måndag 29 september 2014

Lidingöloppet 2014 - Den är avprickad!

Datum: 27 september 2014 Distans: 30 km Placering: 253 Tid: 2:07:36

När man har säsongen klar framför sig, så har man många lopp som finns där i kalendern och det känns som att loppen aldrig kommer att ta slut. Ett tag förra året, så kändes det nästan som att det var lopp vareviga dag. Så illa (eller bra) var det inte, däremot så var det mycket under en period och framförallt så tränade jag likadant hela tiden under en period förra året och det blev aldrig någon utveckling. Jag fick ungefär det jag hade förväntat mig när det väl skulle springas. Under vintern så lade jag om min träning, till den milda grad att jag ökade mängden och längden. Med andra ord så sprang jag minst ett pass till i veckan och det blev långt på just långpasset.


Utöver detta så sprang jag en del inomhuslopp, så gav mig snabba och intensiva lopp utöver min vanliga träning. Jag var mer fokuserad och för första gången i mitt liv, så fick innebandyn vara andrafiol och min löpning gick först i alla lägen. Jag hoppades givetvis att det skulle ge mig en skjuts rent resultatmässigt under min utomhuslopp. Det gav resultat omedelbart, då jag sprang sub-36 på milen, sprang 1:18 på halvmaran samt att jag sprang på 2:52 på min maradebut. Jag hade enkelt blivit en bättre löpare.

När du väl tittar i kalendern så har du några "nyckellopp" som är viktigare än andra. Premiärmilen var första utomhusloppet och en bra indikation på var jag låg rent formmässigt efter min nya träning. Prag halvmara, för att jag skulle springa årets första halvmara i en av världens härligaste städer. Stockholmsmaran för att det skulle bli min maradebut och för att mycket av träningen var fokuserad åt det hållet. Sen får det några andra lopp som var viktiga (MälarEnergi Stadslopp, Hälsoloppet, Hamburg halvmara, Stockholm halvmara osv). Sen hade vi Lidingöloppet. Ett lopp som är sin egna udda fågel med 30 km. Ute i skogen, med sina backar med många människor. Man bör ju ha sprungit LL om man sysslar med löpning, så då blir det på något sätt ett viktigt lopp det också.


Inför:
Jag hade kolhydratladdat som bara tusan med glass, choklad, mat i stora lass och gud vet vad. Det är det som är lyx när det stundar ett längre lopp av denna rang. Under fredagen hade jag som ni läste inga bra indikationer på att min LL-debut skulle bli något att minnas. Jag kände mig halvkrasslig, samt att min fot gjorde ont i nästan varenda steg jag tog. Så ont hade det inte gjort i foten på flera månader. Den är givetvis inte bra än, men tillräckligt för att den inte ska störa mig alltför mycket nu. Jag väntar mest att löpningen ska gå i dvala, så att jag kan få professionell hjälp med den. När jag skrev mitt "inför"-inlägg, bara timmen före att jag skulle gå och lägga mig, så var jag så otaggad, att det var ganska troligt att jag skulle avstå att åka ut till Lidingö.

När jag väl vaknade, så var det 30 minuter innan klockan skulle ringa. "Vad skönt", tänkte jag. Då har jag mycket tid kvar att vakna upp i lugn och ro. Problemet var dock att att jag hade ställt klockan en timme för långt fram, så helt plötsligt så hade jag inte särskilt mycket tid kvar. Jag som hade alltid har som mål att ha god framförhållning, lägga fram allt och ha totalkoll. Men någonstans så var jag övertygad om att med den goda tiden jag skulle ha, så skulle det lösa sig. Så det blev nästan lite väl stressad i vanliga ordning att lokalisera klocka, ipod, hörlurar, skor (!), keps och andra viktiga prylar. Det löste sig dock utan större konstigheter.


På dagarna går ju runt bland människorna, precis som en vanlig man.
Vi åkte mot Ropsten och tunnelbanan var knökad med massa lämlar som skulle åt samma håll, när vi väl klev av vid ändhållplatsen, så var det lämlar som redan hade sprungit som skulle hem igen. Vi kan väl säga att det var rätt mycket folk vid busshållplatserna, vi hade dock tur och det tog inte alltför lång tid att få kliva på bussen. Sen tog det rätt så lång tid för bussen att åka till Lidingövallen, klockan började räkna ner och jag kände en viss stress att hinna med allt som jag behövde göra, jag behövde ta på mig löpkläder till exempel. Jag var glad att jag hade fått hjälp med både att plocka ut nummerlappen och bli uppflyttad en startgrupp dagen före och vi behövde bara ta oss från vallen till startområdet.


Många människor. Många tankar.
"Bara" var det ja, det tog sin lilla tid och jag är väl tidsoptimist (kan man vara annat när man är löpare?). Väl framme vid det stora fältet, så var det bara att byta om så fort det gick. Jag hade tänkt att göra en "nummer två" i skogen, men det var fan folk överallt och jag vill inte göra någon "performance" över det. Det var bara att "skita" i det hela, bege sig till fältet och titta var man skulle stå. Väl hittat min startgrupp, så valde jag att springa ut i skogen åt det andra hållet. Där kunde jag göra "mitt" och med en helt obefintlig uppvärmning, ställde jag vid min startgrupp och gjorde mig redo.


Nu är smeten iväg!


Under:
Jag ska vara ärlig och påstå att jag inte hade funderat så mycket över skräcken att springa mitt första längsta pass sedan maran egentligen. Det hade varit mycket prat om Abborrbacken och andra skrämseltyg innan loppet, men det var inget som jag hade lagt fokus på. Vi blev förvånade att det skulle skjutas raketer vid starten precis vid stora eken och där stod jag, så jag var förberedd trodde jag. Men pang, så blev jag som skrämd katt som ville springa åt ett annat håll, när raketerna ändå överraskade mig. Det var som en skenande boskapshjord som kom rusade från alla håll och kanter, bokstavligen. Vi kan väl med lugnt påstå att jag knappast varit med om något liknande.

Det skulle dock vara Göteborgsvarvet som jag sprang förra året, man blev liksom "hoppackad" som en makrill (apropå Göteborg...). Skillnaden var att i GBG-varvet, var det redan lite så i början och det gick att rycka sig loss efter någon kilometer. Det var värre på Lidingö, man var hoppackad på ett sådant sätt så att det var svårt att överhuvudtaget göra något mer än att lunka på ett sämre tempo. Jag får helt enkelt springa vid sidan av själva grusvägarna, för att vinna placeringar. För det märks att jag uppenbarligen springer ihop med många som inte riktigt är på min nivå, lite som den där tokiga trängseln med för stort omfång på startgruppen i halvmaran i Stockholm.



Här ser man inte mycket, men jag lovar att jag kommer springandes här snart!
Efter att försökt avancera fort i startfältet, så kommer jag in i ett hyggligt tempo som jag trivs med. Det går upp och det går ner, så fortsätter det fram och tillbaka. Det är sannerligen inget stadslopp, med löften om flacka banor. På något sätt, så börjar jag faktiskt att tycka att det är behagligt. Det är fridfullt att få springa i skogen, på sina ställen är det väldigt snävt och det är svårt att passera någonstans. Det är inte så mycket att göra saken, så länge som jag får hålla mitt tempo. Vi kan väl minst sagt säga att det var en hel del uppförsbackar, men det som också är på den andra sidan är att det blir nedförsbackar. Vissa nedförsbackar var väldigt mycket nedför, hade jag hållit en hög fart i dessa, så hade jag förmodligen flugit rakt fram som en stålman och brutit benen längs vägen.

Något som jag måste få uppmärksamma, så kändes det som att kilometerskyltarna kom i en rask takt. I jämförelse med halvmaran senast, så avverkades de snabbare nu. Det kan nog ha varit för att jag tyckte att det var fridfullt att springa i skogen. Det påminner mig om mina pass ute i skogen, ibland fick jag till och med déjà vu, jag trodde att jag faktiskt var ute hemma i skogen och sprang. Efter halva rejset, så blev jag grovt överfallen. Jag trodde först att det var någon som kastade något på mig, men antagligen var det en större gren som flög ner från ett av träden. Jag klarade mig utan större konstigheter.



Allt det här är självförvållat.
För att peppa mig vidare, så försökte jag hänga på de få tjejer jag såg och ha de som riktmärke, att jag skulle öka och komma närmre dem, sen förbi densamma. Nu låter det som att jag är någon tjejtjusare och jagar fruntimmer, men det är mycket enklare att se tjejer i spåret och fokusera att hänga på, samt ta sig förbi. När det återstod mindre än milen kvar, så trodde jag att jag hade börjat närma mig Abborrbacken. Jag var helt övertygad om att den backen (som jag inte vad den hette), som sög mycket ur min must. Folk gick även i den backen, men det var inget jag tänkte befatta mig med. Då tänkte jag: "Nu är den där jobbiga backen över". 

För ett par kilometer senare, så närmar jag mig ett tält fullt med musik. Härligt, tänkte jag. Då såg jag skylten som nog alla fasar över. "Välkommen till Abborrbacken". Då trodde jag att jag var rökt, de flesta av mina medlöpare, gick i backen. Jag ville dock vara en fajter och tänkte inte att något skulle stoppa mig den här gången heller. Däremot så måste det vara den segaste farten just då (maran inräknad) som jag har haft under ett lopp. Väl uppe och med många trasiga medmänniskor runt omkring mig, så var det bara att göra sitt bästa av det hela. Abborrbacken är en myt.

För njuta gjorde jag större delar av loppet, sen att loppet har en udda distans, som gör att jag inte behöver känna press att försöka slå ett nytt rekord heller. I den sista sjättedelen av loppet så fick jag varsel om att kramp är på gång i ena vaden samt i ena framlåret, jag försöker göra allt för att inte tänka på det. När det återstår 2 km kvar, så förstår jag att det finns ett slut på det här också och när jag kommer in på det stora gärdet, ser långt bort att målet finns där. Det finns inte mycket till kraft inom mig, ingen spurt, men med starka tydliga steg så tar jag mig över de den där viktiga linjen. 


Tydliga steg mot mål. (Tack till "Hoffen" för bilden)
Efter:
Jag har sprungit närmare 70 lopp av varierad karaktär, i stort sett varenda gång har jag haft en otroligt skön känsla när jag har passerat mållinjen. Jag kan säga att när jag passerade linjen i lördags, så var det en av de skönaste gångerna någonsin. Jag har gjort något, som var nödvändigt för mig att göras och jag har faktiskt haft kul på vägen. Ibland så ska man ha det som belöning, när man ligger ut med den löpträning som man ändå gör.


Nu har jag den där förbannade silvermedaljen.
Klockan stannar på 2:07:36. En fantastisk LL-debut. Under 2:15 så skulle jag få den där eftertraktade silvermedaljen, under 2:10 och jag skulle vara riktigt nöjd. Så blev det också. Att jag blev serverad Pepsi var grädden på moset, det kändes helt rätt. Jag försöker samla mina tankar som jag har. Man är alltid lite omtöcknad vid den här typen av distanser. Första tanken var att det här var mera jobbigt än maran. Med lite nyanserad bild, så får jag nog ta en ytterligare tankesväng om det faktiskt är så eller inte. Sista milen på maran är något som inte går att beskriva i ord heller.


Äntligen får jag äta lite välförtjänt mjukglass.
Det blir inte en sådan lång väntan på bussen, däremot när det kommer, så tar det sin tid innan vi är framme vid Ropsten. Jag läser dock efteråt, att många får stå och vänta mycket längre än vad vi fick. Jag får helt enkelt vara glad att vi kommer ifrån. På väg hem så har jag tankar om att ta upp min anteckningsbok, notera ner de tankar som jag har. Det finns inga tankar. Den enda tanken som finns är att det är lördagen den 27 september 2014. Jag har sprungit mitt första Lidingöloppet. Jag är stolt. 

fredag 26 september 2014

Blir det eller blir det inte?



Då var vi här, en dag kvar till nästa stora lopp - Lidingöloppet. Ett lopp som jag inte har tänkt särskilt mycket på och inte haft några större förväntningar för detta. Det är ett lopp ute i skogen som är 30 kilometer med sina jobbiga backar och gud vet vad. Mina förväntningar skruvas ner ytterligare, eftersom jag ligger i soffan nu och känner mig halvdan. Lite småhostig, trött efter veckan och känner mig inte alls särskilt peppad. På detta, som rödlöken på strömmingen, så hade jag för första gången på bra länge, tydligt ont i foten. För foten är inte på långa vägar frisk än, men nu hade jag vissa problem att bara ta mig runt med foten. Illavarslande bara där.

Ni hör hur det låter, jag har verkligen allting emot mig och jag vet faktiskt inte ens om jag kör imorgon. Så ambivalent är jag just nu. Givetvis vill jag springa och testa på Lidingöloppet, men inte till vilket pris som helst. Det är bara nattens sömn som kan avgöra hur det blir imorgon, om jag är tillräckligt redo och laddad. Om det får bort att jag känner mig halvdan och att min fot inte stör mig alltför mycket, då kan vi vara på banan igen. Vi får se helt enkelt, mitt huvud är egentligen segt just nu och jag kommer inte på alltför mycket för att beskriva situationen. Ni förstår helt enkelt hur det är just nu.

Jag sprang som bekant Sicklaloppet i söndags och det enda passet sedan dess var ett 18 km-pass i skogen, som blev 4:25/km i snitt. Vi kan väl lugnt konstatera att kroppen inte var helt fräsch, framförallt inte nu när jag hade haft innebandyträning dagen innan också på köpet. Det var första innebandy-passet som jag hade kört sedan i slutet av mars på helplan (däremot har jag spelat SIL-innebandy, men det är något annat), det märktes att kroppen inte alls var van med alla start och stopp. Däremot var det kul som fasen att spela igen, men jag var noga att inte hamna i några närkamper där foten skulle hamna illa till. Senast jag spelade SIL-innebandy och fick en lätt stött på foten, gjorde mig nästa halvt invalid.

Nåväl, snart sova och se vad som händer imorgon.

tisdag 23 september 2014

Sicklaloppet 2014 - Lunny vaknar igen!


Datum: 21 september 2014 Distans: 10 km Placering: 12 Tid: 37:18


Som jag skrev tidigare, så kan jag med lätthet påstå att Sicklaloppet ligger dumt till kan man väl påstå. Loppet ligger sent på säsongen, samtidigt som jag har precis dragit en urladdning på halvmaran veckan innan. 2012 var dock Sicklaloppet, veckan innan. De valde nog att flytta för att det låg samma helg som Tjejmilen, dock inte samma dag under helgen. Vi kan väl med lätthet påstå att jag inte har varit i närheten av min formtopp under våren. Vi kan också lugnt konstatera att jag har varit nära mer än en gång att ställa in hela höstsäsongen, för att rehaba och titta in mot 2015. Jag funkar inte så, att jag bara kan släppa allt. Däremot vill jag vara så bra förbered för loppen som jag kan och det kanske jag inte varit, men samtidigt med de nuvarande förutsättningarna har jag ändå varit det.

Jag måste vara hyggligt unik i mitt slag. Jag tillhör inte absoluta eliten, men jag springer ändå väldigt många lopp. Det är inte många på "min nivå", som springer många lopp och jag är faktiskt imponerad över detta. Jag kan med stolthet titta tillbaka hur jag faktiskt har legat i och utan ens läsa några blogginlägg om loppen, så har jag i stort sett totalkoll hur det gick och vad jag kände under loppen. Det är sjukligt egentligen, men samtidigt så är minnena någonting väldigt värt fint som jag ska värna om. Det ger min träning ett enormt värde, jag lägger upp all träning utifrån de närmsta loppen och jag älskar att jag faktiskt sällan backar ur från någonting.

Inför:
Det är en speciell känsla att få vakna upp på samma dag som när du skriva ett lopp, det är inte pirrigt, däremot så känns det som att det är allvar helt plötsligt. Allt blir på riktigt. Det är skillnad när du "bara" går ut och kör ett vanligt pass, jobbet ska göras utifrån den planering du har. Men med ett lopp, så är det någonting annat. Det blir verklighet, det är faktiskt så att det hamnar på en resultatlista med namn, tid och placering. Det är inget du kan hymla, det är så det är. Då ser vi helt klart var du ligger rent formmässigt. Är du där du ska vara eller finns det ytterligare saker att fila på? Efter halvmaran, så var jag givetvis glad att jag var klart bättre än förra årets halvmara, samtidigt som jag fick inse att jag är ett par steg bakom där jag faktiskt har potential till.

Att Lunny alltid lyckas se så glad ut på korten!
Det här loppet har något speciellt i sig, eftersom det är bara 15 minuter med kommunala medel och det gör det mera lättsamt. Vi kan väl med lätthet påstå att det finns lopp, som ligger betydligt längre bort och som kräver nästan en hel dag för att genomföra. Ta de lopp jag sprang i Örebro och Norrköping, 3000 meter, i vintras. Jag ägnade mer än en halv dag för att springa mindre än 10 minuter. Det finns de som skulle säga att jag var fullkomligt idiotisk, framförallt när jag inte tillhör den absoluta eliten. Samtidigt finns det personer som skulle säga att jag var djupt engagerad i min löpning. För så är det lite, när det går bra och jag känner att det väl gör det, så känns det helt klart värt det. Sen finns det dagar, man undrar egentligen varför man utsätter sig för detta. Svaret är enkelt. För att jag kan. Jag är förhållandevis ganska ung och det är nu jag har möjligheten,  om 50-60 år, så vill jag se tillbaka på den här tiden för att jag kunde.

Här kommer smurfarna!
Vi åkte till Sickla och på vägen dit, så såg jag löparna som sprang i Sickla gruvlopp. Ett lopp jag faktiskt hade antecknat i kalendern när anmälan skulle öppnas, eftersom det var begränsat med platser. Jag lyckades dock missa när det öppnade och således blev det inget för mig, för det hade varit kul. Att få springa delvis i en gruva och så fick du en skyddshjälm som medalj, häftigt. Väl på plats vid tävlingsområdet, kryssade jag mig fram till efteranmälningen. Där stod jag en liten stund och funderade på om jag skulle kuppa in mig och min för dagen följeslagare Lunny Lunnefågel. Så fick det bli, "Andreas Lunnefågel", skulle få göra debut och det med råge. Även min syrran med tillhörande ekipage kom förbi, för att få en skymt av mig. Det var trots allt en av de sista chanserna den här säsongen, för fansen.

"Anders Lunnefågel" är på G!
Jag värmde upp och jag kände väl ganska direkt att jag var riktigt slö, jag hade ingen större lust att ställa upp idag. Samtidigt som jag vet att jag har haft ökänt ganska dåliga uppvärmningar, då det har vänt fullständigt när man väl har kommit till skott så att säga. Inte nog med detta, till slut dök det upp någon jag kände igen. Nämligen Fredrik Uhrbom, den mannen brinner verkligen för löpning eller sina brödrostar, vad vet jag? Den fållan som eliten brukar vara vid i Sicklaloppet, var i stort sett icke-existerade, så jag fick nästan stå vid starttejpen och det var skönt att inte behöva bökas. Sen var det bara göra det bästa av situationen. Som vanligt.

NU KÖR VI!
Under:
Den där hemska känslan, när man på förhand redan vet om att det inte kommer att komma något gratis idag, är obehaglig och inte mycket att göra åt. Jag öppnande ganska starkt, men sedan var det som att jag skulle testas idag återigen. Den första kilometern var väl på 3:1X-någonting, ingenting alls att skämmas. Vi kan väl med ärlighet säga att jag visste att jag skulle få svårt att prestera någonting häpnadsväckande idag. Däremot var jag stolt över att jag faktiskt hade kommit till start, att orka mala på.

Då var vi iväg, inte en ovanlig procedur direkt!
Efter 2 kilometer, så hade jag två löpare som låg hyggligt nära i ryggen och jag förstod att jag inte skulle kunna komma ikapp någon i det här tempo. Nu låter det som att jag sprang på i ett lufstempo, riktigt så illa är det givetvis inte. Men alla som håller på med löpning, framförallt springer en del lopp, känner nog igen sig när man inte kan uppnå den där topphastigheten som man vet man kan göra, när man har en bra dag. Efter bostadsområdet, så var det ut på grus och försöka le för alla personer du träffade. Le, för att det var så himla kul att springa. Om inte, le för Lunny. Helt enkelt.

Jag var rätt så orkeslös hela loppet. Det fanns ingen extra energi någonstans att hämta för mig!
Sedan efter en del knixiga kurvor och snabba vändningar, så fick jag återblickar till hur det var att springa den tidigare. Det var rätt så solklart, att det här är ingen bana som du sätter några personliga rekord om du samtidigt springa andra lite snabbare lopp i Sverige. Dessutom hade en av de som jagade mig kommit ifatt och sedan förbi mig. Alltid lika tråkig känsla. Sedan kom det där skogspartiet som jag hade mycket dåliga minnen ifrån, jobbig och smal grusväg. Där det inleds med en rätt så stigande backe. Någonstans i min enfaldighet trodde jag att kanske var den enda jobbiga backen i skogen och det var allt, givetvis var det inte så. Jag möttes av flera uppförsbackar och jag hade sedan länge tappat livslusten.

Det närmar sig mål!
När vi väl kom ut ur skogen, så närmade vi oss, kanske det roligaste partiet i Sickaloppet - nämligen bryggan. Det är en härlig känsla att springa på en träbrygga, på något sätt så var det mjukt och skönt. Långsamt började jag dock närma mig mannen med polisonger, som var den person hade passerat mig tidigare och strax innan det återstod 9 kilometer, så sprang jag förbi honom och i samma veva en löpare som hade hamnat långt bak från den toppklungan som hade försvunnit vid starten i stort sett. Illamåendet fanns nära, som en illavarslande korp. Jag gav dock inte upp, utan när jag väl var inne på sista kilometern, så var det bara att göra det bästa av situationen. Jag förstod ganska tidigt att det skulle vara svårt att nå under 37 minuter den här gången, men jag gav mig fan att slå förra årets tid på 37:25. Inga konstigheter tyckte jag, när jag seglade in på 37:18. 7 sekunder snabbare än förra året, alltid något.



Efter:
Den där känslan när du har passerat mållinjen precis, den är helt underbar. Det är få saker som kan konkurrera med den känslan, det är potpurri med alla möjliga olika känslor. En som jag på rak arm kommer, det är lättnad. När du inser att du har gått igenom en hård prövning och inser att det är över. Samtidigt så fantiserar man alltid lite extra att det skulle gått bättre än vad du hade förväntat dig, 37:18 är ingen tid att skämmas över, samtidigt som jag vet jag har kapacitet på andra nivåer. Men banan är som sagt lite svår och ingen du gör supertider på, men det ska jag inte skylla allt på.

Slut på eländet för idag. Tack för idag!
Kort därefter, ser jag att istället för "Andreas Lunnefågel", har blivit omdöpt till "Anders Lunnefågel". Så kan det gå ibland. Oavsett förnamn, så fick det bli en fin hyllning till min hängivna maskot. Ibland måste han också muntras upp, eftersom han ibland stup i kvarten glöms bort och får ofrivilligt stanna hemma, trots att jag tänker på han hela tiden.

På vägen hem, så är jag sugen på något gott och det blir jag väl alltid efter ett lopp. Jag får sådana ett riktigt härligt sug efter mjukglass. Så jag ställer mig i kö på café tillhörande ICA. Väl framme vid kassen och jag verkligen känner hela mjukglassmaken i munnen, så får jag inse att det inte blir något. Jag möts av en lapp där det står att mjukglassmaskinen är ur funktion, jag gråter en skvätt och tar istället en kyld smoothie. Den är väl okej, men det är något som du kan snurra upp själv på 30 sekunder. En liten besvikelse. Det var ett mellanmjölksavslut på en mellanmjölksdag.

lördag 20 september 2014

Då laddar vi om igen!


I förra inlägget skriver jag om hur slutet börjar närma sig. Sicklaloppet är definitivt en tydlig markör att vi snart faktiskt är vid slutet. Ett lopp som inte ligger alltför långt ifrån mig och som faktiskt är rätt så trevligt att springa. Det är inget lätt bana, framförallt när man kommer in i skogspartiet, där de är backigt och trångt.

Jag har sprungit Sicklaloppet 2012 och 2013, tiderna har varit 38:28 och 37:25. Det är absolut inga särskilt bra tider om man jämför med där jag faktiskt ligger, men å andra sidan det är svårt att sia eftersom jag faktiskt inte är återställd från skada. Även om jag kan springa någorlunda obehindrat, så kommer jag att försöka undersöka detta noggrant innan jag faktiskt kan ladda för 2015. Så målet är kort och gott att slå mitt egna banrekord, så med årets säsong så borde jag göra och med tanke på den senaste tidens berg-och-dalbana-form, så vet man aldrig var man hamnar.

Jag sprang som bekant 10 km i skogen på 4:06/km i snitt i torsdags, dagen efter var det dags igen. Då blev det 15 km på rätt så "måttliga" 4:25/km i snitt i skogen återigen. Så på 7 dagar har jag sprungit fyra pass på över 7 mil och det är nästan i klass när jag var på min "topp". Det är givetvis rätt så lågt, när man jämför med andra som ligger på min löpkapacitet och över den. Så det är skönt att faktiskt ha en hygglig träningsvecka, sen märks det dock att jag är väldigt sliten. Det kände jag under mitt "lugna" pass i fredags, hur kroppen verkligen suktar efter säsongsvila och det är befriande att jag faktiskt är vid slutet. Att jag är vid slutet, innebär att jag snart är i början av något annat. Men först Sicklaloppet imorgon, rätt fokus på rätt saker. Imorgon, så försöker jag på nytt njuta av löpningen och vi får se hur jag känner mig efter loppet. Men på förhand så är jag försiktigt optimistisk.

torsdag 18 september 2014

Slut. Snart. Nästan.

Ibland måste man sätta sig ner och tänka efter. Nu tänker jag att säsongen 2014 snart är över, vilket känns helt surrealistiskt. Den började någonstans med Örebro Indoor Games i början av januari, där jag slog mitt rekord på 3000 meter och sedan har det rullat på med inomhus- och utomhuslopp på alla olika möjliga distanser. Under veckorna så jobbar man, tar hand om andra saker och livet kommer i vägen, sen kommer det lopp efter lopp, jag köttar bara på. Ibland går det bra och ibland går det riktigt bra, jag skriver ner mina tankar och känslor kring allt i bloggen. Trots det så förstår jag inte ens förrän nu den senaste tiden att det inte är många lopp kvar och det är dags att börja fokusera på 2015. Vi har Sicklaloppet på söndag, sen har vi Lidingöloppet nästa helg, sen är det bara Malmö halvmara samt Hässelbyloppet, innan det är ett litet uppehåll till eventloppet Tunnel Run.

Det blir mörkare tidigare och det är kallare ute. Löven faller ner och jag kan se "skogen" mer och mer. Jag har varit glad över att jag faktiskt har kunnat springa så mycket i skogen som jag har gjort, nästan alla mina pass är faktiskt i skogen och det är så trivsamt. Slå på en podcast i lurarna, sen går jag ut och njuter. Ibland får jag en del idéer och ibland får jag ser hjortar ute. Det är så oförutsägbart ibland, trots att jag egentligen "hatar" löpning. Framförallt uppstartsperioden när jag är på väg hem från jobbet, kommer hem och byter om för att påbörja uppvärmningen, så avskyr jag löpningen och undrar vad jag egentligen håller på med. Men efter några kilometrar så börjar den där oerhört glada känslan dyka upp. Sen när jag har halva passet kvar (framförallt när det är ett långpass) och jag känner att jag har bra med energi, då är jag kungen av världen utan tvekan.

Så det är därför som jag med lite ledsen min konstaterar att det inte är så mycket kvar. Men då ser ni, då har jag perfekta botemedlet. Till höger ser ni att jag redan radat upp inomhuslopp för 2015 med start i början av januari igen, om allt går som det ska och jag kan få lite pejl på fotproblemen så kör jag bara på och gör nya försök att besöka härliga hallar i vinter. För det var en period som jag uppskattade mycket när jag åkte till Örebro, Norrköping, Huddinge och Sätra när jag sprang inomhus. Det är något speciellt med att springa inomhus. Så är det. I tisdags sprang jag 25 km och 4:25/km i snitt, oväntat snabbt med tanke på att kroppen fortfarande var lite sliten från halvmaran. Idag blev det ett nytt lite lugnare pass på 10 km i skogen, med 4:06/km i snitt. Inte nog med det, tanken är att jag ska springa i morgon också. Vi får se vad det blir för typ utav pass. Att jag är en dåre, som springer trots att jag inte vill, är galet. Men samtidigt så underbart, så det gäller att passa på nu när jag har möjlighet att springa så mycket jag vill i skogen.

måndag 15 september 2014

DN Stockholm Halvmarathon 2014 - Jakten på de försvunna skorna!

Datum: 13 september 2014 Distans: 21.098 m Placering: 145 Tid: 1:21:24

Ingen kan väl undgått att jag har haft en tuff höstsäsong, ända sedan maran. Jag har successivt tränat mindre och sämre, än den träning jag lade ner från årsskiftet fram till maran. Jag märker det själv, bara rent allmänt under vissa pass att jag inte är "där". Det är en jobbig känsla att leva med att man inte är för tillfället formtoppad som man vill, men det är bara acceptera att man inte alltid har möjligheten att slå nytt personligt rekord. Jag tror oerhört mycket på mig själv och jag vill vara stenhård i mina förberedelser, så att jag alltid ger mig chansen att vara väldigt förberedd. Framförallt när du ska springa en sådan lång sträcka som en halvmara. Det går inte att fuska med träningen, det märks direkt hur väl du har tränat. Det är det som är charmigt med löpningen, det är rätt enkelspårigt på det sättet. Bra träning = bra resultat. För mig i varje fall. Jag gillar det. De finns små marginaler i löpning som påverkar (svår bana, väder, hur du mår osv), men annars är det bara du och ingen annan som gör det.

Annat är det med lagsport. Det är så mycket som ska till, för att du ska nå framgång och det är många detaljer som är viktiga för att hela pusslet ska fungera för att exempelvis segra. Jag uppskattar lagidrotten mycket också, jag är och har varit mycket verksam i innebandyn på olika nivåer (spelare, ledare, styrelseledamot, "sportchef") och är ständig målvakt i korpfotbollslaget. Att vara en del av något, att alltid göra sitt bästa och försök till att utveckla dig själv för att hjälpa andra. Löpningen är du inte en del av, du är din löpning mer eller mindre. Du måste genomföra dina pass av olika längd, mängd och kvalité. Jag gillar att det är jag och ingen annan som bestämmer hur jag ska träna, jag har haft en stor framgång med "ensam är stark", även om jag har fått erbjudanden om att träna med en löparklubb, så fortsätter jag lunka på själv tills vidare.

Så, en halvmara, en rolig halvmara. Men den nedåtgående trend jag ändå befinner mig i, med ständiga små skadeproblem som är som ständiga påminnelser om att man inte är bättre än sitt senaste lopp eller pass. Nåväl, häng med på den här rapporten. Så får vi se hur det gick.

Inför:
Jag sov hyggligt. Jag och min sambo hade kommit överens om att vi skulle äta helgfrukost tillsammans, vi jobbar så olika tider och har inte så ofta möjligheten att synka, så att vi gör så mycket gemensamt. Det var hennes idé om en helgfrukost, en frukost med lite större svängrum så att säga. När jag väl vaknade, så hade hon i stort sett ätit upp sin frukost med motiveringen att hon hade varit vaken så länge. Ja, det var den mysiga helgfrukosten som gick till spillo. Det blev en "vanlig" frukost med paddan som sällskap, ja, alltså inte min flickvän utan en iPad. Det är något speciellt med lopp som börjar lite senare än på förmiddagen så att säga, då hinner man känna efter på ett annat sätt än när loppet ligger tidigt.

Det är alltid svårt att sia om sin form, när man själv vet att den inte är absoluta toppnivå. Jag funderade inte alls så mycket hur det skulle gå, däremot visste jag att jag var glad att få springa den här banan. Det är en trevlig bana, med trevliga vyer från ett Stockholm som visar sig från sin bästa sida. Banan har några få tuffa inslag och har sina utmaningar. Innan vi kommer till själva banan, så ska jag berätta om hur det blir stressigt deluxe. Vi backar till kvällen innan, alltså på fredagskvällen. Jag sitter och tittar på "Tidsjakten" på paddan, ett program som handlar om att man har det stressigt och inte får ihop all tid. Man tar in en tidsexpert för att hjälpa familjen, eller i det här avsnittet, mamman att se vad all tid går till och hur man ska kunna råda bot på detta.

Ett intressant program, inget speciellt egentligen. Men jag tittar själv på min egen vardag, där jag planerar ibland ganska minutiöst vad jag ska göra varje dag, både på fritid och med min löpning (samt övrig träning). Även vad jag ska genomföra på jobbet. Jag har hygglig koll, även om det blir lite stressigt emellanåt, när jag är för "chill" i vissa situationer som straffar sig. Tillbaka till lördagen, jag har ätit lunch och byter om till tävlingskläder. Jag hittar först inte min keps, men till slut har den gömt sig under fåtöljen. Sen hittar jag inte SKORNA. Paniken infinner sig snabbt, de står alltid i skohyllan eller vid ytterdörren. Jag använde dem för att springa på jobbet under tisdagen. Jag måste ha lagt ur de på ett konstigt ställe, men jag hittar ingenstans. Min syrra är snäll och ska skjutsa in oss till stan, hon tar förbi vägen till mitt jobb för att kika där och inget napp överhuvudtaget.

Mycket besviken givetvis över detta faktum. Så får jag bita i det sura äpplet och mina förrförra skor får göra ny comeback. Mina "femmor", som var mitt huvudval säsongen 2013 och gjorde fina resultat, samt konverterades till att springa mina inomhuslopp i början av det här året och gjorde en comeback i Karlstad Stadslopp i år (när jag sprang på min näst snabbaste miltid hittills). Det var bara inse att det fick gälla. Efter en kort uppvärmning, som gick okej, men än lite trött, så smet jag återigen som förra året in på Medelhavsmuseet som erbjuder en toalett med snabb ingång istället för att vänta vid någon holk.

I vit keps, så står jag i röran!
Till slut intalar jag mig själv att jag måste köra, efter mycket om och men. Sur som satan över att inte veta var mina skor befinner sig, så ställer jag mig i fållan. Min irritation fortsätter när jag står ganska packad i klungan och eftersom det är ända till 1:40-aspiranter i fållan, så är den väldigt stor. Jag tycker man ska minska ner till 1:30 eller t o m 1:25 som gräns, det blir packat. Inte nog med detta, framför mig stod en riktig loppturist med en jättestor karta över loppet. Herregud, jag som ser någorlunda "turstig" ut med mina hörlurar, tycker det är lite märkligt. Sen klättrar folk över staketet och hoppar in i fållan framför, det blir ännu mera trångt och det är heller något vidare. Det känns befriande när startskottet äntligen går.

Under:
Jag har sprungit halvmaran två gånger tidigare, så jag vet precis vad jag har att vänta mig. Det är trångt, bökigt och svårframkomligt i starten. Så även denna gång, jag försöker köra slalom och även kombinera med att springa upp vid asfalten, nästan så att jag springer bland publiken för att komma fram. Det hämmar min start en del, framförallt när jag kommer in i tunneln i inledningen. Irriterad som jag ändå är, så försöker jag fortsätta att kryssa mig själv och lägga mig i en bra position. Jag märker av att skorna inte alls känns lika perfekta som jag är van med, de är rätt "slutkörda" och jag får ibland ont i benen. Det är dock inget jag kan göra åt just nu.

Det är bara att köra!
Jag hänger på riktigt bra de första 5. Jag får mellantiden 18:15 och där ligger jag helt i fas, men sedan så tappar jag dock steg för steg, jag känner inte den där fina känslan som fanns i Prag. Den där helt överlägsna känslan, där jag faktiskt bestämmer fart och villkor själv för hur det ska gå. Den känslan finns inte denna dag och det är bara att acceptera, jag försöker istället att flytta fram mina mentala gränser i huvudet. Även om det faktiskt är svårt, med tanke på att jag inte var så sugen efter det här med skorna och jag vet någonstans att det hela är mitt ansvar och mitt fel, jag styr själv hur jag vill må. Strax innan 10 km, passerar jag en familj jag är bekant med och jag passar på att bjuda på det finaste av leenden, dels för att bjuda på mig själv och dels för att intala mig själv att det är "piece of cake". Även om jag var riktigt seg i pallet. Jag passerar på 37:38 och jag har tappat 42 placeringar sedan 5 km, det är typ värre ras än M:s fall.



Jag har dock lärt mig att bemästra halvmaran på ett annat sätt, när jag började min halvmararesa för 2 år sedan, så hade jag som tre "block". 0-7 var första blocket, där kunde jag köra på rätt så hyggligt, 7-14 var det svåra "blocket" och det var där jag "vilade" mig lite, för att i 14-21, börja ösa på. Det är svårt att förklara mer än så, men det blev rätt jobbigt mentalt att tänka i 7 km i taget. Nu har jag dock lärt mig att köra varje kilometer för sig, det klassiska uttrycket "en dag i taget" blir istället "en kilometer i taget". Det funkar oväntat bra och utan att jag behöver bli knäckt av det hela. Jag har svårt att njuta av banan, så jag räknar ner, kilometer för kilometer. När jag är inne på sista "blocket", så inser jag att jag förhoppningsvis inte behöver få kramp eller bli illamående, utan jag vet att det finns ett slut på den här tunneln också.

Det är bara köra fort som attan, inga tankar!
Jag springer upp för backen, som tillslut leder till att få "svischa" ner för Götgatsbacken och det är en härlig känsla. Någonstans har jag satt upp tre mål för mig själv som jag kan nå, det lägsta är att slå mitt banrekord på 1:22:06 från förra året och det andra målet var att slå 1:20. När jag tyvärr inte har möjlighet att slå "nivå 2", så vill jag försöka komma under 1:21 och inte det heller klarar jag av att hålla kvar. Då blir det att slå det lägsta målet. Det finns ingen skönare känsla att springa den sista kilometern i ett längre lopp, jag gör så gott jag kan. Hade jag varit en robot, hade alla mina muttrar flugit åt alla håll och kanter. Jag försöker verkligen göra allt jag kan, i slutet. Mållinjen korsas. Det är återigen över.

"Ge hit medaljen. Jag vann!"


Efter:
Jag skymtar Staffan D vid målet, jag undrar om jag har precis förlorat mot honom. Jag har inte sett honom, men jag känner att jag nästan är för illamående för tillfället för att orka konversera med någon överhuvudtaget. Jag går med bestämda steg bort från området, plockar på mig allt gott som det har att erbjuda. Glad att jag får en Pepsi. Pepsi är bättre än Coca Cola i min värld, trevligt att fler instämmer i det. Jag lämnar målområdet, för att återförenas med mina supportrar.

Jag pekar mot nya mål!
Jag är lättad. Det är över. Trots att jag har haft mycket emot mig, på förhand, på kort och lång sikt. Så slår jag åtminstone banrekordet och det får jag vara nöjd med. I övrigt, så lämnar jag området med många tankar. Jag är övertygad om att jag och Stockholm halvmara fortfarande har en del outtalat med varandra, sista ordet är inte sagt. Jag känner redan nu en stor revanschlusta för att återkomma starkare för 2015. Att gå på halvfart som jag gör just nu är inget jag gillar, men det här bygger starka mentala pelare och jag intalar mig själv att det här är ett steg eller test om man så vill, som är menat för ett större mål längre fram med min löpning.

Skorna då? Sent igår kväll, så började jag plocka till slut hemma efter att jag hade skjutit fram det så länge. Tro fan att jag hittade skorna i mitt klädskåp som står i sovrummet, i en inskjutningsbar låda. Det är som att jag var ett barn på julafton, som hade fått det som var högst upp på ens önskelista, så glad blev jag. Jag skrattade tyst för mig själv, jag var ensam hemma, eller nästan, mina katter gjorde mig sällskap. De undrade säkert varför jag var smått galen bland alla mina klädesplagg på golvet och log som Jokern från Batman-filmerna. Det är bara att konstatera, hela dagen var ett test och jag klarade testet. Belöningen kommer nog senare.

Tack: Jag vill tacka syrran för de jättefina bilderna de här gången och jag vill tacka min sponsor Exotic Snacks som stod för anmälningsavgiften!




fredag 12 september 2014

Nu är jag där...igen!





Slutet utav vägen närmar sig med stormsteg, jag är på snart på plats. Det har återigen gått ett år sedan jag sprang DN Stockholm Halvmarathon, ett lopp som jag respekterar fullt ut och som jag ser som en av höjdpunkterna med löpsäsongen. Det är en folkfest utan dess like. Banan går igenom trevliga delar utav Stockholm, något som får mig att vilja ta i lite extra och göra något utav det hela. Det bara måste springas för att upplevas hur trivsamt det faktiskt är. Det pirrar till lite extra inom mig att jag snart står på startlinjen och gör det bästa av det hela, för det är det som krävs om jag ska kunna ta mig någonstans under morgondagen.

Jag har aldrig varit särskilt bra formtoppad inför halvmaran. 2012 var jag inte ens i närheten av den träningsmängd jag är idag, jag var långt ifrån tränad för halvmaran. Ändå blev det 1:24:58 som får räknas som en sjukt bra halvmaradebut av en motionär på min nivå. 2013 var det någonting annat som låg och störde, jag var sjuk från och till under en längre period. Jag lyckades dock slå tillbaka precis i slutet och få till bra pass, loppet sprang jag på 1:22:06, vilket då var nytt rekord och ett bra sätt att säga att jag är tillbaka.

Inför 2014 års upplaga, så har det varit något annat. Ända sedan maran egentligen så jag har haft fot/ben-problem som har stört mina tävlingar och tävlingspass, till den grad att jag helt enkelt ha tappat en hel del i form. Jag studsade dock tillbaka för 2 veckor sedan när jag sprang Telge Stadslopp (5 km) på 17:14, en otroligt fin tid med tanke på vad jag har slagits med. Förra helgen, så skadade jag min fot igen (fast det var en annan smärta) och jag har helt enkelt varit gravt orolig på riktigt att halvmaran återigen var i fara. Men ni som läser bloggen, förstår ju att det krävs något överjävligt för att jag ska stå över ett lopp av denna kaliber.

Mina senaste pass var dels i måndags, då jag sprang 10 km i skogen på 4:04/km, jag kände själv att jag inte alls tog i särskilt mycket och var glad att jag dagen efter (!) min nya fotskada lyckades prestera så pass bra. Inte nog med det, tisdagen spenderades med 2 km-intervaller i närheten av mitt jobb med en kropp som var riktigt sliten och ett pannben som verkligen gjorde sitt för att hålla uppe motivationen. Onsdag ägnades åt korpmatch, samt igår åt ingenting utan bara ren vila. Idag blir det lite kroppsövningar innan jag går och lägger mig.

Så hur ser planen ut imorgon? Den är faktiskt rätt så enkel, det är bara att köra på och se hur långt det leder. Jag är bättre grundtränad den här säsongen än förra året, samtidigt som jag har haft en dipp sedan juni i stort sett och det gynnar inte mig, framförallt inte med all skit som har kommit i vägen. Jag kan väl säga att jag har tre möjliga mål. Jag är helt övertygad om att jag kommer att få slåss som fan för att nå de lägsta målet, nämligen att slå 1:22:06 från förra året och slå mitt banrekord. För Stockholm är nämligen inte lika snabb som Prag, Hamburg eller Berlins diton får jag anse. Oavsett hur det går, så är det värt för alla Stockholmare och andra med omnejd att ta sig till stan. Jag är en av de klart mest lysande stjärnorna under morgondagen och jag kommer givetvis att ge allt, så långt det bara går och sedan ser vi var vi hamnar efter det.

Så säger vi!




onsdag 10 september 2014

Jag är för alltid en vinnare, för jag tror på mig själv



Det finns dagar där allt går som det ska, det finns där dagar där allt går inte som det ska.
Jag har på den senaste tiden, främst i somras, läst en massa olika uppflytande böcker om hur du tar tag i din egen vardag och alltid vänder saker och ting till din egen fördel. Jag har sällan svårt för att ha roligt varje timme, men ibland hamnar man i sådana där lägen, då allt känns jobbigt och det är ett evighetslångt mörker som ser ut att vänta på dig. För 10 år sedan, när jag var tonåring, så upplevde jag jobbiga perioder, som de flesta gör. Mina handlade givetvis om dåligt självförtroende, döden och andra likställande frågor. Jag fick sällan svar då, jag var en stundtals en bitter kille som hade svårt att se något som helst positivt överhuvudtaget. Jag var inte utstött eller så, utan jag hade en stadig vänskapskrets. Däremot har jag alltid grubblat över saker och ting, förstärkt vissa känslostämningar till det yttersta. Den eviga frågan som många ställer sig i den här åldern; "duger jag till någonting?", ekade länge och väl.

Nu tänker jag inte berätta om min upprättelse hur jag har valt att vända på min tillvaro från att leva i ständigt mörker till att tro att nästa fina möjlighet finns bakom hörnet och jag faktiskt är värd att tro på. Däremot kan jag säga att löpningen har haft en stor del till att jag har med spänstiga steg, vågar tro på mig själv och få ut en del av min fulla potential. Jag är en snabb jäkel, som skriver blogg (vem hade trott det för några år sedan) och jag ser fortfarande möjligheter att utvecklats. Den här tron på mig själv tar jag med mig precis överallt, jag vet att allt är möjligt. De här ständiga demonerna som jag gick och bar på, som styrde min vardag, finns faktiskt fortfarande, men jag har inte haft någon större orsak att gå i klinch med dem. Som människa blir man aldrig komplett oavsett hur man hanterar livet och vad man än är, jag är alltid sugen på att veta mer om mig själv och jag är så fruktansvärt glad att veta att jag inte har låst upp allt med mig än. Det finns kapitel längre fram som innehåller saker, som kommer att göra mig väldigt glad. Jag har inga aning om vad det innebär egentligen. Vi kan väl säga att jag vet att det finns olika Kinderägg och du vet att det kommer att smaka gott, däremot så kan du inte förutspå vilken typ av leksak som finns i.

Löpningen är ett ständigt Kinderägg som svävar fram och tillbaka. På mer än 2 år, så har jag åstadkommit så mycket tack vare min löpning och den har givit en effekt, som saknar motstycke i min historia. Jag hade inte kunnat ana, vad den skulle ta mig. Att bara springa om och om igen, skulle ta mig mer fler steg än den rent fysiska, är för mig en värld som alla bör upptäcka. Jag tror på mig själv nu och jag vet att många tror på mig. Det är en härlig känsla och Gunde hade rätt "Ingenting är omöjligt, bara olika svårt". Så känns det att vara Andreas. Den Andreas som åker inom Stockholm, i Sverige och utomlands och förgyller många människors liv genom att visa upp sig, för att visa att det är möjligt. Att det finns ett ljus i tunneln, på riktigt. Nu är det jag som bestämmer när ljuset ska komma och jag är byggnadskonstruktören som ansvarar för hur lång tunneln är. Jag bestämmer hur jag ska må. Jag har bestämt mig för att aldrig stanna någonsin mer.

söndag 7 september 2014

Då var det dags igen...



Oturen grinar mig i ansiktet återigen. I morse var tanken att jag skulle spela innebandy för första gången på länge. Eftersom jag officiellt tagit ett "brejk" från vanlig innebandy, för att sköta operativa uppgifter inom sektionen, så var SIL-innebandyn ett välkommet inslag återigen. Framförallt eftersom jag i stort sett bara tränar löpning och lite kroppsövningar hemma nu, samt lite korpfotboll. Olyckan var framme efter bara några minuter in i den första matchen, jag slog i foten i någon annans fot och jag kände direkt att det var illa. Jag kunde inte springa ordentligt, utan det fick bli "tågång" runt om på planen. På innebandyplanen lever jag mycket på fart, kämpavilja och rörelse, så jag fick istället inta en mer defensiv position och spela säkert.

Men i 5,5 perioder (vi spelar alltid 2 matcher), så fick jag bita ihop och gilla läget. Trots detta så slutade det med en vinst och en oavgjord, jag fick göra en hel del mål och skymma målvakten, min favoritposition helt enkelt. Kul att spela innebandy, men det var med en fruktansvärd smärta. Jag intalade mig själv att det kanske skulle lösa sig tills jag skulle springa långpasset på kvällen. När jag skriver detta, så var det menat att jag skulle vara ute och springa just nu. Något jag uppenbarligen inte gör, jag försökte, men det var dödsdömt att misslyckas. Enda chansen att springa ett riktigt långpass (28 km) var idag och det blev inte av, man kan säga att jag fick betala ett högt pris för innebandyn. Vänder man på det hela, så är foten inte helt kurant. Däremot är det inte samma smärta som jag har haft tidigare i foten, utan det här är något annat, stackars min fot som får vara med om så mycket.

Nu tar jag dag-för-dag med löppass tills halvmaran nästa lördag, det bara måste gå och jag tänker inte ge upp så lätt. Jag körde nämligen ett kort pass i torsdags vid mitt jobb, sen på fredagen sprang jag 20 km4:29/km, något som jag var helt nöjd med. Nu gäller det att sova, se hur det känns imorgon. Klockan tickar på och jag hoppas att jag har medvind den här gången.

onsdag 3 september 2014

Att vara på hugget annars blir man huggen!

Som ni snabbt kunde konstatera i mitt inlägg om Telge Stadslopp, så njöt jag rätt rejält. Jag skulle ljuga om jag sa, ifall allt är på rosa moln och jag är totalt skadefri. För det är jag inte, men det är alltid skönt när man har nästan varit nere på absoluta botten och får små ljusglimtar, som säger dig att du är på mot rätt håll. Det behövs. Det går verkligen upp och ner som i en berg-och-dalbana, ena stunden lägger man ner allt, för att i nästa stund tycka att löpning och bloggen är bland det roligaste i mitt liv. Jag är glad att jag på rätt sida av "övergångsstället" för tillfället i varje fall.

Dagen efter, alltså i söndags, var det snabba ryck. Dagen började med att jag var funktionär för "hemmaloppet" Solsidan Runt. Ett lopp jag har sprungit de två senaste åren (1:a och 2:a på 5km är ett helt okej resultat) och i år, så blev det att jag stod vid sidan. Jag tror säkert att jag kunde presterat bra, med tanke på tiderna i 5 och 10 km, så hade jag nog varit och slagits om topplatser även där. När 5 km-löparna kom kutade förbi, så var det en som långt fram som tittade länge på mig och jag undrade vad det var som var för fel egentligen? Hade jag senap i skägget? Till slut öppnade han munnen och frågade om jag inte kom 2:a förra året och det gjorde jag, då förstod jag att det var han som slog mig förra året som kände igen mig. Det är illa att stå som funktionär och vara igenkänd, stjärnglansen sitter i med andra ord.

Senare var det snabbt iväg för att hjälpa till med lagfotografering i några timmar, något som i mina ögon blev väldigt lyckat och faktiskt blev ännu bättre än mina höga förväntningar. Efter det så tittade jag på fotbollsmatch på TV, när den var slut, så hade jag helt klart bestämt mig för att köra ett pass. Även om det började mörkna ute i skogen, så var det bara att gilla läget och jag tycker att det är rätt trevligt se ljuset försvinna och solen gå ner. Inte jättemysigt när det senare blir becksvart dock. Jag var trots att jag hade sprungit ett tufft 5 km-lopp rätt så pigg i benen, det blev 4:20/km18 km. Jag hade dessutom helt klart krafter kvar när passet var över, när andra halvan av passet var igång, så var det svårt att se med tanke på att det var rätt så mörkt och jag försökte mest undvika benbrott genom att snubbla på någon rot eller sten. Å nej, jag hade ingen pannlampa. Jag kom dock hem hel.

Måndagen blev rätt intensiv också, då jag hjälpte till med en träningsmatch i innebandyn. Något som även med det arrangemanget blev en stor succé och det är alltid skönt att saker och ting blir till och med bättre än vad man hade tänkt sig, fast man hade höga förväntningar. Då är det värt allt slit jag lägger ner. Kort därefter var det bara att bege sig till fotbollsmatchen, för korpmatch. På med grejerna och ställa sig i mål. Där gjorde jag kanske min bästa match för säsongen och gjorde ett flertal härligt svettiga räddningar, vi ledde med 1-0 i mitten av andra och sedan släppte vi in med 1,5 minut kvar och det var rätt så surt. Däremot så hade motståndarna många bra chanser innan dess, så helt orättvist var det inte. Jag slutar nog att vara en grusfascist (jag har spelat gruskorpen i 10 år) efter detta. Nu bytte vi till konstgräs efter sommaren och jag måste motvilligt säga att jag börjar trivas ganska bra på det, härligt att glida på och lättare att komma ut.

Igår blev det ett lugnt pass med mina mått. Kroppen var rätt så seg och sliten. Det blev 15 km i skogen med 4:23/km i tempo, ändå rätt överraskad att det gick så pass bra som det gick. Dessutom varande en cyklist mig för en huggorm som låg längre fram i spåret, den var rätt så stor om man säger. Tänk om jag hade klivit på den eller i närheten, man kan lugnt säga att det lönar sig att vara på hugget i dessa fall. Inget överjävligt tempo, men tillräckligt för att jag ska bli nöjd över det. Så jag har med andra ord haft det rätt så intensivt, men jag är trött och glad kan man väl ändå säga över detta. Livet går med andra ord vidare.