lördag 31 augusti 2013

Upp och hoppa, dax för nästa lopp!


Nu har jag äntligen fått sova ganska gott i natt. Det känns härligt att få göra det, utan att behöva känna stressa ifall man vaknar mitt i natten att man måste somna om fort som fasiken, så att man får ut den sömn man hade tänkt. Så man får helt enkelt vara glad över det. Helt frisk är jag inte, men nu är det mest bara snor i näsan och det känns bättre att jag tar långsamma steg mot kunna vara tillbaka fullt. Nu ska jag bara "runt knuten", då loppet hålls här hemma så att säga. Så jag gör det mest för att springa för hemmapubliken. Det vore orättvist av mig att springa överallt i Stockholm, Sverige och även utomlands, utan att bjuda hemmafansen på lite gott. Det blir bara 5 km som förra året, då vann jag i enkel stil med 18:47.

Jag kommer inte ta i för fullt idag, men jag hoppas kunna få en topplacering igen och slå förra årets tid. Idag handlar det inte om att pressa sig själv eller slå rekord, bara att göra så bra man kan. Sen nästa vecka så är det dags för att börja träna ordentligt igen. Så får det bli. Godspeed!

fredag 30 augusti 2013

Hälsoloppet 2013 - Strävan efter något!

Datum: 28 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 3 Tid: 17:32

Jag vaknade på morgonen under onsdagen, jag kände mig ganska pigg och inte alls lika krasslig som det hade varit de tidigare dagarna. Jag kände att jag med glädje kunde äta min vanliga frukost och se fram emot kvällen som komma skulle.  Men först skulle jag arbeta en hel arbetsdag och förhoppningsvis skulle jag kunna konservera den lilla energi och entusiasm som jag stod inför under kvällen. Dock så var det meningen att jag skulle slå rekord på milen i det här loppet, eftersom jag i min sinnesvärld redan skulle slagit rekordet i Södertälje under lördagen. Men så blev det inte och planerna omkullkastades helt enkelt. Vi snabbspolar framåt från frukosten tills arbetsdagens slut.

Inför: Bara med några timmar kvar till loppets start, så gav jag grönt ljus att jag ställer upp. Enligt lokaltidningar efter loppet var det en stor avgörande faktor för en del Huddingebor ifall man skulle komma till loppet eller inte, när beskedet kablades ut i lokal-tv. Jag var glad att ha möjligheten att glädja människor i den trista och grå vardagen. När jag hade ätit mellanmål precis som brukligt och sedan intagit rödbetsjuice, kände jag en viss förhoppning fylla min kropp. 

Dax att byta om från civil klädsel till superklädsel!
 Alla förberedlser jag hade kunnat göra både dagarna innan och under dagen hade jag gjort, det fanns inget mer jag egentligen kunde göra för att göra ett försök att springa Hälsoloppet. Förra året i samma veva som jag skulle springa Hälsoloppet var jag också krasslig, precis som nu och det var ungefär samma "krasslighet". Mycket märkligt. Precis som andra lopp som jag besöker för andra gången, så kommer det återblickar från när man var här från förra gången. Tänka sig att det redan har gått 1 år sedan senast. Förra året kom jag hit för att slå mitt 5 km-rekord på 17:36, som jag satte i Södertälje, några veckor tidigare. Men blev "bara" 18:05, kroppen sade helt enkelt ifrån. Efter att jag hade plockat ut min nummerlapp och satt alla attiraljer på plats, så var det dags att testa dagen med en uppvärmning.

"Om du visar din (blogg), så visar jag min (blogg). Två bloggare möts!
Dock slog inte testet alls väl ut som jag hade önskat, precis som under uppvärmningen i Södertälje, så kändes inte uppvärmningen ingen bra och kroppen berättade att den inte var så särskilt sugen att springa. Uppvärmningen var egentligen så pass dålig, så den bestod mera av att gå än att springa. Illavarslande tecken inför starten helt enkelt. Under uppvärmningen träffade jag på Lennart, en av de bloggar som jag läser frekvent. Alltid kul att få ett ansikte på någon man läser. Jag var inte alls taggad innan start, men jag visste att jag behövde göra ett försök. Det var jag tvungen till.

Off we go!
 Under: Jag var orolig att jag skulle behöva vara draghjälp åt mig själv, men som tur var fick jag reda på att en ung Huddingekille som sprang förra året, skulle ställa upp och försöka slå banrekordet. Toppen, då är det bara att hänga på. När startskottet gick, var det precis det jag gjorde, hängde på. Trots att jag sprang i raslig fart, så var det imponerande att se den unga killen dra på så. Jag förbarmade själv redan från början att jag inte var i bästa form helt enkelt, då hade det blivit en ännu större fajt av det hela. Men första kilometern avverkades på 2:52 enligt min klocka, det var på att tuffa på från och med nu helt enkelt. Jag tyckte ändå att kroppen kändes helt okej att springa på i denna fasliga fart. Samtidigt kände jag att kroppen inte ville ha det här, inte idag.

Andra kilometern fortsatte jag att springa i hög takt. Jag behövde detta för att kunna få en bra tid, ifall jag skulle få något som störde mig precis som i Södertälje. Den där stumheten som kom då. Sen började sakta men säkert tappa den där farten och Spårvägenkillen som låg och lurade i bakhasorna, tog in på mig. Jag är inte direkt förvånad att det händer. Utöver detta så har jag målat upp att det finns några få backar som kommer att göra det extra jobbigt för mig. Egentligen hade det varit piece of cake ifall jag hade varit frisk.

Jag ser ljuset i slutet av tunneln. Jag ser slutet på allting där någonstans!
Det kom ingen stumhet, däremot mjölksyraattack som var vanligt förekommande i början av min löpkarriär förra året. Jag blev passerad av Spårvägenkillen och insåg att jag både var fortfarande för krasslig samt hade fått träna som jag ville den senaste tiden heller. Det gjorde mycket ont rent psykiskt att återigen behöva sänka farten rejält. Men jag skulle bara in i mål. Någonstans hade det varit kul att försöka springa under 17 minuter idag, men redan på uppvärmningen, så förstod jag att det skulle bli väldigt svårt. När jag äntligen fick se målet, så försökte jag öka takten lite. Det gick. Tillräckligt för att jag skulle få detta att ta slut tidigare.

Efter: Tiden blev fullt godkända 17:32. Tredje bästa 5 km-tiden, det är inte fy skam egentligen. Det är över 40 sekunder snabbare än förra årets Hälsolopp. Jag får erkänna att jag var som en bebis i lördags, då chansen att slå nytt rekord försvann snabbt. Jag var totalt apatisk och nästan redo att gråta, efter att krassligheten fått säga sitt. Jag var så tom att jag inte gjorde ett dyft under hela lördagen egentligen. Tänka sig att det kan påverka så. Men efter Hälsoloppet, tog jag det mer moget. Tiden var inte redo för att jag skulle slå rekord på 5 kilometer den här gången heller. Det var bara acceptera, jag hade trots alla tråkiga förutsättningar gjort det helt klart bra ändå. 

Tanken var att fort som fasen åka från Huddinge till Nacka, för att spela korpfotbollmatch. Men så blev det inte. Men jag misströstade inte, det blev faktiskt så att jag kom på tredjeplats och skulle stå på scen. Så det blev en liten väntan på detta, medan jag lät kroppen få chansen att återhämta sig någorlunda. Det var tyvärr avsaknad av medalj efter loppet, vilket jag tycker var jättetråkigt. Jag älskar medaljer så. Utöver detta så träffade jag ännu en bloggare som läser min och jag läser hennes. Det var nämligen Louise från Löplust som hälsade på mig. Jättekul att träffas, Lennart hade jag förväntat mig att se i bruset. Men att det var en till bloggare som fanns där var en trevlig överraskning. Hennes son vann pojkklassen på en mycket fin tid. Inte illa. Bra uppfostran uppenbarligen!

"Elitmotinären" talar!
 Då kallar vi upp ANDERS Åkesson. Hymf, skrev jag så dåligt på min efteranmälan? Nåväl, jag fick ett presentkort på Intersport och en klart godkänd plakett (som ersätter min saknad av en medalj). Huddingekillen slog dessutom banrekordet. Imponerande av en 15-åring att brassa på sådär. När jag själv var 15, så var jag väl inne i mitt 2 år långa paus från innebandyn. Då blev det mest chips och TV-spel, inget hälsotänk alls. Dessutom var den f.d. brottaren Martin Lidberg som delade ut priserna och intervjuade när jag stod på scenen. Lite smått absurt. Framförallt när jag var jättetrött och tyckte nog att den här dan var absurd ändå. Men det var ett kul inslag, bara sådär. När vi gick mot pendeln intalade jag mig flera gånger, att jag var nöjd med detta. Att jag inte kunde göra mer. Men tänk om jag hade varit frisk. Då hade jag kanske sprungit under 17 minuter och utmanat hela vägen. Vänta bara!

Sådärja. Den obligtoriska after race-bilden!

tisdag 27 augusti 2013

Test inför morgondagen genomförd - Kommer showen till Huddinge igen?



Det är jättetrist att vara krasslig. Framförallt för mig som har myror i brallan och har svårt att bara "stå över" ett träningspass. Det började med att det kändes "skumt" förra veckan, för att bli ont i halsen till att bli förkyld istället. När jag åkte kommunalt i morse, så kom min värsta mardröm till mig igen. Jag sitter och är jättesnorig bland pendlingsburna arbetare på ett trångt tåg. Jag har inget papper eller servett att snyta mig med. Att jag får sitta och snörvla var tredje sekund känns galet och peta med fingrar eller armar är inte önskvärt. Men jag vill inte sitta som någon galning med halva snorreserven utanför snoken heller. Jag tittar vad jag har i min ryggsäck, till slut hittar jag räddningen. Ett gammalt kvitto. Jag hoppas ingen ser att jag snyter mig lite lätt i ett kvitto. Den stora nackdelen var att jag bara hade handlat två varor, så kvittot var inte särskilt stort att snyta sig i. Men man tager var man haver.


Det var en fröjd att komma till jobbet, framförallt när man ska sitta i ett lättsammare planeringsmöte och har möjligheten att snyta sig stup i kvarten. Senare på dagen hade det lättat något och jag kände mig bättre, jag hade lovat mig själv att göra ett test under kvällen om jag orkade för att se om det ens är lönt att åka till Hälsoloppet imorgon. Jag vill inte springa om jag var krasslig helt enkelt, men efter att jag började mjukna upp under dagen, så tog tröttheten överhanden och jag somnade på vägen hem. Ingen bra start. Tänk om jag skulle ställa in hela veckan med två tävlingar dessutom? Inte bra. Till slut peppade jag igång mig själv och lyckades komma ut. Jag sprang mina 8 tänka kilometer på asfalt, de 4 första sprangs under 4:00/km i snitt och det kändes lovande. De andra fyra blev lite lugnare för kroppen och för sinnet. Totalt i snitt blev det 3:58/km i snitt. 

Jag sprang nämligen ett pass dagen innan MälarEnergi Stadslopp i juni, där har mitt senaste 5 km-rekord. Därför ville jag testa ett pass nu, jag kunde inte gå flera dagar utan att springa. Det kändes ingen bra. Jag märkte att kroppen inte var hundra, men jag var överraskad ändå att kroppen svarade så pass bra och jag kanske ändå har en bra chans att hävda mig under morgondagen på 5 kilometer. Som sagt, jag är inte 100%, men däremot kommer jag nog kunna springa på 85% av min kapacitet och med tanke på den träning jag har lagt ner de senaste 2 månaderna, så känns det helt okej. Om jag inte blir sjukare imorgon, då får jag ställa in. Men det hoppas vi inte på. 

Däremot måste jag säga att Huddingeborna är lyckligt lottade faktiskt. Varför? Jo, jag kommer på besök för andra gången i år. Tidigare sprang jag Kvantumloppets mil där ute och nu återvänder jag. I'm obviously the center of the attenion. Lyx kallar jag det. Schemat kommer att vara så tajt imorgon, så att jag kanske inte kommer ha möjlighet att skriva autografer imorgon. Men det är inte många lopp kvar för mig i år, så passa på att njut. Vem vet som kan hända imorgon?

måndag 26 augusti 2013

Det är bara att vänta och rulla tummarna...!


Det suger att vara sjuk. Det gjorde ont i mig att till slut erkänna för mig själv att jag egentligen var för krasslig att springa ett lopp. Sen att jag fick trots omständigheterna en hygglig tid är en annan femma, det var inte alls det jag fantiserade om för några veckor sedan. Men det finns inget att göra åt om man är krasslig. Nu under måndagen var det egentligen tänkt att jag skulle ut och springa. Jag har faktiskt inte ont i halsen, utan är "bara" förkyld. Men jag tog mitt förnuft till fånga och avstod dagen, så jag gjorde lite övningar hemma istället för att vara något "igång". Det är ett nytt viktigt lopp på onsdag, rent mentalt har jag lagt det åt sidan. Men jag kommer att göra ett seriöst försök imorgon, om jag blivit friskare att ta en tur och se vad status är hos mig. Det är ingen idé att åka till Huddinge under onsdagen om jag inte kan "fajtas" om en bra tid. Det som egentligen sög mest under lördagens lopp, var all kraft som försvann strax innan 3 kilometer. Det var snopet, men straffet för att jag sprang krasslig helt enkelt. Så var det med den saken. Spring inte sjuk. Nu hoppas jag som sagt att lite sömn gör susen till imorgon och jag kan göra ett sista test.

---


Jag åkte till Malmö under gårdagen. Jag skulle se mitt kära IFK försöka ta chansen på bortaplan i seriefinalen mot MFF. Det började bra, sen gick det inte alls bra och vi fick lämna arenan med en bitter eftersmak. Men förlust på bortaplan mot serieledarna är egentligen inte fy skam, men det var inte riktigt såhär jag hade tänkt mig. Sen blev det sova lite på hotell, innan vi flög och jag klev rätt in i arbetet på måndagen. Snabba kast. Enda minuset var egentligen att mitt hårjox som jag använder flitigt fick kastas efter som det var 50 ml för mycket. Jag hade inte ens en tanke på den där burken vid säkerhetskontrollen. Men det var extra surt, då den var i princip full och jag mumlade irriterat om att "inte fan spränger jag flygplan med hårvax". Men regler är regler och det var dumt av mig att missat det. Hårjoxet är som ett viktigt organ för mig, så det var bara att handla nytt under eftermiddagen. Fåfängt? Lite. Men vafan gör man inte för att underhålla och ha en ung look så länge det är möjligt. Tiden tickar på för mig med. Tick. Tack.


lördag 24 augusti 2013

Telge Stadslopp 2013 - När motgången blir nästa steg i min utveckling!

Datum: 24 augusti 2013 Distans: 5 km Placering: 13 Tid: 17:36

För en vecka sedan vandrade vi hem på Södermalms mysigt lummigt upplysta, det kändes som att man var på väg hem efter en bra kväll ute helt enkelt. Framförallt när man var nöjd över sitt resultat och hade fått ta del av Midnattsloppets härliga stämning runt omkring. Jag började med vila dagen efter, sen på måndagen sprang jag mitt snabbaste långpass hittills. Jättebra start på den kommande tävlingsperioden med 3 lopp på 8 dagar, eller hur? Det följdes upp av första trepoängaren i fotboll på länge, sen innebandyträning med stenhård benfys efteråt samt ett lugnt 8 km-pass dagen efter med vila under fredagen. Jag var övertygad att den vilan skulle göra sitt, trots att jag hade börjat känna mig halvskum under senare delen av veckan. 

Inför: Under natten till idag, började bli mera krasslig och jag försökte förneka att jag egentligen höll på att bli sjuk på riktigt. För det fanns det inget utrymme för egentligen. Det var ett snabb 5 kilometerslopp som vankades runt hörnet, jag hade målat upp att det var här som jag skulle slå nästa rekord. Jag försökte slå ifrån mig att det jag kände var starten till att bli sjuk idag, efter att ha känt mig "underlig" de senaste dagarna, så hade det blivit mera konkret. Egentligen borde jag ställt in den här tävlingen. Men jag intalade att det skulle lösa sig ändå. Jag hade tränat på bra och jag skulle säkerligen göra bra ifrån mig lik förbannat. Men inte nog med jag inte mått toppen, jag hade haft en träningsvärk i låren som var jobbig (som kändes bra idag) och jag hade dessutom gått upp helt oväntat 1 kg den här veckan. Jag som är väldigt strikt med alla kostintag, men som äter så att jag kan njuta ändå, blev ändå förvånad vad den där extrakilot kom ifrån. Skumt det med.
 
 

Det blev skjuts från stan till Södertälje tack vare syrran, bättre det än att sitta glo ut i 253 pendeltågsstationer. Väl på plats, så fick jag nytt infall att jag borde ställa in. Men att stå och glo vid sidan av, när andra löpare springer. Det känns väldigt abstrakt och paradoxalt för mig. Inte okej. För att lyfta upp den här bistra rapporten, så blev jag glad att det luktade Jenka inne på bajamajan. Vad hände där? Jag blev glad i varje fall. Efter att ha gjort olika försök till uppvärmning, var jag väl införstådd med att den här kroppen idag absolut inte är på högsta bettet, jag kommer nog inte göra underverk idag. 

19:01 - 16:55 - 18:44 - DNS (Startade ej) - 17:52 - 19:57 - 16:32 - 18:05 - DNF (avslutade ej). Alla möjliga utgångar spelades upp i mitt huvud om hur dagens lopp skulle sluta. När det väl var dags för starttutan att ljuda, så var det bara att lägga ifrån sig alla tankar och springa. Precis som vanligt.
 
 

Under: Mitt signum när det kommer till 5 och 10 km är att jag startar i väldigt högt tempo, första kilometern avverkades på 3:01. Det kändes mycket bra, även om kroppen inte kändes jättepigg, så tyckte jag att det kändes okej. Andra kilometern var också helt okej och jag tyckte ändå att det kändes bra, jag var på femteplats och hade bra avstånd neråt. Efter halva loppet, så förstod jag att det var inte dags för något nytt rekord. Det var hemskt att behöva vara medveten om detta. 
 
 

Men mina lår sa ifrån. Det var inte ens en mjölksyraattack utan det var bara det att all energi försvann. Jag kändes mig så orkeslös. Precis innan den längre backen. Det var då jag verkligen insåg att jag ville avbryta loppet och åka hem, gråta eller nåt. Här kan man alltid spekulera om att jag har tränat för mycket eller för hårt den senaste tiden, även om jag inte tycker det. För inte kan min krasslighet helt paja mina lår så, strax innan 3 kilometer? Att jag dessutom helt tokigt har ett extrakilo är också väldigt märkligt. Alla möjliga spekulationer flög genom mitt huvud, medan jag blev sakta men säkert passerat av flera stycken löpare. Löpare som jag ansåg borde ligga före. 

De som såg mig utifrån, både publik och löpare, som kunde följa mig en bit, måste trott att jag sprang in i väggen och var otränad. För det var så, det måste ha sett ut. Mina drömmas rekord, under 17 minuter, blev fullständigt krossade. Ungefär som en fluga blir när man daskar kvällsblaskan mot väggen. Men att ge upp. Det ska jag inte behöva göra. Jag fick till en liten boost mot slutet, men det var en liten en och det var nog för att jag skulle ta mig i mål. 
 
 

Efter: Förra året vid samma lopp, var jag fullständigt utpumpad efter att ha sprungit 17:36 och slagit nytt rekord. I år, så blev det exakt samma tid. Jag var inte utpumpad, men jag var väldigt frustrerad. Jag ville bara springa fram till arrangörerna och säga att vi måste köra ett nytt lopp om ett par veckor, det var inte såhär det skulle sluta. Jag skrev tidigare idag att jag inte hade några förväntningar, men visst hade jag en mental målbild flytande runt i huvudet om ett nytt rekord, som låg sedan länge och skräpade. Det hade varit kul att uppfylla den.

Ska man se det nyktert på det hela, så är 17:36 på 5 kilometer med de förutsättningar som jag tog med mig till det här loppet väldigt bra. Sen att det var totalt omöjligt de närmsta timmarna för mig att ens tänka något sådant är en annan sak. Jag var helt apatisk efteråt, totalt tom på känslor. Något jag har känt ett fåtal gånger sedan jag började löpa - säsongsavslutningen i Hässelbyloppet förra året är en klassisk bild som dyker upp. Är jag en sådan tävlingsmänniska, att det här påverkar så stort? Antagligen. Jag tycker det är skönt att jag tar det på sån stort allvar, men jag måste lära mig att motgångar kommer också.
 
 

För min egen del så har jag varit i mina ögon sätt väldigt framgångsrik och haft en bra utvecklingskurva sedan jag började springa förra året. Det är inte många gånger jag har varit besviken. Jag ser den här motgången som ett led i min utveckling. Jag får inse att jag är krasslig nu och Hälsoloppet om 4 dagar är helt klart i fara. Ett annat lopp, där det finns chans att slå rekord. Jag vill verkligen springa det. Men jag vet inte nu. Jag vet bara att jag kommer göra allt jag kan för att stå på startlinjen och jag vet att jag kommer att springa under 17 minuter, när möjlighet med bra förutsättningar kommer att ges. Så det så. 

Imorgon blir det härlig seriefinal. Malmö - IFK. Då är jag på plats. Vi hoppas på att jag får anledning att bli glad imorgon istället.

Vi får väl se...!


Då är det dags. Tävling igen. Min favoritdistans. 5 kilometer. Underbart, kanske man kan tycka. Förvisso, borde jag absolut känna så. Men enorm träningsvärk i veckan, lite med sömn och bara seg den här veckan har gjort att jag tonar ner mina egna förväntningar för det här loppet. Jag hade ett jättebra lopp i Midnattsloppet förra helgen samt ett mycket fint långpass under måndagen, men nu sätter jag inte upp något mentalt mål just nu. Utan jag åker till Södertälje och värmer upp, sen får man se i vilken form jag egentligen är i.

I torsdags sprang jag 8 kilometer med enorm träningsvärk med 4:13/km i snitt. Bättre än vad jag hade tänkt mig. Så jag förväntar ändå inget superlopp av mig själv i eftermiddag helt enkelt.

torsdag 22 augusti 2013

Min gamla vän gör mig sällskap (?)


Längst har ni kanske gamla läsare märkt att jag har fixat. Jag ringde upp min gamla vän och barndomsidol Sonic, han var positiv till att synas tillsammans med mig. Därför snickrade jag väldigt hemmagjort ihop en "header". Jag har inte Photoshop eller något sånt på datorn, inte tid heller för den delen. Annars hade det kanske blivit något mer seriöst, men det här får duga. Jag gillar löpning och Sonic. Skönt att få synas i samma sammanhang igen. Bilden är senast vi träffades öga mot öga, det var i Shanghai för över 3 år sedan. Sonic försökte då att övertala mig att köpa ett par rejäla skor och börja springa "på riktigt". "Tack, men nej tack", blev svaret då från mig. Men Sonic fick uppenbarligen rätt i sin spådomskula.

---


Att varje dag få dricka Beet-It rödbetsjucie är givetvis väldigt kul. Vem fasiken hade trott att jag skulle dricka rödbetsjuice med god min varje dag för ett år sedan? Inte jag. Sen blev det flera olika vägar som till slut ledde till att Skotska valde att precis som jag gör sedan länge - att tro på mig och vad jag kan åstadkomma. Något jag är givetvis mycket glad för. Sedan tidigare har jag skapat två flikar längre upp som det står "Sponsor", som beskriver det sponsorskap som Skotska Handelskompaniet har och sen finns det en flik där det står "Stötta mig" och där finns hyggligt utförligt till varför jag behöver extra hjälp på vägen och vad man tjänar på det. Jag hoppas att jag kan hitta företag som har en profil och produkt/tjänster som går hand i hand med den image som jag utstrålar. Det här är ett arbete som är rätt så unikt för min egen del, jag skulle bara springa ett lopp i Skärholmen, eller hur? Helt plötsligt är det här ett maskineri som är större än så. Eller hur, bloggen? Nåväl, jag hoppas att jag lyckans stjärna kan hitta mig ännu en gång.

---

Igår var jag tillbaka i innebandyträning. Det är alltid kul att vara aktiv i olika sporter. En helt okej träning för min egen del, men jag behöver bli ännu bättre. Vilken tur att det fortfarande är "uppbyggnadsfas" och eldprovet (matcherna) är en bit ifrån. Däremot avslutades träningen med fys, med fokus på ben. Det var inte jättejobbigt, men visst sög det mycket muskelkraft som sig bör. När allt var över, så tyckte jag att det är helt rätt att köra fys. Det behöver vi som lag. Men dagen efter, alltså idag, så har jag en fruktansvärd träningsvärk som inte liknar något annat. Jag har ändå i olika mängder haft träningsvärk efter hårda lopp, men det oftast gått bort under dagen. Men när jag tänkte köra ett väldigt lugnt löppass, så fick jag känna på att jag levde. Det blev 8 km och 4:13/km i snitt. Så lugnt det bara gå bli egentligen. Jag behöver inte gasa. Men jag hoppas att min superlugna och coola fredag blir perfekt för att återhämta sig. Sen så...

onsdag 21 augusti 2013

Nu jäklar går det undan igen! (Äntligen tre poäng)

Med mycket träningsvärk i låren och allmän trötthet i kroppen, så var det dags. Första löppasset efter Midnattsloppet, skulle ske under måndagen. Jag var inte alls sugen. Men jag kom hem, drack rödbetsjuice och försökte intala mig själv att det här skulle gå bra och att förhoppningsvis att klockan skulle fungera som den borde. När jag väl gjorde mig startklart, så var det inga konstigheter, utan det kändes riktigt bra i början. Sen flöt det på. Jag hade tänkt mig 15 kilometer ute i skogen, men jag reviderade det och tog bort 1 kilometer i huvudet, så att jag skulle bli skonad. Men jäklar vad det kändes bra. Första halvan av passet, så löpte jag samtliga kilometrar under 4 minuter i snitt. Sen lyckades jag pressa på lite till senare i passet. När allt var färdigt, så hade jag sprungit 14.25 km och hade 3:53/km i snitt. Helt underbart snabbt. Tänka sig att när jag vaknade upp under måndagen, kände jag att det skulle bli en dålig dag. Det blev det inte.

Med andra ord snabbaste långpasset någonsin. Viktigt!

---


Det här damp ner i brevlådan i fredags. Det är nämligen värdecheckar på Skyrs produkter, efter att ha pratat lite med de på Kavli (som har hand om Skyr här i Sverige), så fick en del värdecheckar. Passar perfekt, då mellanmål alltid är viktigt i min träning och det fick mig att smila lite. Bara att tacka och ta emot. De kommer att användas helt klart.

---


Igår var det på nytt korpmatch. Vi hade det väldigt tungt den senaste tiden. Så pass tungt att jag för första gången någonsin fick starta en korpmatch som utespelare. Jag har dock bytt flera gånger under matchens gång från målvakt till utespelare under årens lopp. Tänka sig att jag gör min 9:e säsong i korpen och först nu fick jag spela ute. Tanken var att min löpkraft, springa runt och "brunka" eller nåt. För tekniken har jag dessvärre inte. Det gick åt h-vete. Redan efter 30 sekunder, släppte vi in 0-1. Inte bra. Sedan höll vi resultat till halvtidsvila, jag hade dessutom två halvchanser, som med lite tur hade lett till något mål.

Jag skulle dock hoppa tillbaka in i målet vid paus. Det blev ett lyckat drag, då vi lyckades till slut komma tillbaka två gånger i matchen och vinna den med 3-2. Sen fick jag göra några matchvinnande räddningar, det var ett tag sedan. Även om slutet av matchens drabbades av lite smolk i bägaren, så var lyckan ungefär likvärdig VM-bronset 94. 3 poäng i korpen, är riktigt gott. När vi väl tar i, då går det!

söndag 18 augusti 2013

Midnattsloppet 2013 - Hände det eller var det bara en dröm?

Datum: 17 augusti 2013 Distans: 10 km Placering: 84 Tid: 36:53
 
Jag hade byggt upp mitt lyckoförråd tidigare under dagen. Dels hade jag sett Kiprotich vinna VM-guld på maratondistansen. Vilket lopp han gjorde. "Musses" prestation går inte av för hackor eller, han tog verkligen in från tårna (eller magen) av efterspelet att döma. Inte bara med det, IFK Göteborg tog en viktig skalp efter en av årets bästa halvlekar någonsin, som innehöll det mesta en bra fotbollsmatch kan innehålla. Så min glädje var stor. Nu var det upp till mig att bjuda på show igen.
 
Inför: Jag har tidigare sprungit sena lopp i både Trosa Stadslopp och Roslagsnatta, men då har de varit långväga. Den här gången var det att springa inne i stan, på söder. Ett ställe som jag spatserade på så sent som i fredags efter en trevlig middag, dock vid norr mälarstrand och inte riktigt där loppet skulle gå. Då hade jag bara njuta av Södermalm i kvällsskrud. Vad hade jag egentligen att vänta mig Midnattsloppet? Ett lopp jag missade förra året pga att det hann bli fullbokat, då fick jag möjligheten att upptäcka Norrköpings Stadslopp och det var inte fy skam. Så i år så fick det blir Norrköping som fick stå vid sidan. Väl på plats, hela 1,5 timme innan. Vilket betydde lång vätan. Men jag ville vara på plats i god tid, kolla in var jag skulle stå och hur pulsen långsamt skulle stiga.
 
 
Det fanns dessutom en miljon bajamajor kändes det som och det var knappt ingen kö vi den här tiden. Det var befriande. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle behöva gå ens, med tanke på att jag var "done" med toalettbestyr innan jag åkte. Men jag besökte bajamajan 2 gånger ändå. Helt otroligt. Vid uppvärmningen, försökte jag mest lära känna formen på kroppen. För att jag hade många bra pass och tävlingar bakom mig var det egentligen ingen tvekan om. Frågan är egentligen om jag skulle börja att bli sliten nu? Något som jag började känna av en stunds uppvärmning var ena sidan att knät började ge smärtyttringar (inget löparknä dock), vilket var oroväckande. Jag har inte haft några sådana känningar förut.
 
 
Jag ställde mig i min startfålla med över en halvtimme kvar. Det var lätt att det man hade värmt upp, så man stod där och glodde som en fån rätt ut medan både dunk-dunk-musik strömmades ut samt att massuppvärmning tog vid. Jag har myror i brallan, inget oävet drag som löpare dock. Men jag ville bara dra iväg. När Södermalm sakta men säkert började äntra "Night mode", så intalade jag mig själv att det här skulle bli himskans trevligt. I ledet framför mig stod elitlöparna. Däribland några stycken som hade kommit på pallplaceringar i Norrköping tidigare under dagen, sen skulle tydligen Olle Walleräng springa. Wow, säger jag. Efter loppet såg jag att den gamla SM-medaljören på olika långdistanser; Erik Sjöqvist också hade deltagit i loppet. Inspirerande, inte för att jag nödvändigtvis skulle ha med den absoluta toppstriden att göra, så är det alltid kul när duktiga löpare deltar. Långsamt började klockan ticka ner och jag har för mig att de sa att det skulle räkna ner de sista sekundrana via mikrofonen, men jag hörde inget och sen så ljöd startskottet. Bara sådär. Okej, då var dags då.
 
Under: De hade varnat tidigt för att de 3 första kilometrarna var lättlöpta, man skulle inte trycka på allt utan spara sig mot de två backar som skulle komma. Däribland den mot Sofia Kyrka, som är ökänd i Midnattsloppskrestar. Men mitt signum och kanske egentligen min största svaghet, är att jag måste och vill trycka på i början som en raket. Vilket jag gjorde. Det blev dock 3:14 första kilometern. Jag fortsatte att köra på i snabb fart för att vinna så mycket tid innan den legendariska backen skulle komma. Det slog mig hur mysigt det var att springa mitt inne i Södermalm, bland annat all publik och alla som satte ute vid uteserveringar som hejade på. Det var en magisk känsla. Jag hade egentligen ingen ångest för den långa backe som skulle komma, men...
 
 
"Jag behöver ringa polisen, jag måste anmäla ett brott. Backen vid Sofia Kyrka stal nämligen min känsel i mitt vänstra lår". Även om jag har rätt jobbiga backar som jag passerar vid mina terrängpass och jag kände mig bra tränad. Fyfan, säger jag. Det var för jävla jobbigt. Det kändes som om backen skulle stegra sig ända upp till himmelen. När jag trodde att den började bli färdig, så var det bara fejk. Utan den fortsatte att stegra vidare. År 2053 lär jag sitta vid en varm brasa tillsammans med mina barnbarn och berätta hur jag gjorde ett mandomsprov, hur mycket jag växte när jag färdig med den backen. Sen var det mysigt gjort med ljusen som var i backen, det var ett härligt visuellt inslag. När backen var klar, så var det bara att fortsätta hitta tillbaka till en någorlunda hastighet. Även om mitt vänstra lår fick sin beskärda del av backen.
 
Här någonstans skedde brottet. Ifall du har sett något, ring 08-702 00 90!
 
Efter det här, så var banan mycket knixig och gick fram och tillbaka. Vi var varnad för en backe vid Mose backe, som inte skulle vara så farlig. För en stund trodde jag att det var just den backen vi sprang uppför under en del av loppet. Jag var så sinnesförvirrad, så jag visste inte ens var på Södermalm jag befann mig och utgick från att det var den. Det var det inte. När jag till slut förstod vilken backe det var, så kändes det som att jag hade Mount Everest framför mig. Löpning ska vara kul. Är det här kul? Jadå, efter att backen är färdig. Vid andra 10 km-lopp så delar jag in loppet i tre delar.
 
1-3 km : Löp fort, för att få en positiv split efter halva. 3-8 km : Oxfemman. Du kör i ett lite mindre tempo, men du gnetar på bra och håller stången. 8-10 km : Du höjer farten och börjar njuta av att snart vara i mål. Så rent mentalt får du ta kilometer för kilometer.
 
Så var det inte i det här loppet, utan jag njöt bara hur mysigt och vilken skön stämning det var runt loppet. Så jag sket i mitt gamla vanliga kilometertänk. Men när Mose backe var färdig, så höjde jag temperaturen och körde på riktigt hårt. Någonstans vid 9 kilometer, så fick kroppen någon eufori, då det kändes som att jag sprang på rosa moln. Kroppen bara flög fram. Vi sprang nerför en lång nerförsbacke. Sen när jag äntligen såg målet, så ökade jag lite till och lyckades dessutom i min spänst passera en löpare. Extra boost. Även om det kändes som att målet flyttades bak hela tiden, när jag försökte nå det, så kunde jag till slut passera mållinjen. Som en vinnare, som en hjälte, som en legend. För alla som springer Midnattsloppet är en vinnare. För det här var kul. Riktigt kul.
 
 
Efter: Efter obligatorisk vatten-, bar-, banan- och medaljutdelning, så skulle jag lämna målområdet. Medaljen var utan band tråkigt nog och jag får nog säga att medaljen inte topp, men inte botten heller. Trångt som fan var det efter loppet, nu förstod man hur många människor det var. Vi försökte att ta oss från alla människor och zickzacka genom Södermalm för att hitta vägen hem. För varje minut som gick så njöt jag av att veta att jag hade sprungit på 36:53, tredje bästa miltiden någonsin för mig. Extra boost för att det är i ett lopp som är erkänt någorlunda tufft. Men jag har njutit hela vägen och jag har gjort det med bravur. Jag hade inte alls ont i knät under loppet, men efter loppet kände jag av det igen. Vad kan det vara?
 
Trött, men glad!
 
Min pappa frågade sen vad min målsättning med loppet var. Jag hade egentligen inget bra svar på det. Jag visste på förhand att det här inget lopp man slår sitt personbästa på, om man gör som jag, springer många lopp varje år. Jag hade format ett blygsamt mål i huvudet igår, under 40 minuter. Men det lät lite "töntigt" för min del, nog fan skulle jag kunna springa under det. Så egentligen var under 38 minuter målet den här gången. Men jag gjorde bara mitt bästa och det räckte långt. Igår kväll handlar inte om rekord eller jagar minutrar, utan det handlar om att njuta. Att uppleva något unikt. Det är förvisso fortfarande ett jippolopp med allt som hör det till. Men ibland måste man unna sig det här. Det gjorde jag.
 
Sent lördag kväll är det obligatoriskt att ligga såhär i stan oavsett orsak!
 
Jag var så uppe i varv när jag kom hem och upprymd efter det jag hade fått vara med om, så jag visste egentligen inte vad jag skulle göra. Det kändes som en dröm, kunde jag verkligen ha sprungit bara ett par timmar sen? Jag kollade på en TV-serie, surfade runt lite vid datorn och klappade lite katter. Jag gjorde dock allt med ett leende. Ett leende som i badrummet, innan duschtime, blev ännu större, då jag såg mig själv i spegeln. Tummen upp för mig själv.

lördag 17 augusti 2013

Nu blir vi farliga!


Det är jobbigt när det händer, när det väl händer. Trots att jag gick runt i nästan en halvtimme (galet, jojomänsan), så fick inte min GPS-klocka någon signal. I ett blogginlägg för inte så länge sedan, kunde vi konstatera att jag är i stort sett beroende av klockan för att utvärdera all form av träning. Vilka distanser och på vilket underlag, brukar vara klart veckor i förväg och även på ett ungefär hur snabbt jag ska springa. Men att jag till slut tvingades välja ipoden till detta, störde mig lite. Jag skulle då inte få samma kontroll på hur snabbt jag skulle springa och jag är väl medveten om att det inte är lika snabb. När jag till slut kom iväg var målet att springa 10 km asfalt och köra hyggligt snabbt. Jag kunde förstå att den datoriserade rösten i ipoden att jag låg under 4/km i snitt och det var ungefär så som det var tänkt att det skulle gå. Däremot kände jag att var ordentligt sliten efter både banintervaller och innebandyträning dagarna innan.

Men när jag till slut var färdig med passet så var det på ungefär 3:58/km i snitt på 10 km, det kan säkert variera med tanke på ipodens exakthet. Men efter det här passet, så har de senaste 4 passen var riktigt bra och jag kan inte klaga på att jag är för dåligt tränad. Utan nu ska jag helt enkelt vara i bra form helt enkelt. Utan tvekan.

---






Som jag har längtat. Det kändes som att det var evigheter som jag sprang ett lopp, även om det själva verket är 1,5 vecka sedan. Men jag har tränat på riktigt bra sedan KK-joggen. Jag ska ikväll delta i ett av Sverigelöpningens stora event. Sen att det är mycket jippo och så, lite väl för min smak, är en annan femma. Men det ska bli kul att springa så sent på kvällen och det kommer att bli härligt att få deltaga.

Hur uppladdningen ser ut? Än så länge har jag hunnit kolla på halva Sällskapsresan II, åkt och handlat. Bland annat min salladslunch, som ska intagas efter blogginlägget. Mellanmålet kommer att ätas till toppmatchen i allsvenskan; IFK Göteborg - Elfsborg. Sedan dricker jag lite Beet-It rödbetsjuice, samt äter en redig middag. Efter det. Bara show.

Inget rekordförsök från min sida ikväll, banan har sina backar och är knixig. Det är bara att njuta som gäller ikväll. Jag hoppas kunna bryta ifrån trängseln relativt tidigt, då jag står i 1B. För är det något jag hatar är det att stå och böka första kilometern (läs Göteborgsvarvet). Jag har vässat mina armbågar ifall det är någon som har tänkt springa på mig fler än en gång ikväll. Så håll höger, så kan mina rakettassar skutta förbi. Dessutom springer jag inte i min tävlingströja, vilket är såklart tråkigt. Men jag hoppas att alla beundrare och fans, kan se mig i smeten ikväll. Jag tackar på förhand för allt stöd jag kommer att få.


Nu blir vi farliga!



onsdag 14 augusti 2013

Ringaren från Notre Dame på väg hem efter ett löppass!


Dagarna går fort, men ändå inte. Inom vissa klockslag så upplevs tiden gå hyperfort och mot slutet av arbetsdagen, så kan klockan helt plötsligt stannat och jag kan ha hamnat i ett avsnitt på Twilight Zone. Men igår hade jag bestämt mig för att köra mina kära banintervaller efter jobbet, då jag slutade sent. Jag åkte direkt ut med packning och allt ut till min närmsta idrottsplats. Det var fullt med pojkar och flickor som tränade för fullt på fotbollsplanerna. Tidigare när jag tränat banintervaller har jag varit i stort sett solo. Men på något sätt kändes det ändå rätt bra att det var liv och rörelse runt omkring. Det var lite peppande. Det är inte ovanligt att jag får beundrarbrev från världen över, vilket betyder att jag säkert har många som ser upp till mig och mina framgångar bland dessa fotbollspojkar och fotbollstjejer. Antagligen.

Eftersom jag åkte tåg till idrottsplatsen, så fick jag köra uppjoggen på plats. Det blev 2.6 km och tempot "råkade" bli 3:44/km i snitt, för att vara uppjogg. Det snabba underlaget och alla potentiella beundrare med fotbollar längs fötterna gjorde att jag tryckte på lite extra. Det kändes bra. Sedan körde jag pyramidintervaller som jag har kört en gång innan. Rent mentalt tycker jag att det är skönt, även om det kan vara jobbigt för kroppen. Men jag tränar snabbhet på 4 olika distanser, det känns gött.

200 m: 0:32 2:40/km
400 m: 1:17 3:12/km
800 m: 2:33 3:11/km
1000 m: 3:15 3:15/km
1000 m: 3:20 3:20/km
800 m: 2:39 3:19/km
400 m: 1:14 3:05/km
200 m: 0:30 2:30/km

Det var något snäpp bättre än mitt första pass med pyramidintervaller, men det var dock en tidig morgon, samma dag som jag skulle åka utomlands. Även om jag var lite småtrött innan, så tycker jag att det var ganska skönt att köra direkt efter jobbet och framförallt det var befolkad på IP.

Eftersom jag hade min ryggsak med mig, med allt, jag har använt under dagen. Så fick jag även köra nerjogg hem med den på ryggen. Jag kände mig som ringaren i Notre Dame när den skumpade runt på ryggen. Det blev 1.8 km i 4:26/km i snitt. Lagom. Det var grymt gött att komma hem och lägga sig ett varmt bad, slå upp de lokala tidningarna och bara njuta att gett allt.



---

Nu ska det blir lättare för er att följa min träning. Även om min blogg här är min absolut primära plattform att nå ut till er, så hänger jag lite på jogg.se. Nu har jag en feed under mina lopp, där de 5 senaste passen står. Om ni klickar in er där, så kan ni lättare få en bättre överblick över min träning om det intresserar er. Även om jag fortsätter skriva om mina pass och lopp här, så är det alltid bra att ha extra koll om det vore så.


---

'

Det var korpfotbollsmatch i måndags också. Men vi kan konstatera att det blev totalt kollaps och jag fick ryggskott av att hämta ut bollarna från maskorna. Enda behållningen var att matchen tog slut. Ingen kul omstart efter sommaren. Bättring får det bli. Bättre kan alla och det innebär jag också.

söndag 11 augusti 2013

Glada öron är trevlig sömn för min del!

(bild från happyears.se)





Sömn är något som är väldigt viktigt för någon utöver fysiska aktiviteter. Jag märker ganska omgående skillnad på då jag har tränat mycket och sovit bra i jämförelse med när jag tränar mycket och sover dåligt under en period. Kroppen mår sämre och den känns väldigt seg. Sen kan allt vara olika från fall till fall, så jag försöker värdesätta den sömn jag får på bästa sätt. Men med tanke på att det är sommarlov sedan ett bra tag tillbaka, så är det lätt att bli väckt av barnen ute på gården eller med tanke på att vi har två katter som omvandlar lyan till autobahn emellanåt. I vilket fall så är jag ganska lättväckt och en hel del nattsömn har gått förgäves, vilket kan vara väldigt frustrerande när man inne i hårda träningsperioder. Vanliga öronproppar har inte funkat särskilt bra för mig, då de flyger ut likt kanonkulor från en kanon.

Av en ren slump hittade jag Happy Ears på apoteket och de kostade inte särskilt mycket (35:-) och jag måste i alla fall fortsätta pröva för att hitta en god nattsömn. Efter att ha provat i en vecka med dessa "maneter", för de ser ju inte som sådana. Så kan jag säga att jag sover betydligt bättre och i helgen lyckades jag t o m en dag få sova nästan 11 timmar. Helt galet. När hände det senast? De sitter också bra i örat. Den enda nackdelen är ibland kan en eller bägge öronproppar åka ur under natten, så det blir till att leta i sängen innan katten får för sig att det är en insekt och käkar upp den.

Så helt klart värda att kika på, ifall man har tröttnat på de gamla vanliga gula runda eller inte kan ha dem. Som jag. Typ.

---


I torsdags blev det att springa med Ipodklockan och i hällande regn. Under lördagen var det bättre förutsättningar och ingenting kunde egentligen störa den uppladdning som skulle innebära andra 15 km-passet i rad. Lite tungt rent mentalt, men jag hoppas att det skulle gå lite snabbare den här gången. Redan inledningsvis av passet så kände det lite segt i benen, inte träningsvärk-seg dock. Dessutom kändes det inte alls kul att vara ute och springa nu. Jag var inte taggad helt enkelt. Men efter 5-6 kilometer började det släppa i benen och humöret blev betydligt bättre. Jag kunde dessutom växla fartlek och behagligt tempo med den kontroll jag ville. Jag fasade mest för de två sista backarna, som har blivit mina änglar och demoner på en och samma gång. Jag vet hur mycket träning det ger, men samtidigt när du gnetar på i backarna, så önskar du att du knappt var född.

Men när jag hade avverkat 15.2 km, så var jag supernöjd. Det blev 3:56/km i snitt, med andra ord snabbaste långpasset hittills. Det känns mycket lovande. Tänka sig att gå från att hata löpning till att älska löpning på mindre än 1 timme. Ibland är löpning bra underligt.

---




Jag spenderade söndagen i Södertälje. Där såg jag mitt älskade IFK ta tre poäng och haka på i tabelltoppen. Det var länge sedan det var så här spännande för min del med toppstrider och så. Kul. Om mindre än 2 veckor återvänder jag till Södertälje, då hoppas jag att jag kan ta tre poäng...f'låt springa snabbt.

lördag 10 augusti 2013

GPS-Klocka = Fotboja?


"Har du sett min klocka?"
"Nej"
"Men jag lade ju den här igår. Var kan den vara?"
"Vafan är den?"
"Helvete jag måste ut och springa nu, jag hinner inte annars."
"Jag måste ha klockjäveln"
"Kan du inte springa utan klocka?"
"Nej, helt otänkbart. Vad är det för jävla pass?"
"HELVETE. Nu kokar jag"
Jag kastar iväg något i ren frustration.
"Fan att man måste vända upp och ner på hela lägenheten för att hitta den."
"Nu har jag äntligen hittat den"
"Lågt batteri, fasiken. Jag hoppas att den klarar den här turen"
Ett minut in i löppasset, så dör klockan.
"FAAAAAN"

Detta har hänt fler än en gång, det här scenariot. Så går det när man inte förbereder dagen innan eller kollar så att klockan har tillräckligt med batteri. Mycket svordomar, stress och panik för den här klockan. Är det som en metaforisk fotboja? Jag har aldrig sprungit ett pass sedan jag började löpa utan klocka för 15 månader sen. Helt otroligt egentligen. Sen har det hänt ett par gånger att batteriet har dött och jag har fått springa med Ipodens fitnessapp, men den är väl sådär för att milt uttrycka det. 
Kan jag inte njuta av löpning utan klockan? Måste jag logga allt och analysera, har jag tagit udden av att njuta av att jag springer? Det tåls att fundera på. Men jag samtidigt har jag bara blivit bättre för varje månad som har gått i stort sett och det är tack vare att jag ser hur snabbt och långt jag springer, så att jag kan analysera och ta nästa steg i min träning. Jag kanske inte njuter lika mycket som en motionär utan klocka som springer ute i naturen under själva passet, men jag njuter extremt mycket av hela tiden genomföra passen och se att jag fortsätter att utvecklas. Så nej, det är ingen fotboja. Men jag skulle aldrig kunna springa utan den. Det är som en kroppsdel för mig. Helt otänkbart. Lilla vän.

---

Så anledningen till att jag började tänka på detta, var just för att GPS-klockans batteri dog i torsdags precis vid inledningen av löppasset och jag hade ipoden som backup. Det blev 15.15 km i ett jäkla regnoväder och även om man kan sia om hur exakt min ipod är, så sprang jag min långpassträcka och den klockade mig till 1:03:30. Det blir alltså 4:11/km i snitt. Vilket var väldigt överraskande med tanke på vilket regn och rusk jag fick utstå samt att min GPS-klocka tog välbehövlig vila. Utöver det hade jag enorm träningsvärk efter 2 innebandyträningar och 1 lopp i rad. 

Trots att jag kände att jag inte hade någon superfart, så höll jag jämn nivå i stort sett hela passet och även om jag borde ha givit upp och vänt tidigare. Så gjorde jag inte det. Att jag njöt som en gnu efter passet var helt okej med tanke på att första helgen efter semestern stod och knackade på dörren.




onsdag 7 augusti 2013

KK-joggen 2013 - Eye of the Tiger Balm!

Datum: 6 augusti 2013 Distans: 5.1 km Placering: 2 Tid: 17:35

Förra året vid ungefär samma tidpunkt, så var KK-joggen det som utgjorde startskottet för min loppsäsong för hösten. I år har jag redan haft ett lopp redan, det som var i lördags. Men precis som förra året lockades jag av den trevliga stämning som rådde vid loppet och det är alltid kul att åka till andra orter för att springa. Men hur skulle det gå? Första innebandyträningen innebär alltid extrem träningsvärk på alla möjliga ställen, även denna gång.

Inför: Andra arbetsdagen efter sommaren. Jag har inte varit alltför duktig att gå och lägga mig i tid. Stygga mig. Så jag var rejält trött och hade en träningsvärk på bägge skinkor, lår och ryggen. Det var hemskt. Samtidigt tycker jag om träningsvärk. Av samma anledning som jag gillar skavsår (inte när jag springer dock), för det är SKÖNT. Hur idiotiskt det än låter. Är man självplågare så är man väl det. Men med tanke på att ett sådant kort lopp som detta är, så är det inte skönt med träningsvärk. För hela kroppen behöver vara fräsch och total fokuserad när man tar i så man sprängs.

ZZZnark!
 Jag var rejält sömnig på tåget till Katrineholm. Det kändes inte direkt som att några större stordåd skulle ske idag. Lite enkel energidryck skulle säkert göra sitt. Med tanke på hur jag kände mig, så var jag faktiskt inte särskilt sugen på att åka någonstans. Men med tanke på alla fans som har vallfärdat till Katrineholm med omnejd, så kunde jag inte svika dem. Jag var helt enkelt tvungen att ge dem en liten glimt av mig. Så fick det bli.

Jag hämtade ur nummerlappen i vanlig ordning, på samma plats som förra året och såg den gamle räven Fredrik Uhrbom. Någon gång tar jag mig modet och hälsar på han, vem vet, han kanske ger mig ett vägvinnande tips i mitt mål för att fortsätta utvecklas. Förra året fick man en t-shirt som deltagare, så även i år. En ännu finare och mer självlysande (neon) sådan. För att råda bort på den träningsvärk som hade invaderat min kropp, så var det tigerbalsam på varenda punkt som hade hud på sig. Oavsett om det hjälper eller ej, så är det otroligt uppfriskande att känna den där kyligheten. Rent psykologiskt funkar det helt klart. 

Sedan var dags att besöka dasset i vanlig ordning. Medan jag satt och filosoferade om livet i stort, såg jag att det låg ett stycke pommes frites på golvet inne på majan. Hur kom den dit? Någon som sitter och äter snabbmat medan de hänger på dasset? Vem vet, livet är fullt av mysterier som är olösta. Så även denna. Jag värmde upp och kände hur hela kroppen verkligen ylade efter vila, men jag lät inte det stoppa mig. Inför loppet hade jag förhandsinformation att en snabb 15-åring från Enhörna skulle dyka upp. Bra, då kanske det är någon som ligger och drar.


"Men kör igång nu då"
Under: Pang och skutt, så var alla iväg. Jag öppnade precis som brukligt, i vansinnigt tempo och nu var detta extra viktigt. Med tanke på hur kroppen mådde, behövde jag ligga på plussidan inledningsvis av loppet för att inte få en alltför dålig tid mot slutet. Första kilometern sprangs på 2:57, det är nytt rekord för mig. Jag har aldrig sprungit en kilometer under ett lopp så snabbt. Perfekt.

Jag försökte trycka på i lagom fart, för att ligga i täten. Inledningsvis kom de någon snabb löpare från Hässelby och svischade snabbt förbi. Inget att göra. Men jag höll stången rätt bra på min kant. Det som slår mig, är att det finns en hel del folk längs hela loppet och trots att jag lyssnar på musik hela loppet igenom, så hör jag deras jubel och deras klappande. Det värmde mycket, för mina trötta lår. Varannan sekund (kändes det som) så tittade jag bakåt, det kändes hela tiden som att den här unga Enhörningen närmade sig hela tiden. Men likt jag, så började nog hans tempo stagnera. 

Jag. Är. Trött. Punkt. Slut.
 Målet har alltid varit under 18 minuter denna dag och så skulle det nog bli om jag höll i hela vägen. Inga jobbiga backar eller annat som var tokigt. Vädret kändes helt okej, sen var det otroligt skönt att få i sig slurkar vattnen längs banans gång. Har ni tänkt på det? Vatten kan vara så jävla gott, ibland. Från att jag har varit riktigt slö och slumrat till på tåget, så kände jag kämpaglöd återigen. Jag är glad att jag kan luta mig tillbaka och lita på att jag faktiskt kan. Sen när vi kom in på den nästsista gatan innan svängen mot målet, så känner jag god matlukt längs hela gatan och drömmer mig till att jag sitter och äter något gott efter loppet. Även korta lopp kan ha sina mentala berg att bestiga, idag, gjorde jag det. Jag höll andraplatsen från i stort sett start till mål. Helt okej, det med.

Efter: 17:35 är helt klart godkänd på en 100 meter lång bana och framförallt under de förutsättningar min kropp gav mig. Jag ska absolut inte skämmas. Jag är slagen av en ytterst talangfull löpare, som dessutom är juniorlandslagsman och har en talangfull 15-åring bakom mig. Jag är inte särskilt talangfull eller sådär jätteung längre. Men mitt ego fortsätter att växa ändå, i stadig och ohälsosam takt. Kalas säger jag. Sen får man konstatera att Tigerbalsam är bra för att allt skit. Uppenbarligen.


En glad skit, med medaljen i högsta hugg!
Eftersom tiden inte var sådär jättestor till att tåget skulle åka, så gick vi till den restaurang vi åt på förra året. Den på hörnet. Lax med klyftpotatis lät gott. Precis som förra året tog det enormt mycket tid, 30-35 min eller mer? Vem vet, lite väl lång tid. Men gott var det. Precis som förra året, så var tåget hem försenat. Men med ett fåtal minuter, så det var ingen fara. Om jag bara fortsätter att träna på i den takt jag gör idag och balanserar samt drar nytta av innebandyträningen (snabbhet m.m), så kommer vi ha att flera trevliga lopp framför oss. Men nu är det 1,5 vecka tills nästa. Skönt.

måndag 5 augusti 2013

Jag har satt på mig blåstället och gått ner till gruvan!

Måndag den 5 augusti. Det är då det händer. Första arbetsdagen efter semestern. Då var det dags att gå ner i gruvan och börja jobba hårt, tills man ser ljuset lagom till nästa sommar helt enkelt. Det blev en mjukstart, även om det tog emot att gå upp tidigt med vetskapen att åka till jobbet igen. Men jag tycker om rutiner, det är bra med för mig och min kropp. Jag hoppas att rutinen med mer fasta mat- och sovtider på min mat- och sovklocka kan göra att min löpning blir ännu bättre tillsammans med min förfinade träning.


---

Första arbetsdagen innebar också första innebandytränignen, då vi gick på "is". I jämförelse med tidigare säsonger, så jag har skött min "försäsongsträning" väldigt bra och hade inga betänkligheter hur formen skulle vara. Trots att jag var rätt sliten efter den senaste tidens löpningar, så funkade det helt okej. Men innebandyn har de där start- och stopprörelserna, som man inte får i löpningen. Så både lår och rygg tar stryk, precis som tidigare år jag har premiärtränat. Så även denna gång. Även om jag inte är en passningsgeni, så funkade  även det helt okej för att vara första träningen på 3 månader. Vi avslutade med lite fys, så länge det innebär löpning är det inga problem. Men frågan är hur kroppen mår imorgon? Kan jag dubblera innebandy och löpning till mitten av oktober? Så att jag fortfarande kan träna på bra med löpning och kanske slå ett och annat rekord? Det tåls att tänka på.

---


Imorgon blir det nästa lopp. KK-joggen i Katrineholm. Det som förra året var startskottet för min höstsäsong. I år är jag ännu bättre tränad vid denna tidpunkt, beroende på hur effekten är av dagens innebandträning, så borde jag krypa under 18 minuter. Trots att det är 5.1 km, alltså 100 meter längre. Officiellt. Huga, synd att det inte är 5 km prick. Men vi ska inte käbbla om det, utan det blir tuta och köra. Utan showen fortsätter alltså i Katrineholm. Man ur huse bör komma för att se loppet imorgon. Let's go!