på plats vid IP, så ställer jag mig i kö för att gå på bajamaja. För att "ladda", där jag brukar långsamt bygga upp mitt mentala spel. Även om mycket sitter i ben och kropp när du ska springa, så är mycket av ett sådant här långlopp beroende på hur du hanterar det mentalt. Klarar du inte av det, så finns det risk att du saktar ner eller i värsta fall stannar. Fast det är Andreas vi pratar om, så det ska inte vara aktuellt.

Sedan beger vi oss till startområdet. Det är en marsch, där det verkligen går upp för mig att jag kommer att springa 2 timmar i ett lopp som kräver att du inte väl förberedd. Att du helt enkelt har gjort din läxa. Jag läser ofta att det finns människor på löparforum, som nästan raljerar hur lite träning de har inför längre lopp och genomför (eller försöker genomföra). Idiotiskt. Finns ingen njutning i det hela. Löpningen är förbannat simpel. Du tränar och tiden som du får är mångt och mycket baserat på hur du har tränat. Sen finns det självklart andra faktorer att ta hänsyn till, men det är din träning som avgör. Därför har jag stegvis utökat min träning på alla sätt och vis, utan att nagga på min balans med det övriga livet.

Laddad till tusen.
Sedan när det är ungefär 40 minuter till start, känner jag hur jag blir nödig igen. Det snurrade runt en fekaliekarta tidigare över att det är många som skiter i tävlingsområdet i samband med det här loppet. Jag är skyldig, jag gjorde det, den här gången också. Jag ska dock säga er. Det är helt jäkla omöjligt att få tag i en bajamaja. De är få och kön är hur lång som helst, jag får rännskita av att känna stressen tillta ifall jag står i en långsam kö till fåtal bajamajor. Skogen blev naturligt och jag gjorde mitt för att fekaliekartan skulle bli fulländad. Jag skäms inte, jag är människa och jag tänker inte springa nerbajsad. Så det så.

Jag träffade på lite olika människor innan start, bland annat Josephine Ambjörnsson som knackade på min rygg. Alltid trevligt att få prata med en bloggkollega. Hon var trevlig, ingen anonym näthatare helt enkelt. Sedan gjorde jag mitt bästa för att stänga in mig in min bubbla och förbereda mig för den stora resan.

Nur kör vi!


Under:
Starten är precis som den var förra året. Smått kaotisk. Det är inte som din average-stadslopp, där du springer rakt och sen kör du på ifall du redan är långt framme. Här är det som ett klassiskt vikingaslag, där alla rusar mot allt och alla. Det finns precis som tidigare ingen chans eller tillstymmelse att få en jämn takt från början. Det var bara att göra som alla andra och kötta på så gott det gick. De första kilometrarna är som de är och efter det, då började loppet på riktigt. Håll höger fungerar inte, håll vänster fungerar inte. Move, maddafakkas, funkar på mitt sätt. Tror jag.

Det är bara att köra!
Det som jag är mest glad över att jag kände direkt att kroppen hade en bra dag. Jag körde inte för hårt samtidigt som jag tyckte att kroppen stämde bra överens hur knoppen ville att det skulle vara idag. För är det värsta jag vet, är det att köra ett långlopp som exempelvis en halvmara och sedan känna ganska omgående att du inte har en chans att nå ditt uppsatta mål. Det som är det bästa med Lidingöloppet, är att jag upplever att km-skyltarna kommer ganska tätt. Det är inte så att det står fel, utan jag menar att Lidingöloppet är rätt så trivsamt när du hittar ditt tempo och startfältet har börjat sprida ut sig lite. Det betyder att du inte känner samma typ av stress att hinna från ena km-skylten till nästa. Jag har bara förra årets tid att försöka slå och med stil samt finess så kommer det att ske.

Jag ligger ganska bra till, rent tidsmässigt. Under ett bra tag ligger jag t o m under 4 min/km. Det spricker till slut och det var väl rätt så väntat ändå. För det är det som är rätt mystiskt med det här loppet. Jag vågar inte ta ut mig. Jag vågar alltså inte köra hårt från början och hålla mig till det, för att jag vill spara mig längre fram för att klara av de backar som kommer att uppstå. Det är lite småfegt. Jag gjorde inte så under marorna, men samtidigt vet jag att den här banan kräver sin gubbe och gumma för att det ska bli bra i slutändan. Den dagen jag springer ett Lidingöloppet och jag tar i hela vägen, då kan vi se på ännu större och magiska saker.

Lidingöloppet i sin helhet är en trevlig upplevelse. Jag tycker att det mesta rullar på fint med banan. Ibland blir det småtrångt, även för en löpare som löper ganska fort som mig själv. Framförallt i uppförsbackar, kan det bli svårt att passera. Jag är oftast en bättre löpare i uppförsbackar än många har jag förstått. Däremot så är jag en betydligt sämre löpare i nedförsbackar. Det finns några helt galna nedförsbackar, som folk far fram som uppgraderade Ferraribilar och där känner jag mig snarare som en Volvo 240, som gärna tar det lugnt och vill undvika en krasch rakt in i närmsta stenblock.

Den sista milen är tuff, men det är jag också. Jag har skrivit det så många gånger nu, under många rapporter från de olika loppen. Men jag är verkligen otroligt glad att jag har funnit löpningen och genomför den här typen av lopp. Det går inte att komma ifrån. Även Abborbacken där många går upp, susar jag på, betydligt bättre den här gången än förra. Trots att det suger lite i benen, så går det riktigt bra. De sista kilometrarna som återstår här, är ren njutning. På något sätt. Att inse att man till slut är på raksträckan mot mål och slår sitt rekord. Det är, mina damer och herrar, en del av att omfamna livet.

Jag och "Nino"
Efter:
Målgång. På tiden 2:03:33. Förbättring med 4 minuter ungefär. Det fanns inte riktigt på kartan att det skulle gå så bra, men samtidigt har jag lärt mig att ingenting är möjligt, så länge du tror på det själv. Det gäller att du låser upp den kraften inom den, att du känner att du gör bra ifrån dig på loppen innan samt att du har bra träningspass som du aldrig ställer in. Det finns träningspass jag har hatat så himla mycket, både innan och under. Men efter känner är jag alltid stolt.

När jag till slut stannar och ska gå, inser jag att jag har en enormt värk i benen och det är nästintill omöjligt att gå ordentligt. Även om det är galet, så tycker jag samtidigt att det är skönt. Jag är dock en småsjuk jävel som finner en viss smärta och träningsvärk som någonting skönt. Även om det måste se väldigt konstigt ut, så njuter jag av den sköna känslan med den där vetskapen att jag har gjort något jag har aldrig gjort förut. Slagit rekord i LL. Den där personen, som spelade låg nivå-innebandy och åt chips under helgerna. Inga mål med träning eller visioner. Det där är gammal skåpmat, vi vet alla vad det handlar om. Karaktär. Om du inte har den, får du bygga den och det är nu.



Eftersom det var ett tag sedan som jag sprang loppet, så minns jag inte riktigt vad som hände sen. Jag tror att jag åt en McFlurry. Det måste jag ha gjort, jag måste ha köpt en. Med tanke på min prestation, så var jag banne mig värd en McFlurry. Jag tror att jag tog en med Daim och chokladsås. Jag fick ingen chokladsås, det kan till och med vara så att det var tajt om tid till ett visst tåg skulle komma och jag orkade inte stå och debattera om det. En McFlurry fick jag nog, visst var det så. God som attan var den. Sedan var det så skönt att få komma hem, att få lägga sig i ett varmt bad. Ungefär som en kryotank och njuta. Drömma sig bort till en plats, där jag är kung. Vänta nu, jag är kung här och nu. Då behöver jag inte drömma mig bort. Inte alls. En dag som aldrig fick försvinna.


lördag 10 oktober 2015

Från Å till Ö

Igår blev det inget sådant här "Inför"-inlägg. Jag tänkte på det under torsdagen och sedan glömdes det bort. Hur man nu kan glömma bort, det vet jag inte. Som ni säkert har märkt har det bloggats mindre och betydligt mera långsamt så att säga. Det är en medveten strategi. Av den enkla anledningen att jag just inte alls lika sugen på att blogga, men samtidigt vill jag inte pausa helt. Utan den får fortsätta vara min ventil, när jag har lusten. Förhoppningsvis hoppas jag självklart att jag återfår mera lust och energi inför att blogga, så att jag kommer upp i någorlunda nivå. Deppa inte, utan ibland så får man låta det gå på sparlåga för att eventuellt resa sig igen. Jag sitter trots ändå allt, bara kort innan jag ska åka iväg för dagen. Så bloggen betyder något kan man säga.

Vad händer idag då? Jo, idag åker jag till Örebro igen. Jag har varit där 3 gånger tidigare och sprungit Örebro Indoor Games (2 gånger) och Vinterspelen (1 gång). Det är alltså inomhuslopp. Nu åker jag till Örebro för att springa utomhusloppet Å-stadsloppet. Det blir en tävlingsmil. Den sista för säsongen. Samtidigt som jag tycker att det är lite tråkigt och sorgligt, så innebär det här att jag sätter punkt för miltävlandet. Jag har trots allt haft flera bra millopp, där jag tryckt tiden under 35 minuter. Jag ska säga trots att jag har gjort fina resultat i Köpenhamn och på Lidingö, att jag inte upplever mig själv vara i toppform. Även om jag inte är så långt därifrån, så är jag inte i mitt bästa slag. Det har varit lite krassliga tider, jag tycker att passen har varierat kraftigt utifrån hur jag har velat ha dem och efter en fin säsong, är man lite mentalt trött.

För det ska jag ge mig själv. Jag har varit duktig på att göra mina träningspass och egentligen aldrig välja lättjan före. Det är jag stolt över. Jag har jobbat med min karaktär så länge och jag känner verkligen att jag hugger i hela tiden. Oavsett väder och humör, så kör jag. Det känns skönt.

Så vad tänker jag om dagens lopp?
Ingenting särskilt egentligen. Mer än att jag vill avsluta i stil. Det sägs att det ska vara en ganska snabb bana. Så 35 minuter förväntar jag mig, sen får vi se. Jag kommer skriva om det i bloggen...någon gång.

tisdag 6 oktober 2015

Fortsätt, berätta om Köpenhamn del 2 av 2

Datum: 13 september 2015 Distans: 21.097 km Placering: 158 Tid: 1:16:35 (Nytt PB!)

"Pappa. Kan du fortsätta berätta om den där Köpenhamn-sagan?"
"Nej, jag vet inte. Jag måste göra annat, min son"
"Det där har du sagt i över en vecka, du har faktiskt lovat att fortsätta"
"Okej då."

Ja, senast jag berättade sagan så somnade du. Men Andreas skulle precis starta loppet. De där magiska minuten innan start. Det känns som att tiden står still, på något vänster. Det finns ingen nervositet i kroppen. Samtidigt flödar många tankar om hur loppet ska gå. Det finns bara ett resultat när det är över. Det är det man kommer att få förhålla sig till, när allt är över. En märklig känsla, som de som springer många lopp känner igen sig i. Dessutom hade han "olyckligtvis" blivit dansk. Kanske skulle det ge honom oväntad kraft från ingenstans? 
Sedan gick starten och det var bara att köra. Det Andreas kände var att det skulle bli ett tufft lopp. Han var kraftigt förkyld, det hade regnat och han kände sig trött i kroppen rent allmänt. Samtidigt kan man inte pumpa sig full med massa negativa tankar strax innan och i inledningen av loppet. Det är totalt förbjudet. Starten kändes fullt godkänt. Andreas hade nekat att ha på sig tidsband för att komma under en viss tid, det räckte att ha koll på var man skulle befinna sig var 5:e kilometer. Loppet löpte på rätt så väl de första femman. Det som kändes bra var att jag på förhöjd visste att banan var riktigt snabb, det gynnades jag av, trots att jag inte stod på min absoluta formtopp. Det gav en viss förhoppning att det skulle kunna sluta väl, med lite tur.

Första 5 gick på 17:25. En smått ofattbar tid, på ett sätt. Med tanke på hur Andreas känslor var innan loppet. Det är en tid som skulle vara fullt godkänd och mer därtill om det bara hade varit ett 5 km-lopp. Sedan skulle mer än 16 km löpas till för att det skulle bli färdigt. Regnet hade sedan strax innan starten helt upphört och det var egentligen ett rätt så bra löparväder, förutom att det var lite småkyligt efter att ha stått mitt i regnets nedslag under en period.



Det fanns egentligen inte alls så mycket att säga om banan, utan den var platt som en pannkaka och det var bara att löpa på. Jag vet att Andreas vid vissa tillfällen kände sig lite småseg i kroppen, men han resonerade som så att han har åkt hela vägen till Malmö och Köpenhamn med flyg samt sovit på hotell, så var det bara att ge allt och lite till. På något sätt, så är det essensen av löpning. Att kriga på, när det som är som allra svårast. För varje steg växer man.

"Pappa. Nu börjar du igen..."
"Med vad?"
"Ja, du får det låta som att det var DU som sprang"
"Nej, eller...jag har sett det på TV. Det har sänts så många gånger, eftersom det anses som ett av de finaste ögonblicken någonsin i svensk löparhistoria"
"På riktigt?
"Ja, det är sant. Jag har sagt att Andreas inspirerade hela löparvärlden till nya stordåd"
"Fast du har ljugit förut, du sa att alla svältande människor blev mätta och att alla krig slutade. Alla blev lyckliga...?"
"Ja, så var det faktiskt. Hela världen stannade upp när Andreas sprang. Som Ingemar Stenmark eller Björn Borg, för Sveriges del ännu längre bak"
"Vem är Bingmar och Jörn Borj?"
"Oj, det var länge sen. De höll på med andra sporter som inte finns längre."
"Jaja, fortsätt"

Andreas går alltid in med ett tydligt mål och sedan får den aktuella dagsformen avgöra för han, hur mycket han ska våga satsa på just det aktuella målet. Trots allt som gick emot han, så var målet rätt tydligt för dagen och det var att slå ett nytt rekord trots allt. När han kom till 10 km låg han på 35:34 och det var fortfarande tillräckligt för att slå ett nytt rekord. Sedan började det gå trögt, mycket trögare. Helt plötsligt kände han hur rekordet långsamt höll på att försvinna. När han passerade 15 km-skylten så var det tydligt: 54:22. Med tanke på att Andreas långsamt blev tröttare och tröttare, energin fanns inte riktigt där längre och han förstod att det inte skulle bli nytt rekord idag.

Samtidigt så kände han långsamt att det bara var 6 kilometer kvar och hur skönt det vore att komma hem till lägenheten utanför Stockholm, för att bada. För att njuta. Oavsett hur det skulle sluta. Det var då det hände, min son, det där magiska. Det som vi fortfarande pratar om, efter många år. Kraften hände. Trots att det inte fanns någon energi, så började han, trots uppkomna illamåendeskänslor, att öka takten. För varje kilometer, så skrattade Andreas till. Nu var målet nära och det fanns faktiskt realistiska möjligheter att slå rekordet. Trots att han hade gett upp det helt mellan 10-15 km. Den passagen, nu var det andra bullar.

När rekordet var inom räckhåll, så fanns det där och då inget som enligt honom slår löpningen överhuvudtaget. Det blev inte mycket till spurt i slutet, även om det hade känts som en spurt hela vägen från 15 och framåt. Ett magiskt lopp, var till ända.



Väl i mål, så kom den där känslan. Som om du har bestigit ett berg. Där står du högst upp och känner dig totalt oslagbar. Det var inte meningen att han skulle slå rekord den dagen. Framförallt inte hur förspelet såg ut. Han gjorde det, för han har kraften.

Nöjd som få...
Efter detta var det snabbt som tusan att skynda sig till tåg, kasta sig mot flygplatsen. Det var inget "stå-och-njuta"-ögonblick, utan hela hemresan fick ägnas åt att faktiskt tänka på hur det kunde bli så här bra. Andreas hade enligt han själv inte tränat, så att han skulle kunna slå ett rekord helt plötsligt. Fast det går, bara man vill. Efter en lång hemresa, så öppnande han dörren till sin lägenhet och tappade upp ett bad. Där och då, var ett varmt bad det bästa han visste. Att han sedan skulle orsaka totalt löparkaos hela världen efter detta, det min son, det tar vi inte nu.

"Zzzzzzz...."
"Ja, just det. Precis så. God natt, min son"