tisdag 29 oktober 2013

Jag finns här - Men inte mentalt!





Som ni vet så skriver jag med jämna och ojämna mellanrum. Det är så pass strukturerat och noggrant uträknat i varje inlägg jag skriver, jag har emellanåt ett schema som jag följer som jag kan fylla på och ändra allt eftersom. Nu finns det dock en anledning till att det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg och det är av privata skäl. Jag upplever en liten sorg och därför känner jag att istället för att skriva halvtaskiga inlägg utan energi och kreativitet, så väljer jag att hoppa över det istället. Det finns hör och häpna, annat i livet än löpning. Igår valde jag av just sorgen att hoppa över gårdagens tänkta löpningspass. Jag kommer dock att springa imorgon. Träningen kommer att rulla på sakta men säkert trots detta. Löpningen har en avslappnade effekt och kommer att funka som en del i sorgearbetet för mig.

Jag skriver när jag har funnit ro igen. Så jag vet inte om nästa inlägg kommer imorgon, i helgen eller i nästa vecka.Vi får se.

Tills dess. Ta hand om varandra!

torsdag 24 oktober 2013

EXTRA: Nästa tävling - 3 veckor bort!


Det har tisslats och tasslas i kulisserna. Först "avslöjades" det igår att jag skulle göra maradebut nästa år. Nu tar jag nästa blad från munnen. Fans har skickat massor med brev och förklarat att de mår väldigt dåligt över att jag inte ska springa lopp på väldigt länge. En del brev var till och med våta av alla tårar som har gråtits av fansen över detta faktum. Folket har talat, jag har inte hjärta att säga nej till dem. Så nu måste showen fortsätta rulla vidare på de stora arenorna även under vintertid.

Jag har sedan jag började springa igen efter min löpvila, tränat hårt återigen. Det var väldigt medvetet då, eftersom jag har bestämt mig för att dämpa suget efter nästa utomhuslopp som är om 5 månader (Premiärmilen) genom att delta i några inomhuslopp den här säsongen. Första loppet som jag tar sikte på är i Örebro, på Vinterspelen, som arrangeras av Glanshammars IF den 16 november 2013. Då samtliga lopp jag tänkte springa inomhus är 3000 m, en för mig helt osprungen distans sedan tidigare. Däremot så passar det perfekt med tanke på att 5000 m är annars min favoritdistans. Min innersta önskan är att kunna springa under 10 minuter, minst en gång den här inomhusperioden. Så nu har jag ett nytt mål att se fram emot.

I lördags sprang jag 12 km på 3:53/km i snitt. I måndags sprang jag 10 km på 3:54/km och igår sprang jag 10 km på 3:54/km i snitt. Jag har nog aldrig sprungit så tre snabba träningspass på så kort tid tidigare. Då måste det var ett nytt rekord. Det märks att jag eggas otroligt med tanke på att jag tränar för tävling igen. Det hade känts så himla trist att inte mata tävlingsnerven på 5 månader, då hade jag nog ätits upp inifrån.


tisdag 22 oktober 2013

Nu är det allvar. Maradebut 2014!

Nu finns det ingen anledning till att inte träna hårt i vinter. Sedan några veckor tillbaka har det varit klart att jag gör min debut på marathondistansen i och med Stockholm Marathon nästa år. Efter mycket tjat från alla fans, så var det dags att göra slag i saken. Om jag nu kommer att klara av det är en annan femma. Det kommer att bli väldigt pirrigt och stort att få springa detta lopp, helt klart. Nu finns det absolut inga anledningar till att ligga på latsidan under vintern med sin mängdträning. Absolut inte.

Beviset!


söndag 20 oktober 2013

Försäsongen för 2014 officiellt påbörjad!

Det finns dagar där man kan säga, att då började den resan. Igår sent på kvällen, så inleddes resan för det som är grunden till 2014:s löpsäsong. Efter förra veckans Hässelbylopp, så var tanken att jag skulle helt avstå från löpträning den här veckan. Trots innebandyträning och lite styrka hemma, så kunde jag inte hålla mig. Först under lördagen spelades badminton med min sambo, jag låg under 0-2 i set inledningsvis och det var fruktansvärt lojt spelat i comebacken. Dock hann jag kvittera till 2-2 och sen tog tiden slut. Jag kan och vill inte förlora mot min sambo, det är oacceptabelt. Oavgjort, kan jag åtminstone leva med, ett tag i varje fall. Den senaste gången jag spelade badminton och sedan var sprang senare på kvällen, blev en succé och nytt träningsrekord för tillfället. Jag bestämde oerhört sent att jag skulle springa under gårdagen, det var först efter badmintonsessionen, som jag gav klartecken till att springa.

Även om jag var väldigt seg och inte hade någon lust, när timmarna sakta men säkert började ticka framåt löppasset. Så tog jag på alla saker, sprang ut i bara kortärmat i den isande kvällskyla som rådde. Planerat var att springa 12 km asfalt och utan egentligen någon plan hur snabbt det skulle gå, jag ville att kroppen skulle få känna på det igen. Jag hade saknat löpningen så himla mycket den senaste tiden, förutom Hässelbyloppet, så sprang jag senast tisdag i förra veckan. Det var länge sedan helt enkelt. Jag stod för en riktig bra start, då första kilometern avverkades på 3:14. Trots stort illamående inledningsvis som fick mig att börja oroa mig för en ny kaskadspya, så svarade kroppen ändå trots det väldigt bra. Samtliga kilometer förutom en (var på 4:02) var under 4:00/km i snitt. Helt makalöst egentligen. Sedan vid 8 km, så började jag få ont i alla möjliga delar på överkroppen. Till slut koncentrerades det vid magtrakten. Ont och starkt håll där. Redigt bajsnödig, inte alls en skön känsla, när passet i övrigt gick bra. Jag fortsatte att sätta hög fart och ville inte att det skulle påverka mig, det blev en starkt avslutning. Jag gled triumfartat ner i ett varmt bad efteråt. Så himla gott.

---

Idag spelades den snabba SIL. Trots få spelare på plats, lyckades vi med att vända 1-6 till 10-10 (med 6 sekunder kvar) i den första matchen och kontrollerat vinna andra matchen med 17-7. Trots två träningspass under gårdagen, så var jag pigg och orkade springa kopiösa mängder rentav. Kul känsla. Så tre tuffa träningspass på mindre än 24 timmar, jag tycker nog att jag är välförtjänt av lite vila resten av dagen, eller hur?

torsdag 17 oktober 2013

Kebab, pizza eller chips. Vad ska jag välja först?


"Ska vi äta pizza?"
"Efter den 13 oktober"
"Lovar du?"
"Jadå, jag lovar"
 
"Jag är sugen på kebab, ska ta det till middag?"
"Jag har några lopp, men i oktober kan vi titta på det"
 
"Ska vi ha lite fredagsmys, med chips och så?"
"Jag kan inte, jag ligger mitt inne i min tävlingssäsong"
"Men du vill aldrig ha"
"Men i oktober. Då ska det nog bli chips"
"Bra"
 
 
Det här är bara ett axplock om vad som har sagts genom min tävlingssäsong både i år, men även förra året. Sedan löpningen fick hög prioritet i mitt liv, så ratade jag det mesta av alla onyttigheter. Även om en läsk eller chokladkaka kan slinka ner ibland för att fresta mig. Kanske lite smågodis, om andan faller på. Men de här lite större och mer onyttiga sakerna har fått stryka på foten. Jag har en sambo som också vill njuta, men det är kanske inte så roligt att äta alla de här sakerna hemma själv med en partner, som hellre drar upp en pastasallad eller väljer smaklösa nötter som tilltugg. Jag har dock aldrig slutat gilla alla dessa saker. ALDRIG. Vill ni veta en liten hemlis? Som yngre så drack jag tre läsk per dag. En väldigt spontan (men ändå planerad) sak som jag köpte var chips, minst en gång i veckan. Som jag satte i mig själv, kanske t o m på en dag. Det var inte så värst länge sedan jag gjorde det, utan att skämmas. En kebab var en naturlig del utav min kostcirkel.


Jag saknar dock inte dessa dagar. Jag älskar att jag faktiskt kan unna mig lite onyttigheter då och då, med gott samvete. Det kommer säkert bli en pizza under vintern, det kommer att bli kebab när andan faller på och en klassisk grill chips (med värsta tänkbara andedräkten som följd). Nu när tävlingssäsongen är över. För det är detaljerna som får mig att gå framåt. 
 
 

tisdag 15 oktober 2013

Hässelbyloppet 2013 - Har ni läst om den här förut?


Datum: 13 oktober 2013 Distans: 10 km Placering: 145 Tid: 36:55

Ni vet alla hur det har sett ut egentligen med mig och löpningen. Det hade varit skralt med lopp sedan Solsidan Runt, som var i slutet på augusti. Efter var det bara Stockholm Halvmarathon och Sicklaloppet i september. Strax efter Midnattsloppet så var jag sjuk från och till. Träningen blev naggad i kanten, resultaten likaså. Dessutom började jag med innebandyträningar och det gjorde anspråk på en den fria tid som jag kunde sätta på löpträning. Jag gillar innebandy, men givetvis var det krävande att sätta ihop ett vettigt träningsschema utifrån att det är minst två träningar + 1 match på helgen utefter det. Något jag var väldigt stolt över var att slå rekordet på halvmaran.

Även om jag gissar starkt på att jag kan ännu bättre. Sen visade jag ingen toppklass på Sicklaloppet. Jag valde att avstå Hellasloppet i början på oktober, för allt lägga allt krut på Hässelbyloppet. Mitt i all löpträning, slog jag till med 10 km på snittiden 3:42/km på ett av mina asfaltspass. Snabbaste träningspasset någonsin och läskigt nära mina absolut bästa tävlingstider. Det gav en indikation på att det fortfarande fanns en del krut kvar att ge. Det var ett pass som till och med pass avgörande att jag valde att lägga om så att veckan innan mitt superpass, skulle vara exakt likadant innan Hässelbyloppet. Med få löppass, någon innebandymatch, en del vila och så vidare. Frågan är om det skulle hjälpa mig?

Inför: Det kändes konstigt att åter efter över 3 veckors frånvaro att vakna upp till klockans ringande. Det var dags för tävling igen. Som jag hade längtat. Det var också hyfsat tråkigt att konstatera att detta skulle bli det sista på mycket länge. Ett faktum jag inte har velat att reflektera överhuvudtaget. Känslan att något jag har varit inne i så pass djupt, svisch, boom, är slut och det skulle vara jobbigt att vänta tills nästa gång. Bort med alla tankar på det och nu var det fokus på dagen vi hade framför oss. En sedvanlig frukost, med lite ägg till detta intogs.

Hej lämlar!
På vägen ut mot Hässelby, så valde jag att lyssna på Ipoden i stort sett hela vägen, trots sällskap. Jag behövde pumpa mig själv full med mental energi och självförtroende. Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? Äntligen framme vid Hässelby Gård, så forsar nästan alla passagerare ut från tåget och bildar ett speedat lämmeltåg. Bara vi inte är på väg ut för ett stup och en säker död då? För varje steg jag närmade mig Hässelby IP, mer sorgligt blev det att konstatera att mitt "loppberoende" skulle inte få sitt fix på mycket länge.

Väl framme på plats, så fanns det inte mycket för mig att göra egentligen. Nummerlapp #190 var redan prydligt hemskickad (Sådant tycker jag är ett extra plus) och behövdes inte hämtas ut. Som vanligt behövde dock jag trycka ut lite vätska och massa, för att tillfredsställa min kropp på bästa sätt. Det fanns ett par stora köer till toaletterna, det var inte något jag var intresserad utav. Är det något jag har lärt mig sedan min tid bland alla lopp, är att alltid håll ett extra öga på det mest oväntade. Jag lyckades syna att det fanns ett par bajamajor lite undangömda på IP och helt utan kö. Fantastiskt. Utan att skämmas smög jag dit bort och gjorde mitt.

Finkofta på inför sista loppet?
Uppvärmningen gjordes fullt godkänt, men utan egentliga indikationer på vad den här dagen skulle ta mig. Jag drack både Red Bull och tog en Dextrosol kort innan loppet, något som kanske skulle ha en påverkan på hur det skulle gå? Det tar vi senare. När jag väl stod i min startfålla (Nu fanns det två starter för tävlingsklasserna, jag var i den första och det kändes bättre än förra året, som hade endast en) och väntade på årets sista startskott, så kände jag mig moloken. Hur skulle "one man show" klara sig utan alla fans runtom i Stockholm, Sverige och världen, utan deras jubel och deras glädje över att just jag skulle springa? Inte ens jag visste det. PANG!

Snart ska jag susa förbi!

Under: Precis som förra året, trots att det var uppdelat på fler grupper i år, så blev det riktigt trångt i inledningsskedet. Dels får jag inte upp farten på tillräckligt tillfredsställande sätt, sen får jag helt enkelt springa jämtesides det nu stora kalaspufftåget som gick mot ett ovisst slut. Det var även trångt lite längre fram pga vägarbete, men sedan började jag få flytet och jag låg i perfekt fas med vad jag hade tänkt. Jag hade skrivit på bloggen att en 36.XX-tid är något jag skulle bli nöjd med och det var mitt mål utåt, men innerst inne, så om det fanns möjlighet, så skulle jag trycka på för en tid under 36. Så var det bara.

Nu susar jag förbi!

Jag hade ett bra flyt i löpningen och hade intalat mig själv att det skulle gå undan men precis som förra året, så blev jag tidigt illamående. Något som gick fram och tillbaka. Jag sprang endast i t-shirt och shorts, precis som jag hade tränat tidigare på, av bara den här enkla anledningen. Efter 3 kilometer var jag precis där jag ville vara. Men efter 4 kilometer började jag känna i låren igen, hur det var dags att sakta ner lite och det där skvalpande illamåendet ville aldrig ge med sig.

När jag passerade 5 kilometersskylten, så sade den på en tid strax över 17:30. Mycket bra med andra ord. Vilket betyder att ifall jag skulle springa resterande 5 på 18:20, så var rekordet i hamn. Jag visste tyvärr redan då, att det skulle bli svårt. Låren fick pressa otroligt hårt för att hålla uppe en bra hög fart. Inte nog med att jag kände att det var väldigt trist att detta var det sista loppet för säsongen, utan även att jag förstod att rekordet skulle slinka mig ur händerna.

Sista 5 kilometrarna var väldigt plågsamma för mig. Illamåendet blev värre och jag kunde inte tvinga mig själv att pressa så mycket mer. Samtidigt så var det många snabba löpare med idag, som passerade mig, en efter en. Vilken ensam känsla. Det är jag som ska passera er, era jävlar! Jag fick revidera mitt rekordmål till den gamla 36.XX-tid. Att det ska vara en lättlöpt bana, är jag inte helt med på egentligen. Jag upplever inte det, då det är lite upp och lite ner. Inget extremt, men det är verkligen inget att jämföra med, när det kommer till Karlstad Stadslopp exempelvis.

När jag har passerat 9 kilometer, så sätter illamåendet mig på plats. Det är nära nu. Jag försöker verkligen öka farten och hålla spyan nere. Men till slut innan vi springer in på idrottsplatsen, så kommer den och det är riktigt jävla kaskadspya, som sprutar ut. Fräscht. Precis som förra året, så spyr jag på ungefär samma ställe. Inte alls kul. Varför undrar jag? Intog jag Red bull och Dextro för nära inpå? Fan vet. Men jag pressar mig det sista, för att hinna in under 37 minuter.

Ingen klok människa skulle vilja lukta på mina handskar i detta skede!

Efter: Säsongen är slut. Tiden 36:55 är godkänd med tanke på vilka förutsättningar jag egentligen hade. Jag tänker dock inte skylla på någonting, förra gången lämnande jag Hässelby i stor besvikelse. Nu tänker jag njuta av att gått i mål ännu en gång och ta med den här härligt goa känslan som infinner sig strax efter mållinjepasserandet vidare. Som förra året, fick jag en väldigt fin medalj och boken "Stockholm Marathon - 100 år". Wow, mycket generöst, med tanke på att boken kan kosta flera hundra i bokhandeln. Riktigt bra och fint gjort. Sen slank även en kanelbulle med mig, inte helt oväntat. Fint väder var det denna dag också. Fantastiskt!

Thank you and good bye!

Tomhet. Det var precis det jag fruktade. För att "fira" att säsongen var slut så köpte jag en cheeseburgare och en mjukglass på McDonalds med mig, lite får jag nog gotta mig i. Varje dag har jag tänkt på hur jag ska bli en bättre löpare och hur nästa tävling ska sluta, nu är det långt tills nästa gång. När jag är hemma och städar, så känner jag hur trist allt har blivit. Ingenting är värt någonting. Det är då jag egentligen upptäcker vad det hela handlar om. Hur mycket jag älskar löpning. Tack livet, för att du visade mig den vägen!

söndag 13 oktober 2013

Nu börjar nästa storhetstid!


Snipp snapp snut, nu var tävlingssäsongen slut. Det blev en tid på 36:55 på Hässelbyloppet. Men det fanns tendenser till ett nytt rekord efter halva distansen. Dock så skulle både illamående och extrem mjölksyra göra sitt för att sätta stopp för det. Givetvis så kommer det att bli en sista "race report". När jag kom hem så gick jag och städade i hemmet, samtidigt som jag lyssnade på gamla smöriga James Blunt-låtar. Mitt i all yra, så var det nästan så att jag släppte en tår, för att det är både stolt över säsongen och att det är så långt till nästa lopp. Det känns ensamt, tomt och mörkt. Men jag vet att det kommer en ny storhetstid under 2014. Där jag finns i spetsen i vanlig ordning.

lördag 12 oktober 2013

Allt har sitt slut!

Imorgon är dagen jag både längtat och fruktat efter. Jag har längtat efter den för att jag vill ta revansch för förra årets stora besvikelse som jag avslutade 2012 års tävlingssäsong. 38:24 är en tid jag ville spotta på efteråt, men med några dagars betänketid, så fick jag ändå tycka att det var klart godkänt. Framförallt när jag drog spyan i handen ett par hundra meter från mål. Usch och fy!

Anledningen till att jag har fruktat efter, är att det innebär att tävlingssäsongen 2013 är officiellt slut när jag passerar mållinjen på Hässelby IP. Egentligen har säsongen redan börjat "gå ner" sedan halvmaran. Både mina löpningsturer samt bloggandet. Anledningen med minskandet av bloggandet är kort och gott, att det har varit full rulle på jobb och andra fritidsaktiviteter har fått ta överhanden. Men jag har aldrig tröttnat och det är det absolut viktigaste. Jag har älskat varje minut både i löparskorna och vid tangentbordet. Däremot kommer det kännas ensamt och tomt, nästan lite sorgligt, när jag inser att jag inte fler lopp att springa på mycket länge. Allt tjo och tjim kring loppen, alla träningspass som är byggda för tävlingarna och allt pirr jag känner precis innan startpistolen brakar loss. De senaste loppen har varit på "hemmaplan" i Stockholmsområdet, jag saknar att åka iväg till Eskilstuna, Söderköping och Karlstad. Alla förväntningar som byggs upp av det. Jag får helt enkelt ta itu med saknaden efter morgondagen.

När jag ändå tänker tillbaka på den senaste tiden, så är jag fullt nöjd med hur jag lagt över all min träning. Jag har t o m medvetet valt att hoppa över innebandyträningar, för att ge plats för löpning och vilodagar. Mitt sista löppass var redan i tisdags, sedan dess har det blivit lite kroppsstyrka samt en intensiv innebandyträning. Jag måste ge mig själv chansen att vila mig lite i form nu. Jag har långa distanspass, snabbaste normalpasset någonsin och intensiva banintervaller sedan Sicklaloppet.

Så vad har jag i åtanke att det blir imorgon? Den absolut lägsta målsättningen är att springa under 38:24. Däremot, så är den riktiga  målsättningen att springa på en 36.XX-tid. Bara tre gånger tidigare jag lyckats med det - Karlstad Stadslopp, Eskilstunaloppet och Midnattsloppet. Har jag energin och är kroppen fräsch, så bör det gå. Det vore en perfekt avslutning på en glimrande säsong.

Så kom till Hässelby och njut av den sista showen för säsongen. Jag hoppas att jag får chansen att prata med supportrar. Mitt schema lär antagligen vara fullspäckat med en presskonferens både innan och efter, men jag ska ta mig tiden att ge er som trotsar er mysiga söndag en chans, för att se mig springa. Väl mött för den sista resan!




onsdag 9 oktober 2013

Korv och makaroner är INTE vinnarmåltiden!





Ibland kan man konstatera olika saker, med hjälp av sin löpning. Vad sägs om detta? Jag åt varm korv och potatismos med alla möjliga tillbehör till lunch, inte alls den bästa måltiden. Men det fick duga. Sedan flöt dagen på och mellanmål med Kesella, mörkt bröd och bananer intogs. Precis som vanligt. Min planering flög all världens väg när jag hade tänkt fel, då jag var "tvungen" att se hockeymatch (Jag tänker inte nämna laget, då det går käpprätt åt H-Vete) på TV och skulle alltså inte hinna med att springa innan matchen, då jag kom hem sent.

Så jag tittade på matchen, samtidigt som korv och makaroner intogs till middag. Jag tycker det är gott att äta, men jag hade mina misstankar att det inte skulle ge det "raketbränsle" jag skulle behöva. Två "halvbra" måltider således. När jag sprang ut vid 9-tiden på kvällen, så var det återigen dags för min kära pannlampa att göra anspråk på dagens pass. Det här är alltså sista passet innan loppet på söndag. Det skulle inte bli snabbt, utan jag hade först tänkt strax under 4:00/km i snitt. Men mina ben var totalt döda på energi och jag hade nästan trott på en effekt som förra onsdagen (då jag var som en flipperkula). Men tji där fick jag. Men 11 kilometer asfalt blev det och 4:08/km i snitt. Helt galet egentligen att jag kan bli lite småsur över passet, när jag springer ändå ganska fort. Det var alltså inte meningen att vara något intensivt pass, utan bra för kroppen att få en genomkörare.

Så korv och makaroner är alltså inte föredra som energi eller så har jag antagligen ute och cyklar. Det är nog bara mitt hjärnspöke som skojar det.



söndag 6 oktober 2013

Det är inte bara människor bland mina fans!

Det var mörkt och det regnade igår. Det var helt enkelt upplagt för ett grymt löppass. Banintervaller fanns på menyn och det var ett dags sedan. Med bara t-shirt, shorts, långkalsonger och löparhandskar, så gav jag mig ut i mörkret. Kallt som fan. Allt detta för att härda så mycket det bara gick, så att man kan springa såhär i Hässelby om 1 vecka. När jag väl hade sprungit mitt uppvärmningspass (4:08/km i snitt på 2.8 km) till IP, så var det helt nersläckt och ingen jävel syntes. Samtidigt som regnet började piska upp ännu hårdare, det var upplaget för succé, eller hur? Idag var det återigen mina klassiska pyramidintervaller som var på schemat. Även om första tvåhundringen gick oväntat segt, så lyckades jag lyfta mig och det blev ändå helt okej till slut.

200 m: 0:38
400 m: 1:14
800 m: 2:40
1000 m: 3:16
1000 m: 3:20
800 m: 2:39
400 m: 1:16
200 m: 0:31

Även om jag inte tog i för fullt, så var det väldigt bra. Med tanke på kyla och regn. Det var ett under att jag inte drog på mig lunginflammation på köpet också. Trots att jag utförde passet i all hemlighet på en oannonserad tid i mörkret, för att träna ensam och "mörka" inför både fans och motståndare, så lyckades jag inte fly från alla fans. Mitt på IP för att bevittna mig och mina stjärnprydda långkalsonger, hade en padda kommit på besök. Han var inte villig att berätta hur han hade fått nys om att jag skulle köra det här passet. Jag misstänker att någon i min stab hade "läckt" det i ut i vattnet om detta. Inte bra. Men jag lovade paddan fribiljett till VIP-plats ifall han hade vägarna förbi Hässelby nästa helg. Paddan hoppade av glädje när jag sprang, så han måste vara väldigt förtjust i vad han såg. Jag sprang hem 2.5 km på 3:53/km i snitt. Helt galet, med tanke på att jag alltid är slut efter intervallpassen. Men idag hade jag tydligen mer spring i benen än så, kul att det känns bra!

Allt för mina fans!

torsdag 3 oktober 2013

Nytt träningsrekord - igen!


Plötsligt så händer det. En anledning till att bloggen varit gått lite på "sparlåga" är att jag har lite andra uppgifter på jobbet den här veckan, vilket bland annat också betyder att jag kommer upp tidigt varenda dag. Så då har jag haft varken lust eller tid att blogga. Men idag måste jag bannemig blogga om detta. Igår efter tre nätter med för lite sömn och för mycket arbete så var det dags för det första löppasset sedan fredags. Jag var väldigt orolig att det inte alls skulle gå som jag hade tänkt mig. Men under 4 min/km skulle jag vilja se. Men redan på uppvärmningen var jag overkligt pigg helt plötsligt och höll på studsa runt som en jäkla flipperkula. Vad i hel...? Dessutom sprang jag i endast min ärmkorta tävlingströja, för att härda ut så mycket det bara gick.
 
Sen körde jag på och det var mycket mycket länge sedan mina ben var så här pigga. För att vara ärlig så kan jag inte ens peka ut någon period under det här året på rak arm, då jag var så pigg under ett träningspass. Min sträckning i ljumske som har gäckat mig ett bra tag kändes inte alls och som sagt, mina slitna lår var som bortblåst. Kilometer efter kilometer avverkades i hög fart och samtliga under 4 min i snitt. Det kändes som att jag gick på "speed". En helt underbar känsla att springa så här fort igen. Det var nog ett ypperligt klokt val att avstå tisdagens innebandyträning för det här. När jag väl gick i "mål" efter 10 kilometer. Så hade jag sprungit på 37:08, det var den helt klart snabbaste träningspasset jag någonsin sprungit. Det var även den fjärde bästa milen jag sprungit efter Eskilstunaloppet, Karlstad Stadslopp och Midnattsloppet i år. Inte alls tokigt. Alltså bättre än Kungsholmen Runt som jag sprang på 37:15. Totalt blev det 3:42/km i snitt. Jag njöt verkligen att vara tillbaka på toppen igen rent formmässigt, det här ger mycket mental energi inför fortsättningen.

Jag tackar även den fiktiva publik som applåderade mig vid start och mål. Det var viktigt.