tisdag 30 oktober 2012

Ett äpple om dagen, håller doktorn borta....njae!


Idag har jag varit på läkarbesök. Det är nu dags att ta itu med en del saker och en av dem saker jag har velat få svar på, är mitt illamående som har varit fram och tillbaka i över en månads tid nu. Så ett läkarbesök var inbokat och tidigare idag, så pratade jag med en doktor och vi bollade lite olika tankar och idéer. Jag fick även ta ett gäng prover. Jag ska även ta en medicin, som jag har tagit på en inrådan av en apotekarvän som heter Omeprazol, doktorn föreslog att jag nu ska byta till Ezomeprazol. Vi får hoppas att medicinen hjälper och att jag får bra besked på mina prover.

Det är aldrig kul att sitta i väntans tider, men nu har jag tagit ett steg, mot att snart få veta om mitt hälsotillstånd.

söndag 28 oktober 2012

My gear

Sedan man började med löpning, så har man börjat intressera sig för de saker som finns runtomkring. Det har faktiskt inte hunnit bli så mycket. Men nu finns det några saker som jag använder vid mina löppass:


Min pannlampa som jag fick som en minipresent av mina föräldrar efter att gjort en bra halvmara. Den har kommit väl till pass ett par gånger nu, framförallt, när det har blivit mörkare nu om kvällarna och jag inte har någon större chans att springa i ljuset. Det är en Silva, jag har inte jättebra koll på olika pannlampor. Men hittills är jag väldigt nöjd.



Min kära GPS-klocka. Nike + Sportwatch GPS köptes dagen efter mitt förjävliga lopp ute på Ingarö (Paradisloppet), som någon sorts revanschpresent. Min första tid med klocken var inte alls så kul. Den funkande inte alls och efter ett tag, lyckades denna komma tillbaka och sen var det internettjänstens tur att göra sin frånvarande. Men nu funkar det här bra och jag känner mig nöjd med köpet. Det har varit en ren fröjd att klocka mina tider, se mitt kilometersnitt. Den har pushat mig till en nivå, jag inte tror, hade varit möjlig utan denna koll.


Ett par Nikehandskar tillhör numera min löparmundering. De köptes rätt nyligen och jag har bara använt dessa ett par gånger. Jag kan i detta kalla höstrusk, säga att de inte är särskilt värmande under en del av löppasset. Men när rörelseenergin är igång och passet har pågått en stund, så får man upp ångan i dem. En liten fördel är att det är lättare att sköta klockan med dessa, en annan är att det finns en liten nyckelficka på dessa. Frågan är dock, om de klarar att möta vinterns kalla käftar. Troligtvis inte.


Ögonstenarna och de absolut viktigaste inslaget i min löpning. Mina Adidas Supernova Sequence 4. Våren 2011 hade jag gjort slag i saken och skulle utnyttja min friskvårdspeng, köpa ett par ordentliga joggingskor (som var mitt modesta mål då). Innan hade jag sprungit i gamla grusfotbollsskor i ett par år, det låter helt sjukt. Men så var det faktiskt, jag hade inga större tankar om klädsel eller utrustning den tiden. Jag klev in på en Stadiumbutik och vi tittade på mina fötter och säljaren föreslog dessa, de kostade väl c:a 1200 kr, om jag inte minns fel. Inte ens hela min friskvårdspeng skulle täcka upp, jag var tveksam till säljarens förslag till dessa skor och tittade på andra i butiken. Men jag testade dem ett par gånger i butiken, de kändes lite konstigt och inte alls lik några andra skor jag någonsin testat. Efter en stunds funderande slog jag till på dessa.

Under de 2-3 första veckorna i dessa skor under löppassen, så upplevde jag en extrem smärta. Nog har man varit med om att nya skor, kan göra ont i början. Men det här var verkligen, så att tårar kunde komma närsomhelst. Jag var inte alls nöjd med mitt inköp och funderade på att gå tillbaka till mina grusfotbollsskor igen. Efter ett tag, började smärtan ge med sig och till slut, började sakta, men säkert acceptera mina nya vänner.

Idag skulle jag vilja påstå att det här är en stor anledning till att jag tycker att det är kul att löpa. "Studset" i hälen, gör så att man flyger fram, när man är ute på fältet. Det är njutbart att springa. De har varit med mig på samtliga löppass under 1,5 års tid och alla 21 lopp den här säsongen. Skorna är faktiskt i fin form, men jag kommer givetvis hitta nya vänner, som kommer att göra dessa sällskap. Men de här var de första skorna och jag kommer alltid att älska dessa.


Okej, det här tillhör inte min "Gear". Men det är aldrig fel att slå sig ner i ett varmt bad efter ett löppass och läsa en tidning, som man kan fördjupa sig i. Även om inte Runner's World är den bästa tidskrift jag har läst, så skänker det åtminstone en stunds skön läsning.

---
Under lördagen började jag springa mitt första terrängpass på länge, men bröt efter 2,5 km. Jag hade inte energi och jag orkade inte helt enkelt. Mycket besviken över detta, vände jag hemåt och 3 timmar senare i kvällsmörkret, gav jag mig ut igen. Jag är en tjurig jävel, jag låter sällan ett misslyckade stå i vägen, utan jag ger inte upp utan en fajt. Min annars så hyggliga klocka, ville inte synka med satelliten. Så jag körde utan den och det blev 7,5 km pass utan tidtagning, ute i mörkklädd terräng.

Det var faktiskt härligt, att för en gångs skull inte behöva pressa sig själv till tröskelpass och bara njuta av att få springa. Det får jag nog säga, där har jag nog inte varit helt snäll mot min kropp, som har fått åtskilliga tröskelpass på varandra. Nu blev det ett lugnare pass i 4:30-tempo. Det var skönt för kroppen, vill jag lova.





onsdag 24 oktober 2012

Dunkdunk och så lite prat! Vad lyssnas på?


När jag springer lopp och springer mina löppass, så har jag hörlurar på och lyssnar på lopp. Det finns i stort sett inga undantag för det, det underlättar väldigt mycket för mig och det känns extra kul. Allt som oftast har jag en spellista med "tuggummitechno", pumpande och upplyftande musik, som får mig att aldrig tappa skärpan och hela tiden vara fokuserad på det mål jag har framför mig.

Det är dock inte bara musik som flödar i mina öron under löppassen, emellanåt varvar jag med podcasts också. Radioprogram som du kan ladda ner och lyssna på när du vill.

Jag har två som gått väldigt varma den senaste tiden och det är:

 


P3 Dokumentär - Jag har nog lyssnat igenom i stort sett samtliga av intresse ända från alla första början. Nu senast lyssnade jag på Englamordet, under min tågresa till Göteborg och programmet över en timme, bara svischade förbi helt enkelt. Med väldigt intressanta ämnen, så flyger tiden fram och det är alltid extra kul att lyssna på i löpspåret. Då tid försvinner och ersätts med dubbelt välbehag. Här hittar du dokumentärer om alla intressanta händelser, som du kan tänka dig. En av favoriterna är Estoinakatastrofen och de med Olof Palme-anknytning.


Svamppod Fyrkant - Allt började egentligen med för 2 år sedan med en podcast som hette Retroresan. Det var två snubbar, som satt vad jag kunde föreställa mig, en förlängning av svettiga pojkrum och pratade gamla spel varje avsnitt. Det var i stort sett en njutelse varenda gång, man fick chansen att tanka ner ett avsnitt av Retroresan (nästan lika kul att vänta på RR-avsnitt, som att följa en bra TV-serie). Retroresan har också förgyllt mina dagar utomlands på olika sätt. I början av den här sommaren lades Retroresan ner, ur askan, fick vi Svamppod Fyrkant. En podcast, som har växt från ett svettigt pojkrum till att vara vuxen. Nu samlas delar av Svamprikets redaktion och pratar (nya) spel, håller utläggningar som når långt bortom det aktuella ämnet och 2 timmar, känns som en halvtimme, när avsnittet är slut. Håller mig sällskap både på löpturer och på väg/från jobbet.

Jag får nog säga att SR:s arkiv för alla radioprogram, sen typ 2005, är en riktig guldgruva och jag ser egentligen bara toppet på berget och har mycket mera att grotta ner mig i. Sen finns det andra, utomstående podcasts, som jag ska fördjupa mig i. Jag kommer nog behöva få återkomma i ämnet.

---
Löpningen? Jodå, det har blivit ett löppass idag. Smått otroligt, då jag har sovit sisådär de senaste dagarna och har inte haft chansen att äta ordentligt de senaste dygnet. Det blev ett pass med mycket hunger. Det stannade på 7.2 km, på snittiden 4:03/km. Det får jag vara nöjd med, helt klart, med tanke på de förutsättningar som låg och skrapade i kanten. Nu lämnar jag asfalten, som jag har sprungit i två dagar i sträck och springer terräng i helgen. Äntligen!


måndag 22 oktober 2012

Pepparkakor & Nytt lopp 2013


Det är snart exakt 2 månader kvar till julen, en favorithögtid helt klart. Fast inte med all den stress som kommer med julklappsinköp och hets därtill. Men de senaste dagarna har jag börjat äta pepparkarkor, jag har varit duktig nu under "lopperioden" att inte äta så mycket onyttigheter. Men jag har har faktiskt ätit en hel del pepparkakor, det går inte komma från att det är helt otroligt beroendeframkallande och inte undra på, det är jävligt gott. Framförallt efter efter ett löppass.

Förra veckan blev det "bara" en kort tur på 5 km, det var längesen jag sprang så lite en vecka. Men denna vecka rivstartade jag idag, att ta en löptur, riktigt trött med grus i ögonen. Men ut skulle jag. Det blev en tur på 8,6 km, med snittiden på 4:07/km. Det är jag riktigt nöjd med, eftersom jag har haft problem med både det ena och andra. Så kände jag att kroppen faktiskt fortfarande är med mig, det var ett styrkebesked jag inte vill vara utan. Jag kände mig riktigt stolt när jag for fram i mörkret (huga) längs gatorna. Nästa pass planeras redan till om två dagar, jag börjar växla upp igen inför ett eventuellt sista lopp i Lill-jansskogen.

---


Jag har sedan ett lopp bokat och betalt inför 2013 och det är Göteborgsvarvet. I slutet på förra veckan, anmälde jag mig och betalade för Berlin Halvmarathon nästa år. Ett lopp jag har haft i tankarna och det är redan den 7 april, vilket betyder att det blir inledningen av säsongen. Det kommer också att betyda att det blir mitt första lopp utomlands, det kommer att bli riktigt kul. Berlin är en av mina favoritstäder överhuvudtaget, så det ska bli extra kul att svischa förbi längs gatorna där nere.

lördag 20 oktober 2012

Att hjälpa andra

Det har varit en extremt lugn vecka rent löpmässigt, det blev ett kortare 5 km-pass i onsdags. Annars har det varit lugna gatan, förutom innebandyvinst idag. Men utöver det, har jag velat att kroppen har fått vila lite från alla krämpor och uppladdningar inför lopp, som har pågått i stort sett varje helg. Nästa vecka, kommer jag återgå till att försöka börja komma in på löpspåret igen, för att få den här härliga känslan som man bara får med trevlig löppass.

Här har vi ett schema där min sambo fyller i dagens aktivitet och
registrerar det som har hänt. Kul att se utvecklingen som följer.


Vad pågår annars? Jag håller på och hjälper min sambo att bland annat komma igång med löpning, jag har satt upp ett träningsschema och ett av slutmålen med detta "program" som jag har satt upp, är att hon ska ställa upp i Vårruset 2013. Ett mål jag, givetvis, hoppas att hon tar sig till. Jag är oerhört stolt att hon, trots att hon aldrig gillat löpning, har tagit tag i detta och det ska bli oerhört spännande att se vad det bär. Så man kan säga att jag får vara träningscoach, det är alltid kul att inspirera andra människor.

onsdag 17 oktober 2012

Sagt om bloggen och dagarna efter



Efter att jag har skrivit om loppen jag har sprungit, så vill jag gärna att tävlingsansvariga får tar del av det jag har skrivit. Det är alltid extra kul, både för mig, men framförallt för tävlingsansvariga själva, att ta del av ens upplevelser om deras lopp. Jag försöker givetvis alltid att spegla mina tankar och intryck så bra det går, allt är en process och jag hoppas det förutom mig, kommer till andra till nytta givetvis.

"Vad kul att du gillade och klarade av loppet, trots att du var lite krasslig. Kul också att du gillade våra peppande inslag längs banan."
- Lena Thelenius, Marknadschef, Topphälsa. Om Topploppet. Hans Nilsson.

"Tack! Det betyder mycket för oss arrangörer att få positiva omdömen om vårat lopp"
- Hans Nilsson. Telge Stadslopp.

"Tack själv. Mycket bra jobbat!!"
- Micke Jacobson. Solsidan runt.

"Har läst din trevliga beskrivning över din uppelvelse av Sicklaloppet. Riktigt bra sprunget!"- Fredrik Trahn. Sickaloppet.

"Kul att läsa! Imponerad av två lopp på en dag. Lite halvgalet :-) Hoppas att du hänger med igen nästa år!"
- Catharina Enblad Nordlund, Topphälsa. Om Topploppet.

Det är alltid kul att få respons på det man skriver och det är roligt att det blir snurr kring det jag skriver, för en större del av min löparblogg handlar om de lopp jag springer givetvis. Det är som stora, viktiga matcher och jag vill verkligen fånga intrycken och dela med mig av det. Jag hoppas såklart, få fler responser från tävlingsansvariga. Sån't är peppande.

---


Jag var verkligen knäckt över Hässelbyloppet. Kanske var det inte bara att jag missade mitt rekord och mitt ständiga illamående, som fick mig att bli så nere. Kanske var det faktum att all min hårda löpträning inför varje lopp, skulle minskas nu efter Hässelbyloppet. Jag vet inte, men ibland måste man vara besviken. Jag är en karaktär med extrem vilja, jag tar det här och bygger vidare på mina erfarenheter in mot höstmörkret.

Den här veckan, rent löpmässigt, så blir det bara ett löppass. Det var idag, det var c:a 5 km i kanske 4:30-4:40-fart. Det var längesedan, jag sprang så "långsamt". Dels ville jag att det här skulle bli en vilovecka (förutom innebandy) för kroppen och dels vägrade min GPS-klocka att starta med mig, så jag tog ett löp i sakta mak idag. Nu blir det så mörkt så himla fort, så att springa i terrängen, där jag ofta springer, var inte att tänka på. Inget ljus finns och min pannlampa, inbjuder ändock till tankar till Blair Witch Project i mörkret.

Nästa vecka kommer jag att vara tillbaka i någorlunda vanlig löpträning igen, jag har ju faktiskt Tömilen att sikta på som det ser ut just nu. Sen händer det andra saker i kulisserna, kopplat till min löpning och jag hoppas kunna skriva något om det framöver. På återseende.

måndag 15 oktober 2012

Hässelbyloppet - Jobbig säsongsavslutning!

Datum: 14 oktober 2012 Distans: 10 km Plats: 206 Tid: 38:24
Till slut kom det den där söndagen i mitten av oktober. Den dagen som skulle innebära att jag hade officiellt hade sprungit mitt sista lopp för min debutsäsong. Vemodigt, helt klart. Jag har verkligen försökt att uppskatta min nya aktivitet och försökt njuta när det funnits stunder att njuta av. I veckan hade jag två riktigt bra löppass, men frågan är om mitt konstanta illamående skulle komma tillbaka? När jag steg upp tidigt på söndagsmorgonen, så var frågan om det skulle vara min dag idag eller vad jag nu skulle känna efter det här loppet.
Inför: Allt har sitt slut. Här skulle det officiellt vara slut med mina löpsäsong 2012, som började med Skärholmsloppet, 18 maj en härligt varm försommardag. Den dagen som fick mitt intresse för löpningen att växa till något som blev en stor del av mitt liv, då varma och kalla dagar av löpning fick ett större och tydligare mål. Mindre än 5 månader senare, så skulle jag avsluta det jag har lärt mig att älska för tillfället. Loppen, kämpaglöden och karaktären. Efter det här loppet, innebär att jag kommer att se över min säsong och sedan sikta mot 2013.
Mitt illamående var tyvärr alldeles för tydligt denna morgon också, jag förstod att jag inte skulle få något gratis denna dag. Det var helt osäkert ifall det skulle bli regn eller inte, det var bara vädergudarna som visste ifall det skulle bli påhälsning denna söndag. Väl på plats, så var jag lugn och jag kände aldrig att jag var nervös. Utan det här är "min grej" och jag känner mig aldrig orolig att inte vara redo när startskottet. Jag värmde upp lagom idag och hoppades att det skulle få mig att vara beredd på banan, en bana som sägs vara väldigt snabb och lättlöpt. Rent mentalt hade jag utåt sett, en tid under 40 minuter. Men inom mig hade jag både som mål att slå mitt personliga rekord (37:55) och även kanske krypa under 37 minuter.

Jag var helt klart i god fysisk form, när det kommer till mina lår och uthållighet. Men med ett illavarslande mål innehållande mitt illamående, så var jag aldrig helt säkert hur det skulle gå. Det var bara att gilla läget. På råga på allt, så hade mina hörlurar återigen gått skadade. Jävla Koss-hörlurar, som gång efter annan går sönder. Det är mitt femte par, på ett år eller nåt. Skandal. Nåväl, vid startfållan, så kändes det helt okej och jag hoppades att det bara var att köra. Strax innan loppet träffade jag på en bekant, han som för ett bra tag sedan, förutsåg att jag skulle kunna bli bra löpare. Något som jag då för c:a 2,5 år sedan negligerade, mer om det någon annan gång. Han hade passerat mig vid halvmaran efter 5 km, han berättade att han hade sprungit på en riktigt bra tid under Berlin Marathon. Sen kom regnet lagom till pangskottet.
Tittar man riktigt, riktigt noga, så ser man mig i startfältet!
Under: När man väl hade kommit iväg, så fick man akta sig för att inte klämma sig ihjäl. Det var väldigt trångt och svårt att hålla det där spurttempot, som man så ofta vill göra. Begreppet "håll höger" har jag läst om på träningsforum, bland annat apropå Lidingöloppet. Nu var det någon kille som skrek det för fulla muggar, för att få lite utrymme till vänster inledningsvis. Något som jag försökte utnyttja, så att jag kunde pressa mig förbi. Men efter 1,5 km, så började det ljusna lite och jag fortsatte att hålla god fart. Efter 2 kilometer, låg jag på positivt i vad som jag hade tänkt. Sedan började illamåendet göra till känna, det var inte det där vanliga illamåendet man kan få vid löpning. Utan det som hade blivit min nya fiende.
Jag hade inte fått någon mjölksyra, min gamla kära fiende. Inte ens min gamla kamrat, Viljan, kunde göra något åt mitt illamående. När jag ökade takten, ville illamåendet att jag skulle slå av på takten. Det var en omöjlig kombination, det var inte så himla mycket jag kunde göra. Det var bara att springa på så mycket som det gick. Även om jag visste att illamåendet skulle ligga till last, oavsett hur jag gjorde. Men det var min final, jag ville inte ge upp. Efter halva loppet, så började mjölksyran dyka upp. Lite senare än vanligt. Jag var så förbannad, för jag förstod att jag i låren hade ett bra lopp i mig. Men inte i övriga kroppen, tyvärr. Jag fortsatte att springa, när småregnet spottade mig i ansiktet och jag bad till högre makter att jag skulle fullfölja loppet.
Vid 7 kilometer, eskalerade mitt illamåendet, så att det fanns hos mig vid vartenda steg jag tog och nu visste jag, jag kommer att spy någongång. Mina tankar på en succétid åkte någonstans ner längs den vattenklädda asfaltsbanan. När det återstod 1 kilometer kvar, så höll jag tillbaka mina uppstötningsattacker. Men med mindre än 500 meter kvar, strax innan vi skulle in på friidrottsbanan vid Hässelby IP, så spydde jag i mina handskar. Det kom små kräkattacker, jag hoppas för guds skull att det inte såg lika äckligt ut, som jag kände mig när det kom. Min fart i just det ögonblicket, var nästan i gå-tempo. Men jag lyckades på något sätt "pull myself together", springa in på friidrottsbanan och fullfölja loppet. Tack för det!
Här sprang jag i mål, för sista gången i år!
Efter: När jag förstod att jag inte slagit rekord, vilket jag förstod långt tidigare. När jag såg tiden blev det 38.24, den näst snabbaste tiden (av tre milslopp), så var jag tom och förbannad. Jäkligt tom, för att målsättningen är att jag skulle avsluta med stil och med ett nytt personligt rekord. Men idag, så var inte kroppen med och jag kunde inte göra mig själv rättvisa. Det går att peka på mycket "om"-känslor en dag som denna, men det tjänar inget till.
Ser man till min träningsklocka är det här faktiskt rekord, för Norrköpings Stadslopp var inte exakt 10 km enligt klockan (hur mycket man nu ska lita på den). Det var detta lopp och snittkilometertiden, var alltså bättre nu än tidigare. Men som sagt, jag vill inte hålla på gräva i sån't som gör mig ledsen. (Kul att springa i mål på en friidrottsbana, det har jag bara gjort under Paradisloppet) Jag var enormt förbannad, jag ville så mycket och fick inte ut det jag hade tänkt. Med bittert avsked till loppsäsongen 2012, sade jag "hej då", med en irriterad min.
En fin medalj, blev det ändock...
Förra årets medalj, är lika fin i år. (Bild lånad av 42km.se)
----
Ni som har läst bloggen i fredags, vet att loppsäsongen 2012 inte behöver vara slut ännu. Hässelbyloppet 2012 är min officiella avslutning den här säsongen, men det kan bli en epilog i form av Tömilen som går av stapeln den 17 november, jag kommer ha den i åtanke och det är inte omöjligt att jag dyker upp där. Men ett terränglopp i isande kyla, kan det verkligen vara min revansch? Det tror jag inte, men jag saknar det här för mycket, för att släppa taget om detta. Nu kommer jag att vila kroppen lite, kanske gå på något spa och se över de krämpor som jag har fått under säsongen. Framförallt, kommer jag ta itu med mitt illamående. Så om 5 veckor, står jag redo i Lill-jansskogen. Vem fan vet? Ingenting är omöjligt, när det gäller Andreas & Löpning, det vet jag.
---
Jag har fått många fina minnen och en fin utveckling det här första året, som jag kommer att vidareutveckla i bloggen. Men nästa år, så kommer jag att jaga "Revanschen". För är det något som inte har slockat i och med denna avslutning, är det min kämpaglöd, jag ska komma tillbaka ännu starkare.

26 maj - HalvTolvan (Bromma) - 6 km - 22:59
27 maj - Täbyloppet (Täby) - 5 km - 20:07
7 juni - MälarEnergi Stadslopp (Västerås) - 5 km - 19:15
9 juni - Paradisloppet (Ingarö) - 5 km - 21:47
19 juni - Kanalrundan (Söderköping) - 5 km - 18:25
29 juni - Trosa Stadslopp (Trosa) - 8,9 km - 34:46
5 juli - Roslagsnatta, NT-Loppet (Norrtälje) - 5 km - 18:32
7 juli - Musköloppet (Muskö) - 5 km - 18:03
7 augusti - KK-Joggen (Katrineholm) - 5.1 km - 18.25

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58
22 september - Solsidan Runt (Saltsjöbaden) - 5 km - 18:47
22 september - Topploppet (Solna) - 5 km - 19:39
6 oktober - Solviksloppet (Bromma) - 4 km - 15:01
7 oktober - Hellasloppet (Nacka) - 5 km - 19:29
14 oktober - Hässelbyloppet (Hässelby) - 10 km - 38:24


fredag 12 oktober 2012

Uppladdningen inför helgen & Säsongens epilog


Det är bara inse faktum, jag har pendlat i form sedan halvmaran. Så är det bara, jag är ingen oövervinnlig löparmaskin. Jag vill gärna vara det, men måste inse att en instensiv förstasäsong med 20 lapp tar både mentalt och på kroppen. Samtidigt som det pågår innebandyträningar, så har jag trots det, ändå hållit en hyfsat god nivå. Jag var väl tillfreds med mina senaste lopp, men långt ifrån nöjd får man väl ändå säga.

Jag hade två löppass inplanerade den här veckan inför Hässelbyloppet på söndag. Ett på onsdagen och ett under fredagen. Under onsdagen på jobbet, så hade jag jobbig hosta, kliade i halsen och var allmänt förkyld. Jag hade t o m avstått från innebandyträningen under tisdag för att ge mitt löpande en god chans under onsdagen. Så med de oddsen, så var jag inte direkt överoptimistisk för detta löppass. Men jag satte på mig en rejäl halsduk och skulle ge det ett rejält försök. Resultatet? 9.2 km terräng på snittet 4:05/km, riktigt härlig känsla att nästan flyga fram. Jag kände att det var riktigt bra för kroppen och självförtroendet att få ett sådant här toppenpass. Enormt nöjd med mig själv, så hade jag avverkat det första av två pass den här veckan. 

Under torsdagen var det innebandy på schemat. Jag kände mig i ben och övrig kropp, även om jag kanske inte rent innebandymässigt, gjorde min bästa träning. Så kände jag mig energirik, gott tecken om något. Fredag, jag jobbade sent på jobbet och var hemma strax innan 19. Med iPoden igång, så lyssnade jag på Sveriges andra halvlek mot Färöarna. Att springa en fredagskväll och offra allt annat roligt, är vid första anblick inte alls kul. Men jag måste, för mitt välbefinnandes skull.  Jag hade inte ätit så bra under fredagen och var orolig att det skulle slå tillbaka mot mina krafter. Så, hur gick det under fredagskvällen med pannlampan i högsta hugg? Det blev ett asfaltspass på precis 9 km och snittet blev 4:03/km. Riktigt jävla bra, får jag säga. Trots att det bitvis var mentalt svårt att springa idag, för att jag ville göra annat, så gjorde jag det och som jag gjorde det. När passet var avslutat, så var jag grymt jävla nöjd med mig själv. Idag är jag kungen.

Två riktigt bra pass och jag vet inte när senast jag hade så bra tider under en träningsvecka, jag får konstatera lite förkylt att nu har jag gjort det jag har kunnat i träningsväg inför loppet på söndag. Nu är det bara att flyga i Hässelby.

---
Enligt mitt schema över lopp, så ska Hässelbyloppet bli min avslutning för säsongen när det kommer till lopp. Men jag kan avslölja att det kommer förmodligen ett lopp till innan jag går i ide.


Den 17 november kan det mycket väl bli så att jag springer Tömilen. Det räcker tydligen inte med 21 lopp för min del. Utan det kommer nog bli 22:e lopp. Vilket betyder att jag inte kommer att slå av på takten på mina löppass förrän det här loppet. Jag kommer enbart att springa det här loppet, om jag känner mig fit och inte har några krämpor. Om det blir Tömilen eller Snöfemman, låter jag vara osagt just nu. Är jag nöjd med mitt milresultat på söndag, så avslutar jag nog med 5 km. Precis som jag började säsongen med.

Dags för lite vila och jag gör mitt bästa som vanligt på söndag.

onsdag 10 oktober 2012

Hellasloppet - Sonic var bäst idag!

Datum: 7 oktober 2012 Distans: 5 km Plats: 7 Tid: 19:29
 
 
Jag vet att springa två lopp samma helg är egentligen fullkomligt idiotiskt, jag är per automatik redan slut i lår och sargad mentalt dagen efter ett lopp (inte tala om hur jag kände med två lopp samma dag; Solsidan Runt/Topploppet). Framförallt när jag har faktiskt har haft det sisådär med träningen ända sedan halvmaran, den senaste veckan hade endast utöver sedvanliga innebandypass, ett löppass på strax över 5 km. Förvisso med bra kilometerfart, men ändå. Jag märkte redan under Solviksloppet, att min kropp var sliten och inte alls redo. Började jag känna effekterna av en lång säsong som närmade sig sitt slut, det var inte helt omöjligt. När klockan ringde klockan halv 10 för andra gången denna helg, så var jag inte alls sugen. Men okej, vi gör ett försök, tänkte jag. Orkar jag inte eller kroppen säger ifrån, så är det bara att stiga av.
 
 
Inför: Hellasloppet, är ett lopp som går ute i Hellasgården i Nacka. En plats, jag har besökt av många olika anledningar genom åren. Jag har t o m cykla långa sträckor för ett par år sedan, till Hellasgården. Men aldrig haft tillfället att springa runt i Hellasgården. Att det dessutom var ett terränglopp igen, gjorde att jag inte blev så sugen. När vi väl anlände till tävlingsplatsen, så var det kul att se att det var så bra puls kring loppet. Det var mycket människor och funktionärer kring loppet, lite skillnad mot vad det var mot stilla lilla Solviksloppet. Men fy bubblan, vad fruset det var och den kylan trängde genom ben och märg. En alltför otrevlig känsla, det märktes att vi går mot mörkare tider och att säsongen börjar nå sin ände.

Så här taggad var jag innan loppet - eller inte!
 Jag valde att ta plats bredvid tennisbanorna, jag slog mig ner och kände mig inte alls sugen på att springa det här loppet. Jag lyssnade på musik, knaprade på en dextrosol, drack lite powerrade och försökte njuta av att jag inte utsatte min kropp för någon rörelse överhuvudtaget. Jag höll på att missa loppstarten, för jag hade tagit fel på en kvart och det var tur att någon följde med och kunde kontrollera varför jag var lugn bara 15 minuter innan start. Whoopsdaisy, dags att värma upp lite. Min uppvärmning har varit ganska dålig de tre senaste loppen, så även denna. Men det som fick mig att le, är att de har olika träskyltar för en viss joggingsträcka i Hellasgården (tror jag?...). Jag såg skylten med min gamla barndomshjäte Sonic. Skulle han få fort på min sargade kropp idag, skulle hans blick penetrera min ovilja att springa dagens lopp? Fan, vet jag. Men där var han i alla fall.

Där är han. Världens snabbaste igelkott - Sonic!
 
 
När man strax innan loppstart, fick tränga sig igenom de flesta människor. Då jag väldigt ogärna, står långt bak och vill tränga mig fram under loppets gång. Så tog jag en stadig placering bland de främre. Väl bredvid mig dyker tvåan från Solsidan Runt (5 km) upp och hejar på mig. En ung löpare, som såg taggad ut. Nu när jag inte sett mina vanliga löparbekanta på en månad, var det kul att träffa på en annan som kände igen mitt skäggiga yttre. Den som skulle starta igång loppet, höll på att babbla om ditten och datten, medan min musik flöt igenom mina hörlurar. Till slut, mitt i allt prat, tyckte jag, så pangade det bara till och iväg var vi.
 
Under: Jag försökte utnyttja min klassiska spurtstart, men den funkade inte under Solviksloppet, men under Hellasloppet funkade den okej, inte mer. Sen började terrängpartiet på allvar, kuperat och backar. Jag var besviken över att den där jobbiga illamåendeskänslan valde att presentera sig redan från början, den skulle helt klart hindra mig från någon bra tid. Inte nog med det, så valde Herr Mjölksyra att också göra sitt intåg väldigt tidigt.
 
Jag kämpade mot backar, mjölksyra, illamående och motivation hela tiden. Jag sprang i direkt med ett leende på mina läppar, utan med stort obehag. Min mentala vilja, var egentligen som bortblåst. Det här var inte kul för fem öre. Någonstans långt borta, så fanns det något som bönade och bad att jag inte skulle stanna, utan bara köra på. Det gjorde jag. Jag vet inte varför, jag egentligen bara avstå hela skiten och vila. Jag är glad att jag har belönats med en kämpaglöd, som inte är av denna värld. Jag önskar att när jag blir äldre och har, gud förbjude dock, lagt av med löpningen, kan se tillbaka och vara stolt över hur mycket jag kämpade. Hur mycket jag kämpade mot och kom stärkt ur det hela.
 
Även om det "bara" 5 km, så tyckte jag att det det var hur jobbigt som helst och kunde inte för mitt liv sprungit 10 km (som är 2 varv runt denna bana). Även om Solviksloppet hade sina backar, så hade Hellasloppet sina. Nästan lika ondskefulla. När jag kör min längre pass, närmare milen ute på hemmaterrängen. Så har jag två backar, en som verkligen får låren att brinna till efter 6 km och en 1,5 km senare ungefär. Den andra backen får en att undra vad fasiken jag håller på med och om jag ska orka leva. Den backen, slår till, just när jag som är mest sårbar under löpningen. Men jag inser att dessa två backar, har fått mig att under andra lopp den här säsosngen, kunna klara av hårda utmaningar. Tills idag, hade jag ingen bra träning, det märktets. Ont, gjorde det. Men när jag väl kom i mål, var jag lättad och kunde lägga till det här loppet till min lista också.

Till vänster starten - Till höger målet. 19:29 skiljde det för mig!
 
 
Efter: Jag tittade på min klocka och hade tiden 19:29, en tid som jag egentligen inte kan vara så nöjd med. Men med tanke på vilka förutsättningar som jag har haft och jag sprang på terräng, så är tiden helt okej. Jag fick en fin medalj för besväret, att pusta ut efter det här loppet, var en skön känsla. Jag fick en känsla, att "nu är det gjort" och ville egentligen dra vidare på nya äventyr.
 
Några timmar efter, så väntade en innebandymatch. Trots min enorma värk i låren, så var jag pigg i benen och det betyder fortfarande att det finns lite kräm till. Men nu på söndag, väntar den höjdpunkt, som jag har väntat på sedan halvmaran. Nämligen Hässelbyloppet, nu måste jag göra mitt bästa för att vara så redo som möjligt för det loppet. Rapport om min uppladdning kommer på fredag. Stay tuned!
 
11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58
22 september - Solsidan Runt (Saltsjöbaden) - 5 km - 18:47
22 september - Topploppet (Solna) - 5 km - 19:39
6 oktober - Solviksloppet (Bromma) - 4 km - 15:01
7 oktober - Hellasloppet (Nacka) - 5 km - 19:29

 

söndag 7 oktober 2012

Solviksloppet - Kort lopp, långt till form?

Solviksloppet
Datum: 6 oktober 2012 Distans: 4 km Placering: 6 Tid: 15:01



Nu hade det varit uppehåll på två veckor sedan mina två senaste lopp; Solsidan Runt och Topploppet. Däremellan gick ju Lidingöloppet av stapeln, ett lopp jag känner att jag inte är redo än för. Första veckan efter dessa två lopp, hade jag två bra löppass och jag tyckte det såg bra ut. Under den sista veckan inför det här loppet, så hade jag bara ett kort träningspass. Illamående och kanske en annalkande sjukdom knackade på dörren. Hur skulle det här gå?

Inför: Är det något som jag uppskattar här i livet, så är det rutiner. Att samma sak, inträffar gång på gång, är faktiskt bekvämt ibland. Nu var det dags att gå upp tidigt en helgdag, för att åka en bit för att springa ett lopp återigen. Denna gång i Bromma, där jag sprang mitt andra lopp (HalvTovlan), 4,5 månad senare skulle jag springa mitt 19:e lopp. Tänk vad tiden går fort och vilken resa man har gjort, både när det kommer till fysiska prestationer, men även växt rent mentalt av detta.

Det blev att åka till den trevliga Nockebybanan ut mot Bromma, denna soliga dag. Tur med vädret har man i varje fall, som det såg ut. Väl på plats, så hittade vi till slut tältet med nummerlappar. Nummerlappar, där det stod "Tolvanloppet" på. Storleken på loppet var litet, det visste jag inte. Men det var nog ännu mindre än vad jag hade förväntat mig faktiskt.

Tävlingsområdet

Den sedvanliga uppgiften innan lopp, var att lokalisera en toalett eller åtminstone, en bajamaja. Så jag frågade damen som satt och delade ut nummerlappar, lite frågade tittar hon på mig och säger att det finns en restaurang vid vattnet, som kan ha toaletter. Okidok, vi tog oss en sväng dit till vattnet. Ett fint naturområde kramade om loppet. Men väl vid vattnet, så fanns det inga toaletter eller någon restaurang (såg inte ut som det i varje fall). Allt var låst och även funktionärer vid banan sa det som jag hade förväntat mig att det skulle säga, det blir skogen för det. Nåja, jag tänkte släppa det och ta en uppvärmningstur. Men jag förstod att kroppen inte riktigt var 100% var idag, men jag behövde uppsöka skogen för att göra ett besök där. Men jag vägrade skita ute i naturen, det är inte riktigt min grej. Efter lite letande, så hittade jag en tennishall i närheten och dagen var räddad. Tack och lov. Sen var det bara att ställa sig på startlinjen och fokusera på det som låg framför en.

Innan start kollade jag över startfältet, jag hittade som vanligt Rånäs 4H-löpare, så där visste jag var segern skulle hamna. Men jag hörde någon säga "Haag", vid nummerlappsutdelningen. Mycket riktigt, det var Martina Haag. Den regerande På Spåret-vinnaren, författaren (till en nyutkommen löparbok samt skådespelare. Kul med en känd personlighet i detta småskaliga lopp, jag vet att enligt Runners World, att Tolvan-Loppet är en av hennes favoritlopp.

Martina Haag (Bild från sr.se)

Under: Inledningsvis av loppet, så sprättade det upp massa lera från den som låg precis framför. Leran satte sig på alla delar av kläderna, samt i ansiktet. Lagom kul start, framförallt, när det var extremt tungsprunget. Men efter en kort sträcka, så var man ute i elljusspåret. Från start kände jag det illamående som har förföljt mig sedan de senaste passen samt mina två senaste lopp. Jag vet inte varför kroppen gör på det här sättet, inget av mina förberedelser är särskilt nya utan liknar precis som vanligt. Dessutom kom mjölksyran extremt tidigt och jag visste, att det här trots sitt korta lopp, skulle bli väldigt jobbigt.

Jag bland de främre, i mörkblå tröja och ljusblå shorts i den leriga starten!

Terränglopp är aldrig roliga, ironiskt, då jag själv tränar nästan uteslutande i terräng (kanske därför jag inte gillar det?). Det var backigt och det var några backar, som sög musten ur en stackars trött Andreas. Ibland kändes det som att man sprang, utan att röra sig mer än ett par millimetrar. Den här piggheten som jag har haft tidigare under säsongen, var inte förekommande idag. Inte alls, tyvärr.

Det tråkiga med det här loppet, var att trots sitt korta lopp. Faktiskt var en 2-varvsbana och det kan jag tycka är lite fantasilöst. Det gjorde att man dessutom fick möta dessa otrevliga backar, ännu en gång, färdig för räkning. Tack vare banans korta längd, så orkade jag kämpa hårt för att inte bryta. När jag tillslut, sprang in på sista rakan. Så kände jag bara en extrem lättnad, när jag passerade mållinjen.

Efter: Jag hade fått tiden 15:01, ingen tid som jag jublar över. Men jag satsade i och för sig, inte på någon speciell tid överhuvudtaget för detta lopp. Utan bara göra så bra ifrån mig, som det bara gick utifrån de förutsättningar jag hade framför mig. Så ser vi det så, var det väldigt bra. Men jag är förbannat irriterad på mitt illamående samt min tidiga mjölksyreattack, när man vet att man har mycket mer att ge egentligen. Så med andra ord, jag var inte alls nöjd med dagens insats.

Det är ett litet och anspråkslöst lopp, med endast 50 kr (för icke medlemmar i Bromma IF) i startavgift. 50 kr, det är ingenting. Dessutom fick man en medalj, kanske inte den finaste, men trots allt så fick jag 4 km, nummerlapp och en medalj för 50 kr. Det får jag ändå säga är klart godkänt och jag tycker att vissa lopp har för höga startavgifter, så då är det extra kul att se ett lopp som gör tvärtom.

Dessutom skulle det vara nästa loppstart var mindre än 24 timmar senare, åter det i terräng. Rent mentalt, så var jag sliten och jag vet att lopp samma dag eller dagen efter, sällan blir det belåtenhet. Framförallt när jag vet att en hel del av träningsvärken i låren ligger kvar.

Hur söndagens lopp gick, skriver jag om lite senare.

fredag 5 oktober 2012

Okej, nu kör vi!


Snart 12 timmar till nästa loppstart. Det blir ett litet lopp i Bromma, Solviksloppet på bara fyra km. Tillräckligt för att man ska kämpa hårt hela vägen.

Hur har veckan varit?
Måndag: Träning hemma, med hantlar och övriga kroppsstärkande övningar
Tisdag: Innebandyträning
Onsdag: 5,2 km. 4:08/km-fart.
Torsdag: Innebandyträning
Fredag: Promenix

Inte direkt den hetaste träningen den här veckan. Jag har valt att vilja vila mera och i tisdags, så började må lite dåligt igen och fick spykänslor som har varit sedan dess och jag har inte känt mig toppform nu på sistone. Så då blir det dags för två lopp den här helgen, jag är glad över att det är två korta lopp (+ en innebandymatch). Vi får se hur formen ter sig under första loppet imorgon, jag kommer som vanligt att ge allt och inte låta något stoppa mig.

onsdag 3 oktober 2012

Att ta nästa steg..


Samtidigt som jag är tränar för nästa lopp, så pågår arbetet bakom kulisserna för att jobba hårdare för att jag ska få ännu bättre förutsättningar att ta nästa steg. Att ta nästa steg, är lite att de ord jag jobbar med. Att jag har kommit så här långt, bara med hjälp av ren vilja, är något jag är stolt över. Nu vill jag "ta nästa steg" och ett av de punkter som ligger till grund, för att jag ska nå nästa nivå, är att jag har börjat kontakta sponsorer.

Sponsorer som jag letar efter ska antingen vara lokala eller skulle kunna jobba inom hälsaverksamhet i någon form. De få sponsorer jag har kontaktat hittills, har jag fått helt okej respons och påbörjat en dialog. Det är första gången jag kontaktar sponsorer i syfte att få dem att sponsra mig och det känns ovant, men väldigt kul. Att göra det här steget, kommer att också att öka pressen på mig själv och jag känner att har jag några företag som står bakom mig kommer jag växa med ansvar att jag har fler som tror på mig.

En av idéerna är att sponsorerna givetvis ska få plats på bloggen, i form av presentation och av banners. Men en annan tanke som har legat och pendlat hos mig under en lång tid, är att jag ska köpa en träningsställ till mig själv.



 
 
Tanken är att det här träningsstället ska bestå av en mössa, träningsjacka, träningsbyxor och eventuellt en t-shirt. Jag kan tänka mig att ha max 3 sponsorer ifall, det blir aktuellt. Med sponsor på mässan, en på jackan samt t-shirt och sen en på byxorna. Utöver det, kommer det givetvis finnas webbadress och logga till min blogg. Så, som ni läser, så finns det mycket idéer och jag hoppas och tror att jag kan hitta ett givande samarbete snart. Eftersom en träningsoverall, kommer jag att behöva inom kort när vintersäsongen slår till och det kommer helt klart att användas under loppen 2013.
 
Det här var alltså ett av mina "ta nästa steg", det kommer fler tankar hur jag ska rusta upp mig för framtiden och göra min satsning ännu mer ambitiös. 
 
 
 
 
 
 

 

 
 

måndag 1 oktober 2012

Löparmässa nästa år!


 



Nästa år kommer Löparmässan att hållas i Älvsjö i slutet av mars. Jag är ingen mässmänniska inte alls, jag har sällan gått på mässor. Men den här gången kommer jag helt klart att komma med stor förväntan. Dessutom är mässan lagom till att löpsäsongen 2013 drar igång på riktigt. Så här skriver man på sin hemsida :

"Många har efterfrågat det. Nu blir det snart verklighet. Under två dagar i slutet av mars (23-24:e) slår Stockholmsmässan upp sina portar och erbjuder ett gigantiskt hav av produkter, aktiviteter, föredrag och upplevelser där allting handlar om en enda sak. Löpning!"

Som sagt, för alla löpintresserades skull hoppas jag på en riktig trevlig mässa och mysigt tillfälle att gotta ner sig i ett av sina intressen.

---

Psssst...inget lopp i helgen, va? Nepp. Men nu är det dags för nästa helgs lopp, det är nämligen två utav dem.

Det första loppet på lördagen, är det kortaste loppet hittills. Nämligen Solviksloppet på 4 km i Bromma, kanske man får försöka maxa lite mera då? Om man vågar?

Det andra är på söndagen, inte så våldsamt långt ifrån mina trakter, nämligen ute vid Hellasgården. Ska bli välditg kul att få springa Hellasloppet (5 km) och hoppas att man är någorlunda fräsch i benen efter lördagen.