lördag 29 augusti 2015

Before you die you see the light



Så var vi där igen. Ännu ett lopp och ännu en resa/upplevelse som ska göras. Det blir en klassiker nämligen Telge Stadslopp. Ett lopp jag springer för fjärde året i följd, ett av få lopp som jag har gjort det med. En anledning är att jag har dragit ner på 5 km-lopp markant och det är bara endast ett fåtal, den här säsongen kommer det i och med Telge bara att bli 4 lopp. Storängsözet, där jag inomhus sprang på 16:33 och MälarEnergi Stadslopp (också för fjärde året i rad) sprang på nytt rekord även utomhus på 16:38. Utöver det så gjorde jag ett kärt återseende på Skärholmsloppet, där jag gjorde debut och sprang på det dåvarande rekordet 16:41. 2012 som blev mitt första löparår, så var det mer regel än undantag att jag sprang den här mytiska sträckan. Det var precis det jag mäktade med helt enkelt, det kändes lagom långt då. Nu är det en "walk in the park".

Det betyder dock inte att det blir en lätt resa imorgon. Att springa 5 kilometer i maxfart, kräver sin gubbe helt enkelt. Jag sprang på 17:36 på just Telge Stadslopp 2012, idag ligger alltså utomhusrekordet på 16:38. Jag har på 3 år, inte ens förbättrat mig med 1 minut. Trots att jag har krossat alla andra möjliga rekord på alla andra distanser. Så det är bevisligen tufft att förbättra sig på den här sträckan, om du samtidigt tränar långt och för betydligt längre distanser. Dock är det kul att springa 5 kilometer, det finns inga som helst "downperioder". Du kör hårt och sen när den där dippen förhoppningsvis kommer, så har du hunnit i mål.

Vad tror jag om morgondagen? Väldigt svårt att svara på, även om träningen stegvis blir lite bättre. Så har jag en del kvar till toppformen. Det märkte vi för två veckor sedan då jag sprang 2 10 km-lopp, där Midnattsloppet oväntat blev det bättre av de två. Ser man tillbaka på vad jag kan och vad jag har presterat, så finns alla möjligheter till en fullt godkänd tid. Först kan vi slå banrekordet för min del på 17:14 och sedan om, jag säger om, så kanske jag kan kliva under 17 minuter om allt faller på plats. Vi håller alla tummar och tår för det.

onsdag 26 augusti 2015

Jag blir bättre när jag blir långsammare?



När det kommer till löpning, gäller det att ha tålamod. Mycket tålamod. När man väl drar igång med löpträning på "riktigt", framförallt när jag redan hade vikten på min sida, så ser man snabbt bra resultat och utvecklas i rasande fart. Sedan kommer du att uppleva, att de där kapade rekorden blir färre och när väl rekorden putsas, så är det helt enkelt putsningar med ett par sekunder det handlar om egentligen. Jag är egentligen från början en person med ganska litet tålamod, jag gillar när det händer saker och att det händer snabbt. Gärna med flera bollar i luften samtidigt, så att jag har ett konstant flöde av respons och händelser som aldrig tar slut. Jag gillar att jobba så, det är tydlig utveckling för min del.

Som löpare, får man helt enkelt ta pass för pass. Ibland kommer det att gå framåt på loppen, ibland går det helt plötsligt bakåt. Ibland finns det en solklar anledning, ibland inte. Löpningen är mitt sätt att hitta sinnesfrid, att hitta lugnet och jobba med mitt tålamod. Alla behöver någon ventil och som ni läst flera gånger, är löpningen min ventil. Den är så enkel, det är bara på't med saker och sen ut och springa. Det är väldigt okomplicerat. Fast det är oerhört komplext samtidigt. Hur då kan det komma sig? Bra fråga.

För 1-2 år sedan om jag tittar till i mitt träningsschema och hur vissa pass har gått. Oavsett om det gäller den där snabba asfaltstian, klassiska passet på 18 km eller ett långpass på över 25 km. Så gick det i snitt snabbare förr på mina pass, men jag springer snabbare på mina lopp trots det. Egentligen mycket märkligt. Jag märker av det inför mina rekordlopp att det går långsammare helt enkelt på min "vanliga pass", fast jag slår rekord ändå. Hur går det ihop? Den saken funderade jag på igår, när jag var ute och sprang den där asfalstian.

Min teori är helt enkelt att jag springer minst 1 pass mer per vecka, utan några egentliga pauser i mitt träningsschema. Utan jag kör bara på, även på vintern så tutar jag och kör som en dåre. Det är den där kontinuiteten som bygger upp snabbhet, sen kör jag även fler intervallpass än tidigare och det hjälper säkert. Framgång föder framgång, vilket betyder att mitt ego är på topp egentligen och jag tar gärna i lite extra då, då jag vet att det kommer att löna sig på tävlingarna. Det kan vara en del av förklaringen till detta fenomen, men jag är helt okej med att ha långsammare träningspass om jag är snabbare på tävlingarna än tidigare.


söndag 23 augusti 2015

Midnattsloppet 2015 - ...sen så kom revanschen!


Datum: 15 augusti 2015 Distans: 10 km Placering: 80 Tid: 36:34

Egentligen var det ganska tokigt att bestämma att jag skulle springa två 10 km-lopp på en dag. Jag vet att det skulle påverka kroppen ganska kraftigt, efter första loppet redan. Men jag tror att man måste våga och ta tag i utmaningar. Jag har tagit mig an både det ena och det andra i löpväg, gått från ingen till att komma ganska högt inom motionärskretsar på egen hand. Som yngre var jag ganska feg, lite blyg och tillbakadragen. Självförtroendet fanns inte där alls. Dålig självkänsla också för den delen. Det blev självklart inte bättre när jag kom upp i åldrarna, där livet blev ännu drygare. Jag hade vänner, som jag umgicks med och jag hade en trygg familj. Ändå kändes jag som en grå människa. Inga större ambitioner.

När man befinner sig i de senare tonåren, så får man i varje fall min situation, mörka tankar. Egna problem att fajtas med, demoner som alltid är ständigt närvarande oavsett vad du väljer att ta dig för. Jag ska inte säga att jag säga att allt är borta idag, men jag kan med lätthet säga att jag njuter av livet och blivit någon. Direkt efter gymnasiet, så dröjde det inte länge innan jag kom i kontakt med telefonjobb (under själva ansökningen så förstod jag inte det då). Jag skulle per telefon sälja medlemskap åt Svenska Naturskyddsföreningen. Där började den första stenen sätta sig på plats, jag blev någon. Jag blev kungen på stället. 8 veckor i rad, blev jag veckans bästa säljare. En episod som jag minns än idag, är att jag var lyckosam på dagen och ville utmana mig själv ytterligare, jag ville vara med under kvällspasset också. Då var det en helt ny personalgrupp, men det hindrade inte mig från att visa att man var kung även där. Mer om min lilla livsresa senare, men där någonstans började min upprättelse och att acceptera livets alla konster.

Inför:
En generalflopp i Norrköping. Jag var trött både fysiskt och mentalt, jag var inte alls sugen på att springa ett ytterligare lopp på kvällen. Jag hade som ni förstod förstått sedan länge att jag inte alls låg i samma form som innan sommaren, men ändå. Det var ett hårt slag att inse detta. En del av min mentala strategi är att alltid tro lite högre hela tiden, det är ingen slump att jag har slagit så många rekord på kort tid på få inte alltför större träningsförändringar. Samtidigt är det sjukt jobbigt när det kommer dippar med den attityden, det finns flertalet lopp, då det har slagit emot med full kraft (senast hade vi Norrköping Indoor Games, där jag var på rekordjakt och sprang den överlägset sämsta tiden på 3000 meter).

Det blev att ta sig hem, duscha lite och fräscha upp sig igen. Någonstans har jag läst att det hjälper med kallt vatten, så jag satte duschslangen på full kall styrka och lät den spruta på fot, ljumskar och lår. I tron om att den lilla gesten på något sätt skulle skynda på återhämtningen, väcka kroppen till liv igen. Jag är en jäkla tjurskalle, så det finns inte på kartan att jag skulle hoppa över något lopp. Framförallt inte Midnattsloppet, som jag har pyntat en femhundring för och missa det här kvällsjippot. Icke.

Det börjar bli dags.
Väl på plats mot Zinken, så hämtade jag ur sakerna och börja försöka fokusera på kvällens uppgift. Jag kör en kort uppvärmning. Jag känner direkt att kroppen är lite småseg efter att ha sprungit ett lopp tidigare, men jag kan inte börja fokusera på att jag är trött och sliten. Det är trots allt "bara" 10 km. När loppet är över, så är det över. Då är tävlingsdagen slut för den här gången. Sen vilka tider jag ska fokusera på är ganska oväsentligt, det finns t o m en oro över att komma under 40 minuter. Usch, för de där negativa tankarna. De gillas inte. Jag möter syrran, får ett lycka till, kliver in i fållan och värmer upp lite till. Det känns nu lite bättre. Sedan är det dags att köra.


Nu börjar festen!
Under:
Starten känns bra, med tanke på fadäsen tidigare under Norrköping, så känns det härligt att det är ett brett fält och man behöver inte oroa sig för att falla över någon. Någonstans vet jag att mina galna starter eller rättare sagt snabba starter, säkerligen någonstans kanske inte är det smartaste. Det har ändå blivit mitt signum samtidigt som det är viktigt att veta vad kroppen är sugen på idag. Ibland kanske jag kan fortsätta hålla ett väldigt högt tempo, ibland får jag helt enkelt sakta ner lite för att kroppen inte är alls lika sugen. En enkel balansgång helt enkelt.

Innan jag skulle springa Midnattsloppet första gången 2013 - så kände jag att det här var ett "jippolopp". Ett lopp som seriösa löpare inte skulle springa. Efter att ha sprungit loppet, så var jag glad att jag ändå sprang det. Förvisso är det ett "jippolopp" som drar fram de som inte brukar springa lopp samtidigt som det är väldigt mycket spektakel runt omkring, men det är riktigt trevligt att springa i Stockholm under kvällstid. Det är en speciell känsla, det är svårt att slå det. Stockholm är en vacker stad och så även kvällstid.

Jag ligger på i rätt bra tempo, samtidigt som det känns i kroppen att den har varit med tidigare idag. Jag är dock något överraskad, att jag kan trumma på som jag gör. Banan är lite knixig och inte alltför lätt att springa, men jag har gett mig fan på att inte floppa återigen. Jag känner mig lite mera trygg och är rätt övertygad om att jag kommer under 40 minuter, så nu är nästa steg att kanske kliva under 38 minuter. Det hade varit skönt. 2013 sprang jag in på 36:53 under 2014 (då jag led av en fotskada) på 37:20. Jag fasar lite för backen upp mot Sofia kyrka, jag vet att den brukar kännas och den kan vara tungt. När jag väl springer upp för den, så tycker jag inte alls att den är så galen. Jag känner mig ändå ganska stark, trots att jag mentalt är ganska trött. Jag passerar en del i backen och är glad över detta.

Jag passerar 5 km på 18:01 (10 sekunder bättre än samma markering i Norrköping). Det är en indikation på att jag ligger rätt och det bara är att kämpa på. Det som däremot stoppar min frammarsch är att jag har ett starkt illamående och ett återkommande problem med håll, annars tror jag bannemig att jag har vågat dra på ännu mera och legat ännu bättre till. Resten av loppet, så blir det bara att njuta så mycket som möjligt och enligt mina beräkningar så ser det ut som att jag, lite oväntat, kan slå min tid i Norrköping. Det var verkligen inget jag hade planerat på förhand. Det finns bara en uppförsbacke som suger tag i kroppen lite, men det finns nedförsbackar också och det är inte fy skam. När jag hör musiken, börjar se målet och all publik mot slutet. Så tar jag i så mycket det bara det tillåts, den sista sträckan och till slut. Så får jag till en liten känsla av välbehag att faktiskt springa igen.

Varvar ner med en löparbekant.
Efter:
Tiden skrivs till slut till 36:34. Nästan en minut snabbare än i Norrköping. Det var högt överraskat av två olika anledningar. På förhand hade jag planerat att springa ganska snabbt så att säga i Norrköping för att sedermera ladda för att njuta mera i Midnattsloppet, med vetskapen om att jag hade gjort ett gott lopp tidigare. Som ni förstod, så blev det inte så fallet och jag tvingades se Midnattsloppet som en revansch. Den andra anledningen jag blev överraskad över, var att jag faktiskt slog min bästa tid från 2013 på Midnattsloppet med 19 sekunder. Det var inte heller planen innan, men såg fick det bli.

En mycket bättre känsla!
När jag vandrar längs gatorna till tunnelbanan, så är det med otroligt glada känslor. Efter Norrköping, så var jag återigen (som fadäsen under inomhusloppet i januari) beredd att slänga in handduken eller åtminstone temporärt ta en paus. Jag tycker ändå att jag har tränat tillräckligt väl för ännu bättre tider, men ibland skiter det sig och det går inte riktigt att sätta fingret på varför. Fast med tanke att jag fick avsluta med det här loppet, så kan jag med gott samvete somna med vetskapen att hårt arbete lönar sig - även vid motgångar.

måndag 17 augusti 2015

Norrköpings Stadslopp 2015 - Vi börjar med en riktig krasch

Datum: 15 augusti 2015 Distans: 10 km Plats: Vem bryr sig? Tid: 37:28


Jag tror alla som håller på med löpning går i cykler. Ibland ligger man på sin topp och tycker att det är världens roligaste aktivitet, i samma veva som kanske ett lopp, där det har gått riktigt bra. Ibland tvivlar man om man orkar på så länge till, kanske i samband med att du har haft några tuffa träningspass eller du har misslyckats på ett lopp. För min del, så får jag egentligen kvitto på hur jag ligger till - hela tiden. Det är för att jag har minst 20 lopp per säsong, jag har hela tiden ett lopp att träna emot och det är faktiskt riktigt trevligt. Det gör att jag faktiskt hela tiden har något att sikta mot, all min planering med träning blir värdefull och jag tänker alltid till ett extra steg. Jag skulle inte kunna jobba mot ett fåtal lopp per säsong, det finns inte i min värld. Jag älskar den där tävlingsnerven, att inte veta hur det ska gå och pressa sig till det yttersta.

Sen finns det stunder som är mer värre än andra. De senaste månaderna är just en sådan period, då det har gått ner i glädje. Framförallt med tanke på att juli månad var en sådan succéfylld månad med fyra riktigt bra lopp. Med 3 rekord (mara, 5 och 10 km) samt ett fantastiskt bra halvmaralopp (Kalmar Malkars). Vi kan väl säga att allt gick in och lite till. Sedan kommer det en semester, samtidigt som jag får problem med foten till och från. En semester som blir ryckig av underbara resor. Jag tappar modet lite och visa träningspass känns riktigt kassa faktiskt, jag är inte nöjd. Det är långt till nästa lopp och jag har svårt att hålla gnistan uppe efter en fin juni månad, där det blev som jag hade tänkt. Därför har jag väl medvetet valt att sänka inläggsgraden på den här bloggen, för att frigöra lite extra mental balans. Att fokusera mer på att komma i rätt löpfas helt enkelt.

Inför:
Jag hade en minst sagt fullspäckad lördag - med först alltså Norrköpings Stadslopp 14.00 och sedan Midnattsloppet 21.20. Så det var alltså inte med några andra ord, en vanlig omstart efter sommarledigheten. Jag valde det på det här sättet av en enkel anledning och det var för att jag vill testa gränserna, samtidigt som jag vill uppleva båda loppen. Norrköpings Stadslopp, eftersom jag var nyfiken hur den här banan var i jämförelse med den som jag sprang 2012. Samtidigt som jag inte vill ta bort Midnattsloppet. Det är en speciell känsla att springa det, även om det är mycket jippobetonat, så var jag trots alls nyfiken i år igen.

Jag behövde inte vakna upp supertidigt, utan jag fick sova hyggligt ordentligt. Vilket var viktigt eftersom jag i två dagar i rad, hade fått gå upp tidigt. Jag kan inte påstå att jag var sådär våldsamt taggad när jag åt min vinnarfrukost. Jag hade inte ens ärligt vågat sätta upp några tidsmål, men jag vet också att det är såhär jag brukar känna mig när det är loppdag. Skillnaden var väl att jag inte skulle vara färdig, när jag hade sprungit Norrköpings 10 kilometer helt enkelt. Åka tåg är dock trevligt, förutom allt stök runt omkring vid påstigning och folk som har svårt för att hålla snattran. Annars är det rätt så rogivande när det väl flyter på.

(O)lustigt att dopinganvändaren Adil Bouafif finns på planschen.
Väl på plats, så går vi hela gatan ner till tävlingsområdet. Hämtar ut nummerlappen. Försöker att tagga igång något som börjar likna någon sorts tävlingshets. Jag tittar på starten av 5 kilometer, samtidigt som jag sedan också ser slutet på. Det är i många lopp jag har möjlighet att se när jag själv springer om man säger, man blir väl lite luttrad kanske. Jag är mest orolig var jag ligger rent formmässigt. Förra året så var inte omstarten så himla kul, då Midnattsloppet, då jag var mitt inne i en period av stora problem med ena foten (samma fot som gäckar mig än idag).

Vinnaren av 5 km-loppet, som också sprang 10 km.
Jag värmer försiktigt upp, försöker att väcka kroppen efter att ha legat och halvsovit på en bänk bortanför tävlingsområdet. Det känns helt okej, när jag ska "filosofera" på bajamajan, så känner jag mig plötsligt ganska varm. Nästan kokhett i ansiktet, inget bra tecken. Det var trots allt ganska varmt i luften. När jag kom ut från filosofrummet, så fläktade en vind skönt i ansiktet. Sedan var det bara att ta sig till tävlingsområdet och se vad hösten 2015 skulle ge mig rent löparmässigt.

Någonstans i den  högen, står jag och lurar.
Under:
Jag hade läst i tidningen Spring om loppet, så omdömet var lite varierande angående loppet. Samtidigt så fanns det något som lockade att springa i Norrköping, en inte alltför avlägsen stad och trevligt att få åka iväg. Däremot hade jag läst på om kullerstenar och spårvagnsspår. Det var just det jag såg nedanför mina fötter och en bra bit längre fram, det var ganska trångt innan vi skulle komma iväg och jag hade mina föraningar hur det skulle gå. Fast det som följde var inte ändå så långt jag hade tänkt mig i tankeprocessen. Jag som försökte undvika spårvagnsspåret i början, fick se en medtävlande ramla och någon till, jag hade inget val. Det fanns inget utrymme på sidorna och bakifrån trycktes det på, så jag hade bara det enda valet ifall jag inte vill trampa på någon som låg ner - jag föll. Vilken kalabalik. Kepsen flyger iväg och går hårt i marken.

Där kommer jag, trött på allt. Löpningen framförallt.

Jag försöker snabbt få kontroll på mig, jag behöver kontrollera att jag är okej, inte blöder någonstans eller värst av allt - pajat foten. Allt verkar bra, bara kepsen som har blivit lite smutsig. För att börja jobba igen på det ledande fältet, så börjar jag nästan rusa ganska snabbt för att komma ifatt. Det börjar likna den där nationaldagen på Ingarö, när jag sprang Paradisloppet, då vi tre som ledde loppet sprang rakt ut i träsket på grund av för dålig skyltning. Då fick jag rusa ikapp, så mycket som det bara gick. Det som händer sen både på Ingarö och nu senast i Norrköping, är att kroppen tappar sin energi och rytm ganska fort. Jag känner själv någonstans att det känns som en dålig plan och ganska misslyckat. Jag försöker göra det bästa av situationen, men jag känner att kroppen inte alls är lika pigg som vanligt och det är otroligt varmt.

Jag får revidera min plan på att springa runt 35 minuter till att springa på 36 minuter. Banan är väl varken kul eller tråkig, den är lite småtuff och det kommer en backe strax innan 4 kilometer som kommer att bli extra jobbigt, eftersom man springer samma lopp två gånger för 10 kilometer. Jag tror att under flertalet minuter att jag hatar löpning så in i helvete, när knoppen vill något och kroppen gör något annat. Livet var inte bäst just då, inte alls. Jag får snart revidera min plan till någonstans mellan 37 och 38 minuter. En otrolig dipp med tanke på vad jag är god för i egentligen.

Jag ser många löpare runt omkring mig och tänker "att jag är i vanliga fall är snabbare än vad du där, men inte idag uppenbarligen". Det här var ett uppvaknade utan dess like, ingen mer än jag kan vara gladare när det återstår 1 kilometer. Känslan när jag springer i mål är att skiten äntligen får sitt slut.

Efter:
Jag har inga speciella känslor, men tiden 37:28 skrämmer ingen. Jag känner mig helt tom på tankar och har ingen energi kvar längre, jag är glad att jag har tagit mig i mål. Det finns dagar som du önskar skippa så fort det bara är möjligt, det här var uppenbarligen en sådan. Samtidigt så verkar Norrköping helt plötsligt var den stad som vänder från en trevlig löparstad till att ge motsatta känslor.

Vad ska jag göra?
Jag gjorde min tävlingsmilsdebut i Norrköping augusti 2012, då sprang jag på finfina 37:55. 2014 sprang jag 3 kilometer i Norrköping, då sprang jag på ett nytt gällande rekord då. I år sprang jag 3 km inomhus, då blev det en dunderflopp. Min klocka slutade fungera och hallens klocka var inte heller verksam. Jag satt kvar i omklädningsrummet efter en kort dusch, funderade på löpningen och hur jag skulle komma igen från det. Två veckor senare sprang jag på riktigt fin tid på 3 km och i mitten av mars sprang jag på nytt inomhusrekord på 5 km. Så Norrköping kanske är till för att jag tackla motgångar och komma igen?

På tåget hem så släpade vi oss till tåget, med besvikna miner. Det värsta eller det bästa av allt, var att det väntade ett nytt lopp senare ikväll. En chans till omgående revansch? Med tanke på vad kroppen ville säga mig nu, så visste jag inte hur det andra loppet skulle gå. Många tankar for genom huvudet och jag vet inte hur jag ska skulle tolka detta, men de får ni reda på i nästa inlägg.

torsdag 13 augusti 2015

Dags att ta på sig blåstället återigen - om jag nu är redo?



Nu börjas det igen. Nu kommer loppen att rulla på under höstdelen av säsongen. Tiden går väldigt snabbt, precis som vanligt. Det börjar med dunder och brak med Norrköpings Stadslopp kl. 14.00. Det där loppet som jag faktiskt gjorde min tävlingsdebut på milen. Då sprang jag på 37:55, jag kämpade som ett djur och kände mig som bäst i världen. Jag var trots allt i så många minuter efter Mustafa "Musse" Mohammed (nåja).

Fast det stannar inte där, med lite mer än 7 timmar senare, så står jag på mållinjen i Stockholm och ska springa Midnattsloppet. Sjukt egentligen. Jag hade något liknande under 2012, då jag sprang Solsidan Runt (vann loppet) och sedan fort iväg till Hagaparken för att springa Topploppet (desto tyngre). Det var bara dock 5 km, men då var jag inte alls lika bra tränad som jag är idag och nu gäller det ändå 10 km. Ärligt talat, jag har ingen aning om hur det kommer att gå eller vad jag mentalt kommer att känna. Kommer kroppen att orka ställa sig på startlinjen en andra gång om jag har tagit ut tidigare på dagen, förhoppningsvis? Det blir en spännande utmaning. Anledningen är ganska enkel, jag ville springa i Norrköping, samtidigt som jag inte vill missa festen senare på kvällen på Söder. Jag sätter inte upp några tidsmål överhuvudtaget, det är för vanskligt.

Träningen då? Det har gått bra, jag fick till hyggliga långpass i helgen och ett intervallpass i tisdags. Det där intervallpasset var nog mest imponerad över att jag tog mig runt, för dagen innan spelade jag korpfotboll. Redan under uppvärmningen räddade jag ett skott med den foten, som jag har problem med och den verkar vara väldigt klen och inte klara så värst mycket nu för tiden. Så jag hade fasligt under hela matchen, vi hade dock inga avbytare och jag är som ni förstår, målvakt, så jag gjorde mitt bästa. Vi förlorade visserligen matchen, men jag lyckades ändå trots släpande gång, rädda ett antal bollar. Intervallpasset, ja. Trots smärtande fot, så tryckte jag på så gott det gick.

Jag är absolut inte i samma form som under juni månad, så jag ser loppen på lördag som ett kvitto på var jag ligger någonstans och vad jag eventuellt kommer att behöva förbättra. Det blir spännande, jag försöker bita ihop och ger alla fans i Norrköping och Stockholm att se "Det fantastiska fenomenet". Lunny hänger nog med också!

söndag 9 augusti 2015

Simningen ger mig kraft och styrka.



Bloggandet har nästan tagit en längre paus. Det är högst medvetet. Förvisso har jag haft en längre semester från mitt själva arbete. Men att jag har valt att ta paus från bloggandet, handlar om att jag har också velat ta en mental paus. Jag vill sällan göra saker halvfärdiga eller halvhjärtade, då får det vara. Jag har nog känt det på den senaste tiden att bloggandet nästan blivit ett måste och inte för att jag vill, då är det inte roligt längre. Ska man vara väldigt cynisk. Så skriver jag om mina vanliga träningspass, har jag tur så kommer jag på knorr, som gör de lite mer spännande. Andra saker jag skriver om kan bara vara rena tomburkar, alltså inget vettigt. Utöver det så har vi egentligen det som är mitt signum, mina lopprapporter. Det viktigaste. Att bokföra och skriva om varenda lopp. Hjärtat helt enkelt. Jag måste helt enkelt, precis som med min löpning, utvecklas och köra ännu hårdare för att bli bättre och göra det vettigt.

Det är många som skriver där ute, om allt möjligt på sina bloggar. Många skriver om träning, hälsa och löpning. De flesta bloggar är riktigt dåliga om jag ska vara ärlig. Jag är helt övertygad om att det kan finnas de som anser det om min också, så är det ibland. Alla har en rö...åsikt om allt. Jag hoppas att de som bloggar finner nöje i det, oavsett om den är bra eller inte. De flesta bloggar har en extremt liten läsekrets eller så är de bara de närmast sörjande som läser. Man har inget val helt enkelt. För min del, så är löpningen i det här sammanhanget viktigast. Sen är bloggen en bonus. En träningsdagbok som från början var bara för min del, som har blivit något mer. Jag har märkt de bland de kommentarer jag har fått på bloggen, per mail eller de bästa, de människor som helt otippat kommer fram till en, oavsett om det är på Kungsholmen och Kalmar, säger att de läser min blogg och inspireras av den. Hatten av för er.

Hur går det med löpningen då? Sisådär. Eller egentligen ganska bra. Det märks att jag har en bra bit till formen som jag hade i juni, där jag slog flertalet rekord på olika distanser och avslutade med ett starkt halvmaralopp i Kalmar. Det blir ryckigt under sommaren, framförallt när alla vanliga rutiner försvinner kombinerat med resor (som jag ska skriva om, jag vet, jag vet). Nu är semestern slut och jag tuffar på igen, tar vid där jag slutade. Nästa lördag är det två lopp - Norrköping stadslopp och Midnattsloppet. Jag vet inte om det är en smart idé. Samtidigt vill jag utmana mig själv att orka, både fysiskt och mentalt. Måste våga helt enkelt.

De senaste träningspassen har simningen givit mig extra energi. Nej, jag har absolut inga simpass och jag har inga tankar på att börja rusta för Ironman. Det är snarare så att jag har lyssnat på Radiosporten, i samband med fotbollsallsvenska matcher, som sim-VM har pågått. Jag fick i stort sett gåshud av rapporteringen när Sarah Sjöström slog världsrekordet i semifinalen (som hon slog igen i finalen) och idag fick jag extra energi av att lyssna på en rörd Jennie Johansson som överraskande tog VM-guld och under samma pass fick jag hör tjejerna ta silver också. De här är väldigt duktiga tjejer som tränar otroligt hårt och jag vill inte vara så mycket sämre, det största hindret är du själv. Antingen springer du eller så gör du det inte, det är bara du som betalar det priset senare oavsett vad.

måndag 3 augusti 2015

Det fortsätter att ladda

Jag har varit hemma ett par dagar i Sverige, efter en härlig resa i Tokyo. Jag har lovat att skriva lite om Madrid och det kommer jag att göra, tillsammans med mina upplevelser från Tokyo. Det finns en liten anledning till att det har blivit få inlägg i juli samt tagit ett tag innan jag har skrivit några ord här. Jag har tagit ett litet brejk från bloggen. Det kommer nog att vara ett par dagar. Springa, gör jag, det behöver ni inte oroa er för. Utan jag behöver mentalt bara ladda om helt, för att komma tillbaka starkare. Som ni ser, har jag uppdaterat min kalender för lopp under hösthalvan. Det börjar redan med två lopp den 15 augusti. Mer om detta och mycket mer inom de närmsta dagarna. Jag lovar.