onsdag 30 januari 2013

The fire from above aka Liket lever


Ibland finns det dagar, som är hemska. Dagar, då du vill gå och lägga dig. Sova, sova och fortsatt sova. Jag får vara ärlig jag har varit rätt så trött, jag har haft en förkylning som har varat i snart två veckor och jag känner delvis ingen ro i kroppen. När jag på väg hem från affären, ser det asfaltspår som jag bara 20 minuter senare ska springa, så försöker jag visualisera detta framför mig. Men det går inte. Jag orkar inte. Jag är slut mentalt. Men jag måste springa, för jag har skrivit upp det i min kalender. För idag, springer jag och inget annat. När jag väl är ute, så rullar ett mantra, som har varit så vanligt sedan mitt sista lopp i mitten av oktober (Hässelbyloppet). Det är att jag avslutar min löpkarriär, att jag kan känna mig nöjd med det jag har uträttat och att jag inte orkar mer. Jag är en impulsiv människa, det vore inte helt otänkbart. Med tanke på det tråkiga löpvädret vi har haft länge, illamåendet eller bristande motivation. Men så händer det, helt plötsligt....

Jag springer 8.2 km, inte jättelångt, men inte kort heller. Jag springer min vanliga asfaltsrutt. Jag är trött, småsjuk och lite arg över allt möjligt. När jag stannar klockan står det 4:02/km i snitt. Jag är så in i h-vetes nöjd, det är ett styrkebesked. Framförallt, i slutet av januari. I rusk och kyla, så slår jag till med en snittid som står sig som topp 5 sedan jag började köra ordentliga löppass (förutom lopp då såklart). Jag känner mig inte ens i bra form och jag gör på det här viset. Idag glöder jag och visar att det finns ännu kvar kraft, vilja och energi att göra saker ordentligt. Inte nog med det, i mitt huvud har jag redan börjat jonglera vad som kan hända 2014 i min planering. Och 2013 års löpsäsong har inte ens börjat. Mer sån't här, tack!

söndag 27 januari 2013

Terrängspår - Long time, no see


Det finns en saknad. En saknad efter att få springa ute i mitt vanliga terrängspår. Med mycket snor och en helt energilös kropp, så tog jag mig ut för att springa ändå. Med podcast i ena örat, så följde mina pratade vänner med mig, när jag bestämde mig för att äntligen testa mitt gamla terrängspår. Äntligen hade jag möjligheten att springa, då det inte var alltför mycket snö och det var en sådan frihet att få springa ute i naturen igen. Det är nästan lite terapeutiskt och rofyllt att springa där ute, nu blev det inte hela vägen. Utan det blev "bara" 5.5 km och kroppen orkade verkligen inte mer, jag ville inte utmana den mer än nödvändigt i dessa sjukdomstider.

Jag sprang 8 km i lagom tempo i fredag, under lördagen spelade jag innebandymatch och gjorde 2 mål som forward (jag spelar aldrig forward. Max en gång per säsong, så det är alltid kul att få göra mål. Känns alltid lika overkligt). Jag fick även träffa på "jobbiga backe" nr. 1 också, bara ettan och inte tvåan. Men det kändes att man var sjuk, men det gick ändå att pressa ur sig. Jag trodde att jag helt klart hade sprungit över 5:00/km, men det hade blivit 4:41/km. Alltid något att glädjas av, bara tänka sig när vi närmar oss mars. Då man är lite friskare och snön börjar förhoppningsvis töa bort, hur formen är då? Det blir spännande. Så min saknad är inte helt bortblåst, utan jag hoppas få chansen snart igen att springa i mitt gamla terrängspår. Du finns där ute!


fredag 25 januari 2013

5 minuter leva livet, snyta sig, 5 minuter leva livet, snyta sig igen osv!


Snoret har bara fortsatt att forsa fram i veckan, i mängder. Det tar aldrig stopp känns det som, jag har snytit mig så mycket, att jag har börjat få torra och frasiga läppar och näsgång. Det svider och det gör ont. Jag vilade både måndag och tisdag, under onsdagen gjorde jag ett lättare träningspass hemma. På torsdagen var jag åter på innebandyplanen och tränade, egentligen var jag inte i bästa form. Men jag tycker ändå att det gick rätt så bra, så länge jag tar kloka beslut och löpvägar, så behöver jag inte överbelasta mig själv.

Idag blev det även dags för en löprunda. Jag var såååå trött, snorig och allmänt seg. Men jag sprang 8 km i ett tempo strax över 5:00/km, anledningen är att jag inte kan vara mer exakt, var att min GPS-klocka valde att sluta följa mig med sin GPS efter 6 km. Jag kunde tryckt på mer i farten, men jag ville ta det lugnt, nu när jag har förkylning som hälsar på oss hos mig i kroppen. Jag tyckte det ändå var rätt så skönt att vara ute och springa denna kyliga fredagskväll. Imorgon är det dags för innebandymatch och jag hoppas få sova och kurera mig lite tills imorgon.

En kollega på jobbet har föreslagit att jag ska testa Decubal, det blir att göra ett besök på apoteket imorgon och hoppas att det hjälper mig i min eländighet!

Nej du, dags att snyta sig igen...Suck!

onsdag 23 januari 2013

Snor, snor, snor....






Hej förkylning! 
Det var ett tag sedan. 

De senaste tre dagarna har jag varit rätt så förkyld och det har blivit värre för varje dag som har gått, därför har jag fått ställa in både gårdagens innebandyträning och löppass idag. Sen har jag fått snyta mig var 5:e minut. Det är så in i h-vetes jobbigt, det vet alla som är grovt förkylda. Framförallt när man ska åka kollektivt i rusningstider, ingen höjdare. Huga. Men det är bara att ladda för att jag är bättre till på fredag, nästa planerade löppass. Egentligen bör jag sjukanmäla mig från jobbet, men jag har alltid haft så himla svårt att göra det. Så länge, jag är vid mina sinnes fulla bruk och kan arbeta någorlunda normalt, så går jag till jobbet. Envisheten, ni vet. Men nu ska jag kurera mig.

söndag 20 januari 2013

Dags snart för ett skifte...



Okej, så utslitna är inte mina löpskor, som på bilden här. Men jag har nämnt det förut och de har efter snart 2 år, börjat göra sitt. Det är sorgligt, jag hatade de små rackarna i början, då jag fick skoskav som aldrig förr. Men efter det började min joggingturer att kännas väldigt behagliga och jag flög framåt, vilken skillnad mot mina gamla grusfotbollskor. Dämpningen var helt magisk och det var skönt att springa. Det här var under våren 2011, under våren 2012 tog min löpkarriär fart och sedermera var Adidas Supernova Sequence 4 mina kära följeslagare. Men lite darr på fingrarna, så kommer det att kännas både tråkigt och spännande, när det är dags för nya följeslagare på asfalt, terräng och bland loppfester.

Snart kommer ni att pensioneras! ):

fredag 18 januari 2013

Ladda för fredagsmys?


Ytterligare en fredag. Ytterligare ett fredagsmys, eller? Består mitt fredagsmys att vara hemma med min sambo och ha det mysigt, ja, delvis. Men första målet för min egen del denna fredag, var att knyta på löpskorna och springa ut i isande kyla. Jag förstod redan vad som väntade, när jag klev ut ur dörren, för att åka till jobbet. Jag valde helt enkelt att sätta på min träningsklocka och inte titta på den överhuvudtaget. Jag ville inte känna stressen och jag ville bara gå ut och njuta, så mycket det gick. Jag får ändock, säga att det gick hyggligt. Då jag sprang 8 km och det blev i snitt 4:17/km, då tycker jag ändå att jag tog det "lite lugnt". Än finns det krut. Men nu ska min kropp även den få lite vila.

onsdag 16 januari 2013

Ibland kämpar man hårt


När jag nu har läst igenom bloggen, så ser jag vad mycket jag har hunnit med under 2012. Det blir ännu mera tydligt nu, när man går igenom det för detalj. Vilken resa och vad jag har fått kämpa, det är inte alltid guld och gröna skogar. Emellanåt har jag faktiskt skrivit att ibland undrar jag varför jag löper, det är i de värsta stunderna. Då det är som segast. Men jag skiner alltid upp och uppskattar så himla mycket det här med löpningen, det har skänkt mig stor glädje och gett mig något mer betydelsefullt i livet att leva efter. Det är gott nog.

---


En annan rackare som har levt vid min sida länge, är denna. Jag tror att det är på något sätt, belöningen för allt hårt slit jag lägger ner. Efter varje innebandypass, lopp, löppass, så vet jag att det hägrar en Gainomax. Den är god och jag inbillar mig att den gör återhämtningen ännu trevligare. Det är alltid härligt att ha en sådan här som står och väntar på en, för den här har funnits med under en lång tid och innan jag ens började löpa. Jag tror säkert att det kanske finns annat som är bättre, men en liten blå tetra i kylskåpet, gör många pass värda det. Som grädden på moset helt enkelt.

söndag 13 januari 2013

Aj, det är kallt


Dags för att återse löpspårt igen. Kroppen kändes rejält sargad efter gårdagens innebandymatch, det hör väl till vanligheterna att man har ont på flera ställen nu för tiden. Dessutom var jag rejält sugen att springa igen efter att ha avbrutit löpning i två raka dagar (söndags, måndags). Det var bara att klä på sig som vanligt och göra sig redo för en ytterligare en löprunda. Men jag hade underskattat en sak. Kylan. Det var värre än vad jag hade förväntat mig. Trots två par löphandskar, som har funkat på i kyliga väder hittills. Så gjorde det ont i fingrarna att springa, men det var bara att uthärda. Samtidigt som kylan spottade en i ansiktet och man fick ett stelnat och moloket uttryck.

Inte nog med att man hade dessa förutsättningar med en, så hade jag tidigare, ända sedan jag vaknade haft ett illamående med mig. Jag förstod att en löprunda inte skulle göra det bättre. Snarare tvärtom, det var inte långt ifrån att jag behövde slänga mig vid sidan av vägen för att kalva upp. Men jag saktade ner takten en smula, kändes väldigt trist att behöva göra det. Men det är inte nu jag ska köra tröskelpass, utan jag ska bara behålla uthålligheten tills det blir varmare. Fan, nästa försäsong ska tamejtusan ta avstamp på något löpcamp i Kenya. Så kunde mina tankar vara under passet. Men jag genomförde passet på det "normala" 9 km, precis som jag hade tänkt. Det blev 4:23/km i snitt och det får jag ändå vara helt tillfreds med, första kilometern drog jag iväg på 3:29. Bara för att få den där känslan i benen, att jag har kvar trycket. När jag äntligen fick ta ett varmt bad, så njöt jag och jag började läsa 42 195 m Berlin av G Å Kegg, lagom inspirerade till mitt lopp i Berlin, då halvmarathon.

fredag 11 januari 2013

Läsa och spela


 

http://content.mycutegraphics.com/graphics/reading/cat-reading-book.png 


Denna helg blir det läsning.  Det är en min egen blogg som ska läsas, då tanken är att det ska bli en bok utav 2012 års blogginlägg. Eftersom jag aldrig korrekturläst något blogginlägg jag har skrivit, utan jag skriver utav bara farten. Men när det ska bli en bok, så ska det vara korrekt och vara ännu mer läsvänligt. Så under helgen kommer det att bli lite av den varan, kul att det går framåt med andra ord.

---


Innebandyn har gjort comeback den här veckan. Det har hunnit bli en träning och en träningsmatch. Matchen slutade 2-2 och det är skönt att ligga i, även om det känns i kroppen att det var ett par veckor sedan jag spelade innebandy. Alla dessa start och stopp, ryggen har fått sin beskärda del av träningsvärk. Imorgon blir det seriematch, det blir intressant. På söndag blir det löpning igen, ny revansch för den senaste tidens inte helt genomförda lopp. Vi får se hur det kommer att gå.

tisdag 8 januari 2013

Revanschen som kom av sig eller Wienerschnitzeln som nästan vände


Så besviken var jag efter att avbrutit söndagens löppass med 1 km kvar. Oftast lyfts jag fram utav höga krav, men idag dukade jag under och jag kände att jag inte var på samma nivå som i mitt första löppass för året. Då fick det helt enkelt bli så att jag avbröt passet. Under söndagen så blev det både trivsam bio och trevlig middag med Wienerschnitzel, jag kom hem strax innan 22.30 och skulle givetvis köra "revanschrunda" och visa att jag fortfarande hade studs i benen. Jag flög fram av egen revanschlusta, men passet tog slut efter 2,7 km och jag förstod att det var alldeles för mycket att springa så kort inpå efter att man hade intagit en Wienerschnitzel med tillhörande potatissallad och en efterrätt på det hela.

Det skulle inte gå att springa mer än ett steg till, för då skulle Wienerschnitzel utgöra ett säreget konststycke på en trottoar längs den lummigt upplysta bilvägen. Så det fick bli en 25 minuter "powerwalk" som kompensation för detta. Men jag vet inte missnöjd, inte alls. En smula bara, men denna gång hade jag studs i benen och jag hade tiden 3:29 på första kilometern. Det om något, talar om att jag inte har tappat stinget. Dumheter, att ens tänka att jag skulle ha gjort det. Men nu blir det innebandy de kommande 5 dagarna, på söndagen, då gör jag ett nytt försök att löpa. Bara hoppas att inte den nytillkomna snön ska förstöra något, för gårdagens pass var helt klart det bästa rent vägmässigt i varje fall.

---




Denna låg på golvet när jag kom hem. Alltid kul att läsa en intressant tidning, framförallt i ett varmt bad. Halvmaror under 2013 låter intressant, jag som ska springa minst 3 halvmaror detta år. Vi får se om det är något som tilltalar mig.

söndag 6 januari 2013

Massage & nytt pass






I fredags var det dags för det jag har väntat länge på att göra. Att testa att bli masserad, nu när jag har gått och blivit löpare. Jag surfade runt på internet samma dag, för att hitta någon som kan utöva någon form av massage på vägen hem från jobbet. Till slut föll valet på Cityterapeuterna som ligger vid Hötorget/Stureplan. Jag går dit, sätter mig och väntar på min ny tur. När det är dags kommer vi överens om att massören ska fokusera på framsida och baksida lår, samt vaderna. Jag hade trott, att massagen skulle vara bekvämligt och nästan hypnotisk skön. Men mina stela och spända muskler fick sig snällt bli masserade till den grad, att jag fick känna smärta jag aldrig hade känt förut. Det kändes som att lårmusklerna blev fysiskt bortplockade och flyttade till en annan del av min kropp, det var nästan så att man behövde en bitring under tiden.

Men det var bara inte dock utav smärta, utan det var emellanåt behagligt för mina ben att få känna på att få lite behandling. Det var nog dags för det nu. Vi får väl se hur det blir i framtiden, men jag är nöjd över besöket i varje fall.

---


Söndagens löppass, som skulle följa upp årets första pass. Det blev lite av en besvikelse, det blev det normala asfaltpasset. Jag vet inte om det var av fredagens massage, den kyliga luften eller något annat. Men jag hade inte samma "studs" i benen och jag valde att avbryta 1 km från slutet, då jag inte var alls nöjd idag. Det blev 7,5 km på c:a 4:22/km i snitt, jag vet att jag har höga krav och att det kan verka löjligt att avbryta ett sån't här pass. Men idag "studsade" jag inte fram och det var dessutom bättre sträcka att springa, inte alls lika halt som senast. Men med lite besvikelse, så får jag bara ladda för nästa pass senare i veckan för att få till ett bättre pass.

torsdag 3 januari 2013

Det var halt och så var det blåbär...inte samtidigt dock!


Idag gjordes det första "vanliga" löppasset på länge. Jag sprang ett löppass på nyårsafton "förra året" på 11 km, men det var mer ett sätt att komma tillbaka efter Wienresan och jul. Idag var jag tillbaka i gamla spår. Det märktes att det var ett tag sedan kroppen fick jobba hårt i samma gamla vanliga gnettempo. Det var inte alls lika mycket snö på asfaltsvägen som vi är vana med, men på sina ställen var det tyvärr halt och jag sprang utan pannlampa och det var svårt att upptäcka alla ställen. Men jag klarade mig utan benbrott idag, tack och lov.

Kroppen kändes emellanåt seg, men jag tyckte ändå att jag pinnade på bra och det blev 9 km och snittiden blev 4:08/km, inte alls illa. Fullt godkänt löppass, det första för i år. Så jag kände mig nöjd och hoppas att jag kan ta med mig den positiva känslan och förhoppningsvis kanske vi kan få se ännu trevligare asfaltsvägar framöver utan risk för benbrott.

---


Kräsen är jag när det kommer till kost. Jag som har lovat mig själv att testa nya saker, så är jag trots det ganska kräsen till gamla kostvanor. Jag äter uteslutande alltid AXA F-Müsli Berries som första steg på varenda frukost oavsett vad dagen gäller. Jag vet att jag som omväxling testade F-Müsli Fruit, men efter ett par tuggor så valde jag att kasta hela påsen. Det passade sig inte alls. Nu såg jag denna påse, som finns på bilden. Blueberriesvarianten. Jag tror att den är ny, eller så har jag varit dålig på att upptäcka den. Den vanliga varianten (Berries) som jag köper, kostade 18 kr. Denna variant, kostade 32 kr. Samma storlek på påsen, så jag blev lite undrande varför det skiljde sig så. Om det var för att det är blåbär...?

Men nåväl, jag testade den i förrgår och efter ett par tuggor. Insåg jag att den var absolut väl värd att köpas igen, jag blev frestad av den mörka konstrat den utgör till Berries (vanliga). Härligt, friskt och trevligt med något nytt vid frukostbordet. Väl värd att testas.