onsdag 30 juli 2014

Jag ställer in...



Jag kom hem från Milano för mindre än 6 timmar sedan. Mer om den resan i ett kortare inlägg på fredag, hade jag tänkt.

Med tanke på hur mycket min skada (fot, ben och typ nu ljumske) har dragit ner mig, så måste jag helt enkelt prioritera. Inlägget som jag skrev för en tid sedan om att säsongen var över. Det var halvt på skämt och halvt på allvar. Anledningen till att jag skrev så var för att jag inte skulle ha för stora förhoppningar. Tidigare har jag oavsett om jag varit snuvig, småskadad eller gud vet vad, kört på ändå när det kommer till tävlingar. Nu har jag kommit till en punkt, där jag helt enkelt måste rå om mig själv och göra mitt bästa för att studsa tillbaka.

Därför har jag valt att ställa in tre tänkta tävlingar. Det är KK-joggen och Eskilstunaloppet som ni ser i kalendern, även Enhörna Challenge, som inte finns i kalendern. Den fanns i mina tankar tidigare, det hade varit 5000 m på bana. Alla tre lopp ligger helt enkelt för tidigt. Jag har precis kommit tillbaka från en andra utlandsresa, jag har inte tränat optimalt överhuvdtaget den senaste tiden och mina skadekänningar fram och tillbaka, har påverkat mig ganska hårt. Dessa lopp hade tagit plats under nästa vecka. Nu vill jag helst fokusera på att ta den svåra vägen tillbaka, att hitta till den form, där jag känner mig överlägsen. Att gå ut och bara gör sitt bästa, passar inte mig bra. Utan jag vill känna mer än så.

Jag har hittills haft lite över 2 år av härlig uppåtgående trend med min löpning, på alla sätt och vis. Nu är det dock dags att vända ett nytt kapitel i mitt liv, när det kapitlet är över, har jag ingen aning om. Jag har tagit dock antagit utmaningen att komma tillbaka. Var så säkra på det.

fredag 25 juli 2014

Med tankar från livet utan löpning och livet med steg 2

 

 Nå, hur var det i Hong Kong? Som jag skrev tidigare var det vår tredje resa till den härliga asiatiska megastaden. Det bästa som finns att göra när man har åkt flygplan i över 13 timmar + en mellanlandning i Beijing, är att bara slänga av sig alla saker på hotellrummet och få pusta ut. Att få lägga sig i hotellsängen och få njuta av att vara framme. Vi åkte en gratis shuttlebus från centralen till hotellet, när vi var framme var klockan över 6. Det var en promenad nerför "memory lane", som det brukar heta. Även om det bara har gått 2 år sedan vi var där senast. Så var det otroligt härligt att vara tillbaka i den här pulserande staden. Det är verkligen grymt mycket synintryck, dofter och affärer som trängs vägg i vägg med varandra.

När jag sitter här, med nästan en veckas distans till det hela, så känns det märkligt att ha lämnat det bakom sig. För vid varje korsning och varje hörn, så finns det alltid någonting nytt att upptäcka. Vi gick faktiskt till en gammal klassisk restaurangkedja (Spaghetti House) och jag åt en lasange, på något sätt, var det precis det man behövde. Framförallt när man hade ätit flygplansmat i omgångar, bland de vidrigaste som man kan serveras (i de flesta fallen).

Ett myllrande liv finns här med.
Vi har varit vid de flesta vanliga turistplatserna vid våra två tidigare besök. En utav våra nya utflykter, gick till ön Chaung Cheu, en ön som ligger utanför själva Hong Kong-ön och tar ungefär en timme att åka med, om du tar den lite långsammare båten och tar du dessutom "vanlig" biljett, inte deluxe alltså, då blir det utan AC också. För det ska jag säga er Hong Kong var otroligt varmt ofta och luftfuktigheten otroligt hög, så fort man klev utanför det svala hotellet, så var det som en grym värmevåg som tryckte emot en. Trots det var en del sol, så är det en sol som inte ger solbränna av någon konstig anledning. Jag är ändå ganska blek, så jag hade hoppats på lite bränna, men icke.


Härlig strand finns det här!
Tillbaka till Chaung Cheu. Vi hade väl trott att det skulle vara en pittoresk ö, som inte gjorde några större anspråk på livet och att det skulle vara en härlig kontrast mot det hektiska livet i innerstan. Man kan väl säga att den ändå var hyggligt exploaterad, när vi såg redan vid inkörning av båten att det fanns både McDonalds och Seven Eleven. Bortsett från det, var det faktiskt riktigt mysigt att vandra omkring bland de små stånden, det fanns en väldigt stor strand och ett härligt tempel som doftade underbart av rökelserna. Av bara anblicken, så kunde man tro att vi på någon härlig charter i Europa.

Här står jag vid dammen i Aberdeen Country Park, magnifika vyer!
En annan ny utflykt gjorde vi till Aberdeen Country Park, det ligger inte särskilt långt, ifall du tar taxivägen dit. En härlig naturpark helt enkelt. Vi fick vandra en hel del, jag som i min dumhet, endast hade tagit med mig utslitna löparskor, fick bekänna färg omgående. Med härliga utsikter, en fin dam, mycket natur och en mystisk fjäril/fladdermus/djävulens avkomma, så fick vi en trevlig om en lång promenix. Dessutom fick vi se små vattenfall längs andra halvan av promenaden, det var verkligen trevligt att få se detta. Vi fantiserade om hur det skulle vara att gå runt här nattetid, helt klart uppbyggd för händelse av Blair Witch-karaktär.



Vad mer kan jag skriva om själva Hong Kong? Det är trots allt en löparblogg, men samtidigt är det viktigt att koppla av från löpningen med nya perspektiv och vyer. Vi åkte givetvis återigen upp till the Peak, där det kvällstid, erbjöds grym utsikt över alla skyskrapor. Ett måste. Samtidigt finns restaurangen Bubba Gump, som vi är lite smått förtjusta i (särskilt min sambo, med tanke på efterrätterna). Egentligen kan du stå hur länge som helst för att kika på alla skyskrapor som gnistrar så fint i mörkret, magiskt är ordet.

Om du är på den andra sidan, så att säga på Kowloon-sidan, som är mittemot Hong Kong-ön. Så kan du vid 8-tiden, se en ljusshow med musik. Det innebär att de olika skyskrapor lyser upp till ett härligt ljusspel. Kanske lite väl turistigt, men ändå, det går inte komma ifrån hur vackert det ändå är. New York ligger i lä, när det kommer till detta. Hong Kong har verkligen någonting för alla.

Redan innan jag åkte till Hong Kong, så hade jag spanat in, ifall det fanns något lopp som jag kunde springa. Hur skulle det vara möjligt, med tanke på att jag har ont och gud vet vad. Sjuklig, som jag är, hittade jag ett lopp. Anmälningstiden hade dock gått ut och jag engagerade mig inte mer i det, som tur är. På hotellet finns det ett gym på. Tidigare har jag sprungit bägge gångerna jag har varit där, men i år avstod jag för att försöka vila ben och fot så mycket som det gick. Däremot använde jag andra redskap, så att jag inte behövde få alltför mycket abstinens. Samtidigt lyssnade jag på gamla avsnitt av P3 Dokumentär (precis som senast), så jag faktiskt ganska trevliga stunder ner i gymlokalen helt själv.

Hela resan, har jag dock tänkt på när jag kan vara tillbaka på löpningen på riktigt och hur smärtsamt det faktiskt är att vara utan löpning. Det känns märkligt, det hade jag faktiskt inte trott. Jag har dock fått oerhört fina minnen från min löpkarriär och jag är inte slut med det än.

Hit ska vi och nej, jag ska inte springa!
 Imorgon, om lite mer än 9 timmar lyfter ett plan till Milano. På det sitter jag och min sambo, så då är det sista utlandsresan för den här sommaren innan arbetet snart pockar på. Det ska bli trevligt. Denna gång, kommer jag inte sitta och blogga där nerifrån. Jag kommer att bli relativt offline, det behövs. Jag är jämt och ständigt påkopplad i någon form, nu är det dags att bara att få njuta av livet.

När jag kommer tillbaka, i mitten av nästa vecka, så kommer bloggen att uppdateras som vanligt igen. Ni har vårsammanfattningen att se fram emot, fler löparintervjuer och chockerande inlägget där jag kommer att ställa in tävlingar.

Ha det gott!

söndag 20 juli 2014

Andreas Åkesson feat. Charlotte Karlsson


Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.

I min första intervju ut får vi en snabb tjej, som berättar om när löpningen blev viktig i hennes liv, när hon tog SM-Guld på Marathon 2012 och ger mig värdefulla tips hur jag ska komma vidare i utvecklingen. Mina damer och herrar; Charlotte Karlsson.

"...[då] bestämde jag mig för att lägga ner löparsatsningen och jag hade inte en tanke på att ställa mig på startlinjen igen"

Hur kom det sig att det blev löpning för din del?
När jag var barn höll jag på med alla olika tänkbara aktiviteter; allt från pianospel och sång till ridning och friidrott. Friidrotten var absolut en av mina favoritaktiviteter, jag hade många kompisar där, detvar mycket glädje och lek samtidigt som vi också kämpade för att bli
bättre. Jag tränade och tävlade i de flesta friidrottsgrenarna men det var löpningen som jag gillade mest. När jag skulle välja inrikting på gymnasiet var Löpargymnasiet ett av flera alternativ. Jag kom in på en reservplats och slutade i samma veva med mina andra fritidsintressen.


Under gymnasieåren sprang jag framförallt 800m och 1 500m men utvecklades ingenting. Dessutom tappade jag helt intresset och glädjen för löpningen, mycket p.g.a. dåligt ledarskap, skadebekymmer samt att det var mycket annat i livet som lockade. I samband med att jag slutade på Löpargymnasiet
bestämde jag mig för att lägga ner löparsatsningen och jag hade inte en tanke på att ställa mig på startlinjen igen, framförallt inte på något banlopp. Men jag kunde inte hålla mig ifrån löpträningen så jag fortsatte springa lätta distansrundor några gånger i veckan. 


Två år efter studenten följde jag med några kompisar till Malmö för att springa Vårruset och då kände jag för första gången på länge att jag verkligen kunde njuta av tävlingsmomentet. Ett par år senare sprang jag mitt första marathon och ytterligare ett par år senare ställde jag mig på en friidrottsbana igen och sprang SM på 10 000m. Glädjen till löpningen har kommit successivt och nu kan jag inte tänka mig att sluta springa.

Intressant. Du tog SM-Guld 2012 i samband med Stockholm Marathon. Hur var den känslan? Det måste ha varit helt euforisk när du förstod att du skulle vinna?
Ja, det var coolt! Inget jag hade väntat mig direkt. Jag hade faktiskt inte funderat över mina chanser att bli bästa svenska innan loppet, istället var jag helt fokuserad på att sätta ett nytt personbästa och
hålla 4.00-tempo hela vägen vilket jag lyckades med. 


I början av loppet släppte jag ett gäng tjejer som sprang betydligt snabbare, jag plockade
sedan placeringar längs med vägen. Innan Västerbron andra varvet fick jag höra att jag inte var långt från Jenny som ledde bland svenskorna. Efter Västerbron hade jag närmat mig ytterligare och helt plötsligt låg jag i rygg på henne. Jag blev nästan gråtfärdig när jag passerade henne för då förstod jag att jag hade möjlighet att ta hem ett SM-guld. Med den mentala styrkan och ett jättebra publikstöd var det inga problem att hålla bra fart hela vägen in i mål. Den känslan vill jag gärna återuppleva! Min sluttid blev 2.48.37 och måltiden var 2.48.48 så jag prickade in den ganska bra.


Det är imponerande. Jag, bara måste fråga, hur i helsike kändes det att springa Stockholm Marathon 2012 med tanke på vädret? 
Regn och kyla är absolut inte mitt favoritväder, jag föredrar värme framför kyla, men vädret kan man ju inte styra över och det är samma lika för alla. Jag förstod nog inte innan start hur kallt det skulle bli. Innan jag drog hemifrån hade jag först bara shorts och linne på mig men sen bestämde jag mig i sista stund för att dra på mig en tunn långärmad tröja under linnet, samt mössa och vantar vilket jag var glad över så snart starten gått. Vantarna fick jag dock kasta av mig efter några km då de var i bomull och bara kylde ner mig. Armarna och händerna domnade bort andra varvet och jag fick röra extra mycket på överkroppen för att få igång blodcirkulationen så att jag kunde greppa vätska och gel sista biten. 

Men kallast var jag nog strax efter målgång när jag var tvungen att stanna. Jag hade ingen känsel i ansiktet och kunde knappt prata och tänderna klapprade som aldrig förr. Jag hoppas att jag slipper springa i det vädret igen, men trots att det var kallt, blåsigt och regnigt så har jag nästan bara positiva minnen från den dagen.

Helt otroligt, vilket pannben och kämpe. Vilken känsla att gå i mål på detta sätt. Vilket är ditt absolut värsta löparminne som du har?
Hm, det var en svår fråga. Givetvis har jag genomlidigt många tråkiga och jobbiga träningspass och jag har haft fruktansvärd känsla under vissa tävlingar samt brutit lopp (senast Lidingöloppet 2012). I stunden har det såklart inte alls varit roligt, men jag väljer att se det som riktigt bra lärdomar. Motgångar gör en stark. Utan dessa situationer skulle jag förmodligen inte ha mina finaste löparminnen.

Härligt att du vänder till något positivt. Vad siktar du på under 2014?
Jag har ju lyckats kvala till EM i sommar så det är årets stora mål. Förhoppningsvis kan jag även springa några tävlingar på hemmaplan efter det, exempelvis Lidingöloppet och något 10 km-lopp, men inget är spikat. Min högsta önskan är att få kontinuitet i träning och springa skadefritt så jag ska verkligen lyssna på kroppen och ta kloka beslut så att jag slipper långdragna skador framöver.

Om du ska ge tips till en hygglig löpare (som ligger på 35 på milen och 1:18 på halvmaran), hur du några tips hur jag kan ta nästa steg i min utveckling?
En sak är säker och det är att ju mer man tränar desto bättre presterar man. MEN, det finns verkligen ett stort men och det är kontinuitet i träningen vilket är A och O för att man ska vidareutvecklas. Tar man för stora steg och ökar träningen för snabbt kommer det garanterat resulterar i skador förr eller senare.

För en hygglig löpare vill jag påstå att vilan är bland det allra viktigaste, det är något som ofta elitmotionärer är riktigt dåliga på. Bra återhämtning mellan passen kommer göra skillnad. Det är inte farligt att vila (jag vilade 6månader från löpningen och gick på kryckor och sprang en halvmara på 1.17 fem månader senare och ett marathon på 2.42 sex månader senare). 

En annan sak som är viktig är att inte allt blir mellanmjölksträning. Motionärer och elitmotionärer borde träna mer som eliten även om de inte kör lika hårt och inte lika många pass. Felet som många motionärer och elitmotionärer gör är att springa distanspassen alldeles för snabbt och intervallerna för långsamt. Spring snabbt på kvalitetspassen och lugnt på distanspassen.

Hoppas att du har en fin sommar!
Tack Charlotte för att du vill svara på frågorna och jag önskar dig också en trevlig sommar!

Vill du följa Charlotte Karlsson, finner du henne på Runday.

Är du intresserad av att läsa intervjuer från säsong 1, så hittar du de här:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt


torsdag 17 juli 2014

Säsongen är över...



…tills vidare. Säger vi. Lite härligt kvällsjournalistisk rubriksättning där. Vad menar jag med detta då? Först och främst, hade jag tänkt skriva mest om min tripp i Hong Kong och hur det är att vara utan löpning för ett tag. 

Såhär är det i korta ordalag. Jag har inte sprungit, ens på gymmet. Något jag gjorde de två tidigare gångerna jag har varit i Hong Kong (2011 & 2012). Nu har jag enbart använt annan utrustning, så att jag känner att jag håller igång med något. Den enda anledningen var att vila foten och benet, så pass mycket som det bara går. Det har inte blivit bättre med  vilan, frustrationen har växt och nu är det dags att omvärdera situationen. Med tanke på att jag har trots uppenbara skadekänningar har kört på ganska hårt, sprungit lopp och tränat på (dock i mindre kapacitet än vad jag brukar köra). Jag har i och för sig, sedan årsskiftet, successivt stegrat träningen och tränat för alla distanser samt förberett mig för min första mara. 

Jag har försökt leta orsaker överallt i mitt huvud till varför det har kommit ner till detta. Är det för att jag har tränat för hårt och för mycket, jag har ändå försiktigt ökat mängd och längd. Inga mastodontökningar. Jag funderar på om det är skorna jag använder eller de skor jag använder på fritiden, som jag för tillfället växlade till? Jag funderade också om maran i det tempot som jag ändå sprang i, kan ha en orsak i det hela. Det kan säkert vara en kombination av allt möjligt. Nästa steg blir att kolla med en idrottsklink och se om det kan hitta en lösning på problemet. Som det är just nu, så rullar jag mest bara tummarna och saknar all form av löpning. Jag tänker på alla lopp jag har sprungit, jag tänker på alla lopp som faktiskt finns i min kalender. 

Jag måste ändå vara ödmjuk inför det faktum att jag går in i en framtid jag inte riktigt kan förutsäga. Jag är van att sukta efter rekord och pressa mig själv, nu måste jag ta ett steg tillbaka och värdera varje situation. Därför har jag då valt att officiellt säga att säsongen är över. Ni som läser förstår dock att, jag kommer att arbeta hårt varje dag i någon form för att komma tillbaka i en bra form. Det är inte så att jag helt kastar bort alla lopp och rehabtränar till nästa säsong, däremot så är det viktigt för psyket att få ett ”mentalt break” och göra sig det förstådd att jag är inne i en tuff tid. Jag måste släppa den egna pressen och rå om mig själv nu. Detta är dock ingen Yohan Blake som sitter i en rullstol och rullar ut från arenan för i år, men likväl så måste jag hem till grottan och ta varje steg varsamt. 

Så, det där andra inlägget om livet utan löpning och hur det är i Hong Kong? Det får jag ta i nästa rapport. Jag ville bara berätta att säsongen är över. Tills jag skriver något annat. Förstått?

tisdag 15 juli 2014

Med tankar från livet utan löpning och livet med steg 1



Jag har både tänkt och inte tänkt på löpning den senaste tiden.
Sent på torsdagskvällen lyfte ett flygplan från Stockholm till Beijing. Det var dags för en andra utlandsresa under sommaren (den första var som bekant i Hamburg, med min halvmara). Efter 8,5 timme i luften och som vanligt mycket turbulens, så landade vi i Beijing. Vi kan väl alla utgå från att flygplansmaten smakar urk, som vanligt. Trötta så in i h-vete strosade vi runt på Beijings flygplats, för inte kan man sova på flygplan. Inte jag i varje fall. Jag har varit på Beijings flygplats vid 8 tillfällen tidigare och jag kan med lätthet påstå att den inte är den roligaste. Tråkiga affärer och ett magert restaurangutbud, inte alls  passande för en stad i Beijings storlek. 

Senare så åkte vårt flyg till Hong Kong. Med mycket trötta fotsteg lyckades vi lämna flygplatsen med tåg och shuttle bus, kom vi till hotellet. Samma hotell vi har varit på två gånger tidigare (2011 och 2012). Vi var väl runt 6-tiden på kvällen på hotellet, det var svårt att inte motstå känslan av att falla i säng och somna. Vi gick ut på stan och försökte hitta något att äta, vi är ganska ärrade veteraner och hittar någorlunda i Hong Kong. Vi möts av otrolig värme och luftfuktighet, samtidigt som vi får enorma kluster med kinesiska skyltar och ett helt fantastiskt storstadsliv. För det ska ni veta, Hong Kong har verkligen allt. Det är väldigt många människor på en liten yta och det som inte finns här, finns inte. Har du besökt New York, så tycker jag att du ska besöka Hong Kong också. Minst lika imponerande. Skulle denna blogg handla om löpning? Jodå, vi backar bandet lite.

Jag har varit sjuk från och till den senaste tiden, en kort period innan Roslagsnatta, som gick ur kroppen. Där istället mitt benproblem fick ta överhanden istället för foten gjorde sig gällande. Efter Roslagsnatta, gjorde jag ett par pass och ett utav dem, slutade med att jag tyckte att det gick alldeles för långsamt (4:37/km efter 6.5 km) och då avbröt jag, då kände jag att jag inte mådde särskilt bra och det var mycket tungt. Eftersom jag hade sprungit så långt jag hade kunnat, så tog det mig en timme att gå hem hela vägen. Där och då funderade hur långt jag verkligen är från min formtopp. Hur mycket arbete som krävs för att jag ska komma tillbaka och antagligen en hel del vila. 

Dagen efter, så tog jag mycket riktigt rikligt med vila. Tisdagen, alltså dagen efter det, så blev det på nytt ett långt pass. Det blev 25 km4:49/km och det är i särklass det långsammaste passet på ett bra tag, samtidigt så kunde jag inte mäkta mer än så. Däremot hade jag tappat nästan 2 kilo efter passet och kroppen fick sig en ordentlig chock efter passet, det tog hela kvällen innan jag kunde repa mig. Tysklands semifinalvinst i fotbolls-VM kunde knappt återställa mig. 

Eftersom jag skulle åka till Kina under torsdagen, så var det väl tänkt att det inte skulle bli något mer än så. Glöm det, ett par timmar innan avfärd mot Arlanda, så tog jag en tur ändå. Det var mitt på självaste dagen och solen flinade mig absolut i ansiktet hela passet. Kroppen kokade verkligen, men jag mäktade med ett pass på 10 km i skogen och det blev 4:25/km. Helt svettigt, satt jag i köket och var otroligt nöjd att jag hade lyckats samla ihop till det. 

Åter tillbaka till Hong Kong. Jag förstår direkt i alla folkmyller, bland neonskyltarna och höga byggnaderna att det här är en plats som jag trivs och mår väldigt bra på. 

Mer om Hong Kong och hur jag klarar mig HELT utan löpning, får ni i nästa brev.


torsdag 10 juli 2014

Roslagsnatta - Slutet på första akten, så akta er!


Datum: 3 juli 2014 Distans: 5 km Placering: 14 Tid: 17:27

Det är alltid vemodigt när man börjar närma sig slutet på någonting.Vårsäsongen skulle i och med loppet i Norrtälje vara officiellt över och allt därefter skulle få en ny beteckning, nämligen höstsäsongen. Det började efter Hässelbyloppet och för andra året i rad i Hässelby, så var jag inte nöjd med resultatet och en ny spya var utdelad, bokstavligen. Eftersom jag inte var nöjd med den här avslutningen, började jag leta efter alternativ.

Alternativet blev inomhuslopp som kunde fylla tomheten ända fram till nästa års Premiärmilen. Det blev några trevliga lopp på 3000 meter (9:35) samt en fantastiskt lopp på 5000 meter (sub-17 officiellt). Efter årsskiftet började jag på riktigt att träna för min första mara, samtidigt som jag gjorde det, så började även öka mängden och längden rent generellt. Jag har på 1,5 år, gått från "fjuttiga" och korta pass två gånger till veckan, till ett väl inrutat schema för fyra gånger i veckan, med olika inslag (långpass, snabb distans, intervaller, skog, asfalt, medeldistans osv). Tro mig när jag säger att det var helt fantastiskt när min nya träning har gett omedelbar effekt. Två nya milrekord och fyra gånger sub-36, nytt rekord på 5 km (16:55) och nytt sjukt halvmararekord (1:18). Utöver det så sprang jag på 2:52 i min första mara, någonsin.

Stoltheten är som ni förstår väldigt stor, jag som hållit på med löpning sedan maj 2012 och med noll erfarenhet har lyckats att förbättra mig så markant på så kort tid. Snacka om att få "bang for the buck". En ordentlig vårsammanfattning kommer nu i sommar, var övertygade om det. Först skulle dock ett sista lopp knyta ihop säcken för den här säsongen.

Inför:
Ni som följer bloggen någorlunda regelbundet har förstått att jag har fått fotproblem någon vecka efter maran, som har följt mig. Vilket har påverkat i stort sett samtliga träningspass. Nu har dock foten slutat krångla och samma ben har fått ta smällen istället, det ömmar längs benpiporna och det är i sig inte något trevligt. Det har också givetvis påverkat samtliga pass när det blev dags. Jag har inte kunnat springa lika mycket eller lika fort, som jag har velat. Det har blivit fler vilodagar och långsammare pass, för en gångs skull. I Trosa Stadslopp, så skvallrade det om att jag är närmast redo för ett nytt milrekord när kroppen väl är på plats.

Väl på plats, mindes jag hur fridfullt det var...
 Jag tvekade in i det sista att åka till Norrtälje. För ett 5 km-lopp så långt hemifrån, så visste jag inte riktigt vad jag hade att hämta. Jag hade inte tränat som jag ville och jag hade inte haft möjligheten att köra intervaller eller något snabbdistanspass. Samtidigt hade jag två tävlingslopp (Trosa och Hamburg) i ryggen, så det är alltid något men inte riktigt samma sak. På vägen till Norrtälje, så funderade jag på vad märkligt att vårsäsongen redan har kommit till sin ända. Jag har fått många fina nya minnen som jag fortfarande seglar på. Vi åker förbi en bro, en bro som ledde till Sparbanksloppet som jag sprang 2012. Otroligt, att tiden flyger fram.

Jag väntar på att bikta mig inför löparfader själv!
 Väl på plats, så betalade jag snällt 300 kr (för att springa under 20 minuter) och fick den symboliska nummerlappen 100. Det är nämligen ett av mina mål med löpningen. Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men jag har som mål att komma upp i 100 genomförda lopp och sedan får vi se vad som händer därefter. Nu har jag sprungit över 60 lopp och har ett par kvar. Jag försöker värma upp, men benet smärtar rätt rejält nu och uppvärmningen blir rätt stabbig. Det fanns en risk att jag fick ställa in min beryktade cirkusshow idag. Jag träffade en löparbekant i Jakob, som jag trodde inte skulle infinna sig, eftersom han sprang Enhörna Challenge dagen innan. En trevlig prick. Efter mycket om och men, så gav jag mig själv klartecken att göra ett försök. Det är trots allt avslutning och funkar det inte, var det bara att kliva av.

Dags för vårens sista skott...i...r..ejset!
 Under:
Starten går ganska bra och ungefär som jag vill, benet ömmar lite och sedan försvinner oron över det. Det märks dock att jag inte har den där rätta snabbhetskänslan som jag har fått in, när jag nöter mina pass precis som jag vill. Förhoppningen är att åtminstone köra på så gott det går. Jakob pratade om att vi skulle landa på en tid på runt 17:20 och det hade jag ingenting emot. Strax innan start, så sade en från arrangörsklubben, att banan nu var kontrollmätt och på riktigt 5 kilometer. När jag sprang 2012 var den för kort och jag vet att det har funnits de som tvekar, eftersom den faktiskt inte har varit 5 kilometer. Nu var den dock det. Efter att sprungit en liten sträcka, så kommer det en backe, som jag minns från 2012. Den suger tag i en, men samtidigt är jag bättre tränad än jag var för 2 år sedan.

Sista färden
Vi springer ett tag till, innan vi ska ner för en riktigt brant nerförsbacke. Jag får bromsa in så gott det bara går, annars  bryter jag benet eller så springer jag rakt ner i plurret. Väl nere, helskinnad, så löper jag på i en maklig takt. Till slut kommer vi in på samma typ utav bana som vi började på och det var en av mina anmärkningar sedan första gången jag körde, det är en bana på 5 km och man springer på en del utav den 3 gånger. Jag försöker hålla hungrige Jakob bakom mig, han fungerar som en blåslampa och jag måste ge mig själv en chans, när det är avslutningen och jag kan gå in i en ny "försäsong".

Det är du och jag i horisonten!
Jag försöker växeldra med en löpare från Hässelby, till slut drar han på ganska bra och jag varken kan eller vill svara på det. Utan jag är nöjd med att jag förhoppningsvis dyker under 17:30. Att inte ha "en bra dag på jobbet" och göra på de tiderna, är faktiskt ett hyggligt tecken på att man har tränat på bra. När vi närmar oss mål, så släpper allt inom en. Det är som att jag springer in i ett ljus, ett ljus som bringar mig vila och ro. Det är något som jag helt klart behöver.

Nu är det äntligen snart över.
 Efter:
Jag som ständigt ska slå nya rekord och har aldrig några begränsningar, är väldigt nöjd med 17:27. Det är inte det snabbaste jag har sprungit, men med tanke på att min kropp inte är helt fit och jag har inte fått träna som jag har velat, så måste jag vara ödmjuk inför det faktumet. Förra året grämde jag mig att jag missade Roslagsnatta som min avslutning, då jag var sjuk och att jag dagen efter skulle till Barcelona, vilket skulle blivit rätt stressigt. Förra året sprang jag dock också Musköloppet, som låg mitt i sommaren och som blev en "brygga" mellan vår- och höstsäsong.

En snackis med Jakob blev det...
Till slut blev det "after run"-prat med Jakob, han hade kommit in några sekunder efter mig och var helt slut. Det slutade med att erbjöd oss skjuts hem och det var väldigt trevligt gjort utav han, det uppskattas. I bilen bjöd han på historier i alla dess möjliga slag. Han hade tydligen sprungit halvmaran på 1:10 och sprungit sedan 1978. Sådant där gör att man förstår att man har mycket roligt framför sig, att man då orkar ta sig ut till Norrtälje för att springa 5 kilometer, trots att man sprungit i över 35 år. Det är inspirerande.

Jakob ställde upp på att vara med på den obligatoriska efterrejsbilden!
 Väl hemma, inför ytterdörren. Så sköljdes tankarna över en. Vårsäsongen är slut. Jag har genomfört den, med bravur. Nu drar jag till Hong Kong, där borta, kommer jag att fundera på vad jag egentligen har ställt till med. Vad blir nästa steg och hur ska jag tackla mitt uppenbara skadeproblem.


måndag 7 juli 2014

Hella Hamburg Halbmarathon 2014 - Här firas det på en annan planet del 2 av 2


Datum: 29 juni 2014 Distans: 21.097m Placering: 45 Tid: 1:20:17


Inför (fortsättning):
Eftersom hotellet låg perfekt placerat mellan start och mål. Det här loppet har alltså mål och start på olika ställen. Så vi gick från hotellet till start, medan vi gick den sträckan, så såg vi många bussar som antagligen åkte från mål/expo-området passera och åka mot start. Trots att jag hade gått på toaletten ett antal gånger innan jag gick ut, så var jag ändå i behov av att besöka ett biktbås. Vi passerade en hel del, men om vi säger det här milt utryckt, var det mycket skit. Med tanke på den stora paraden dagen innan till min ära, så hade de inte rensat dessa härliga biktbås. Efter mycket om och men, så hittade jag ett, som passade min tankar och behov.

"Hitta Hugo"...Andreas.
När jag sedan försökte värma upp, så kände jag av foten och jag visste inte vilken kapacitet jag skulle ha möjligheten att springa. Även uppvärmningen kändes seg och i vanlig ordning så tvivlar jag var det här loppet ska ta vägen. Jag försökte insupa stämningen, samtidigt som jag tittade på inline-åkarna som åkte in på sitt andra varv. När jag tittade mig omkring, så såg jag alla möjliga stygga lockelser. Vi var trots allt på Reeperbahn, där finns det ett och annat, som inte är för barnaögon om man säger. Väl på plats i startfållan, dyker det upp ett gäng kenyaner med likadant linné som ställer sig till rätta. Det ska bli intressant det där. När det återstår 10 sekunder, får jag bra användning av min skotska. Jag kan nämligen räkna ner baklänges. När vi har passerat "zwei", så är det dags att se vad jag kan göra idag.

Redo för nådastöten!
Under:
Jag brassar på ganska duktigt i början, så gott det går i varje fall. Jag försöker låtsas om att jag inte har haft problem med foten eller att jag har trappat ner ganska duktigt på träningen av samma anledning. Trots att jag försöker hålla högt tempo i början, så känner jag någonstans att det inte kommer att klara av hela vägen. Vi springer på en bilväg, som dagen innan hade varit helt fruktansvärt ockuperat av glada paradfirare, nu är det betydligt lugnare. Första 5 kilometer går ganska snabbt undan, på en c:a 17.xx-tid, sen så kommer banan att fortsätta att springas som vi sprang, i ytterligare ett varv till, innan vi försvinner vidare.


Efter 6 kilometer cirkus, passerar en svensk som säger "Heja Sverige". Jag förstår inte först inte hur han kunde veta att jag var från Sverige, sen förstår jag att han har läst min bloggadress på ryggen. Jag vet inte ens vad jag svarar, jag skrattar väl till eller något i den stilen. Jag är redan ganska trött i huvudet och det finns inte särskilt många tankar i huvudet. Banan är hyfsat platt och jag försöker hänga på så gott det går.



Vid det här tillfället så finns det en kenyansk tjej som jag ligger och växeldrar med ett tag, jag trycker på lite och lämnar henne bakom mig. Jag passerar milen på 37:30 och jag kände att andra sträckan var småseg. Den tredje som skulle följa skulle bli lika seg den. Tidigare hade jag haft lappar på armen  som dels var sub 1:18 (i den bästa av två världar) och sub 1:20 (det egentliga målet för dagen), jag kände vid 14 kilometer när jag kom in till bron, vid parken som jag passerade igår, så förstod jag att bägge tidsmålen förmodligen inte skulle nås. Lappen för sub 1:20 försvann ganska fort i loppet, kvar satt en betungande sub 1:18-lapp som inte skulle göra sig själv rättvisa.

Det var när 15 kilometer återstod, som jag kände många saker. Först och främst, så var det att Rigafiaskot inte skulle återupprepa sig och om det ville sig väl, så skulle det bli en hygglig sluttid. En annan sak var att jag faktiskt inte var rädd för halvmaran längre. Jag har trots allt ändå sprungit en mara och då känns inte en halvmara lika lång längre, så jag känner mig precis som pojken i Ensam Hemma, "I'm not afraid anymore" helt enkelt. Det är en otroligt skön känsla. Detta är trots allt min sjunde halvmara, men nu har jag verkligen kunnat bemästra den här sträckan mentalt och det är viktigt för framtiden.

Det var vid den här tidpunkten som ett gäng passerar mig, i maklig fart, samtidigt i den här klungan, så är den där kenyanska tjejen i. Jag bestämmer mig åtminstone för att ta upp farten med en av killarna och kenyanskan. Jag hade ändå tryckt in mig en gel vid 6-7 km och hade nyss tryckt in mig den andra. Jag hade inte tänkt åka till Hamburg, för att bara domna av och halvfisa sista sträckan. Kenyanskan var perfekt draghjälp och någonstans när det återstod 3 kilometer, så tryckte jag på extra och lämnade mig henne bakom mig. Där och då, dyker en kille upp som är den näste att växeldra. Jag avpolleterar sedan han också i min iver att nå ett bra slut. När det återstår en kilometer kvar. Så är det rätt så glest om publik, men i mitt hjärta finns det mycket kärlek till löpningen. Jag är så fruktansvärt stark mot slutet, så jag passerar några till i slutet och ser målet i fjärran.



Det var en underbar känsla att passera mållinjen. Igen.

Efter:
Även om tiden 1:20:17, inte innebär nytt rekord. Så är jag förbannat stolt att jag presterar på den här nivån, med tanke på vilka förutsättningar jag hade på bordet. Jag har verkligen kämpat för detta och jag har fått full betalning för detta. Jag önskar att jag kunde överföra den här himmelska känslan av att springa ett sådant här lopp och gå i mål, stolt och glad, till någon annan. För den här känslan är oslagbar och det är som ett otroligt starkt beroende, det är därför jag orkar springa så många lopp som jag gör idag.



Efter målgång, så passar jag på att prata med den vänlige svensken som hade hejat på mig under loppet. Jag hade inte förväntat mig att det skulle finnas svenskar här, men visst gjorde de det. När vi vandrar längs allén tillbaka mot hotellet, så smärtar det ganska bra i foten. Men det gör inget. Jag har helt enkelt gjort det igen. Överraskat mig själv. Väl tillbaka på rummet, så tar jag en otrolig skön och varm dusch. En känsla som också är otroligt svårt att slå, samtidigt som de varma strålarna sköljer över en, så tänker man tillbaka på loppet. Har jag verkligen sprungit det? Så här bra? Helt makalöst egentligen.



Efter duschen och att vi har packat ihop, så äter vi lunch på hotellet. Jag tar en lasagne, som är lite halvsuspekt. Inte till den grad att den är äcklig eller så, utan mer att det inte var min "kopp te". Den går att äta, samtidigt som jag låter Coca Colan fräta runt i min mun som en härlig vinnare. Nu räknar vi bara ner tills det är dags att lämna Hamburg för den här gången och bege sig till flygplatsen. Jag kom med en väldigt stor osäkerhetskänsla, men jag lämnar med en betydande stark känsla som jag kommer att segla länge och väl på.



Fotnot: Kenyanskan som jag växeldrog under loppet, under en längre tid och som jag sedan lämnade bakom mig är hyggligt känd. Hon heter Magdaline Chemjor. Hon har vunnit Berlins halvmara 2003 (1:09) och vann Amsterdams mara 2007 (2:28). Jag får väl anta att jag var en hygglig hare för henne och det var kul att slå någon så välprofilerad.




lördag 5 juli 2014

Hella Hamburg Halbmarathon 2014 - Här firas det på en annan planet del 1 av 2


Datum: 29 juni 2014 Distans: 21.097 m Placering: 45 Tid: 1:20:17


Det går inte komma ifrån att det var fantastisk känsla att segla sig in i mål i Trosa. Även om foten gjorde sig påmind efter loppet, så sprang jag igenom loppen med en ypperlig känsla och som jag skrev i min rapport om Trosa, så hade jag haft samma fart hela vägen, ifall jag hade sprungit en mil, så hade vi haft ett nytt rekord på milen. Trots att jag kände att jag inte fick ut precis allt, så var jag mer än lovligt nöjd. Det här var precis ett sådant besked som jag behövde, för det har inte varit kul att blivit kastad fram och tillbaka i alla möjliga känslovågor efter att det här med foten kom upp.

Att därefter ska ladda om för en halvmara - utomlands. Det är egentligen helt galet, men så är jag. Fruktansvärt impulsiv och det slutar inte där, utan jag blir alltid eggad av nästa utmaning. All träning känns viktig, eftersom det alltid är ett lopp runt hörnet. Det gör att jag faktiskt i stort sett alltid kan motivera mig för mina träningspass. Oavsett om det är intervaller, långa eller snabba. När man tittar på hur många lopp man planerar inför ett år, undrar hur man ska kunna klara av att ladda om till alla och det har gjort, i stort sett, alla gånger utan större konstigheter.

Inför:
Jag tar vid där jag slutade dagen innan. Jag gick nämligen och lade mig hyggligt sent, efter att jag hade packat och skrivit ut alla viktiga dokument. Så var det dags att krypa till kojs och det är väl alltid lite avigt, när man vet att man ska kliva upp om cirkus 5 timmar och ladda om återigen. Det är en helsikes känsla att kliva upp och förstå att man har sovit så lite som man har gjort, det är dock självvalt. För att göra det lite "lyxigare", så valde vi att åka med Arlanda Express och det var det faktiskt värt. 2 för 280 är överkomligt, däremot inte 1 för 260 som det kostar i vanliga fall. På flygplatsen så träffar jag på en bekant, som jag inte trodde att jag skulle träffa på och det var riktigt kul och oväntat.



Flygresan ner gå snabbt och smärtfritt, utan större konstigheter. Väl på plats, så var det att ta pendeltåget mot hotellet. När vi väl klev fram vid stationen, vi skulle gå av vid, så såg vi till vår stora förtjusning att hotellet låg precis bredvid. Väl på plats i hotellrummet, så njöt vi av tystnaden, som aldrig infann sig riktigt i Riga. Efter en stunds vila, var det dags att gå hela vägen till tävlingsområdet och det var inte så svårt. Om man jämför med Berlin, Stockholm, Göteborg och alla större "expos" jag varit på, så hade jag inte förväntat mig att det skulle vara så här spartanskt som det var. Inte mycket att tala om. Inte för att jag är den som brukar köpa saker på dylika event, så är det alltid trevligt att strosa omkring.



Efter detta, så ville jag äta på fiskrestaurangen Nordsee som jag alltid passar på att äta när det finns en i trakterna. Första försöket ledde oss till centralstationen, efter lite strosande, så hittade vi den. Då visade det sig bara vara kioskvarianten och då fanns inte den där goda fisken tillsammans med potatissalladen, som jag hade vallfärdat för. Efter mycket om och men, lyckas jag lokalisera att det ska finnas en vid vattnet. Vi kan gå från hotellet, även om det är en lång sträcka och på vägen, ska startområdet synas. Det är då, jag förstår hur stor jag är. Det är som om jag hade kommit från en annan planet. Det är en stor jävla massiv parad, med 100-tusentals människor som firar beslutet att jag ska springa i halvmaran i morgon. De är väldigt färgglada, jag känner mig som en hedrad utomjording och var man är går, så är knökat med folk. Jag har förstått att jag har ett visst hänge, men det här var av stora propotioner.


Efter att ha trasslat förbi min stora hyllningsparad, lyckas vi äntligen hitta Nordsee, som är den restaurang jag har eftersökt. Jag tar en portion av stora mått och äter så att det står härliga till. Väl tillbaka på hotellet, när vi lyckas ta tunnelbanan tillbaka till hotellet. Så kommer det en ny vila och det känns ganska skönt. Vi bestämmer oss ganska tidigt för att vi äter på hotellet, istället för att springa runt halva Hamburg. Först tar vi en tur på stan och ser hur vackert Hamburg är, det ser så lättsamt ut och det är precis så jag vill ha det. Vi ser även delar av banan och det känns lite overkligt att jag under morgondagen, ska kuta runt som ett as här. Att jag har kraftig värk i foten, är något som oroar ständigt. Det är inte precis särskilt önskvärt, att åka ner till Hamburg för att avstå loppet.



Väl tillbaka på hotellet, så äter vi en riktig god biff med potatis till. En riktig hejare till servitör dessutom på köpet. Det enda vi har att anmärka på är att det saknas en vettig sås till, vilket är märkligt, men det är så gott att det går att äta ändå. Medan vi väntade på maten, sprang jag till baren för att följa straffsparksavgörandet mellan Brasilien och Chile i fotbolls-VM. Spännande värre.

Efter detta, kilar vi upp på våra rum och jag ser till att allt som ska finnas, finns på plats inför morgondagen och jag släcker ljuset för att sova. Trots att jag är trött, så somnar jag inte och det är en hemsk känsla. Jag ligger där länge innan jag äntligen kan somna, när jag väl gör det, så sover jag i perioder och vaknar om vartannat. Så när det återstår en timme tills uppgång, så förstår jag att det inte blir mycket sömn. Trots att rummet är skönt, det är tyst och sängen skön, blir det inte mycket sömn. Vi pyser ner till frukosten, som visar sig vara kanske den bästa jag har ätit någonsin. Jag är ändå varit på många hotell genom åren, där här av toppklass. Precis allt + lite till finns, det ser riktigt professionellt ut och det som inte finns, finns inte alls med andra ord.

Det här var bara en bråkdel om vad som fanns att välja på!
Riktigt glad över att äta frukost, ser jag regnet som slår på fönstren. Ganska kraftigt och jag förstår att det kanske blir ett lopp som blir småtufft. Väl uppe på rummet och nöjd över frukosten, så dricker jag min ljumna rödbetsjuice (Eftersom jag inte skulle använda minibaren, så hade man låst kylskåpet från receptionen. You bastards). Sen klär jag på mig allt och gör mig redo. Jag känner att foten ömmar så att det står härliga till och jag förstår att jag kommer ha en tuff dag ute. Jag släcker lampan i rummet, tittar mig omkring och förstår att nästa gång jag kommer tillbaka, så har jag svaret på om resan för den här halvmaran var värd det.

Om 2 dagar kommer fortsättningen. Hur gick det med foten? Loppet? Livet? Läs om det då.


torsdag 3 juli 2014

Sista showen - på ett tag!

Nu är vi vägens ände - på riktigt. Jag har slitit och kämpat hårt för vårsäsongen ända sedan jag kom i mål i Hässelbyloppet. Dels har jag fyllt tomrummet i vintras genom att springa inomhuslopp, en härlig och ny känsla som jag hoppas att jag får träffa på igen. Sedan hade jag intentionen att förbättra mig egentligen på samtliga distanser, samtidigt som jag skulle för första gången lägg in maraträning med långpass över 3 mil. Något som skrämde mig på förhand, men som uppenbarligen visade sig ge tillräckligt med bra resultat. Allt om vårsäsongen kommer i min vårsammanfattning.

Nu är det alltså sista loppet innan "semester" tar vid på riktigt, en välbehövlig sådan. Då jag fullständigt exploderat under våren och utvecklats snabbare än jag kunnat trott. Samtidigt har jag dragit med fotproblem samt andra ömma kroppsdelar som säger att det är dags att återhämta sig. Det går inte att fullständigt slita ut kroppen på det här sättet, samtidigt som jag har gått lägre med min träning, så har det i varje fall inte blivit värre. Roslagsnatta är ett lopp jag sprang för första gången redan 2012, då blev det 18:32 och tanken var att jag skulle springa det förra året också. Jag var dock kraftigt förkyld, samt att jag dagen efter, tidigt på morgonen, skulle åka till Barcelona. Så jag valde att avstå loppet. Det är en snabb bana, samtidigt som den slår knut på sig själv, fast det bara är "5 kilometer".

Förra året hade jag lite ångest för att jag missade loppet, då ville jag gärna göra ett fint resultat att rida ut semestern till. Nu har jag inte alls den pressen att prestera, utan bara att köra en sista gång innan välbehövlig paus tar vid. Ärligt talat vet jag inte vad kroppen står i det här fallet. Initialt känns den okej, men det är bara "5 km" och jag hoppas kunna klara av det åtminstone. Passa på att njut av min sista show på ett tag, för sen är det oklart när nästa lopp egentligen är. Ni ser alla mina lopp, som har varit och som kommer att komma i min kalender i högerspalten, längre ner. Jag kommer ta tiden nu fram till nästa lopp, till att vila mer än någonsin och träna när möjligheten finns.

Sedan Hamburg halvmara (som kommer i race report snart), så har det bara blivit ett enkelt pass. 10 km i skogen på 4:29/km i snitt, jag hade målet att springa under 4:30, så det blev perfekt. Kroppen hade varken lust eller kraft till något annat, jag kände mig nöjd.

tisdag 1 juli 2014

Trosa Stadslopp 2014 - Magi. Magi. Åter magi.

Datum: 27 juni 2014 Distans: 8.9 km Placering: 30 Tid: 31:19
 
Det har väl varit ganska tydligt vad som har präglat mig den senaste tiden. Foten har varit milt sagt, upp och ner under en lång period. Jag är en hårdhudad kämpe, att ens genomföra Karlstad Stadslopp på den tiden, är mycket anmärkningsvärt. Flera utav mina pass har varit rätt så tuffa, men samtidigt har jag ändå försökt vara klok som det bara går. Jag har tagit fler vilodagar än någonsin tidigare och det har verkligen gynnat mig, det är därför jag på något vis har kunnat hanka mig över vattenytan.

Jag tränar inte som en elitlöpare, men väl som en väldigt intensiv motionär och man kan lugnt påstå att jag har nått ganska långt från att öka från 2 pass i veckan till 3 eller 4 med olika mängd och längd. Jag ska nog utforma ett blogginlägg som handlar lite mera detaljerat hur jag tränar och hur jag nått dit jag är idag, på så kort tid. Sedan i vintras började jag träna för Stockholm Marathon, då jag la till ett långpass i veckan (28+) och ökade allmän mängd överlag på samtliga pass. Jag har alltid haft svårt att vila, så är det. Är det inte innebandy, så är det fotboll eller allmän styrkeövning som har gällt. Jag tror att jag helt enkelt ha hittat nästa viktiga hörnsten i min löpning - vilan. 

Inför:  
Trosa Stadslopp är unikt på flera sätt och ett av dem, redovisade jag i förra inlägget att det var starten på min semester. Det började egentligen med att jag åt middag, sedan gick jag och vilade nästan en timme, kände mig som en gammal gubbe som tar mig en tupplur. Men det var skönt och välbehövligt. Jag samlade ihop alla saker relativt fort och det faktiskt rätt trevligt att för tredje gången, så skulle syrran (med min systerson eller hennes son om man så vill) följa med och det blev skjuts hela vägen. Mycket smidigt och effektivt, så tog vi oss till Trosa. Själv på vägen ner, funderade jag på många olika saker. Det kanske inte är någon större hemlighet att jag funderar mycket på både den ena och det tredje, egentligen hade jag inga tankar på dagens lopp.

Det är egentligen svårt att bygga upp tillräckligt med självförtroende inför det här loppet, med tanke på att när som helst, så kan foten bestämma sig för att inte vara med i matchen. Jag vill minnas att jag kände mig i en riktigt bra form förra året, när jag sprang på 32:10, så lämnade jag vårsäsongen med en riktigt härlig känsla. Idag visade jag inte hur jag skulle lämna Trosa. Väl på plats, kryssade jag mig fram ända till tältet, där jag hämtade ut nummerlappen. På förhand hade jag förstått att jag skulle stå i elitgruppen. En exklusiv grupp människor där jag ingår, inte illa.
 
 

Jag träffade jag olika löparbekanta, däribland Fredrik Uhrbom, som jag intervjuade i min löparserie. Första gången jag hälsade på han och det var en stor ära, det var även en överraskning med tanke på att han dagen innan hade kört på nästan under 14 minuter i ett elitspäckat lopp i Sollentuna GP (5000 m). Efter lite uppvärmning, fick jag ändå konstatera det jag hade misstänkt ett tag. Att foten faktiskt på riktigt var på bättringsvägen och all mer egen ordinerade vila hade gett önskad effekt. Sen var det bara dags att ställa sig bland eliten. Där stod jag. Tänka sig, vad fort det går på 2 år. Dags att se vad den här kroppen kan göra idag.
 
En ny minnesvärd resa har påbörjats.
Under: 
Att få stå längst fram med elitgruppen, var inte alls illa och det var inte någon särskilt stor trängsel. Däremot skulle jag kanske få uppleva den enda nackdelen att stå längst fram i elitgruppen. Det blev en jävla fart från början och jag som är känd (eller ökänd, beroende på hur du ser på saken) för min snabba starter, var inte sen att hänga på. När jag ser elitlöpare efter elitlöpare samlas i en klunga, så vill jag gärna hänga på lite grann och inte hamna mitt ute i ingenstans i fältet. Till slut började det att stadga sig i en lagom fart. 
 
Det må inte synas, men jag gör ett vinnande tecken!
 Utan att överdriva så var de 4 första km i riktigt hög fart, det där med foten kändes inte alls. Sedan efter 4 km så märkte jag att jag började "mysspringa" hamna i bekvämt tempo helt enkelt. 5 km-skylten passerade jag vid 17:14 och det är riktigt bra med tanke på att min rekord på den distansen är 19 sekunder bättre. När man har kommit in vid ungefär den här skylten, så är man tillbaka i "stadskärnan" om man får säga så. Där och då, förstår jag fortfarande varför jag håller detta lopp högt. All härlig publik och hur mörkret långsamt har börjat knacka på, ta över den här härliga midsommarnatten. Inte undra på att det är väldigt många elitlöpare som söker sig till det här loppet.
 
Det går snabbt, så att man inte ens kan hänga med med kamera!
Trots att jag hamnade i ett mystempo efter 4 km, så är målet självklart nu. Foten känns någorlunda hygglig och målet är givetvis att slå förra årets tid (32:10) och springa under 32, det är min högsta önskan och prioritet utan tvekan. Jag försöker hålla upp ett någorlunda tempo och när det återstår ungefär 1 kilometer kvar, växlar jag återigen upp och drar till minnes vad som har hänt de 2 föregående åren jag har sprungit i Trosa. Jag har avslutat med en stark spurt. Idag känner jag att jag inte har den där extra energin, men vid 500 meter kvar, så växlar jag upp ett snäpp och när det återstår 300 meter, så kommer den. Spurten som får jublet att öka och blickarna att fokusera på mig, det är där jag vill vara och det finns ingenting skönare att passera mål efter att ha tvivlat hur loppet skulle bli.
 
Äntligen i mål. Jag är den utan segerkrans just nu, om ni undrar. Men sen så...
Efter: 
Nya tiden löd 31:19 och återigen hade jag överraskat mig själv, det var tydligt att det inte fanns några begränsningar på vad jag kan åstadkomma. Trots mindre träning och mera vila, så har jag lyckats ännu en gång. Tempot var på 3:31/km och jag hade hållit samma tempo i en mil, så hade jag slagit ett nytt rekord. Jag som trodde att det skulle dröja ett bra tag tills att jag återigen fick känna den här känslan av att besegra sina tidigare jag. Jag har suttit i soffan och stirrat ut genom fönstret, undrat när min fot får vara frisk och när jag kan utmana på riktigt igen. Det tog inte alls för lång tid, utan nu är jag här igen.
 
Han visste om att han går en lysande löparframtid till mötes, därav glädjetårarna...
 Foten då? Jo, den kändes efter loppet. Inte allvarligt, men lite i varje fall. Den hade idag gjorde ett hästjobb. Vid mål så låg segrarkransen omhuldad min systerson. Vad var detta? Tydligen hade vinnaren Ababa Lama lagt sin segerkrans runt han, vilken trevlig gest. Min systerson storgrät vid detta. Vad betydde då detta? Att Lama tyckte att jag var kvällens stora stjärna och förtjänade kransen eller var det så att han såg att min systerson gick en fin löparframtid till mötes? Inte omöjligt. Vem vet, om 17-18 år, så står han som vinnare av Trosa Stadslopp. 

 
Bilresan hem, var väldigt skön och det var med ett stort smil som jag kikade ut genom rutan. Någonstans inom en, så börjar man tvivla på ifall man är kapabel att överraska igen. Att jag har passerat zenit om vad som är möjligt och det här var början på slutet. Icke, sa Nicke. Jag vägrar ge upp och löpningen har gett mig så otroligt mycket självförtroende och själsig styrka, att jag står på pall i minst 100 år. Vi kom hem vid 23-tiden och det var bara att packa och skriva ut biljetter. För strax efter klockan 5 på lördagsmorgonen skulle klockan ringa, för avfärd mot Arlanda och resan ner till Hamburg. Hur det gick och hur min fot reagerade på detta, får ni reda på, senare i veckan.

Fotnot: Jag ber om ursäkt för kvaliteten på bilderna, det är nästan ett större illamående än en berg-och-dalbana. Jag har uppenbarligen svårt att stå still.