söndag 28 april 2013

Mitt i prick

Träffsäker seriestripp om löpning som pappa hittade. (Bild lånad från Bonton.se)

---

Idag blev det också mitt första asfaltspass på ett bra tag. Det var tänkt att bli 6 km och så blev det också. Det tråkiga i kråksvängen var att min GPS-klocka valde att tappa kontakten med satelliten efter 250 meter (!). Så jag vet inte exakt hur mycket det blev i snitt, men det var väl runt 4:00/km i snitt. Där någonstans. Jag hade ätit en hel del innan, så man kände sig lite övergödd. Men viktigt att man inte pressar för hårt, när det bara är ett par dagar kvar till nästa lopp.

fredag 26 april 2013

Grus i dojan och fortsatta steg i skogen


Under tisdagen blev det säsongens andra korpmatch. Laget vi skulle möte hade ett grymt bra resultat mot ett annat bra lag tidigare, så vi var såklart lite oroliga inför matchstart. Men den var helt obefogad, då vi hade en fot med i matchen och ledde med 1-0 framåt slutet av första. Mindre än minuten senare kvitterade motståndarna. Inget kul, framförallt inte när pausvisslan ljöd strax därpå. I andra halvlek kände det som att vi blev förvirrade och hade svårt att sätta emot deras crossbollar, vilket sedermera ledde till två baklängesmål. För egen del i målet, känns det som att även om det inte är några målvaktstavlor. Så är det egentligen bara lite marginaler till och ett snäpp till i min nivå, då hade det 1 eller 2 mål inte förekommit. Jag behöver helt enkelt jobba ännu snabbare i mål. Inget konstigt egentligen, då jag har varit där förut. Även om jag gjorde ett par ok räddningar, så måste jag rädda poäng till laget också.

---

Idag gick jag upp 4:30. Det är ohumant egentligen. Men vad gör man inte för att få sluta tidigare. Men jag hade dessutom ett löppass inplanerat, så det var bara att sätta på sig löpskorna. Det skulle bli 9 km i mitt terrängpass. Det är avslappnande att springa i skogen, men samtidigt var jag sliten och jag var så himla trött. Det blev dock ändå fullt godkända 4:11/km i snitt, det är inget att skämmas över. Resten av dagen var jag som en zombie. Inga egna tankar, utan bara sitta och glo egentligen. Skönt att jag för en gångs skull inte har något direkt inplanerat i helgen. Förhoppningsvis får man sova lite också, det vore himla trevligt att göra det.

onsdag 24 april 2013

Mot nya mål & Äntligen möts vi igen, din gamle skog!


Dagen efter Kvarnloppet i Järfälla, så blev det tidig uppgång under söndagen. Det blev 6:15. Ingen rast, ingen ro. Jag åkte ut till Hägersten för att spela SIL, den där snabba innebandyformen. Jag har ju varit borta den senaste månaden då det har spelats (först Premiärmilen, sen Berlin halvmara). Det började hyggligt då jag pangade upp lagets första mål i krysset, sen senare gjorde jag även ett enkelt styrningsmål. Men där tog det stopp. Det blev bara 2 mål i första matchen. I den andra blev jag nollad för första gången. Snopet. Men jag är egentligen ingen målskytt, men trots allt underkänt från min egen sida. Ny klubba dessutom. Nåja.

Med tanke på planens lilla yta och de tre utespelarna på plan, blir det väldigt intensivt och emellanåt rätt ruffigt och fult. Tyvärr trodde jag att idiotiska skogshuggare (jag kan ju själv vara en sådan) var förpassade till Korpen, men när man blir nästan hotad till livet i spelargången efter match, så undrar man vilka dårar som springer lösa där ute. Nåja, jag spelar bäst irriterad och när jag får motståndaren ur spel. Där har jag allt som oftast få övermän, så då är SIL väldigt kul att spela. Men också är det mycket korta och snabba löpningar som suger musten ur en. Nya tag nästa gång med andra ord.

---




Vi är åter förenade. Jag och mitt kära terrängpass. Idag blev det första passet ute i skogen på över 4 månader och som jag har längtat. Det var mitt första pass sedan loppet i lördags, kroppen saknade halvt energi. Men med tanke på att jag skulle springa ute i det fria igen, så fick jag extra krafter av det. Att återse den skogsbeklädda miljöer igen, var faktiskt en fröjd. Det var dags att lyfta mot nästa mål (Danderydsloppet).

Nu när jag har gnuggat så intensivt ute på asfalt, där jag är van med jämnt underlag. Så blev jag närmast lite överrumplad är hur ojämnt, backigt och mindre höjdskillnader kan ta på ens krafter. Särskilt när man uppenbarligen inte spritte i benen. Men på något sätt lyckades jag hålla modet uppe. De 2 kilometrna var under 4:00/km i snitt och även 5:e och 6:e kilometern var under densamma, extra kul att fortfarande ha mera att ge under passet. Sedan tidigare har två jobbiga uppförsbackar i mitt gamla vanliga terrängpass. En som är lite kortare och kommer först, den klarar man hyggligt lätt. Men den andra är åt h-vete seg, den pågår hur länge som helst och verkligen drar ur ens hela livslust i stort sett. Men när man är på toppen av det hela, älskar man sig själv och att man aldrig ger upp.

När passet på 8.94 km var färdigt, så stannade jag klockan och såg att jag hade sprungit 3:58/km i snitt och jag tror nästan att det är terrängpassrekord i snittid. Otroligt. Första passet ute i naturen på mycket länge och jag kände mig inte helt hundra, så gör jag den här tiden. Jag älskar att vara tillbaka i skogen. Dessutom var det tillsammans med min gamla löpskor, som nötte marken idag och som bekantat sig med det här spåret sedan tidigare.

Ibland kan löpningen vara helt underbar. Tack.



måndag 22 april 2013

Kvarnloppet - Det är du och jag igen, femman!


Kvarnloppet
Datum: 20 april 2013 Distans: 5 km Plats: 7 Tid: 17:56 (nytt årsbästa)
 
 
Inför: Som bekant fullständigt "exploderade" jag i mitt onsdagspass, då jag flög fram som självaste Sonic, den hypersnabba igelkotten. Det både väldigt gott om något. Dessutom är det extra kul inte behöva jobba mot en halvmara eller en mil, det skulle bara bli 5 kilometer. En faktiskt ovärderlig känsla, då jag emellanåt har haft ångest inför de längre sträckor jag har ställts inför och tränat för. Dock har jag löst det med bravur, men ändock. Allt började med fem kilometer en varm majdag i Skärholmen. Den distans jag har sprungit mest sedan jag började, runt 13-14 5 km-lopp (beroende hur man räknar) har det blivit. Jag gick från 20:05 till 17:36 på mindre än 3 månader, vilken prestation och sänkning av sitt personbästa.
 
 
Sedan den där augustidagen i Södertälje då jag fullständigt sprängde alla gränser för vad som är möjligt för mig, så har jag förstått hur svårt det skulle komma att bli att slå nästa 5 km-rekord. Nåväl. Det blev upp i ottan för mig och tidigt iväg till Jakobsberg. Nummerlappen hämtas ut vid sporthallen och sen börjat sakta, men säkerliga uppvärmningen. Pappa hänger med såklart, sen dyker syster med min systerson upp också. Enbart 3 människor kollar på mig, givetvis måste jag lägga på ett kol och visa mig från min bästa sida. Men jag känner mig aningens sliten, de senaste veckornas träningspass och lopp har satt sina spår i mig. Men eftersom det "bara" är 5 kilometer, är det bara att njuta av varje kilometer och köra hårt. Något annat fanns inte på schemat idag. Både i Berlin för 2 veckor sen och i Huddinge (Kvantumloppet) förra veckan, så var det härligt vårväder med sol. Det var samma sak idag. Det kändes som att även solen hade blivit supporter till mig, inte illa.
 
 
Nästan längst bort i blå shorts står jag redo. (Shortspremiär på lopp i år)

 
Under: Jag försökte satsa ganska hårt på en snabb start som vanligt. Under mitt väldigt intensiva träningspass i onsdags, då blev det 3:13 på den första kilometern. Under loppet blev det 3:33, 20 sekunders skillnad. Jag var helt enkelt inte lika pigg som under mitt träningspass och det är nästan lite unikt. Efter 5-600 meter passerar Fredrik Uhrbom, som tydligen i sista minut har anmält sig för 5 kilometer. Denna duktiga löpare, nästan flyger förbi med sina steg. Jag gnetar på och jag märker att jag inte alls har den där "speeden" som kan göra skillnad på ett mycket bra och bara ett bra lopp. Det är bara att gilla läget och fortsätta gnugga på. Banan känns bra och det är snarare mer nedförsbackar än det är uppförsbackar. 5 km-löparna springer samtidigt som de som springer 10 km, så det är svårt att uppskatta var någonstans man ligger i fältet.
 
Jag upplever en stark känsla av ångest när jag springer 10 km, då jag räknar tiden mellan 3 t o m 8 kilometer som en transportsträcka som bara måste betas av. Rent mentalt går kroppen på autopilot och det är alltså de 2 första och de 2 sista kilometerna jag lägger in den högsta växeln i. Men på 5 kilometer finns det egentligen ingen autopilot, det är bara att ge järnet och se hur långt det bär än. Även på en kort sträcka så kommer mitt illamående upp och som vanligt gör jag mitt bästa för att stävja det hela genom att andas friskt och svälja många gånger. Mindre än kilometern kvar, så är spykänslorna återigen väldigt kraftiga och det är som vanligt dags att antingen veckla upp sin spypåse eller hitta ett lämpligt buskage att göra sitt i. Men jag lyckas på något sätt hålla ifrån den sista biten, även om det är jobbigt. När jag ser målet och att jag har möjligheten att komma under 18 minuter, så lägger jag på en mini-spurt och kutar så gott jag kan förbi mållinjen. Årets första femma avklarad.
 


Efter: Med tanke på hur "slött" första kilometern gick på, så får jag bli lite besviken. Jag får ändå tiden 17:56, andra gången jag någonsin kryper under 18 minuter på ett 5 km-lopp. Men om jag bara hade haft lite mera kraft i början, så kanske jag hade skrapat ännu mera på mitt personbästa. Bara lite till. Men jag gör inte mitt bästa lopp, men springer ändå under 18 minuter och det är ändå en bedrift i sig får jag påstå.

Jag pustar ut i solskenet och drycker en återhämtningsdryck som låter god på förhand. Mörk choklad är smaken och jag gillar det, efter mina otaliga chokladkakor som jag har ätit. Men fy fasiken, vilken blaska. Gaino, du jag ska inte svika dig igen, jag lovar. Banan var trevlig, samt att man fick vatten, banan och återhämtningsdryck + plakett/medalj efter loppet. Allt detta bara för 100 kr. Det är mycket prisvärt.

Jag åker därifrån med ett halvt leende, med vetskapen att jag kommer att fortsätta jaga nytt rekord och att jag inte är långt ifrån. Heja!

Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)
14 april - Kvantumloppet (Huddinge) - 10 km - 38:23

fredag 19 april 2013

Spring utav helvete, vila, sen spring utav helvete igen


Hur laddar man om efter ett lopp som i söndags med Kvantumloppet? 2 timmar senare åker jag och spelar fotboll med korpenlaget. Rejält sargad i låren, så blir det lite bollspel trots allt. Jag är ändock bara målvakt, så jag får göra årets första svettiga räddningar. Jag ska nog vara ärlig och säga att jag inte har spelat fotboll sedan sista korpenmatchen i september förra året. Det är längesen det.

Under måndagen blev det korpenpremiär. Jag börjar med en räddning efter c:a 40 sekunder, det tråkiga i det hela är att det blir en retur som motståndaren bröstar in. Matchen slutar 1-1 och det känns faktiskt riktigt kul att spela igen. Det är trots allt nionde säsongen för mig och man är varm i kläderna, men det är alltid extra kul och pirrigt som målvakt. Precis som det ska vara, så att man är "on the edge".

På tisdagen blev det total vila.

Under onsdagen skulle jag springa 6 km, intensivt. Intensivt blev det verkligen. För jag sprang 3:44/km i snitt. Jag har aldrig sprungit så snabbt någonsin under ett löppass. Överlägset mycket snabbare än mitt bästa pass med över 10 sekunder i snitt. Helt otroligt. Jag var helt energifylld och körde otroligt hårt. Kändes mycket bra.

Dagen efter blev det ett pass på 6 km igen. Lugnt tempo. Runt 5:00/km i snitt, man märkte att man var lite mör efter det intensiva passet.

Idag, fredag. Så blev det vila igen. Jag ger kroppen all sportslig chans att vila sig i form till morgondagens lopp i Järfälla. Då vankas nämligen årets första 5 km-lopp i och med Kvarnloppet. Skönt rent mentalt att veta att jag inte behöver gnugga en mil eller längre den här gången, utan att jag kört hårt och sen så tar det slut ganska fort.


Kvantumloppet - Nu möter jag Våren i Stockholm


Datum: 14 april 2013 Distans: 10 km Plats: 15 Tid: 38:23

Man ska vila flera dagar efter en halvmara helt klart. Jag har kört hårt med kroppen veckan efter och baksidorna utav låren har känts, en hel del får jag nog säg. Att dessutom mentalt ställa in sig på ett lopp på 10 km på en vecka kändes väldigt påfrestande. Rent kroppsligt tror jag att det inte ska vara några omöjligheter att hänga med, men att springa en halvmara tar på krafterna. Jag var helt slut mentalt när jag var färdig. Hur i h-vete skulle jag orka med?

Inför: Jag vaknade tidigt på söndagen med väldigt kluvna känslor. Jag hade inte lust, ork eller vilja att ens motivera mig att gå ur sängen. Jag gjorde det här av ren självbevarelsedrift, likt som man går upp tidiga morgnar till jobbet. Man bara ska göra det. Så jag satte mig med en lätt irritation vid frukostbordet, tvingade i mig frukost och försökte intala mig att det här skulle bli kul. Bara två dagar tidigare hade jag avbrutit ett löppass. Det var tänkt att det skulle bli 9 km, men det blev inte ens 7 km. Anledningen var att jag inte hade någon energi alls och det kändes riktigt tråkigt. Jag ställer sällan in löppass, men det här var ett undantag som hette duga. Jag hade helt enkelt inte lusten. 

Den oron fanns i kroppen. Det är aldrig något bra tecken att behöva bryta sitt sista löppass innan ett lopp. Förutsättningarna såg ut att rent vädermässigt att bli hyggligt med sol och behaglig luft. När man anländer långt ut i Huddinge vid tävlingsplatsen inbillar man sig att våren äntligen har hittat till Sverige och med den, härlig vårluft. Jag var inte alls trots detta, särskilt taggad att springa loppet.


Värmer upp själv. När alla andra kör Friskis!

Men precis som vanligt, måste jag hitta rätt fokus och göra det jag kan. Springa så bra jag bara har möjlighet till. Med hjälp av en kort uppvärmning kunde jag konstatera att det kändes helt okej. Musiken pumpade i mina öron, den har helt klart en betydande del utav att jag orkar att springa kilometer efter kilometer. Jag ställde mig på startlinjen. Gjorde mig mentalt redo att springa ett lite mindre fullskaligt lopp och hoppades att jag skulle göra bra ifrån mig. Det var bara att "fånga dagen" och göra det bästa av det. Sen så, ljöd startskottet och det var dags att köra.

Under: Det märktes att det fanns några som hade mycket spring i benen och var väldigt snabba, då det var några få som försvann likt en raket i startfältet. För egen del gnuggade jag på rätt bra och jag vet inte om jag kan kalla det att jag dumsprang, då jag sprang den första kilometern på c:a 3:12 och det är ändå snabbt. Framförallt när jag har 9 kilometer kvar, så vet jag aldrig om det här är rätt väg att gå. De flesta mina lopp utgår från att jag kör en snabb spurt, för att ligga på positiva delen av en viss tid, för att ha det som en besparing inför de övriga loppet. Man kan fråga sig om jag förlorar på det senare eller om jag skulle köra lite lugnare i början, skulle jag vinna på det i längden? Mina intensiva pass går ut på exakt samma princip, spring fort så in i h-vete i början, för att lägga sig på en liten lugnare nivå. Bara för att få en positiv split inledningsvis. Intressant.

Här kommer jag i svischande fart!


Vi sprang senare på en bilväg och det var bara att gnugga på, njuta av vårsolen och bortse från att man var i Berlin för en vecka sedan. Jag kände av att kroppen inte alls den här gången gillade min plan att spurta inledningsvis, men valde att tuta på ändå och sedermera "stabiliserades" kroppen. Sedan skulle vi svänga in mera i ett bostadsområde, där kom den första backen som skulle suga lite extra energi. Vi får tänka på att detta är en 2-varvsbana och att jag skulle göra allt en gång till. Det har både sina fördelar och nackdelar. Den stora fördelen är att jag vet exakt vad jag har att vänta mig, men nackdelen är också att man kommer stöta på samma tråkiga backar igen. Första varvet gick ändå rätt hyggligt. Det var ett par jobbiga uppförsbackar, men nästan den sista kilometern gick neråt ett bra tag och det var skönt.

Jag var nog inte överdrivet glad i hatten att springa ett varv till, men jag hade ett bra tempo och jag visste att jag förhoppningsvis kunde hålla det hela vägen ut. Illamåendet lyckades jag med min andning igen kontrollera. Inga problem i stort sett där. Framåt slutet på loppet, så var det en äldre löpare som vi sprang om varandra ett par gånger och som låg före mig ett bra tag. Jag hade verkligen ingen lust att släppa förbi några fler i det här loppet. Jag blir alltid lite smått irriterad att se folk svischa förbi mig, de inkräktar givetvis på mitt lopp. Jag trodde efter den långa nerförsbacken att det är bara det sista kvar. Tro fan, att loppet i slutet bjuder på en jävla uppförsbacken som framkallar starka spykänslor hos mig. Jag lyckas passera min antagonist, samtidigt som jag är så otroligt att kavla rätt ut i publiken när vi når arenan och målet. Jag passerar till slut mållinjen, jag känner mig nöjd och utmattad. Det här loppet, gick också att genomföra. Tänka sig.

Efter: Vatten. Dricka lite vatten, bort med elaka spykänslor. Får veta att jag har sprungit på 38:23. Bara 5 sekunder från nytt årsbästa och "bara" 29 sekunder från nytt personbästa. Trots att jag har haft en ganska brokig uppladdning till det här loppet, så levererar jag en fullgott lopp och gör det med en stor ära. 5 milloppet någonsin för mig och det gör jag "sub 40". Jag ligger på tider runt 38 minuter och jag behöver bara få lite mer fokuserad träning samt vara lite mera fräsch (läs inte ha en halvmara i benen).



Jag är nöjd och lycklig över att genomfört det här loppet. Mentalt är man för jävla trött. Men på något sätt är den boost jag får utav att springa helt ovärderlig och inget jag vill byta bort mot någonting i världen. Jag är så nöjd med mig själv och det jag gör. Att jag springer så många lopp som motionär och gör det så här bra, måste ändå vara på något sätt unikt. Även om det kostar en del pengar på färdmedel (utanför Stockholm) samt anmälningsavgifter, så får jag igen det tiofalt med härliga känslor. Dessutom vann jag på mitt sista nummer på nummerlappan. Det blev 2 pizzatallrikar. Inte illa pinkat.


Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)
14 april - Kvantumloppet (Huddinge) - 10 km - 38:23

onsdag 17 april 2013

...


Ingen kan ha missat den senaste tidens händelser i Boston. Enormt sorgligt och tråkigt. Det som skulle bli en stor dag för många i deras liv med storartade prestationer och många fina ord från hurrande supportrar, blev istället en sorgens dag. Alla tankar finns hos de drabbade och deras anhöriga. Livet känns så skört när sånt här händer.

Tomt.

lördag 13 april 2013

Och så tar vi nya tag...


Nu har man försökt lägga halvmaran i Berlin bakom sig och försökt fokusera på nästa lopp. Tanken var att jag skulle springa Vällingbymilen den 13 april, men den blev i början av april inställd och några dagar senare upptäckte jag att Kvantumloppet går den 14 april och blir därför mitt substitut.

Så hur har det sett ut sen halvmaran?
Under måndagen blev det total vila, kroppen var rejält sliten.
På tisdagen blev det ganska lugn innebandyträning, trodde jag. Jag körde en hel del maxlöpningar och jag fick en mindre skada på utsidan av knät (vilket får mig att osökt tänka på löparknä). Jag genomförde träningen ändå.
Dagen efter, på onsdagen blev det löpning. Jag hade rejäl träningsvärk i baksidan av låren, så det blev 8 km, på fullt godkända 4:08/km i snitt. Rejält överraskad.
Torsdagen ägnades åt fullständig vila igen, men det är givetvis mycket myror i brallan en sådan dag.
Fredagen skulle jag köra ett 9 km-pass i lugnare tempo på 4:30 i snitt. Men jag avbröt strax innan 7 kilometer med 4:40 i snitt. Jag kände mig totalt energilös och valde därför att kliva av. Jag har avbrutit extremt få löppass i förtid, gårdagen var ett tillfälle då jag kände att det inte var någon idé att fortsätta. Jag blev såklart irriterad över detta och framförallt när man har ett lopp på söndagen på 10 km.

Under lördagen spenderades det med badminton och förlust över sambon. Jag var i vilket fall inte energilös eller så, utan det var en rättvis förlust. Ibland förlorar man helt enkelt. På kvällen ägnades det åt kroppstärkande övningar, i tron att kroppen kanske har saknat det? Kroppen har varit lite halvt seg under hela dagen, så jag hoppas att jag kan bita ihop och köra på ändå under morgondagen.

Jag hoppas givetvis på en ny miltid under 40. Om jag inte har den rätta energin så kliver jag av, det är ingen idé att genomföra ett lopp och få en monstruöst dålig sluttid. Imorgon knyter jag näven och hoppas få ett nytt lopp att lägga till under kategorin "Glada minnen".

Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 2 (av 2)

Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)

Under: Den där känslan när startskottet går och du vet att du har en halvmarathon framför dig, vilket betyder att du ska springa mot kanske upp emot 1,5 timme. Den är inte klok alls. Men på något sätt är det bara att le och gilla läget. Jag har åkt ner till Berlin för att springa och så skulle det bli. Min GPS-klocka kom igång först en halvtimme innan start, men sen precis innan loppet fungerade den inte (precis lika oregelbunden som vanligt med andra ord). Men det funkade faktiskt bättre bara ett tidtagarur och med hjälp av kilometerskyltarna, så skulle jag kunna orientera mig fram genom alla siffror och låta mig förstå att det antingen gick bra eller mindre bra. Jag skulle försöka ta det lugnt i början, men av klockan att döma sprang jag första kilometern på runt 3:30 och det är lite korkat då, jag måste ransonera varje energiklick i detta lopp på bästa sätt.

Det tog inte många kilometer innan jag såg Brandenburger Tor, något som ett av Tysklands absolut kändaste landsmärken och som står som en liten turistpryl hemma hos mig. Tydligen är det här man går i mål på helmaran, när jag passerade denna, så var det åtminstone över 18 km kvar. Jösses, min skapare och frälsare. Det var en oerhört tung tanke att bära. Men samtidigt få njuta, skulle jag orka med hela sträckan, så är jag faktiskt bragdvarning på det hela. Jag är inte särskilt mycket mer tränad den här gången, än för halvmaran i Stockholm för över ett halvår sedan. Men däremot, så påstår folk att det "inte är svårt" att springa en halvmara. Det är möjligt, men att sikta in sig på en grym tid som en motionär, som inte springer särskilt ofta, det är om något väldigt utmanade må jag säga.

Det var lite ljusare när jag passerade denna härliga skapelse. Min första aha-upplevelse, att nu springer jag utomlands på riktigt.

Sen dröjer det inte särskilt länge förrän det där illamåendet dyker upp igen, som en ovälkommen gäst återigen. Men med Premiärmilen i åtanke, så var det bara att försöka använda den metoden som var hyfsat effektiv då. Att andas mera och lugnare, för är det något jag uppenbarligen har missat när jag har sprungit, så är det andningen. Den är minst lika viktig för en bra prestation. Något annat som fick den här tråkiga tristessen genom att bara springa med mycket kilometer kvar att försvinna, var att jag emellanåt blundande och kom ännu mera in i min andning. Samtidigt som jag effektivt kunde vila den inre kraften för att på så sätt få tiden att flyta på lite snabbare. För alla ni som inte är vana att springa en halvmara, vet inte hur jävla trist det kan vara att gnugga kilometer efter kilometer. Framförallt när man inte riktigt tränar för det på ett vettigt sätt.



Vi sprang förbi Siegessäule, sedermera efter lite mindre än halva banan avverkad passerar man Charlottenburgslottet. Där var jag och min sambo på julmarknad 2008. Rent mentalt delar jag in loppet i olika block. Övergripande delar jag in det i tre delar, 7 km - 14 km - 21 km. Sen styckar jag upp det ännu mera, för att på så sätt, ha små delmål som jag kan glädjas åt. Jag ligger bra i fas efter 8-9 km, sedan börjar klocka långsamt ticka några sekunder extra varje km känns det som. Känslan är riktigt jobbigt, när man passer 10 km-skylten, då man förstår att är mer än halva loppet kvar. Huga mig. 10 km passeras på 38:53, fullt godkänd, med tanke på att jag både måste hushålla med krafterna och även tänka på att inte tappa farten någonstans.

Är det något jag måste direkt säga om denna bana är att det är väldigt platt, jag märkte knappt av några höjdskillnader överhuvudtaget. Det är både positivt och negativt. Det var inga uppförsbackar att tala om, men tycker det är skönt att mentalt "glida" ner på en nerförsbacke. Nåväl, det var bara att fortsätta tugga på och rent mentalt var både 14 km (två tredjedelar avverakde) samt 16 km (bara ett 5 km-lopp kvar) inte långt ifrån. Det var rätt svettigt både med halsduk och långbyxor, men det var inte mycket jag hade att göra just nu. Jag hade dessutom en "gottpåse" i ena handen med dextrosol samt två gel inköpta på mässan inför loppet, i värsta fall skulle jag behöva hälla ut allt innehåll och spy i den om tillfälle skulle ges. Men jag lyckades hålla illamåendet i shack samtidigt som jag såg varje kilometer passeras med några extra sekunders påslag och det skulle bli en kamp mot klocka jämte mitt gamla rekord.

Efter att jag hade lämnat 16 km-skylten bakom mig, så började jag känna av det jag kände på nästan samma punkt i Stockholms halvmara och det var de ohyggligt jobbiga kramperna i vaderna. Det är en hemsk känsla. För den höll på mig att kosta hela målgången på min första halvmara. Inledningsvis är det bara lite ryck i vaderna och det är något jag behöver göra något åt nu, men samtidigt förstår jag att det kommer att bli jobbigt lite senare. Vid 18 km och endast 3 km kvar, så kapitulerar mina vader nästan fullständigt. Jag får inte göra avkall på min fart i detta skede, då jag ligger bra till. Men jag lyckas på något visst bemästra den här smärtan också, genom att stampa hårt två gånger i det ben, där den där obehagliga känslan infinner sig. Otroligt, men att jag på min andra halvmara har ess i rockärmen (illamående, ont i vaderna) är betryggande och gör att jag har en verktygslåda att fram. När det bara är 1 km kvar, så förstår jag att jag har en god chans att tangera eller kanske t o m slå mitt eget rekord. När jag ser klockan vid målgången, så är jag så himla glad att hela "den här skiten" är snart över och jag ser att jag har möjligheten gå under 1:24:00 om jag bara sätter extra fart och den farten hade jag. Jag tar i med mina sista krafter och passerar mållinjen lycklig, med hela Berlin runt omkring mig.



Efter: Direkt efter målgången, så lägger jag mig ner och är närainpå att kyssa marken framför mig som tack att jag inte behöver ta något med löpsteg idag. Inte ett enda. En funktionär kommer fram och kollar ifall jag mår bra. Nej, fysiskt mår jag inte alls bra. Men psykiskt mår jag hur bra som helst, framförallt när jag har pulviserat mitt halvmararekord med över 1 minut. Jag njuter, jag fortsätter att gå framåt och har ett lyckobehag i kroppen som inte går att beskriva. Jag är min största tvivlare av alla, men jag har lyckats överbevisa mig själv att jag är kungen om jag bara vill.



Kort därefter, tar farsan den obligatoriska vinnarbilden, bakom mig står mitt kära TV-torn. En symbol för dagens vinstmarginal. Vem hade trott detta de 2 tidigare gångerna jag varit i Berlin, att jag skulle ner hit och springa en halvmara? Framförallt att jag skulle göra det på en tid jag egentligen då bara kunnat drömma om.

Utcheckningen på hotellt skulle ske 12:00 och jag glider in ett par minuter innan det, frågar lite snällt om man kan få ha rummet lite till. Så att jag hinner duscha och byta om, skulle kännas guld att vara fräsch efter loppet. Jag får en halvtimme till och det låter hur bra som helst. Jag känner hur jag verkligen tömt kroppen på allt jag har. Jag vägrar påstå att jag har genomfört ett perfekt lopp och att det inte kan bli bättre, för det kan det faktiskt bli. Men idag har jag rent taktiskt fullgjort loppet på ett närmast genialiskt sätt (övervinna illamående, kramper och en jämn nivå i steget).

Resten av tiden i Berlin och på väg hem, så njöt jag med min medalj runt min hals. Absolut inte den finaste medaljen, men nästan den skönaste minnet av något där jag har använt min kropps resurser på bästa sätt. För är det något löpare som har gjort bra lopp vet om, är det den där känslan ingen kan ta ifrån dig.

Jag älskar löpning.

Lopp 2013:
24 mars - Premiärmilen (Djurgården) - 10 km - 38:19 (ÅB)
7 april - Berlin Halvmarathon (Berlin) - 21.098 km - 1:23:50 (PB)


Fotnot: Bilderna från Marathonfoto, kommer att köpas loss. Men tills dess, använder jag två här!

tisdag 9 april 2013

Berlin Halvmarathon 2013 - Jag mötte Våren. Nu är vi bästa vänner! Del 1 (av 2)

 
Datum: 7 april 2013 Distans: 21.1 km Plats: 349 Tid: 1:23:50 (Nytt PB!)
 
 
Att åka utomlands och få springa sitt första lopp, det är något som har varit kittlande under en lång period. Samma vecka har jag varit på semester i Prag och försökt njuta så mycket det bara går av den underbara staden, men söndagen har legat och gnagt i huvudet både då och under en längre period. Min första och endaste halvmara som sprangs i Stockholm förra året, tog mycket på mina krafter både psykologiskt, men även på min kropp. Oavsett om jag på förhand gick ut att jag hade blyga mål som "att komma under 2 timmar", så var det helt klart sub-90 som fanns i huvudet och så blev det, med råge.
 
Det finns människor jag beundrar och det är de som springer marathon, för där är jag absolut inte rent mentalt än. För att springa ett halvmarathon, särskilt om man är lite som jag. Springer 2, kanske någon gång max 3 löppass i veckan och sällan så mycket längre än 1 mil. Lägg därtill att jag ser mig fortfarande lite som en nybörjare, då jag inte ens löpt i ett år än. Dock har jag 22 lopp under bältet och det har givit mig mycket lärdom helt klart. Det har varit mycket ångest inför loppsäsongen 2013 och hela vintern har varit rent psykiskt påfrestande, framförallt nu när snön och is har legat som ett tunt ångesttäcke över både grusvägar men även på min njutelsevägar i huvudet. Jag sprang Premiärmilen på ett helt klart fullt godkänd tid och jag lyckades delvis bemästra mitt illamående, men det lämnade en bitter eftersmak att jag kommer att få tunga strider med densamma.
 
Så vad hade jag egentligen i kroppen sedan Premiärmilen? Totalt blev det "bara" 4 löppass. 1 x 11 km, 1 x 12 km. Inget av dem var särskilt snabbt egentligen. Sen ett segt 7.8 km-pass i Prag, utan energi. Sen ett 9 km i riktig full karriär under hemkosten i onsdags från Prag. Under fredagen valde jag att avstå mitt pass, för att vila kroppen. Ett beslut som kom nog att påverka hela utgången om jag nog får vara frank.
 
Jag och min far, som är en stor supporter av mina lopp (kul att vara pensionär och ha möjligheten) satte oss på ett plan till Berlin under lördagen. En stad jag gillar väldigt starkt, den har en charm som inte alls är lik Prags. Utan den är sliten, fylld av historia och andas mångsidighet på ett sätt som jag inte kan förklara på varken stående eller sittande fot. Nåväl, nu ska jag försöka ge er så mycket jag kan av mina tankar. Here we go.
 
Inför: På förhand hade jag sovit ganska lite de tre dygnen jag var tillbaka i Stockholm, ingen höjdare. Är det något jag hatar av att känna av, så är det faktiskt trötthet inför lopp. Det är lite som en irriterande geting, som man försöker vifta bort, men som återkommer gång på gång med ilsket humör. Det blev en direktbuss till Alexanderplatz, där loppet skulle gå. Väl på plats, på ett ställe där jag rent sjäsligt mår bra att strutta omkring och ha TV-tornet i närheten, så var det dags att hitta hotellet. Det tog inte alls lång tid, utan det låg väldigt nära och jag var väldigt glad att behöva erfara att det var 5 minuter från hotell till start med apostlahästarna. Incheckad på ett trevligt rum fyllt med speglar och en någorlunda konstig överraskning iform av en dusch som synts rätt ut i rummet.

Här kan man se rakt igenom duschen, framförallt med alla speglar i rummet. Awkward!
 
Det behövdes bara 5 minuter på rummet, sen var det dags att göra dagens första och viktigaste ärende. Nämligen att åka till den gamla nedlagda flygplatsen Tempelhof och hämta ut sin nummerlapp. Jag älskar att åka tunnelbana, ännu roligare blir det när man är utomlands och gör det. För det gör man så sällan (Weird guy). Efter lite krångel i tunnelbanan lyckades vi komma fram till slut, att hitta flygplanshangaren var inte svårt, med tanke på alla som drog runt på sina goodiebags från Berlin Halvmarathon. Det var helt enkelt att bara gå mot strömmen och hitta Tempelhof.
 
 

 Sen var det bara att gå in och hämta påse + nummerlapp. Men så var verkligen inte fallet, utan det var som en stor jävla mässa. Det var hur mycket folk där som helst, sen säljare av allt möjligt (skor, ätbara saker, klockor, kläder osv). Det var lite halvfränt och då förstod jag på riktigt att loppet var ganska stort och att det finns ett visst intresse helt enkelt. Det tog sin tid innan man äntligen kom fram till nummerlappsutdelningen. Först fick man gå inomhus tills man kom ut på flygbanan och sen var det två hangarer på detta. Lite häftigt må jag säga.
 


 Det var lite småhäftigt att gå igenom en löparversion av "Brandenburger tor" när man skulle hämta ut sin nummerlapp.
 

 
 
Efter detta blev det lite turistande i Berlin, titta på delar av muren exempelvis. Det blev mycket gående och låren tog ordentligt med stryk, kändes rejält trötta vid middagstid efter detta. Inte nog med detta, jag hade haft både huvudvärk, illamående som ryggont också under dagen. Perfekt! Pytsat in ett antal kroner för hela den här resan och jag är rent fysiskt inte i toppskick. Sen är jag inte heller ett stort fan av en sådan här lång uppladdning inför ett lopp, för jag äter sämre när jag är utomlands bevisligen. Därför skulle jag äta så bra och mycket det bara gick, kosta vad det kosta vill. Lunchen intogs på Nordsee, en rätt så stor fiskrestaurangkedja som finns i en hel del länder. Jag älskar fisken där och priserna. Min pappa blev nöjd över att jag drog dit han. Ingen ska behöva leva ett liv utan att äta på Nordsee.
 
Sen blev det intag av yoghurt, kvarg, banan och annat smått å gott som mellanmål. Jag ville inte känna mig energilös som jag gjorde i Prag, det var en hemsk känslan att känna, framförallt nu när man är fokuserad på att vara löpare och jag anser mig vara lite bättre påläst nu för tiden när det gäller kostvana. På kvällen blev det enkelt och behagligt att äta på hotellets restaurang. Det blev en stor och fin entrécote, jag hoppades få ytterligare energi av denna bjässe.
 
 

 
Han här bidrog med köttstycket under kvällen. Tror jag.
 
Nu var klockan rätt sent och tiden var cirkus 21. Jag hade inte tänkt så mycket på loppet egentligen, utan valt att lägga in det till söndagen, då loppet skulle vara. Men under kvällen började tre tankar att forma sig i mitt målmedvetna huvud. Hur skulle loppet gå imorgon? Skulle jag ha en chans att hävda mig? Har jag energi och kraft nog. Det var de här tre tankarna jag gick runt och målade upp hur min morgondag skulle te sig:
 
Jag krossar rekordet och känner mig som en mästare
Jag har gång på gång under fjolåret hävdat mig rätt bra genom att slå rekord på olika distanser, känslan är oslagbar och är alla förutsättningarna perfekta, så finns det goda chanser att slå min tid från min enda halvmara (1:24:58). Men då måste verkligen allt stämma. Blir det så, kan jag åka hem hur stolt som helst.
 
Jag gör ett bra lopp, men är inte många sekunder från ett nytt rekordAtt jag har över ett dygn innan som jag "laddar" upp på är inte för mig optimalt. Jag ska springa utomlands, jag ska även äta frukost någon annanstans. Egentligen sitter allt det där i mitt huvud och det är psykologiskt betingat, men även ett jobbigt ok att bära. Men jag gör för den skull ett bra lopp, är egentligen inte många sekunder ifrån och kan tycka att resan var helt okej.
 
Jag orkar inte fullfölja eller jag gör ett dåligt loppTvå jobbiga tankar att ens tänka på i huvudet. Att lägga ut så mycket pengar för att jag ska "floppa", känns inte värdigt mig. Men man ska ju aldrig utesluta att det kan bli så. Jag kan egentligen bara springa så bra jag kan, sen får vi se hur det blir. Men det får verkligen inte bli på det här viset. För då känns både resan och min löpning som bortkastade (nåja...).
 
De var dessa tre vägar jag kunde gå under morgondagen, men jag var så osäker på min form. Så alla var helt klart rimliga.
 
Uppladdningen störs ytterligare av min far som snarkar en större del av natten och min sömnbrist fortsätter att bita mig i arslet. Inte alls en perfekt uppladdning. Frukosten är stor och erbjuder många olika alternativ, jag försöker äta så pass bra jag bara kan samt att jag fyller på med lite sport lunch, dextrosol och powerrade (det gamla vanliga). Sen var det dags att gå till tävlingsområdet, det hade bildats många stora klungor runtomkring. Jag började känna trycket. Jag joggade försiktigt bland alla människor, försökte känna var jag stod och egentligen gav mig joggen inget svar alls. Jag ställde mig i startgrupp A, ville egentligen bli av med min halsduk och överdagsbyxor. För det var varmt. 7-8 plusgrader och sol. Äntligen, nu började våren komma och jag älskade att bli kysst av solen och smekt med dess varma strålar. Stundens ögonblick var kommen, det var dags att bevisa för mig själv att jag kunde om jag bara ville. Men det skulle krävas otroligt mycket från mig.
 
Del 2 kommer under torsdagen!
     
 
 
 
 
 
 


 
 
 
 

 

fredag 5 april 2013

Nu är det snart 36 timmar kvar till utlandsdebuten


Kul. Det ska bli jättekul att åka ner till en av mina favoritstäder och springa mitt första lopp utomlands. Sen och andra sidan så har min löpning präglats av lite likgiltighe den senaste tiden. För jag hatar verkligen den här kylan, även om den har blivit mildare den senaste tiden. Jag saknar verkligen mitt terrängpass, att se rådjur och harar längs skogsklädda vägar. Tanken var att jag skulle springa idag, men med tanke på att jag egentligen hade tänkt springa ett längre pass väljer att avstå. Igår blev det en ganska intensiv innebandyträning och jag vill försöka vara så fräsch och så frisk det bara går nu dagarna innan. That's it.

Så imorgon sitter jag på ett plan ner till Berlin, närmar mig allvaret och sen ska springa tillsammans med andra galningar. Hur det går? Ingen aning. Hur vill jag att det ska gå? Jag sätter inte upp några onödiga och tidspressande mål för söndagen, det får bli som det blir helt enkelt den här gången. På söndag vill jag bara njuta av att springa i en av världens bästa städer. Sen hur det går, det tar vi då. Men känner jag mig själv rätt, så kommer det att bli viljan som vanligt som får avgöra var det slutar.



torsdag 4 april 2013

Tillbaka från Prag & 2:47 min från Bragdinsats?






Jag är tillbaka från Prag. Jag och min sambo tog en kort tur förbi "gamla stan" vid 11-tiden idag. 7 timmar senare sitter man hemma och följer IFK Göteborgs cupmatch. Tänk, så vad tiden går fort egentligen. Det är helt otroligt, men så är det. Tiden i Prag, är precis som vanligt, helt underbar. Egentligen finns det inga bra ord att beskriva varför Prag är så himla bra, men mysigt och sagolikt är alltid ord som kryper nära till hands vid tanken.

Igår sprang jag nästan 8 km nerför en lång backe, över den kända Karlsbron, via gamla stan och mot ett båthotell (det första hotellet jag och min sambo bodde på för 5 år sedan). Att springa på Karlsbron vid eftermiddagstid är nästan att jämföra åka slalom. För det så knökat med folk, så jag måste utgå från att folk blev väldigt irriterade på när en löpare i IFK Göteborg-mundering sprang förbi och använde minsta möjlighet till att tränga sig förbi. Sen tog jag turen tillbaka mot hotellet. Den här långa backen? Det var den absolut jobbigaste backen jag har sprungit i hela mitt liv. Den är lång och den lutar under en sådan lång tid, så det är nästan absurt. Men nåväl, sen var det klart. Det blev 4:50/km i snitt. Med tanke på hur mycket jag fick knuffa mig fram och ibland stå joggandes vid övergångsställen är jag nöjd. Sen får jag erkänna att jag alltid är dålig med kost oavsett, men extra dålig när jag är utomlands. Så jag var totalt energilös, så det är en större bedrift i sig att det blev under 5 i snitt. Men det var magiskt att löpa över Karlsbron. Det är en kär vän, som aldrig sviker mina ögon.

---


Sen blev det som bekant att kika på först cupmatchen, sedan CL-matchen med Dortmund på TV. Betydde det att dagen var slut och att jag äntligen skulle få vila efter hemkomsten? Nej, då. Jag gav mig upp ett nytt löppass. Klockan var över halv 11 och det var egentligen ren idioti att springa ut så sent, men det fick bli så. Det blev sedvanliga 9 km och något överraskande sprang jag detta på 4:06/km i snitt och det var faktiskt på hyggligt pigga ben, detta skedde. Mer än godkänt, med tanke på det jag kände i kroppen dagen innan ute på Prags gator. Blir det något fler löppass innan halvmaran i Berlin? Kanske, men jag är inte säker på hur jag ska genomföra det passet än.


---


Säsongspremiären på 38:19 på Premiärmilen var helt okej, som ni kanske vet. Sent omsider ställde Lisa Nordén, som hade fått bragdguldet upp och skulle ha det som en del av sin träning. Kul att kända och duktiga atleter syns till i loppen, hon fick tiden 35:32 på Premiärmilen. Vilket borde enligt en snedriven matematik betyda att jag är 2:47 min från bragdguld? Man borde väl få ett bragdguld om man slår den som har fått ett bragdguld, månne?