söndag 31 maj 2015

Några siffror och en bild säger mer än tusen ord!


2:48:29
(Nytt rekord med 3 minuter och 37 sekunder)


Rapport kommer i veckan. Men nu njuter jag för fulla muggar!

fredag 29 maj 2015

Just det, det är en mara imorrn - i regn.



Jag väljer en låg profil. Det är helt enkelt pga vädret och för att en mara är en mara. Den distansen är inget man leker med. Utan den är strax över 42 km. Det tar sin tid. Så långt har jag inte sprungit sen förra årets mara, där det blev 2:52. En tid jag fortfarande är stolt över. Maran kommer aldrig på något sätt att bli en distans jag kommer att älska, samtidigt så är det otroligt skönt när det är över helt enkelt. Imorgon är det dags igen, ungefär ett år sen senast. Det skiljer sig lite hur jag känner inför den här maran ifall du jämför med förra årets mara av flera skäl.

Ett av de skälen är jag debuterade förra året och ville så gärna att det skulle gå bra. Det gjorde det också, jag ville springa under 3 timmar och det gjorde jag då med råge. Jag hade förberett mig för första gången för en mara genom den träning jag bedrev. Jag hade inga fler intentioner att springa en mara förra året, mer än kanske att ha åkt ner till Frankfurt, det valde jag dock att hoppa över. Av logistiska skäl, men också att det gick bra under maran i Stockholm. Ett annat skäl är att jag vet precis hur det är att springa en mara, det finns inget sexigt med det. Det är inte glamoröst. Samtidigt så är man stolt när man har genomfört den. Ingen snack om den saken. En tredje sak som skiljer sig, är att vädret kommer att trassla till det lite. Det kommer att bli regn, ganska mycket vad det verkar. Jag har försökt att hålla mig ganska neutral till detta, det är samma för alla och nu är jag inte lika pressad, för detta är inte min debut längre.

Så hur ska det gå imorgon? Jag tror att vi får vara realistisk imorgon. Blir jag genomblöt, så blir man det och det kan sinka en del. Samtidigt så ska jag inte sticka under stolen med, att jag är i bra form och jag har fått träna precis så som jag har velat. Sedan är det alltid speciellt att träna inför en mara. För min egen del, så det ingen återkommande distans för mig. Utan det är ett fåtal som blir aktuella och det ska springas senare. Runt 3 timmar, helst under och snabbare än så. Pratar vi andra distanser, så dyker de upp alla i olika former, förr eller senare. Jag tänker inte ljuga för er, jag vet inte hur det ska sluta imorgon. Jag blir glad ifall jag kommer i mål och känner glädje, vi säger så och sen ser vi hur det gick. Okej?

torsdag 28 maj 2015

Skärholmsloppet 2015 - Jag ska bara slå ett rekord.

Datum: 23 maj 2015 Distans: 5 km Placering: 7 Tid: 16:41 (Nytt PB!)

Allt har sin tid och plats. Tiden går framåt och man blir äldre. Du gör en massa saker i livet, du skaffar dig minnen och du går igenom härliga upplevelser. Ibland så händer det bara saker. Sen efter ett tag, så kommer du veta precis när och hur saker och ting händer. Jag har skrivit om löpningen gång på gång, hur den startade och hur mycket jag uppskattar den. Ville ödet att jag skulle börja springa, var det så det var tänkt? Jag är i varje fall, väldigt glad för att jag i en ganska tidig ålder fick chansen att göra den här resan.

Ni vet alla, att jag kom på den här idén på en resturang i Västerås. Sedan blev det ett lopp ganska omgående, då jag sprang Skärholmsloppet i mitten på maj 2012. Ett lopp som jag sprang på 20:05. Alldeles spyfärdig och ville aldrig mer springa lopp. Men det var något speciellt att ställa sig upp tillsammans med andra människor, för att springa skiten ur sig själv. Att våga. Att tävla mot sig själv. Ingen är som du. Det är du som har din kropp och den är den känslan man måste gå efter. Det dröjde inte särskilt länge innan jag sprang nästa lopp och nästa och nästa...

Inför:
En sak ska man vara tacksam för och det är egentligen när loppen inte går sådär jättetidigt. Det här loppet startade 14:30 och då hinner man gå upp, äta frukost i ett behagligt tempo och stöka runt hemma del innan man gör sig redo. Samtidigt, så vet jag faktiskt inte hur mycket man egentligen kan ladda för ett lopp som är 5 kilometer. För i tiden, var det långt för mig. Idag, gör jag det i en "handvändning". Det var med mystiska känslor som jag egentligen gick och funderade på. Att åka tillbaka där allting startade.

Väl på plats i Skärholmen. Så kändes allting bekant, men ändå inte. När jag gick runt här första gången för ett lopp var jag en nybörjare, idag, 3 år senare och med runt 80 lopp senare, är jag väldigt rutinerad. Jag vet allt hur jag ska ladda och jag får inga speciella nervösa känslor i kroppen innan start. Jag är så säker på att jag ligger rätt i fas, antingen går det eller så går det inte. Mer än så finns, går det inte att göra. Mina uppvärmningar tillhör inte världsnivå direkt, snarare lunkar jag fram, för att se att att kroppen hänger med och att inga speciella krämpor känns.

Jag gör ett obligatorisk toabesök i ett av de omklädningsrum som vi inte skulle använda, inne i sporthallen. Det finns inga särskilda tankegångar. Mer att, antingen går det fort eller så går det inte fort idag. Trots att vi inte hade alltför mycket tid emellan ankomst och start, så får jag nästan lite myror i brallan. Det tar sin tid och det får man väl helt enkelt respektera. Som vanligt står jag lugnt och väntar på start i fållan. Det är alltid lite roligt, att de finns de som gärna ställer sig före en och tror att de ska springa fortare än mig. Jag hade såklart räknat med att några skulle komma före mig idag, men antagligen ser jag väl inte så mycket för världen. Fast jag ska visa dem, att jag kan springa, jag med.



Under:
När starten äntligen går, så är det lite roligt att det finns ett antal "raketharar" som far iväg som pistolskott. De springer som att de vore ett 100 m-lopp. Sedan tröttnar de nästan omgående och de riktiga löparna får möjligheten att presentera sig på riktigt, däribland jag. När det kommer till 5 kilometer och jag är i den form jag har varit i den senaste tiden, så får jag lita på att farten finns med mig hela vägen. Jag vet redan på förhand att det var en ganska tuff bana och att jag var lite osäker på vilken tid jag skulle sikta på. Jag vet att jag hade tänkt på låga 17 i början, men samtidigt vill man alltid gärna lite mer.

Nice and easy!
Vi blir en liten klunga, som hjälps åt att dra varandra. Jag hamnar dock bakom några stycken, men jag hade inte tänkt att ge vika idag. En av de mer trevligas sakerna med loppet, är såklart när vi springer in i gallerian. Det var väl runt 2 kilometer. Jag kände mig fortfarande stark, även om jag kastar några korta blickar på GPS-klockan, så känner jag mig inte särskilt stressad. Utan jag vet vad jag kan och förväntas att göra. Jag fortsätter att hänga på och det är det jag uppskattar med 5 km, även om det är jobbigt, är den nästan omgående slut.

Snart på väg in för att shoppa..
Även om vi fortsätter att växeldra varandra, så lyckas jag till slut passera en av de duktiga Huddingelöparna. En löpare som jag vet, enligt meriter, har bättre rekord än vad jag mäktar med. Det är strålande väder och nästan lite för varmt, men det är okej. Det finns en del tuffa backar, även om det kommer nerför också, så vet jag att jag i varje fall är stark när det kommer uppförsbackar. Jag tror att min erfarenhet bland de backar som finns i mina skogar, ger resultat. Framåt slutet passerar en annan för mig okänd löpare mig. Han ser stark ut och jag är rätt så trött. Innan målet, så kommer det en liten backe. Där och då, gör jag det, jag alltid gör. Tar i för kung och fosterland, då jag spurtar förbi honom. Nice and easy.

En bild före och under spurten. Det är svårt att möta mig en heltaggad Andreas i slutet.


Efter:
I mål. Helt förstörd, precis som för 3 år sedan. Nu hade jag slagit utomhusrekordet på 5 kilometer. Jag hade sänkt det med 13 sekunder, nya rekordet lyder 16:41. Det hade jag verkligen inte trott på förhand. Men samtidigt, är jag inne i en extremt bra period helt enkelt. Jag räds ingenting och då är det bara att tacka och ta emot. Resultat innebär också att jag hade sänkt min tidigare tid på banan med 3 minuter och 24 sekunder. Tänka sig vad man kan göra genom fokuserad träning.



När vi lämnar målområdet, så är med ett leende som finns inombords. Kroppen fylls helt klart med varma känslor. Det går aldrig att komma ifrån hur skönt det faktiskt är att veta om att man har tränat hårt, för att sen slå ett rekord. Jag unnar alla att få uppleva den känslan någon gång i sitt liv. Din kropp kommer helt klart att tacka dig för det.

Väl hemma. Så tar jag det lugnt. Spelar lite TV-spel och bara glider runt. Som vanligt får jag alltid konstiga tankar. Den här gången var det att jag skulle springa ett medelpass på kvällen. Trots att jag precis slagit ett nytt rekord och benen värker, så vet ni vad som händer, jag ger mig på en tur igen, bara ett par timmar efter loppet. Så det kan gå.

måndag 25 maj 2015

MilSpåret 2015 - Nice and easy!

Datum: 21 maj 2015 Distans: 10 km Placering: 12 Tid: 35:22


Det var mindre än ett halvår sedan som jag pulsade runt i snön.
Jag hade alltså flera pass enbart i plogad snö, där jag använde min envishet och benstyrka för att pressa mig fram, så mycket det bara gick. Egentligen känns det helt sjukt att jag drog på mig alla kläder jag kunde, för att springa ut i isande kyla och forcera snön, så mycket det bara gick. Det var trots det, en intressant tid det också. Jag minns hur jag mot slutet av passet, bara längtade efter att slänga mig ett hett bad och få tina upp igen. Jag hade is i skägget och var less på löpning. Samtidigt så började rekorden hagla in rätt tidigt i och med att jag slog 3000 m-rekordet, bara några dagar in på det nya året.

Det är ingen hemlighet, att jag har tränat extra hårt den senaste tiden. Det har varit några tuffa långpass, där jag nästan har pressat fram en tår för att tycka synd om mig själv. Samtidigt så har jag varit väldigt stolt över att genomfört dessa på den korta tid jag hade. När jag sitter här i min fåtölj och skriver detta, så ser jag tillbaka på det som något "mysigt". Mest för att det är kul att bara lyssna på någon podd, samtidigt som du har många träd runtomkring dig. Du stänger av dig själv. Du kopplar av, fast du krigar på med benen. Det är en härlig paradox helt enkelt.

Inför:
Först och främst, så ska jag klappa mig själv på axeln för att jag visar upp en ordentligt karaktär gällande löpningen. Jag nobbar supermötet mellan IFK och AIK i fotbollsallsvenskan (då jag håller på IFK, missade jag verkligen något) för att springa ett lopp på Djurgården. Det är lite ironiskt. Samtidigt så vet jag att den endorfinkick som får av att springa lopp, framförallt på den nivå jag gör nu, är inte att leka med. Det är otroligt härligt och gör att jag lättare kan ta mig till sådana här lopp, som krockar med annat som jag egentligen kan tänka mig att göra.

Ensam mot världen!
Vi kan väl konstatera att det hade varit en minst sagt en snurrig dag på jobbet, som det kan bli ibland. Utan förvarning. Att man på köpet var trött både kroppsligen, men även mentalt gjorde inte saken bättre. Ska vi lägga till fler saker på klagomålslistan, så tyckte jag att jag inte hade tillräckligt väl. Allt det där läggs på en hög och skapar en väldigt mild förväntan på kvällens lopp. Innan loppet går vi in i ett par butiker, jag är ute efter en sak och det är nämligen överstrykningspennor. Till slut hittar jag ett packe med en mindre variant, som jag är ute efter. Går det bra, så kunde jag se det som en belöning. Så'n är jag, att jag tycker det är att se som belöning. Jag älskar att skriva. I min anteckningsbok. Jag är närmast besatt av det och ibland är det kul att belöna den med något kul. Jag tänker väl inte som alla andra.

Nopp, inga speciella syner skapades denna gång!
Väl på plats, så kniper jag en bajamaja i ett tidigt skede. Ingen kö. Jag sitter där inne länge, inte för att nöden kräver det, utan för att mest surfa runt. Jag försöker koppla av så mycket som det går och jag inga större förväntningar var jag vill att loppet ska gå. Jag hade kört rätt bra intervaller, två dagar innan detta och på något sätt kunde jag känna det i benen. Efter att bytt om till tävlingsdräkten, så känner jag att det är lite kyligt och sedan är det dags att värma upp. Det blev en väldigt kort och seg uppvärmning. Precis som brukligt. Sedan är det dags att ställa upp sig i fållan och öga något av detta denna kväll. Jag står precis bakom landslagslöperskan Charlotte Karlsson, samma Charlotte, som jag ryckte ifrån på Kungsholmen. Till slut fick vi äntligen springa iväg.

Mannen i vit keps visar ingen nåd.
Under:
Redan under uppvärmningen så fick jag nys om den första backen som jag hade stötte på förra året, fanns kvar där och den sög tag i en direkt. Samtidigt vet jag på förhand att jag är en duktig löpare i backarna, oftast vinner jag några placeringar och det är skönt att ha den vetskapen. Sedan är det bara att fortsätta springa för kung och fosterland i stort sett. Det är lite upp och det är lite ner. Utöver det så är det en hel del grus, vilket inte heller är särskilt önskvärt. Samtidigt så får jag inte den där riktiga superfarten heller, som jag kanske hade kunnat önskat i inledningen av loppet. 

Lunny var självklart på plats för lite sol.
Jag är inte så värst sugen på att springa, men jag håller ett bra tempo och håller uppe geisten på den något tråkiga banan. Jag förstår väl rätt tidigt att det inte ska bli något sub 35 idag och det blir jag inte stressad av. Utan jag försöker hänga på en klunga, så mycket det går och till slut lyckas jag vinna några placeringar där. Det som är bra med att springa en bana, som du har sprungit förut (förutsatt att det inte har ändrats) är att det är lättare att mentalt att dela upp banan i olika segment. Det är därför, som jag har skrivit förut, blir lite ambivalent gällande att detta är en tvåvarsbana. Jag vet precis vad jag kommer att få under det andra varvet, det kommer inte bli så väldigt mycket snabbare än så egentligen.

Helt okej!
Jag passerar första hälften av loppet på 17:30-någonting. Jag har försökt att tänka extra på hur och när jag intar den sista kosten inför loppet. Jag vill helt enkelt se ifall jag kan få bort en del av illamåendet så mycket som möjligt. För det är något som har varit störande i många lopp, att jag har blivit illamående på kritiska tillfällen vid lopp. Det blir lätt så att jag äter något någon timme innan lopp, för att jag är lite småhungrig eller känner mig lite orkeslös. Istället har jag valt att både dagen innan och samma dag, äta stadigt och inte tumma på något. Det har delvis gett resultat och även den här gången, klarar jag mig egentligen från detta och det är ett steg i rätt riktning. 

I hela andra rundan så tillhör jag en klunga där med och försöker hänga på så mycket det går. Ibland är det jag som rycker, ibland är det någon annan. Sådant här betyder mycket för slutresultatet, att man kan få draghjälp när tröttheten slår till. Till slut rycker jag förbi någon och någon annan rycker ifrån mig. Tyvärr är det så att jag inte svarar alls så bra på det. GPS-klockan stämmer inte överens med km-skyltarna heller, så de blir lite desorienterat. Precis vid backen upp till sista rakan, så drar jag på en monsterspurt. Han framför svarar upp och lyckas precis i slutet göra sista rycket, med mig precis bakom.

Efter:
Trots att jag hade en jämn trötthet längs hela loppet, så har jag ändå disponerat loppet väldigt väl ändå. 35:22 är absolut inte kattskit på den här banan, samtidigt som jag känner att jag inte är i min bästa dagsform. Att jag dessutom lyckas dra till med en sådan där patenterad slutspurt, är något jag är tacksam för. Det är starkt och gör att den här vistelsen helt klart värd detta.

Inte kattskit, snarare fågelskit?
På vägen hem, så följer jag IFK-matchen och det går bra för dem. Mycket bra till och med, medan jag njuter av att ha bjudit på en bra show för de ditresta fansen. För att belöna mig själv, så går jag till Donken och köper mig en mjukglass. "Vad ska du ha för sås?", "Vad finns det för något?" "Kola, choklad..." och sedan någon till som jag inte riktigt minns. "Vafan, kör chokladsås". Vi kan väl säga att det var de godaste mjukglassen jag har ätit. 



Varför då?
För att jag är snabb som fan och jag är väl värd det helt enkelt. Frågor på det?

fredag 22 maj 2015

Tillbaks där allt började



Den 19 maj 2012. Alltså lite mer än 3 år sedan, så började allting på riktigt. Då sprang jag mitt första lopp. Skärholmsloppet blev startskottet för det som jag är mitt inne i nu. Det var bara ett par dagar innan som jag hade bestämt mig för att jag helt plötsligt skulle springa ett lopp. Det blev ett pass innan det loppet, sedan satte det igång. Jag var rätt så nervös och hade inte koll på någonting. Allt runtomkring, hur det går till vid ett lopp, hur man använder nummerlappen (hur svårt kan det vara?). Stå vid många andra erfarna löpare och sedan springa ett lopp på 5 kilometer. För mig var det då en evighet och en pärs utan dess like. Tiderna hinner sannerligen förändras. Nu har löpning blivit en naturlig del av mitt liv.

Jag återvänder till Skärholmen som en rutinerad löpare. Upp emot 80 lopp senare av alla dess slag och karaktär, så är det en löpare som har sett både det ena och det tredje. Den som sprang på 20:05, återvänder för att sänka sitt eget banpers med några minuter. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag helt enkelt får möjlighet att springa Skärholmsloppet. Vad jag minns så var loppet inte helt lätt, men att det var kul att springa i gallerian. 2013 så sprang jag Göteborgsvarvet och 2014 så sprang jag Riga halvmara istället för Skärholmsloppet. Nu var det dags igen. Ibland finns det lopp man inte kan springa, för att man måste välja helt enkelt. Den här gången föll det sig naturligt att välja det här loppet.

En anledning till att också välja att komma tillbaka är distansen. 5 kilometer är numera inget som jag för i tiden prioriterade över andra distanser, utan den har kommit lite i skymundan. Det är faktiskt årspremiär på den här distansen utomhus. Jag har sänkt mitt pers inomhus till 16:33. Jag vet att banan är småtuff, så en tid runt lägre 17, får väl anses som mycket bra i det här fallet. Dessutom har jag som bekant sprungit MilSpåret (rapport kommer) i torsdags, så det är perfekt att jag får en kortare sträcka att bränna av. Alla sagor har en början och min börjar här, det är dags att bege sig "hemåt" och visa upp för fansen här, hur mycket jag har mognat som människa och löpare.

onsdag 20 maj 2015

Håll i hästarna



Så var vi där igen. Att hitta fyndiga och intressanta inledningar till de flesta blogginlägg blir svårare och svårare. Jag behöver nog inte ens fundera på det överhuvudtaget, eftersom jag i sig är en intressant löpare. Inget skryt, bara ett konstaterande. Jag fortsätter tuffa på min ganska modesta pass med viss modifikation och nå bra resultat. Jag har hittat en stark balans i mitt löparliv. Samtidigt som jag gärna vill syssla med löpning, så vill jag göra det så att det inte ta över helt i min fritid. Jag har så mycket annat som jag gärna vill pyssla med på min fritid, så det gäller att hitta rätt nivåer. Jag vill ändå utvecklas. Det kan handla om att jag springer längre under ett pass, springer flera längre pass eller kör ett snabbare pass osv.  Samtidigt som jag vill inte vara den som springer pass varenda dag hela tiden eller springer på bestämda punkter för någon löparklubb. Jag är bara en motionär. En ganska snabb sådan i varje fall och glad. Det är viktigt för mig.

Efter min helvetiska vecka med över 12 mil. Så började jag se fram emot ett liv på andra sidan av den där tiden. Det har varit SIL-innebandy och korpmatch. Lagom lugnt, i stort sett kan man säga. Igår var det dock mitt klassiska intervallpass. Jag var lite nyfiken på hur kroppen skulle svara på efter långpassen. Ganska bra skulle det visa sig. Det rätt så snabbt i vissa intervaller, att jag fick lugna mina hästar helt enkelt. Jag vet inte om jag hade kommit in en bra formbubbla eller bara ätit ordentligt eller båda och. Det kändes bra i varje fall. Framförallt var det extra skönt med tanke med att duggregnade och det var en sölig löparbana.

Imorgon ja. Jag missar årets fotbollsmatch (IFK-AIK) på tv, för att springa. Den här gången handlar det verkligen om uppoffringar deluxe. Jag är redo för att göra det. Jag vill testa kroppen och se hur långt fram jag ligger i mina förberedelser inför maran. Läskigt värre. MilSpåret sprang jag förra året, på strax över 36. Jag hoppas givetvis på att fila på det där och något på 35, är nog fullt möjligt. Jag bjuder på det i så fall. Något ska jag ändå ha för att jag offrar toppfotboll av högsta klass för att springa ett lopp, det är karaktär och inställning helt enkelt. Heja mig!

lördag 16 maj 2015

Fyfan, bland de värsta jag har varit med om! (Nytt rekord!)



Ibland måste man plågas och det rejält. Stegvis har jag väl alltid plågat mig själv, men tittar man i backspegeln, läser sin träningsdagbok och läser sin egen blogg, så var det väldigt blygsamt egentligen. De senaste 7 dagarna har jag gett mig in i något, som nästan får beskrivas som helt absurt. Jag har alltid fasat för de där längre "marapassen", de som på något sätt är i närheten av 3 mil eller över. För jag vet hur mycket psykiskt det tar på en och har man otur, så påverkar det en fysiskt också. Det är inte kul.

Jag sprang på den näst snabbaste miltiden någonsin i Kungsholmen Runt (35:11). Dagen efter, tog jag på mig skorna för att ge mig ut på ett äventyr utan dess like. Det var väl redan bestämt på förhand att inom de här 7 dagarna, skulle det vara två marapass. Det första passet var på 35 km och det var på mycket överraskande 4:31/km i snitt. Känslan var inte att det gick så pass bra, men samtidigt så gick den andra halvan utan större trötthetskänslor. Det var även under det här passet, som jag delvis passerar en ny del i min löprunda. Nämligen ett mindre område, som inhyser skjutbana, vakttorn, någon typ av hus samt skjul. Allt ser väldigt slitet ut och det är graffiti överallt. När jag passerar den här skjutbanan, så hör jag någon som konstigt nog spelar fiol eller något liknande. Trots att jag vänder mig om och tittar in på mot skjutbanan, så finns det ingen där. Läskigt värre, inget ställe som jag skulle besöka nattetid heller.

Dessutom hade jag i mitten av passet (innan jag vänder tillbaka) lagt in en helt ny del, som inspirerats från Nacka halvmara faktiskt. Nämligen en strandpromenad bland fina hus. Helt ok gränsdragning. Både måndagen och tisdagen ägnades åt andra aktiviteter. Sedan var det på't igen under onsdagen. Då blev det ett kortare pass på 18 km, runt 4:20/km, då klockfan valde att säga att batteriet tog slut. Det var inte över där, jag passade på att springa under Kristi himmelfärds i ytterligare ett marapass. Det var nog det enskilt jobbigaste passet på mycket länge. Energin tog slut ganska fort och det fanns ingenting som var njutbart för fem öre. Det blev 34 km på smått ofattbara 4:48/km i snitt. Igår blev det kroppsövningar och det var väl här tankarna började flyga iväg lite. För det var klargjort att jag skulle springa idag (lördag), ett något kortare långpass var tanken. Samtidigt, så var det också bestämt att jag behövde minst ett marapass till och det var tänkt till nästa söndag. Bara 6 dagar innan maran, men det kändes inte som rätt taktik.

Så därför, trots att jag närmast grät i badkaret efter torsdagen och var i stort sig apatisk, att det skulle bli ett ytterligare marapass. Sagt och gjort. Det här passet gick dock bättre och jag kände mig inte alls lika nedslagen eller saknade energi. Jag var otroligt målmedveten, även om jag tyckte att första halvan var sådär, så kändes andra halvan ändå kontrollerad. Det blev 34 km med 4:36/km i snitt. Både kropp och knopp kändes helt okej. En minirevansch kan man säga.

Totalt har det alltså blivit 121 km på 7 dagar fördelat på 4 träningspass. Ett nytt rekord med råge. Jag har aldrig sprungit så mycket tidigare och jag hoppas att det kan gynna mig i framtiden. Nu är jag otroligt glad att det äntligen är över för den här gången.

måndag 11 maj 2015

Kungsholmen Runt 2015 - I rätt zon

Datum: 9 maj 2015 Distans: 10 km Plats: 24 Tid: 35:11

Alla veckor kan inte gå bra. Ibland får det gå lite sämre, ibland får passen gå lite långsammare. Vi har alla sådana där pass eller veckor, där det inte går som du har tänkt dig. Snarare långt därifrån. Har man däremot en stark löparidentitet, där du är trygg i dig själv och vet att du formmässigt ligger i en bra zon. Så kan du lät skaka ifrån det sådana där pass och konstatera att du helt enkelt inte alltid är i fas av olika anledningar. I det långa loppet, så vet du ändå att du är stark och stadig.

Jag får ofta frågor, från både löparintresserade, men även bekanta, hur jag egentligen orkar springa alla de här loppen hela tiden. Att nöta vecka efter vecka. Svaret är oftast ganska enkelt. Det är så jag får styrka till att springa alla de här passen, av olika längd, mängd och kvalité. Känslan över att du springer ett lopp majestätiskt (nåja...) och när du passerar den där mållinjen, är otroligt skön. Det finns få känslor, som kan mäta sig med den. Självfallet tröttnar jag emellanåt, men det finns aldrig något stopp där. Aldrig.

Inför:
Vis av erfarenhet, så klev jag upp ännu tidigare för att intaga frukost. Det blev 3 timmar innan, istället för 2 timmar, som blev fallet när jag sprang Nacka Halvmara. Jag var dock krasslig under en period dagar innan och även under loppet, så det bidrog till att det gick som det gick. Samtidigt, så ska man aldrig inta en stadig frukost med mindre än 2 timmar till sitt pass. Jag hade sovit gott och jag kände mig redo. På vägen innan, så verkade det ganska glasklart att det skulle bli trivsamt väder. Förra året, blev det inte alls så. Då var det småregnigt och trist.

Tänkandets högborg.
Väl på plats, med mindre än en timme kvar till start, så gick jag in i en klassisk baja-maja. Där brukar jag bestämma mig för hur loppet ska gå och hur jag känner mig egentligen. Det kom inga speciella tankar, mer än det jag hade skrivit i blogginlägget innan. Att jag skulle slå förra årets tid (35:52). Det kändes rimligt, sen fick vi se med hur mycket i ren tidsmängd. Något som jag noterade var att det fanns massa människor som stod i kö, på andra sidan av baja-majorna. Men inte på den sida jag kom ifrån, det var märkligt. Jag gick runt och insöp atmosfären. 

Till slut var det dags att byta om till tävlingskläder. Sedan tog jag mig en liten rund. Det kändes rätt så hyggligt. Det där med uppvärmningar har alltid varit ett aber för min del. Ibland gör jag det ganska seriöst, ibland så gör jag det knappt alls. Det är sällan så att jag kan bestämma mig för, vad som är vettigast. Inför halvmaran i Lissabon, blev det nämligen ingen uppvärmning att tala om och jag slog rekord. Kroppen kändes bra ändå. Att stå hoppackad som en sill i nästan en timme, kanske också är en slags uppvärmning?

Laddar för ett nytt lopp.
Jag kände mig någorlunda ensam med att springa med hörlurar, men det är helt okej. Det rör mig inte i ryggen. Jag gör alltid alla träningspass och lopp till min egna lilla bubbla. Vilket är fallet. När det återstår bara några få minutrar kvar, så gör jag mig redo att ställa mig givakt. Ännu en resa, ett äventyr att uppleva. Pang. Så då var vi iväg.

Nu kör vi. (Foto: Huddinge AIS)
Under:
Starten blev som vanligt snabb och jag visste att det skulle gå undan i början. Jag var glad att jag kunde hänga på redan från början. Samtidigt, som jag visste att jag inte fick vika mig någonting ifall jag skulle få en bra tid idag. Alla som springer en mil i det här tempot, vet att varenda del av kroppen känns och du vet att under c:a 35 minuter så måste du bita ihop så mycket man kan bara kan.



Att första delen av banan är snabb är ingen hemlighet. Samtidigt som jag visste att jag hade lite motsättningar inom mig. Jag hade varit krasslig, jag hade ett halvmaralopp nyligen samt att jag hade en sämre träningsvecka bakom mig. Så jag hade inga intentioner att slå ett nytt rekord, men samtidigt så ville jag åtminstone fajtas så mycket det bara gick. Det är ett ganska trivsamt lopp, trevlig utsikt och man vet alltid att man vet precis vad man får. Fast det där, kom att ändras kan man säga.

Någonstans inom mig, så undrar jag hur mycket liv kunde ha sett annorlunda om jag inte hade börjat med löpning. Hade jag hållit på med någon annan uthållighetssport, hade jag sysslat med styrketräning (som jag gärna hade velat hålla på mig i annat fall). Samtidigt så får ha något att se fram emot hela tiden, nästan varje helg och varje träningspass känns viktigt. Jag kan kosta på mig ett leende, när dessa tankar dyker upp. Banan är mer knivig än vanligt, det påverkar mig lite och jag tycker inte alls att jag får samma flyt i andra halvan av banan. Jag springer första kilometern på 3:08 i snitt och 5 km passerar jag på strax under 17:20. Andra halvan försöker jag bara att bita ihop så mycket det går. 

Strax efter 5 kilometer om jag minns rätt, passerar landslagslöperskan Charlotte Karlsson mig. Jag försöker hänga på henne och två stycken, som ligger längre fram i en klunga. Samtidigt som de där illamående-känslorna kommer tillbaka i små etapper. Det är min enda livlina, att hänga på där, annars är det ganska tomt. Till slut är det mindre än 1,5 kilometer kvar och det kommer en liten backe, jag lyckas lite överraskande passera både Charlotte samt hennes två kumpaner. Sedan så är det bara att köra, till slut ser jag målet och då har jag någon till framför mig helt plötsligt. Till slut springer jag som i trans, en magisk slutspurt gör att jag passerar han och får njuta av ännu en målgång.

Härligt att sprutslå någon.
Efter:
Tiden 35:11 är officiellt (om du räknar bort Kvantumloppets tider) den näst bästa tiden på milen. Det får jag helt enkelt vara nöjd, samtidigt som jag konstaterar att jag hade kunnat komma under 35 minuter ifall jag hade bitit i ännu hårdare. Samtidigt som jag får vara nöjd att jag studsar tillbaka relativt snabbt efter halvmaran.

Mmmm....kanelbulle!
Det blir såklart en kanelbulle som jag får som belöning efteråt. Den är efterlängtad. Jag står och pratar med Carl Wistedt. Alltid kul att få med duktiga löpare om deras tankar och deras position i deras nuvarande löparliv. Sedan är det rätt skönt att ta sig hemåt, med vetskapen att jag är fortfarande i en väldigt bra zon och där kommer jag stanna.

Det bästa med att springa lopp, är att när det har gått bra, vilket är de flesta gånger jag känner mig någorlunda nöjd. Så är det otroligt gott att komma hem och bara få njuta av att genomfört det på en nivå, som jag ville. Jag är nyfiken att springa vidare, för att se var man hamnar senare. Jag kommer att kämpa vidare, pass efter pass. Det började med ett riktigt monsterpass dagen efter. Så länge varade min vila...

fredag 8 maj 2015

Inför Kanelbullen Runt



Jaha, då var det dags igen. Kungsholmen Runt för tredje året i rad. Ett trevligt lopp, som jag inte vill missa. Det är en ganska snabb bana, inne i stan. 2013 sprang jag loppet på 37:15, vilket betydde nytt personbästa. 2014 var det dags igen och då blev det tiden 35:52. Något jag som var helt ok med. Jag hade ändå varit på AW kvällen innan, även om jag var återhållsam, så är det kanske inte alls den bästa uppladdningen. Jag ramlade i geggan mot slutet och tog mig upp, avslutade starkt ändå. I mål fanns som vanligt den där kanelbullen, så det var ingenting att snacka om. Det blir milen i år igen, även om deras halvmara har fått SM-status för den här säsongen, så föll valet på milen. Det har varit lite tveksamheter kring vilket lopp jag skulle köra milen och vilket lopp jag skulle köra halvmaran när det gällde Kungsholmen Runt och Nacka Halvmara (trots sitt namn har man också 5 och 10 km). Till slut blev det halvmaran i Nacka och nu imorgon milen.

Hur har veckan sett ut? Som ni läste var jag inte alls särskilt pigg på halvmaran. Jag var krasslig, jag var starkt illamående och jag var inte så sugen på att springa helt enkelt. Därför "vilade" jag på söndagen genom att "bara" spela SIL-innebandy samt korpmatch i fotboll på kvällen. Under måndagen blev det kroppsövningar. Sedan blev det tre raka dagar med träningspass. 18 km i skogen, intervallpass på bana samt en snabb 10:a på asfalt. Vi kan väl säga att jag kände mig något sliten och det är väl så efter en halvmara, såklart. Jag hade förväntat mig ännu bättre pass, men lyckades inte förmå mig till det. Utan jag får vara nöjd att jag tog i så mycket det bara gick.

Så vad tror jag om imorgon? Jag är lite osäker ifall kroppen har kommit tillbaka än från halvmaran och från min krasslighet, det känns tyvärr inte så. Samtidigt så vore det gott att slå tiden 35:52 och får en kanelbulle, det skulle jag kunna leva med. Utan tvekan.

måndag 4 maj 2015

Nacka Halvmarathon 2015 - När du kämpar för något bättre

Datum: 3 maj 2015 Distans: 21.098m Placering: 9 Tid: 1:21:13

Det var inte länge sedan förutsättningarna var annorlunda.
Det var mitt i den smällkalla vintern, då det knappt fanns några lopp att prata om. Jag pulsade runt i tjock snö i mörkret, jag frös som bara den och jag förbarmade mig att jag var så jäkla envis att jag fortsatte med dessa galenskaper. Vi spolar fram 4-5 månader senare. Jag springer idag omkring sent på kvällen, fast det är ljust. Det är härlig temperatur, passen går undan och loppen avlöser varandra. Det är två vitt skilda världar, men löpningen binder samman dem. Det har gett mig en bra start på 2015 års säsong utan tvekan.

Jag är så pass "rutinerad" om man får säga så. Så jag behöver inte springa varenda lopp som finns inom en viss mils avstånd, som jag gjorde förr i tiden. Nu kan jag välja mera smart. Jag kan välja att avstå lopp, som inte på något sätt, skulle ge mig något tillbaka. Jag springer helt enkelt bara lopp som på något sätt gynnar mig i längden. De är antingen snabba, något jag inte har sett förut eller ger mig bra träning inför ett mera viktigt lopp. I vilken kategori placerar jag då helgens lopp? Läs vidare, så får du ditt svar.

Inför:
Det var länge tveksamt om jag ens skulle springa det här loppet. Av två orsaker egentligen. Den främsta var att jag hade börjat bli krasslig och trots att jag hade kört mindre, men kvalitetsvärdiga pass, så hade jag dragit på mig något. Utöver detta, så var jag själv osäker ifall jag skulle springa halvmara, eller gå ner på mindre distanser - 10 eller 5 km. Jag kom fram till att om jag ska springa något så var det helt enkelt halvmaradistasen. För att jag visste på förhand att banan var backig och rätt så svår, då delar av vissa träningspass går den i olika riktningar. Dessutom så ville jag fortsätta njuta av att mitt senaste milslopp (34:32 på SM-milen, som ni kanske minns?) och att debutera utomhus på 5 km på den här banan, kändes inte helt rätt.

Jag vaknade och kände väl nästan omgående att jag inte hade blivit så himla mycket bättre än dagen innan. Jag intog ändå en stadig frukost som brukligt. Däremot så kanske det såhär efteråt, inte var det klyftigaste, då jag intog den 2 timmar innan start. Det är väl så, när man är lite "dumsnål" med tiden, då loppet i närområdet. Väl på plats, så anmälde jag mig som sig bör och stötte på några gamla löparbekanta. Jag fick ingen speciell känsla, när jag var på plats. Mest för att jag inte själv visste var det här loppet skulle ta vägen för min egen del. Eftersom det bara fanns ett fåtal omklädningsrum med ett fåtal toaletter, så bildades det snabbt köer. Köer, som blev alldeles för långa. Ingen idé att sitta i lugn och ro på toa, när det står ett gäng utanför. 

Trött. Seg. Ångest.
Jag som kan tävlingsområdet någorlunda, gjorde en "fuling". Jag gick till den närliggande simhallen och gick på toan i ett av omklädningsrummen. Det fanns inga speciella tankar, som föddes i huvudet då heller. Jag bytte om senare, drog en kort uppvärmning och sedan ställde jag mig på startlinjen för att göra mig redo. För vad, visste jag inte. Jag var småtrött, krasslig och inte alls sugen på att springa. Samtidigt ville man inte svika supportrarna på hemmaplan. Till slut var det dags att springa. Som vanligt då.

Ännu ett lopp som har startas.
Under:
Jag hakade på en Hässelby-löpare rätt tidigt i loppet. Det gick undan, kan man minst sagt säga. Jag förstod att det inte skulle hålla särskilt länge för min egen del. Inte för att kroppen kändes svag på något sätt. Men däremot för att jag började må rätt illa, rätt tidigt. Jag förstod väl ganska omgående att det kändes som fel val att springa överhuvudtaget och en halvmara för den delen. Det var bara att gilla läget, jag hade inte tänkt bryta några lopp. Jag löpte på i någorlunda tempo. Jag hade på mig två olika band med tänkta tider, men det var vara att lägga ner de tankarna. Först och främst, skulle jag pressa mig så mycket inom de rimliga gränser som fanns och se till att jag inte gjorde bort mig helt.

Det börjar bra, slutar inte lika bra.
Något jag var tacksam för, var att vädret var helt okej. Det fanns orosmoln över att det skulle bli kyligt och regnigt, men det var lagom att springa i. Jag hade god lust att kliva av, flera gånger längs hela loppet. Jag hade ingen njutning alls i löpsteget, det var plågsamt. Dels för att jag inte kunde må ordentligt och för att banan gjorde att man aldrig fick något bra och pulserande flyt i sin löpning. Stora delar av banan var också ganska ödslig. De få gånger det fanns någon familj utanför sitt hus, så försökte man bjuda på sitt mest fejkade leende någonsin. Efter halva halvmaran, så började jag att få kraftiga spyattacker. Faktiskt samma typ som dök upp och som fick mig att kräkas i samband med Kvantumloppet. 

Jag stannar till och är nära att kasta upp, men lyckas hålla kvar och fortsätta springa vidare. Jag har dock, med tanke på hur jag mår, släppt förbi en hel del både innan detta och sedan efter. Det smärtar mig enormt, att jag inte kan bjuda upp på dans överhuvudtaget. Samtidigt, så får jag vara realistisk och inse att det inte handlar om vilken plats jag kommer på eller vilken tid jag får. Idag handlar det om pannben, om att orka och att sudda ut de mentala gränserna. Det som är den stora fördelen för mig, som får mig att trotsa allt, är att jag känner till i stort sett hela banan. Det är inga överraskningar, även om det blir tungt i backarna. Det där med kilometer för kilometer, behövs inte den här gången. Jag kan enkelt visualisera steg för steg i stort sett.

Självklart var Lunny med. Han är alltid i toppform.
Det är väl ingen högoddsare att jag under loppet, hatar allt som har med löpning att göra. Det är ofta, det blir så. Framförallt idag. Det är mest mitt eget fel, att jag springer när jag uppenbarligen inte mår tillräckligt väl. Sen är jag en otroligt envis människa, som sätter ibland hälsan på sin spets. Dumdristigt givetvis. Samtidigt har jag dock koll på när jag ska springa eller inte. Jag har den där gränsen tydlig för mig. Till slut, är det faktiskt inte så mycket kvar av loppet och jag inser att det kommer att gå vägen för mig idag också. Där det är uppförsbackar, blir senare nedförsbackar. Eftersom stora delar av loppet löps i omvänd riktning senare. Mitt blygsamma mål på sub-1:20 har jag övergett sedan länge och det var så pass illa att jag hade ställt in mig på först 1:24 och sedan reviderat till 1:22, för att segla in lite bättre än så när jag tar de sista stegen på IP. Samma IP som jag för övrigt springer mina intervallpass på.

Snart är det hela över.
Efter:
1:21:13. Det finns absolut ingenting att skämmas. Inget att brösta upp sig för heller. Med tanke på alla möjliga omständigheter, så får jag vara nöjd med detta. Ska man sätta detta i perspektiv, är den här tiden fortfarande snabbare än min snabbaste tid på halvmaran i Stockholm (1:21:24). Vilket är ganska bisarrt egentligen, Nacka halvmara är tuff och det är en bana jag har svårt att se mig springa igen. Inte för att arrangemanget på något sätt är dåligt, absolut inte. Tvärtom, allt runtomkring är bra. Jag får dock se det som ett tufft pass inför maran, jag biter ihop och gör precis allt vad jag kan. 

Apropå framtvingade leenden.
Med trötta och slitna steg, så spatserar vi hemåt. Jag möter löpare, som fortfarande kämpar med att komma i mål och få lägga det här loppet till handlingarna. Jag möter publik, som tycker att min tid var bra och jag kämpade på. Även om jag kanske inte är supernöjd, är du kul att få höra sådant ändå, när man långsamt funderar på loppet. En halvmara gör jag nästan av "bara farten" nu för tiden. Jag vet att 2012 och 2013, med de halvmaror jag sprang då, så var jag livrädd inför distansen. Jag bemästrade inte den och min lägstanivå var väldigt låg, Göteborgsvarvet 2013 var ju fruktansvärd minst sagt. 

Jag kommer hem. Det är lördag. Jag gör i stort sett inte ett skit resten av dagen. Jag njuter av livet. Det finns stunder i livet, där det är härligt att inte ha någonting som helst inplanerat i kalendern. Att få bara vara, att få fundera i fred. 

fredag 1 maj 2015

Timme för timme



Då sitter jag här. Igen. Det är inte så många timmar till nästa tänkta tävling ska gå av stapeln. Vad menar jag med "tänkta"? Jo, jag har varit småkrasslig fram och tillbaka. Det är rent bokstavligen så, att mitt mående verkligen går fram och tillbaka varje timme känns det som. Just i detta nu, så är det väl på gränsen till att jag startar. För några timmar sedan dock, så var det i närmast otänkbart att jag skulle springa. Steg för steg, så försöker jag inte några skapa några negativa tankar. Inte helt lätt egentligen. Just nu är det egentligen en natts sömn, som kommer avgöra om jag är redo eller inte. Imorgon är det premiär för mig i ett nytt lopp - Nacka halvmara. Ett hemmalopp kan man säga, för att  arrangörsklubben är den klubb jag är verksam för samt att loppet går på delar på två av mina träningsrundor.

Jag har länge varit tveksam vilken distans jag ska köra, förutom självklara halvmara-distansen, så finns även 5 och 10 km. Just i detta nu, så är det halvmaran jag vill springa. Samtidigt, beroende på hur jag känner mig när jag vaknar och det skulle underlätta ett eventuellt deltagande, så kan det vara så att jag ändrar distans. Som sagt, vi tar det timme för timme och jag kommer att sätta ett blött pekfinger i luften och se vad som gäller egentligen.

Igår sprang jag ett pass. 10 km på asfalt. Ett sådant där formtest. Det var närmare halv 10 på kvällen som jag kom ut av olika anledningar. Jag visste inte i vilket tempo jag skulle kötta för, men till slut märkte jag att kroppen trots en slitig vecka i hasorna. Till slut, efter att tröttnat lite under andra halvan av passet, så blev det 38:51 på 10:an. Fullt godkänt, då jag inte tog i för fullt heller. Kroppen var med och så var även knoppen. Så ska vi se till det strikt formmässiga, så ser det bra ut. Nu ber jag till högre makter att det blir lite bättre under natten, då ställer jag upp för hemmafansen.

God natt!