söndag 29 november 2015

Att hitta nya vägar


Jag ska vara tacksam. Jag har en fint naturreservat nära inpå, med olika vägar att ta. Som leder ut till andra möjligheter att springa där man vill. Det finns t o m vägar som jag ännu inte har utforskat, men jag har varierat mig så pass både på medeldistans såväl som på långdistanspassen så mycket det bara har varit möjligt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det blir "samma" efter ett tag. Jag gillar skogen väldigt mycket, samtidigt som när jag kör mina riktigt långbänkar flera gånger under en väldigt kort period, så blir man trött. Jag är dock lyckligt lottad i den mån att jag faktiskt har den här möjligheten. Framförallt när det både varmt och solen lyser sent in på kvällen, så finns det inget bättre än att köra en klassisk mil med träden och pippifåglarna som sällskap.

När nu mörkret tränger sig på desto mer, så blir det endast asfaltsrundan under vardagskvällarna. För att det är för mörkt, även med pannlampa tycker jag, för att springa i skogen. Den är förvisso snabb, men ibland är den bra väl tråkig. Även om det springs bland Sveriges dyraste villor och hem, så tröttnar man på det också. Den där klassiska asfaltstian är ett pass som springs till en punkt och sedan springs i stort sett nästan samma väg tillbaka. Sedan går det att förlänga det här passet, då jag springer i en loop på 1,5-2 km beroende på hur långt passet ska vara. Jag har sprungit 6 loopar om jag minns rätt, inför ett viktigt lopp (vilket det nu var?) och det var sjukt tråkigt. Samtidigt, så gör man det som krävs som mycket bekant.

Den här veckan har jag delvis hittat en ny löpväg. Den har inte varit okänd alls för mig, jag har vetat om att den har funnits där. Samtidigt så vill jag vara "järv" och prova något nytt, få lite andra intryck och bara skaka om löpningen lite. Den går lite på tomgång och det är nu under december, som jag kommer att varva upp lite igen, för inomhussäsongen. Det var en 3 kilometer sträcka som löps över en bro, en fin kyrka och "lugnare" sträcka. Den har dock sina utmaningar med backar, samtidigt så gödde det min tävlingsnerv något. Då jag sprang nästan identiska pass tisdag och torsdag, så jag vill tävla mot mig själv. Det gick bra och det gav mig lite "fighting spirit" inför framtiden. I en tid, då löparpeaken känns långt bort, så gäller det att hitta det där lilla för att visa att jag finns kvar på kartan.

söndag 22 november 2015

Plötsligt så händer det



Det är nu löpningen går på tomgång. Det var ett tag sedan jag sprang lopp och det dröjer bra länge tills nästa. Samtidigt som det blir mörkare tidigare, det blir betydligt kallare och det börjar bli isigt ute på sina håll. Förvisso kan jag uppskatta att bara få springa, utan att behöva prestera hårt i vissa pass. Så saknar jag ändå, framförallt allt friheten och värmen samt tävlingsförberedelserna för att kunna köra så hårt som jag egentligen vill. Det är lite tomhet, lite saknad och en längtan. Det är skönt att få längta till också, varje dag som går närmar jag mig en ny tävlingssäsong. Då kommer jag att vara redo, precis som jag ska vara och köra hårt som bara den.

Passen blir kortare och lite långsammare än brukligt. Jag försöker ändå helst hålla uppe 4 pass i veckan, samtidigt som innebandyn inte alls är lika framträdande länge i mitt liv. Det så att säga ett bra tag sedan som löpningen tog den förstaplatsen med råge. Det finns sällan några riktigt bra planer med mina pass, även om jag försöker. Kroppen känns inte alls lika "speedad" som jag är van med, sen gör minusgraderna sitt, när det dels segar ner, men också få en att bli allt mer påpälsad. Men i torsdags, hände det där som ger en viss ljusglimt i mörkret. Eftersom jag numera sällan kollar på klockan när jag är ute och springer, för att jag vill öva på att springa mera "fritt", så skulle jag springa på den klassiska asfaltstian. Det kändes som ett pass mellan 4:20-4:30/km i snitt, när det återstod 1 km så drog jag upp ärmen för att se vad jag låg på. Jag trodde först att jag låg runt 38 minuter på 9 km, men det visade sig snarare vara runt 36 minuter. Så jag kutade allt vad jag hade i, i ren superfart, ungefär som vid mina målgångar. Det blev sub-40, väldigt överraskande. Känslan sa något annat.

Det ska ses som en bekräftelse. För det är lätt att glömma bort det bland alla lite mer långsamma pass, att jag är ganska snabb ändå. Trots att jag inte har något att tävla mot. Helt plötsligt infann sig den där tävlingsinstinkten, efter ett pass där jag "lullade" runt. Det där gav mig bra mycket energi, för framtida pass. Att det inte behöver gå snabbt, men när det väl gör det, spring ännu snabbare.


söndag 15 november 2015

Livet efter säsongen



Så, vad händer egentligen sen? När utesäsongen har tagit slut och jag slutade med i en bombastisk mässhall med färgade lampor och tung musik med ett nytt personbästa? Säg du, den som ändå visste. Det känns helt plötsligt väldigt tungt. Inget lopp i sikte överhuvudtaget. Däremot har det varit nära att det har blivit ett lopp, två gånger om faktiskt. Förra helgens var det GBG-varvets seedningslopp i Norrköping och den här helgen var det Tömilen. Båda två fanns på radarn och var möjliga. Sedan så kastade jag bort den idén ganska snabbt. Anledningen var kort och gott för att jag inte var tillräckligt motiverad. Även om jag gärna är ganska impulsiv och det kan helt plötsligt vända på en femöring, sen så står jag där likförbannat och ska köra. Så blev det dock inte.

Jag springer pass efter pass. Inga maratonlånga pass, utan mellan 1 till 2 mil. Det blir både asfalt ifall det är vardagar och i skogen på helgerna. Det är kallt som attan, men jag vet att det kan vara värre. Med tanke på att jag har sprungit en hel del i smällkalla vintern och nästan gråtit av köldsmärta när man har kommit hem. Det är inga superpass, men det är väl inte menat som heller. Utan på något sätt, är det meningen att hålla uppe någon sorts standard innan man i december börjar skruva upp igen. Jag springer fortfarande 3-4 pass i veckan och det är nyttigt för mig, att ha den karaktären och veta att de passen blir alltid gjorda oavsett vad jag tycker. Jag lovade att jag skulle ta 1-2 veckors paus från löpning efter Frankfurtmaran, det höll inte ens i en vecka och sedan var jag ute igen. Tänk att något så basalt kan vara så beroendeframkallande, att någon som egentligen plågar än, alltid finns där som en snäll påminnelse om att jag mår bäst när jag får springa.

Det tar emot när jag ska ut, men jag är desto gladare när jag är färdig med passet. De pass som görs nu, gör att lågan hålls vid liv och när jag väl är redo att skruva upp den lågan lite mer, så är jag redo och kroppen slipper få en chock att jag helt plötsligt ska börja tävla igen. För det lär väl bli ett antal inomhustävlingar för att hålla kroppen vid liv igen och för att tävlingsnerven ska gödas. De senaste dagarna har jag faktiskt suttit ner för att försöka bli klok på vilka lopp jag ska springa under våren 2016. Vissa lopp krockar med varandra, men jag börjar få en struktur och få känslan av att våren är snart är här igen.

Pssst...ska jag avslöja en hemlighet? För ett par dagar sedan så anmälde jag mig för mitt första lopp under våren 2016. Vilket då, undrar ni? Ni får undra ett par dagar till...

måndag 9 november 2015

Frankfurt Marathon 2015 - När vindarna viskar mitt namn Del 2

                            Datum: 25 oktober 2015 Distans: 42.195 m Plats: 342 Tid: 2:46:19 (Nytt PB!)

Under:
Det är något särskilt med maratonlopp. Det går inte att komma ifrån. Precis strax innan startskottet ska skjutas, så är det totalt stilla inom en. Inga speciella känslor yr över en. Trots att jag har bara sprungit två maror, så har jag vanan inne och vet vad som väntar. Det är kanske det som är det läskigaste, att jag är så lugn. Allt som du har tränat och hur du har ätit samt sovit, summerar hur det kommer att gå för dagen. Sen spelar också den mentala kampen in en bit, men den är enkel att spela ifall man har har en bra dagsform. Då är det bara att härda. Jag har inte betalat flera tusentals kronor, för att åka ner till ett annat land för att vika mig. Det finns inte på kartan. Vika mig, kan jag görampå mina träningspass i skogen.

Då var vi iväg.
Inledningen är trång, det är mycket folk och det är svårt att hitta en rytm i det hela. Det blir en del pressandes längs kanterna och zickzackande för att kunna komma ut i en behaglig position. Jag vet att jag har kapacitet att hålla ett högt tempo, för att ligga längre fram. Det som däremot är lite vanskligt under maror, är att man inte kan ligga och trycka på som man gör på en mil eller en halvmara. Du får inte under några omständigheter ta slut för snabbt, för då kan du få en sådan ångest så det finns inte. Omgivningarna i början säger inte så mycket, även om det som jag noterade under gårdagen känns lite New York-aktigt med sina skyskrapor som sticker upp, så finns det inte mycket att fästa tankarna på. Att i ett för tidigt skede börja tänka på var man ligger rent tidsmässigt är bara dumt och stressande. Så länge farten känns bra och jag inte känner av något, så är det bara att köra på. Jag passerar första 5 på 18:38. Det är självklart bra.

Jag ligger och trycker på ganska bra, försöker på något sätt se alla människor som finns vid sidorna av loppet som en del av mitt sista lopp för säsongen. Jag har lovat mig själv att ta ut mig så mycket jag bara kan, det finns ingen broms. Framförallt när två av mina säsonger har slutat med en plump i protokollet, eftersom det har blivit halvbittra resultat i Hässelbyloppet. Det är som är bra med den här typen av större arrangemang, är att det alltid finns ryggar att hänga på, eftersom det finns olika klumpar i bra tempo att följa. Det är inte som i Å-stadsloppet i Örebro, när vi helt plötsligt efter att loppet delar på sig, blir ensam både framåt och bakåt. Även om det är något jag har blivit bättre på, att springa själv i ett bestämt tempo, skadar det inte att hänga på någon.



När vi kommer över floden till andra sidan, så ser jag hur fint och trevligt Frankfurt ser ut. Framförallt med tanke på att jag under gårdagen, kritiserade för att jag ansåg att det såg slummigt och slitit ut. Efter både 10 och 15 låg jag bra i fas, för att eventuellt slå ett nytt rekord. Något jag har lärt mig att gilla med maror, är att det är stort fokus bara att ta kilometer för kilometer. Samtidigt som du delar in maran i olika större block, så får man ändå älska att det är steg för steg som räknas egentligen. Det som kanske är lite tröttsamt för kroppen, är att det löps på asfalt och det kan göra ont för stackars benen som nöter in och ut. Även om jag anser att jag har gjort en bra inför-träning, så tycker jag ändå att jag borde tränat ännu hårdare och mer fokuserat för att nå ett ännu bättre resultat.

Jag passerar halvan på 1:21:20. Trots att jag delvis har börjat damma av, så känner jag att det är fullt godkänt. Jag har absolut inte kört på för hårt, samtidigt som jag inte har kört för långsamt för "att falla ur ramen". På något konstigt vänster, trots att det är tufft och det är ett mentalt spel hela tiden, så känns det som att kilometerskyltarna nästan anfaller en, för att de kommer så tätt. När jag passerar 30 km på 1:56, så har jag släppt det "omöjliga" rekordet på sub-2:45. Inte för att det var så troligt, så gillar jag att sikta högt längs hela vägen.

Trött som fan, bara att kämpa på den sista biten.
Samtidigt som jag förväntar mig att den där väggen vid 30 km, så inträffar den inte. Inte på det sätt som jag kanske väntar mig. Det kanske har att göra med att Frankfurt är närmast platt och det inte finns några uppförsbackar och tyngre bestyggelser att tala om. Förvisso går det kort och gott lite långsammare, men samtidigt så avnjuter jag att jag snart är inne på sista milen. Jag försöker verkligen kräma ur det absolut sista i benen och istället för varje kilometer, delar jag in i varannan kilometer och tänker både på det som sker nu, men samtidigt det som sker senare. Att jobba med mentala bilder som både sker nu, men även längre fram är ett effektivt sätt att orka med den  här typen av lopp. Sen så är det inte många kilometer kvar och jag blir än mer övertygad om att vi har att göra med ett nytt rekord, när jag väl får chansen att springa in i mässhallen. Med allt ljud och ljus, så är jag så stolt över mig själv och det är en sådan lättnad att kliva (ja, kliva) över mållinjen.

Bara ett par 100 meter kvar av eländet.


Efter:


På rödan mattan, som sig bör.
En av de värsta sakerna med den här typen av lopp, är när man väl har stannat och verkligen får möjligheten att känna efter alla sina krämpor. Det är större smärtor och även om det gör ont, så njuter jag av mina nya tid på 2:46. Nytt rekord med 2 minuter. Trots att jag återigen är ärlig och inte tycker att jag är tillräckligt formtoppad. Tänk om jag hade varit det. Sen när jag möter min supporter, så känns det både skönt och vemodigt på samma gång. Skönt för att jag har sprungit på nytt rekord i härliga förhållanden, men vemodigt eftersom det faktiskt avslutade min tävlingssäsong.

Jag känner mig som en vinnare. Utan tvekan.
Sedan blir det efter överenskommelse, en snabbdusch på hotellet och sedan checkar vi ut för att bege oss till tåget. Den där duschen, som man gör efter magiska lopp. Är alltid så himla härlig och go. Jag får tid till eftertanke och jobba med minnesbilder. För vi ska nämligen till Düsseldorf. På Frankfurts tågstation, så uppsöker jag en McDonalds. Jag måste ha en McFlurry, alltså verkligen måste ha. Det är jag väl värd. Tyvärr för min del, så funkar inte McFlurry-maskinen och det blir bara en burgare. Sedan sätter jag mig så skönt i tågstolen, för att bara få vila. Få njuta.

Jävligt gott och njutbart.
Väl på plats i Düsseldorf på kvällen. Jag bara "älskar" tågstationer, det är så trivsamt. Det är förövrigt en tågstation jag har varit på 4 år tidigare, då jag stannade i Düsseldorf och sedan åkte till Dortmund för att se fotbollen. Efter mycket om och men, så lyckas vi hitta hotellet efter lite problem. Väl på hotellet, så inser vi att det är lite äldre och charmigt hotell. Knarriga trappor och mindre rum. I frukostmatsalen, som ska öppnas dagen efter, hittar vi en söt liten katt som vilar. Sedan går vi och äter på en restaurang (som jag åt på i München förra året). En kombination av god salladsbuffé och en jäkligt stor schnitzel. Perfekt vinnarmåltid helt enkelt. Efter denna, så lyckas jag lokalisera den där McDonalds som jag såg på vägen från tågstationen. Där beställer jag en McFlurry med något kakliknande i och chokladsås. Fyfan, vad god den är. När jag sitter där i ett Düsseldorf i kvällsskrud. Så känner jag mig verkligen som en vinnare. Som aldrig kommer att glömma den här magiska dagen. 2:46 på en mara. Guld!

måndag 2 november 2015

Frankfurt Marathon 2015 - När vindarna viskar mitt namn

Datum: 25 oktober 2015 Distans: 42.195 m Plats: 342 Tid: 2:46:19 (Nytt PB!)

Alla böcker har en början, en mitt och ett slut. Den här "boken" handlar om min löparsäsong 2015. Den började egentligen i början av året med inomhuslöpningen, men egentligen tog den sin början på 25 april-bron i Lissabon i slutet på mars. Det var en lång väntan innan vi fick springa iväg, det var förväntansfullt och jag ville verkligen utforska möjligheterna att slå 1:18:45 som jag hade sprungit på året innan i Prag. Att åka till Lissabon, en stad jag hade besökt 8 år tidigare, för att springa en halvmara, var lite nervöst. Det kostade en slant att åka dit, men samtidigt visste jag att jag hade alla möjligheter att slå rekord. Det är här världsrekordet på halvmaran slogs. Samtidigt var jag bara uppstartsskedet av min löparsäsong. Jag slog dock rekordet, då jag sprang in på 1:17:00 blankt i ett svettigt Lissabon.

Mitten får nog bli Karlstad. Jag hade valt att springa Karlstad för tredje året i rad. En snabb bana och en trevlig stad att springa i. Jag hade slagit mitt milrekord både 2013 och 2014 (eftersom Kvantumloppets bana är för kort, så gäller detta). Jag hade inga stora tankar om att slå nytt rekord, efter att ha drämt till med 34:32 i SM-milen. Där hade jag verkligen gått all in för att fullständigt pulvisera mitt gamla milrekord och äntligen, på riktigt, gå under 35 minuter. Även under loppet hade jag inte större tankar om att slå rekord, men efter ett väldigt jämnt lopp och en monsterspurt (näst snabbaste spurten av alla) så sprang jag på 34:27. Ett fantastiskt rekord och det blev inte särskilt mycket sämre att jag fick äta en supergod schnitzel. Precis som under 2013 och 2014.

Så vad blev då slutet på den här boken? Naturligtvis blir det Frankfurt Marathon. Här kommer den berättelsen. När Andreas återigen bar hela sin värld på axlarna och skulle åter visa hela världen att han hade magin kvar.

Inför: Jag har avverkat det så många gånger i bloggen. Samtidigt som jag tycker det känns jobbigt att stiga upp tidigt, för att åka iväg på mina lopp och framförallt när det handlar om mer långväga lopp. Så tycker jag att jag har en mening med mitt liv, egentligen flera meningar med livet. En av dem är utan tvekan att få springa, att få träna och att få pröva mina vingar på olika sorts lopp. Klev upp i ottan, för att äta en stadig vinnarfrukost och sedan var det att ta sig hela vägen med hjälp av Arlanda Express till flygplatsen. Där väntade ett plan på oss och många andra, som skulle ta oss till Düsseldorf. Precis, Düsseldorf och inte Frankfurt.

När jag letade efter det där avslutningsloppet, så hade jag som ni säkert vet tidigare ett par olika lopp att välja på. Det började med att jag egentligen ville springa Berlin, men jag kom inte med. Så det stod mellan Frankfurt och Amsterdam. Efter att ha kollat på flygresor och hotell. Så var först det egentliga valet, att skippa bägge. Det var för dyrt. Inte för att jag är en snåljåp, men inget passade verkligen för min smak. Till slut hittade jag en sidolösning. Det var att flyga via Düsseldorf och sedan ta tåget till Frankfurt. Bo där en natt, springa loppet, sedan bo en natt i Düsseldorf för att sedermera flyga hem igen. Det blev billigare. Helt klart.

På väg mot nya vidder!
Vi fick landa i Düsseldorf, vilket betydde att det var en betydligt mindre flygplats och mindre hektiskt. Frankfurts flygplats är en av världens största och riktigt stressigt. Så det var skönt att börja lugnt på väg till Frankfurt. Även om tågbiljetterna kostade en bra slant för 1,5 timmes tåg mellan Düsseldorf och Frankfurt, så blev det ändock en behaglig tågresa. Jag gillar som bekant att åka tåg. Det är så pass att jag knoppar gärna till på tåg emellanåt, något som sällan händer på flygplan. Vi träffade på en svenska som hade bott i Tyskland sedan 60-talet, som lovade att kika efter mig på TV:n och heja på mig. Väl i Frankfurt, så orienterade vi oss ganska lätt till hotellet. Strategiskt utvalt för att ligga nära både centralstationen och start- och målområde.

Frankfurt centralstation.
Även om det inte var några långa flyg- eller tågresor, så är det alltid skönt att slänga av sig väskorna på hotellrummet och vara incheckade. Då kan det riktiga äventyret börja.  Vi skulle ta oss från hotellet till expoområdet. Efter att ha försökt få bukt med kartan, så lyckades vi hitta stället. Det var då jag verkligen kände att det började bli dags att peppa upp sig själv, det började bli verkligt helt enkelt. Efter att äntligen fått alla prylar som behövs för tävlingsdagen, så går vi tillbaka till hotellrummet och vi memorerar vägen så mycket som möjligt. Eftersom det är samma väg som ska gås till startområdet. Det är otroligt skönt att ligga i sängen och bara softa, att få försöka avdramatisera hela grejen med att jag ska springa ett nästan 3 timmar långt lopp i en stad jag besöker för första gången (Nåja, jag var ändå på flygplatsen i somras) och avsluta tävlingssäsongen ute.



Efter välbehövlig paus, så skulle vi göra stan och hitta en restaurang att ladda upp det hela med. Vi gick en lång sträcka fram och tillbaka, men vi hittade inget lämpligt matställe. Däremot noterar jag de skyskrapor vi passerar på kvällen, det är lite Manhattanlikt och det är lite småmysigt. Med tanke på att jag annars upplevde Frankfurt som lite "ruffigt", inte charmigt ruffigt som Berlin kan vara. Så vi gick tillbaka i början av vår promenad. Då vi hade sett en restaurang som heter "Meat Room". Nåväl, det får väl gå. Kött är alltid gott. Vi tar en steak, en 300-grammare. Det står klart och tydligt vad en 100-grammare kostar, däremot inte vad en 300-grammare kostar. I vår enfald tror vi inte att priset ska bli per automatik 3 gånger dyrare. När väl notan kommer in, så är det mycket riktigt som så att den har kostat mer än 3 gånger så mycket. Så vi har betalat över 50€ var för måltiden. Det var nog bland det dyraste jag har ätit. Det var förvisso gott och välsmakande, men det var ändå en chock. Det är såna smällar man får ta.

Frankfurt by night!
Mätta, belåtna och smått bestulna spatserar vi hem. Jag kroppstränar för att hålla igång kroppen och känna lite puls. Det känns bra och jag känner mig ladda. Sedan säger vi god natt. Dagen efter, så äter i frukost med ett ganska litet utbud och i en stressig miljö. Jag får ändå i mig det jag tror att jag behöver. Sedan bär det av mot tävlingsområdet. Jag ser många löpare ute på gatorna. Jag börjar långsamt förstå att det är dags nu att tagga igång och fokusera på den långa resan. Det var 5 månader sedan sist jag hade sprungit en mara. Det var jobbigt (extra jobbigt för regnet) och nu var det dags att möta slutbossen. Jag värmde pliktskyldigt upp innan jag ställde mig längst fram i det stora spannet till led. Trots att jag gjorde detta, så fanns det folk som värmde upp framför, som trängde sig in hos oss. Istället för att ta den vägen alla andra tog. Fult gjort. Men inte ovanligt. Sedan tittade jag mig omkring och jag tror inte de flesta var goda för sub 3:15 i det led jag stod i.

Nu jävlar kör vi, allt vad vi har!
Jag skulle dock inte störas utav detta. Utan nu var det jag mot världen. Den slutgiltiga fajten och beviset på hur jag ville avsluta säsongen.

Fortsättning följer...