lördag 31 januari 2015

Snö.



Det är egentligen inga konstigheter. Det är bara att fortsätta att springa vidare i den mån det går. Vi kan väl med lätthet konstatera att efter min rapport om min flopp i Norrköping, att jag inte var så glad. Så pass förbluffad över det hela att jag övervägde att bryta med min löpning. Fast den där bombastiska känslan försvann ganska omgående. Ilskan och frustrationen låg inte kvar så länge och det är väl ett nytt steg i mitt löpliv, tidigare kunde jag vara hur förbannad som helst och ville helst springa ett lopp samma dag för att kompensera det hela (Ungefär som när vi satt och väntade på bussen efter Paradisloppet på Ingarö 2012, då jag försökte googla fram lopp samma dag eller dagen efter för att revanschera mig). Livet går vidare och ibland blir bara det tokigt, som jag var tydlig med kunde ingen ta ifrån att jag sprang på 9:26 8 dagar innan. Mitt rekord, ingen annans.

Hur har jag tränat efter det? Januari är oftast den mest knepiga månaden att träna om du bor i Sverige, som kommer att få snö förr eller senare. Precis som förra året, så upplevde jag vinterdelen som relativt mild. Det behöver dock inte betyda att den inte har en viss påverkan, för det har den. Dagen efter Norrköping Indoor Games, blev det 15 km4:12/km. Rätt så lagom halkigt, det var trots att asfalt hela vägen. Utöver en innebandyträning mitt i veckan, så blev det två asfaltstior, den ena på 4:05/km och den andra 4:08/km. Inte superduperbra, men ingenting att skämmas för. Den ena, var faktiskt så sent som halv 10 på kvällen, eftersom det var kvällsmöte och hockey som fanns i vägen så att säga. Inga speciella pass, som jag kommer att komma ihåg om ett par veckor om man säger.

I min dumhet, så trodde jag att det skulle vara relativt snöfritt idag. Det var det inte och snön öste på. Jag skulle ändå springa och det var inga märkligheter, framförallt inte när jag visste att jag skulle ut i skogen och det var ett tag sedan. En snöklädd skog var inte fy skam. Dock var det fruktansvärt mycket slask och en del snö, det var ett av de mer knepigaste passen som jag har sprungit. Jag fick jobba hårt med benen och jag var riktigt andfådd inne i passet. Benen värkte också rätt så bra. Ett steg fram, ibland fyra steg bakåt kändes det som. Idag fick jag veta att jag levde. Inte en dugg överraskande att jag var en av väldigt få som valde att springa den här gången.

När jag äntligen får slå av klockan, så har jag sprungit 22 km i tuff snömodd. Jag har sprungit nästan 1:37 och jag har snittat 4:26/km. Det kan man väl säga var lite förvånande, ser man till första halvan av passet, så trodde jag aldrig att jag skulle springa sub-4:30-fart på det här passet i snitt. Jag var helt genomblöt och mina skor ska vi inte tala om. Jag fyllde upp badkaret i en av periodpauserna i hockeyn, låg i fosterställning nästan och rullade runt samtidigt som jag tänkte att jag är så jävla stolt att jag faktiskt genomför den här typen av pass. Imorgon väntar innebandymatch samt ett nytt långpass i skogen. Vi löpare, måste ha minst ett antal kromosomer som inte stämmer, så enkelt är det.

tisdag 27 januari 2015

Stryk Bratislava - Det blir Prag igen!


Ska vi sikta framåt och bli mer positiva, så kommer här en nyhet. Varje år åker jag och min sambo till Prag. Det har varit haft som en mycket trevlig tradition sedan 2008, att vi åker i mars/april. Förra året kombinerades det med Prag halvmara, där jag har mitt nuvarande rekord på 1:18:46. Det var helt fantastiskt och något jag ibland kan tänka på. Nu hade jag planerat in Bratislava runt samma tid, med lite logistik som skulle innebära att vi kom till Prag för att semestra där. I samma veva så tog platserna till Prag halvmara slut och jag märkte själv hur ledsen jag blev över att den möjligheten vara stängd.

Till slut så kom jag på en idé. Jag mailade tävlingsledningen och förklarade allt, jag försökte lisma mig in i tävlingen. Jag ville verkligen springa loppet helt enkelt. Dörren var stängd, men det fanns dock en möjlighet. Jag kunde komma in bakvägen, genom att stödja en välgörenhetsorganisation för att ta en plats i tävlingen. Jag ville inte vara äregirig, så jag bad min kontaktperson rekommendera en av de hjälporganisationer som fanns eftersom den mesta informationen var på engelska. Så det blev 620 kr på Light of the World; en organisation som bland annat försöker förhindra blindhet i utvecklingsländer.  Jag får väl säga att jag varit extremt dålig på att stödja välgörenhet i mitt liv, så det var perfekt att både kunna stödja samtidigt som jag får ta plats i tävlingen. Win win.

Nu sitter jag här och myser. Jag ska få springa i Prag och få njuta av livet igen. Vem vet? Kanske blir det show igen? Jag vet att det är en av de roligaste loppen jag någonsin ha sprungit. Det var fest innan, under och efter. Nu är det verklighet helt enkelt. På riktigt.

söndag 25 januari 2015

Norrköping Indoor Games 2015 - Vilken flopp!

Datum: 24 januari 2015 Distans: 3 km Placering: Vem bryr sig? Tid: 10:10 (Usch och fy)

Jag satt ensam i omklädningsrummet, på bänken. Jag kände mig skamsen, det hade gått helt åt pipsvängen. För bara 8 dagar innan det här loppet, hade jag på nytt, sprungit in på ett nytt rekord. Tiden 9:26, var helt magiskt. 8 dagar senare, så springer jag in på 10:10. Den solklart sämsta tiden någonsin för min del på 3000 meter inomhus. Den näst sämsta, sprang jag i mitt första 3000 m-lopp, då blev det 9:48. Vad hände egentligen? Det är otroligt svårt att svara på. Som ni märker blir det här inte en klassisk löprapport, med inför, under och efter. Utan nu ska vi gå igenom hur det här kunde ske.

9 juni 2012, 18 maj 2013, 18 maj 2014, 12 oktober 2014 och nu 24 januari 2015. Fem kritiska datum, där det fullständigt har gått åt h-vete i mina lopp. Där jag har känt stor ilska, sorg och varit djupt besviken på min insats. Ibland kommer det sådana där bottennapp, det bara blir så. Ibland vet du inte ens hur du skulle förklara dem. De bara kommer och sen är det inget mer med det.

Ska vi titta på några faktorer som kan ha spelat in då?

Bra skit, men inte för löpning antagligen.
1. De spelade Twin Peaks när jag kom in i hallen
Stadium Arena i Norrköping är en förträffligt fin friidrottshall. Den ser väldigt fräsch och modern ut, här skulle jag kunna spendera mycket av min tid om jag hade haft den möjligheten. Inget ont om Västerås friidrottshall som jag tränade i några gånger i början av 2014, men det är som natt och dag. När jag äntrade hallen, så var det fullt med härliga friidrottskämpar som gav allt. Det märkliga är i kråksvängen var att det spelade introlåten till Twin Peaks när jag kom in. Jag gillar Twin Peaks och tycker det är extra kul att den ska återuppstå, men var det inte ett illa tecken bara det? Vem spelar introt till Twin Peaks, när man ska peppa igång en själv?

Det hade nästan varit ännu värre ifall det hade spelat Arkiv X-jingeln, då hade jag blivit ännu mera rädd.

Förlåt igen.
2. Lunny var kvar i ryggsäcken hela loppet
Jag hade med mig Lunny som åskådare i Eskilstuna och nu senast i Huddinge, vad hände då? Jo, nya rekord. Vad hände när Lunny saknades i Örebro? Inget rekord och allmänt tufft lopp (9:39). Nu var Lunny med, som sig bör. Men har var kvar i ryggsäcken hela loppet och han fick inte ens andas i den där friidrottshallen. Resultat var talande, total flopp. Jag ber om ursäkt, Lunny, igen. Jag hoppas att du inte flyger iväg från mig nu.



3. Noll tidsuppfattning
Ibland har jag bra dagar, där jag har planerat allt innan och ingenting lämnas åt slumpen. Ibland slarvar jag lite åt det och tror att det ska "lösa sig". Det gjorde det inte denna morgon. Jag hittade inte min löparklocka, så jag tog min andra Tom Tom-klocka, som jag hade innan. Den var dock urladdad, så jag tog med mig laddaren, för att ladda på tåget. Så blev det dock inte, jag fick inte med alla delar till laddaren och det blev ingen klocka på armen. Sen kom jag ihåg att de hade en klocka i hallen, som rullade på och som gav bra uppfattningar.

Den fanns där, klart och tydligt. Perfekt tänkte jag, då har jag någorlunda koll på upploppsrakan efter varje lopp. Icke, sa nicke. Den slutade att fungera efter första loppet, så jag tappade tidsuppfattningen helt. Det blev som att jag sprang i ingenmansland, jag hade fruktansvärt dålig koll på hur jag låg till tidsmässigt och när jag skulle in på upploppsrakan för sista gången, så förstod jag hur illa det var och det hade redan passerat 10 minuter. Vad i helvete lixom?

Inte nog med att jag tappade tidsuppfattningen, jag blev osäker på hur många varv jag helt plötsligt hade sprungit. När jag kom i mål, så tyckte jag ändå att med min tid sprungit ett lopp för mycket. Men det kan självfallet inte vara möjligt, men så är det. Inte ens varven klarade jag av att räkna.



4. Jag värmde upp. Ganska bra. 
Inför Scandic, så värmde jag i stort sett inte upp alls. Ändå så kom jag ihåg väldigt bra och sprang väldigt bra. Slog nytt rekord och allt. Nu hade jag betydligt mer tid och möjlighet att värma upp, så jag värmde upp hyggligt intensivt under en längre period. Samtidigt som jag ställde ut en häck, som jag hoppade över. Det var förgäves uppenbarligen, när vi ser på resultatet.

5. Jag hade inga bra ryggar att hänga på
I Scandic och även i Eskilstuna så hade jag möjlighet att hänga på ryggar, som faktiskt låg i mitt tidsspann. I Norrköping, så visste jag dock på förhand att de flesta var bra mycket bättre än vad jag var. Det straffade sig ganska rejält i kombination med att jag inte hade någon tidsuppfattning. Jag hade faktiskt ingen koll på hur jag låg till.

Det var egentligen samma sak förra året, när jag sprang samma tävling då. Då hade jag dock en fajt med landslagslöperskan Cecilia Kleist, som jag spurtslog och satte ett nytt svensk rekord.

6. En 17-årig tjej slog mig
Det är absolut ingenting att skämmas för. Vilken talang att springa nästan sub-10 som hon gjorde. Men på något sätt i kombination med tidsuppfattningen och att jag saknade bra ryggar, så kände jag inte riktigt hur jag skulle disponera loppet överhuvudtaget. Hon hängde på mig under en väldigt bra period. Till slut, så passerade hon mig i näst sista varvet eller så och sedan var det kört.

Hon ska ha all heder, riktigt fint lopp. Men på något sätt, så fick jag in ännu mera osäkerhet när jag inte lyckades slå henne till slut.

7. Ont i kroppen. 
3000 meter innebär högt tempo hela tiden. Det vet ni, som har följt mig igenom de här loppen. Det finns inga genvägar till framgång. Idag så kändes bra i början, för att sedan dala. Jag upplevde att min puls inte var den bästa, eller att den var ojämn. Samtidigt som jag fick konstigt ont i bägge armarna. Det var riktigt ansträngande utan tvekan.

Jag spekulerade att jag var på väg att bli dunderförkyld. Det har varit så tidigare nämligen. Att det här var en insikt på vad som komma skall. Jag har *peppar* *peppar* klarat mig oförskämt bra från värre sjukperioder. Nu sitter jag här, dagen efter, så verkar det vara helt ok. Märkligt det där.

8. Himmelskalsonger ger inte framgång. (Varning för snusk!)
Ni vet när man i stort sett inte har några rena underkläder kvar, så har man bara några unkna, som du alltid helst slipper använda. De är osköna, ser förbannat fula ut och önskar helst att du hade slängt dem. Fast du gör ju inte det, ifall du behöver dem någon gång. Det behövde jag, för tvätten hade inte blivit tvättad på ett tag och jag hade dem på mig. En par himmelsblå kalsonger. Ni tror jag driver eller bara gör mig själv till åtlöje, men att jag ens hade på mig dem, borde ge en indikation att det är dags att kasta iväg dem för gott.

Usch och fy, säger ni. Jag håller med. Bort med eländet.

Ingen bra uppladdning?
9. Semmelwrap. God, men inte vägvinnande.
Jag bröt min uppladdning. Jag åt inte glass som jag brukar göra dagen innan, utan det blev nymodigheten semmelwrap. Förvisso, väldigt god. Men inte som glass och helt plötsligt, står vi där. Vi pekar åt alla håll och riktningar, kan semmelwrapen skrotas inför nästa uppladdning. Glassen kommer självfallet komma tillbaka lagom till nästa lopp, utan tvekan. Jag tänker inte chansa kommande gång.

10. Alla rekord. Jag gav inte allt.
Det går inte komma ifrån att jag är lite förvånad över mina nya rekord, jag trodde inte jag skulle komma in i 2015 års säsong på det här sättet. Jag hade egentligen inte ändrat någonting markant i jämförelse med förra årets uppladdning. Snarare så tycker jag att jag ligger lite lägre i jämförelse, men ändå slår jag två rekord.

Jag tycker ändå veckan har gått bra, något långpass som blev kortare efter att jag fick lägga om det. Dessutom tyckte jag att passen mitt i veckan, var något snabbare än vad jag hade förväntat mig. Det var så att jag fick stoppa kroppen från att springa för fort. En skön känsla och det trodde jag skulle leda mig in i något bra.

På något sätt, så gav jag inte allt. Det fanns inte där, jag var inte sliten, inte trött, men ändå så blev det inget.

11. Jag saknar skogen.
Jag har inte sprungit i skogen på flera veckor. Den enda möjligheten, med tanke på att solen fortfarande går ner relativt tidigt, är att jag kan springa i skogen under helgerna. Men av olika anledningar har det inte funnits möjlighet. Förra söndagen, skulle jag springa ett långpass i skogen och då var totalt livsfarligt med all is och jag vände, så jag sprang på asfalten istället. Igår var jag bortrest i Norrköping då och idag, så fanns inte den tiden, då jag var upptagen på annat.

Jag saknar skogen. Jag älskar friheten att lyssna på en härlig podcast och få ta in alla mysiga bilder utav naturen. Det har jag inte fått på ett tag. Det hade jag behövt, för att få en inre frid helt enkelt.

12. Starten försenades.
Väldigt banalt. Tänk såhär, jag har värmt upp ett tag och vill komma igång, sen så annonseras det av det är en försening. Ingen stor sådan, men jag tycker inte om onödiga väntetider. Allt ska ändå vara över på ca 10 minuter. Så går det, när man ska försöka tajma allt med tåg och hela fadderrullan. Väntetiden blir alldeles för mycket emellanåt, särskilt när man har myror i brallan.

Blanda ihop några eller alla delar, så kan du få anledning till vad som gick dåligt. Nu ska vi dock inte haspla ur dåliga ursäkter, men någonstans har jag säkert rätt utan tvekan.

Jag fick höra enligt rapport att jag hade sprungit 3:08 första kilometern, inte lika snabbt som i Scandic. Inte heller långt ifrån, så då undrar man vad som kan ha felat så galet. Efteråt så åt vi en god planka, innan hemgång. Ingenting kändes bra och jag var lite stött av det hela. Just i det där ögonblicket när jag satt i omklädningsrummet, så ville jag lägga av med löpningen. Finito. Det här var slutet.



Strax innan jag kom hem, så intervjuade mig själv och lovade mig själv dyrt och heligt om revansch. Jag skulle ta detta som en läxa, att aldrig fila på något i min träning och att det här skulle vara en del av min inre glöd att nå nästa stora resultat. Du får inte tappa ödmjukheten, aldrig någonsin. Jag bryter ihop och kommer igen. Det vet ni.

fredag 23 januari 2015

Grubbleriets grubbleri med semmelwrap som twist


Ibland går det mycket tankar genom huvudet. Från söndag till onsdag, kan jag kort och gott konstatera att det har varit mycket i huvudet. Från det ena till det andra. Jag har varit lite mer lågmäld än vanligt. Helt plötsligt så ställs hela allting i ens liv på sin spets. Det är så jag fungerar, jag börjar grubbla och se allt i mitt liv på alla möjliga olika sätt. Nu blev det såklart på den mer negativa sidan, där mycket kändes illa helt plötsligt. Jag blir inte ledsen eller mentalt nere, men jag vänder och vrider på precis allt. Jag tyckte allting var likgiltigt helt plötsligt. Jobb, privatliv och löpning.  Jag har sådana där perioder, där jag går igenom sådana här saker, mest för att det är del av den renande process som jag måste göra för att gå vidare med mitt nästa steg. Det låter väldigt komplicerat, men samtidigt så måste det göras, för att jag ska komma hel ur processen och uppskatta allt som håller mig kärt helt enkelt.

I tisdags så blev det sådant där överraskande bra pass. Långsamt började jag fortsätta kämpa mot alla negativa tankar som kommer flödande i en sådan här process, jag måste stå emot och intala mig själv att allt de där synvinklarna är skräp. Jag måste fortsätta tro på mig själv. I snöyrvädret, så sprang jag. 18 km asfalt 4:13/km. Jag var lite förvånad, så snabbt skulle det inte gå och framförallt när inte framkomligheten var den allra bästa. Jag kände mig inte heller inte sugen och hade tänkt "jäsa" lite, men uppenbarligen så är jag i hygglig form och då är det bara att bäras med.

Dagen efter, så sprangs det återigen. En enkel asfalstia på 4:04/km i snitt. Det var menat som ett lugnt pass, men första kilometern sprangs på 3:42 och jag försökte nästan bromsa mig själv i min iver. Första femman gick under sub-4 i snitt, men sedan så kände jag av hur hungrig och orkeslös jag var. Det gick inte hela vägen och det var väl aldrig tänkt på något annat sätt heller, så jag ska vara väldigt glad över detta. När jag inte ens själv vill ta i, så går det ändå rätt fort och det är en trevlig egenskap.



Gårdagen spenderades med lite kroppsövningar, idag var i stort sett helt lugn. Mamma fyllde år och jag passade på att köpa på mig några semmelwraps istället för en tårta. När jag kom till Tössebageriet, så var det kö utanför och jag hade faktiskt varit så klurig att jag hade beställt i förväg. Så jag behövde egentligen bara stå i kö en kort stund, sen när jag var framme vid kassan, så var de redan färdiga. Då slapp jag proceduren med att stå och vänta. Denna vidunderliga bakelse. En semla i en wrap. Det var i början av veckan, som jag läste om den och helt plötsligt fanns det lite överallt i alla möjliga medier. Då var det bara att böja sig och testa den. Vad jag tyckte om den? Riktigt god, förutom att man blir väldigt mätt efteråt. Men jag klarade av att äta hela.

Imorgon så bär det av till Norrköping. Det är dags för ett nytt lopp. 3000 meter i Norrköping Indoor Games. Innan årets inomhussäsong, så var det faktiskt där rekordet låg tidigare, på 9:35. Jag har precis som inför Scandic, inte tänkt så mycket på det här loppet. Inte alls faktiskt. Det kanske är bra, för jag är, 17 timmar till start, totalt ointresserad av loppet för tillfället. Vi får helt enkelt hoppas att det vänder tills dess och att jag taggar till. Jag har den här gången inga tankar egentligen. NIG har hyrt en massa harar återigen, för att jag ska få draghjälp. Väldigt snällt, tycker jag. Springa under 9:35? Kanske, om allt faller på plats. Det viktigaste är att Norrköpingspubliken får se mig igen, jag tror att de har saknat mig, med tanke på alla beundrarbrev som har kommit farandes hitåt.

tisdag 20 januari 2015

Tillbaka till verkligheten: Steget från strålkastarljuset



Det blev rätt mycket härliga känslor efter rekordloppet i fredags.
Jag hade ärligt talat inte några tankar på att slå något rekord och jag visste inte direkt om jag skulle kunna studsa tillbaka så snabbt efter mitt "mellanmjölkslopp" i Örebro, 6 dagar innan. Uppenbarligen så kan jag göra vad tusan som helst, så länge jag jobbar hårt för det och verkligen tror på det. Ni som läste mitt förra blogginlägg, kunde förstå att det var först mot slutet som jag började tro på mirakel helt plötsligt. Från att det vänder från ett slentrianmässigt lopp till att bli ett rekordlopp, skillnaden är uppenbarligen ganska hårfin. Jag hade dock ett mål med loppet, när jag tänker efter. Hade jag sprungit enligt mig själv, ett dåligt lopp, så hade jag "straffat" mig själv med ett pass redan dagen efter. Alltså på lördagen. Nu behövde det inte bli så, utan vilade förutom lite kroppsövningar senare på kvällen. 

Sen skulle jag tillbaka till verkligheten lagom till söndagen. Ni vet, gnugga de där passen, ett efter ett. Ibland helt utan känsla och inspiration, men ack så viktigt för slutresultatet. Det blir väl extra mycket när man kliver ur strålkastarljuset, där uppenbarligen fanns både förbundskapten och Irene Ekelund på läktaren enligt bloggrannen Staffan. Inte tror jag att jag är aktuell för finnkampen, men med tanke på hur min utvecklingskurva har gått sedan jag började,  så vet man aldrig hur det kan sluta. Så, söndag och jag skulle springa det där långpasset på 25 km i skogen. Att det var i skogen, var väl alltid en tröst. 2,5 km senare efter start, så pausade jag klockan och gav upp. Jag ger aldrig upp. Den här gången gjorde jag dock det, det var gigantiska isvägar med 98% benbrottsrisk och det var bara att kasta in handduken. Jag gick sakta tillbaka och var arg. Jag försökte vända på det hela och stack sedan ut på en asfaltstia. Det kan vara DEN kanske mest oinspirerade asfaltstian sedan Norge och Sverige gick skilda vägar. Det var svårt att ladda om helt enkelt.

Under måndagen blev det ett innebandypass. Samma sak där, jag saknade helt geisten att tycka innebandy är kul. Ingenting stämde och jag hade svårt att ens jubla vid mål när vi spelade tvåmål. Märkligt det där, ingenting särskilt har hänt alls någonstans. Jag borde vara glad och fortfarande lyrisk över rekordet. En sak ska man dock ha klar när det gäller mig. Så fort jag har infriat något mål, så tar det inte lång tid innan jag fokuserar på nästa mål och i det här fallet, gäller det att förbereda sig för Norrköping Indoor Games. Idag, hade jag sovit ganska lite och var allmänt flamsig av trötthet. Då passade jag på att köra ett unikt pass, 18 km på asfalt och 4:13/km i snitt. Så långt har jag aldrig sprungit på asfalt egentligen. Ett bra pass, jag tyckte att jag höll en bra och jämn fart i hela passet. Lite småhalt på sina ställen, men inget som störde. Så nu sitter jag här, med en mindre leende på läpparna och skägget av. Livet går vidare. Precis som vanligt. 

söndag 18 januari 2015

Scandic Indoor Games 2015 - Lunny var där. Jag var där. Nytt rekord var där.

Datum: 16 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 6 Tid: 9:26 (Nytt PB)


Tankarna var väldigt få på det här loppet i förväg. Jag hade föregående vecka sprungit två 3000 meters-lopp, varav ett ledde till det nya rekordet 9:31. Det var rätt så tufft mentalt helt klart. Det är inte så att jag går och längtar till nästa 3000 meters-lopp. Det finns ingenting njutbart i själva loppen, mer än kanske de 2 två sista varven om du har några krafter kvar det vill säga. Troligtvis ville jag helt skärma mig av tankarna att jag skulle avsluta min arbetsvecka genom att att springa ett nytt lopp. Totalt blockad i huvudet med andra ord.

Jag hade tränat på med innebandy och löppass som ni kunde läsa. Jag kunde inte träna så mycket mer än så, jag kände helt enkelt att det räckte så. Jag kommer alltid hävda att jag springer för att jag vill, inte för att måste. Det måste någonstans vara njutbart och när jag ser de som springer ofantliga mängder milpass och tävlar på elitnivå, så blir jag inte avundsjuk. Självfallet håller man en högre nivå och har riktigt fina tider, samtidigt vill jag balansera min löpning med mycket annat i mitt liv. När det är på många mina villkor och jag fortfarande mår bra, så är det inget som hindrar. Så länge jag fortfarande utvecklas av egen kraft genom bland annat bättre resultat, så finns det inget jag drastiskt behöver ändra på.

Inför:
Som skrev här precis ovanför, så var jag rätt så blockad i huvudet under hela veckan. Det gällde också på själva fredagen när man var på jobbet. I stort sett ingen tanke ägnades alls åt det här loppet. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, eller om det var det faktum att det var ett nytt framgångskoncept. Det var faktiskt skönt att inte behöva tänka på alla de där 15 varven i förväg, för att tynga ner psyket i förväg. Dessutom hade jag inga mål att gå efter, så jag hade varken några succérubriker eller mardrömsditon att bära upp ifall det gick åt det andra hållet. Inte ens när det återstod en timme kvar, så hade jag börjat förberedda mig mentalt. Jag fortsatte att fundera ifall det skulle betyda att loppet inte var viktigt för mig. För det var det väl?

Jag intog kylig rödbetsjuice och samlade upp allt jag behövde innan jag sade tack och hej för den här veckan. Jag satte mig på pendeltåget för vidare avfärd till Slussen, där vi skulle mötas upp och äta lite strömming. Aldrig fel att äta strömming, även om man inte ska äta för mycket av det har jag förstått. Precis som senast jag var i Storängshallen blev det just strömning och då var det storängsözet, det var också då jag sprang under 17 minuter för första gången. Kanske ett lovande koncept att upprätthålla?

Lunny fanns med mig denna kväll.
Väl på plats för att pricka av mig och känna av atmosfären, så hälsade jag på en del löparbekanta och det var en nästan familjär stämning. Jämför man med det nästan ödsliga 3000 meters-loppet som jag sprang i Örebro, så var det en väldigt stor skillnad. Jag bytte om, sen gjorde mina tankeövningar på muggen. Inte ens med mindre än en timme kvar, så hade jag någon tanke på loppet. Ville jag inte eller kunde jag inte? Svårt att tyda. Det blev också en minimal uppvärmning, trots det och att jag kände mig trött överlag, så kände jag mig ändå någorlunda pigg i kroppen. Jag ställde upp och gjorde mig redo för att göra mitt absolut bästa för dagen och se om den här förnekelsementaliteten skulle ta mig någonstans den här kvällen.

Fortfarande inga speciella tankar om vad som ska ske!
Under:
När väl starten hade gått, så körde jag på rätt hyggligt. Jag försökte komma in i ett bra tempo, eftersom jag började i ytterspår försökte jag hitta en plats i innerspåret. Vilket jag gjorde relativt snabbt. Jag tror inte jag kan poängtera tillräckligt hur slitsamt det är rent mentalt att springa 3000 meter. Du gör inte det med ett leende. Du springer 200 meter, 15 gånger på samma bana med många flåsande herrar. Det är inget du njuter av. De fem första varven gjordes på ungefär 3:05. Det får man väl ändå anses som hyfsat. Jag låg trea ett tag, men blev passerad av tre herrar till som visst verkade ha bråttom.

Bara att köra!
Den andra kilometern är som vanligt jobbigast. För du har en väldigt hög fart under den första kilometern, som du på något sätt ska upprätthålla samtidigt som du vet att det kommer en tredje kilometer som du ska vara hyggligt fräsch inför och kanske till och med en spurt ifall det skulle behövas. Jag gick och slängde nästan med huvudet och önskade att jag knappt var född när jag sprang i Örebro. I Scandic, så var det nästan tvärtom. Jag hade en bra känsla i kroppen och jag lät mig inte nedslås av några negativa tankar. Idag kändes det bra och tittade man på klockan så var det åtminstone 20 sekunder på rätt sida sub 10-gränsen. Det verkade inte bli några nämnvärda temposänkningar heller.

Looking good.
Många hejarop från löparbekanta, gjorde att jag absolut inte vill tappa någon fart och jag var fast bestämd att göra mitt absolut bästa för kvällen. Utan undantag. Trots att jag hade hunnit äntra den tredje kilometern, så hade fortfarande inget mål för kvällen. Förvisso skulle man kunna lägga sig på en låg nivå och knäppa 9:43 från förra årets Scandic Indoor (ett platt fall då kan man säga). Men inte ens det vill jag tänka på. Otroligt märkligt eftersom jag gärna jobbar mot ett mål hela tiden. Idag var det nästan som att det fick gå som de ville rent tidsmässigt, så länge jag hade gjort mitt jobb.



Inne på den tredje kilometern så infann sig de där trötthetskänslorna, men fortfarande inte på samma sätt som i Örebro. När det var mindre än 600 m kvar, så hade jag en geting framför mig (en från Enhörna). Jag var överraskad av det jag gjorde, jag valde att göra en tillfällig tempoökningar och passera han. Lägga mig före han helt enkelt. Det där trodde jag inte, men har man bra träning i kroppen och gott självförtroende så gör man sådär helt enkelt. Med två varv kvar, började jag långsamt öka lite till. Sen kom det där sista varvet, då ökade jag på och då kom den där spurten. Det kändes mycket bra och när jag tittade på min klocka, så förstod jag att det bara skulle sluta på ett sätt den här kvällen. Nämligen med ett nytt rekord.

Efter:
Känslan efteråt, jag ligger på golvet och jag har slagit nytt rekord. Trots att jag nästintill förnekat det här loppet och varken mentalt eller fysiskt laddat upp inför det samma dag, så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag försöker ställa mig upp och det är nästan så att hela världen snurrar runt. För det är väl det den kanske gör, hela världen kretsar kring den där jävla Andreas. Vilken go känsla i sådana fall.

Så ska en löparbana dras.
Det är med mycket stolta steg, som jag tar mig hela vägen upp för att gratuleras av störste supporten. Vem trodde på det? 9:26, nytt rekord med 5 sekunder. Det är makalöst häftigt. Och vet ni vad? Jag hade med mig Lunny, han åkte inte med till Örebro. Men nu fanns han med och det var grymt kul. Han stack fram med nosen under hela rejset och med hans magiska kraft, så fanns det inget snack om saken att jag skulle lyckas igen.  I all förvirring trodde arrangören att jag hade kommit trea och skulle upp på prispallen, men så var det inte. Jag hade kommit 3:a, om de hade räknat borta mitt sista varv. En tid på 8:52 hade varit lite väl otroligt, även för mig den här gången.

På vägen hem, är jag väldigt trött men lycklig. Jag passar på att fira med en McFlurry, det var ett tag sedan. Gåendes till lägenheten i mörkret, passar jag på att intervjua mig själv. Trots att själv vet vilka frågor som ska ställas, så har jag svårt att svara. Inte ens när jag förklara känslan efteråt, så får jag ur några vettiga ord. Jag dämpar min röst, när jag passerar en person. Jag vill inte att folk ska tro att jag är galen, jag är bara magisk.


torsdag 15 januari 2015

Fredag. Vad händer då? Just det, ett lopp, ja.



Jag vet inte riktigt vad det beror på. Imorgon ska jag springa ett nytt lopp, nämligen Scandic Indoor Games. Jag kan väl inte direkt påstå att jag har tänkt särskilt mycket på det här loppet. Näst intill ingenting alls. Märkligt det där. Jag brukar alltid vara för det mesta heltaggad när det dyker upp nya lopp. Jag kan inte säga fingret på varför. Är det ett bra tecken? Att jag taggar till som bara den under morgondagen eller det någonting annat som spökar? Kan det innebära att jag inte är redo för uppgiften? Det kanske kan vara skönt att inte ägna det här loppet så mycket tankar, jag har varit upptagen med andra positiva tankar och det är skönt det. Löpningen tar upp mycket tid, på gott och ont. Mest gott, men ibland är det skönt att bara göra "sitt".

Hur har det sett ut i veckan? I söndags blev det ett pass på 25 km i mycket snö. Jag plogade upp väldigt mycket på egen hand och det blev ganska segt tempo, men tyckte det var fantastiskt kul att titta ut över skogen och se allt snötäcke. Det är så vackert och rogivande. Så då gjorde inget annat att det gick lite segare. Dagen efter, var det ett intensivt innebandypass och hade det riktigt kul. Jag tog i för fulla muggar i start-och-stopp-löpningarna. Under tisdagen blev det ett nytt, tämligen intressant, löppass. Av den enkla anledningen att det var otroligt isigt ute och inte alls sådär lagom knasterskönt som det var med snön som under söndagen. Det blev 15 km asfalt och målet var mellan 4:20-4:30. Men jag överraskade mig själv och slog till med 4:11/km i snitt. Med tanke på hur jag fick sänka farten på sina ställen, får jag helt klart vara nöjd. Igår, så var det dags för femte raka dagen med någon aktivitet, nämligen innebandy och vid det här lagret så var kroppen relativt sliten och trött. Det är dock en härlig känsla på många sätt och vis.

Så vad förväntar jag mig av morgondagen? Jag förväntar mig ingenting egentligen. Självfallet när jag är på plats, försöker jag köra på så bra det bara går och så får vi se hur formen är då. 3000 meter ljuger aldrig. Det finns inget spelrum för ett formtapp. Det är du och 15 varv. Mentalt jobbigt, ja. Men otroligt skönt efteråt. Jag ser att det är många som ska springa och det är inspirerande givetvis. Jag tänker inte sätta upp några mål eller så för morgondagen, känns det bra, då är det bara fortsätta att trycka på helt enkelt.

tisdag 13 januari 2015

Ja, jag ska prata om foten. Igen.



Det har ett väldans tjat kring min fot. Så fort jag skriver om min problemfyllda fot på ett eller annat sätt, så skäms jag. Den dyker upp vare sig jag vill det eller inte. Det går inte låtsas som att foten inte finns, det kan bli knepigt att kombinera den rollen för en löpare då. Likväl så är det ändå en stor del av mitt löparliv, så då måste jag få skriva om den. Samtidigt så är jag så trött på hela den här historien, så att hälften vore nog. Samtidigt så kanske man nästan kan räkna med att det skulle bli något som skulle trassla till sig för mig för eller senare när det gäller skador. För min nivå har jag ökat väldigt mycket och sprungit väldigt många tävlingar. Det som är mest frustrerande är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur detta.

Jag var först på en vårdcentral som inte riktigt tog min oro på allvar, jag blev väldigt irriterad att besöket varade i 10 minuter och gav mig absolut ingenting. Jäkla kylskåpsläkare. Så jag gjorde ett nytt försök på en annan vårdcentral, som åtminstone gav mig en remiss till en röntgen. Den röntgen sade heller inte mycket. Jag fick dock reda på att det inte var något fel på skelettet, för då hade det varit tvärstopp för löpningen under den perioden. Efter maran, som på något sätt måste ha utlöst eller varit droppen som fick bägaren att rinna över, så har det var upp och ner under en längre period. Idag så är det absolut inte lika allvarligt som det var då i samband med ett par månader efter maran, då ställde problemet till med att jag fick avbryta pass och korta ner vissa pass också.

Foten har dock varit instabil när det kom till innebandyspel, där det innebar att den kom i närkontakt med andra delar som spelare eller objekt. En smäll kunde få foten att fullständigt få den ur spel. Idag kan jag som när jag tränar ganska intensivt med både löpning, innebandy samt tävlingar och match på köpet, känna av att den "finns". Men det hålls på en lagom nivå. Tack och lov för det, hade jag känt att det hade varit allvarligt, hade jag vilat. För vilat har jag, jag gjorde det i omgångar i somras. Då menar jag total vila, där jag inte sprang eller gjorde något annat, mer än att promenera. Det hjälpte inte och frustrationen växte.

För över en vecka sen, nämligen dagen innan mitt nya rekord på 3000 meter, så var jag hos idrottsskadespecialisterna. Personen jag träffade tog min oro på allvar och testade mig på alla sätt som gick. Vi kunde konstatera att jag hade rätt så dålig rörlighet i fötterna. Hon gjorde lite övningar som jag märkte att jag behövde träna upp olika delar, jag skulle börja med tåhävningar. Som har utgjort en extremt liten del av min träning om man får säga. Däremot fick jag ingen klarhet i vad fotproblemet. Jag fick en remiss till Gå och Löp-klinken där det stod "Ospecifierad smärta i fot". Luddigt, ja. Men skönt att åtminstone få en bättre koll, jag hoppas kunna hitta någon form av lösning på nästa ställe. Vi håller alla tummar, tår och fötter för det.

söndag 11 januari 2015

Örebro Indoor Games 2015 - När 8 sekunder betyder för mycket

Datum: 10 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 5 Tid: 9:39

Det är ganska intensivt. När inomhussäsongen går igång, så är det lopp på lopp. Jag sprang mitt första i tisdags och fyra dagar skulle nästa gå av stapeln. Det är snabba bud. Samtidigt som jag tränar för att bygga upp en bra grund att stå på när utomhussäsongen med de längre loppen i åtanke, så måste jag samtidigt fila på snabbheten som jag måste ha när jag väl stiger in på en inomhusbana. Där kommer det inte finnas några möjligheter överhuvudtaget, att tappa någon meter eller komma in fel i loppet. Att känna sig orkeslös eller utan energi, det är kört direkt då.

Samtidigt gillar jag när allt fokus blir på att träningen blir starkt fokuserad för olika sätt. Har jag ett lopp som stundar, oavsett hur långt det är, så lägger jag upp träningen framöver på ett väldigt strukturerat sätt. Jag vill inte känna att jag kommer oförberedd till någon träning och känner att jag inte har något att uträtta. Det vore "tjänstefel" för min sida, framförallt när det handlar om att åka några timmar för att springa mindre än 10 minuter. Då är det inte rättvist mot mig eller mot de som följer mig. Jag lägger ner mycket energi och min själ i detta. Då gäller bara en sak - kämpa.

Inför:
Jag hade anammat i stort sett samma uppladdning som inför Ärlaspelen. Jag hade bunkrat upp med lite glass och jag var helt träningsfri dagen innan. Jag var i närmast apatiskt tillstånd. Eftersom det var fredag, så var det också På Spåret som gällde. Skönt att få ta det lugnt under kvällen, i stort sett för lugnt nästan för min smak. Jag har kommit till en punkt i mitt liv, så att jag ibland kan se ut genom fönstret och tycka det är trist att jag har en vilodag, trots att det regnar utav bara f-n eller snöar som om istiden är här. Sjukt det där, framförallt när man vet att vissa pass är otroligt tråkiga och kylan gör sitt för att påminna när man lever.

Så kul har jag, när jag laddar upp...
Jag intog en vanlig frukost. Eftersom loppet skulle gå ganska sent på dagen, så kunde jag också ta saker i min egen takt och behövde inte känna att jag behövde stressa i onödan. Jag har när det finns tillfälle, gärna på ett Rederiet-avsnitt på datorn, medan jag gör något annat. Jag följde aldrig Rederiet som yngre, även om det hände att jag såg andra såpor i ung ålder. Det är 318 avsnitt att plöja igenom och jag har lyckats komma till avsnitt 228, det är inte bara det "sista" kvar med andra ord. Förbannat kravlöst, med tanke på att allting annat egentligen i min vardag handlar om prestationer i en eller annan form, känns det som. 

Tid för avgång.
Jag köpte på mig en macka, hade med mig Beet-It Rödbetsjuice och annat gott för tågresan. Eftersom snön började virvla upp, så var det självfallet att kombinationen att vita utsikter samtidigt som jag åkte tåg var väldigt tillfredsställande. Jag kopplade av så gott det gick. Att gå upp klockan 10 och sedan vänta i nästan 8 timmar för att få springa det där förbannade loppet, hör inte till vanligheterna. Väl på plats, så visste jag att det var lite marginal till bussen som vi lyckades lokalisera. När vi ville kontrollera ifall vi var på rätt bus genom att fråga om den här bussen gick till Tybblelundshallen, så visste inte busschauffören det. Märkligt, att inte ens veta om sin egen rätt. För att vara ärlig, verkade han inte ha koll på särskilt mycket. En annan passagerare var dock ganska säker på att bussen tog oss dit. Bra att passagerna har koll i varje fall.

Uppvärmingen var väl sådär, för att uttrycka sig milt!
Väl på plats vid Tybblelundshallen. Så gick nostalgiska minnen upp. Det var här jag gjorde min debut i november 2013 på 3000 meter inomhus. Jag kommer ihåg att jag var rätt nervös, jag hade aldrig sprungit inomhus förut med ett begränsat antal löpare samtidigt som vi skulle springa i doserade kurvor. Då sprang jag på 9:48, mindre än 1,5 månad senare så sprang jag mitt nästa lopp i 3000 meter även här i nästa arrangemang. Då sprang jag in på 9:41. Så trevliga minnen hade jag absolut härifrån. Det var ett kärt återseende helt enkelt. Jag bytte om och allt det där, som ni vet. Jag värmde upp bakom läktaren. Vi kan väl med lätthet påstå att jag kände att jag inte hade den där "kraften", som jag kände under uppvärmningen vid Ärlaspelen. Det var en fingeruppvisning om att jag behövde jobba hårt under loppet. Jag träffade en "bekant" som sprang samma lopp förra året och som kände igen mig, kul. Sedan var det dags att göra sig startklar för att springa loppet. Jahapp, då var det dags igen.

Under:
Det var som vanligt när det kommer till 3000 meter, bara att köra. Det är en otrolig kontrast mellan den här typen av lopp kontra ett utomhuslopp. Det är nästan som att det känns som två olika idrotter. Jag är dock glad att jag har hittar den här formen av lopp för att hålla tävlingsnerven vid liv. I början känns det helt okej. Det är då kroppen försöker hänga med och framförallt tillkännage dagens form. Jag kan dock inte påstå att jag sprudlade av energi.

Det är ganska skönt att eländet tar slut någon gång.
Sedan känner jag att jag inte har den där rätta kraften helt enkelt idag. Jag hänger dock på varv efter varv, men jag gör det utan någon optimistisk glädje. Jämför man med Ärlaspelen, så hade jag egentligen ingenting att jämföra med alls. Det var ändå säsongspremiär, idag visste jag ändå vad jag var kapabel till. Trots att man springer ett lopp som går runt och runt, känns det ändå rätt så ödsligt i hallen och jag känner mig ensam. Tankarna i huvudet säger till mig att bryta. Jag tycker att jag gör sega varv, gång på gång. Jag håller min position nästan hela loppet, men att jag skulle försvara silvret från förra året är otänkbart. 

Det blev tyvärr ingen klassisk slutspurt den här gången på sista varvet.
Sedan kommer jag in på de där 5 sista varven av 15. Jag är så glad när jag faktiskt är inne på dem. Det finns ett slut idag och det är genom att genomföra loppet samt passera mållinjen. Det är det enda som behövs idag helt enkelt. Strax innan jag ska springa in på mitt sista varv, så tittar jag ner på min klocka och kan med en ledsen min konstatera att det inte slås några nya rekord. Med den vetskapen i huvudet samt att jag saknar krafter, så blir det inte heller någon slutspurt. Jag springer in i mål. Utan några känslor alls.

Efter:
Den där känslan att få lägga sig på golvet efter att ha sprungit 3000 meter, är alltid speciell. Att få ta ut sig fullständigt och bara få påbörja återhämtningen. Den här dagen var det väl inte riktigt hela sanningen, jag känner mig inte alls lika ansträngd som i tisdags och jag känner inte ens i närheten av blodsmak som jag gjorde förut. Fast det kanske är väl bra att inte få känna blodsmak också? Med besvikna steg så kliver jag av banan. Det är då jag inser vad som är den felande länken idag. Jag saknade Lunny.

Ingen Lunny = Ingen glädje!
Trots att jag hade hur mycket tid som helst att packa ner och när jag satt på tåget till Örebro, med tron om att allt var nerpackat, så förstod jag först då. Jag saknade min maskot Lunny, han var inte med idag och det kändes väldigt märkligt. Hur ska den där magiska isländska kraften kunna nå mig, om han befinner sig flera timmar ifrån mig? Inte klokt egentligen. Tiden skrivs till slut till 9:39. Vad ska vi säga om den? Jag hade som lägsta mål att slå 9:41 från senast jag var i den här hallen och det lyckades jag med. Jag var dock 8 sekunder från mitt PB och det är mycket i de här sammanhangen. Samtidigt så får väl man väl ändå säga att 9:39 är väl en hygglig lägstanivå, där kraft, ork och målmedvetenhet uppenbarligen saknades till stora delar.

Tack och hej för den här gången.
På väg till stan i Örebro, så äter vi på samma restaurang som vid åt på, när jag sprang i Vinterspelen i november 2013. Samma maträtt. Inte illa. Besvikelsen lättar steg för steg. Trots att jag i stort sett har 25 lopp på en säsong, så kan man inte vara på topp varenda gång. Det är i stort sett en omöjlighet, ingen elitidrottsman är det heller. På tåget hem, så funderar jag inte så mycket över löpningen överhuvudtaget. Jag kan bara konstatera att livet går vidare. 



När jag stiger innanför ytterdörren hemma, så går jag med bestämda steg till skrivbordet och ber Lunny om ursäkt och lovar att han ska få närvara nästa gång.

lördag 10 januari 2015

Dags för nästa utmaning

INFÖR

Det dröjer inte länge nu, förrän det är dags att ladda om. Nytt, en smula överraskande, oväntat rekord slogs i tisdag. Imorgon åker vi till Örebro, för att springa igen. Jag ska inte direkt överdriva och säga att jag är stormförtjust, att springa 3000 meter, i den här farten med den träning jag har, tar en gnutta på psyket. Samtidigt är det tävlingarna som jag klarar av att träna oerhört fokuserat och med järnvilja. Jag har ännu inte riktigt förstått riktigt att jag slog ett nytt rekord i tisdags. Det låg liksom inte i planeringen. Min målsättning för 3000 meter var väldigt blygsam när jag startade inomhussäsongen och med tanke på hur mycket upp och ner det har varit, så var det ett superbesked att få mitt i allt tvivel. 

Tybblelundshallen. Det blir tredje gången jag besöker den hallen. Jag gjorde min inomhusdebut i mitten av november 2013 i och med Vinterspelen. Då var målet att springa sub-10. Något som jag på förhand var lite osäker, men jag trodde att det skulle gå med lite vilja och det gjorde det. Det blev 9:48 då. Jag återvände till samma hall, 1,5 månad senare. Det var då dags för Örebro Indoor Games, det var mitt första lopp för 2014. Det var då förra årets säsong startade. Jag hade tränat på rätt bra under uppehållet och siktet var att slå 9:48. Så blev det också, då jag slog rekord med 7 sekunder till 9:41. Vi kan väl säga att jag har med dessa två trippar dit, goda minnen från Örebro och Tybblelundshallen. Nu blir det dags för Örebro Indoor Games igen med andra ord. Vad målet är? Jag vet faktiskt inte, helt ärligt. Jag hoppas att jag kan spinna vidare på att känna mig i bra form helt enkelt.

Hur har jag tränat sen i tisdags? Jag sprang dagen efter, alltså i onsdags. Det fanns en tanke om att det skulle bli en "lugn" asfaltstia. Med tanke på att snabba lopp, kan kännas ganska hårt på kroppen. Jag var dock pigg på uppvärmningen och sedan sprang jag bara på, hela vägen. Det blev sub-40 på milen, lite överraskande. Även om jag kände mig lite sliten, så kände jag mig även stark och pigg i samma veva. Märkligt det där. Framförallt när det var så snömoddigt och lite småjobbigt att springa. När man tog ett steg fram, så kändes det samtidigt som man nästan åkte två steg bak. Dagen efter, alltså igår. Blev det den där lugna asfalstian som jag eftersökte, med 4:14/km i snitt. Jag kände mig inte särskilt sliten, däremot rätt så energilös och inte så sugen. Ett viktigt pass, likaväl. Idag har det varit totalvila och jag smällde in mig nästan en helt paket chokladglass, imorgon ligger mörk choklad som väntar på mig.

Fansen väntar nog på mig. Jag har som skrivet, haft det bra i Örebro och har nog börjat bygga upp en mindre supporterskara. Jag har förstått att det är många duktiga löpare, som kommer att agera krok och hare för mig. Perfekt, tycker jag. Slå 9:41. Där har vi målet. Sen får vi se. God natt!

onsdag 7 januari 2015

Ärlaspelen 2015 - Nytt år. Nytt rekord.

Datum: 6 januari 2015 Distans: 3 km Placering: 10 Tid: 9:31 (Nytt PB!)


Inför:
Då började vi om från början. Att gå upp på morgonen med ett mål, att få äta frukost mera målmedvetet, att långsamt bygga upp en viss spänning och förväntan. Det är äntligen dags för loppdags. All min träning intensifieras och struktureras mycket tydligare, när ett lopp närmar sig i kalendern. Jag kan inte påstå att december är den absoluta månad som jag kör järnet och aldrig väljer att ta den enkla vägen, för det händer ibland att jag gör det under december månad. Det blir mera kallt utomhus, jag får mindre tid i skogen och får springa på asfalt (även om det går snabbare där, så har jag mera tråkigt). Samtidigt som den mysiga snön tar plats, men också skapar oreda för mig som löpare. Jag får kämpa hårdare att ta mig framåt. Jag får förbaskat frusna fingrar. Alla ni som springer, vet nog vad jag menar.

Sen helt plötsligt är det bara några få veckor kvar tills mitt första lopp för 2015. Ett exempel på hur hårt jag valde gå in för det hela, var att jag sprang BÅDE på julafton (jag missade självfallet inte Kalle Anka...) och juldagen. Tanken var faktiskt att jag skulle springa på annandag jul, samma dag som jag faktiskt skulle flyga till Schweiz. Men det skippade jag av väldigt naturliga och lättsamma skäl. Sen när jag kom hem, så sprang jag fyra pass på fem dagar (långpass, intervallpass och "mjukpass". Målmedvetet, sa Bill. Vinnarskalle, sa Bull. Jag kände inget speciellt när vi satte oss på tåget som skulle ta oss till Eskilstuna, mer än den trivsamma känsla att bara få sitta ner och se när utsikten svischade förbi.

Ja, åka tåg. *Tuff* *Tuff*
Jag är bra på att bygga upp konkreta målbilder i huvudet. Det är nämligen en av mina bästa egenskaper som löpare, men även som människa överlag, eftersom jag använder det till vardags också. Tydliga bilder vad jag vill se i slutet av tunneln. Just den här dagen hade jag inget konkret. Jag har haft en svajig höst och jag har svårt att peka exakt var jag är på formskalan, eftersom senaste loppet var ändå i mitten av november. Att springa 3000 meter inomhus är förbannat kämpigt. Framförallt för min del, eftersom jag mest är en "glad motionär". Vi steg av i Eskilstuna och minnesbilderna från när jag steg av sommaren 2013, när jag slog milrekord (36:03) började komma fram. Vi fortsatte att gå mot arenan, då såg jag en del av banan som jag sprang då. En positiv känsla skapades i kroppen. Det var något fruktansvärt varmt den dagen och jag höll på att svettas bort.

Andreas Åkesson?
Vi kom fram till arenan, som låg ungefär en kvarts promenix från stationen. Vi kikade in i arenan och såg att det var väldans aktiviteter överallt. Flera minigolfer, bågskytte och friidrotten som tuffade på som mest. Jag tittade mig omkring. Vi kan väl konstatera att det var ett tag sedan jag sprang i en inomhushall, nämligen i mitten av mars förra året när jag sprang i Storängsözet. Det är en annorlunda känsla att sätta fötterna på, helt klart. Innan jag skulle byta om, hälsade någon på mig. Självfallet blev jag glad, men till slut trodde personen att jag var den duktige löparen Carl Wistedt. Det var jag inte. Inte visste jag att hade en look-a-like.

Här var min uppvärmning. Ser ut som en avdelning på en psyksjukhus eller något!
Jag gick ner i katakomberna, för det var så det kändes som. Massvis med dörrar, då jag till slut hittade in till killarnas omklädningsrum. Ett gigantiskt rum får jag nog säga. Jag bytte om och sedan började jag värma upp där nere i de långa katakomberna. Fram och tillbaka, samtidigt som andra också gjorde samma sak. Jag vågade inte riktigt känna efter hur känslan var, men jag kunde då tycka att det kändes hyggligt och jag hade inte krämpor eller något annat som störde. Innan jag skulle värma upp, märkte att jag någonting lät från skon. Jag tänkte då att det var något som var fel eller så. Ni vet väl att spikskor är vanliga, men jag hade en skruv som hade fastnat i skon. Så skruvskor var tanken alltså? Skruvat, va?

Kanske skulle värmt upp med detta?
Väl uppe på plats bland löparbanorna, fick jag hälsa på den riktiga Carl Wistedt i egen hög person för första gången. Jag hade intervjuat han i min löparserie för över ett år sedan och det var kul att få tjöta med Carl. Jag visste på förhand att det var rätt duktiga löpare som skulle ställa upp, så jag hoppades få lite draghjälp. Jag ville absolut inte göra bort mig och jag hoppades att jag skulle kunna göra nytta ute på banan. När vi väl skulle ställa upp, så kände jag noll nervositet, inga fjärilar i magen. Det brukar jag alltid göra innan startskottet ska smälla av. Men nu var det ingenting. Märkligt, det där. Sen kom skottet och då var det dags.

Då var dags - 2015!
Under:
Jag vet inte hur många som läser min blogg som har sprungit 3000 meter inomhus - i tävlingsform. Jag kan säga att det är en speciell känsla att springa 3000 meter, för det är full fart utav bara h-vete. Det finns bara ett läge i stort sett och det kan vara ganska obehagligt för nya löpare, jag fick själv en smärre chock när jag gjorde debut i slutet av 2013. Första varven började bra och gick i bra takt, jag hakade på ungefär där jag skulle haka på. Sedan i det fjärde eller femte varvet, då började det där. Det där otroligt pannbenskrävande slentrianmässiga tuggandet. Trots att det "bara" är 200 meter, 15 varv runt. Så är det riktigt jobbigt, benen går på högvarv och det finns ingen tid överhuvudtaget att förlora.

Bästa löparbilden hittills? Jag menar allvar. Det här sammanfattar 3000 meter väldigt bra!
Precis som under tidigare inomhuslopp, så springer jag helt utan ipod. Jag använde faktiskt inte den under uppvärmingen heller konstigt nog. Man kan tänka sig att många tankar for runt i huvudet i ett sådant här lopp, när du enda du hör är andras oortodoxa andningar samt någon enstaka tjomme som ropar ut varvstider till någon annan i fältet. Jag var totalt nollställd i huvudet, jag hade knappt koll på tiden emellanåt. Jag hade dock klockan med mig och någon koll i varje fall. Jag var oerhört glad när det återstod fem varv kvar, då var det bara att börja räkna ned långsamt. Bit för bit.

Tut, tut!
Jag hade inte nämnvärda spykänslor som dök upp. Utan målet var hålla mig stadig och springa på en bra tid. Det ska man ändå veta, trots att loppet håller på i högst 10 minuter, så är det nästan mer jobbigt än i en halvmara. Där har du lugnare perioder, samtidigt som du vet att du kan komma in i ett behagligt tempo. På 3000 meter, finns det ingenting som heter "behagligt". Utan det är bara gasen i botten. När jag hade två varv kvar, så tyckte jag att det såg bra ut på klockan av någon anledning. När jag hade ett varv kvar, det var då jag gjorde slag i saken. Jag ökade på ett ytterligare snäpp, för allt vad jag orkade. Spurtade runt hela sista varvet, kan man säga, för jag såg det. Jag verkligen såg det. Att jag hade möjlighet att slå rekord. På sista raksträckan, så såg jag bara målet. Inget annat.

Äntligen är det över.
Efter:
Den där känslan när du har passerat mållinjen, när du faktiskt tillåts att lägga dig ner och bara få andas. Att få lugna ner, varva ner kroppen. För jag hade en otrolig blodsmak i munnen, så otroligt intensiv och kraftfull. Jag såg min klocka, som stod på 9:30 (det blev 9:31) till slut. Vilket betydde en sak. Att jag hade slagit rekord i mitt första lopp för året. Jag ska vara ärlig, det hade jag absolut inte räknat med. Framförallt inte nu. Jag har alltid höga tankar om mig själv, när det kommer till lopp. Jag var dock så kolugn innan, eftersom jag inte hade någon press på mig själv att pressa mig förbi något rekord. Nu blev det ett fantastiskt rekord, slagit med 4 sekunder. Makalöst.

Trött person. Dock väldigt glad.

Efteråt, så satte jag mig ner vid ett bord. För att fortsätta lugna mer mig och får ur blodsmaken ur munnen. Jag var totalt slut i kroppen. Jag minns mina sista tankar innan jag lade in en ytterligare växel, det var att jag aldrig mer skulle springa 3000 meter igen. Men det där är som vanligt bara skitsnack, vi vet alla hur det funkar med mig. När jag satt där vid cafébordet, så började kroppen fyllas med otroliga energikänslor. Hade jag haft orken i det ögonblicket, så hade jag studsat omkring som en studsboll.

Vid liv och Lunny fanns självfallet med mig när ett nytt rekord slogs!
På vägen till stationen, så försökte jag tittat mig omkring på ett Eskilstuna som hade tagit på kvällsnegligén. Jag började hosta kraftigt och tänkte "åh nej, inte ska jag bli sjuk till följd av detta". Men det där lade sig ganska snabbt. Det fick bli en korv som belöning för god insats från sällskap. Sedan tittade jag ut i mörkaste mörka när vi åkte hem med tåget. Jag funderade försiktigt för mig själv, hur detta var möjligt och vad ska egentligen hända under 2015? Utöver det, så såg jag fram emot rostade mackor med apelsinmarmelad. Ibland är livet enkelt.

Hej då, mina fans. Tack för att ni ville se uppvisningen! 

måndag 5 januari 2015

Inför årets första tävling



Nu är det äntligen dags igen.
Jag känner nästan det i luften att det är tävling igen. Hela kroppen nästan kittlar med tanke på att det är dags att springa säsongens första lopp. Det var inte överdrivet länge sedan som jag sprang ett lopp (Tunnel Run i mitten av november), samtidigt har jag haft bra och mindre bra träningsveckor. Ser jag nyktert på det hela, så har jag tränat på bra och sedan jag kom hem från Schweiz har sprungit på rätt hyggligt. Jag kom hem på kvällen den 30/12, dagen efter sprang jag ett bra pass på 18 km i skogen. På nyårsdagen, firade jag in det nya året med att springa banintervaller på halvt halkig idrottsplats. Ensammast i hela världen, kändes det nästan som. Men som jag har skrivit tidigare. När inte jag tränar, så tränar mina motståndare istället. Så jag vänder på det och tänker hela, hur många av mina framtida motståndare tränar banintervaller på en benbrottsbana på nyårsdagen? Ingen. Bara jag.

På fredagen blev det nästan vila - körde lite kroppsövningar. Under lördagen blev det återigen dags, det blev 25 km i skogen. Det var ett hyggligt pass, som började segt, men slutade desto starkare. Det är såna här pass, när man är totalt avtrubbad, som man bygger upp sin karaktär till en ny säsong. Man biter ihop och kör det utan att grina. Det som är bästa med löpningen är att det inte finns mycket att göra när man har tröttnat, framförallt när jag kör de pass jag springer. Har man sprungit 12 km, har jag sprungit halva och måste sedan vända för att springa hela andra sträckan tillbaka. Inte fan hade jag tänkt stanna och gå hela vägen hem, det finns inte på kartan. Spring, din jävel. 

Dagen efter, alltså igår, var det dags igen. Jag spelade en innebandymatch, som hade det mesta och vi vann med ett sent avgörande. För egen del, så var jag väldigt nöjd med försvarsinsatsen för hela laget och jag var för det mesta på rätt sida spelet och var sådär lagom jobbig för motståndarna. Det är en speciell känsla, att spela med ett leende på läpparna som motståndarna ser. 25 minuter efter matcher, körde jag en lugn 10 km i skogen. Vi kan väl med lätthet påstå att det kändes tungt i benen, men det gjorde inget och det var bara att köra det som coachen (alltså jag) hade bestämt.

Springa 3000 meter. Det är hundra procent som gäller hela vägen, det finns inga genvägar eller mer "lugna sekvenser" i den här typen av lopp. Runt, runt och åter runt tills du har sprungit 15 varv. Jag tar mitt pick och pack, åker till Eskilstuna för att ställa upp i Ärlaspelen. Ärligt talat så vet jag faktiskt inte hur det är ställt med min snabbhet på den här distansen. Det är väldigt svårt att avgöra. Men jag anser att jag har tränat på rätt hyggligt i varje fall. Sen om jag har hunnit träningsoptimera mig tillräckligt, är svårt att säga. Det får vi reda på imorgon, men jag älskar att äntligen föda tävlingsnerven återigen. Dessutom blir det andra gången jag åker till Eskilstuna. Jag sprang utomhuslopp (10 km) 2013 där, då sprang jag på det då nya rekordet 36:03. Jag antar jag har några fans imorgon på plats, något annat vore märkligt.

söndag 4 januari 2015

Schweizresa - Frid för sinnet!

En park i Zürich som jag åkte till.
På annandag jul, så åkte jag iväg. Precis som förra året, så passade jag att utnyttja ledigheten mellan jul och nyår, till att åka på egen tripp. Förra året blev det Island och den här gången blev det Schweiz, de två länderna stod det inför 2013, så nu fick det helt enkelt blir Schweiz. Jag anlände sent på kvällen och hade inga större problem att navigera från flygplatsen till hotellet. Jag visste på förhand att det skulle vara ett litet hotell (27 rum) och receptionen låg i en "bar", kan man säga. Den där känslan när man bara lämpar av väskorna på rummet, för att gå ut helt utan väskor, var en skön känsla. Att känna sig fri och installerad, för att ta sig an ett nytt mål. Första kvällen åt jag på fiskrestaurangen Nordsee, som jag har skrivit om tidigare. En snabbmatsrestaurang som serverar just fisk, som är en personlig favorit.

Grossmünster, en känd kyrka i Zürich!
Dagen efter, så utforskade jag Zürich lite mera. Jag åkte ut till en park. Som var väldigt fylld med snö. Jag som var lite ledsen över att behöva överge ett någorlunda snöigt Stockholm, för ett kargt Schweiz. Men det var inga problem, då jag uppenbarligen tog snön med mig. Kallt som sjutton var det. Det är sånt man får ta, när man får snö med sig. Sedan efter besöket i parken, så fick jag åka tåg en kort sträcka och det tycker jag om såklart. Att åka tåg. Jag gick runt längs Zürich-floden samt i gamla stan och bekantade mig. Allt blir så mycket bättre när det är snöigt ute antar jag. Eftersom jag gjorde den här trippen själv, så blir det mycket tankar kring allt som händer i livet. Det är skönt och det är precis så jag vill ha det på en sådan här resa.

Fin vy över Bern.
Det blev två större utflykter också. En till huvudstaden Bern. En fin stad det också, jag hade på förhand en förhoppning att se några björnar där. Eftersom Bern är väldigt starkt förknippade med björnar och de har en liten "park" som ligger precis i stan, kan man säga. Men sedan läste jag att de låg i ide och det var väl självklart att de gjorde det, vi den här tiden på året helt enkelt. Jag fick åka tåg igen och det var självfallet trevligt. Den andra utflykten gick till Vaduz - Liechtensteins huvudstad. Väldigt mysigt med slottet på kullen. Jag promenerade hela vägen upp och det var en liten bit att gå, samtidigt som det var lite slirigt. Det var givetvis kallt, blåsigt och allmänt jäkligt (men fint) där uppe. Inte nog med att jag grinade för mitt liv, det sprang nämligen en löpare förbi, som var mitt uppe i sin träning. Galning. Trevlig liten ort att besöka och det var självklart att göra det. Rekommenderas varmt.

Slottet i Vaduz på berget.
Det blev lite träning, trots att jag var på "semester". Hotellet hade ett gym i källaren, det låg så långt ner och långt bort, så jag undrade om det ens existerade ett gym. Det var inte mycket till gym egentligen. Det var en stor "allmaskin", med många olika funktioner. Någon trampmaskin, en träningscykel samt ett löpband. Det blev några kroppsliga övningar där nere den ena dagen och den andra dagen sprang jag på löpband, för första gången på mycket länge. Det blev en halvtimme, innan jag fullständigt tröttnade. Jag hatar löpband och kommer aldrig någonsin att gilla det. För det gjorde jag, innan jag upptäckte löpning utomhus.

Älskar tågstationer.
Annars då? Schweiz var väldigt fint, men det var som väntat väldigt dyrt också. Min tilltänkta budget sprack kanske omgående. Frukosten som serverades var ganska liten, men hade trots det, precis allt som jag ville ha. Hotellet låg bra till, 11-12 minuters promenix till tågstationen. Där fanns allt inom rimligt avstånd. Jag fick ut precis det jag ville med resan och lite till. Jag är väldigt glad över att få många idéer och tankerum, som man kan få på den här typen av resor. Den här resan gav mig energi till löpningen 2015. Utan tvekan.

Imorgon: Min första införrapport 2015!