lördag 29 september 2012

Vila. Ack, du sköna vila.


Efter att ha sprungit två lopp på samma dag, så tog jag välbehövlig vila under senare delen av lördagen och softade oerhört under söndagen. Det är ett perioder av intensiv träning med både det ena och andra, som både stärker min löpartro, samtidigt som man ifrågasätter den. Den gågna veckan som har gått, har jag sprungit två löppass. Under onsdagen blev det nästan 9 km terräng, på snittiden 4:13/km. Riktigt starkt tycker jag. Men ibland i de trögaste av stunder, vad segt det kan vara. Men jag är van vid att jag dessa negativa tankar, kommer titt som tätt. Men när jag väl besegrar dem längs vägen, så är jag extra glad över min prestation. Det handlar om pskye, min uthålliga karaktär. Jag är stolt över den och fortsätter att jobba hårt med med det mentala spelet.

Det andra träningspasset var under fredagen och det skulle dock bli kortare. Men redan när man kom hem från jobbet var man otroligt trött och seg. Jag hade sovit sisådär under veckan, förutom det har jag har haft en korpfotbollmatch, två innebandyträningar och ett löppass. Inte undra på ifall kroppen säger till mig att ta det lugnt. Gjorde jag det? Givetvis inte, jag drog ut på en 6.5 km-runda längs asfalt i stort sett med några backar. Det blev 4:03/km, en av de starkaste träningstiderna hittills. Noterbart är att under den 5:e och 6:e kilometern, sprangs bägge på 3:56. Det går att kräma på helt enkelt trots att man har kört hårt i 4 kilometer, det är kul att se.

Så nu är det två träningspass till ända, det blir inga mer löppass den här veckan och för första gången på ett tag, så är det inga inplanerade lopp. Även om jag har hoppat över lopp under helg förut, så är det pga sjukdom och privata skäl. Denna gång är jag helt fri och kan vila mig i form under lördagen, till söndagens innebandymatch. Även om jag älskar löpning, älskar jag också den frihet som kommer i dessa luckor.

Så med andra ord, har jag inte detta lopp inplanerat...


Jag trodde inte att det skulle gå så bra på milen som det har gjort, jag trodde definitivt inte att jag skulle orka en halvmara och få en bra tid på köpet. Så jag skulle säkerligen inte göra bort mig på Lidingöloppet i 30 km terräng. Men jag känner också någonstans, att jag får vara försiktig hur högt jag egentligen siktar, framförallt när det är min första löpsäsong. Men jag beundrar alla som springer loppet och önskar alla i morgon, stort lycka till. Det är inte omöjligt ifall jag springer LL 2013 eller 2014, vi får se vad framtiden har i sitt sköte för mig.

onsdag 26 september 2012

Topploppet - Jag mådde inte toppen...

Datum: 22 september 2012 Distans: 5 km Placering: 9 Tid: 19:39
 
 
Inför: Lördagen inleddes med seger i Solsidan Runt (5 km) och bara 2,5 timme senare skulle jag stå redo för att springa nästa lopp. Det var egentligen helt sjukt, för jag hade redan den 8 september täntk att springa två milslopp i form av först Sicklaloppet och sen Kistaloppet. Men både svåra förkylningssymton och hård träningsvärk, valde jag klokt i att avstå Kistaloppet, trots ett positivt resultat i Kistaloppet. Dessutom skulle jag dagen efter springa ett lopp också, så jag ville inte köra helt slut på mig själv.
 
Men när man satt på tåget från det första loppet, var det bara att byta ut den ena nummerlappen och på med Topploppets nummerlapp som man hade fått på posten tidigare. Smidigt, att få den hemskickad. Så att man slipper vara så tidig till tävlingsområdet och sen stå i kö, för att hämta ut den. Problemet var bara att jag nästan hade maxat under Solsidan Runt, men med rädsla att vara helt slutkörd, så var jag inte på 100% under Solsidan Runt. Kanske runt 90-95% som bäst, men kroppen var seg och jag mådde ju faktikt illa i slutet mot första loppet. Inget bra tecken och rent mentalt, var jag verkligen inte intresserad av att springa ett andra lopp. Jag var helnöjd med hummer, champagne och träningskort och ville slänga mig i soffan. Ta det lagom lugnt, en skön isig lördag.
 
När vi dök upp i Hagaparken, så var det ännu kyligare och det märktes att det var större tryck i detta lopp. Området var fullt av människor och arrangemang av olika slag. Pulsen var större, men jag var inte särskilt intresserad. Jag var egentligen mer intresserad av att uppsöka närmaste bajamaja och det var skönt att, till skillnad från halvmara, att det inte var någon kö. Halleluja för ingen kö. Fast en bajamaja är alltid en bajamaja, har man tur kan man andas med näsan för en gångs skull.
 
Eftersom Topploppet kändes som mer inriktat mot tjejer och att det var mer ett allmänt jippo, än ett rent tävlingslopp baserad på fina prestationer med följande tider. Så hade jag faktiskt ingen större koll på konkurrensen den här gången. När alla stod och värmde upp lagom  till laget, var jag totalt ointresserad som vanligt att köra något sånt. Jag hoppades bara på att loppet skulle köra igång och att det skulle vara överstökat. Jag gjorde mig redo, att göra det jag inte gjort än. Springa två lopp samma dag. PANG.
 
Under: Loppet började på blött gräs, jag var inte helt säker på hur loppet skulle se ut. Men vi kom snabbt in på grus och senare asfalt. Det såg ut att vara en ganska lättsprungen bana, men med tanke på hur seg kroppen och framförallt mina lår kändes, så skulle jag nog bara vara glad att fullfölja loppet. Jag hakade överraskande på precis bakom den flygande ledargruppen. För jag fick veta efteråt att det var närmare 1300 som deltog i 5 km-loppet. Jag trodde absolut att det skulle vara hårdare konkurrens i starten, men jag var glad att jag höll ett okej tempo. Första kilometern averkades på starka 3:20. Sen började kroppen säga ifrån.

Kämpa på, Andreas!
Något som har varit uppe för diskussion på ett träningsforum är de något overkliga och retuscherade bilder som promotade loppet. Bland annat anklagas man för att man inte springer på riktigt, utan på en "green screen" och att det finns ballonger längs banan. Jag ska släppa den här bomben för alla som inte sprang loppet, det fanns ballonger och det var jävligt många av dem. Efter varje kilometer, fanns det en ring av ballonger som du sprang igenom. Till en början kunde jag tycka att det var lite småtöntigt, men framåt slutet, så var det väldigt peppande tycker jag.
 
Jag märkte att fick kräma ur den lilla skit som fanns kvar i låren, för ens att lyfta och det kändes som att jag sprang i slow motion den här gången. Efter lite mer än 2 kilometer, så dyker något konstigt upp. Helt plötsligt springer man in i tält, där discoljus, rök och elektronisk musik pumpar in. Ett välkommet inslag och jag som utomstående löpare, tycker att det var både häftigt och upplyftande. Jag är egentligen ingen hälsolöpare, utan mer än hardcorelöpare som jagar förbättring hela tiden och analyserar allt i flera led.
 
Min extrema slow motion-fart, känns när de 2 sista kilometrarna börjar komma och den är lägre än t o m min snabba träningsfart. Men det är inte många som kommer ifatt än, konstigt nog. Det är snarare jag som kommer ifatt de 10 km-löpare som fortfarande är i spåret. Lite senare dyker massa tjejer i brasilianska utmanande kläder, som kille, är det svårt att inte titta åt det hållet och jag blev lätt distraherad. Förlåt mig.

Här kommer jag. Inte långt från mål, men inte långt från döden heller antagligen!
 
 
När jag äntrar stigen, som snart innebär att jag är vid mål. Så trots att jag många gånger rent mentalt, har gett upp i loppet, så har jag ångat på ändå. Jag har orkat. För bara 1 vecka sedan sprang jag halvmaran och visst, dök det upp negativa tankar. Men inte lika intensiva som det var som i det här loppet. Det är som vanligt en oerhört skön känsla att känna att man har besegrat fysisk smärta och ändå kört på. Men i mål, kom jag. Äntligen.

Jaaaa!


Efter: När jag väl hade passerat mållinjen, så var faktiskt tiden inte speciellt viktig till en början. Jag överhuvudtaget inte innan loppet, vågat mig på en någon formulering. Mer än att "under 20 minuter" vore något grymt. Mycket riktigt, så hade det blivit för dagen klart godkända 19:39 under dessa förutsättningar. Så "segt" har jag inte sprungit 5 km, sedan mina första 5 km-lopp den här säsongen. Men med tanke på hur jag kände mig under loppet, så får jag ändå gilla läget och vara helt nöjd med den här tiden.

Sen ville jag bara sitta ner och få komma igen. Jag hade lyckats igen, i min strävan att uppnå något. Nu har jag sprungit två lopp samma dag (två femmor förvisso, men ändå). Men nu var det gjort och jag inser att det kanske inte var det lättaste, men gjort är det i varje fall. Efter målgång fick man en gottepåse med lite allt möjligt i, lite sedvanliga fruntimmerssaker. Givetvis ingick det en medalj. Det lite tråkiga, när man har fått medalj två gånger samma dag och ser att bägge medaljerna är båda lite billiga och kommer från samma företag. Men man kanske hade höga förväntingar efter halvmaran, vad vet jag?

Att sen få komma hem och andas ut, ta det lugnt och njuta av det man har gjort. Är en skön känsla, lördagen blev inte så tokig ändå. Att komma på niondeplats av 1300 löpare i ett lopp, när man inte är i toppform. Det kan jag bara vara helnöjd med.

Banan som helhet? En ganska lättlöpt bana och med endast ett lopp i fokus en dag, så hade jag givetvis gjorde en bättre tid. Det var inte alls backigt som Solsidan Runt, men jag får nog säga att båda banorna var nog ganska jämna i vad jag tycker är trevliga banor.

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58
22 september - Solsidan Runt (Saltsjöbaden) - 5 km - 18:47
22 september - Topploppet (Solna) - 5 km - 19:39
 
 


söndag 23 september 2012

Solsidan runt - Vinnare med hummer & champagne

Datum: 22 september 2012 Distans: 5 km Placering: 1 Tid: 18.47
 
Det kändes att man hade sprungit en halvmara, framförallt när jag endast hade sprungit 13-14 km tidigare någonsin. Så lyckades jag alltså trycka in ytterligare 7 km av outnyttjad energi. Dagen efter var det innebandymatch på schemat, sedan var det lätt vila med korpfotbollmatch innan löpträningen återupptog under onsdagen. Kroppen har nog inte hämtat sig helt efter den kraftiga förkylning jag råkade ut för. Det blev två rätt så korta löppass och det märks att jag inte har träning som vanligt sedan egentligen en månad tillbaka, då kroppen inte känns lika "fräsch" som vanligt. Samtidigt som innebandyträning och korpfotboll har tagit en hel del tid givetvis.
 
Solsidan Runt skulle innebära det första av två lopp samma dag. Vilket givetvis säkert både rent medvetet och omedvetet skulle ändra mitt upplägg inför det första loppet.
 
Inför: Det skulle bli lopp på "hemmaplan". Senast det begav sig i förra årets upplaga av Solsidan Runt, stod jag ute i skogen som funktionär. Någon veckan inför den upplagan, så hade jag funderingar på att kanske testa att springa loppet. Men det blev inget med det och den impulsiva löpartanken försvann där och då. 8 månader senare dök samma tanke igen, på en restaurang i Västerås och den vara mera intensiv. Den tanken startade hela den här löparkarriären och satte bollen i rullning. När nu andra upplagan av Solsidan Runt skulle gå av stapeln, så skulle jag finnas redo.
 
En av Solsidan Runts unika saker - en präst på Segway!
 
 
Jag kände att jag gärna ville springa 5 km, om jag skulle hinna med dagens andra lopp (Topploppet) samma dag för att sy ihop det rent tävlingsmässigt och tidsmässigt. Efter en kort tur med Saltsjöbanan ut mot en riktigt kylslagt Saltsjöbaden, så var det bara att försöka hålla sig värmefylld, så att man inte skulle gå sönder. Det var en hel del människor man kände som skulle stå funktionärer och det märktes att man vara på "hemmaplan" och förhoppnignsvis skulle ma ngöra bra ifrån sig. Det var ett tag sedan jag sprang 5 km, så jag kände att jag skulle kunna göra bra ifrån mig.
 
Strax innan start granskade jag det förhållandevis lilla startfältet och såg att det inte borde vara så stora svårigheter att ta en topplacering. Jag brukar inte delta i den allmäna uppvärmingen, så även denna gång. Istället satte jag på mig mina hörlurar och gjorde mig redo att sätta igång.
 
Under: Pang sa startpistolen eller inte...det var något originellt, en biltuta som fick sköta starten av loppet. Jag kom iväg i hygglig start, tillsammans med några till som låg i topp. Men bara efter 3-400 meter så låg jag i ensam ledning. Enligt min klocka så lyckades jag faktiskt få 3:10 första kilometern, riktigt bra gjort. Sedan blev det långsammare, då det blev lite backigt och motlut.
 
Eftersom jag var i stor ledning redan från början egentligen, gällde det att hacka på cykeln som fick agera farthållare för mig. Men det givetvis var det ovant, att vid ett lopp, var den som drar istället. Jag kikade bakom axeln några gånger, men jag såg inga motståndare närma sig överhuvudtaget. Det kändes nästan lite som ett vanligt löppass för mig, eftersom jag var totalt ensam. Bortsett från ledarcyklisten och några enstaka människor längs banan. Efter 2,5 km, började jag må illa och det påmindes om torsdagens löppass som jag bröt för tidigt. Är det hur jag ätit eller inte? Jag började undra för mig själv varför det började bli såhär. För otränad på 5 km, var jag ju definitivt inte. Dessutom var det faktiskt inte en helt lätt bana, det där backiga fortsatte loppet igenom och man fick aldrig någon behaglig rytm egentligen som man får vid flacka lopp.
 
När det återstod 1,5 km, så hade kroppen utsått en hel del pga illamåendet. Det var nästan så att jag behövde ställa mig vid sidan av och spy, det var otäck känsla. Framförallt, när jag var i stor ledning och mina lår inte sa ifrån. Det här hämmande mig och det blev kostsamma sekundrar som började ticka, då jag mot min vilja fick slå av lite på takten. Men jag gav mig självafan att jag skulle klara av hela loppet oavsett spykänslor och det var väldigt skönt att komma i mål på den röda mattan och var först.
 
Efter: Omedelbart efter målgång, tvingades jag gå bakom målet och sätta mig ner för att hålla nere spykänslorna. Det var hemskt och jag vet faktiskt inte dagen efter varför mina två senaste löprundor har präglats av detta. Men till slut lugnade det ner sig, så att jag inte behövde spy akut i varje fall. Tiden blev godkända 18.47. Ingen monstertid egentligen, men klart nöjd med det. Hade inte illamåendet dykt upp, kanske jag hade pressat under 18. Men så får man aldrig tänka.

Hur var banan? Det var blandat med grus och asfalt. Ganska behaglig underlag, som dras ner av att det var rätt så backigt och emellanåt ojämnt. Men en helt okej bana, som man kanske inte slår rekord på. Men man hade pressat sig lite mera, ifall man hade haft mera draghjälp av andra löpare. Dessutom var det kyliga vädret inte så himla kul heller.
 
Här blir jag intervjuad efter målgång!
 
 
Genom att vara segrare av 5 km, så blev jag intervjuad efter loppet av både Löpning för alla (Intervju för Solsidan runt) och av en speaker inför folk i målområdet. Det var ovant och kändes kul, jag var inte riktigt redo på detta och kan jag kanske se detta som en övning inför framtida eventuella vinster måntro?
 
Priserna går inte av för hackor heller. Jag fick en flaska champagne och hummer (Solsidan runt är bra på att driva med den bild som finns av de människor som bor i Saltsjöbaden och ni kanske har sett tv-serien Solsidan? Precis så är det en hel del på riktigt här.) Dessutom blev det ett valfritt pris och jag valde ett presentkort på ett halvår på World Class, jag får hoppas att jag får arslet ur och kan dra mig till gymmet under vinterhalvåret. Dels för att förstärka en del muskler, som krävs för löpning.
 
Här står jag med dagens middag?
 
 
Summa summarum, så var det riktigt kul det här och även om det var c:a 65 deltagare. Så stod jag ändå där som en vinnare i slutet och jag var lycklig över min första tävlingsvinst. Det här kan helt klart användas som sporre inför framtiden, det är ju alltid kul att vinna.

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58
22 september - Solsidan Runt (Saltsjöbaden) - 5 km - 18:47
 
---
Illamående efter loppet alltså? Hur skulle det gå i Topploppet 2,5 timme senare, det blir mer info om det om någon dag.

fredag 21 september 2012

Solsidan runt och Topploppet - Här kommer jag!


Så hur har tiden egentligen varit sedan halvmaran i lördags? Jodå, som jag skrev, så var resterande lördagen och söndagen väldigt jobbiga för mina kära lår. Men med total vila under måndagen och korpfotbollsmatch under tisdagen, så började kroppen sakta att återhämta sig.

Under onsdagen var jag ute och sprang 7.12 km, det blev en snittid på 4:25/km. Något besviken blev jag nog, jag hade bra fart och körde hårt. Men träningsfarten, brukar faktiskt inte ge någon större indikation utan det är mer "känslan" som gäller. Det kändes som att man hade laddat om rent fysiskt i varje fall.

Dagen efter så var det premiär för min pannlampa, som jag hade fått som minipresent av mina föräldrar tack vare min fina insats i halvmaran. Pannlampan funkade fint och jag var nöjd med mitt senaste tillskott i min löpning. Jag sprang sent, vid halv 10-tiden ungefär, jag hade en lång arbetsdag innan. Så jag var trött både fysiskt och psykiskt, men jag sprang ut och skulle springa min, lite mera intensiva 5 km-runda. Jag sprang ganska kort inpå middagen, så det blev tyvärr ingen 5 km. Utan "bara" 4.6 km, men med fina 4:03/km. Bland det bästa jag har gjort under mina löppass. Jag fick ut det jag ville och nu under fredagen är det total vila igen, för under lördagen blir det nämligen två lopp.


Första loppet för lördagen, är Solsidan runt i Saltsjöbaden, som går "runt hörnet" för mig. Det blir på hemmaplan, så att säga. Jag har inte själv sprungit den sträckan, men det är kul att det är så pass nära. Jag kommer att springa 5 km och hoppas att jag kommer att göra en fin tid, helst under 20 minuter beroende på vad vi har för bana framför oss. För 3 timmar efter start så blir det...

 
...start i Topploppet. Förhoppningsvis hoppas jag kunna ställa om både mentalt och fysiskt, till ett nytt 5 km-lopp i den fina Hagaparken. Men jag räknar inte med att jag ska få två bra tider samma dag, men jag håller tummarna för att jag kommer göra bra ifrån mig här med.
 
 
Mer om mina lopp, läser ni givetvis på bloggen under helgen!



tisdag 18 september 2012

DN Stockholm Halvmarathon - Ytterligare ett berg har bestigits

Datum: 15 september 2012 Distans: 21.098 m Placering: 247 Tid: 1.24.58 (nytt PB)
 
Det var aldrig tänkt att jag skulle springa ett halvmara, inte ens 2013 egentligen. Så var planen. Men efter att ha spenderat lite tid på ett hotellrum i Hong Kong och bläddrat igenom en löpartidning, där det fanns en annons om loppet. Så blev jag mera sugen och tyckte att man trots allt kunde anmäla sig och göra sig ett försök. Men egentligen så betydde det inte att jag egenltigen tänkte springa, trots att man var anmäld i mitten av juli. Kalla det en "act of passion", att jag anmälde mig överhuvudtaget. Det var bara skönt att vara anmäld, så hade jag möjligheten att springa ifall jag hade lust. Förmodligen skulle jag avstå.
 
Men 2 månader gick fort och helt plötsligt började det närma sig start i min första halvmara någonsin, efter att både slagit fina rekord på både 5 km och 10 km. Så var inte halvmara helt omöjligt längre. Jag hade förvisso aldrig sprungit mer än c:a 13-14 km på ett löppass och undrade hur kroppen skulle reagera på en så'n lång tävlingssträcka i ett bra tempo. Skulle jag gå sönder egentligen? Men ingenting var nu omöjligt egentligen.
 
Inför: Jag tackar gudarna för att loppet låg sent på eftermiddagen, så jag hade chansen att få sova lite på lördagen. Men sömnen var dålig, tyvärr, trots att jag hade runt 10 timmar att sova på. Var jag nervös? Nej, jag tror inte det. Men man vet aldrig. Jag har sprungit några lopp med mycket människor i, som det var lite hype kring. Men det här skulle ändå slå allt överhuvudtaget. Trött, sliten efter veckan och såklart, lite förkyld. Med ett endast långpass, eller "riktigt" träningspass överhuvudtaget på c:a 2,5 veckor (exkl. tävlingslopp). Så hade jag faktiskt ingen aning hur det här skulle gå. Jag skrev lite blygt på bloggen att jag skulle sikta på en tid under 2 timmar, men innerst inne sedan jag inombords hade bestämt mig för att springa detta lopp, så hade jag siktat på "sub 90" i detta lopp.
 
Det var den här fina banan, som jag ska skulle debutera i!

Hur jag skulle nå dit, vet jag faktiskt inte. Jag visste ärligt talat inte om kroppen ens var redo för ett sån't här långt lopp, kroppen har fått sig många smällar den senaste tiden och jag vet att jag inte har lyssnat på vad kroppen säger. Att kombinera ökad löpning med innebandy, korpfotboll, heltidsjobb och övriga aktiviteter har varit egentligen helt omöjligt. Men jag har fixat det, till följd att vilan har egentligen varit oerhört sekundär och kroppen börjar känna av det. Men jag kan inte hjälpa att jag känner att det här med att springa lopp, är som en drog. Jag måste, bara måste. Så länge jag känner att jag har "bra tider" i mig. I Sicklaloppet och Hälsoloppet, då jag kände mig rätt så hängig, så kände jag hade just "bra tider" i mig. Jag drog med riktigt bra tider.
 
Med en halvmara, är det evighetslöpning deluxe för mig. Det är helt nytt för mig och inte en distans, som jag någonsin kommer att satsa mer på, tror jag. Med mig vet jag inte, men det blir lite extra att springa på det här sättet. Min spurtinledning som jag springer numera under 5 och 10 km, kan jag inte syssla med när det är mer än två mil framför mig.

 
 
Under: Jag hade egentligen sämsta tänkbara start. Jag drack eller åt inte tillräckligt, dessutom skulle jag gå till bajamaja med mer än en halvtimme före start och det tog en jävla tid. Så det var nästan bara att rusa från bajamajan till startfålla (den första), för att göra sig redo. Grädde på moset, var väl att min klocka inte registerade i km längre utan i miles. Lite extra pommeskrydda på detta, var att bara min ena hörlur funkade optimalt. Den andra sprakade det i för det mesta. Så var jag redo för halvmaran? NEJ!

Det var trångt i början, men jag skulle köra lite slalom i början!


Men det var bara att köra när väl startskottet ljöd, i början var det så trångt så det var bara att försöka göra rum för sig själv och kryssa sig igenom för att hamna i ett lagomt temp. Halvmaran har olika farthållare. Det fanns bland annat farthållare för 1:20 och 1:30. För att nå mitt egentliga mål på under 1:30, så skulle jag åtminstone vara före farthållarna för 1:30. Då var det bra att jag skulle hålla koll på 1:20-farthållaren, då var det långt bak till näste farthållare så att säga.

Det blev ingen startspurt som sig brukligt och jag var väldigt sparsam med farten i början, men jag körde på ganska bra i ett hyggligt tempo. Men med så många människor i ett och samma lopp, många duktiga löpare med andra ord. Så visste man inte riktigt var någonstans man skulle lägga sig för att få bäst tempo. Tanken var att jag skulle hålla samma stadiga tempo loppet igenom, det är alltid svårt att hitta den där perfekta balansen för det. Men jag tyckte att jag öppnade på bra. Efter 3 km började känna mig trött, men den tröttheten försvann ganska snabbt. Strax innan 5 km, dök det upp en bekant, som sa "Häng på". Lättare sagt än gjort, han försvann långt framför mig innan nästa andetag egentligen. Var jag så seg egentligen? Njae, det tyckte jag inte. Men jag hade inte lust att växla upp tempot för att tappa fatalt inför andra halvan.

Jag kom in på under 20 minuter på 5 km. Det kändes som en trevlig bekräftelse, då jag inte tagit i nämnvärt och jag pinnande på rätt bra och även om jag förstod att kroppen fick jobba extra nu. Så kom jag in på strax över 40 minuter efter 10 km. Lagom fart och nästan lika snabbt som de första 5 km. Jag tycker att kilometrarna mellan 10-15 gick hyggligt bra, även om det var rätt segt mentalt. Men jag var överraskad över att det blev under 20 minuter igen på den här sträckan. Jag är övertygad om att den trevliga banan och publiken runt omkring, gjorde sitt till för mig, då det blev enklare att bara göra loppet på ren rutin.

Men efter 15 km, blev det jävligt segt både mentalt och även fysiskt. Det började bli väldigt sega ben och jag hade inte den där "positiva kraften" i kroppen som jag har tidigare har haft. Det var som att vid 15 km, så skulle kroppen börja stänga ner sig själv. Det är inte som den där gamla mjölksyran, som jag kallar muren, som dyker upp. Oh, nej. Kroppen bara börjar stänga ner sig själv som en butik som närmar sig stängning.

Jag visste att jag låg bra till rent tidsmässigt, så det vore jättetråkigt att inte få springa klart loppet och göra det man hade siktat på. Dessutom hade jag hela tiden i huvudet, för det jag hade blivit varnat om ett par gånger innan loppet. Det kommer att komma en jobbig backe framåt slutet. När den dök upp, så var kroppen snart urkopplad från all energi. Backen såg inte våldsamt jobbig ut, rent allmänt. Men när den dyker upp på det här viset, strax innan slutet, var extra jobbigt. Inte nog med att kroppen var redo att checka in, i den här backen, blev det ännu värre. Jag fick enorm kramp i bägge vader, smärtan var som sendrag och det var hemskt. Nu trodde jag att jag var färdig, att det var dags att kasta in handduken. Hela den uppförsbacken, så pumpade den här smärtan till och från. Men när jag äntligen hade klarat backen och skulle ner för Götgatan, så njöt inombords. Trots enorm trötthet och smärta, så klarade kroppen av det och nu var det bara att flyga fram mot mål.

Med mindre än 1 km, dök den otäcka känslan i bägge vader upp igen. Men jag skulle bara klara den sista biten också, ingenting skulle stoppa mig från min målsättning idag. Ingenting. När jag tillslut, drog till med en minispurt, höjde jag näven mot skyn och var väldigt glad över mitt lopp. Men framförallt att jag hade klarat halvmaran och inte var helt paj. Jag är lycklig nu!

Här ligger jag, helt utpumpad! Men lycklig!

Efter: Det var en sån skön känsla att få reda på att man hade sprungit sin första halvmara på 1.24.58, en alldeles strålande tid. Det går inte att skyffla under stolen med. Det var fantastiskt bra. Dessutom fick jag en finfin medalj, jag var riktigt stolt över den och den kommer att för alltid bli ihågkommen för min första halvmara och det skulle inte förvåna mig ifall den finns med mig om 50 år, då jag minns tillbaka vad jag har gjort i mitt liv och framförallt vad jag har vågat. Våga springa halvmaran, som egentligen har varit otänkbart under en lång tid och nu har gjort det.

Banan var fin och det var en trevlig folkfest, man njöt över att få springa på gator och torg, som du själv har kryssat över i promenerande stil. Det fanns ingenting att klaga på, förutom den enorma väntan på bajamajan. Men där finns det inte mycket att göra direkt.

Att få pusta ut efter loppet och bara få vara, det var härligt. Jag sätter alltid enorm press på mig själv, idag var den pressen väldigt stor och jag klarade det. Kort därefter, behövde jag streching i mina vader. Kroppen behövde få vila nu. Det roliga är att under både resterande lördagen och söndagen, så hade jag så himla ont i låren. Det var helt sjuk smärta, även ryggen fick sig en törn. Jag spelade även en innebandymatch tidigt under söndagsförmiddagen, det var knappt så att man var vid medvetande av allt ömmande smärta. Men på något sätt, gick det. Men jag lovade mig själv att jag skulle ta det lugnt ett par dagar efter det.

Bilden säger allt. Det är det här jag kämpar för!

För det den har gjort, det är makalöst. Ibland så, finns det dagar då du bara älskar livet. Idag var en så'n dag.

Fotnot: Det kommer att bli fler bilder från loppet, men först måste jag köpa loss några. I ett sån't här trevlig lopp, så är det klart att jag kan ge en slant för dessa.

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28
9 september - Sparbanksloppet (Norrtälje) - 5.5 km - 21:37
15 september - DN Stockholm Halvmarathon (Stockholm) - 21.098 km - 1:24:58

---

Psssst....

...nästa års lopp har redan börjat falla in i kalendern. Men det enda loppet som just nu är bokat och betalt för 2013 är faktiskt...

 
...men det är en annan historia.

 
 

fredag 14 september 2012

Framåt marsch!



Det har hunnit bli 15 lopp sedan jag fick en impulsiv tanke i Västerås i mitten av maj att börja springa lopp. Vem vet, när man stod på startlinjen vid Skärholmsloppet, vad man egentligen skulle tro. När jag efter 5 km, var alldeles spyfärdig och hatade allt vad löpning hette. Att jag sedermera tog beslutet att leta upp fler lopp framöver, betydde att jag cementerade och övertygade mig själv att jag skulle göra ett seriöst försök att springa lopp. Men det där är en historia, som jag gärna vecklar ur mera vid ett senare tillfälle.

---

Hur ser hösten och avslutningnen för min egen del?

15 september - DN Halvmarathon - Stockholm - 21,098 km
22 september - Solsidan Runt - Saltsjöbaden - 5 km
22 september - Topploppet - Solna - 5 km

6 oktober - Solviksloppet - Bromma - 4 km
7 oktober - Hellasloppet - Nacka - 5/10 km

14 oktober - Hässelbyloppet - Hässelby - 10 km



















Det kommer alltså bli premiär att springa två lopp samma dag den 22 september, dock bara lopp på 5 km vardera. Men ändå, jag hoppas att jag pallar det. Tanken var att jag skulle springa både Sicklaloppet och Kistaloppet, men med tanke på träningsvärk och förkylning samt att bägge var på 10 km, valde jag att avstå. Som det ser ut att bli, så är det Hässelbyloppet som avslutar säsongen 2012 för min egen del. Det känns faktiskt lite vemodigt att löpsäsongen kommer att gå mot sitt slut, även om jag de senaste loppen har kämpat och utstått den ena smärtan efter den andra. Så njuter jag av loppen och allt runt omkring. Att åka till Norrtälje tidigt en söndag, dagen efter ett annat lopp, det är väl kärlek om något?

---


Nästa lopp som fokuserats stenhårt på nu är min första halvmara i och med DN Stockholm Halvmarathon som går av stapeln imorgon, den 15 september. Jag har faktiskt varit nervös de senaste loppen, men det här loppet är jag redan nervös dagen innan och känner "fjärilar i magen". Det blir mitt solklart största lopp och att få springa i Stockholms stadsdelar kommer att bli helt klart en upplevelse, det gäller bara att få armbåga sig fram.

Sedan mina lopp förra helgen, har jag "bara" varit ute en gång och sprungit och det var i onsdags. Min GPS-klocka har både varit med och inte varit med mig den senaste tiden, nu lyckades den inte med att hitta någon satellit av någon konstig anledning. Så jag sprang bara med vanligt tidtagarur. Så jag vet inte exakt hur långt jag sprang. Men jag kan gissa att jag sprang mellan 12-14 km, så långt har jag aldrig sprungit förut utan att pausa. Jag hade ett bra tempo och kände mig i god form.

Annars har det varit lite kroppsträning, innebandy och korpfotboll under veckan. När jag skriver detta, är det fredag och jag känner mig lite trött och seg. Idag har det varit total vila inför morgondagen, jag hoppas att lite god sömn blir det som behövs innan det är dags att göra entré på Stockholms gator som löpare.

Jag kommer försöka att njuta varenda minut imorgon. Det blygsamma målet är att komma i mål överhuvudtaget och helst under 2 timmar, men jag satsar inombords på bättre än så.

Vi ses!

onsdag 12 september 2012

Sparbanksloppet - Och så var det bara upp å köra igen...

Sparbanksloppet
Datum: 9 september 2012 Distans: 5.5 km Placering: 10 Tid: 21:37
 
 
Jag var nöjd med min tid i Sicklaloppet. Jag hade inte löptränat på länge och jag hade en envis förkylning som har legat över mig under en längre tid. Så jag var nöjd med loppet, men som jag också skrev i mitt blogginlägg om det loppet. Så var jag så himla less på löpning, jag fick kämpa både mentalt och fysiskt med att orka med loppet. Det var en prövning utan dess like. Jag seglade på den sköna känslan under hela lördagen. Men bakom all glädjeyra att ha klarat hela loppet, så döljde sig Sparbanksloppet dagen efter i Norrtälje - skulle jag springa eller skulle jag avstå?
 
 
Innan: Att vakna en söndag av väckarklockan, för sjunde gången denna vecka, är inhumant och jag som älskar att sova och dra mig länge. Så jag lovade mig själv att jag skulle bestämma när väckarklockan ringde och känna efter hur låren kändes, med tanke på den enorma smärta jag hade levt med under gårdagens eskapader. Men jag bestämde mig att nu kör jag, men att åka relativt tidigt, till Norrtälje är kanske inte sådär jättepeppande.
 
Det var dags att göra sig i ordning om som följeslagare, föjde min far med, min största supporter och det var bara välkommet med sällskap en lång resa som denna. Att sätta sig på bussen ut mot Norrtälje en söndagsförmiddag, det mina vänner, är inställning och visar på karaktär. Hade någon frågat mig för över 4 månader sedan att "Hej, vi springer lopp på lördagen och sen gör vi det igen, fast så långt bort i Norrtälje", så hade jag trott att den här personen hade haft stora psykiska problem. Men fram till all den här perioden som jag är inne nu och kommer vara i under en längre tid i mitt liv förhoppningsvis, har lärt mig att det är bara jag som kan sätta gränserna. Att det jag vill är inte omöjligt, inställning och flitighet visar vägen.
 
Det som faktiskt satte ner känlsan för loppet, var att det faktiskt var 5.5 km och inte 5 km som det hade annonserats innan om. Utan de mätte banan först efter de hade gått ut med en inbjudan, det drog ner lite mitt pepp innan loppet. Jag springer ogärna udda distanser, utan jag vill att det ska vara 5 eller 10. Men det skulle inte slå ner mig helt, utan det var bara att köra.
 
Detta skulle bli mitt andra besök i Norrtälje sedan jag sprang NT-loppet i början av juli. Nu skulle dagens batalj utspela sig vid Campus Roslagen. Det var ett litet lopp, det kunde man konstatera och ett litet lopp har jag inte sprungit sen Musköloppet 2 dagar efter NT-loppet, det tyckte jag var trevligt och även det har sin charm. Efter lite uppvärmingsjogg, var det bara att ställa sig i fören. I ledet, fanns också två bekanta ansikten som man hälsar på och snackar med, som likt mig, verkar vara run-a-holics och dyker upp på varje lopp som finns. I loppet fanns också vinnare av damklassen i Sicklaloppet och rekordhållare i samma lopp; Ulrika Flodin, som tävlar för Rånäs som arrangerar loppet. Kul. Bara att hänga med då.
 
Jag (helblå) precis vid starten, med hörlurarna igång såklart!
 
 
Under: Nu kunde vi konstatera en sak, min GPS-klocka var full och jag har inte haft möjlighet att frigöra minne på den. Så jag kunde inte se mina snittider per kilometer, något som jag alltid försöker ha koll på under loppen. Dessutom fanns det inga km-skyltar i loppet, fick jag veta strax innan start. Tråkigt, tycker jag. Å andra sidan, så ser jag det här loppet, med tanke på den enorma träningsvärk från dagen innan och innebandypass + förkylning på det, detta lopp som ett träningspass och sen får det bli som det blir sen.
 
I början vid asfalten kom jag iväg bra, jag låg bland de främre och jag vidhöll att köra min kära "spurtstart", något som har blivit mitt löparsignum. Men det dröjde inte länge, innan vi kom in på oerhört svårsprungen terräng. För mina lår, så var det inte skonsamt och jag märkte direkt att det här loppet kommer att kännas ända fram till målsnöret. Det var en oerhört oinspirerad bana och det var längesen, jag sprang ett tungt lopp som denna. Senast var ute på Ingarö och Paradisloppet i juni, ett lopp som väckte dåliga minnen. Dessutom var det ett lopp, som i sig var två varv inne i den 5.5km-långa sträckan. Men visst, jag löptränar nästan uteslutande på terräng, så det här loppet var ett kvitto hur pass bra jag verkligen är när det gäller.
 
Banan var också trång och rätt så otydlig, men när jag närmade mig mål. Så kände jag mig nöjd över att klara av denna krävande bana och även om loppet kanske inte var det roligaste, så var det härligt landsortskänsla över det hela och det kan faktiskt var ganska befriande att det är ett lopp med inte så många deltagare i. När äntligen var i mål, var det på en godkänd tid och känslan av att jag inte räds särskilt mycket längre.
 
Efter: Tusan, vad negativ jag låter. Trött, åka långt, tråkigt lopp och bara massa ont. Var det så illa egentligen? Nej, det var det inte. Men man måste överkomma massa mentala hinder under hela dagens gång, det kan vara jobbigt framförallt, när du har haft ett lopp dagen innan. Men det absolut bästa, var faktiskt efter loppet. Jag var 7:e plats av killarna och 10:e plats totalt. De 10 bästa i varje klass fick välja någonting från prisbordet, precis innan det så ropades man ut med sitt fulla namn och "stå på pallen". Kändes verkligen riktigt bra arrangerat av Rånäs 4H trots loppets litenhet att kunna utföra något dylikt. Jag valde en fin träningsoverall, det har jag inte riktigt haft i min kollektion tidigare och de tyckte jag var extra trevligt att lämna Norrtälje för. Första "pallen" man står på och lite stolthet växte fram inom en.
 
Jag (andra från höger) applåderar duktiga löpare idag. Pallen idag! Stort!
 
 Jag blev lite besviken att ett sån't fint lopp som Sicklaloppet saknade en medalj, jag fick dock svar i min blogg från loppets tävlingsledare. Kudos till tävlingsledaren att han skrev anledningen till att det inte fanns. Men vet vad det bästa är i Sparbanksloppet? En riktigt fin och stor medalj att hänga runt halsen, äntligen. Hemresan skulle bli helt klart värd all tid med den medaljen.
 
 
Jag är gladare över dagens lopp är jag ser ut, jag lovar!
 
 
 


söndag 9 september 2012

Sicklaloppet - Att återuppstå från askan...

Datum: 8 september 2012 Distans: 10 km Placering: 36 Tid: 38:27
 
 
Nu är vi här igen. Jag ska skriva en lopprapport. Det hade jag verkligen inte trott i tisdags. Då kom jag hem och var helt slut i kroppen, jag orkade inte röra mig överhuvudtaget. Allt började måndagen den 20 augusti, dagen innan hade jag avslutat ett strålande löppass med rekordtid, då började förkylningen och illamåendet sätta in. Sådär har det varit fram och tillbaka. Just nu när jag skriver detta, är det fortfarande förkylning. Men nu känns det som att det har blivit bättre och jag skulle orka springa ett lopp, det var högst oklart. Under fredagen hade jag nämligen extrem träningsvärk i låren, så jag visste faktiskt inte hur det skulle kännas under tävlingsdagen och om jag nu skulle springa Sicklaloppet.
 
 
Innan: Jag vaknade 9.30. 1,5 timme innan loppstart. Kändes väldigt skönt att inte behöva gå upp jättetidigt, för loppet skulle springa i Sickla och det är lagom avstånd att åka och springa lopp till tycker jag. Med tanke på hur långt jag har fått åka den här säsongen till olika lopp, var det skönt med ett lopp som var något sånär hemma. Kroppen kändes lite slö och jag var inte alls i min bästa form. Men en vanlig frukost, intogs med alla möjliga piller (lagliga sådana ska tilläggas) för att maximera förutsättingarna att springa loppet. För det här var faktiskt min andra tävlingsmil någonsin. Det första skedde i Norrköping den 18 augusti, så lite nervös var jag. Framförallt, som jag inte kunnat tränat ordenligt den senaste tiden.
 
När jag kom fram, så var det full rulle på området. Men samtidigt kände jag mig lite seg, jag hade nästan nyligen klivit upp och nu ska jag tagga till för ett lopp som skulle bli extremt krävande. Jag frös också, det var inte alls den sköna löparvärme som man har fått uppleva på lopp och träningar. jag gick därför in i köpkvarteret och värmde mig inomhus lite. Jag lyssnade på musik för att trigga igång mig, för att komma i fas och börja fokusera på den stundande uppgiften som låg framför mig.
 
 
Jag provade även att jogga lite, jag kände direkt att det smärtade till lite i låren och hoppades att det inte skulle störa mig alltför mycket. Men visst hade jag tankarna på att göra en tid under 40 min idag med? Det fanns olika startfält. Längst fram var "Under 35 minuter". Jösses, tänkte jag. Dit har jag ändå ett par nivåer till innan det blir dags att äntra, när det gäller milen. Men jag ställde mig i fållan bakom och det var dags att maxa volymen på Ipoden och göra sin träningsklocka redo. För nu skulle jag flyga, det fick bära eller brista nu.




Längst till höger i helblått och hörlurar på, så har jag påbörjat min "All in"-satsning





Under: Jag var egentligen inte alls så taggad idag, som sagt vid start. Men jag gick in med "All in"-känsla som skulle visa i vilken fas min kropp låg i efter all förkylning och nästan 2 veckor utan ordentlig löpträning. Jag gjorde jag som jag brukar i början av ett lopp, jag satsade hårt den första kilometern för att hänga med toppfältet.

Jag har fortfarande funderingar på ifall det är sunt eller inte. Den första kilometern gör att jag kommer väldigt långt fram, samtidigt som jag testar kroppen hårt om den orkar svara på den. Men å andra sidan, så blir kroppen oftast lite seg och trött efter detta. Frågan är egentligen var jag bör lägga mig de 2-3 första km för att få bra tider, om det här är rätt väg att gå? Det är svårt att svara på. Men idag hängde kroppen med bra första kilometern. Sen så, då jävlar, då orkar inte kroppen. Eller snarare mina lår. Det gör så ont, så ont i mina ben. Min träningsvärk skulle bli ett stort problem under hela loppet skulle jag bli påmind om. Men jag trampade ändå på och försökte överkomma muren.

Banan var som jag hade läst till mig på förhand väldigt platt och lättlöpt, men sen strax innan 6 kilometer kommer det ett skogsparti som skulle suga musten ur mina stackars lår. Det var backe ner, backe upp, backer ner och backe upp. Sådär höll det på ett tag, den första uppförsbacken var säkert knappt ett par sekunder lång, så kändes det som en evighet och mina ögon var inte alltför långt från att börja tåras och ge upp. För när vi väl kom ur skogspartiet och ut i "civilsationen" igen, så känner jag att jag inte vill något mer och jag har givetvis haft den här tanken förut. Men nu kändes den extra stark och löpning var det värsta jag visste, jag vill aldrig mer springa igen. Lagom till att det hade gått 8 kilometer och jag hade tänkt "jag lägger av" ett sisådär 100-tal gånger, så springer man in på ett för mig nytt underlag. Träbrygga. Helt underbart för mina lår och det kom precis i rätt tid för att överväga att köra på den sista biten.

När det partiet är färdigt, så är det inte mycket kvar och det vet jag. Dryga kilometern säkert, men nu är det bara ren vilja som får mig att fortsätta. Det gör så in i helvetes ont, många löpare med tung träningsvärk i låren innan start, har säkert varit med om samma sak. Jag är ingen robot, det går inte att bortse från den här smärtan. Men när jag äntligen närmar mig mål, så är jag väldigt lycklig inombords och springer i lagom takt i mål. Jag har orkat återigen hela vägen, fast inte utan att jag har tvivlat på mig själv, min smärta och hela löparsvängen i stort.

Efter: Du vet den där sköna känslan, när man har passerat mål och precis gjort allt man har kunnat? Den hade jag idag. För så var det. Förutsättningarna var absolut inte det bästa och jag var inte i toppform, men jag gjorde så gott jag kunde och vet ni vad jag fick tiden 38:27 och en bra placering. Riktigt riktigt starkt, samtidigt som det här loppet var längre enligt min klockan än Norrköpings stadslopp (min första tävlingsmil) och även en bättre genomsnittstid per kilometer denna gång. 3.49/km mot 3.52/km i Norrköping. Helt jävla sjukt, på något sätt orkar jag och presterar bra.

Det är bara trampa på, i slutändan är det värt det!
 


Lagom till att jag har pustat ut en kvart, så får jag tillbaka min löparglädje och inser att det är sådana här lopp som skiljer agnarna från vettet. Det är kul att få ett kvitto på den tid och energi man lägger ner blir bra. En annan bra sak är detta var min andra tävlingsmil någonsin och den springer jag också under 40 minuter, hur stolt kan man inte vara över det? För det är jag väldigt mycket, en fin svit som jag inte ska förstöra på lång tid hoppas jag.

Här är ändhållplatsen - målet. Det alla vill passera!

Om loppet: På förhand hade man lästs sig till att det skulle vara ett lättlöpt lopp, med ett par backar. De backarna har jag redan beskrivit, men jag var inte inställd på att det skulle vara så svåra mot "stackars" mig. Annars ett trevligt lopp att springa, med en del folk längs hela banan och ett litet liveband också lagom till 4 (?) km. Kul att det var närmare 1100 löpare och det var verkligen härligt tryck och det kändes att alla var laddade inför loppet. Vad fick man då? Banan, fralla och eventuellt toapapper, som jag måste ha missat att ta. Jag trodde att det var något speciellt man behövde göra för att få toapapper, nåväl, jag klarar mig.

Men en stor besvikelse att det inte blev en medalj, jag gillar att få medaljer som ni kanske vet. Men inte ens en plakett, det tycker jag var riktigt dåligt. Det kändes verkligen tråkigt, en medalj eller åtminstone en plakett, är både en symbolisk och materialistisk ting som visar att man har fullföljt något som bara sker ett gång per år. Jag hoppas för dem som arrangerar Sicklaloppet, på riktigt utvärderar möjligheterna för en medalj. Ett lopp på c:a 1100 löpare, ska helt klart innehålla det.

Men annars är jag nöjd över tiden och loppet, extra plus var det helt klart att det låg så nära för en gångs skull. Helt klart på återseende.

11 augusti - Telge Stadslopp (Södertälje) - 5 km - 17:36
18 augusti - Norrköpings Stadslopp (Norrköping) - 10 km - 37:55
29 augusti - Hälsoloppet (Huddinge) - 5 km - 18:05
8 september - Sicklaloppet (Nacka) - 10 km - 38:28

---

Jag hade också Kistaloppet inplanerat samma dag, men det blev inget med tanke på hur kroppen kände sig. Man får helt enkelt lyssna på kroppen, när den säger att det är nog. Men dagen efter sprang jag Sparbanksloppet ute i Norrtälje och det kommer att komma en lopprapport inom ett par dagar. Håll utkik.




 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




torsdag 6 september 2012

Andreas psyke vs Andreas kropp

Hälsoloppet som var över en vecka sen, handlade om jag trotsade alla varningssignaler vad min kropp sa. Jag skulle springa och så blev det. Förvisso, är det "bara" 5 km. Men att jag sprang på 3:33 km/snitt är imponerande enligt mig själv. Med tanke på att jag hade ryslig träningsvärk efter innebandyträning dagen innan och samtidigt hade en ganska grov förkylning i kroppen. Men där sa kroppen nej, tusen gånger.

Efter mitt försök till att springa under söndagen avbröts av håll, så blev jag under tisdagen mycket sämre och egentligen helt utslagen. Så pass att innebandyträning inte var aktuellt och att jag sjukanmälde mig från jobbet under onsdagen. Under de senaste dagarna har jag bara försökt att kurera mig och bara uppskatta, att jag förhoppningsvis blir frisk. Jag har saknat att vara ute och springa i det fria, jag klarar inte alls av det avbrott som det har blivit. Det är under dessa svåra tillbakadragna stunder, som jag förstår hur mycket jag älskar löpning. Även om det kan vara fanimej det jobbigaste som finns. Men vad hände efter min sjukdag under onsdagen, då?


Då blev det direkt en träningsmatch i innebandy under torsdagen. En intensiv och fartfyld match, som innehöll det mest som vanliga tävlingsmatcher har. Även om kroppen inte kanske var helt beredd på det hela, så var det kul att vara tillbaka då det "gällde". En känsla med hopp om gnutta allvar. Min insats kanske inte kan räknas till den bästa. Men att vara inne, knuffas, munhuggas och göra det jävligt i försvarzon är alltid lika trevligt. Matchen slutade 5-5, efter att vi låg under med 1-5 i paus. Det är inställning och ren och skär vilja. Kul.

Så, då blev det alltså vila efter matchen?

 
 
 
Åh nej. Då skulle jag strax innan 10-snåret ute och springa. Det blev att ta med sig både sällskap och ficklampa för att inte förirra sig i den mörka skogen. Även om jag inte är mörkrädd, så är det inte så himla kul att springa ensam i en kolsvart skog. Vargar, björnar och Saddam Husseins ande kan fan dyka upp sig om det vill sig illa och då är inte en smal löpare som rätt person att stå emot dessa farligheter. Men det blev 5,3 km. Det var ett extremt pass, då kroppen gjorde väldigt ont i lår och rygg efter den intensiva innebandyn. Men jag behövde utsätta min kropp för det här extrema, för jag har faktiskt inte gett upp Sickaloppet på lördag 8 september. Även om jag har på sätt och vis, inte räknat med något nu när jag var råförkyld och sjuk.
 
 
Snittiden blev 4:17/km, helt okej. Även om det "bara" blev 5,3 km. Vi får se hur kroppen mår under fredagen och vad jag mitt psyke ska utsätta den stackars kroppen för. Mitt psyke känns som en slavdrivare och furir, som eldar på stackars menige Kropp. Vi får hoppas att dem inte blir ovänner framöver.
 
 
God natt!

söndag 2 september 2012

Att hitta formen igen...



Det blev inget Järnalopp under gårdagen, jag valde avstå då jag har varit förkyld under hela  veckan och inte alls var i form att springa. Under fredagen och lördagen var det total vila, det har jag inte upplevt mycket på länge. Kanske ett fåtal gånger de senaste tre gånger har jag haft två dygn av total vila. Nu har jag fått en elak förkylning som delvis fått mig att inte göra ett piss. Även om de senaste 7 dagarna har varit fullspäckad av snabbaste träningspasset (söndags), innebandyträningar (tisdag och torsdag) samt mitt nästbästa lopp på 5 km (onsdag). Så har jag fullständigt valt att gå offline med löpning.

Under söndagen var jag ute igen i löpspåret, men jag hade ätit en del kort innan mitt löppass och trots att jag öppnade starkt. Så avbröt jag efter 3,3 km, när jag fick rejält håll som fick mig att stanna tvärt och inse att idag tar dagens pass här och nu. Fyfan, vad tråkigt tyckte jag och kände mig ledsen. Jag har alltså 6 dagar kvar till nästa lopp (Sicklaloppet, 10 km), min andra tävlingsmil dessutom. Nu har jag inte mycket tid kvar, för att bli helt frisk och återställa formen för att klara av det. Det blir en kamp mot sjukdomen, klockan och fan vet jag...! Enda ljuspunkten att dagens snittkilometertid var på 4:06. Men som sagt tråkigt nog, stannar vi där idag. Men det blir ett nytt test under morgondagen.


Jag ska dit, ska du?