söndag 5 mars 2017

764 dagar

Det tog 764 dagar sen sist. Det är en väldigt lång tid beroende på vad du mäter. Det är definitivt inte när jag senaste skrev ett blogginlägg (det är nämligen bara 164 dagar sedan jag senast skrev ett).

Det har hunnit hända väldigt mycket sedan sist i världen och på den personliga biten sedan jag skrev något senast. Bara under 2016 skrev jag 18 inlägg om jag jämför med 2012 (70) 2013 (161) 2014 (140) och 2015 (101), så är det väldigt lite. Det kändes som att många inlägg påminde om varandra och det var definitivt inte alls lika kul att skriva om löpningen. Det fanns dessutom perioder under 2015 och 2016, då jag var vansinnigt trött på löpningen. Till slut ville jag, istället för att fokusera att skriva om den, bara springa och försöka komma tillbaka till en härlig löparglädje. Därför kände jag att bloggen fick vila, men den har officiellt inte stängts av och jag betalar fortfarande för att ha kvar domänen. Ifall jag ville skriva lite smått igen och det tänkte jag göra idag.

Apropå att vara trött på löpningen, så har det varit några tuffa vintermånader nu. Träningspassen har varit tunga och det är inte mycket glada miner när det kommer till löpningen. Trots det har jag kört en inomhussäsong med några 3000 m-lopp sedan gjorde jag äntligen min debut på 1500m. Det loppet var inte alls lika anmärkningsvärt, då slår nog Kalle Berglunds lopp i inomhus-EM igår mitt eget. Igår blev det EM-silver, ett stort grattis. Jag är inte där. Än.

3000 meter, ja. En tuff distans, som jag aldrig riktigt har tränat hårt för. Jag har lagt på mil efter mil för att vara redo när jag väl gör min utomhusdebut för säsongen, när det kommer till tävlingar. I början av 2014, sprang jag dock ett del intervaller i Västerås för att anpassa mig just till 3000 meter. En kul period i mitt liv. Västerås, ja. Det ska jag beta av i ett annat inlägg, en rolig anekdot har jag därifrån förra året.

För två veckor sedan sprang jag mitt troligtvis sista inomhuslopp på 3000 meter för denna säsong. I Sollentunas nya friidrottshall. Även om loppet fanns i min kalender, så hade jag inte riktigt räknat med det till 100%. Jag var inte särskilt sugen på något tävlingslopp för tillfället, några timmar tidigare hade jag dessutom spelat innebandymatch. Numera spelar jag i ett nytt lag, bara det är spännande. Så jag kände mig tveksam till att åka, men det gjorde jag. Tur var väl det. 





15 januari 2015, då slog jag nytt personbästa på 3000 meter. När jag oväntat en fredag kväll i Huddinge, sprang i mål på 9:26. Jag hade dessutom medvetet valt att missa På Spåret på TV. Jag var rätt så seg minns jag efter veckan. Sedan dess har gjort ett antal försök att utmana om det rekordet, men aldrig varit nära. Jag trodde inte att jag skulle vara nära lördagen den 18 februari 2017 heller. Jag gjorde min uppvärmning och den var väldigt liten. När väl starten gick av, så väntade jag hela tiden på att låren skulle bli trötta. Mest pga innebandyn tidigare under dagen, men så blev det inte riktigt. Jag hamnade i ett bra löpgäng, där jag för det mesta var tvåa i heatet.

Trots väntan på att bli trött, så kom den aldrig. Jag gjorde dessutom en bra mittkilometer, där jag alltid brukar tappa en del och får tufft att jobba tillbaka det under den sista kilometern. Under det sista varvet, blev jag passerad av flera stycken och sedan även i den sista kurvan. Jag ville dock visa att det fanns krafter kvar, så jag drog till med monsterspurt och jag slog flera antagonister på raksträckan. Så pass att jag trots att jag hade blivit passerad av många, blev tvåa. Bara sekunden efter vinnaren, 4 hundradelar för trean. Vilket race. Tiden? 9:20. Nytt rekord med 6 sekunder, helt otroligt. Det fanns ingenting som tydde på att det skulle bli så. Men så blev det och helt galet. Det här loppet fick mig utan tvekan att uppskatta löpningen. Trots en otroligt tung vinter, så visar jag att jag är att räkna med. 764 dagar sedan senast, men nytt rekord på 3000 meter. Jag springer vidare...

Det här var nästa mirakel skedde...