fredag 31 januari 2014

Jag offrar något, för att gå "All in"...


Ibland behöver tänka över saker och ting, till slut kommer man förhoppningsvis till ett bra beslut.
Tanken var att jag skulle springa 3000 m på Raka Spåret imorgon, jag har brottas med tanken fram och tillbaka hur jag skulle göra. Tiden låg så pass att den nästan krockade med en innebandymatch, möjligheten att först spela match och sen prompt bege sig till Sätra fanns, men fick avskrivas av olika skäl. Då fick det bli "antingen eller". Till slut kom jag fram till att jag hoppar över tävlingen den här helgen, för att spela innebandy. Den stora anledningen är dock att jag känner mig lite mentalt sliten efter att ha maxat hårt på 3 3000 m-lopp i rad och jag känner någonstans, att jag behöver "mental vila" en helg. Sen känner jag att jag verkligen, skulle vilja avsluta inomhussäsongen med ett riktigt bra lopp och jag känner att jag vill ha en vecka till med tuffa intervaller i kroppen för att kunna göra skillnad i loppen och i varje fall snudda vid mitt rekord (9:35).

Det inte för att jag ska spela innebandy, utan det är mer att jag vill ladda om ordentligt till nästa helgs lopp i Vinthundsvintern. När jag tog beslutet för några timmar sedan hur jag skulle göra imorgon, så blev jag otroligt fylld med energi och väldigt målinriktad. Vinthundsvintern ska verkligen bli det lopp jag känner att har givit varenda energicell i kroppen. Skulle jag mot alla förmodan inte bli nöjd med mitt lopp den gången, så har jag dock en reservplan i fickan för den sakens skull. Men vad och om det blir aktuellt, det får vi väl se.

Jag hörde dock att många fans blev väldigt besvikna över att jag inte kommer till Sätra imorgon, biljettkontoret som säljer biljetter till Raka Spåret blev nästan stormat av arga människor. Att jag inte dyker upp och bjuder på mig själv har fått helt absurda uttryck, men jag lovar, jag kommer att vara i Sätra nästa helg. Utan tvekan och då jävlar ska jag bjuda på show och kanelbulle om det så behövs.

torsdag 30 januari 2014

Mota motvind i grind

Ibland tycker man synd om sig själv, man är trots allt så är man bara en människa. Jag skulle ut på mitt gamla vanliga asfaltspass igår, som har blivit standard varje onsdag nu. 10 km asfalt, rätt och slätt. Det är inget jag längtar till sådär, men det är min trygghet. Jag vet vad jag får, oftast lyssnar jag på en podcast och bara får en mental frizon efter jobbet. Ironiskt nog, så varvar jag ner, trots att jag springer. Det har varit en hel del snö och halt, så jag har inte gjort några supertider på denna sträcka som jag har gjort precis innan snön kom. Jag hade inte förväntat mig någon större tid den här gången, kanske runt 4:10/km i snitt. Det blev betydligt bättre och trots att jag inte alls kände mig på springhumör fick jag 39:25 (3:55/km i snitt). Trots att jag hade för jävliga vindar som verkligen gjorde allt för att välta min nätta ballerinakropp överbord mer än en gång. Ibland kändes det som att någon hade beställt detta för att jag skulle få extra jobbigt, men jag var väldigt nöjd och glad över det här passet. Utan tvekan.

I måndags blev det mitt "långpass". Eftersom jag hade innebandymatch under söndagen, så valde jag avstå långpasset eftersom det inte skulle hinnas med. Därför blev det 15 km asfalt under måndagen, som fick funka som långpasset. Jag var återigen inte alls springsugen, men jag blev överraskad att tiden gick på 1:03:10 (4:12/km i snitt). Ett pass "well done" helt enkelt. För varje pass ute, så längtar jag så mycket när jag kan springa i bara shorts och kortärmad tävlingströja, låta solens strålar få fylla mig med energi precis innan startskottet. Det känns inte alls för långt bort.

I övrigt, så njuter jag av att få springa. Friheten är mäktig.

tisdag 28 januari 2014

Andreas Åkesson feat. Cecilia Kleist


Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min femte intervju ut har jag hittat en tjej som är landslagslöperska, vad man ska käka för att bli en elitlöpare, när hon helt plötsligt drabbades av en sjukdom och vad hon ska satsa på under 2014: Cecilia Kleist!



"Antagligen mer hallongrädde i sådana fall"

Vad är det som gör löpning så kul enligt dig?
- Ingen jättelätt fråga precis. Vet egentligen inte om jag drivs av att det liksom är definitionsmässigt kul. Det är kanske inte så ofta som jag direkt springer omkring och skrattar. Det är mer någon slags skön känsla av att springa som jag tror är det jag jagar, man får pressa kroppen, bli trött och därmed känner jag mig lyckligare. Ser även en stor rolig utmaning i att hela tiden nå en viss förbättring på olika plan och att utmana mig själv att våga och att orka.

Den är lite klurigt att svara på den när jag tänker själv hur jag skulle svara. Apropå att orka, du gjorde en seriöst försök att springa Göteborgsvarvet förra året. Med tanke på de grymma förutsättningarna (stekande värme) så fick du bryta, har du tänkt göra ett nytt försök på en halvmara igen efter detta?
- Jo, jag fick tyvärr bryta Göteborgsvarvet. Första och enda loppet som jag hittills har brutit och jag hoppas att det inte ska bli fler. Vet dock fortfarande inte riktigt varför det inte funkade den dagen. Jag
tror det var ganska mycket som kan ha spelat in. Hela våren blev lite forcerat från att jag börja kunna springa ordentligt efter stressfrakturen som jag hade under vintern och till slut fick kroppen nog och ville inte vara med längre. 2 veckor före Göteborg sprang jag Nordic Challenge 10000m i Sandviken och det gick helt okej, men därefter när jag skulle fixa en halvmaraform på 2 veckor så blev
jag bara sliten och totalt energilös. Skulle med facit nog vågat ta det lite lugnare efter Sandviken och kanske inte lagt ribban riktigt så högt som jag gjorde inför Göteborg. Eller hoppat över Göteborg helt.

Jag gjorde dock ett nytt försök på halvmaran i slutet av juni i Kalmar. Blev ganska spontant eftersom jag egentligen den veckan mest planerat att springa 5000m på Sollentuna GP på torsdagkvällen. När jag på fredagen ändå tyckte att kroppen kändes okej och bra återhämtad så bestämde jag mig för att åka till Kalmar på lördagen och göra ett försök, mer med inställning att jag åtminstone inte skulle bryta. Dock ville jag ju sen på startlinjen ändå satsa lite grann och gick ut hyfsat hårt och tyckte första 13-14 km kändes riktigt bra. Sen blev det tyvärr en jobbig sista bit när energin tog slut och jag tappa
väldigt mkt de sista kilometrarna. Så jag är inte direkt nöjd med mitt halvmara pers och därför kan det nog tänkas bli någon mer halvmara i framtiden.

Du kommer säkert att ta revansch när det blir dags. Vad kommer du att fokusera på under 2014?
- Under 2014 kommer jag fortsätta fokusera på samma distanser, 3-10 km, som förut och att jag ska bli bättre och snabbare på dessa. En del kanske tycker att jag borde gå upp och köra längre distanser, typ
marathon, men tycker det är roligare med kortare distanser och känner fortfarande att jag kan förbättra mig där så därför har jag bestämt mig för att försöka bli snabbare på de kortare distanserna, även kanske tävla nåt på 1500m, och sen ta med mig den farten upp till 10000m, som jag just nu ser som min starkaste distans. Kan nog kanske även bli någon halvmara under året om jag tycker att det passar.

Fokustävlingar under året kommer framförallt vara SM och detta styr en del vilken del av träningen som prioriteras. Nu inomhus, sen bana/landsväg och avslutningsvis terräng i höst. Förhoppningsvis
springer jag tillräckligt bra för att även få göra några landslagsuppdrag och då är det såklart att detta kommer att prioriteras.

Låter som att du har fullt upp på flera plan. Kul. Måste vara ära att få representera landslaget kan jag tänka mig. Hur länge till orkar du hålla på med löpningen på en sådan här höga nivå tror du? För det krävs en del att ligga i eliten när det gäller löpning.
- Jag har inte riktigt reflekterat över det utan försöker nog mest leva här och nu på det sättet. Just nu orkar jag satsa och jag känner fortfarande att jag utvecklas och har mycket att lära. Även om jag
inte satsar mer än att jag samtidigt även jobbar heltid. Vad som händer i framtiden märks då liksom. Jag tror jag kommer känna när jag vill sluta, förhoppningsvis kommer det bero på att jag känner för att satsa på något annat här i livet och vill gå in för det mer istället. Det tråkigaste vore om man får lägga av på grund av saker som jag inte kan styra över helt själv, typiskt någon allvarligare skada eller så.

Det låter som en sund inställning. Vilket är ditt absolut värsta löparminne?
- Har nog egentligen två stycken. Dels första året, 2010, när jag hade bestämt mig för att satsa på löpningen lite mer. Då fick jag hjärtsäcksinflammation under våren och blev i dålig form väldigt
snabbt utan att helt förstå varför. Det var dock ganska skönt att få ett besked över att nånting verkligen var fel då och att jag inte bara helt utan förklaring blivit dålig på att springa. Jag fick ändå träna ungefär så mycket som jag orka, så jag slet ganska hårt och hoppades väl på att kroppen skulle börja svara på träningen till slut. Tyvärr blev det aldrig riktigt så och även om jag lyckades vinna en del smålopp så var tiderna oftast rätt kassa, eftersom jag i princip "vägga" i mjölksyra efter ungefär 10min. Dock var det ändå ett år när jag ökade träningsmängden ganska mycket och fick en bättre träningstålighet, som jag har haft nytta av senare.

Mitt andra dåliga minne av löpningen var 2012 när jag sprang orienteringsstafett. Mot slutet av banan så smällde det bara till i foten och jag fick fruktansvärt ont och insåg egentligen i samma sekund att detta var nog det sista jag kommer springa på bra länge. Jag har haft ont i fötter förut, men inte på den här nivå. Springer man nu stafett så vill man ju dock ogärna förstöra för laget så på något sätt så tog jag mig trots allt de sista hundratalet metrarna fram till växling för att skicka ut nästa person, men sen sprang jag som sagt inte mer på väldigt länge. Jag hoppade mer fram på ett ben, senare konstaterades stressfraktur och jag fick ägna ganska många månader åt att endast cykla. Det var den enda träningen som inledningsvis gick att utföra, efter några månader kunde jag dock fylla ut det hela med lite crosstrainer och sånt. Överlevde ju dock det också, även om det var rätt slitigt vissa dagar...

Låter som väldigt hemska minnen som ingen ska behöva uppleva. Hur känns det att ha en bror som också tävlar på högsta nivå inom löpning? Vad är hemligheten, mycket gröt och grönsaker i barndomshemmet?
- Det är väl trevligt, även om vi satsar på lite olika saker inom löpningen. Här är vi inte uppfödda på gröt och grönsaker, antagligen mer hallongrädde i sådana fall. En egen specialitet som vi gärna åt när
vi var hemma själva. Receptet är lika simpelt och energirikt som det låter. Det viktigaste är att vispa grädden första bara och blanda i hallonen därefter, sen funkar det även med t.ex. blåbär. Men jag har
för mig att hallon var bäst.

Annars tror jag det vi har med oss hemifrån är kanske att vi alltid fick möjlighet att göra det vi ville och fick support i det. Det sågs liksom inte ett problem i att åka från den ena träningen till den
andra om man nu både skulle spela fotboll, bandy, simma, rida, springa orientering, åka skidor osv. Dock skiljde vi oss sen ganska mycket åt under en lång period när min bror satsade mest på orientering och jag satsade mest på ridningen och under juniortiden sprang jag ytterst sparsamt. Sen börja jag kom igång litegrann när jag passera 20, men fram till 2007-2008 nån gång så var ändå min häst och ridningen i huvudfokus och det andra mer motionärsmässigt. Därefter sluta jag rida och börja satsa på löpningen mer och mer istället.

Jag tror kanske den "stora hemligheten" helt enkelt är rätt mycket hårt jobb, dvs. att vi tränar ganska mycket och att det ska rätt mycket till innan ett pass helt ställs in. Oftast går ju nånting att utföra ändå, även om det kanske inte blir riktigt så perfekt så ofta som man kanske skulle vilja.

Det är väldigt imponerande att ni har haft olika karriärer innan ni blev elitlöpare. Mycket bra jobbat! Jag jagar hela tiden nya rekord, jag ligger just nu på 36:03 på milen och känner att jag är nära att springa under 36. Eftersom detta är min blogg, så skulle jag gärna vilja ha två värdefulla tips hur jag klarar min drömgräns?
- Det är bara fortsätta träna på så kommer det. Finns inte så mycker genvägar där. Springa mycket och variera mellan olika intervaller, tröskelpass och långpass ger en bra grund. Därefter är det bara att
tävla ganska mycket. Våga satsa från start! Går det inte bra den gången så finns det ju ungefär hur mycket millopp som helst, så då är det bara ta ett nytt veckan efter och göra ett nytt försök där.

Fotnot: Cecilia hjälpte mig redan i helgens Norrköping Indoor Games, då jag jagade Cecilia hela loppet och till slut på målrakan spurta förbi och slå nytt rekord. Tack för det, Cecilia!

Tack Cecilia Kleist för att jag fick veta mer om ditt löpstarka liv. Vill du fortsätta följa Cecilia, vilket du säkert vill göra, så hittar du hennes blogg här.

Tidigare intervjuer:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt

söndag 26 januari 2014

Norrköping Indoor Games 2014 - Planen lyckades!

Datum: 25 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 8 Tid: 9:35 (Nytt PB!)

Egentligen var jag rätt så besviken efter Scandic. Väldigt besviken. Av flera skäl. Dels så hade jag ett starkt illamående som varade hela kvällen som gjorde mig irriterad, dels så var jag lätt besviken på tiden 9:43. Snacka om att ställa höga krav på sig själv när man tycker att en tid som är 2 sekunder över sitt personbästa inte är mycket att vara glad över. När framgångens vindar tar fart så svävar jag lätt iväg och blir som besatt att fila på varenda liten jävla detalj som finns där ute, för att jag ska kunna ha möjligheten att bli ännu bättre. Efter Scandic Indoor Games så kände jag mig en smula fundersam, det kändes som att jag inte tog tillvara på min chans under kvällen.

Dagen efter så vann vi en prestigefylld innebandymatch. En sorts revansch för kvällen innan, framförallt när vi aldrig hade vunnit mot dem på bortaplan. Jag kom hem helt segerrusig och tyckte att jag åtminstone hade få en skön positiv känsla under helgen. Under söndagen efter ett trevligt långpass så började tankarna fundera på hur kommande vecka skulle se ut, hur jag skulle lägga upp min löpträning. Jag bestämde mig ganska sent för att åka till Västerås på måndagen, jag hade ett mål i sikte och bara ett. Att slå nytt personbästa i Norrköping till kommande helg. Hela veckan skulle bli starten på min revanschlusta.

Inför: Det är ganska skönt att veta att man kan få sova ut ganska bra nu när det är inomhuslopp långt bort, för de brukar vara sent på kvällen. Jag kan äta frukost i lugn och ro, utan att känna stress. Jag är så busig så att jag byter min traditionella Lingongrova (som jag äter varje jäkla frukost) mot rostade mackor med marmelad, kan det komma att bli segerreceptet för ikväll? Under gårdagen hade jag dessutom återigen ätit pappas goda köttfärslimpa (som jag åt innan jag satte personbästa i Örebro, men inte innan Scandic...).

Dags att lämna den kungliga huvudstaden och sprida lite kungaglans i Norrköping!
 När vi väl hade rullat mot Norrköping, så hade jag återigen en rofylld tågresa framför mig. Jag har åkt till Norrköping i andra ärenden och som ett byte på vägen, men jag gjorde faktiskt min tävlingsdebut på milen i mitten av augusti 2012 vid Norrköpings Stadslopp. En debut som jag sprang på härliga tiden 37:55. Något som var ett första steg mot nya höjder uppenbarligen. På plats i Norrköping, så var det dags att ta sig mot arenan. Tiden började rulla iväg och det var mindre än en timme kvar till avprickningen, jag hade dock säkrat med att skicka iväg ett sms till en av tävlingsledarna att jag skulle bli sen. Inga problem med det.

Väl på plats vid Stadium Arena. Som var även tävlingsområdet för stadsloppet 1,5 år tidigare, tänk att tiden går snabbt framåt och man har kommit så långt hittills. Jag hämtar ut mitt tävlingskuvert, byter om i stilla ro och jag t o m går in och gör nummer två på exakt samma toalett som när jag senast var här. Jag funderar på hur formen är och vad jag kan åstadkomma. Jag hade ändå sju inhyrda farthållare för min del under loppet för mig. Det som är kul med Örebro är att man kan värma upp på en bana bakom läktaren, finns inte i Norrköping. Så jag värmer upp på en liten kort yta vid läktaren, jag tar t o m hjälp av en häck som vill att jag ska hoppa lite. Väl på plats inne på banan för uppvärmningen kort innan loppet, så nästan lufsar jag fram och jag undrar egentligen vad jag är på väg idag egentligen.

Nu börjar vi nog alla få lite "myror i brallan" och vill kuta iväg!
Under: Eftersom i stort sett hela fältet har bättre tider än vad jag har, så får jag ställa mig i ytterkurvan lite längre fram innan start. Sen går startskottet och jag är osäker på var ribban kommer at läggas. I början så lägger alla som på ett radband i löpfältet och jag hittar ingen bra plats att knö mig in, utan får ligga i ett andra banan en stund. Till slut så har nästan i stort sett alla försvunnit långt framåt och jag kan komfortabelt hitta min plats i innerspåret.

Ytterligare ett varv snart avverkat!
Det är dock psykologiskt svårt att veta var man ska lägga sig i fart, då alla har nästan försvunnit iväg och jag hamnar inte i någon klunga och trots att banan är 200 meter, så känns det på något sätt lite ödsligt för mig. Jag tycker att jag ligger ganska bra till enligt klockan ett bra tag, men jag har landslagslöperskan Cecilia Kleist närmast framför mig och även det är en det en bra bit att ta in. Något som jag nämnde i blogginlägget om Scandic är att man blir rutinerad på att "ligga och tugga" på 3000 m. Det finns aldrig några "vilofickor" i ett 3000 m-lopp, så man har alltid en blåslampa i ändan på sig. Nu hade jag bara en löpare bakom mig och det började se ut som att han började ta in på mig.

*flås* *flås* *flås* Inget sexsamtal här, utan bara löpning!
Inte nog med att startfältet hade många snabbare löpare med, jag blev även varvad av 2 (senare ytterligare en) en gång. Vilket jävla tempo man måste hålla då. Jag funderar lite på hur mycket man tränar, när man har den farten i sig. Jag skakar bort alla tankar förutom mig och mitt lopp, lyckas återigen fokusera. När det återstår 2 varv kvar, så förstår jag att jag har en liten möjlighet att slå ett nytt rekord och börjar dra upp tempot lite, även om jag fegar lite där. Med 1 varv kvar, så finns fortfarande chansen kvar och jag tar med väldigt stora kliv ifatt Kleist och lyckades på målrakan passera henne. Jag ser att tiden på målklockan är helt i min smak och drar till med ett smil när jag passerar mållinjen. Planen lyckads - mina sju farthållare som skulle trissa upp för att säkerställa ett bra lopp, lyckades.

Trots en åttondeplats, känner jag mig som en vinnare. Tack vare Lunny, igen!
 Efter: Jag älskar känslan, de där tre sista stegen, som jag skrev om tidigare. Sen är det guldvärt att få lägga sig på marken och bara få njuta över att det äntligen är över. Den exakta tiden vet jag ännu inte, jag tror att det var 9:37. Att jag lyckades slå nytt personbästa är helt underbart, framförallt i ett sådant här svårdisponerat lopp. Trots att jag totalt kommer på 8:e plats, är jag otroligt nöjd ändå. Vinnaren slår nytt årsbästa i Sverige inomhus med tiden; 8:25 med tvåan strax där bakom. Då vet jag att det har varit ett hysteriskt tempo i loppet. De sju "farthållarna" är dessutom födda på 90-talet, vilket får mig med spretiga skogshuggarskägg att känna mig gammal.

Djupt sjunken i mina tankar innan mitt iskalla vatten kommer!
 När jag byter om i ensamhet och duschar, så kan jag med lätthet konstatera att jag att min plan för veckan har lyckats och att jag ånyo har lyckats imponera på mig själv. Norrköping är uppenbarligen staden som bjuder på en ny löparskräll för min egen del. Vi tar bussen tillbaka mot stan igen, vi avnjuter en god schnitzel på Harrys. Det godaste är dock inte något i maträtten, utan att det är det iskalla vattnet som får mig att njuta som mest. Jag inser att jag inte har druckit något sedan frukost och när man är törstig, så iskallt vatten det absolut bästa som finns att dricka utan tvekan.

Kallt som fasiken var det!
 I väldigt lugn takt så går vi mot centralstationen och bara njuter av kvällen på bästa möjliga sätt. Väl vid stationen, så ser vi en försening med 12 minuter. Det är egentligen peanuts i sammanhanget, men väl ironiskt eftersom Norrköping och tåg hem har haft en förjävla dålig statistik för mig de senaste åren. Väl på tåget, omhuldad av värmen, så funderar jag. Hur skulle livet vara utan alla fina löparminnen? Väl hemma, så njuter jag av andra halvan av den torra kanelbulle som jag köpte på Pressbyrån i Norrköping. Inte den godaste kanelbulle jag har ätit, men det var så länge sedan och jag var sååå värd den!

fredag 24 januari 2014

Tåget rullar mot...Norrköping!


Ingen rast, ingen ro. Bara springa med mycket tro. Dags imorgon för att ta på sig sitt "game face" och göra det bästa av en alldeles delikat situation. Apropå delikat, så kunde jag ha valt Hammarbyspelen (vars 3000 m sprangs idag) före Norrköping Indoor Games. Valet föll alltså på det senare. Jag tror nog att fansen i Norrköping har varit en stark påtryckande faktor att NIG har lyckats få med mig på båten. Stjärnglansen har nyligen varit i Örebro - två gånger under vintern och det anses som väldigt orättvist och nu måste alla lappar med namnunderskrifter gett resultat, eftersom jag kände att det var det enda rätta att göra. Ett av mina krav att komma till Norrköping, var att jag skulle få en farthållare, så att jag känner att jag har bra möjligheter till ett bra lopp. Uppenbarligen så togs mina krav på största allvar, då inte en utan sju duktiga farthållare har tagits in för min skull för att jag ska kunna ha de bästa av möjligheter att göra bra ifrån mig. Givetvis känner jag mig hedrad den här stora uppgiften och jag inte har något annat val än att bjuda på en bra show för alla fans av god underhållning under morgondagen.

Hur är formen då? Jag har tränat ungefär som tidigare, kanske pyttelite bättre. Däremot har jag sedan en vecka tillbaka varit småhängig fram och tillbaka, inte så att jag känner mig sjuk. Jag har dock inte känt mig hundra och det går i vågor. Om jag känner mig som nu, så känns det helt okej. I onsdags sprang jag 10 km asfalt, den gamla klassikern för mig. Det blev ett lugnt pass på 41:17 (4:07/km i snitt). Igår blev det lätta styrkeövningar, det var ett tag sedan och var trevligt att få göra det igen. Idag har jag mest kliat mig på magen och glott in i TV:n, det skvallrar om en optimal uppladdning inför morgondagen.

Jag ska njuta av varje steg jag tar imorgon. Framförallt de tre första och tre sista stegen, däremellan kan vi alltid diskutera.

torsdag 23 januari 2014

Andreas Åkesson feat. Lina Blomqvist


Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min fjärde intervju ut har jag hittat en tjej som håller på med triahtlon. Hon berättar varför hon valde just Triahtlon, hur en genomförd Kalmar Ironman och vad man gör när ansiktet börjar domna av: Lina Blomqvist!




"Drömmen är att någon gång få stå på startlinjen på Hawaii!"

Varför började syssla med triathlon? Det kör man väl bara om man inte är jättebra på något, utan bara lite bra på varje eller hur?
Mitt triathlonintresse väcktes våren 2011 då en vän berättade om Ironman och att det hade varit en grym utmaning för mig. Jag visste ingenting om triathlon då eller vad en Ironman var. Jag började läsa om det och såg att det fanns en tävling här i Sverige, Järnmannen som det då hette. Intresset väcktes till liv,  jag älskar utmaningar och tyckte att detta lät som en riktig häftig och rolig grej att göra och där startade min resa mot att bli en järnkvinna. Jag hade 5 månader på mig att lära mig crawla, cykla hade jag gjort sedan tidigare och löptränat lite grann men aldrig sprungit ett marathon. Det blev tuff träning med mycket kärlek och fem månader senare passerade jag mållinjen i Kalmar och min dröm om att bli en järnkvinna blev sann. Jag fastnade för sporten och nu bultar mitt hjärta för triathlon och Ironmandistansen. 

Imponerande att det har gått så himla fort. Jag har läst både på din blogg och andra källor om just ditt Kalmar Ironman, berätta mer om det loppet? Hur kändes det?
Jag har kört Ironman i Kalmar tre gånger och den tävlingen är fantastisk på alla vis! Atmosfären är magisk!
Mitt lopp 2013 var en tuff men härlig bubblande resa i Kalmar och över på Ölands vackra och blåsiga landskap. 07.00 går startskottet och tvättmaskinen är igång. Nästan 2000 triathleter simmar iväg. Jag simmar på och får upp ett bra flyt, blir träffad av sparkar på kroppen och huvudet men glasögonen sitter kvar och jag simmar vidare. Betar av bojarna en efter en och hakar på vågorna som kommer.

Det är en tuff simning, trångt och stora vågor men jag har en positiv känsla i kroppen jag klarar vågorna och jag blir så stolt över mig själv att jag kommer framåt. Jag är så lycklig att jag inte fryser, får fortfarande lite sparkar och håller på att bli översimmad ibland men jag kommer framåt och den känslan är underbar. Simingen för mig känns fantastisk. Den gick verkligen över förväntan, jag slog förra årets tid med hela 6 min och är supernöjd!
Växlingen från simingen till cykligen gick bra och nu väntade mina 18 mil på cykeln. Cyklingen gick i två lopper En på Öland 122 km och en på fastlandet 58 km. En kamp från början till slut. Mina ben svarade inte som de brukar göra, hade en stickande känsla och min högra axel värkte. Tar genast bort de onda tankarna och fokuserar på att tänka positivt och ignorera det som gör ont. Jag brukar älska motvinden men just där och då var den min fiende. Tryckte i mig en gel i hopp om att den skulle göra benen till raketer. Tänkte på hur mycket jag älskade motvinden, men vem försökte jag lura där? Cyklingen blev en fight och jag längtade efter löpningen.

Det som gav mig extra mycket energi på cyklingen var alla som hejade, supporten längs med vägarna på Öland var enorm, vilken kick, och tack alla triathleter som cyklar om och hejar och tackar för en inspirerande blogg, det värmer så att höra. Känslan är obeskrivlig när jag hoppar av cykeln och klarat de 18 milen som mestadels bestod av motvind!
4,2 mil löpning väntade och detta var nog det jag hade sett mest fram emot. Lycklig i kroppen att få lämna cyklingen bakom mig och snöra på mig löpskorna. Under mina två tidigare Ironmans har löpningen gått bra, sprungit på 4.05 och 3.55, drömde om att göra en liknande tid som förra året. Jag är hög på endorfiner och Kalmars publik hejar fram mig. De första 2 km går på 04:57 tempo. Jag kollar på klockan och säger åt mig själv att lugna ner på tempot. Benen är fortfarande med mig och det känns bra att springa. Hälsar glatt på alla som hejar på mig och vinkar glatt åt de jag känner och blir alldeles lycklig i själen att de är där och stöttar mig på min resa.

Under det första varvet sugs man in i bubblan. Publiken är nära. Det här älskar jag! Blir glad när jag får kommentarer att det ser lätt ut, då rätar jag på mig lite mer, upp med blicken och bröstet. Även om benen känns lite trötta så finns inte det i mina tankar just nu. Saker jag säger till mig själv är Pigga lätta ben, tänk på tekniken, håll dig upprätt, spring, känn dig stark, du klarar det här, plocka fram viljan och hela din kärlek, du är grym!
Vid varje vätskestation går jag med snabba steg samtidigt tar jag två muggar med vatten. En häller jag över mig så att jag vaknar till och kyler ner mig, den andra tar jag någon klunk av, och sedan tar jag en mugg cola och tar en till två klunkar samtidigt tuggar jag i mig chips.
De fösta två milen gick superbra men sedan hände något. Benen skrek efter vila. Jag gjorde en deal med mig själv. Okey, nu gör vi såhär benen! Spring så gott ni kan till varje vätskestation, där får ni gå några steg och sen springer vi igen okey? De mumlade okey, jag belönade benen med att gå vid varje station och ta det lite lugnare och det gick bättre. Jag började smått närma mig de sista kilometrana in mot målet. Struntar i att det gör ont, jag kör på. Träffar på fina Sofie och vi peppar varandra in mot målgången. Den blå mattan är vår, bara vår! Jag får springa in på målrakan tillsammans med en tjej som jag beundrar väldigt mycket. Grymma fina  Sofie Lantto! Det kan inte bli bättre än såhär, målrakan var magisk, alldeles underbar! Den lägger jag i hjärtat!  

Wow, jag känner verkligen med din glädje. Även om du har gjort tappra försök att beskriva den, så är den en unik känsla som måste upplevas förstår jag. Vad kommer du sikta på inom den närmsta framtiden?
Om jag ser till detta år så har jag några nya tävlingar framför mig. Jag är bland annat anmäld till amfibiemannen som är en swim/run tävling där man tävlar i lag. Blir spännande att prova något nytt. Det blir även halv Ironmandistans i Vansbro och jag hoppas hitta en lagkamrat till ultra swim/run. Jag tänkte nog också anmäla mig till Borås 6-timmars ultralöpning igen. I framtiden skulle jag vilja göra en Ironman utomlands, finns många lopp som jag har hört ska vara riktigt fina och uppleva. Drömmen är att någon gång få stå på startlinjen på Hawaii!

Det är mycket du har framför dig med andra ord. Kan du inte bara bli trött på allt och fundera på att lägga av med att träna så här mycket?
Just nu trivs jag väldigt bra med min träning, jag får sväva omkring i min löp, sim och cykelbubbla, göra det jag känner en stor passion för. Variationen i triathlon tror jag gör att det är svårt att tröttna, i alla fall för mig. Härligt att ha tre olika grenar att välja mellan, om jag inte känner för simning en dag så har jag löpning eller cykling att välja på!

Allt kan inte vara en dans på rosor hela tiden, även om du får det att låta så i dina trevliga blogginlägg. Vilket är ditt absoluta värsta minne kopplat till ditt triathlonliv?
Mitt absolut värsta minne kopplat till mitt triathlonliv måste vara simningen under Ironman 2012. När jag har simmat ungefär halva sträckan får jag magkramp och hela kroppen blir spänd. Jag börjar frysa och det går verkligen inte att slappna av. Ansiktet börjar domna av, kylan biter sig fast och i det ögonblicket tänker jag att jag måste bryta loppet för snart kan jag inte röra mig för jag fryser så mycket. Samtidigt slås pannbenet på och jag fortsätter kämpa trots att jag förlorat känseln, det gör så ont,  kommer sakta framåt. Armtag för Armtag och när jag ser att rampen är nära så känner jag lyckan i kroppen. Yes, jag klarade det! Trampar iväg på cykel Huttrande och med tänder som hackar är jag glad att få cykla över till Öland och få upp värmen igen! 

Usch, låter hemskt det där. Starkt att klara av det. Detta är en blogg som handlar om mig, så jag vill gärna ha två tips inför min maradebut i vår?
Ett tips är att komplettera din löpning med styrketräning. En stark coremuskulatur är viktigt för att orka hålla uppe kroppen när du springer. Starkare muskler förbättrar hela din fysik så du kan prestera bättre. Genom att styrketräna kan du också förebygga skador.

När du väl står där på startlinjen så tro på dig själv, ha roligt och njut av atmosfären! Gå in i löparbubblan och stråla!

Styrketräning har aldrig legat mig varmt om hjärtat, även om jag lyfter lite hantlar och så lite då och då. Så det är inte omöjligt att jag trappar upp även det. Tack för dina tips! 

Tack Lina Blomqvist för att jag veta om ditt triahtlonliv. Vill du fortsätta följa Lina, vilket du säkert vill göra, så hittar du hennes blogg här.

Tidigare intervjuer:
[22/12] Carl Wistedt


Jag fortsätter min intervjuresa med andra löparbloggare, tre stycken andra intervjuer är alldeles strax klara. Vilket betyder att jag bara har en kvar att fundera på vem det kan bli.

tisdag 21 januari 2014

Julklappar : Bok och OnePiece är ett minne blott!


Det känns otroligt avlägset att behöva tänka på julen nu. Jag vill ändock däremot lyfta fram en av klapparna som hade löparanknytning. Bland alla klappar så fanns boken "Världens löpning" som resetidningen Vagabond står bakom. I boken finns det som det står på omslaget 12 städer med med sammanlagt 36 rundor, utöver det intervjuer med lokala löparprofiler samt lite om resemålet. Perfekt för mig som uppskattar både löpning och resa. Flera utav städerna tillhör mina absoluta favoritresemål som Prag, Berlin, Barcelona och New York. Jag hade önskat att boken var ännu tjockare (även om det innehåller runt 270 sidor), men det är en bra bok att sjunka ner i och bara bläddra i. En "coffee table"-book, som är lätt att plocka fram. Gillar man löpning och har minsta intresse av att resa så tycker jag att man bör ta en titt i denna.

Jag hoppas helt klart på att det kommer någon form av uppföljare, då lär det inte dröja förrän jag har snoken i den med.

Något annat uppskattat som dök upp som julklapp var en mysig flanellpyjamas. Jag har aldrig sovit i en pyjamas i stort sett hela mitt liv, jag tycker det är alldeles för varmt. Kanske de få gånger jag kommer hem efter en utekväll och jag inte orkar ta av mig kläderna, men då är jag å andra sidan inte medveten om någonting heller. Däremot så fick jag den här pyjamasen av min sambo, så jag får utgå att det är totalkört för mina tankar om att införskaffa mig en OnePiece-pyjamas som har drömt lite om. Smart spelat av min sambo uppenbarligen. Ge mig något jag tycker om, för att ta bort alla möjligheter till att jag ska kunna köpa mig en OnePiece.

---

Ungefär såhär kände jag mig i söndags!
I lördags blev det innebandyderby för min egen del, dagen efter mitt lopp i Huddinge. Vi har aldrig vunnit på bortaplan mot dessa, nu lyckades vi vinna efter en hård kamp. För egen del var de bland de bästa matcherna som jag har spelat. Jag kände mig i jättebra form och jag spelade enkelt, inga konstigheter alltså.

Under söndagen blev det 2 mil på tiden 1:24:36 vilket gav 4:14/km i snitt. Det är jag mycket nöjd över, trots mycket snö och halka. Sen så efter ett tag så var jag inne och snurrade på alla möjliga spår i skogen utan att egentligen veta vad jag skulle ta vägen, jag var glad att inga troll tillfångatog mig mitt i all förvirring.

Till måndagen så hade jag sent på söndagen impulsbestämt mig för att göra ett nytt besök i Quicknet Arena i Västerås. Så blev det också. Samma pass. 2.6 km uppvärmning. Sen 1000-800-400-200 x 2. Sen var det 2.6 km nervärmning. Totalt 10 km (50 varv) och något snäpp snabbare än passet förra måndagen. Jag ska försöka lägga upp passet på jogg.se, för de som vill kika lite närmre. Precis som förra måndagen var jag helt slut efteråt. Känns väldigt kul att få den här möjligheten att springa i en inomhushall. Med tanke på att jag bestämde mig så sent, så lyckades jag ånyo göra fans och journalister besvikna genom att inte annonsera för detta i förväg. Däremot träffade jag på en från jogg.se som kände igen mig, det var kul att få tjöta lite.

Allt detta med ett leende på läpparna. Inte illa.


söndag 19 januari 2014

Scandic Indoor Games 2014 - En dag på och efter jobbet!

Datum: 17 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:43

Jag undrade egentligen hur jag orkade med. Under utomhussäongen 2012 och 2013 så hade jag lopp vecka efter vecka, men några få undantag. Under 2012 hade jag dessutom lopp två dar i rad, någon gång två lopp samma dag. Jag undrar i helsike jag pallar med att gång på gång orka med detta intensiva upplägg, jag får lägga mycket annat åt sidan. En hel dag kan gå åt för att springa en mil i en stad tre timmar bort. Kan all träning och resande var värt detta? Jag tänker kort tillbaka till Karlstad Stadslopp (loppet som enligt mig var det bästa loppet 2013), jag åkte tre timmar dit och tre timmar hem. Däremellan förutom att springa milen, så fanns det en del timmar att slå sönder, bland annat för att intaga middag. En bana som är känd för att vara väldigt snabb och jag ville så gärna slå ett nytt PB. Så blev det också. Jag njöt varenda steg, jag är en tävlingsmänniska och jag bara måste föda den där ormen i mig som vill åt mina tävlingsnerver.

Nu när inomhussäsongen har blivit en del av mig. Så är det 6 lopp på 6 veckor. Samma distans, samma typ utav miljö och ungefär samma träningsupplägg inför detta. Det låter helt vrickat egentligen att göra detta. Förutsättningarna inför fredagens tävling var inte helt perfekta och det som började att bli en avsky för inomhuslopp, slutade med helt andra tankar när känslorna hade lagt sig. 

Inför:  Det är inte ofta lopp går på fredagar. Istället för en lördag eller söndag, så blir det att jag måste jobba på en fredag (fy för denna styggelse). Så en hel del energi går åt att ha fokus på rätt saker i stunden, givetvis. Även om jag åt en tveksam lunch och ett mellanmål i all hast egentligen, så kändes det inte toppen. Inte nog med det, det jag hade planerat blev så stressigt framåt eftermiddagen och alla tankar på att jag senare skulle åka till Huddinge för att springa ett 3000 m-lopp mot duktiga löpare kändes som helt annan verklighet som inte skulle ske inom det närmaste.



Väl på plats på en knökfullt pendeltåg mot Huddinge, så tog det inte alltför lång tid att lokalisera hallen. Tanken att gå in bakvägen för att undvika press och fans sprack direkt, då avprickningen skulle ske vid entrén. Det var inte mycket att göra åt den saken, utan så fick det bli. Vi var väl runt 35 anmälda löpare, men jag såg att det var många som inte hade prickat i sig än. En del duktiga löpare. Däremot hade den erkänt duktiga Napoleon Solomon prickat av sig, så strålkastarljuset behövde inte vara på mig under denna kväll och jag kunde få bort lite press från mina axlar. Jag tog ett helt tomt omklädningsrum och insåg hur långt ifrån mentalt redo jag var att springa. Fysiskt var jag säkert i så bra form jag kunde bli för tillfället, men jag hade ett lätt illamående som hängde över mig och det kändes inte direkt som att det skulle försvinna på ett bra tag.
Att springa inför storpublik (nåja) och spy, utan att ens ha intagit alkohol, kändes på något sätt förnedrande. Jobbigt sits med andra ord.

Eftersom det återstod en tid kvar, så valde vi att bara sitta och spana in andra friidrottare som gjorde sitt bästa för att pressa sig själva i hopp på fina resultat. Jag lade snabbt märke till att kurvorna lutade (höhö) mer åt Västerås-hållet än mot Örebro i hur de såg ut. Det finns inte så mycket att jämföra för min del, jag är bara glad att jag har tagit del av den typen av kurvor i Västerås tidigare under veckan. Jag valde att i god tid att jogga runt banan för att få in känslan, jag joggade i en sådan fart, så jag trodde att jag skulle helt plötsligt stanna. Fruktansvärt otaggad och jag kunde inte ens tro på mig själv denna kväll oavsett hur stor egotanken är. Illamåendet hängde kvar. Jag fick vara med i första heatet av två och där fanns de bästa löparna såklart, det skulle gå undan, utan tvekan.

Skottlossning att vänta!
Under: Väl på plats för att starta, så fick startskottet en oväntat vändning, då Solomon utdelades ett gult kort för tjuvstart (?). Det var ett stort oversized gult kort, kändes som att funktionären viftade med ett laminerat A4-papper. Nåväl, när vi väl kom iväg, så var det bara att göra sitt jobb och inte gnälla alltför mycket på dåliga förutsättningar. Solomon och Andreas Jansson tyckte antagligen att vi övriga löpare i heatet luktade illa och valde att försvinna illa kvickt långt ifrån oss. Jag som hade duschat kvällen innan, blev ledsen en liten stund över detta.

Jag låg som femtefigur av nio stycken löpare. Känslan var att vi ändå låg i ett högt tempo, så kändes det inte alls lika fort som gjorde senast i Örebro. Jag vill löpa så snabbt jag bara kunde utan att passera gränsen, där jag låg ner i knäposition och hulkade ut allt möjligt. Jag kan säkerligen tänka mig att minst hälften (om inte mer) hade kommit för att se mig, så det hade inte varit kul för de yngre att se sin stora idol ha spyslem i ansiktet. Det mesta trista var att det inte fanns musik när vi sprang och det kan säkert många dividera om, då mina hörlurar snart har växt fast i öronen på mig. Men under 3000 m-loppen har jag helt enkelt valt att avstå för att det ska mer juste ut. 

Bilden är ungefär lika skarp som en UFO-bild, men det är jag på bilden i mörkt. Jag lovar!
När det var mindre än 5 lopp kvar, så fick jag den där känslan att det kändes lite overkligt. För jag tyckte att loppen gick undan snabbare den här gången än vad det har gjort under mina två tidigare lopp. Kan det vara för att jag börjar bli "rutinerad" och vet vad jag ska tänka på (alltså ingenting) när jag springer? Kanske, vem vet. Den grupp som jag tillhörde var så tajt, så jag blev trampad på ett par gånger och det kändes som att vi skulle växa ihop till ett par siamesiska tvillingar om jag inte lade på ett kol. Han som låg trea ökade när det var två varv kvar, jag valde att hänga på han som låg på fjärdeplatsen och ville inte ta ut mig alltför mycket inför sista varvet. Strax innan sista varvet valde jag att passera han och det skulle bli intressant ifall han eller den person låg precis bakom mig innan jag gasade lite skulle svara. Så blev det dock inte, utan jag kunde komfortabelt konstatera att när jag på förhand granskade startlistan så var jag övertygad om att jag skulle kämpa för en topp 10-plats. Nu blev jag fyra, strax utanför prispallen. Inte illa. Trots att jag fortfarande mådde fruktansvärt illa.

Lunny hade stor del av dagens framgång, helt klart!
Efter: Trött, mycket trött sökte jag mig bort för att bara sitta och vila. Trots att jag inte var på topp, så slog jag till med tiden 9:43 (3 sekunder från nytt PB). Det är en enorm styrka i sig. Bredvid förutom far min, så satt Lunny. Han var den sista som flög in i min sportbag innan jag åkte hemifrån till jobbet, det hade inte varit detsamma om inte Lunny hade fått möjligheten att åter se mig i ett lopp. Vi valde att stanna kvar och kolla på andra heatet, för att se ifall det var någon som skulle hota min fjärdeplats totalt. Men så blev det inte, vilket jag kunde konstatera var mycket skönt och en ny fjäder i hatten på mig.

När vi lämnade Storängshallen, så fanns det folk som hungrade efter min autograf eller var det en hamburgare?
Mycket trött och sliten, sökte jag mig till det ödsliga omklädningsrummet. Jag kunde konstatera att fick göra allt för att värja mig från alla som ville ha autograf, jag ville bara dricka vatten och försöka mota bort alla typer av spykänslor som guppade fram och tillbaka inombords. Mitt i all ensamhet, så kunde jag konstatera att jag hade gått från att "aldrig mer springa ett 3000 m-lopp" till att jag redan nu började känna en saknad att om ett par veckor behöva lämna min inomhuskarriär för att satsa på utomhus, jag som började gilla det här. Det är bara njuta så länge allt varar helt enkelt.

På O'Learys i Huddinge, hänger  f.d. HV-spelaren Andreas Falks (#17)  tröja från Huddinge!
Vi åt på en god oxfilétoast på O'Learys i Huddinge, jag fick i mig en del, men fortfarande så var illamående fortfarande som hemsk våt duk över mig. När jag väl kom hem, så bara njöt jag att jag åter hade bevisat för alla i Huddinge att legenden existerar på riktigt och mer kommer att komma. Boken slutar inte skrivas på länge och jag som är huvudperson vet inte heller vad den här ska sluta.

Hjälten i boken (alltså jag) avslutade fredagen med att somna framför en Batmanfilm. Ett perfekt slut på en mellanmjölksdag.




torsdag 16 januari 2014

Reload(ead)





Imorgon smäller det återigen. Dags för nästa tävling, 6 dagar efter den senaste.

Sedan smällkaramellen i Örebro i lördags, så har jag sprungit 19 km4:14/km i snitt dagen efter i mitt första snöpass ute i skogen på bra länge. Måndagen spenderades som bekant i min hemliga uppladdning i Västerås. Under tisdagen blev det en härlig genomkörare med innebandyträning, inga trötta ben där inte. Däremot så var kroppen inte alls med lika mycket på noterna till onsdagen, den femte raka träningsdagen och fjärde löppasset. Det blev 41:41 (4:09/km i snitt)10.02 km. Det var halkigt, blåsigt och inte alls kul. Det var väl därför det inte gick särskilt snabbt kan man tänka sig, det är inte ofta jag springer så "långsamt" på min klassiska asfaltstia. Jag tror inte heller att jag står och faller med det här passet överhuvudtaget. Det enda som kan oroa är att jag har haft en antydan att kanske bli krasslig, men jag har varit förkyld fram och tillbaka. I skrivande stund, så är det helt okej och jag hoppas att jag kan ge mig själv de bästa av förutsättningar.

Idag har jag vilat och inte gjort ett dyft, vilket är en härlig känsla. Dessa få vilodagar jag planerar in är alldeles ljuvliga för psyket. Utan dem, skulle jag inte vilja göra ett skit överhuvudtaget. Jag måste få möjligheten att få njuta helt enkelt.

Vad tror jag om morgondagen? Det är inte ofta jag får springa sent en fredag, det ska bli väldigt kul att se hur Storängshallen ser ut och det är kroppen som bestämmer hur det ska gå under morgondagen. En skillnad mot Örebro Indoor Games är att det är 35 anmälda mot 6 löpare i Örebro, vilket innebär att det kommer bli olika heat. Jag hoppas inte att det blir alltför trångt. Jag noterar att det finns ett par snabba och duktiga löpare med. Passar mig utmärkt att andra får gassa lite i strålkastarljuset. Efter senaste boomen i Örebro, så funderar jag på att eventuellt ta och gå in via bakvägen till hallen. Imorgon har jag ingen lust att stå och hänga vid entrén för massa intervjuer, utan jag måste ge mig själv möjligheten att varva ner efter jobbet och komma i rätt mental balans inför loppet utan onödiga störningsmoment.

Äh, nu är det slutskrivet för kvällen, utan nu kör vi imorgon och har kul!


tisdag 14 januari 2014

Intervallträning på "hemlig ort"




Igår gjorde jag något impulsivt. För inte så länge sedan dök det upp ett mail. Där det stod att det var gratis träning i inomhushallen Quicknet Arena. Toppen! Bra tider, som ligger strax efter jobbet på måndagar och torsdagar. Det fanns bara ett krux, Quicknet Arena låg i Västerås och det var långt bort det. Jag har aldrig tränat i en inomhushall, bara sprungit två tävlingar i Örebro. Mina alternativ har varit få och egentligen omöjliga. Solna- och Sätrahallen hade sena tider för allmänheten som inte passade mig, då skulle hela dagen var borta p g a lite intervallträning, det kändes inte okej. Storängshallen hade just nu inga tider för allmänheten och vore den absolut bästa. Bosön är alldeles för långt bort för att det ska vara smidigt överhuvudtaget.

Så efter väldigt kort betänketid, så valde jag "impulsivt" planera in att jag skulle åka till Västerås under gårdagen. Jag fick byta arbetstider för två dagar, samt gå lite tidigare för att göra detta möjligt. Ett annat skäl var också efter mitt nya rekord, så har det var otroligt mycket ståhej kring mig som löpare i Stockholm, fans och journalister har funnits i vartenda gathörn och att åka till Västerås utan att någon visste om det, var ett sätt för mig att träna ostört från alla. Jag kan inte vara tillgänglig för media hela tiden, så när jag kom till en hall utan en enda journalist som väntade mig, så var det perfekt. Jag fick göra det jag ville mest. Att springa. Det blev 2.6 km uppjogg. Trappan ner: 1000-800-400-200 x 2 samt 2.6 km nerjogg. Totalt så sprang jag alltså 50 varv, alltså 10 km. Det ltåer helt galet, men så är det. Ett pass som ni kan läsa mer om under min träningsdagbok. Jag var nöjd, jag kände mig som ett litet lyckligt barn på julafton att få den här fina möjligheten. Jag upplevde dock att kurvorna varade längre och kändes mer jobbiga än Tybblelundshallen i Örebro, fast det kanske inte skiljer något alls? En viss skillnad kunde jag utröna i varje fall.

Är det här nästa stopp i min framgångsrika saga?
 Sedan blev det att åka hem igen. Jag älskar att åka tåg, så att bara få vila och ta det lugnt på tåget, utan känna någon större press eller stress var optimalt. Jag var hemma till kl. 8 och jag gör gärna detta igen ifall jag får möjligheten igen. Genom detta blogginlägg kanske journalister och fans gör sig redo att boka in sina tågbiljetter till Västerås?

Utanför hallen står det 30. Men jag sprang nog snabbare än så inuti hallen!

söndag 12 januari 2014

Örebro Indoor Games 2014 - Där var den första smällkaramellen

Datum: 11 januari 2014 Distans: 3 km Placering: 2 Tid: 9:41 (nytt PB!)

Någonting har definitivt saknas, sedan i mitten av november så har den känns som att en del utav mig inte har funnits och har varit omöjligt att återfå. Det är den här tävlingsnerven, att tävla mot sig själv och andra för den delen som inte har varit närvarande. Jag har dock funnit en del ro i att bara kunna träna och lägga om träningen för att jag ska bli uthålligare och kunna bemästra en mara, men även kunna tackla en halvmara på ett ännu bättre sätt vid nästa tillfälle. Så träningen har inte varit särskilt speciellt inriktad mot den korta distansen på 3 km. Nu i veckan sprang jag dock banintervaller ute och det var med det här loppet i åtanke, sen har vi faktiskt haft 10 km asfalt som är en sorts "pressa mig själv"-pass, på sätt och vis är det för att bibehålla den snabbhet jag redan innehar.
Förra året vid samma tidpunkt var inte ens inomhuslopp något som fanns i tankarna, vilket betydde att spannet mellan sista utomhusloppet för 2012 och det första inomhusloppet 2013 var 5,5 månader ungefär. Att jag ens klarade mig igenom det, med tanke på att vi hade en vinter som var sträng och hård mot mig som löpare. 3 km inomhus är en klurig distans, som inte lämnar någon som helst möjlighet till att "vila" under själva loppet och är direkt på. Jag är dock glad över möjligheten att minska mitt begär att göda tävlingsnerven under vintertid också.

Inför: Jag vaknade utvilad efter c:a 9 timmar, det var helt klart en bra start på dagen och frukosten åt jag med stor glädje med tanke på vad komma skulle. Det som jag ansåg på förhand vara en nackdel att loppet skulle gå sent i Örebro, kunde å andra sidan ses som en positiv sak att jag inte behövde gå jättetidigt och ha kort om tid för att åka iväg hemifrån. Väskan plockades ihop och jag var laddad inför resan. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur det där vita hade kramat och skakat om Sverige nu fanns där ute. Jag var glad att jag skulle springa inomhus och att jag inte behövde tampas med det där vinterbihanget. På tågresan till Örebro som flöt på utan problem, så hann jag med att klara ett spel och redan där var jag en solklar vinnare utan pardon samt att äta lunch, jag hade t o m ätit mellanmål hemma. Man kan med lätthet säga att jag vara ganska trött vid det här lagret av att äta. Någonstans måste man säga nej.

Örebro Slott är ännu finare i vinterskrud!
 Väl framme vid ett Örebro, så var det så pass mycket tid kvar till start, så vi tog en liten promenix in mot centrum, njöt av att se Örebro och slottet också drabbade av den vita sjukan. Inget undkommer det med andra ord. Efter att ha flanerat i stan en stund, var det dags att bege sig till en busshållplats, där bussen skulle ha riktning mot hallen. Väl framme i hallen, så var allt bekant och trots att jag bara hade varit där en gång tidigare (Vinterspelen senast), så gick jag världsvant runt och visste exakt hur allt förhöll sig. Jag hämtade nummerlapp och bytte om, sen var det bara att börja räkna ner tiden tills årets första spektakel skulle gå av stapeln.

Här ska ni få se ett nytt mirakel!
 Jag värmde upp rätt så oengagerat utan egentliga fartökningar, det var helt klart svårt att se vad jag stod för tillfället när det gäller den här korta distansen. Jag lät musiken pumpa genom öronen och kände att jag började tagga till, det verkade endast bli 6 stycken löpare på 3000 m. En norrman som hade sprungit på neråt 8.30 och en 15-åring som vann Hälsoloppet (5 km) som jag sprang förra året, samt en annan som hade kommit 2 sekunder bakom mig under Vinterspelen som kände igen mig. Han som jag skrev om i mitt senaste blogginlägg som hade börjat följa min träning, syntes inte till, kan han ha blivit rädd när han såg hur bra jag tränade, måntro? Inte omöjligt. Efter upprop, så började jag göra mig redo för start och jag var glad att jag redan hade sprungit här tidigare, så jag visste exakt vad doserade kurvor innebar. Bara ett par minuter innan start så kom jag på en sak. Jag ville att min nya maskot skulle sitta på första parkett, så han hade möjlighet att ge mig psykisk energi. Nämligen Lunny Lunnefågel från Island. Inte kan gå fel nu? 

Heter man Lunny Lunnefågel och är en lyckobringande så är det självklart att man får sitta på första parkett!
Under: Jag var inte alls lika nervös som senast, utan jag kände mig redo och från att vi ställde oss till att startskottet gick, så var jag knappt beredd. Jag valde dock att hänga på norrmannen och 15-åringen tidigt för att få lagom draghjälp i loppet, jag hade mina tankar om att jag inte skulle kunna ha möjligheten att hänga på särskilt länge. Så blev det. Jag hamnade mittemellan de två snabba och de tre kvarvarande i ett tomrum, där jag fick hålla uppe tempot så bra det bara gick. Jag passerade första kilometern på 3:05, helt okej.

Något som slog mig var även om det var väldigt monotont utan musik och hur allt var likadant, varv efter varv, så fann jag någon sorts ro i det ändå. Jag hade 15 varv framför mig, varken mer eller mindre. Sen skulle det vara över, ingenting skulle behöva överraska mig egentligen, eftersom du springer runt, runt och runt. Helt idiotiskt egentligen, men väldigt kul. Medan tröttheten började greppa tag i min kropp efter ett tag, så började han som hade fjärdeplatsen att knappa in varv efter varv. Oroande, när jag väl hade tagit mig ända till Örebro, då ville jag så gärna ta en pallplats. 

15-årige Stefan Stojanovic (till vänster i gult) bryter och helt plötsligt har jag silverplatsen inom räckhåll.
 Sedan inträffade det något högst oväntat, någon gång under sista tredjedelen (13:e varvet?) så valde 15-åringen att hoppa av och helt plötsligt var jag ny tvåa i loppet huxflux. Norrmannen var som väntat snabb som fasiken, han kändes helt oberörd över det hela. Kul för han. Medan jag kände hur han som nu var den nya trean började närma mig, så började ta i de två sista varven. Förra gången hade jag en djävulsk spurt, då jag hade två som flåsade mig i nackhåren, den här gången var det dock inte så och jag kunde komfortabelt avsluta i en ganska hög fart och äntligen få slänga mig ner, njuta av att det här var över.

Efter: När jag insåg att jag hade sprungit 9:41 och har på nytt slagit ett personbästa, denna gång med 7 sekunder. För jag kände mig verkligen i riktigt bra form senast när sprang förra gången och jag hade faktiskt inget särskilt mål i mitt huvud, utan att göra mitt bästa. Det låter för vekt för att vara jag, men ibland måste man vara ödmjuk och låta saker bara vara. Jag hade återigen ställt till med en stor show i ladan för Örebrofansen. Jag tror nog närkingarna känner sig lyckligt lottade att man på mindre än 2 månader får se mig 2 gånger, det är lyx.

Bakom varje framgångsrik man, så står en mer framgångsrik Lunnefågel. Tack Lunny!
 Jag fick kliva upp på prispallen återigen. Jättekul, jag fick en fin glasplakett med en silvermedalj. Mycket kul och hedrande. Jag kände mig väldigt stolt över detta. Det var precis den start jag behövde in på det nya året, 11 dagar in på 2014 och redan ett nytt personbästa. Precis så ska det vara.

Tre glada laxar!
Sedan blev det dags att åka till O'learys i stan, där jag hade bokat för att se HV71 spela borta mot Linköping. Med en god bit mat, så lämnade vi stället med ett nedsligt underläge efter två perioder då tåget väntade på oss. Tåget kom i tid och flöt på väldigt bra, samtidigt lyssnade jag på radio och fick höra att nederlagstippade HV vände och vann match på full tid. Mycket kul, ett perfekt avslut på en perfekt dag. Det förtjänar jag och det är en dag jag kommer att plasta in i mitt huvud och lägga på en plats, där lyckliga minnen för alltid har övertagit i huvudet.

Nu lämnar jag Örebro, vi får väl se när jag återvänder hit igen!

fredag 10 januari 2014

Upp en snäpp med volymknappen

INFÖR

Nu är den sanningen ett faktum. Årets första tävling är här. Jag kommer att göra comeback i hallen som jag avslutade årets förra säsong, nämligen i Tybblelundshallen, där jag slog till med 9:48 på 3000 m i mitt första lopp inomhus någonsin. Även om det här rent officiellt tillhör "inomhussäongen", så kan jag inte frångå det faktum att det faktiskt var snart 2 månader sedan jag tävlade senast. Jag kan nog påstå att sedan det loppet, så har jag nog rent uthållighetsmässigt aldrig kanske varit i bättre form. Sen kan man alltid sätta ett frågetecken på hur snabbheten i ett sådant här kort lopp kan vara?

Jag gjorde mina två sista pass inför morgondagens batalj i måndags och i onsdags. Jag var tillbaka på den gamla idrottsplatsen för klassiska banintervaller. Istället för pyramidintervaller (200 t o m 1000 upp sedan 1000 t o m 200 ner igen), så valde jag att köra 1000 t o m 200 ner två gånger. Som en trappa, för jag är lite sliten mentalt minst sagt. Uppvärmningen var på 2,75 km på 4:22/km i snitt till idrottsplatsen, helt klart lagom. 

Repetition 11000 m03:163:16 min/km
Repetition 2800 m02:373:16 min/km
Repetition 3400 m01:123:00 min/km
Repetition 4200 m00:332:45 min/km
Repetition 51000 m03:153:15 min/km
Repetition 6800 m02:393:19 min/km
Repetition 7400 m01:123:00 min/km
Repetition 8200 m00:322:40 min/km

Idrottsplatsen var helt nersläckt, så jag fick springa med en pannlampa som ett jäkla jehu. Inte mig emot, ensamheten att springa i mörkret är mysigt samtidigt som jag hör två dudes diskutera Nicolas Cage i lurarna. Kan det bli bättre? Antagligen inte. Nervärmningen gick på 2.52 km4:19 km/snitt. Jag kände mig lite sliten, men trots det, så var jag glad över att genomfört det här passet.

Under onsdagen var jag återigen tillbaka på min kära asfalt. Där blev det tiden 39:3610 km, alltså 3:58/km i snitt. Inte heller helt sugen på att springa, men det som var riktigt tufft att springa för ett år sedan, gör jag i en handvändning idag. Det kallas, mina damer och herrar, utveckling. 

Utöver detta har jag haft 1 innebandymatch och 2 innebandyträningar på 5 dagar, också det kan ge en form av sprintträning. 

Något annat som jag vet med säkerhet är att en av löparna jag kommer möta i morgondagens lopp följer mig noggrant mycket kul. Tidigare har det alltid varit så att jag har haft idoler bland andra löpare, nu är jag själv uppenbarligen den solklara idolen bland andra. Det säger väl allt vad förväntningarna ligger på mig imorgon, när jag på ånyo ska frälsa den törstande Örebropubliken på en ny cirkus. Själv vet jag faktiskt inte var jag står, jag är därmed väldigt övertygad om att jag kommer att få känna fjärilar i magen och ett stort allvar innan start. Något jag har saknat. Cirkusen rullar som sagt vidare, vi får väl se vad den har i sitt sköte imorgon.