torsdag 30 augusti 2012

Hälsoloppet - Har ni träffat honom? Han är dum och kallas för Viljan!

        
         Datum: 29 augusti 2012 Distans: 5 km Placering: 5 Tid: 18:05
Efter att ha avstått SN-löpet i Nyköping som var i lördags av personliga skäl, så såg desto mer fram emot Hälsoloppet i Huddinge under onsdagen. En väldigt bra träningspass som gjordes på rekordtid (3:59/km i snitt) under söndagen, stoppades tvärt av sjukdomstendenser och grov förkylning.  Många värktabletter, Vickstabletter och allehanda lagliga substanser intogs för att rädda starten av loppet. Dagen innan loppet, så var det även innebandyträning. Något som man egentligen bör avstå när man känner sig hängig. Men det gick bara inte, jag var med på den ändå. Nåja, jag kanske är friskare under onsdagen när jag vaknar upp. Om jag var det? Nej, jag kände mig ännu sämre faktiskt. Nu var det kamp mot tiden, viljan och förkylningen.
Innan: Att jobba när man känner sig hängig och dunderförkyld är inte det kanske enklaste, men att springa ett lopp efter jobbet skulle nästintill omöjligt. På köpet hade jag rejäl träningsvärk i både lår och rygg tack vare innebandyträningen. Varje timme av arbetsdagen var den andra olik, men inga egentliga förbättringar och tankarna att ställa in kvällens lopp var många. Kollegor och andra runt omkring avrådde mig bestämt från att springa loppet och den här gången kanske jag skulle se min egen envishet stoppad. Kroppen kände också seg, grundkonditionen fanns såklart i mig, men den kändes inte lika "speedig" som inför lopp och träningar.

När jag väl hade gått av jobbet, bestämde jag mig till 100%. Jag skulle åka till Hälsoloppet, jag skulle värma upp där ute och ta ett nytt beslut om jag skulle starta. Jag satt och funderade för mig själv hur ironiskt det är, att jag som känner mig väldigt krasslig, ska springa ett lopp som heter Hälsoloppet. Inte fan kände jag mig ett dugg hälsosam för ögonblicket, att som sjuk springa ett lopp. IDIOT! tänkte jag för mig själv. Nu har jag verkligen dragit min löpning på sin yttersta spets. Att som sjuk, mitt i veckan åka ut och springa ett lopp.
Väl på plats. Så testade jag att jogga lite lätt och köra korta sprinter. Kroppen kändes trött, men likväl hade kroppen grundförutsättningarna kvar. Men då gav jag mig själv grönt ljus att starta i loppet till slut. Men som inre och lättsam målsättning så hade jag om jag inte skulle klara av springa under 4.00/km på de två första kilometrarna, så bryter jag. Det är absolut inte värt att springa ett 5 km-lopp och inte kunna springa under 20 minuter. Där var min absoluta gräns.
Strax innan loppet hittade jag en bekant löpare, som jag har stött på i en hel del lopp vid det här fallet. Alltid kul. Han likt jag, springer, så länge man har möjlighet. Men visst fan, är att springa lopp, som en drog. Oavsett hur man mår, så måste jag. Oavsett. Det är så kul och jag har sett fram emot loppen länge, så jag vill springa bara det är möjligt. Dessutom fanns ju Karolinska i närheten ifall jag skulle stupa... Det var dags att äntligen springa mitt första 5 km-lopp sedan 11 augusti i Södertälje, då jag slog mitt rekord (17:36). Skulle jag orka hela loppet var den stora frågan?
Under: Jag var taggad, jag kände inte min krasslighet lika mycket och jag hade tagit in min kära vän - adrenalinet, som hade fått ta en stor roll nu vid starten. Kombinerat, med min bästa vän när det kommer till sportsliga aktiviteter - Viljan. Han är snäll. Han kör över alla tankar och känslor i min kropp, han har tagit mig långt i mina lopp. Han och jag går hand i hand, men idag bestämde han. Jag ska springa lopp, sa han. Det var bara att lyda.
Strax bakom den vinnande ledartrion i inledningen i helblått!



Jag kom iväg bra och körde på min klassiska start - snabbt som fan. Det funkade bra, men redan efter 500 meter, så kände jag hur tungt det var i låren och benen. Jag förstod att kroppen inte riktigt var redo för det här, utan krävde vila. Men första kilometern, löpte på behagliga 3:11/km. Mycket bra, men efter 1 km började trio precis framför mig att försvinna all världens väg. Men jag bet ihop och skulle bannemig fullfölja detta lopp, det var tanken. Jag skulle komma under 20 minuter, det var målet.
Hälsoloppet skröt om att det skulle vara ett snabbt lopp. Det visade sig att det stämde, det var plant och mycket lättsprunget och det fanns egentligen inga hinder längs loppet. Jag tänkte för mig själv under loppet, hur kul det hade varit att vara helt frisk och utan innebandyträning i ryggen. Här hade jag jävlar i mig slagit rekord. Men jag vet att det är farligt att tänka "Om..."-tankar, det är bara att fokusera på de förutsättningar som finns här och nu. Efter drygt halva loppet, så då blev det ännu värre. Det var så himla tungt, jag hade ingen riktig energi. Utan jag led så in i h-vete, den roliga känslan fanns inte. Utan det var bara pina, det var bara min kära vän - Viljan, som hjälpte mig trotsa alla egentliga sunda tankar om att avbryta och vila. Det var som pushade mig extra.
När det återstod snart mindre än 1 kilometer, blev jag passerad och jag hade inte energi att kontra. Så jag var på en hedersfull femteplats. Jag orkade öka lite i tempo de sista 700 metrarna intill mål. Jag skulle klara det här loppet, utan att svimma av. Bara det vara en bragdinsats utan dess like, jag var otroligt lättad när jag passerade mållinjen. Över att Viljan har hjälpt mig denna gång, det var hans förtjänst.
Efter: Känslan efter Telge Stadslopp (11/8) då jag hade slagit rekord, då var jag helt förstörd. Kroppen hade verkligen maxat allt. Idag hade jag utifrån mina förutsättningar gjorde ett bra lopp, men som helhet. Så var det inget bra lopp, hade jag maxat mina fulla kapacitet hade jag fanimej pressat mig neråt mot 17-sträcket. Idag blev tiden 18:05. Ser man till min träningsklocka, så loppet 80 meter längre än 5 km. Vilket betyder kontra mot Musköloppet (18:03 på 4.85 km), att det här var mitt näst snabbaste lopp på 5 km.
Såg ni rätt? Jag sprang mitt nästbästa lopp på 5 km, halvt förstörd som människa. Fyfan, det är en otroligt mäktig känsla att övervinna alla tänkbara signaler i kroppen som säger nej och ändå göra det bra. Sen kan man alltid spekulera hur rätt eller fel det var att springa loppet. Men jag var nöjd över min insats. Under rätt förutsättningar, ska göra en sjukt bra tid under nästa års lopp. På vägen hem började jag må lite illa och var inte alls i bra form, men det lugnade ner sig till slut och dagen efter var jag tillbaka med snor i näsan, snörvlandes på väg till jobbet. Men med ett leende inombords, att jag är oslagbar. Inte odödlig, men oslagbar.
Om loppet: Som jag skrev tidigare i texten, annonserade Hälsoloppet att man hade en snabb bana och att man kunde slå sitt personbästa. Det stämde väldigt bra. Inga backar, utan bra underlag hela vägen. Det enda jag kan anmärka längs banan, att det vid några enstaka tillfällen saknades funktionärer, där jag blev lite osäker var jag skulle springa. Jag vill bara koncentrera mig på att springa, inte att tänka. Men det var inget som störde nämnvärt, jag sprang inte fel idag. Sen fick man banan, energidryck, knäcke och en plakett. Jag tyckte det var synd att det inte blev någon medalj att hänga runt halsen, för sån'a gillar jag som bekant. Man blir alltid lite besviken, när det inte blir så.
Men som helhet är jag nöjd med loppet, jag fick "småstadskänslan" över det hela, trots att det var en kvart från centralen.

Säsongen 2012:
11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
----


Nästa lopp i kalendern är Järnaloppet - 5 km - lördagen 1 september. Förutsättningarna är enkla, jag måste försöka bli friskare om jag ska ha energin och lusten att springa ett lopp i terräng. Jag kommer att använda torsdagen till innebandy och under fredagen, så kommer det förmodligen att bli total vilodag för att försöka springa loppet. Men om jag känner, Viljan, rätt. Så förvånar det mig inte något mer, ifall jag står där kl. 15.00 och redo att springa ännu ett lopp.

söndag 26 augusti 2012

Det går bra nu, samtidigt som det är mycket...


Många beklagar sig pga regn, men jag älskar regn. Härligt att sitta inne och vara ute, framförallt när det är lagom duggregn när man far fram genom sitt löpspår. Idag hade det slutat regna, när jag väl kom ut. Men det var rätt så lerigt, så hela min underkropp var helt nerstänkt med lera. Det var tungt som fan efter 800-900 meter, jag mådde dåligt och kände den där klassiska spykänslan som jag har inte har känt på väldigt länge.

Jag har ju även påbörjat min innebandyträning nu och har även korpfotboll att ta hand om, så det lämnar inte många lediga luckor i mitt veckoschema. Kroppen börjar kännas sliten efter all träning, men jag kommer nog att balansera det rätt så bra. I slutet av september är korpfotbollen över och efter mitten av oktober, så är det inga fler lopp inplanerade. Så då kommer mina löppass att bestå av uppehålla kondition snarare än att pressa mig själv.

Men tillslut släppte illamåendet, men lagom till att det släppte, så tilltog den äckliga brännande känslan i låren. Men jag pressade mig rätt så hårt, då det här var mitt sista "riktiga" pass innan Hälsoloppet på onsdag. Imorgon blir det lättare jogg, för att kroppen ska hålla igång. Men det blev 6.5 km och snittkilometertiden blev 3:59. Rekord på träning. Så snabbt har jag aldrig sprungit på träning och då har jag även kört en del ruscher under andra löppass, men det gjorde jag inte idag. Så jag får ändå känna mig mycket nöjd. Senaste jag var ute på ett löppass, var i onsdags och då blev det 7.5 km med det "lugnare" tempot på 4:22/km.

fredag 24 augusti 2012

Ibland blir det inte som att man har tänkt sig...


Imorgon - den 25:e augusti 2012 skulle årets säsong fortsätta med SN-löpet i Nyköping. Men så kommer det inte att bli. Av privata skäl avstår jag morgondagens lopp. Även om jag har upptäckt löpning som något jag gillar väldigt mycket, så finns det trots allt andra saker som måste gå före.

---

Men misströsta inte, showen och jakten på nya rekord kommer att fortsätta redan på onsdag den 29 augusti i och med Hälsoloppet i Huddige. Då är det 5 km som gäller igen. Så då hoppas jag att är i bästa form för att få en ny trevlig tid.



---

Mer inlägg kommer att följa inom de närmsta dagarna.

söndag 19 augusti 2012

Norrköpings Stadslopp - Pffffh, vad är sub-40 för något?


Datum: 18 augusti 2012 Distans: 10 km Placering: 27 Tid: 37.55 (nytt PB)

Så var det äntligen dags. Jag skulle till slut efter 11 lopp, skulle det 12:e loppet bli milen för första gången. Men jag hade ett kvitto på att jag ändå var en fullgod löpare efter mina tider i 5 km och "nästan milen"-loppet i Trosa. Men likväl, nu var det dags och istället för att ansluta mig till jippoloppet i Stockholm, så åkte jag till Norrköping, för att se vad jag hade att erbjuda milen.

Innan: Om du besöker olika träningsforum och kollar igenom löparartiklar, så ser du att "sub-40" är ett välkänt begrepp när det kommer till milen. Det handlar helt enkelt att springa under 40 minuter på milen. Jag har två mål inför den här höstsäsongen som jag har satt upp. Dels att jag ska springa milen och dels att jag ska springa under 40 minuter. Någonstans i mig, så hade jag förhoppningar att jag skulle slå två flugor i en smäll.

Mina två senaste träningspass på c:a 9 km, var nästan nere på lopptider. Jag snittade nästan 4.00 minuter/km blankt. De två senaste passen har varit de jobbigaste träningspassen jag har gjort, jag har verkligen gått över både smärttröskel och orkat mentalt. Vem hade kunnat tro att jag skulle orka och göra det så bra i mina träningspass, när jag i början av maj mest sprang ute för att "hålla formen" och var någorlunda förberedd för korpfotboll och innebandy. Idag lever jag och andas allt som har med löpningen att göra, jag är ändå bara en motionär med en sjuhelsikes jävla inställning. Jag är missnöjd vid minsta motgång och jag älskar att utmana mig själv och slå rekord.

Att gå upp tidigt vardagar är inget nytt, men att behöva göra det numera på lördagar känns faktiskt jävligt jobbigt. Man börjar ifrågasätta om allt det här är värt det. Hade det inte varit bättre att somna om och få vakna när man själv önskade. Men jag vet att det här handlar om karaktär, att slå sönder gränser och orka det där lilla extra. Jag hade ätit bra dagen innan, idag kände jag mig väldigt trött och visste inte exakt vad jag hade att förvänta mig rent formmässigt. Långt skulle det bli i varje fall.

Dessutom behövde jag gå på toa ett flertal gånger, vilket jag har gjort de senaste loppen. Jag är inte dugg nervös egentligen, hur jag är snarare i komaliknande tillstånd innan lopp. Men jag undrar varför kroppen beter sig på dette viset?

Här är jag. Halvt medvetslös innan loppstart.

Under: Jag stod nästan längst fram, någonstans i mig så var jag redo att springa under 40 minuter och jag inbillade mig att jag behövde stå långt fram för att nå mitt mål och slippa bli nersprungen av c:a 1100 löpare bakom mig. Längst fram i ledet så hade vi Mustafa Mohamed, med passade nr. 1 på magen och bakom han stod Cecilia Kleist. En tjej som har vunnit damklassen i flera lopp jag har ställt upp i. Bakom henne, så hade vi...Andreas. Så vi har alltså en löpare som lär vinna hela skiten, en annan som antagligen tar hem damklassen och sen så jag....vad gör jag för häftigt då? När man äntligen kom iväg, så var jag väldigt fokuserad att hela tiden hamna under 4 minuter varje km. Men samtidigt måste jag vara smart och inte förbruka för mycket krafter så tidigt nära loppet.

När vi väl kom iväg, försökte jag till med en minispurt, så att jag kom längre fram och slapp bli påsprungen. Starten kändes bra och jag kom iväg i hyggligt tempo, de första km känns aldrig jobbiga. Det är de som är det kluriga, då man inte vet vad kroppen ska orka med idag och vilka krafter man egentligen har. Kroppen väljer att dölja sina kort väl inledningsvis.

Efter c:a 3-4 km, börjar jag bli trött i kroppen och den där muren utav smärta kommer. Det är återigen dags nu att skilja agnarna från vettet, du måste förbi den här muren och motstå kroppens signaler som säger åt dig att stiga åt sidan. Dessutom med vetskapen att det är över 6 km kvar också på köpet. Men jag fortsatte att satsa på att få under 4 minutersspärren, det gick bra. Det var mycket folk längs banan och olika arrangemang av dess slag, fanns utmed banan. Både stora och små sådan'a.

Jag fortsatte i ett bra tempo och när jag började närma mig endast 3 kilometer kvar, hade kroppen faktiskt slutat att vara elak och sända ut dessa smärtsignaler. För det är ju så för mig när det kommer till löpningen. Det finns egentligen i huvudsak tre faser. Den första fasen är Start med pigga ben och hur mycket energi som helst, följt av Muren innehåller antingen mjölksyra eller en hel del smärta, oftast både och. Muren innebär också en mental tornado av en massa tråkiga tankar om att det här inte kul, du avbryta loppet och detta blir mitt sista lopp. Sen följt av Friheten, där man inser att jag har tagit mig förbi muren och har nya krafter. Jag bestämmer själv hur bra jag ska göra ifrån mig. Det är också då man börjar närma sig mål och forstå, att man snart närmar sig slutet. Trött är man, men då är det en skön trötthet. Att jag är kungen över mig själv.

Nåväl, när det återstod 2 km kvar. Så kände jag nog skulle gå under 40 minuter, jag höll i stort sett samma tempo loppet igenom och jag fortsätte med pigga ben att skutta vidare. Inledningvis hade milen känns för lång, men nu tyckte jag att det var lagom och med musiken pumpandes i öronen. Som egna mentala hejarklack, seglade jag förbi "1 km kvar"-skylten med ett leende. När jag började se målet, så tog jag i lite extra och med reservkrafter kvar i kroppen, så bjöd jag till mig med en spurt till publikens jubel.
Här kommer min monsterspurt

Efter: Kroppen kändes pigg efter loppet, bara lite trötthet i baksida av lår. Helt okej känsla. När jag fick reda på tiden, blev jag väldigt glad och kanske blev jag gladare nu än när jag slog mitt 5 km-rekord förra helgen i Södertälje. 37:55 på min första tävlingsmil någonsin. Hur häftigt är inte det? Jag kunde inte drömma att jag skulle ha en sådan här bra utvecklign som jag har haft hittills på bara 12 tävlingslopp har jag en tid under 18 minuter på 5 km och under 38 minuter på 10 km. Gissa om jag njöt inombords efter det här underbara loppet.

Vem var det som vann egentligen?


Efter loppet träffade man på den store marathonlöparen Mustafa "Musse" Mohamed, som givetvis vann loppet. Det blev lite prat med en väldigt trevlig och ödmjuk "Musse".

Redan dagen innan loppet hade jag bestämt mig för att jag skulle äta en hamburgare på McDonalds bara för att ge mig någon sorts belöning för det här och det blev en McFeast. Kort efter jag hade ätit klart, så började jag må väldigt dåligt och få en otrevlig spykänsla. Om det berodde på hamburgaren eller något annat, låter jag vara osagt. Men det skedde direkt efter restaurangbesökt, en känsla som höll i sig hela kvällen så att säga. Kändes väldigt tråkigt med tanke vilken tid jag gjorde, att fira det hela med enormt magont.

Men vafan, 37:55. Inte illa. Det här seglar jag på länge!

Om loppet: Första gången loppet arrangerades. Tävlingsstarten låg en bit bort från själva centrum. Bra drag och tryck före, under och efter loppet. Kul att få springa i fina stadskärnor såsom att springa i natursköna områden. Banan var trevlig att springa, utan egentliga svårigheter. Vilket bidrog till en bra tid, såklart. Tyvärr är det ett stort minus att man inte fick en medalj. Det hade varit helt klart jättekul att haft en fin medalj att hänga upp, som ett stolt minne över detta. Men jag är inte alls missnöjd över att få springa Midnattsloppet, Norrköpings Stadslopp gjorde mig gott.

Säsongen 2012:
11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55



torsdag 16 augusti 2012

Det är klart nu att...

...det blir Norrköpings stadslopp nu på lördag 18 augusti. Det har länge varit oklart ifall jag skulle halka in på en extraplats till Midnattsloppet. Extrabiljetter skulle släppas under onsdagen kl. 13.00. Jag hängde på låset på deras hemsida 13.00, försökte anmäla mig 2 gånger, skrev in uppgifter och det blev fel på hemsida. En kort stund senare så fanns det inga biljetter kvar. Mycket dåligt tycker jag. Jag är glad dock att det blir Norrköpings Stadslopp, där och då sker min milpremiär. Jag har legat i bra träning inför detta, så jag hoppas att jag kan få en trevlig miltid. Dessutom som extra plus så ställer ju Mustafa "Musse" Mohamed upp i detta lopp. Blir kul att se hur långt efter man kommer han eller blir det vi som kamperar ihop tills målfoto får avgöra?


...Stallarholmsloppet den 25:e augusti är inställt. Jag tycker det är trist att ett litet lopp ställs in, där man hade chans att göra en bra placering och besöka en plats, som jag annars nog inte hade sett. Men jag misströstar inte särskilt länge, den 25:e augusti åker jag istället till Nyköping för att springa SN-löpet. Distansen där blir 7.2 km. Jag är egentligen inte speciellt sugen på att springa udda distanser, men gör det för att uppleva vad Nyköping har i sitt löparsköte och för träningens skull.

Resterande lopp 2012:
18 augusti - Norrköpings Stadslopp - Norrköping - 10 km
25 augusti - SN-löpet - Nyköping - 7.2 km
29 augusti - Hälsoloppet - Huddinge - 5 km

1 september - Järnaloppet - Järna - 5 km
8 september - Sicklaloppet - Nacka - 10 km
8 september - Kistaloppet - Kista - 10 km
9 september - Sparbanksloppet - Norrtälje - 5 km
15 september - DN Halvmarathon - Stockholm - 21,098 km
22 september - Solsidan Runt - Saltsjöbaden - 5 km

6 oktober - Solviksloppet - Bromma - 4 km
7 oktober - Hellasloppet - Nacka - 5/10 km
13 oktober - Å-Stadsloppet - Örebro - 5 km
14 oktober - Hässelbyloppet - Hässelby - 10 km 

----

Idag blir det återstart av korpsäsongen i fotboll. Det är återigen dags för mig att ta på mig handskarna och slänga mig i gruset. Alltid kul att få variera löpningen med annat, senare kommer även innebandyn att komma igång. Så då kommer det vara många bollar i luften under en period.



söndag 12 augusti 2012

Telge Stadslopp - Jag ska krossa 18 minuter!

Datum: 11 augusti 2012 Distans: 5 km Plats: 21 Tid: 17:36 (nytt PB)

Efter tisdagens lopp, så fick kroppen så gott den kunde försöka läka ihop de krämpor som den hade och försöka komma ikapp när det gällde sömnen. För att vara ärlig, så var Telge Stadslopp som jag hade siktet på sedan Musköloppet, då jag var så nära att krypa under 18. För det var nu jag skulle krypa under 18 och återigen sätta en milstolpe i min hittills korta löpkarriär.

Innan: Det är långt att åka kommunalt till Södertälje, men det brukar flyta på rätt bra. Nu måste man t o m åka till Östertälje och ta buss därifrån. Dessutom var man där 2 timmar innan, lite väl tidigt. Så det blev att få tiden att flyta, men det är 6-7 timmar som går åt för att man ska springa mindre än 20 minuter. Men å andra sidan, så finns det friidrottsmän som satsar otroligt hårt för att springa 100 meter på mindre än 10 sekunder. Där måste verkligen allt runtomkring stämma för bästa maximala prestation.

Jag hade skummat igenom de tidigare årens lopp och det man kunde utröna från det är att det var många bra tider. Närmare 15-strecket. Det kändes som att det var en snabb bana och man stoltserade med i sin annonsering att man var "den snabbaste femman" också. Det låter ju lovande. Dessutom är Enhörna som var en av de klubbar som arrangerade loppet och dessa löpare stöter man på var och varannanstans, det betyder alltid att man kommer att få det tufft. Sen finns det löpare från Enhörna som man nu känner till både till utseende och namn, dessa herrar (och kvinnor) bruka ligga steget före så att säga.

Kroppen kändes också energilös, precis som brukligt när jag springer lopp på helger. Jag tycker alltid är svårt att aktivera kroppen innan lopp, men jag körde en uppvärmningsjogg på hemmaplan. Innerst inne hade jag som skrivet, målet att gå under 18. Men det skulle givetvis inte ske utan en viss ansträngning.


Under: Precis som i Katrineholm, så försökte jag få en väldigt bra start och gå ut starkt för att ha det lite som "sparkapital", när man börjde bli mer trött ju längre tiden gick. Jag vet inte om det är så bra att göra på det här viset, jag sprintar förvisso inte, men jag tar i rätt så bra så att säga. I Katrineholm gick första kilometern på rekordtiden 3:06, denna gång blev det 3:12.
Jag satsade hårt i starten!
                                   
Jag blev rätt trött ganska snabbt rent kroppsligt, dock ingen mjölksyra och det förhållandevis varma och kletiga vädret bidrog till min trötthet som påverkade mig väldigt bra. Efter drygt halva loppet, så kom tankarna om att jag vill inte springa längre. Jag orkar inte, jag vill inte. Det är inte värt att utsätta sig för detta. En gubbe i huvudet säger det, den andra säger "Fortsätt, du kan slå rekord idag. Det vore fantastiskt" och "Vi har inte åkt såhär långt för att bryta". Två gubbar som munhöggs med varandra under hela loppet i stort sett. Efter mer än 3 kilometer, så kom det en backe, som jag inte var beredd på. Jag var redan helt jävla slut i kroppen, men jag tog den förvånansvärt bra och det hade inte dykt upp någon mjölksyra än. Men väl, värre saker.
Först var min kropp egentligen helt slut och det kändes som jag sprang i luften, utan att röra på mig. En hemsk känsla i sig, men sen så fick jag grovt håll i höger sida av kroppen. Det var som att någon hade knivhuggit mig, det var en sån intensiv smärta att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Men när det återstod 1 kilometer kvar, så var det bara utstå så mycket som möjligt. När jag till slut såg målet, hade jag faktiskt ingen aning hur nära mitt personliga mål jag var. Men det blev bara en mini-spurt om ens det. Men i mål kom jag, tack och lov. Levande. Snudd på död.


Efter: Jag slog en snabb koll på min klocka och såg att jag hade slagit mitt eget rekord med råge. Jag hade gått under 18 minuter. Men efter det slängde jag mig på marken och ville bara dö, för jag var så helt slut i kropp och själ. Att 5 km, kunde vara så krävande. Jag var snurrig i huvudet, hade ingen kraft och kunde inte tänka på någonting överhuvudtaget. Men efter en kort stund, när jag började komma tillbaka till verkligheten. Så njöt jag av en 21:e plats och framförallt tiden 17:36. En förbättring med 27 sekunder. Så i helvetes jävla roligt. En magisk känsla. Den här pressen som jag hade satt på mig själv, gav resultat.
                                       
På bara 11 lopp hade jag på 5 km, gått från 20:07 till 17:36. Det är inställning, attityd och viljan att bli bättre hela tiden som har gjort detta möjligt. Det låter som att jag hade tagit OS-medalj eller t o m slagit världsrekord, men den här känslan är oslagbar att slå sig själv och inse att jag kan detta.
Tittar man dessutom på resultatlistan över de 20 som kom före mig, så ser vi att det är enbart klubbar som Spårvägen, Enhörna, Studenterna och Rånås osv. Det är erkända klubbar med bra löpare. Helt plötsligt tränger jag mig in där på 21:e plats. Helt klubblös och utan någon löpträning överhuvudtaget. Det känns väldigt stort för mig.


Om loppet: Det här var som skrivits om på förhand, en väldigt snabb bana och inga större höjdskillnader överhuvudtaget förutom vid backen vid 3 km. Annars så förstår jag att man kan göra oerhört bra tider på den här banan. Hade man varit i en ännu bättre form, så hade tiden nog krupit under ännu mera. Så bra var den här banan. Det var lite drag kring mål och längs banan, men annars blev jag besviken att inte det inte var mera drag när det ändå var ett stadslopp. Men som sagt, mycket bra bana och jag hoppas att jag kan återvända nästa år med en ännu bättre tid.

---

Hur firades kvällen? Givetvis blev det med Marabou chokladkaka. Tyvärr inte mörk choklad som det hintades om tidigare, utan apelsinkrokant. Det fick duga, den avnjöt tillsammans med en gammal Van Damme-rulle. Så firar man nytt personbästa, mina vänner! Eller nåt....

 Här är han. Biffen. Van Damme.

fredag 10 augusti 2012

Mellan två lopp


Imorgon smäller det, då är det dags för säsongens elfte lopp. Jag har både under onsdagen och torsdagen sprunigt korta löppass. Trots att jag har känningar i knä, höft, axel och rumpa, gud vet vad som kommer härnäst. Kroppen har jobbat på hårt bra mycket länge, ändå känns mina löppass trots det, givande.Under fredagen har det varit total vila, under lördagen blir det en snabb promenad/lätt jog. Vi får väl se hur man känner sig på kvällen imorgon efter loppet, men förhoppningsvis kommer jag att vara taggad till tusen vid start.


Oavsett hur det går imorgon. Kommer jag helt klart att unna mig, det var ett tag sedan och det är jag värd anser jag.

Frågan är vilken smak det blir. Mörk choklad ligger bannemig bra till.

onsdag 8 augusti 2012

KK-Joggen - Fight the Power, Fight the Mjölksyra

Distans: 5.1 km Plats: 5 Tid: 18.25

Då var det dags för comeback efter 1 månad utan lopp. Skulle den löpning och träning jag har utövat under lovet bibehålla den fina form från vårsäsongen? Den frågan skulle få sitt svar.

Innan: Förutsättningarna var de sämsta hittills inför lopp. Dagen innan hade jag jobbat första dagen efter semestern, jag hade sovit dåligt under natten och fick endast fyra timmars sömn. Sen efter jobbet var det direkt iväg till Norrköping för att se fotboll. En match som inte gladde alls, sen skulle jag åka hem. Men det var bara det att det var stora förseningar på väg hem från Norrköping. Summa summarum så var jag hemma strax innan två, med hjälp av taxibil från Stockholm central. 4,5 timmars sömn senare, var det dags att åka till jobbet igen. Efter jobbet var det dags att åka iväg direkt till Katrineholm. Jag var riktigt jävla supertrött, jag hade stora känningar i både knä och höft som hade hängt med ett par dagar.

Jag kände mig som Stålmannen i sin telefonkiosk när jag bytte om på tågets trånga toalett.

Så formen var alltså ett stort frågetecken inför dagens lopp. Men jag får erkänna att jag har saknat det, en hel del faktiskt. Det skulle bli skönt att komma igång. När jag värmde upp för mig själv, högg det till ordentligt i låret. Med lite grovhuggen strechning, så kunde jag faktiskt löpa i en högre hastighet under uppvärmningsjoggen. Det var lagom pirrigt när man väl ställde sig vid startlinjen, det var som sagt ett tag sedan och jag var nyfiken ifall jag ens skulle klara av hela loppet under de förutsättningar som fanns just nu.

En liten parantes är ju faktiskt att där det finns löparlopp, där finns det bajamajor. Det kan nog vara den enskilt största "skitsaken" med att springa lopp får man ändå säg, inte direkt det man ser fram emot när man blir nödig nära inpå loppet...

Under: När startskottet ljöd, så var det ett par som hade väldigt bra fart inledningsvis. Jag hakade på rätt bra, jag hade lite känningar i både knä och höft i inledningen. Men det gav mig sig ganska snabbt. Jag sprang 3:06 på första kilometern, bästa kilometertiden jag har haft någonsin antagligen. Efter 1 kilometer drygt, så blev jag knackad på ryggen. Jag undrade, vafan, det var frågan om. Men då var det en löparbekant, som har sprungit samma lopp ett par gånger med. Kul att en löpardåre som han också dyker upp i Katrineholm.

Ett fånigt leende fick man till mitt i all mjölksyreattack!


Jag fortsatte under den andra kilometern att pinna på rätt bra, men kroppen fick nog en efterreaktion i och med den snabba starten. Sedan kom den. DEN FÖRBANNADE JÄVLA MJÖLKSYRAN! Den tar kål på vad som helst, det är domedagen, det är över snart. I drygt 1,5 km till så hade man den där mjölksyran hängandes över sig och det var inte långt ifrån, att jag tog ett steg upp emot trottoarkanten och tackade för mig. När det återstod 1,5 km till, så släppte den och jag kände en frihet igen. Jag var pigg och älskar att ha den där känslan, när det inte är mycket kvar. Det är bara att krama ur det sista i kroppen. Det var några stycken som låg före, som hade försvunnit utan synhåll i stort sett. Men jag låg på i ett bra tempo. Det får sägas att publiken vid sidan av, ökade min motivation att köra på in i det sista helt klart.

När jag närmade mig mål, när publiken blev mer och mer. När hejaropen tilltog, så spurtade mot vad jag trodde, var målet. Men tji, där fick jag, det var inte mål utan en förvarning att man snart var i mål. Men med lite extra kräm kvar i benen, spurtade jag återigen mot det riktiga målet. Det kändes oerhört skönt. Jag hade klarat loppet. Jag hade inte gått sönder, jag orkade återigen. 5 km är en speciell distans. Där kan man gå på känsla och göra bra ifrån sig. Tack och lov.

Efter: Tiden blev 18.25. Klockan visade att jag hade sprungit 5,17 km. Jag visste att loppet pyttelite längre än 5 km. Min träningsklocka sa att jag hade sprungit 17:59 när det gått 5 km. Vilket egentligen betyder att det här rent tidsmässigt var det absolut bästa loppet jag har gjort någonsin. Jag förbarmade över att loppet var 170 meter långt. Men oerhört glad att fått den nästbästa tiden hittills och äntligen fick jag plocka på mig ytterligare en medalj att hänga runt halsen.

Jag var nog själv överraskad över att kroppen höll och att jag gjorde en så'n pass bra tid som jag gjorde. Med stort illamående och nära inpå yrsel, satte jag mig ner för att ta igen mig och njuta av folkfesten som fanns kring loppet. 1 månads uppehåll från lopp hade inte dragit ner mig, utan snarare stärkt mig. Känslan ett tag efter loppet, var att nu ska inget stoppa mig från att fortsätta den goda form som jag har. Förhoppningsvis kanske jag kan komma in i samma grymma tempo i kommande lopp.



Om loppet: Folkfest i Katrineholm och en snabb bana. Det fanns inte mycket att klaga på, utan det kändes som ett lagomt lopp att springa. Minus var ju att den är minst 5,1 km enligt arrangören själva och det är lite trist, för en som är petig med distanser och vill slå rekord. Det är något speciellt att åka till en mindre ort/stad och springa lopp, där folk verkligen ser detta som ett stort event. För en 08:a som mig, är det bara hedrande att springa dessa lopp och få vara med om den underbara puls och energi som finns runt omkring.


---

Så idag, dagen efter. Sprang jag ett lugnare och kortare joggingpass varvat med några ruscher för att ladda inför lördagens lopp i Södertälje. Tanken var att jag skulle ut och springa under torsdagen också, men med dagen på hur sliten jag känner mig i och med skadekänningar och träningsverk. Så lär det bli vila sig i form till lördagen antagligen. Det kan bli ett vinnande recept denna gång, hoppas vi?

Säsongen 2012:






lördag 4 augusti 2012

Tillbax med en skada? (3 dagar kvar)


Nu har man varit iväg på en kortare tripp i Beneluxländerna. Där jag faktiskt gjorde min första utomhusträning utomlands, det blev i Amsterdam en sträcka på c:a 8km. Det kändes trevligt att kryssa bland kanaler och människor i ett soligt Amsterdam. Sen var det meningen att jag skulle återgå till löpbandet på hotellet i Bryssel, men det var ur funktion och strax innan 22 på kvällen, var jag ute och löpte i Bryssel istället. Det blev bara 5 km, men tillräckligt ändå. Så på min tripp blev det lite träning trots allt.


Under samma dag som jag sprang i Bryssel (under onsdagen) så hade jag fått väldigt ont i knät. Något som gått fram och tillbaka. Men under lördagen nu, när jag skulle träna på hemmaplan igen. Så avbröt jag efter 1 km, det gjorde för ont i knät. Hade det varit tävling hade jag kört på antagligen, men nu kändes det som att jag kunde ta ett brejk. En av få gånger jag har avbrutit en löpträning/jogg under de 5,5 åren jag har sprungit, mycket besvikelse så klart. Men man får acceptera att kroppen har ont. Med endast 3 dagar kvar, hoppas jag att knät har fått tillfriskna lite mera tills imorgon, så att jag kan ta en löptur imorgon.