söndag 29 september 2013

Andreas hjärta Prag = Sant! (Igen)


Nu är det klart att jag förenar nöje med nöje. Jag och min sambo har haft som årlig tradition att åka till Prag runt april. Nu blir det så kommande år igen. Men med en liten twist, jag kommer att springa halvmaran i Prag. Eftersom jag älskar staden på alla sätt och vis, så kommer jag att njuta så mycket jag bara kan. Precis som i år, så såg jag fram emot halvmaran i Berlin, så kommer det att bli grymt kul att få springa utomlands igen. Det verkar tydligen vara en ganska snabb bana och det passar bra att ha något tidigt att se fram emot, då loppet går den 5 april. Vilket troligtvis blir mitt andra lopp för 2014. Planeringen pågår för fullt för nästa år, då årets säsong snart är till ända. Jag har fått många beundrarbrev från världen över och många från Tjeckien med omnejd, kommer att jubla, nu när detta är ett faktum. Jag gör allt för både nationella likväl som mina internationella fans!

---

Hur går det med träningen annars då? Det blev vila under torsdagen, sen blev det löpning utan klocka (då den inte ville komma igång alls) under fredagskvällen. Det var nog lite över 13 km och 57 minuter, när mörkret jagade mig. För ingen pannlampa hade jag och jag såg knappt mina händer framför mig, huga! Det var lite småläskigt, man vet aldrig vad som väntar när kvällen gör sitt intrång på riktigt. På lördagen blev det kroppsövningar, samt innebandymatch under söndagen. Oavgjort (2-2) blev det. +1 blev det i NHL-språk och direkt inblandad i vårt sista mål. Jag är nöjd med min egen insats i ovan forwardsroll.






torsdag 26 september 2013

Hellasloppet struket - Nu är det all in som gäller!


Under Sicklaloppet bestämde jag mig. Jag kommer inte att springa Hellasloppet nästa helg. Helt enkelt för att jag kommer att satsa helt på att komma tillbaka i god form inför säsongens sista lopp i Hässelbyloppet den 13 oktober. Jag måste vila mera, så att min slitna kropp med alla skavanker lyckas studsa tillbaka. Jag är mycket ledsen över alla supportrar som har planerat sin helg utifråmn att de ska åka ut till Hellasgården och se mig. Jag ber om ursäkt. Ni kan få två autografer i Hässelby om ni kommer dit istället, som plåster på såren. Jag fick frågan i kommentarsfältet om jag satsar på nytt personbästa i Hässelbyloppet. Givetvis vore det idealiskt att få göra det, men jag måste vara realist för en gångs skull, jag kommer att vara mycket nöjd ifall jag springer på en 36.XX-tid då.

Min "all in"-satsning mot Hässelby började under gårdagen. Då sprang jag 10 km terräng på 4:08/km i snitt, fullt godkänt. Det var ungefär så hårt jag hade lust med, min kropp var böjd att hålla med.

tisdag 24 september 2013

Sickaloppet 2013 - A walk in the park!

Datum: 22 september 2013 Distans: 10 km Placering: 20 Tid: 37:25

Alla som läser den här bloggen ofta vet hur det sett ut den senaste tiden, mer eller mindre. Sjuk och krasslig från och till under en period, under samma period sprang jag 3 5 km-lopp. Jag är inte jättenöjd med resultaten, men får ändå leva med det och känna att jag klarade av det trots allt skit. Sen var det fullt fokus på halvmaran, så pass mycket att jag valde att skippa ett lopp, så att jag kunde springa mitt längsta pass någonsin (18 km). Det passet kändes väldigt lååångt, dessutom hade jag ingen energi den gången. Men halvmaran blev ju rätt trevlig ändå och jag slog rekord, en dag, jag aldrig glömmer. 
Sicklaloppet låg egentligen helt fel i min sinnesvärld. Istället för veckan innan halvmaran som förra året, så var det veckan efter. Sicklaloppet är både nära för mig och ett trevligt lopp att springa, i den perfekta världen hade det loppet varit ännu mer prioriterat hos mig. För jag lider av en del småskavanker och är sliten, då det är mycket den senaste tiden. Samtidigt som jag väldigt långsamt har blivit bättre när det kommer förkylningssymtomen. Bara för att loppet låg nära, så valde jag att ge grönt ljus åt att hänge veckan efter halvmaran till det här. Så fick det bli.

Innan: 9.45. Fantastiskt att vakna en söndag, nästan utvilad. Jag älskar helger. Jag har blivit bättre på att sova under vardagarna, så helgerna känns ännu bättre nu. Jag äter min sedvanliga frukost, toppad med ett kokt ägg. Jag spinner vidare helt enkelt på min självsäkerhet att jag är Rocky återfödd helt enkelt. Helt ensam står jag framför spegeln och känner mig som värsta hulken, inte fan går jag upp såhär tidigt för att ställa ut skorna i ett lopp. Absolut inte. Det var bara sätta på blåstället och låta kroppen få göra sitt idag. Som brukligt.

Lika taggad som vanligt!
Väl på plats, så slås jag av vad tiden går fort. Det är ingen nyhet att tiden går framåt för mig, inte alls. Men varje lopp som jag springer igen, gör att det bildas en brygga till det förra loppet mentalt och jag lever igenom det. Jag tänker på var jag var i livet då, hur loppet var och att jag måste fortsätta sträva efter att hela tiden njuta av varje situation livet har att ge. Som ni hör. Med löpning behövs inga droger, löpningen ger starkare upplevelser än så.

Det här med toaletter. Eftersom jag ibland har varit i Sickla, så har man hygglig koll på var de befinner sig, eftersom det inte finns några bajamajor. Jag är så pass rutinerad, så att jag använder två olika, inom loppet av en kvart. Fortsätter det såhär vid varje lopp, kan jag säkert ha en spalt i någon tidning, där jag recenserar bajamajor och toaletter. Helt unikt, det skulle vara kul. När nummerlappen var på plats, var det dags att bli helt fokuserad. Lyssna in musikens toner och njuta av att det faktiskt skulle vara ett helt okej väder. Några duktiga löpare hade letat sig till start, vilket alltid är hedrande att få delta i ett lopp som. Målet är någonstans att alltid försöka närma mig dem rent resultatmässigt, steg för steg. Siktar man otroligt högt, då kanske man kommer ganska högt också. 

Här står jag och småfiser innan start!
Under: Det börjar med en nerförsbacke och sen är det bara att egentligen köra. Jag tycker att jag kommer upp i en bra fart och jag försöker hålla mig kvar där så länge det bara går. Jag håller mig bra med i en klunga och musiken gör allt för att stöta på alla onda tankar på att det här kommer att gå åt helsike. Det är först när vi kommer ut vid Järla och sen tillbaka till Sickla igen, där någonstans vid 3 kilometer, som kroppen säger lite ifrån. Kroppen klarar inte att hålla det höga tempot längre och jag inser att alla tankar på 36.XX-tid är bara att lägga ner. Med ett visst vemod och besvikelse så är det bara att acceptera, hade det varit förra året, hade jag varit förbannad. Livet är så här ibland. Sen ser jag klunga efter klunga försvinna, samtidigt som enstaka löpare passerar mig. Det finns inte ett skit att göra åt den saken.

Det går bra, sen blev det lite trögare!
När vi närmar oss loppets absolut värsta del, nämligen skogspartiet, så får jag otrevliga flashbacks till förra året. Det som utannonseras om att det är en lättlöpt mil, blir nog väldigt chockerad av den här delen. Det går upp och ner, upp och ner osv. Framförallt när man är rätt trött i låren redan, så är det jobbigt. Psyket får sig ett par tjotablängare av detta. Återigen dyker den sedvanliga frågan upp "Är löpning värt detta?", första ingivelsen är att säga nej. Men jag fortsätter, sen när vi kommer ut från trollskogen och börjar närma oss banans trevliga del. Nämligen träbryggan vid Hammarby sjöstad, så blir jag lite gladare. Jag orkar faktiskt hålla uppe ett litet ansträngt leende, det är inte långt kvar. Inte alls. Det är rätt så hyggligt med folk längs loppet och det är alltid trevligt. Vid mål njuter jag att få ta det sista stegen in mot mål. Jag är ingen vinnare, jag är ingen hjälte. Jag är en löpare. Det räcker för mig idag.

Skönt, snart i mål. "Vad var det jag skulle handla sen? Gurka? Tomat? Var det tacos på G?"
Efter: Skavsårsplåster, vatten, banan, fralla (?) är det som delas ut. Precis som förra året blev jag purken att det inte fanns någon medaljer. Så det fanns ingen i år alltså, utan det var något bara jag såg på barnen. Är det barnsligt att vilja ha medalj? Inte alls. Nu sprang jag loppet till rabatterat pris, men hade jag betalat fullpris, hade jag velat ha ett minne i form av en medalj. Tävlingsansvarige svarade på detta förra året och jag får fortsätta att anse att det är märkligt. Ska jag springa nästa år, så får jag väl höra av mig i förväg och be de spara en barnmedalj till mig

SAOL: "Sliten"
Så tiden då? 37:25. Inte den bästa. Men jag är fullt nöjd ändå, med tanke på att kroppen inte alls på topp för fem öre. Det är inte kattskit att springa så snabbt då. Det märks verkligen att jag har kommit någon vart på ett år. Jag är en "junkie", när det kommer till att springa lopp och det är mina VM-matcher. Det är alltid viktigt att träna ordentligt för att prestera så bra du bara kan när du ska springa ett lopp. Så de så. Återigen, så är det bra arrangerat, trevligt lopp och med en liten liten möjlighet till bra tider. Kort efter loppet känner jag att det är snart slut på det här med lopp för i år, vilket får mig att känna mig nere. Men det finns alltid nya lopp i horisonten och än är det faktiskt inte helt slut.

Här sprangs det. Ser trevligt ut!

lördag 21 september 2013

Åkesson Vs. Bolt 6-0

                   

               6                                               0

Vad fasiken är det här för hittepånonsens jag sysslar med? Jag har nämligen slagit Usain Bolt med 6 mot 0. Hur är det möjligt? Jag har nämligen slagit 5 nya personliga rekord i år, medan Bolt har slagit 0. Jag har slagit rekord en gång på 5 km och två på halvmaran, samt hela 3 gånger på 10 km. Därför är jag det självklara att välja att följa. Jag är fortfarande "in the zone" för förbättring, Bolt är närmast på dekis i jämförelse med mig. Det är bara en tidsfråga innan SVT och TV4 väljer att göra slag i saken och sätta in kameror som bevakar endast mig vid loppen, mer valuta för pengarna? Antagligen. Sen att min motståndare springer hem VM- och OS-guld, samt har en del världsrekord, låtsas jag inte om. 6-0. Här har ni solklara fakta. Jag är mera "show" helt enkelt, mina damer och herrar.

---

Hur har veckan varit för mig egentligen?

Jag var egentligen väldigt sliten, men hade ett väldigt extremt tajt schema den här veckan. Jag var inte alls helt säker på hur jag skulle lägga upp veckan. På måndagen med tydliga spår av halvmaran i kroppen gav jag mig ut och jag började starkt, men sedan hade jag verkligen ingen lust att köra hårt egentligen efter 3 km. Det blev totalt 10 km på asfalt och 4:03/km i snitt. Lagom lugnt pass för mig med andra ord.

Under tisdagen blev det först korpfotbollmatch först. Eftersom jag slutade sent på jobbet, så blev det att äta en halvtråkig sallad till middag innan avfärd. När man väl kom på plats och såg regnet som fortsatta att porla ner, samt att planen var väldigt minskad pga stora vattenpölar, så visste man vad man hade framför sig. Jag trippade nästan på tårna kring hela mitt straffområde, för att undvika att bli blött. Jag brukar egentligen gilla att slänga mig vattenpölarna likt en cirkussäl, men idag var jag så frusen, så det var ingen idé. Tyvärr blev det förlust och vi går mot en helt avgörande match för vår överlevnad.

Direkt efter matchen blev det illa kvickt att åka till 1,5 timmes innebandyträning. Den gick hyggligt, däremot hade jag egentligen ingen energi alls. Men det gick trots det fullt godkänt. Det var så jäkla gött att få sova efter den här monsterdagen. Jag drog även på mig en bristning i ljumske eller något i den stilen, oskönt.

Till onsdagen hade jag kommit till ett vägval. Hur skulle jag göra? Skulle jag behöva ytterligare ett löppass eller ej? Det blev ett löppass, trots en mycket sliten kropp. Det kanske var dumt, men tror att jag behövde det ändå. Mest mentalt. Det blev 8.5 km asfalt och 4:13/km i snitt. Lufstempo i stort sett.

Under torsdagens eskapad var det återigen innebandyträning i 1,5 timme. En träning som egentligen var ganska dålig från min egen sida. Inte mycket stämde. Nu hade jag massor av energi, men uppenbarligen hade jag kopplat på min 100%-iga inställning. Trist. Men så är det ibland.

Fredag. Vila. Vila och åter vila. Sen var tanken att jag skulle spela största anledningen till att människor är sjukskrivna, nämligen GTA V. Så blev det inte. Skönt att bara sitta och glo egentligen för en gångs skull efter en hektisk vecka.

Vid sidan av livet, så kommer jag nog lira det här till leda!
 Idag, lördag. Då var det dags för innebandypremiär på bortaplan. En match som vi förlorade med 5-4. Vi var aldrig riktigt med i matchen och för egen del var det inte direkt bästa matchen, en helt okej match för mig. Jag fick sätta in en del "screeningar" samt ett par tacklingar, varav ett lämnade in ett riktigt fint märke. Jag är ju en ganska liten kille, så det är alltid en sorts prestation att sätta dubbelt så stora killar ur balans. Inte nog med detta under lördagen, så välte jag ut hela Müslipåsen över vardagsrumsmattan samt spillde vitlöksdressing över hela mig vid lunchen. Samt så spelade ett av mina favoritlag oavgjort och ett annat förlorade ganska klart. Vilken dag. Jag har nog samlat alla ruttna ägg denna helg på en och samma dag. Imorgon, då blir det andra bullar hoppas jag.

Inte nog med detta så har jag fortfarande ont i ljumsken, samt i ena höften. Samt har en ordentligt värk i övrigt. Känns lovande ut inför morgondagens lopp, som är...

---


Tredje sista loppet för den här säsongen. Det känns lite sorgligt att det börjar gå mot sitt slut och nu har hösten på allvar gjort intrång i våra liv och på min löpning. Förra året sprang jag Sicklaloppet och var rätt så förkyld och sprang in på 38:27. Fullt godkänd. Det var en fin bana och mitt andra millopp någonsin. Jag har inga större förhoppningar efter denna monstervecka än att njuta av ännu ett lopp. Målet får den här gången blygsamt vara att springa snabbare än förra årets tid. Det ska inte vara några konstigheter?

torsdag 19 september 2013

DN Stockholm Halvmarathon 2013 - När en vuxen man får gråta!

Datum: 14 september 2013 Distans: 21.098 km Placering: 114 Tid: 1:22:06 (Nytt PB!)

Alla som har läst bloggen vet ungefär hur det har varit den senaste månaden. Efter att ha stormat sig fram igenom Södermalms gator i det lummiga kvällsljuset, så tog det hela en oväntad och otrevlig vändning med min löpning. Jag blev krasslig, vilket i stort spoilerade alla tre 5 km-lopp som följde. Jag försökte träna ungefär som planerat, men det blev en ond cirkel som aldrig fick ett avslut. För om jag skulle börja avstå löppass, så skulle jag inte vara 100% redo inför loppen och framförallt inte halvmaran som låg och lurade runt hörnet. Men om jag inte skulle avstå, så skulle jag inte bli friskare. Jag avstod dessutom Sigtuna Stadslopp helgen innan för att ge plats åt mitt längsta långpass någonsin. Mitt uppe i detta, så laddar jag för en ännu en innebandysäsong med hårda träningar. Jag kan inte avstå, för annars missar jag chansen att få spela i de första matcherna. Ni ser hur sinnessjukt allting det här låter? Allt det här för att göra det så optimalt som möjligt för ett lopp jag så gärna hade sett fram emot. Är det värt allt det här? Egentligen inte. Men vad gör man inte för något man älskar?

Att fajtas dag ut och dag in med halsont eller förkylning i kamp mot tiden, för att bli friskare, är svårt. Sista veckan inför halvmaran, så fick jag helt enkelt acceptera att det är ungefär såhär jag kommer att må när jag väl ska springa. Inte nog med att jag fick slåss mot min egen kropp gällande krassligheten. Jag hade dessutom mina mentala tvivel som satte hjärnspöken den här gången. Hur fan ska jag klara av att springa en halvmara egentligen? Framförallt när jag har som mål att slå mitt eget rekord? Storhetsvansinnet rinner över när jag i samma veva låter er läsare få gissa vad min halvmaratid kan tänkas bli. Är jag verkligen såhär självsäker att jag klarar av detta ändå trots allt? Mina tvivel fortsatte tills lördagen.

Inför: Det är det här som är härligt med ett lopp som går lite senare på dagen. Jag hinner mentalt få samla mig och behöver inte stressa iväg. Medan min sambo så fint städer hela lägenheten, sitter jag lugnt vid datorn och lekar DJ. Jag blir uppumpad, låtarna får mig att känna mig som Rocky, när han springer längs slummiga Philadelphias gator. Jävlar i mig. Det är som självaste jag ska gå en titelmatch mot min största nemesis någonsin. Jag blir väldigt uppeldad, jag älskar det. Nu är det allvar.

Jag har superkoll på situationen!
 När vi väl är på plats vid slottet. Äter jag och dricker omåttligt mycket av allt. Bättre att må lite dåligt, men ändå ha kroppen full av lite av det mesta. Inte nog med det hela, jag behöver gå på toa. Trots att jag redan har gjort det två gånger hemma. Jag hoppas att bajamajornas köer inte alls är lika långa som förra året. Men det är dem. De känns ännu längre den här gången. Ska jag orka hålla mig? Jag springer runt och försöker värma upp. För första gången på ett bra tag, så orkar jag värma upp ordentligt igen. Tack och lov. På min lilla uppvärmningstur, så hittar jag en toalett inne på medelhavsmuséet. Jag smyger in nästan som en inbrottstjuv på jakt efter en skatt. Hoppas att det är okej att jag med min nummerlapp smyger in på handikappstoan. Visst fan känner jag mig stolt över att hittat en guldgruva. Öppnar det upp för en köbildning på museet vid nästa halvmara, måntro?

I smeten knuffar jag mig fram!
Sen försöker jag likt ett TV-spel zickzacka förbi så många som möjligt i startfältet, där vi står som packade sillar. Det är det som är ett av de stora problemen när det kommer till detta stora lopp, är att det är för jävla packat. I startgrupp A, så står det folk som är goda för 1:20-1:40 om jag inte minns fel. Känns för mycket helt enkelt. Sen är det bara att göra redo för avfärd. De senaste 4 veckorna har egentligen byggts på den här loppet. Skulle livet leka vidare eller skulle jag inse att jag var slagen?

 Under: Starten är fullsmockad som sagt och man i stort sett gå förbi startlinjen. Sen försöker jag i den mån det går rycka så mycket det går, här och där. Jag springer nästan in i publiken för att kunna få yta. Hela den här starten drar nu mycket i tid den första kilometern, men sedan när jag väl kommer loss, lyckas jag skapa lite andrum. Jag känner att kroppen är lite ansträngd, men att jag sakta men säkert börjar hitta ett tempo som passar mig. Jag får inte dra för snabbt heller, det är ett långt lopp och jag behöver disponera krafterna så effektivt som möjligt. Däremot är målet att ha en klar positiv split att leka med efter 10 km. Vanligtvis delar jag upp den här storleken av lopp i tre delar. Men nu tar jag kilometer av kilometer, jag försöker njuta av alla fantastiska vyer som Stockholm har att erbjuda. Samtidigt så är smockat överallt med människor. Det är trots allt fint väder, men att jag efter mycket om och men skulle starta, så slogs det sista tvivlet för folket att ta sig till stan och njuta av loppet.

Precis ovanför huvudet älgar jag förbi!
 Min GPS-klocka är igång, men är helt exakt eftersom den tappar GPS i tunneln precis i början av loppet. Men klockan rullar på och jag måste ha ett riktigt jämnt och bra tempo, dessutom försöker jag haka mig fast i olika klungor och sen kanske dra efter det, om det är möjligt. När man ligger såhär långt fram i fältet efter låt oss säg 5 kilometer, så är det allt som oftast snabba och uthålliga löpare kvar. Jag fortsätter springa i sakta mak. Jag följer inte min klocka särskilt mycket, jag vet dock att jag håller en hygglig jämn takt. När jag passerar 10 km, ligger jag under 38 minuter och det är riktigt bra.


En av mina löpningstrix (eller tics). Ibland blundar jag, för att det ska gå snabbare...!
 Sen börjar kroppen göra sig påmind återigen vid 11-12 km, det är då den riktiga prövningen börjar och flygplanet börjar lyfta in över Södermalm. Jag har ont i knä, rygg och höfter. Men jag låter inget stoppa mig och jag ska vara som en maskin som bemästrar det här också. Inte tänker jag springa så här långt för att ge upp. Jag är också väldigt duktig att dricka vatten. Det är inte varmt som Göteborgsvarvet, däremot är mentalt uppfriskande att få i sig lite vatten. Även om det kanske innebär i slutändan att jag förlorar några sekunder på detta, men jag vinner nog på det i längden. Jag fortsätter hålla en bra fart, växeldrar lite med olika personer. Fyfan vad svårt det vore att springa det här loppet, om det inte fanns härliga människor som hejade och sprang. Ödsligt och helt utan yttre motivation egentligen.


När jag når Tantolunden så dyker min gamla fiende upp igen. Krampen i vaden! Jag som trodde att jag skulle slippa detta med tanke på att jag har tränat mer intensivt och längre, men ändå så dyker det upp. Men den här gången är jag beredd att det skulle ske, så jag tar till min gamla taktik genom att stampa hårt med fötterna i marken för att motverka krampen. Det funkar. Däremot sinkar det mig lite och backen upp mot Götgatan känns overkligt långt nu. Särskilt med tanke på den här krampen, det känns som att det är en bepansrad daggmask som går i supersnabb farten i vaden. Låter inte, är inte kul. Jag är helt övertygad att jag har en jobbig uppförsbacke till i samma länga, men det var bara en synvilla. Snart flyger jag ner längs Götgatsbacken. Sen är det bara att njuta sista biten. Alla är hjältar när man kommer in på upploppet. Stora prestationer helt enkelt. Den här känslan finns inte någon annanstans, den är guld. Alla ni som har sprungit minst en halvmaradistans vet vad jag pratar om. Jag spurtar mot slutet, kliver förbi en tjej i slutskedet. Helt rätt. Jag är lite manschauvinistisk när det kommer till det. Jag stannar. Jag njuter. Jag lever. Igen.

Som Arnie sa i Expandables 2: "I'm back"
Efter: Så fort man stannar efter att ha sprungit en sådan här lång distans, så känns som att kroppen ger en motreaktion på det som har hänt. Det känns som att den vill fortsätta springa, men jag tvärvägrar. Jag går i en fårskock mellan staketeten. Jag hade hoppats att medaljen likt Göteborgsvarvet, ska se annorlunda ut från år till år. Men den ser ut som förra året. Dock är den fortfarande väldigt fin.

Ifall ni tvivlar på om jag kom före tjejen i vitt. Så här har ni det officiella målfoto. Ingen tvekan, va?
När jag väl är på väg att ta mig ur "korridoren", så kommer det några glädjetårar. Jag klarade det. 1:22:06. Nästan 2 minuter slog jag mitt gamla rekord. Tårarna kommer okontrollerat. De få gånger tårar rinner längs ner mina kinder är vid emotionella scener i TV-serier och filmer, men det är bara fiktion. Den enda gången jag minns att jag har skvätt tårar i idrottssammanhang är när jag vann brons efter rafflande straffar som tränare med ett pojklag i innebandy. Jag kände mig stolt. Det var ett magiskt ögonblick. Det här var dock ett ännu större ögonblick. 


Det finns all anledning att le igen!
Jag har slagit alla hjärnspöken och förkylningar. Det är det här löpningen handlar om. Att njuta av att springa. Att upptäcka att jag fortfarande har det inom mig. Jag har aldrig tvivlat på min förmåga, men att slå ett nytt rekord är något jag aldrig kommer att glömma. Så är det bara!

måndag 16 september 2013

Grattis till er lyckliga två!


Inte nog med att jag vann genom att slå ett nytt rekord på halvmaran. Två andra personer vann också tack vare min tid eller snarare pga deras gissning. Det är Henrik som var närmast som gissade på 1:21:59 (7 sekunder ifrån) och det var Sara som gissade på 1:21:49 (17 sekunder ifrån). Stort grattis ni vinner ett par öronproppar från Happy Ears. Vi hade några som trodde att jag skulle springa under 1:20, vilket i sig är väldigt smickrande. Det är givetvis en gräns jag hoppas kunna passera i framtiden, men tyvärr fick jag inse att med all förkylning och krasslighet fick mig att hejda mig lite där i lördags. Men jag ska dit. Hoppas jag. Att sänka sitt personbästa med nästan 2 minuter på den här nivån i en halvmara känns fortfarande väldigt skönt.

Tack alla som var med och deltog i tävlingen. Det är inte omöjligt att det kan bli något liknande i framtiden!

Jag hoppas att Henrik och Sara ger sig till känna med sina adresser till mig via mail eller om jag får tag i dem på något sätt före. Vi får se vad det lider.

---



Idag var det total vila efter pärsen i halvmaran. Kroppen tog ordentligt med stryk helt klart. Denna vecka är det helt fullt med innebandyträningar, löppass, korpmatch, innebandypremiär och 10 km-lopp. Hur ska jag få allt att gå ihop måntro? Det blev i varje fall ett pass idag på 10 km, väldigt halvmarasliten i kroppen kände jag. Sen var det premiär att springa i mina långkalsonger med stjärnor på (är man stjärna så är man) och med mycket regn som piskade en i ansiktet. 10 km asfalt med 4:03/km i snitt. Inte det snabbaste jag har sprungit, men fullt godkänt. Jag tror knappast att kroppen behöver ett hårt tempopass samma vecka som ett nytt lopp väntar runt kröken helt enkelt.

Jodå. Det kommer att komma en löprrapport om halvmaran i lördags snart. Var så säkra!

fredag 13 september 2013

Så många steg som jag har sprungit - Nu är det dags att njuta igen!

I många dagar har jag kämpat, kämpat för att komma tillbaka.  Har man varit krasslig, så har man, det är inget att sticka under stolen med. Ont i halsen som blev en tung förkylning till att vara hes. Det har gått upp och ner, flera gånger har jag friskförklarat mig själv, för att dagen efter att ha blivit sämre igen. Jag har planerat in fler vilodagar än tidigare och jag har avstått innebandyträningar. Jag fick helt enkelt inse att det är såhär jag kommer att må under halvmaran och har tränat med det i åtanke. Däremot har jag tränat ungefär så som jag har velat, trots att jag varit krasslig från och till. Man undrar ju varför jag aldrig blir helt frisk, eller hur?! I måndags sprang jag 10 km asfalt igen, tanken var att det skulle bli rätt så lugnt. Men, då blev det 3:50/km i snitt. Det var 1 sekund bakom tiden på samma sträcka förra veckan, helt sjuk

Att jag springer på såna här tider på träning, tänka sig hur långt jag har kommit sedan i våras bara. Så jag sprang 38:20 i måndags och 38:19 veckan inne på träning.I våras kämpade jag med miltider på tävling som 38:19 och 38:23 för att ta som exempel (även om banorna ser annorlunda ut), men det är kul att se att jag tydligt har tagit några fina harsteg framåt.

Under tisdagen blev det en innebandyträning. Jag är inte helt nöjd med den, men inte missnöjd heller. En sådan där träning då jobbet är utfört helt enkelt.

onsdagen blev det total vila, i vanlig ordning. För att på torsdagen springa ett väldigt lugnt asfaltspass på 9 km i 4:17/km i snitt. Jag ville ändå få ett viktigt sistapass inför halvmaran, men behövde lugna ner mig och det gick bra. Bara det är framsteg att ett lugnt pass, går så här snabbt? Jag har jävligt svårt att vara långsam. Märkligt.

Idag har jag återigen haft viktig vila, jag har försökt att äta lite mer än vanligt. Då jag har varit dålig på det den senaste dagarna, så att jag får in mig kolhydrater i alla dess olika skepnader. Än så länge, är det helt okej. Jag mår faktiskt lite bättre idag, inte topp, men bättre än jag gjort på ett bra tag.

För är det något jag har sett fram emot är det att springa halvmaran här i stan. Med all publik och alla fantastiska vyer som Stockholm bara kan erbjuda. Det är därför jag kommer att stå på startlinjen imorgon och invänta tryckvågen. Däremot vågar jag inte vara kaxig och säga att jag ska springa på den eller den tiden. Med tanke på att jag inte vet egentligen vad jag har min kropp, så vore det dumt att säga så. Benen kanske tar slut efter 5 km? 10 km? 15 km? Eller så strosar jag runt längs loppet. Naaah, det kanske jag inte gör.

Men med få lopp kvar kommer den stora Stockholmspubliken att få njuta av mina löpsteg i varje fall, med det i vetskap, så mår jag bättre. Enligt den svenska turistbyrån så har det skett ökning av turister till just imorgon. Man trodde för att det var på grund av att deltaga och se loppet som var främsta anledningar. Men det var det tydligen inte. Det är så att man vill se min show utspela sig på alla gators teater. Jag känner mig smickrad och hoppas kunna bjuda tillbaka på ett bländande skådespel...

Hur tror du att det går för mig under Stockholm Halvmara? Gissa min tid i förra inlägget och ta sista chansen att vinna mer sömn!

Det var tydligen fler än jag som var nyfikna på "DN-påsen"!




---

För inte så länge sedan läste jag på hemsidan för Gainomax, att det skulle släppas en ny typ utav dryck. En återhämtningsdryck med fokus på mer protein och mindre kolhydrater. Toppen tänkte jag och vara hur ivrig som helst att få tag i en och testa. Att den ena smaken var päron kändes riktigt intressant. När jag väl efter ett träningspass nyttjade denna dryck, så föll jag pladask. Många har sitt att säga om Gainomax, men oavsett, så har den varit min konstanta "belöning" efter varje träningspass. Den här smaken riktigt gott. Tänk er smält Päronsplit och då får du den här smaken. Den kommer att få vara en självklar del i kylskåpet och i min arsenal.

tisdag 10 september 2013

Gissa min halvmaratid = Ta chansen att vinna mera sömn och ro!

Idag presenterar bloggen nästa samarbetspartner. Det är i form av Happy Ears. För ett tag sedan kom jag i kontakt med deras öronproppar, de har varit till stor hjälp för mig för få bukt med mitt sömnproblem. Vila och sömn är jätteviktigt för löpare och för alla andra också såklart, så därför är jag glad att jag har haft möjligheten att hitta något som kommer att bli en hjälpande hand i min träning.

"Happy Ears är en öronpropp som sänker volymen utan att ljudet förvanskas. Den är komfortabel och diskret och riktar sig till alla som vill sova gott och må bra i vardagen. Eftersom du sover bättre med Happy Ears gör det dig piggare i vardagen och om vi kan hjälpa till med att förbättra förutsättningarna för din träning är vi glada. Vi gillar när folk mår bra!", skriver Karl BerglundHappy Ears.
 
Personligen har jag haft  hittat öronproppar som sitter bra och alltid gett upp den här tanken med allt vad öronproppar heter. Men det var av ren slump jag kom i kontakt med Happy Ears på apoteket. Jag testade dem och de förstod ganska snabbt att det här är något som äntligen passarmig. Genom att stänga ute katternas ljud och lekande barn ute på gården till exempel. Vilket har fått mig att sova bättre. Dessutom känner jag mig lugnare, då jag använder dessa, då jag vet att jag har möjlighet att sova bättre nu. I slutändan blir jag förhoppningsvis en mer utvilad och glad löpare. så jag är glad att jag hittat vägen till att få sova mer och därmed vara mer utvilad till mina löppass. Win Win, alltså. 

Nu kan du ta chansen att vinna ett par Happy Ears-öronproppar. Allt du behöver göra att gissa på vad min tid på DN Stockholm Halvmarathon kommer att bli? De två närmaste vinner. Skulle jag inte komma till start eller bryta mot all förmodan, så lottas de två ut. 

Skriv här i kommentarsfältet eller skicka ett mail till runandreasrun [at] gmail.com SENAST lördag morgon med vad du tror att jag kommer att springa på.

---



Psssst....vill du ha tips på vad tiden kan hamna på? Andreas Bettingbolag visar dig vägen med med inside- och outsideinformation:

- Andreas har sprungit 3 halvmaror tidigare. 1:24:58 på DN Stockholm Halvmarathon förra året. 1:23:50 på Berlin Halvmarathon och 1:28:33 på Göteborgsvarvet i år.   
- Rekordet är alltså 1:23:50 från i våras. 
- I Göteborgsvarvet var det så varmt, så Andreas såg män med treuddar dansades på berg med flammor runt omkring. I Berlin var Andreas väldigt påpälsad med både långbyxor, tjocktröja och halsduk. Kan Andreas i enbart tävlingskläder göra skillnad?
- Andreas har varit kraftigt förkyld från och till över 3 veckor.
- Träningen har dock gått i stort sett enligt planerna och så här mycket har inte Andreas tränat någonsin för en halvmara.
-  Sedan sin senaste halvmara har Andreas slagit 3 rekord. 1 på 5 km och 2 på 10 km. Finns det möjlighet att slå ett nytt denna gång?
- Andreas har sprungit banan förra året, så han vet exakt vad han har att vänta sig?
- Men kan egentligen Andreas förkylningsbekymmer sätta stopp på allt hopp?
- Ifall Andreas skulle bli trött tidigt, så har han förhoppningen att hoppa upp som en ryggsäck på en snabb löpare. Exempelvis Haben Idris eller Fredrik Uhrbom. Då kan det  gå undan.

Lycka till!

Hälsningar,
"Betting"-Andreas!

söndag 8 september 2013

Vecka full av aktiviteter!

Även om man inte kan se det framför sig på måndag morgon, så flyger dagarna fram i rasande takt. Det var inte längesedan jag stod ute i Saltsjöbaden i hällregnet och väntade på att hämta mitt pris vid Solsidan Runt. En vecka med tre 5 km-lopp på 8 dagar, där jag samtidigt inte var helt hundra och halvkrasslig till och från. Måndagen började som bekant bra med ett snabbt långpass. Tisdagen blev jag helt plötsligt lite sämre igen, otroligt nog. Jag som trodde att jag var på uppgång.

Men jag valde ändock att delta i säsongens träningsmatch i innebandy. Vi ledde med 2-0 efter 16 sekunder och hade hyfsad koll i första perioden, men i andra perioden föll allt ihop. Jag gjorde dock vårt sista mål för matchen, när jag var inne framför motståndarens mål och köttade in för allt vad bollen var värd. Ett klassiskt mål, det är så jag oftast göra mina mål. Inga dragskott i krysset direkt.

Under onsdagen gick det både upp och ner i hur jag mådde. På vägen hem hade jag dock bestämt mig för att vila, men så blev det inte. Med lite magisk dryck var jag tillräckligt frisk för att utmana asfaltsrundan igen. Det blev tänkta 10 kilometer och 3:49/km i snitt, jag var alltså inte helt hundra idag heller och jag kunde säkert ta i mera om det behövdes. Men näst snabbaste asfaltspasset hittills. Kändes mycket kul.

Under torsdagen blev det mycket väl förtjänt vila. Istället för att träna innebandy, så ville jag att kroppen skulle få ta det lugnt. Framförallt när jag inte har än så länge inte har kommit tillbaka från den här förkylningen.

På fredagen, så blev det dels klart med nästa sponsor, som ni läste i mitt förra inlägg. Men riktigt kul med Sverigeseger i VM-kvalet. Det är bara att fortsätta kämpa och Rio-VM kan bli verklighet. För min egen del, så körde jag kroppsövningar innan läggdags och kroppen kändes helt okej.

Igår så hade jag kuvat för denna dag rent mentalt. Jag skulle springa mitt längsta långpass någonsin på träning. Först var tanken 20 km, men jag drog ner till 18 km. Det visade sig bli riktigt tufft och jobbigt för mig. Dels hade jag ingen energi alls i benen under passet och solen tryckte på så in i h-vete. Men tanken var aldrig att det skulle bli snabbt för min del utan att det skulle bli så långt, som viktig träning inför halvmaran nästa helg. Jag sprang så långt att jag passerade vyer jag aldrig sett förut. Inte helt fel. Jag kom hem med 4:21 km/snitt, jag hade 4:20 som mål, så jag var glatt överraskad att trots den energilösa tillvaron, att det blev bra ändå. Att jag dessutom typ hade tappat närmare 2 kilo efter passet var ett tecken att det var ett otroligt jobbigt pass. Jag låste upp dörren hemma och stapplade mig in, frågade ett glas vatten av min sambo och satte mig i soffan. Ännu en prestation signerad av undertecknad.

Idag har det varit vila på nytt. Nästa vecka blir ganska hyggligt lugn med tanke på att halvmaran hägrar i slutskedet.

fredag 6 september 2013

Bloggen avslöjar: Nästa företag engagerar sig

 
Det var inte länge sedan som det blev klart att Min Naprapatklinik i Sickla valde att stötta mig i min löpkarriär. Mitt i halvtidspausen av VM-kvalmatchen av Irland-Sverige, kan bloggen presentera nästa företag som har valt att engagera sig i min löpning. Det är företaget Evolan som via sin välkända produkt Tigerbalsam som stöttar min resa.

"Tiger Balsam vill gärna främja svensk idrott och vi har därför valt att sponsra Andreas i sin löpsatsning", skriver Ulrika Widenborg på Evolan.

Tigerbalsam är en produkt som jag har använt i många år, främst då vid alla krämpor som har kommit vid innebandyspelande. Men nu när min löpning har gått på högvarv i över ett år, så har Tigerbalsam varit ett självklart val för att underhålla min kropp på bästa sätt inför träning och tävling. Jag är både glad och stolt att Evolan med Tigerbalsam har valt att sponsra mig med sin produkt. Det är en produkt som kommer att gå åt allt eftersom min träning fortsätter att vara intensiv och att jag behöver en kamrat att lita på i alla väder.

Likt Min Naprapatklinik i Sickla, kommer Tigerbalsam att föräras att synas på bloggens högra sida, med start i helgen.

Första leveransen är redan på plats. Även två vattenflaskor hängde på.




onsdag 4 september 2013

Ställer in lopp för att gå "all in" och träningsrekord (?) på nytt!


Det är egentligen ingen nyhet för mig. Men jag har sedan tidigare kommit i fram till att jag avstår Sigtuna Stadslopp, oavsett distans. Dels har jag varit krasslig den senaste tiden och dels är att jag vill gå helt "all in" för halvmaran. Jag har redan innan jag blivit krasslig tänkt avstå detta lopp, eftersom det inte är ett lättsprunget lopp. Men nu vill jag också koncentrera den sista träningen för halvmaran. Förra året sprang jag Stockholms halvmara, "otränad" för den distansen och gjorde med förutsättningarna, riktigt bra ifrån mig. Nu vill jag ge mig chansen att vara lite bättre tränad och förberedd den här gången. För Stockholms halvmara var riktigt kul att springa, så jag ser väldigt mycket fram emot det.


Nej, säger jag! Fotbollsdomaren Jonas Eriksson från Sigtuna får inte möjligheten av att njuta av mina konster på löparbanan på hemmaplan. Däremot har jag tyvärr fått erfara dina "konster" på fotbollsplan, framförallt när du dömer IFK!


---
 
 

I måndags gjorde jag äntligen comeback på riktigt. De senaste två veckorna har jag hankat mig fram halvkrasslig på 5 km-lopp. Jag har dessutom varit andfådd i trappor. Vilket har varit oroväckande om något. Under måndagen så kände jag mig betydligt bättre och friskare än jag gjort tidigare. Däremot var det mentalt svårare för mig, då jag skulle springa 15 km. Alltså ett långpass för mig. Jag var rätt trött, som jag brukar vara måndagar, på väg hem. Men med lite mental peppning, rödbetsjuice och dextro när jag kom hem gjorde nog susen.
 
Jag sprang mina 15 kilometer ute i skogen och jag gjorde det till en fartlek för att kunna peppa min trötta kropp. Lår, höfter och rygg sade ifrån, men slutade att pocka på uppmärksamhet. Trodde att mina lår skulle "bränna" till och sluta ge mig kraft, men det gjorde den. Totalt blev det alltså 15 km och 3:58/km i snitt. Jag kände mig överlycklig, stark och väldigt glad över detta. Jag är tillbaka på allvar. Rekordet då? Ja, just det. Jag såg sju rådjur tillsammans i en grupp stå och prata av sig efter sin "arbetsdag" vid ett öppet fält. Så många har jag inte sett tillsammans på en runda någonsin. Wow, va?
 
---
 
 


Tidigare i förra veckan var det någon som knackade på. Det var min sponsor Skotska Handelskompaniet som kom förbi med två kolli med rödbetsjuice Beet-It. Jag tackar för det fortsatta förtroendet och mina bedrifter samt är glad för att jag har fått juice som räcker en bra tid framöver. Ända sedan jag började dricka varje dag, så tycker jag att det funkar bra. Framförallt nu när jag har snabba långpass också på schemat.

Mot oändligheten och vidare.

måndag 2 september 2013

Bloggen avslöjar: Ny spännande sponsor ansluter!


Ikväll kan bloggen gå ut med nästa stora avslöjande om vad som händer. Tidigare har det blivit klart att en ny sponsor ansluter sig till min löparsfär. Det är nämligen Min Naprapatklinik Sickla som har valt att stötta mig i min strävan efter att bli bättre.

"Vi på Min Naprapatklinik stödjer Andreas i sin löpsatsning för vi gillar människor som är aktiva och i farten. Om man är aktiv på sin fritid så mår man bättre. Vi hejar på Andreas och önskar all lycka!", skriver Min Naprapatklinik.

Jag är givetvis väldigt glad över att kommit i kontakt med Min Naprapatklinik i Sickla. Det här är något som kommer att hjälpa mig före, efter och under tävlingsäsongen. Min kropp kommer att tacka mig för detta. Jag har varit väldigt fokuserad på att träna hårt, men har aldrig haft tid att ta hand om min kropp ordentligt. För att jag ska ha möjligheten att alltid ha en fräsch kropp, är detta ett led att förlänga min satsning ytterligare. Företaget är väl uppskattat hos sina kunder och ett extra plus att företaget är lokalt, då jag har strävat efter att ha få en lokal samarbetspartner.

Min Napratklinik kommer att i veckan föräras med att finnas på högersidan av bloggen!

söndag 1 september 2013

Solsidan Runt 2013 - Röda mattan kallar!

Datum: 31 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 2 Tid: 17:59

Den här veckan med tre lopp - Telge Stadslopp, Hälsoloppet och Solsidan Runt har funnits i mina tankar ett bra tag innan. Jag ville självklart vara i bästa form för att lyckas. Men som alla vet blev jag krasslig och jag var ens osäker ifall jag skulle genomföra något av dessa tre lopp. Redan innan Telge, så var jag övertygad att jag skulle hoppa av. Men det gjorde jag inte. Dumdristigt eller ej. Men så blev det i varje fall. Även Hälsoloppet sprangs och jag var även osäker in i det sista ifall jag skulle springa mitt "hemmalopp" Solsidan Runt. 

Inför: Jag vaknade efter att ha fått sova över 9 timmar. En härlig känsla. Long time ago, så att säga. Jag åt min sedvanliga frukost, framför tv:n, för att lyxa till det i jämförelse med vardagarna. Jag hade läst något om att man skulle på semestern bland annat skulle äta någon annanstans är köket (om det är där man brukar sitta), så jag satt allt som oftast på semestern vid tv i vardagsrummet och intog min frukost. Så även idag. För att få känslan av "lyx" eller något. Vid frukosten kände jag mig i ganska gott slag, bara lite snor. Så där och då gav jag grönt ljus till att springa Solsidan Runt.

Det tar inte så värst lång tid att åka ut mot Saltsjöbaden. Det hade regnat en del under natten, men jag hoppas att jag inte behöver drabbas av det. Väl på plats, så stöter jag på både den ene och den andre som jag känner. Alltid kul att stå och tjöta lite. När nummerlappen väl är upphämtad, så är det ungefär 50 minuter till start. Jag behöver klämma och känna på kroppen för att veta ifall det är lika illa som de två senaste gångerna. Jag joggar iväg ett par minuter, jag känner inte lika trött i kroppen som jag gjort under tidigare uppvärmningar. Men heller inte pigg som jag brukar göra i vanliga fall. Efter att ha joggat en bit, så stannar jag. Sen går jag hela vägen tillbaka. Det inte är såhär jag vill att det ska vara, men det är bara acceptera att sin fysiska form inte är hundraprocentig. 

Åhhh, så taggad jag är!
 

När jag väl tar av mig överdragskläderna, intager det som finns med i gottepåsen och sätter på nummerlappen utanför Grand Hotel (där även starten på andra sidan ska gå). Så är det dags att köra lite mera uppvärmningen. Jag joggar hela vägen till nummerlappsutdelningen som ligger en bit bort nu, för jag behöver gå på toa. Jag är väldans kissnödig och det är ganska blåsigt får jag nog säg, så jag kan inte hålla mig. Sen joggar jag därifrån till startområdet. Där någon form av uppvärmning tar vid för alla andra. Ser lite småkul, framförallt när gubbarna motvilligt försöker värma upp med jag vet inte vad. Kul såg det ut att vara i varje fall. Dags att göra sig redo, redan innan loppet har jag försökt att kolla av startlistan ifall det finns någon att akta sig för. Inte vad jag kunde se, så kanske jag har en möjlighet att försvara fjolårets vinnartitel?

Utanför Grand Hotel, skulle starten gå!
Under: Redan i inledningen så trängs man innan startskottet har gått. Sen när biltutan ljuder (ja, det är så det börjas), så for vi iväg. Jag har rent mentalt långt innan lopp redan ställt in mig på att jag inte kommer att ge allt idag. Dels för att jag vet att det inte är en jättesnabb bana, dels för att jag inte vill riskera att låren säger ifrån vid 3 kilometer. Men jag försöker ändå ha en bra utgångsfart, förra året var jag helt själv under hela loppet och drog. Märklig känsla. Nu tänkte jag att jag skulle vara i framkanten också. Men redan i inledningen skuttar någon yngre förbi. Jag blir nyfiken och undrar vem det är, för jag har aldrig sett han och han har ingen speciell klubboutfit. Jag försöker hänga på så gott det går. Efter 1 kilometer stannar klockan på 3:05, trots att jag inte ger allt? Märkligt...!

Redan i början är det någon som vill ge mig en kamp!
Med några hejarop av bekanta längs banan, så försöker jag inte tappa fotfästet mot han. Det finns till och med partier av banan som springer bredvid varandra och ibland har jag precis lagt mig lite före. Det känns faktiskt ganska skönt att det finns någon att tampas med. Det gör att jag trots allt får lite mer fart i benen. Banan kommer jag ihåg exakt från förra året. Delar utav banan springer jag faktiskt på i mitt asfaltspass. Det är några backar som är lite småjobbiga det får erkännas. Det suger musten i en redan trött kropp.

Samtidigt drar ynglingen framför mig ifrån lite, jag har varken lust eller någon större ork idag att svara. Sen ser jag att jag har någon bakom mig så närmar sig, men som tur var, så lyckas jag skapa ett större mellanrum. Inte har jag tänkt att komma 2:a idag. Nej då. Med mycket trötta steg, så får jag lite extra energi när det återstår 1 kilometer kvar och det är bara att köra. När jag springer vid strandpromenaden eller vad jag ska kalla, när det återstår bara lite kvar, så är jag mycket nöjd över den prestation jag står för idag. Jag springer i mål på den röda mattan, som brukligt och ser att jag faktiskt helt makalöst springer under 18 minuter. Fast jag inte ens är i form eller har tagit i. Otroligt.

Snart på röda mattan, bara en liten bit till!
 Efter: Kort efter att jag har gått i mål och förstår att jag kom in under 18 minuter med minsta möjliga marginal, 17:59 (48 sekunder snabbare än förra året), så börjar regnet att ösa ner. Jag tycker det är skönt att jag kom in innan jag blev dränkt som en hund i regnovädret. Däremot tycker jag synd om det 10 km-löparna som startade efter och har det här att springa i. Fast det kanske ändå är uppfriskande. Sen skulle det komma en jobbig väntan på nästan 1 timme innan prisutdelningen, att bara stå och glo är inte riktigt min sak. Menmen, vad gör man inte för priser?

Säg "Äggprotein" till lokalpressen!
 När vi väl blev nerkallade, så blev jag väldigt överraskad att få ett presentkort på Länna sport (Nikeprodukter) på 1500:-. Det var riktigt oväntat och det ska bli kul att se vad man kan hitta för det presentkortet. Mycket kul. Min far uppmärksammar senare att personen som kom fram och hejade på mig vid Eskilstuna, är samma kvinna, som vann 5 km, damer. Mycket kul, synd att jag inte förstod det då, då hade jag kommit fram och hälsat den här gången. Utöver det hade jag fått veta att killen som vann idag på 17:43 (16 sekunder före), faktiskt har sprungit under 17 minuter tidigare i år. Så det var ingen duvunge jag mötte, helt enkelt.



När jag väl lämnar tävlingsområdet är jag mycket nöjd över mina prestation, att springa på det här sättet i en form då jag presterar 75%. Det är stärkande inför framtiden. Söndagen kommer att vara mycket lugn, sen måste jag träna ordentligt igen. Så är det bara.