fredag 25 december 2015

Vi har ett mål



Det har varit tyst här. Jag har inte lagt ner bloggen och jag har inte lagt ner löpningen. Samtidigt så har jag skrivit om tidigare att jag har dragit ner på antal inlägg drastiskt och nu för tiden är jag ganska noga att skriva, när jag faktiskt har något att skriva. Förr i tiden, så följde jag många andra löparbloggar och ströläste överallt för att få en bild hur man kunde uttrycka sig och vad andra tänkte kring löpning. Samtidigt så ska jag vara ärlig, så var det mycket som jag var skräp. Ren smörja. Jag tror säkert att det finns en del som tycker att många av mina inlägg är skräp också. Varför säger jag såhär då? Jo, för hur intressant kan det egentligen vara med löpning? Hur varierat kan man skriva? Förvisso kan man skriva om olika lopp, vilket jag gör. Men egentligen så är det samma uppbyggnad med få variationer. Du kan skriva om din progression, hur det blir bättre, varför du blir bättre och dina tankar kring detta. Ackompanjerat med bilder. De flesta löparbloggar sticker inte ut och någonstans där tröttnar jag.

Det kom in annat i livet som tog mera plats än mitt eget bloggande. Så är det. Jag tycker om att skriva av mig, att få faktiskt ner mina många tankar som snurrar runt och faktiskt se vad jag tänker i en någorlunda strukturerad form. Det är också ganska kul att gå tillbaka i tiden för att se, framförallt i början, hur jag tänkte kring löpning och där jag låg då rent prestationsmässigt. I början läste jag mycket hur andra gjorde, både på forum och på bloggar. Nu skiter jag rätt så mycket vad andra säger. Jag har hittat min väg och den är uppenbarligen en vinnande koncept. På liten träningsmängd så har jag nått fina resultat, det talar för sig självt. Kalla det storhetsvansinne eller vad ni vill. Löpningen handlar om det mentala och att våga tro att du kan spränga gränser. Varje gång jag ställer mig på startlinjen, så i de flesta fall har jag öppnat upp möjligheten för att öppna dörren till ett nytt rekord. Jag värmer upp på mitt sätt, jag bär hörlurar och jag tillhör min egen art. Trots detta, är jag ganska glad ändå.

Så vad händer nu? Jag har tränat på, fram och tillbaka utan några större träningsresultat. Nu har jag problem med en ljumske och allt vad det innebär. Det är inget som kommer att gå bort automatiskt, utan jag får se om det kommer att påverka i det långa loppet. Jag och skador, har gått hand i hand sedan i början. Samtidigt börjar det torna upp sig ett nytt lopp. Äntligen, nu kan jag träna mera strukturerat och planerat. Det är nämligen inomhusdebut den 6 januari i Eskilstuna. Jag kan inte lova att jag står på startlinjen med tanke på de smärtor och krämpor jag upplever just nu, men jag kommer göra allt vad jag kan. Nu har jag sprungit 4 pass på 4 dagar, sedan blir det ett femte raka pass under morgondagen innan jag tar en minisemester utanför Sverige. Då kommer jag att ladda upp mentalt från precis allt och förhoppningsvis kan kroppen få lite välförtjänt men kort vila. När jag är tillbaka, så kommer jag att sammanfatta 2015. Ett löparår få kan matcha.


söndag 13 december 2015

Den där galenskapen



Det är så förbannat monotont. Jag springer, springer och springer. Det är några få olika vägar jag ta, men det rullar på. Ingenting skiljer sig egentligen, i varje fall inte mycket. Jag försöker komma ihåg att ladda klockan, fyller på ipoden med ny poddar och se till att ha bra koll på var mina löparkläder finns. Med tanke på att det blir kyligare för varje dag som kommer, så gäller det att tänka lite extra på vilka plagg som ska bäras. Redan innan veckan är kommen, så är den uppritad. Det finns i varje fall en grundstruktur; springa tisdag, torsdag, lördag och söndag. Så har det sett ut under stora delar av den här säsongen. Sedan har farten och distanserna varierat. Framförallt när vi verkligen är i lågsäsong, så har långpassen på helgerna, både blivit kortare samt långsammare. Det är ett naturligt steg.

Ibland har jag sjukt ont i ljumsken efter ett pass, någon annan gång har jag problem med foten. En tredje gång är det magen som är i krångel. Ibland har jag ingen ork eller lust. Som idag, trots att jag var påpälsad, så frös jag så förbannat om händerna och jag hatar verkligen den känslan. Jag är synnerligen dålig på att komma ut i tid på helgerna. Jag har koll via internet när solen går ner och när jag bör vara ute, men jag lyckas sällan springa ut när det är precis lagom. Utan det hinner oftast bli riktigt mörkt efter halva passet. I skogen, dessutom. Har jag otur, ligger det ett nerblåst träd och jag får ta en krånglig väg genom en skogspassage för att komma förbi. Jag känner mig rätt så ensam under mina asfaltspass bland dyra villor, där jag nöter samma pass om och om igen. Har jag otur, så kommer jag att ha värk i hela kroppen. Framförallt om jag nöter två långpass i rad.

Fast den där känslan. Alltså. Det går inte komma ifrån att förvisso gör jag det här för att bli ännu bättre. Även om inte december månad inte känns som den månad jag är i som mest formtoppad i. Samtidigt gör jag det för att hålla mig i god form och det här är en enkel träningsform. Ha på dig vettiga kläder och ett par bra skor, ut och kör. Den friheten är oslagbar. Jag får vara helt ensam med mina tankar. Ibland är det här en omställningsrit från att jag kommer hem från arbetet, till att jag kan sjunka ner i soffan. Spela TV-spel, kolla på match eller ta det lugnt med familjen. Att bli av med den där energin, samtidigt som jag håller mig i god form. Även om jag upplever att jag har långt kvar till idealformen, så är jag glad att jag fortsätter nöta pass som är en bit från vad jag tänker mig. Den där karaktären byggs på och på. Jag älskar löpning. Kort och gott.

tisdag 8 december 2015

Vi ser december, vi ser förkylning och annat smått



December är en månad som jag gillar på fler än ett sätt. Jag fyller år då (även fast jag inte är så värst förtjust att fylla år längre) och det vankas mot jul. Tyvärr, för oss som bor i 08-området, så finns det ingen snö att tala om. Det ser så vackert ut när man tittar ut och det finns snö överallt. Fast å andra sidan, ska man se det i löparperspektiv, så är det skönt att snön inte har kommit. Även om jag ändå ger mig ut i spåret, så är det sällan särskilt kul att pulsa runt på oplogade skogsvägar. Fruktansvärt kallt kan det bli också och jag har knappast någon god fingertoppskänsla när det kommer till rätt klädsel. Jag har haft en succéartad säsong som jag kommer att sammanfatta i min årsredovisning i slutet av månaden, jag har *peppar* *peppar* varit ganska så förskonad från det mesta av krassligheten.

December medför också att förkylning. Det kommer som ett brev på posten. Det var så pass kraftfullt så att jag ställde in ett av mina helgpass i förrförra veckan. Inte alls kul, samtidigt som jag får närmast spader av att bara glo för att kurera mig. Ni som har följt bloggen konstant sedan ett par år tillbaka, vet att jag har ytterst svår att vila. Är jag krasslig, springer jag ändå. Även om jag vid vissa tillfällen kände själv att jag borde låta bli. Sedan kom en födelsedag, min egen. Så den dagen fick vara "helig". Egentligen hade jag gärna sprungit då också, precis som jag kan göra vid juletiderna. Dock var det en vardag och tiden var knapp, så jag fortsatte att kurera. Långsamt började jag börja bygga upp pass igen. Förkylningen började stadigt bli lite bättre.

Sen sitter jag här. Nu har det blivit värre. Nu känner jag mig lite mera krasslig och helt plötsligt fick jag en mindre huvudvärk (sån't får aldrig jag). Jag kände mig allmänt nere, samtidigt som jag hade en tia att springa. Jag tvekade länge, innan jag bytte om och sprang. För springa gjorde jag. Så länge jag inte har ont i halsen eller är febrig, så kör jag. Så blev det också. Huvudvärken försvann och jag kände mig inte fullt lika krasslig efteråt. Nog kände jag mig trots allt lite ynklig och hade velat krypa in under täcket. Det ska jag äntligen göra strax också. Vi får se hur jag känner mig imorgon, med innebandy och allt. Nu får vi se hur länge det här håller i sig. Min kropp och hjärna är sällan överens om det här, jag vet bara att det kan bli olidligt...

söndag 29 november 2015

Att hitta nya vägar


Jag ska vara tacksam. Jag har en fint naturreservat nära inpå, med olika vägar att ta. Som leder ut till andra möjligheter att springa där man vill. Det finns t o m vägar som jag ännu inte har utforskat, men jag har varierat mig så pass både på medeldistans såväl som på långdistanspassen så mycket det bara har varit möjligt. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det blir "samma" efter ett tag. Jag gillar skogen väldigt mycket, samtidigt som när jag kör mina riktigt långbänkar flera gånger under en väldigt kort period, så blir man trött. Jag är dock lyckligt lottad i den mån att jag faktiskt har den här möjligheten. Framförallt när det både varmt och solen lyser sent in på kvällen, så finns det inget bättre än att köra en klassisk mil med träden och pippifåglarna som sällskap.

När nu mörkret tränger sig på desto mer, så blir det endast asfaltsrundan under vardagskvällarna. För att det är för mörkt, även med pannlampa tycker jag, för att springa i skogen. Den är förvisso snabb, men ibland är den bra väl tråkig. Även om det springs bland Sveriges dyraste villor och hem, så tröttnar man på det också. Den där klassiska asfaltstian är ett pass som springs till en punkt och sedan springs i stort sett nästan samma väg tillbaka. Sedan går det att förlänga det här passet, då jag springer i en loop på 1,5-2 km beroende på hur långt passet ska vara. Jag har sprungit 6 loopar om jag minns rätt, inför ett viktigt lopp (vilket det nu var?) och det var sjukt tråkigt. Samtidigt, så gör man det som krävs som mycket bekant.

Den här veckan har jag delvis hittat en ny löpväg. Den har inte varit okänd alls för mig, jag har vetat om att den har funnits där. Samtidigt så vill jag vara "järv" och prova något nytt, få lite andra intryck och bara skaka om löpningen lite. Den går lite på tomgång och det är nu under december, som jag kommer att varva upp lite igen, för inomhussäsongen. Det var en 3 kilometer sträcka som löps över en bro, en fin kyrka och "lugnare" sträcka. Den har dock sina utmaningar med backar, samtidigt så gödde det min tävlingsnerv något. Då jag sprang nästan identiska pass tisdag och torsdag, så jag vill tävla mot mig själv. Det gick bra och det gav mig lite "fighting spirit" inför framtiden. I en tid, då löparpeaken känns långt bort, så gäller det att hitta det där lilla för att visa att jag finns kvar på kartan.

söndag 22 november 2015

Plötsligt så händer det



Det är nu löpningen går på tomgång. Det var ett tag sedan jag sprang lopp och det dröjer bra länge tills nästa. Samtidigt som det blir mörkare tidigare, det blir betydligt kallare och det börjar bli isigt ute på sina håll. Förvisso kan jag uppskatta att bara få springa, utan att behöva prestera hårt i vissa pass. Så saknar jag ändå, framförallt allt friheten och värmen samt tävlingsförberedelserna för att kunna köra så hårt som jag egentligen vill. Det är lite tomhet, lite saknad och en längtan. Det är skönt att få längta till också, varje dag som går närmar jag mig en ny tävlingssäsong. Då kommer jag att vara redo, precis som jag ska vara och köra hårt som bara den.

Passen blir kortare och lite långsammare än brukligt. Jag försöker ändå helst hålla uppe 4 pass i veckan, samtidigt som innebandyn inte alls är lika framträdande länge i mitt liv. Det så att säga ett bra tag sedan som löpningen tog den förstaplatsen med råge. Det finns sällan några riktigt bra planer med mina pass, även om jag försöker. Kroppen känns inte alls lika "speedad" som jag är van med, sen gör minusgraderna sitt, när det dels segar ner, men också få en att bli allt mer påpälsad. Men i torsdags, hände det där som ger en viss ljusglimt i mörkret. Eftersom jag numera sällan kollar på klockan när jag är ute och springer, för att jag vill öva på att springa mera "fritt", så skulle jag springa på den klassiska asfaltstian. Det kändes som ett pass mellan 4:20-4:30/km i snitt, när det återstod 1 km så drog jag upp ärmen för att se vad jag låg på. Jag trodde först att jag låg runt 38 minuter på 9 km, men det visade sig snarare vara runt 36 minuter. Så jag kutade allt vad jag hade i, i ren superfart, ungefär som vid mina målgångar. Det blev sub-40, väldigt överraskande. Känslan sa något annat.

Det ska ses som en bekräftelse. För det är lätt att glömma bort det bland alla lite mer långsamma pass, att jag är ganska snabb ändå. Trots att jag inte har något att tävla mot. Helt plötsligt infann sig den där tävlingsinstinkten, efter ett pass där jag "lullade" runt. Det där gav mig bra mycket energi, för framtida pass. Att det inte behöver gå snabbt, men när det väl gör det, spring ännu snabbare.


söndag 15 november 2015

Livet efter säsongen



Så, vad händer egentligen sen? När utesäsongen har tagit slut och jag slutade med i en bombastisk mässhall med färgade lampor och tung musik med ett nytt personbästa? Säg du, den som ändå visste. Det känns helt plötsligt väldigt tungt. Inget lopp i sikte överhuvudtaget. Däremot har det varit nära att det har blivit ett lopp, två gånger om faktiskt. Förra helgens var det GBG-varvets seedningslopp i Norrköping och den här helgen var det Tömilen. Båda två fanns på radarn och var möjliga. Sedan så kastade jag bort den idén ganska snabbt. Anledningen var kort och gott för att jag inte var tillräckligt motiverad. Även om jag gärna är ganska impulsiv och det kan helt plötsligt vända på en femöring, sen så står jag där likförbannat och ska köra. Så blev det dock inte.

Jag springer pass efter pass. Inga maratonlånga pass, utan mellan 1 till 2 mil. Det blir både asfalt ifall det är vardagar och i skogen på helgerna. Det är kallt som attan, men jag vet att det kan vara värre. Med tanke på att jag har sprungit en hel del i smällkalla vintern och nästan gråtit av köldsmärta när man har kommit hem. Det är inga superpass, men det är väl inte menat som heller. Utan på något sätt, är det meningen att hålla uppe någon sorts standard innan man i december börjar skruva upp igen. Jag springer fortfarande 3-4 pass i veckan och det är nyttigt för mig, att ha den karaktären och veta att de passen blir alltid gjorda oavsett vad jag tycker. Jag lovade att jag skulle ta 1-2 veckors paus från löpning efter Frankfurtmaran, det höll inte ens i en vecka och sedan var jag ute igen. Tänk att något så basalt kan vara så beroendeframkallande, att någon som egentligen plågar än, alltid finns där som en snäll påminnelse om att jag mår bäst när jag får springa.

Det tar emot när jag ska ut, men jag är desto gladare när jag är färdig med passet. De pass som görs nu, gör att lågan hålls vid liv och när jag väl är redo att skruva upp den lågan lite mer, så är jag redo och kroppen slipper få en chock att jag helt plötsligt ska börja tävla igen. För det lär väl bli ett antal inomhustävlingar för att hålla kroppen vid liv igen och för att tävlingsnerven ska gödas. De senaste dagarna har jag faktiskt suttit ner för att försöka bli klok på vilka lopp jag ska springa under våren 2016. Vissa lopp krockar med varandra, men jag börjar få en struktur och få känslan av att våren är snart är här igen.

Pssst...ska jag avslöja en hemlighet? För ett par dagar sedan så anmälde jag mig för mitt första lopp under våren 2016. Vilket då, undrar ni? Ni får undra ett par dagar till...

måndag 9 november 2015

Frankfurt Marathon 2015 - När vindarna viskar mitt namn Del 2

                            Datum: 25 oktober 2015 Distans: 42.195 m Plats: 342 Tid: 2:46:19 (Nytt PB!)

Under:
Det är något särskilt med maratonlopp. Det går inte att komma ifrån. Precis strax innan startskottet ska skjutas, så är det totalt stilla inom en. Inga speciella känslor yr över en. Trots att jag har bara sprungit två maror, så har jag vanan inne och vet vad som väntar. Det är kanske det som är det läskigaste, att jag är så lugn. Allt som du har tränat och hur du har ätit samt sovit, summerar hur det kommer att gå för dagen. Sen spelar också den mentala kampen in en bit, men den är enkel att spela ifall man har har en bra dagsform. Då är det bara att härda. Jag har inte betalat flera tusentals kronor, för att åka ner till ett annat land för att vika mig. Det finns inte på kartan. Vika mig, kan jag görampå mina träningspass i skogen.

Då var vi iväg.
Inledningen är trång, det är mycket folk och det är svårt att hitta en rytm i det hela. Det blir en del pressandes längs kanterna och zickzackande för att kunna komma ut i en behaglig position. Jag vet att jag har kapacitet att hålla ett högt tempo, för att ligga längre fram. Det som däremot är lite vanskligt under maror, är att man inte kan ligga och trycka på som man gör på en mil eller en halvmara. Du får inte under några omständigheter ta slut för snabbt, för då kan du få en sådan ångest så det finns inte. Omgivningarna i början säger inte så mycket, även om det som jag noterade under gårdagen känns lite New York-aktigt med sina skyskrapor som sticker upp, så finns det inte mycket att fästa tankarna på. Att i ett för tidigt skede börja tänka på var man ligger rent tidsmässigt är bara dumt och stressande. Så länge farten känns bra och jag inte känner av något, så är det bara att köra på. Jag passerar första 5 på 18:38. Det är självklart bra.

Jag ligger och trycker på ganska bra, försöker på något sätt se alla människor som finns vid sidorna av loppet som en del av mitt sista lopp för säsongen. Jag har lovat mig själv att ta ut mig så mycket jag bara kan, det finns ingen broms. Framförallt när två av mina säsonger har slutat med en plump i protokollet, eftersom det har blivit halvbittra resultat i Hässelbyloppet. Det är som är bra med den här typen av större arrangemang, är att det alltid finns ryggar att hänga på, eftersom det finns olika klumpar i bra tempo att följa. Det är inte som i Å-stadsloppet i Örebro, när vi helt plötsligt efter att loppet delar på sig, blir ensam både framåt och bakåt. Även om det är något jag har blivit bättre på, att springa själv i ett bestämt tempo, skadar det inte att hänga på någon.



När vi kommer över floden till andra sidan, så ser jag hur fint och trevligt Frankfurt ser ut. Framförallt med tanke på att jag under gårdagen, kritiserade för att jag ansåg att det såg slummigt och slitit ut. Efter både 10 och 15 låg jag bra i fas, för att eventuellt slå ett nytt rekord. Något jag har lärt mig att gilla med maror, är att det är stort fokus bara att ta kilometer för kilometer. Samtidigt som du delar in maran i olika större block, så får man ändå älska att det är steg för steg som räknas egentligen. Det som kanske är lite tröttsamt för kroppen, är att det löps på asfalt och det kan göra ont för stackars benen som nöter in och ut. Även om jag anser att jag har gjort en bra inför-träning, så tycker jag ändå att jag borde tränat ännu hårdare och mer fokuserat för att nå ett ännu bättre resultat.

Jag passerar halvan på 1:21:20. Trots att jag delvis har börjat damma av, så känner jag att det är fullt godkänt. Jag har absolut inte kört på för hårt, samtidigt som jag inte har kört för långsamt för "att falla ur ramen". På något konstigt vänster, trots att det är tufft och det är ett mentalt spel hela tiden, så känns det som att kilometerskyltarna nästan anfaller en, för att de kommer så tätt. När jag passerar 30 km på 1:56, så har jag släppt det "omöjliga" rekordet på sub-2:45. Inte för att det var så troligt, så gillar jag att sikta högt längs hela vägen.

Trött som fan, bara att kämpa på den sista biten.
Samtidigt som jag förväntar mig att den där väggen vid 30 km, så inträffar den inte. Inte på det sätt som jag kanske väntar mig. Det kanske har att göra med att Frankfurt är närmast platt och det inte finns några uppförsbackar och tyngre bestyggelser att tala om. Förvisso går det kort och gott lite långsammare, men samtidigt så avnjuter jag att jag snart är inne på sista milen. Jag försöker verkligen kräma ur det absolut sista i benen och istället för varje kilometer, delar jag in i varannan kilometer och tänker både på det som sker nu, men samtidigt det som sker senare. Att jobba med mentala bilder som både sker nu, men även längre fram är ett effektivt sätt att orka med den  här typen av lopp. Sen så är det inte många kilometer kvar och jag blir än mer övertygad om att vi har att göra med ett nytt rekord, när jag väl får chansen att springa in i mässhallen. Med allt ljud och ljus, så är jag så stolt över mig själv och det är en sådan lättnad att kliva (ja, kliva) över mållinjen.

Bara ett par 100 meter kvar av eländet.


Efter:


På rödan mattan, som sig bör.
En av de värsta sakerna med den här typen av lopp, är när man väl har stannat och verkligen får möjligheten att känna efter alla sina krämpor. Det är större smärtor och även om det gör ont, så njuter jag av mina nya tid på 2:46. Nytt rekord med 2 minuter. Trots att jag återigen är ärlig och inte tycker att jag är tillräckligt formtoppad. Tänk om jag hade varit det. Sen när jag möter min supporter, så känns det både skönt och vemodigt på samma gång. Skönt för att jag har sprungit på nytt rekord i härliga förhållanden, men vemodigt eftersom det faktiskt avslutade min tävlingssäsong.

Jag känner mig som en vinnare. Utan tvekan.
Sedan blir det efter överenskommelse, en snabbdusch på hotellet och sedan checkar vi ut för att bege oss till tåget. Den där duschen, som man gör efter magiska lopp. Är alltid så himla härlig och go. Jag får tid till eftertanke och jobba med minnesbilder. För vi ska nämligen till Düsseldorf. På Frankfurts tågstation, så uppsöker jag en McDonalds. Jag måste ha en McFlurry, alltså verkligen måste ha. Det är jag väl värd. Tyvärr för min del, så funkar inte McFlurry-maskinen och det blir bara en burgare. Sedan sätter jag mig så skönt i tågstolen, för att bara få vila. Få njuta.

Jävligt gott och njutbart.
Väl på plats i Düsseldorf på kvällen. Jag bara "älskar" tågstationer, det är så trivsamt. Det är förövrigt en tågstation jag har varit på 4 år tidigare, då jag stannade i Düsseldorf och sedan åkte till Dortmund för att se fotbollen. Efter mycket om och men, så lyckas vi hitta hotellet efter lite problem. Väl på hotellet, så inser vi att det är lite äldre och charmigt hotell. Knarriga trappor och mindre rum. I frukostmatsalen, som ska öppnas dagen efter, hittar vi en söt liten katt som vilar. Sedan går vi och äter på en restaurang (som jag åt på i München förra året). En kombination av god salladsbuffé och en jäkligt stor schnitzel. Perfekt vinnarmåltid helt enkelt. Efter denna, så lyckas jag lokalisera den där McDonalds som jag såg på vägen från tågstationen. Där beställer jag en McFlurry med något kakliknande i och chokladsås. Fyfan, vad god den är. När jag sitter där i ett Düsseldorf i kvällsskrud. Så känner jag mig verkligen som en vinnare. Som aldrig kommer att glömma den här magiska dagen. 2:46 på en mara. Guld!

måndag 2 november 2015

Frankfurt Marathon 2015 - När vindarna viskar mitt namn

Datum: 25 oktober 2015 Distans: 42.195 m Plats: 342 Tid: 2:46:19 (Nytt PB!)

Alla böcker har en början, en mitt och ett slut. Den här "boken" handlar om min löparsäsong 2015. Den började egentligen i början av året med inomhuslöpningen, men egentligen tog den sin början på 25 april-bron i Lissabon i slutet på mars. Det var en lång väntan innan vi fick springa iväg, det var förväntansfullt och jag ville verkligen utforska möjligheterna att slå 1:18:45 som jag hade sprungit på året innan i Prag. Att åka till Lissabon, en stad jag hade besökt 8 år tidigare, för att springa en halvmara, var lite nervöst. Det kostade en slant att åka dit, men samtidigt visste jag att jag hade alla möjligheter att slå rekord. Det är här världsrekordet på halvmaran slogs. Samtidigt var jag bara uppstartsskedet av min löparsäsong. Jag slog dock rekordet, då jag sprang in på 1:17:00 blankt i ett svettigt Lissabon.

Mitten får nog bli Karlstad. Jag hade valt att springa Karlstad för tredje året i rad. En snabb bana och en trevlig stad att springa i. Jag hade slagit mitt milrekord både 2013 och 2014 (eftersom Kvantumloppets bana är för kort, så gäller detta). Jag hade inga stora tankar om att slå nytt rekord, efter att ha drämt till med 34:32 i SM-milen. Där hade jag verkligen gått all in för att fullständigt pulvisera mitt gamla milrekord och äntligen, på riktigt, gå under 35 minuter. Även under loppet hade jag inte större tankar om att slå rekord, men efter ett väldigt jämnt lopp och en monsterspurt (näst snabbaste spurten av alla) så sprang jag på 34:27. Ett fantastiskt rekord och det blev inte särskilt mycket sämre att jag fick äta en supergod schnitzel. Precis som under 2013 och 2014.

Så vad blev då slutet på den här boken? Naturligtvis blir det Frankfurt Marathon. Här kommer den berättelsen. När Andreas återigen bar hela sin värld på axlarna och skulle åter visa hela världen att han hade magin kvar.

Inför: Jag har avverkat det så många gånger i bloggen. Samtidigt som jag tycker det känns jobbigt att stiga upp tidigt, för att åka iväg på mina lopp och framförallt när det handlar om mer långväga lopp. Så tycker jag att jag har en mening med mitt liv, egentligen flera meningar med livet. En av dem är utan tvekan att få springa, att få träna och att få pröva mina vingar på olika sorts lopp. Klev upp i ottan, för att äta en stadig vinnarfrukost och sedan var det att ta sig hela vägen med hjälp av Arlanda Express till flygplatsen. Där väntade ett plan på oss och många andra, som skulle ta oss till Düsseldorf. Precis, Düsseldorf och inte Frankfurt.

När jag letade efter det där avslutningsloppet, så hade jag som ni säkert vet tidigare ett par olika lopp att välja på. Det började med att jag egentligen ville springa Berlin, men jag kom inte med. Så det stod mellan Frankfurt och Amsterdam. Efter att ha kollat på flygresor och hotell. Så var först det egentliga valet, att skippa bägge. Det var för dyrt. Inte för att jag är en snåljåp, men inget passade verkligen för min smak. Till slut hittade jag en sidolösning. Det var att flyga via Düsseldorf och sedan ta tåget till Frankfurt. Bo där en natt, springa loppet, sedan bo en natt i Düsseldorf för att sedermera flyga hem igen. Det blev billigare. Helt klart.

På väg mot nya vidder!
Vi fick landa i Düsseldorf, vilket betydde att det var en betydligt mindre flygplats och mindre hektiskt. Frankfurts flygplats är en av världens största och riktigt stressigt. Så det var skönt att börja lugnt på väg till Frankfurt. Även om tågbiljetterna kostade en bra slant för 1,5 timmes tåg mellan Düsseldorf och Frankfurt, så blev det ändock en behaglig tågresa. Jag gillar som bekant att åka tåg. Det är så pass att jag knoppar gärna till på tåg emellanåt, något som sällan händer på flygplan. Vi träffade på en svenska som hade bott i Tyskland sedan 60-talet, som lovade att kika efter mig på TV:n och heja på mig. Väl i Frankfurt, så orienterade vi oss ganska lätt till hotellet. Strategiskt utvalt för att ligga nära både centralstationen och start- och målområde.

Frankfurt centralstation.
Även om det inte var några långa flyg- eller tågresor, så är det alltid skönt att slänga av sig väskorna på hotellrummet och vara incheckade. Då kan det riktiga äventyret börja.  Vi skulle ta oss från hotellet till expoområdet. Efter att ha försökt få bukt med kartan, så lyckades vi hitta stället. Det var då jag verkligen kände att det började bli dags att peppa upp sig själv, det började bli verkligt helt enkelt. Efter att äntligen fått alla prylar som behövs för tävlingsdagen, så går vi tillbaka till hotellrummet och vi memorerar vägen så mycket som möjligt. Eftersom det är samma väg som ska gås till startområdet. Det är otroligt skönt att ligga i sängen och bara softa, att få försöka avdramatisera hela grejen med att jag ska springa ett nästan 3 timmar långt lopp i en stad jag besöker för första gången (Nåja, jag var ändå på flygplatsen i somras) och avsluta tävlingssäsongen ute.



Efter välbehövlig paus, så skulle vi göra stan och hitta en restaurang att ladda upp det hela med. Vi gick en lång sträcka fram och tillbaka, men vi hittade inget lämpligt matställe. Däremot noterar jag de skyskrapor vi passerar på kvällen, det är lite Manhattanlikt och det är lite småmysigt. Med tanke på att jag annars upplevde Frankfurt som lite "ruffigt", inte charmigt ruffigt som Berlin kan vara. Så vi gick tillbaka i början av vår promenad. Då vi hade sett en restaurang som heter "Meat Room". Nåväl, det får väl gå. Kött är alltid gott. Vi tar en steak, en 300-grammare. Det står klart och tydligt vad en 100-grammare kostar, däremot inte vad en 300-grammare kostar. I vår enfald tror vi inte att priset ska bli per automatik 3 gånger dyrare. När väl notan kommer in, så är det mycket riktigt som så att den har kostat mer än 3 gånger så mycket. Så vi har betalat över 50€ var för måltiden. Det var nog bland det dyraste jag har ätit. Det var förvisso gott och välsmakande, men det var ändå en chock. Det är såna smällar man får ta.

Frankfurt by night!
Mätta, belåtna och smått bestulna spatserar vi hem. Jag kroppstränar för att hålla igång kroppen och känna lite puls. Det känns bra och jag känner mig ladda. Sedan säger vi god natt. Dagen efter, så äter i frukost med ett ganska litet utbud och i en stressig miljö. Jag får ändå i mig det jag tror att jag behöver. Sedan bär det av mot tävlingsområdet. Jag ser många löpare ute på gatorna. Jag börjar långsamt förstå att det är dags nu att tagga igång och fokusera på den långa resan. Det var 5 månader sedan sist jag hade sprungit en mara. Det var jobbigt (extra jobbigt för regnet) och nu var det dags att möta slutbossen. Jag värmde pliktskyldigt upp innan jag ställde mig längst fram i det stora spannet till led. Trots att jag gjorde detta, så fanns det folk som värmde upp framför, som trängde sig in hos oss. Istället för att ta den vägen alla andra tog. Fult gjort. Men inte ovanligt. Sedan tittade jag mig omkring och jag tror inte de flesta var goda för sub 3:15 i det led jag stod i.

Nu jävlar kör vi, allt vad vi har!
Jag skulle dock inte störas utav detta. Utan nu var det jag mot världen. Den slutgiltiga fajten och beviset på hur jag ville avsluta säsongen.

Fortsättning följer...

torsdag 29 oktober 2015



Det kommer en rapport om helgens lopp.

2:46:19. Rekord med över två minuter. Vi börjar så. Sen kommer fortsättningen i helgen.

fredag 23 oktober 2015

När den feta damen sjunger



Nu är vi framme. Slutet på utesäsongen gällande tävlingar. Jag hade sedan länge velat avsluta den här säsongen med ett bättre lopp än Hässelbyloppet, som alla tre gånger hade slutat med en besvikelse. Förvisso sprang jag Tunnel Run förra året, så det var förra årets avslutning får man väl ändå säga. Jag hade en skadeförföljd höst och det loppet, gjorde att jag fick lite upprättelse och framtidstro. Målet var från början att springa halvmaran i Berlin. Jag kom inte med. Det var nog mest Berlins förlust. Så jag valde mellan Amsterdam och Frankfurt att springa en mara i. Efter att ha hittat möjlighet att flyga in via Düsseldorf, så blev det betydligt billigare och mer lätthanterligt.

Att jag avslutar med en mara, gör mig lite småpirrig. Det är inget lopp som du bara springer, utan det är ett äventyr. Som håller på väldigt länge. Du ger dig ut på en resa, som du inte vet hur den ska sluta. Jag har bara sprungit två maror, Stockholm 2014 och Stockholm 2015. Tiderna har blivit 2:52 och nu senast 2:48. Två fullt godkända tider, med tanke på den träning jag har lagt ner. Jag känner mig ganska lugn, för jag få väl säga att jag har lagt ner så mycket träning som jag har haft möjlighet till. Jag har även haft bra tävlingar innan det här loppet. Jag har varit nära att slå milrekordet, jag har slagit halvmararekordet och jag har slagit mitt eget rekord på Lidingöloppet. Då ska det ändå tilläggas att jag inte har känt mig formtoppad helt än, men jag måste nog ändå ha lyft mig väsentligt.

I helgen avverkade jag två 3-milapass. Under lördagen sprang jag 34 km och på söndagen sprang jag 30 km. Tuffa pass, dessutom med innebandymatcher under söndagen på köpet. Så jag var lagom mör i kroppen och jag kan inte påstå att jag var supertaggad när jag visste att jag skulle ta helg. Samtidigt så ska man göra jobbet och det gjorde jag. Sen har jag haft några ytterligare långpass. En mara är trots allt en mara, vad som helst kan egentligen hända. Vad jag siktar på. Lägsta målet är såklart att passera sub-3-gränsen och sedan jobba mig neråt beroende på hur formen står just då. Frankfurtmaran är snabbare än Stockholm, betydligt snabbare. Så ni förstår säkert vad jag vill. Jag är dock en jävligt ödmjuk jävel, så jag säger inget.

Vi hörs och ses!

torsdag 22 oktober 2015

Livet utan får



Jag har älskat att springa pass ute i skogen. Med tanke på att man är så van med att det händer mycket hela tiden, det är många intryck varje dag samt att man har ett otroligt stort informationsflöde som man hela tiden ska sålla ur. Att få ynnesten att springa i skogen, att få njuta av att se all natur och bara få vara sig själv. Ingenting som ska störa en, utan jag är alltid ute på ett äventyr. Jag ska inte påstå att det finns så mycket annat som pockar på, som måste göras. Jag har åtminstone slutat ta med jobb hem, i stort sett. Det var jag dålig på tidigare, men det har blivit betydligt bättre. Jag har dock ALDRIG hoppat över ett pass för att jag har för mycket att göra på något annat sätt. Trots att jag har varit svintrött och haft saker på mitt bord som har behövt göras, så har jag alltid sprungit.

Anledningen är att jag mår så bra. Efter passet, blir jag lite piggare och känner mig stark. Oftast blir det lättare för mig att ta tag i uppgifter, med vetskapen att jag har givit mig friheten att få springa ett pass. Det finns anledning till att jag känner mig på bra humör mycket mera ofta nu än innan jag började springa. Att jag dessutom har nya mål och lopp att springa, då går det inte avvika från något pass. Jag vill vara redo, jag vill utvecklas och jag vill känna kraften ånga med mig.

Något som har förstärkt mina träningspass är fåren. Jag har haft turen att se hästar, som ger mig kraft och lugnhet ute på mina pass i sina hagar och i spåret. Något som har dykt upp från ingenstans (?) är fåren. I en hage så står de där, de där fåren. Jag ser inte fåren så bra, eftersom de är på ett långt avstånd. Min syn är inte den bästa, men de står ändå där. De ger mig ännu kraft och lugnhet att se de där fåren. Hur många har den turen att se både hästar och får varenda gång. Nu barkar det snabbt mot vinter och jag misstänker att jag inte kommer se dem på ett tag. Det är tråkigt, men livet går vidare, med eller utan får.

tisdag 20 oktober 2015

Å-stadsloppet 2015 - När ett litet steg är ett litet steg

 
Datum: 10 oktober 2015 Distans: 10 km Plats: 2 Tid: 35:25


Jag kan tycka att höstsäsongen är lite sorglig. Man tränar och springer hela vintern för att dag för dag se fram emot första utomhusloppet under våren, sedan rullar det på med lopp hela tiden. Även om det dessutom är ett uppehåll under sommaren för en, så kan man springa egentligen när som helst på dygnet. För det är nästan helt ljust och graderna är många (åt rätt håll). Utöver detta, så vet man att man har höstsäsongen som kommer senare. Kort och gott, det en intensiv säsong med många härliga stunder som väntar i och med alla lopp samt träningspass.

När höstsäsongen kommer, är det mindre lopp om man jämför den med våren. Dessutom så är det mindre ljus på dagarna samt så blir det kallare för varje dag. Det går fört fort, så innan jag hinner säga "fekaliekarta", så går vi in i vintern. En årstid jag också gillar, fast inte av löpmässiga skäl. Det är rått ute då och sen kommer snön som blir ett ok att bära, svår att springa i om man som jag, springer i skogen. Förvisso är det småkul med ett par inomhuslopp. Men det är väl allt. Nej du, hösten slår en ganska omedelbart på fingrarna för att fungera som en väckarklocka. Att ännu en säsong lider mot sitt slut.

Inför:Jag vet med mig att jag kan känna mig lite smågnällig de gånger jag har ett lopp, som innebär ett resande av något slag. Framförallt om det innebär tidiga sänggångar och tidiga uppvaknanden på helgen. Jag har offrat så mycket, på så många helger för att springa lopp. Ibland är det bara en mil och det kan jag spendera än större del av dagen med. Jag förstår om många upplever att det är småsjukt, för jag kan känna så själv. När folk nyfiket frågar sig för angående mitt löparintresse, så blir det ibland lite förvånande blickar när jag säger att jag springer uppemot 20-25 lopp per år av olika längder. Jag är dessutom inte elit, hur orkar jag och varför undrar man då?

Den frågan har jag nog ställt mig själv ett antal gånger. Svaret kan inom mig variera, men andemeningen blir ändock densamma. Jag mår så himla bra. Jag är på ständig jakt att uppfylla vissa saker inom mig.

- Jag vill vara hälsosam och känna mig tränad. (Check)
- Jag vill hitta en enkel träningsform som utmanar mig rent fysiskt (Check)
- Jag vill jobba med mål och ständigt bli bättre (Check)
- Jag vill besöka olika platser som en rockstjärna (Check)
- Jag vill fortsätta utveckla min karaktär och mina principer (Check)

Löpningen uppfyller alla dessa mål. Det är därför jag oftast när jag är på arbetet, utöver att det är kul att arbeta, känner mig glad. Jag är full av idéer och jag mår för det mesta väldigt bra. Löpningen har en stor betydelse i detta. Människor kan leta många år innan de "hittar sin grej". Jag har hittat min grej. Jag är helt enkelt en löpare. En som gillar att springa och springa på tid. Så är det bara.

Oavsett hur jag känna mig under dagen för ett lopp, så är det dessa punkter som ständigt finns inom mig. Så, när jag vaknade i en lagom tid, för att påbörja resan mot Örebro. Så undrade jag varför jag hade valt att frivilligt åka till Örebro för att spendera en större del av lördagen där, för att springa bara en mil. Anledningen var simpel. Jag var trött på Hässelbyloppet, då jag under samtliga tre gånger, har gjort dåligt ifrån mig. Sen ville jag få till ett långpass under helgen, så då kunde jag springa det under söndagen. För att springa ett långpass på fredagen vill jag inte, då den är helig för mig och springa på lördagen, dagen innan ett lopp, är en dålig uppladdning.

Här har vi några minnen, det blir ett till idag.
Dessutom gillar jag att som bekant att åka tåg. Så jag åkte till Örebro utan några större tankar. Jag upplevde själv att mina resultat under träningspass var sisådär. Jag hade varit förkyld fram och tillbaka, jag kände inte den där "geisten" i mig heller. Vi var på plats rätt så tidigt, vid en välbekant friidrottshall, nämligen Tybblelundshallen. Där hade jag varit förut och sprungit tre inomhuslopp. Det var faktiskt där jag gjorde min debut. En hall som väcker goda minnen, utan tvekan.

Jag efteranmälde mig och sedan satt vi och tittade på min 5 km-loppet som började tidigare, där fick jag chansen att se Johnny knäcka 17-gränsen och göra ett bra avslut. Vi träffades senare en stund innan jag skulle ut och värma. Kul att få snacka i egen hög person, vi har gått som två katter kring den heta gröten. Även om vi har sprungit samma lopp förut, så vill jag ha en riktigt fajt oss emellan. Trevligt var det dock. Trots att jag hade gått på toa i god tid före "rusningen", så behövde jag återigen gå när det återstod dryga halvtimmen kvar. Problemet var att samtliga dassportaler hade för lång kö. Jag fick helt enkelt ära Örebro med sin egna variant av fekaliekarta. Så kan det gå, när köerna är för långa samt tiden börjar bli knapp. Mer bajamajor helt enkelt. Sedan var det bara att göra sig redo för att springa sitt sista milslopp för säsongen. Ännu en dag på jobbet helt enkelt.

Ännu ett lopp.

Under:Jag var lite småfrusen vid start, sedan försökte jag hitta en bra lucka i startfältet för att ge mig iväg. Det började lite småtufft med en liten backe, sedan var det bara att springa. Vi var en del som skulle springa och det var både löpare för milen och halvmaran som sprang samtidigt. Jag hoppades att jag skulle få en bra skjuts utav någon. Jag kände mig inte trött eller att jag var kraftlös i benen. Men jag kände däremot ganska omgående att jag inte hade den där extra energikicken, som får mig att känna mig oövervinnerlig. Jag pressade ändå på så mycket det gick.

Det var småtrevliga miljöer, som andades höst och en ganska tydligt besked att säsongen barkar mot sitt slut. Inte alls lika mycket folk som i Hässelbyloppet, vilket var ganska skönt. Då jag upplever att det är lite väl hetsigt i början av loppet framförallt. Däremot så blev det alldeles folktomt när jag vek av för "bara" 10 km. Ingen framför mig på långa vägar och det var svårt att avgöra var någonstans jag låg, sen var det någon långt bakom mig. Det som kunde vara värt att ta upp i händelseväg var att några löpare sprang fel. De sprang till vänster och över en mindre bro, vilket skapade osäkerhet för min del också. De kom dock överens om att de hade sprungit fel och en som hängt med dem, tröttnade rejält och jag kunde avlägga distans från han. Tråkigt för han, roligare för mig. Den enes bröd osv.

När jag hade avvikit från halvmaranissarna, så blev det ensamt och jag hade ingen att få draghjälp utav. Så tempot blev utan tvekan lidande, trots att jag hade ganska bra fart. De är när man som är tröttast och har en avsaknad av energi, som det är skönt att ha en piggare rygg lite längre fram i horisonten som du kan skugga och sedan spurta förbi i slutet. Det är min devis helt enkelt. Det finns inget skönare efter en hård och tuff mil, att nå den sista kilometern. Sedan insåg jag att vi började närma oss på riktigt. Det som är lite fränt med det här loppet, är att målgången sker inne i Tybblelundshallen. För att känna publikstödet i hallen, så gjorde jag något helt unikt. Hör och häpna, jag lyfte av hörlurarna strax innan jag sprang in i hallen för att spurta i mål. Bara en sådan sak.

Kameramannen hängde inte med när jag spurtade in i mål.

Efter:När speakern skrek ut att jag var på andraplats vid målgång, så blev jag glad inombords. Förvisso var tiden 35:25 ingenting att skryta med, men en andraplats är en andraplats och det går inte att sudda bort. Jag har kommit tvåa tidigare i Örebro, när jag sprang ett inomhuslopp (Det var även den gången lite oväntat). Tröttheten greppade tag i mig, jag kände mig lite besviken först att jag inte hade en ännu snabbare tid. Samtidigt fick jag vara nöjd över en andraplats och hade jag haft lite mera kraft samt någon att stalka, så hade vi fått utan tvekan, se en tid under 35 minuter.

Ingen medalj dock, vilket jag tycker var lite snålt för 400 i efteranmälansavgift. Eller missade jag den grovt? Jag klagade när jag sprang Sicklaloppet utan att få en medalj, jag fick ett svar från tävlingschefen själv här på bloggen. Till slut blev det en medalj. Jag hoppas att det en liknande effekt av att jag skriver här. Jag. Vill. Ha. Medalj. Så. Sedan satt jag lugnt och försiktigt, åt lite risi-frutti och hämtade andan.

Lunny (till vänster) och Andreas (till höger)...
Efter detta åt vi en sen lunch/tidig middag beroende hur man räknar. Det känns alltid gott att få i sig något mastigt, när man har sprungit ett lopp. På vägen hem i tåget, så fick jag en chans att fundera om det blev som jag ville. Jag ville alltid mera, hela tiden. Samtidigt får jag vara nöjd, att jag under en "normaldag" springer såhär. Förra året, så hade detta var ett nytt rekord på milen, nu var jag inte ens "peakad". Alltid något. Vi rullar vidare, eller rättare sagt springer vidare.


tisdag 13 oktober 2015

Lidingöloppet 2015 - En gång är ett helvete, två gånger är rena sinnesfriden

Datum: 27 september 2015 Distans: 30 km: Plats: 179 Tid: 2:03:33 (Nytt PB)
Mer bilder kommer under morgondagen!


Det är betydligt lättare att springa än att skriva. Mina blogginlägg har som jag tidigare både skrivits om och säkert har det märkts, de har blivit mindre och kommit mera sällan. Det är en medveten strategi på olika nivåer. En nivå är att det hjälper mig att fokusera på annat i min vardag. Löpningen har tagit en stor plats, men aldrig så pass att det har blivit en stor börda i mitt liv. Det har väl ganska tydligt framgått att jag har haft mina trötta perioder, då jag verkligen inte har varit sugen på att träna löpning. Samtidigt har jag i stort sett aldrig hoppat över ett pass för att jag inte orkar eller har lust. Utan det har enbart handlat om att på något sätt varit så pass skadad eller sjuk att det inte har funnits någon mening med det.

Det kan ha hänt att jag på något sätt har skurit ner pass med några kilometrar om jag verkligen inte varit i form eller varit allmänt småseg i kroppen, men mer än så har det aldrig varit. Blogginlägg är en förlängd i löpandet. Det började som en kul grej i början av min löpkarriär. Jag hade aldrig bloggat i stort sett tidigare. Det blev ett utmärkt tillfälle att göra det, samtidigt som jag främst ville föra dagbok över mitt liv som löpare. Då i början, så visste jag inte vad den här resan skulle ta mig. Men nästan 3,5 år senare, så har jag sprungit många mil och uppnått mycket under min tid som löpare. För att jag ska ha tid att njuta av andra saker i livet och få ett andningshål har jag medvetet alltså dragit ner på bloggandet, däremot kommer jag inte att släppa det helt. Jag vet att det finns en hel del som läser och samtidigt så skulle jag göra mig själv en otjänst ifall jag hade helt plötsligt skulle släcka ner bloggen.

Inför:
Lidingöloppet är en sådant lopp som är ganska klurigt att förbereda sig inför och vad menar jag då med detta? Förra året sprang jag Lidingöloppet för första gången och vi kan väl säga att det var med skräckblandad förtjusning som jag sprang loppet. Dels var jag rätt så trött mentalt och sedan så kändes 3 mil i skogen som något jag hade velat stå över. Samtidigt så är Lidingöloppet ett lopp som du ska springa om du håller på med löpning och då är det inte mycket att göra åt den saken, mer än att testa. Det loppet gick bra och jag sprang på 2:07. Jag var givetvis väldigt nöjd och stolt, samtidigt som jag lovade att stå över Lidingöloppet i år. Så blev det inte och det var bland annat beroende på att jag inte kom med i Berlinmaran, som det blev aktuellt igen och då fick det bli så helt enkelt.

Frukosten slank ner och jag kände mig smått laddad. Jag hade ändå gjort det här förut, så jag hade god koll på vad som väntade mig. På vägen dit, så fanns det inga speciella tankar egentligen. Ungefär som vanligt, jag är aldrig sådär superenergiskt pepp när jag är på väg till ett lopp. Även om jag någonstans i mig, givetvis har satt upp mål och kommer kriga hårt för att nå det i så fall. I år hade jag dessutom fått äran att starta i 1A, istället för 1B. Jag mindes hur hysterisk starten var och att byta upp sig en grupp, kanske skulle göra att jag fick lite mera sinnesfrid? Hoppas kan man alltid. Väl på plats vid IP, så ställer jag mig i kö för att gå på bajamaja. För att "ladda", där jag brukar långsamt bygga upp mitt mentala spel. Även om mycket sitter i ben och kropp när du ska springa, så är mycket av ett sådant här långlopp beroende på hur du hanterar det mentalt. Klarar du inte av det, så finns det risk att du saktar ner eller i värsta fall stannar. Fast det är Andreas vi pratar om, så det ska inte vara aktuellt.

Sedan beger vi oss till startområdet. Det är en marsch, där det verkligen går upp för mig att jag kommer att springa 2 timmar i ett lopp som kräver att du inte väl förberedd. Att du helt enkelt har gjort din läxa. Jag läser ofta att det finns människor på löparforum, som nästan raljerar hur lite träning de har inför längre lopp och genomför (eller försöker genomföra). Idiotiskt. Finns ingen njutning i det hela. Löpningen är förbannat simpel. Du tränar och tiden som du får är mångt och mycket baserat på hur du har tränat. Sen finns det självklart andra faktorer att ta hänsyn till, men det är din träning som avgör. Därför har jag stegvis utökat min träning på alla sätt och vis, utan att nagga på min balans med det övriga livet.

Laddad till tusen.
Sedan när det är ungefär 40 minuter till start, känner jag hur jag blir nödig igen. Det snurrade runt en fekaliekarta tidigare över att det är många som skiter i tävlingsområdet i samband med det här loppet. Jag är skyldig, jag gjorde det, den här gången också. Jag ska dock säga er. Det är helt jäkla omöjligt att få tag i en bajamaja. De är få och kön är hur lång som helst, jag får rännskita av att känna stressen tillta ifall jag står i en långsam kö till fåtal bajamajor. Skogen blev naturligt och jag gjorde mitt för att fekaliekartan skulle bli fulländad. Jag skäms inte, jag är människa och jag tänker inte springa nerbajsad. Så det så.

Jag träffade på lite olika människor innan start, bland annat Josephine Ambjörnsson som knackade på min rygg. Alltid trevligt att få prata med en bloggkollega. Hon var trevlig, ingen anonym näthatare helt enkelt. Sedan gjorde jag mitt bästa för att stänga in mig in min bubbla och förbereda mig för den stora resan.

Nur kör vi!


Under:
Starten är precis som den var förra året. Smått kaotisk. Det är inte som din average-stadslopp, där du springer rakt och sen kör du på ifall du redan är långt framme. Här är det som ett klassiskt vikingaslag, där alla rusar mot allt och alla. Det finns precis som tidigare ingen chans eller tillstymmelse att få en jämn takt från början. Det var bara att göra som alla andra och kötta på så gott det gick. De första kilometrarna är som de är och efter det, då började loppet på riktigt. Håll höger fungerar inte, håll vänster fungerar inte. Move, maddafakkas, funkar på mitt sätt. Tror jag.

Det är bara att köra!
Det som jag är mest glad över att jag kände direkt att kroppen hade en bra dag. Jag körde inte för hårt samtidigt som jag tyckte att kroppen stämde bra överens hur knoppen ville att det skulle vara idag. För är det värsta jag vet, är det att köra ett långlopp som exempelvis en halvmara och sedan känna ganska omgående att du inte har en chans att nå ditt uppsatta mål. Det som är det bästa med Lidingöloppet, är att jag upplever att km-skyltarna kommer ganska tätt. Det är inte så att det står fel, utan jag menar att Lidingöloppet är rätt så trivsamt när du hittar ditt tempo och startfältet har börjat sprida ut sig lite. Det betyder att du inte känner samma typ av stress att hinna från ena km-skylten till nästa. Jag har bara förra årets tid att försöka slå och med stil samt finess så kommer det att ske.

Jag ligger ganska bra till, rent tidsmässigt. Under ett bra tag ligger jag t o m under 4 min/km. Det spricker till slut och det var väl rätt så väntat ändå. För det är det som är rätt mystiskt med det här loppet. Jag vågar inte ta ut mig. Jag vågar alltså inte köra hårt från början och hålla mig till det, för att jag vill spara mig längre fram för att klara av de backar som kommer att uppstå. Det är lite småfegt. Jag gjorde inte så under marorna, men samtidigt vet jag att den här banan kräver sin gubbe och gumma för att det ska bli bra i slutändan. Den dagen jag springer ett Lidingöloppet och jag tar i hela vägen, då kan vi se på ännu större och magiska saker.

Lidingöloppet i sin helhet är en trevlig upplevelse. Jag tycker att det mesta rullar på fint med banan. Ibland blir det småtrångt, även för en löpare som löper ganska fort som mig själv. Framförallt i uppförsbackar, kan det bli svårt att passera. Jag är oftast en bättre löpare i uppförsbackar än många har jag förstått. Däremot så är jag en betydligt sämre löpare i nedförsbackar. Det finns några helt galna nedförsbackar, som folk far fram som uppgraderade Ferraribilar och där känner jag mig snarare som en Volvo 240, som gärna tar det lugnt och vill undvika en krasch rakt in i närmsta stenblock.

Den sista milen är tuff, men det är jag också. Jag har skrivit det så många gånger nu, under många rapporter från de olika loppen. Men jag är verkligen otroligt glad att jag har funnit löpningen och genomför den här typen av lopp. Det går inte att komma ifrån. Även Abborbacken där många går upp, susar jag på, betydligt bättre den här gången än förra. Trots att det suger lite i benen, så går det riktigt bra. De sista kilometrarna som återstår här, är ren njutning. På något sätt. Att inse att man till slut är på raksträckan mot mål och slår sitt rekord. Det är, mina damer och herrar, en del av att omfamna livet.

Jag och "Nino"
Efter:
Målgång. På tiden 2:03:33. Förbättring med 4 minuter ungefär. Det fanns inte riktigt på kartan att det skulle gå så bra, men samtidigt har jag lärt mig att ingenting är möjligt, så länge du tror på det själv. Det gäller att du låser upp den kraften inom den, att du känner att du gör bra ifrån dig på loppen innan samt att du har bra träningspass som du aldrig ställer in. Det finns träningspass jag har hatat så himla mycket, både innan och under. Men efter känner är jag alltid stolt.

När jag till slut stannar och ska gå, inser jag att jag har en enormt värk i benen och det är nästintill omöjligt att gå ordentligt. Även om det är galet, så tycker jag samtidigt att det är skönt. Jag är dock en småsjuk jävel som finner en viss smärta och träningsvärk som någonting skönt. Även om det måste se väldigt konstigt ut, så njuter jag av den sköna känslan med den där vetskapen att jag har gjort något jag har aldrig gjort förut. Slagit rekord i LL. Den där personen, som spelade låg nivå-innebandy och åt chips under helgerna. Inga mål med träning eller visioner. Det där är gammal skåpmat, vi vet alla vad det handlar om. Karaktär. Om du inte har den, får du bygga den och det är nu.



Eftersom det var ett tag sedan som jag sprang loppet, så minns jag inte riktigt vad som hände sen. Jag tror att jag åt en McFlurry. Det måste jag ha gjort, jag måste ha köpt en. Med tanke på min prestation, så var jag banne mig värd en McFlurry. Jag tror att jag tog en med Daim och chokladsås. Jag fick ingen chokladsås, det kan till och med vara så att det var tajt om tid till ett visst tåg skulle komma och jag orkade inte stå och debattera om det. En McFlurry fick jag nog, visst var det så. God som attan var den. Sedan var det så skönt att få komma hem, att få lägga sig i ett varmt bad. Ungefär som en kryotank och njuta. Drömma sig bort till en plats, där jag är kung. Vänta nu, jag är kung här och nu. Då behöver jag inte drömma mig bort. Inte alls. En dag som aldrig fick försvinna.


lördag 10 oktober 2015

Från Å till Ö

Igår blev det inget sådant här "Inför"-inlägg. Jag tänkte på det under torsdagen och sedan glömdes det bort. Hur man nu kan glömma bort, det vet jag inte. Som ni säkert har märkt har det bloggats mindre och betydligt mera långsamt så att säga. Det är en medveten strategi. Av den enkla anledningen att jag just inte alls lika sugen på att blogga, men samtidigt vill jag inte pausa helt. Utan den får fortsätta vara min ventil, när jag har lusten. Förhoppningsvis hoppas jag självklart att jag återfår mera lust och energi inför att blogga, så att jag kommer upp i någorlunda nivå. Deppa inte, utan ibland så får man låta det gå på sparlåga för att eventuellt resa sig igen. Jag sitter trots ändå allt, bara kort innan jag ska åka iväg för dagen. Så bloggen betyder något kan man säga.

Vad händer idag då? Jo, idag åker jag till Örebro igen. Jag har varit där 3 gånger tidigare och sprungit Örebro Indoor Games (2 gånger) och Vinterspelen (1 gång). Det är alltså inomhuslopp. Nu åker jag till Örebro för att springa utomhusloppet Å-stadsloppet. Det blir en tävlingsmil. Den sista för säsongen. Samtidigt som jag tycker att det är lite tråkigt och sorgligt, så innebär det här att jag sätter punkt för miltävlandet. Jag har trots allt haft flera bra millopp, där jag tryckt tiden under 35 minuter. Jag ska säga trots att jag har gjort fina resultat i Köpenhamn och på Lidingö, att jag inte upplever mig själv vara i toppform. Även om jag inte är så långt därifrån, så är jag inte i mitt bästa slag. Det har varit lite krassliga tider, jag tycker att passen har varierat kraftigt utifrån hur jag har velat ha dem och efter en fin säsong, är man lite mentalt trött.

För det ska jag ge mig själv. Jag har varit duktig på att göra mina träningspass och egentligen aldrig välja lättjan före. Det är jag stolt över. Jag har jobbat med min karaktär så länge och jag känner verkligen att jag hugger i hela tiden. Oavsett väder och humör, så kör jag. Det känns skönt.

Så vad tänker jag om dagens lopp?
Ingenting särskilt egentligen. Mer än att jag vill avsluta i stil. Det sägs att det ska vara en ganska snabb bana. Så 35 minuter förväntar jag mig, sen får vi se. Jag kommer skriva om det i bloggen...någon gång.

tisdag 6 oktober 2015

Fortsätt, berätta om Köpenhamn del 2 av 2

Datum: 13 september 2015 Distans: 21.097 km Placering: 158 Tid: 1:16:35 (Nytt PB!)

"Pappa. Kan du fortsätta berätta om den där Köpenhamn-sagan?"
"Nej, jag vet inte. Jag måste göra annat, min son"
"Det där har du sagt i över en vecka, du har faktiskt lovat att fortsätta"
"Okej då."

Ja, senast jag berättade sagan så somnade du. Men Andreas skulle precis starta loppet. De där magiska minuten innan start. Det känns som att tiden står still, på något vänster. Det finns ingen nervositet i kroppen. Samtidigt flödar många tankar om hur loppet ska gå. Det finns bara ett resultat när det är över. Det är det man kommer att få förhålla sig till, när allt är över. En märklig känsla, som de som springer många lopp känner igen sig i. Dessutom hade han "olyckligtvis" blivit dansk. Kanske skulle det ge honom oväntad kraft från ingenstans? 
Sedan gick starten och det var bara att köra. Det Andreas kände var att det skulle bli ett tufft lopp. Han var kraftigt förkyld, det hade regnat och han kände sig trött i kroppen rent allmänt. Samtidigt kan man inte pumpa sig full med massa negativa tankar strax innan och i inledningen av loppet. Det är totalt förbjudet. Starten kändes fullt godkänt. Andreas hade nekat att ha på sig tidsband för att komma under en viss tid, det räckte att ha koll på var man skulle befinna sig var 5:e kilometer. Loppet löpte på rätt så väl de första femman. Det som kändes bra var att jag på förhöjd visste att banan var riktigt snabb, det gynnades jag av, trots att jag inte stod på min absoluta formtopp. Det gav en viss förhoppning att det skulle kunna sluta väl, med lite tur.

Första 5 gick på 17:25. En smått ofattbar tid, på ett sätt. Med tanke på hur Andreas känslor var innan loppet. Det är en tid som skulle vara fullt godkänd och mer därtill om det bara hade varit ett 5 km-lopp. Sedan skulle mer än 16 km löpas till för att det skulle bli färdigt. Regnet hade sedan strax innan starten helt upphört och det var egentligen ett rätt så bra löparväder, förutom att det var lite småkyligt efter att ha stått mitt i regnets nedslag under en period.



Det fanns egentligen inte alls så mycket att säga om banan, utan den var platt som en pannkaka och det var bara att löpa på. Jag vet att Andreas vid vissa tillfällen kände sig lite småseg i kroppen, men han resonerade som så att han har åkt hela vägen till Malmö och Köpenhamn med flyg samt sovit på hotell, så var det bara att ge allt och lite till. På något sätt, så är det essensen av löpning. Att kriga på, när det som är som allra svårast. För varje steg växer man.

"Pappa. Nu börjar du igen..."
"Med vad?"
"Ja, du får det låta som att det var DU som sprang"
"Nej, eller...jag har sett det på TV. Det har sänts så många gånger, eftersom det anses som ett av de finaste ögonblicken någonsin i svensk löparhistoria"
"På riktigt?
"Ja, det är sant. Jag har sagt att Andreas inspirerade hela löparvärlden till nya stordåd"
"Fast du har ljugit förut, du sa att alla svältande människor blev mätta och att alla krig slutade. Alla blev lyckliga...?"
"Ja, så var det faktiskt. Hela världen stannade upp när Andreas sprang. Som Ingemar Stenmark eller Björn Borg, för Sveriges del ännu längre bak"
"Vem är Bingmar och Jörn Borj?"
"Oj, det var länge sen. De höll på med andra sporter som inte finns längre."
"Jaja, fortsätt"

Andreas går alltid in med ett tydligt mål och sedan får den aktuella dagsformen avgöra för han, hur mycket han ska våga satsa på just det aktuella målet. Trots allt som gick emot han, så var målet rätt tydligt för dagen och det var att slå ett nytt rekord trots allt. När han kom till 10 km låg han på 35:34 och det var fortfarande tillräckligt för att slå ett nytt rekord. Sedan började det gå trögt, mycket trögare. Helt plötsligt kände han hur rekordet långsamt höll på att försvinna. När han passerade 15 km-skylten så var det tydligt: 54:22. Med tanke på att Andreas långsamt blev tröttare och tröttare, energin fanns inte riktigt där längre och han förstod att det inte skulle bli nytt rekord idag.

Samtidigt så kände han långsamt att det bara var 6 kilometer kvar och hur skönt det vore att komma hem till lägenheten utanför Stockholm, för att bada. För att njuta. Oavsett hur det skulle sluta. Det var då det hände, min son, det där magiska. Det som vi fortfarande pratar om, efter många år. Kraften hände. Trots att det inte fanns någon energi, så började han, trots uppkomna illamåendeskänslor, att öka takten. För varje kilometer, så skrattade Andreas till. Nu var målet nära och det fanns faktiskt realistiska möjligheter att slå rekordet. Trots att han hade gett upp det helt mellan 10-15 km. Den passagen, nu var det andra bullar.

När rekordet var inom räckhåll, så fanns det där och då inget som enligt honom slår löpningen överhuvudtaget. Det blev inte mycket till spurt i slutet, även om det hade känts som en spurt hela vägen från 15 och framåt. Ett magiskt lopp, var till ända.



Väl i mål, så kom den där känslan. Som om du har bestigit ett berg. Där står du högst upp och känner dig totalt oslagbar. Det var inte meningen att han skulle slå rekord den dagen. Framförallt inte hur förspelet såg ut. Han gjorde det, för han har kraften.

Nöjd som få...
Efter detta var det snabbt som tusan att skynda sig till tåg, kasta sig mot flygplatsen. Det var inget "stå-och-njuta"-ögonblick, utan hela hemresan fick ägnas åt att faktiskt tänka på hur det kunde bli så här bra. Andreas hade enligt han själv inte tränat, så att han skulle kunna slå ett rekord helt plötsligt. Fast det går, bara man vill. Efter en lång hemresa, så öppnande han dörren till sin lägenhet och tappade upp ett bad. Där och då, var ett varmt bad det bästa han visste. Att han sedan skulle orsaka totalt löparkaos hela världen efter detta, det min son, det tar vi inte nu.

"Zzzzzzz...."
"Ja, just det. Precis så. God natt, min son"
 

lördag 26 september 2015

Det kommer bli tufft - men jag är beredd



Dags för nästa lopp. Ett lopp som är för de med lite skinn på näsan och avsaknad av något innanför pannbenet - nämligen Lidingöloppet. Det är väl egentligen ett måste att springa det här loppet någon gång i sitt liv. Det var något jag gjorde förra året. Det var inte direkt med någon större förväntan eller längtan som jag ville springa det loppet. Samtidigt hade jag en skadefyllt höst förra året och det fick bli ett lopp ändå. Jag sprang på 2:07. Inget jätteresultat, men jag blev ändå nöjd. Jag kämpade och köttade mig igenom hela banan, framförallt tog jag hand om Aborrbacken och andra uppförsbackar på ett bra sätt. Jag var inte formtoppad inför det loppet då.

Frågan är om jag är formtoppad nu? Trots att jag slog ett nytt rekord på halvmaran för snart 2 veckor sedan, skulle jag nog säga att jag inte har nått högstanivån efter sommaren egentligen. Jag åkte dessutom på en öroninflammation, som gjorde att jag fick besöka närakut samt att jag t o m avstod ett löppass (det sker som ni säkert förstått, väldigt sällan). Jag sprang sedan ett nästan 3-milapass ändå, strax efter att infektionen hade gått ut och sedan har jag sprungit 2 pass till. Jag har inte känt samma energi, men jag har inte samma problem med foten (för tillfället) och jag borde rent hypotetiskt ligga något steg före nu i formnivå än vid samma tidpunkt förra året.

Så vad siktar jag på? Faller alla bitar på plats och jag får en bra start, att jag kommer in i ett bra och behagligt tempo, så siktar jag på att slå 2:07. Sedan med hur mycket är rätt oväsentligt. För när man får en infektion i kroppen, som i det här fallet var öroninflammation (som säkert Köpenhamn hade en del i), så blir man ödmjuk. Man är helt enkelt rätt övertygad om att det kommer dröja innan man är tillbaka på banan igen. Det är väl det jag ska ta reda på imorgon, se hur mycket av den där kraften som jag drog till med i Köpenhamn. Jag försöker alltid att vara optimistisk även för morgondagen, jag ska försöka njuta delar av loppet och förhoppningsvis kan jag efteråt känna en viss stolthet och glädje över det hela.


onsdag 23 september 2015

Snälla, berätta den där om Köpenhamn! del 1 av 2




"Pappa, läs en saga för mig!"
"Jag vet inte, vad ska jag läsa? Jag har läst alla de vanliga, flera gånger"
"Berätta om den där legendariska löparen."
"Du menar han som åkte ner till Köpenhamn?"
"Ja, precis den. Den är bäst."
"Har du inte tröttnat än? Den har jag läst många gånger." 
"Neeeeeeej, läs den nu pappa, jag tröttnar aldrig"
"Okej, då kör vi då"

Allt börjar med den där löparen, han heter Andreas som du vet. I många år var han sådan där vandrare, en tänkare, som tänkte mycket. Men som aldrig kom fram till något. Han visste inte vem han var eller vad han ville. Fast han ville så gärna bli någon eller något. En dag fick han en snilleblixt han skulle springa ett lopp. Från ingenstans. Han hade visserligen sprungit eller rättare sagt joggat ett par gånger, men det var inte så allvarligt. Nu ville han pröva på att springa ett lopp. Två dagar senare stod han där, på startlinjen i Skärholmen och sprang på tiden 20:10.

"Pappa, det där är fel. Han fick 20:05. Du säger alltid fel"
"Ja, fast, från början var det faktiskt 20:10 och sedan blev det 20:05 i resultatlistan"
"Men visst är det en ganska bra tid, pappa?
"Ja, den var jättebra. I alla fall för att vara första loppet"
"Fortsätt nu. Hoppa till Köpenhamn nu."

Andreas hade åkt ner till Köpenhamn i mitten av september 2015. Han hade valt att tacka nej till Stockholms halvmara, för att springa i Köpenhamn. Han hade hört att Köpenhamsbanan var snabb och han var ganska trött att springa Stockholmsvarianten tre år i rad. Han åkte till Köpenhamn med sin störste supporter, de åkte ut till Köpenhamn för att hämta ut nummerlappen. De åkte direkt från flygplatsen ut till en tunnelbanestation, sedan tog det en väldigt lång tid innan de var fram. De irrade för långt, innan man förstod att man var framme. Väl på plats, så hämtades nummerlappen ut och det var inga konstigheter. Efteråt, så åkte man till Malmö. Hotellet var inte så svårt att hitta för de låg nästan precis när man klev utanför stationen i Malmö. Det gick in, checkade in och så. Båda tyckte att det var rätt så skönt att få vara på plats. Sedan gick de ut och skulle äta lunch, det blev på en italiensk restaurang. Andreas åt en lasagne. Riktigt gott tyckte han.

Till slut irrade de sig tillbaka till hotellrummet, där Andreas kollade fotboll på telefonen. Om jag inte minns berättelsen fel, så var det en toppmatch i fotbollsallsvenskan det året. Jag minns inte så väl, fotboll var lite större på den tiden än idag.

"Menar du att fotboll var lika stort som löpning är nu?
"Nej, fotbollen var då världens största sport"
"Fast, pappa, löpningen är väl störst nu?"
"Ja, precis. Nu är de fler som håller på med löpning än fotboll"
"Tack vare Andreas?"
"Bland annat, ja. Han hade många supportrar i Sverige och hela världen. Till slut så..."
"Så vadå, pappa?"
"...så ville alla börja springa. Hela världen blev helt galna av alla hans eskapader. De ville springa, hela världen drabbades av löparfeber"
"Feber, är inte det något dåligt, pappa?
"Inte när man säger såhär, det betyder bara att blev helt tokiga i löpning, ungefär.
"Okej, fortsätt nu"

Sedan efter matchen, så åt de på en av hotellets närliggande restauranger. Alltså middag. Det var dyrt, men gott. Efter middagen ville Andreas ta lite egen tid. Så han gick ut på en egen promenad, han ville känna på kvällsdoften och skingra sina tankar. Andreas var rätt så förkyld och kände sig lite småtung i kroppen helt enkelt. Han hade peptalk med sig själv, för att bygga upp självförtroendet. Det blev så pass att han började tvivla ifall att han skulle springa, fast det där går snabbt över. Självklart skulle han springa i Köpenhamn. Han skulle inte spendera en hel helg genom att sitta av tiden, när ett lopp skulle springas. Han tränade på kvällen, de där vanliga kroppsövningarna. Sedan sov dem.

Denna enda världen tillhör Andreas.

Dagen efter, åt de en väldigt god frukost. Vädret var inte alls något kul, det hade börjat regna och väderprognoserna skvallrade om att det skulle regna hela loppet. De åkte till Köpenhamn. Andreas kände sig både trött, seg och förkyld. Väl på plats, så hade regnet börjat trappats upp. Det var helt galet. Han fick byta om i tältet, där de hade hämtat ut nummerlapparna. Sedan var de ut i regnet. Det var inte så att kände sig bättre i regnet. Kallt som fan (Pappa, svär inte!). Sedan ville han gå på en bajamaja också, innan dess hittade han en plastöverdrag eller vad det kallas. Sedan ställde han sig i kön till en bajamaja, det tog sin tid, men till slut så. Sedan joggade han till sin startfålla, inte mycket till uppvärmning blev det. Regnet piskade i ansiktet, bara några sekunder innan start, så slutade det och helt plötsligt var det dags för start.

En legend visas upp i dansk tv.

"Hallå?"
"Sover du?
"Tydligen, då får jag fortsätta en annan dag. God natt, min son"

 
 

måndag 21 september 2015

Lever jag? Såklart. Nytt rekord och allt.




Jag vet, ni väntar på rapport från Köpenhamn. Det finns en anledning till att det dröjer. Eller flera egentligen, om vi ska vara ärliga. En anledning är helt enkelt för att jag har mycket annat som tar kraft och energi. Jag går inte på vad det är, men det har inget med löpningen att göra. Inte den här gången. Det pågår alltså många saker som jag prioritera än att skriva text här för tillfället.

En annan anledning är att jag åkte på öroninflammation, efter Köpenhamn som jag sprang frusen och förkyld. Ingen bra kombination. Jag fick ont som tusan i veckan i örat, åkte till närakuten och fick order om att ta värktabletter samt en pencilinkur. Jag har faktiskt haft spader i veckan som jag har gått, fyra av sju veckodagar har varit rena vilodagar. Så har det inte varit sedan finska vinterkriget tror jag. Under lördagen, så sprang jag nästan 30 km. Jag skippade helt enkelt Kistaloppet, det var också tanken innan jag fick inflammation. För att jag vill springa det här långpasset. Det är Lidingöloppet till helgen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, nu har jag lock och tinnitus, men annars känner jag mig någorlunda.

Jag kunde helt klart haft en bättre träningsperiod. Samtidigt säger nog kroppen ifrån helt enkelt. Det är naturligt. Just det, hur gick det i Köpenhamn? Jag slog nytt rekord: 1:16:35, alltså 25 sekunder förbättring. Vem hade trott det?

Jag lovar att jag kommer att publicera den första delen på onsdag. Det blir värt att vänta på. Hur kan jag slå nytt rekord egentligen med tanke på förutsättningarna?

fredag 11 september 2015

Vad vet jag?

Imorgon är det dags för många att springa. Det där Stockholm Halvmarathon. Jag har sprungit det tre år i följd, det är ett kul lopp och det har sina stunder. Samtidigt är jag inte färdig med det här loppet, jag har inte sprungit så som jag har önskat. Jag har inte ens sprungit sub 1:21. Vilket i mina ögon inte är tillräckligt bra, men det är en ganska tuff bana. Vilket är en av anledningarna till att jag väljer att fara och flyga till ett annat ställe. Jag väljer helt enkelt att avstå halvmaran i Stockholm, för att ladda inför Köpenhamns halvmara som är på söndag. Så imorgon flyger jag ner dit.

Efter att ha sprungit lite småkrasslig i regn i söndags (ett pass som gick faktiskt över förväntan), så har jag fått betala priset för detta. Jag har varit krasslig hela veckan, det har gått upp och det har gått ner. Även om jag i och med Hälsoloppet fick en indikation på att jag var på väg tillbaka, så får jag väl anse att det är här ett litet steg åt fel håll. Samtidigt är det inte så mycket jag kan göra åt saken, en förkylning är en förkylning. Jag har varit (peppar peppar) både hyggligt skadefri samt vara rätt så sjukdomsfri också för den delen. Så jag får vara glad för den saken.

Det gör att jag inte vet hur jag ska ställa mig på till loppet på söndag. Det verkar vara en trevlig och snabb bana, men med de känslor jag har i kroppen ställer till det litet. Jag får ta det dag för dag och göra mitt bästa för att bli bättre. Sen så står jag där och ska ta mig ut på ett äventyr. Det blir jag, det blir Köpenhamn och världen. Mindre än 1,5 timme senare så vet jag svaret på hur det gick.

torsdag 10 september 2015

Hälsoloppet 2015 - Hoppsan!



Datum: 2 september 2015 Distans: 10 km Plats: 15 Tid: 34:48


"Springer du verkligen så många lopp?" är en fråga jag får ibland när jag pratar med kollegor eller andra människor som är nyfikna på min löpning. Folk börjar prata om löpning oftast vid samband med de större loppen i Stockholm som maran, halvmaran, Midnattsloppet och Lidingöloppet. Sen när det kommer fram till att jag springer 25 lopp på en säsong och tränar 4 gånger i veckan, så lyfts jag upp en aning. För den vanlige personen låter det otroligt. Jag vet hur det egentligen ligger till, det är lagom mycket på hög motionärsnivå och när det gäller antalet lopp, så har jag få i Sverige på just min nuvarande nivå som springer så många lopp.

Vem åker mitt i smällkalla vintern till Örebro för att springa 3000 meter inomhus. Jo, jag. Det finns knappast någon som har det fullspäckade schema som jag har. Då undrar folk varför jag springer så många lopp. Av den enkla anledningen att jag måste ha lopp någorlunda i närtid för att kunna träna på så pass mycket, hårt och fokuserat som jag vill göra. Jag skulle absolut inte ha motivationen att träna för 3-4 lopp på en säsong. Det finns de som klarar det, knappt. När andra springer sitt livs lopp på maran i Stockholm, så laddar jag upp för att inom de två kommande veckorna för rekordförsök på 5 km i Västerås och 10 km i Karlstad. Det är så jag gillar att leva. Ibland är man trött. Ibland är man en kung. Jag har alltid velat turnera, se mig om och känna mig som en rockstjärna. Det här får duga.

Inför:
Det blir en helt annan uppladdning när det kommer till lopp som ligger mitt i veckan, på en vanlig arbetsdag. Det här lugna, gå upp, ibland lite senare och ha softat ganska rejält dagen innan ett lopp, finns inte. Det är en hel arbetsdag, vare sig du vill det eller inte. Är du trött, seg och sliten. So what, du ska arbeta dina timmar innan du kan flytta det mentala till kvällens lopp. Du har varken lust eller ork att tänka på loppet som kommer, en arbetsdag är otroligt varierande beroende och kan ibland vara ganska oförutsägbar.

Ni vet.
Jag lever efter devisen att ta kontroll över din egen arbetsdag, sätt upp tydliga mål vad du vill uppnå, våga fundera ut nya vilda idéer samt ha ett leende i beredskap i alla lägen. Jag har kommit långt med detta. Låt oss säga att min löparhybris har nått mitt vanliga liv, jag går runt och ha olika hemliga smeknamn på mig själv för att bli ännu gladare. Visst låter det som att jag är en självgod skitstövel? Fast sanningen är egentligen att jag gör mer än att sitta av min tid, jag vågar och därför kan jag. Det spiller över på min löpning på positiva sätt. Ingenting är helt plötsligt omöjligt. Plötsligt står jag där på startlinjen, redo att dra iväg och det finns möjligheter att göra vad f-n som helst egentligen. En underbar känsla.

Kolla så allt gear är på plats.
Jag hade köpt en baguette på vägen till jobbet, som jag intog innan jag åkte från jobbet. Jag måste ha mycket energi i mig, när det väl börjar bli dags. Att känna sig orkeslös, slut på energi och inte ha de där sista krafterna kvar är farligt. Sedan är det som alltid en balansgång - förr i tiden tryckte jag gärna i mig Snickers, Dextrosol och någon energidryck innan lopp. Efter att ha slagit ett gäng rekord under våren utan dessa ingredienser, så inser jag att man kan förberedda sig på ett ännu bättre sätt för att prestera mera optimalt under loppen.

Ser farlig ut. På riktigt.
Väl på plats hämtar jag ut min nummerlapp, stirrar lite moloket runtomkring mig. Det har regnat i stort sett under hela dagen. Hittar ingen plats att byta om på egentligen, till slut började en ny regnskur dyka upp och jag har bestämt mig för att byta om inne på högskolans bibliotekstoalett. Ett smart val utav mig, enkelt och bekvämt. Jag försöker försiktigt ladda upp mig själv, att se framåt. Jag har ingen aning om var dagens lopp ska ta mig, men förhoppningsvis bättre än mina två senaste försök på milen.

Startklar som bara kan bli, tror jag.
Jag träffar på lite olika bekanta. Bland annat verkar Staffan W vara på gång, pratar om att gå under 34:30 och han berättar att han gärna hänger på mig i början. Med tanke på mina numera (ö)kända vansinnesstarter. Låter bra det. Under 36 fanns det som ett önskemål, men lopp lever sitt egna liv och det var bara att göra det bästa av situationen.

Under:

Hälsoloppet marknadsför sig som det förmodligen snabbaste loppet i Stockholm. Det är troligtvis inte helt fel, även om jag tidigare tyckte att Kungsholmen Runt var snabbt. Fast efter senaste upplagan av KR, så var det inte alls samma känsla. Däremot så måste nog Karlstad stå i en klass för sig själv på den punkten. Starten går i en rasande fart tillsammans med alla andra löpardårar. Problemet i jämförelse med förra året, eller rättare sagt det är två problem. Först är det att starten ligger redan 18:15, var den så tidig förra året? Lite väl tidig kan tyckas. Det lite större problemet, som kan vändas till en tillgång, är att båda starterna (5 och 10 km) gick samtidigt. Det jag kunde se som ett problem var att det blev en jävla start, lite smårörigt och att det var svårt att veta hur man ska hänga med.

Däremot ser jag det som en tillgång i den meningen, att det kanske  var så att just den snabba inledningen påverkade att jag sprang fortfarande än brukligt? Nåväl, jag löpte på rätt bra och i lagom tempo. Staffan W hängde på mig rätt bra, under en längre period. Innan han passerade mig, vi växeldrog senare en hel del under loppets gång. Banan är snabb och nu var jag på uppåtgående, däremot så stumnade benen efter 4 kilometer. Känslan, jag skriver känslan, var att det började gå långsammare. Såhär efter loppet, kunde jag konstarera att det inte gick så mycket långsammare än vanligt utan det var väldigt jämnt disponerat. En framgång i sig, då jag brukar tappa rejält efter halva.

Jag trött och stum. Men halva loppet kvar. Häng kvar, Andreas.
 En anledning till den jämna farten är att det finns just bland annat Staffan W och en till, som ligger inom behörigt avstånd. De ökar inte med för mycket och jag tappar inte heller. Banan är behaglig förutom en backe mot slutet, jag passerar 5 km på 17:0X och trots att jag precis officiellt kilometern innan tagit slut, så köttar jag på. Målet är fortfarande på under 36 minuter, med tank på förutsättningarna så måste jag totalkollapsa under sista femman för att missa det.

Till slut börjar Staffan W och hans andra nemesis att rycka lite, jag varken orkar eller kan svara för tillfället. Det som skiljer oss idag som löpare är ganska solklart. Staffan är bättre i nerförsbackar, men jag är bättre i uppförsbackar. Jag är stark i uppförsbackar, det är ingen hemlighet. Där många löpare i min klass viker sig, så tar jag det utan några större problem. Jag har ett par backar som jag gärna nöter under mina träningspass, jag har fysiken och självförtroendet. Jag passerar Staffan med ungefär 1 kilometer kvar, det trodde jag inte. Men så var det. Hans nemesis har försvunnit vid här lagret. Illamåendeskänslorna kommer sådär lagom smått mot slutet.

Jag kliver på ganska bra och nu är målsättningen mentalt nere på låga 35. När målet är inom räckhåll, så börjar trotts all trötthet och stumhet, känna kraften. Jag hamnar i trans, nästan liknande den där slutspurten i Karlstad som var helt galen. Jag kutar besinningslöst de sista metrarna, helt plötsligt passerar jag linjen och kommer lika med den där nemesisen som försvann. Mäktigt, var ordet.

Lektion 1 i att spurta: Se ut som en förrymd mentalpatient från gamla Beckomberga
Foto: Carl Wistedt
Efter:
Ingenting förvånar mig längre, desto mindre nu när jag sprungit så många lopp. Känslan var inte på topp innan, men helt plötsligt hade jag förvandlat mitt "låga" mål på sub-36 till att springa sub-35. Det har bara hänt två gånger tidigare, om du inte räknar med Kvantumloppet också. Men tiden 34:48 ger en förbannat bra indikation på att jag är väldigt bra grundtränad. Trots att jag har kämpat med att komma tillbaka så fort det är möjligt, så gav Telge-loppet en viss fingervisning att jag var på gång. 34:48 var sjukt bra ändå.

Glad som tusan. Notera Lunny är tillbaka en ett par lopps frånvaro.
 Det är med en förbannat härlig god känsla jag lämnar Huddinge och Flemmingsberg. Den där känslan som man bara får om man kämpar hårt för i uthållighetssporter, till slut så kommer den där. Ibland, som i detta fall, helt oväntat. Någonstans inbillar jag mig att det var totalt välförtjänt. Vilket det i någon mening säkert var också.

På vägen hem, stannar jag på McD och tar en mjukglass. Det finns ingen godare känsla i världen, tänk att något för 10 kr, kan smaka så gott. Många tankar for igenom huvudet, men jag är alldeles strax tillbaka i min gamla form och jag har fajtas varenda dag sedan semestern tog slut, för att komma dit. Det är inte särskilt många träningspass som har pekat åt att jag är just åt det hållet, men skam den som ger sig. Kraften finns alltid till den om vågar ta i det där lilla extra.