söndag 26 juni 2016

En annan väg tagen - 5 tävlingsmil på 11 dagar del 1 av 2

Nu var det verkligen länge sedan jag bloggade. Över en månad sen. Lusten har inte funnits där helt enkelt och då bloggar jag inte. Jag tvingar inte fram en massa blogginlägg som förr. Sedan blev jag rätt "off" efter att ha missat Göteborgsvarvet pga att jag var riktigt krasslig. Dessutom har jag i år medvetet valt att inte springa Stockholmsmaran. Även om det jag funderade på det i månader, men till slut kom aldrig det där suget till en. Då blev det ett beslut, vill jag inte, så springer jag inte. Att träna för en mara kräver sitt psyke och efter att ha slagit nytt rekord i Rotterdam i april på den distansen, så kände jag verkligen inte att jag var beredd att springa just nu igen.

Sedan började jag när krassligheten hade släppt, att träna hårt igen. Träna hårt för att springa tävlingsmil igen. Det var ingen hemlighet att jag vill upp på samma nivåer som förra säsongen där jag sprang under 35 minuter och till slut sprang i mål på 34:27 i Karlstad Stadslopp, mitt nuvarande rekord på milen. Jag hade sprungit i mål på en väldigt varmt Kungsholmen runt i början på maj, på tiden 35:17. Hade det inte varit så varmt, så hade det kanske blivit under 35 minuter. Men det var också då min krasslighet tilltog, på kvällen och det blev bara värre. Sedan blev det bättre och sedan blev det sämre igen. Det fanns ingen hejd i det hela, men till slut blev det bra och jag började, som skrivet, att träna hårt igen.

Uppläget såg ut såhär:
11 juni - Söder runt (mil)
14 juni - MälarEnergi Stadslopp (mil)
18 juni - Karlstad Stadslopp (halvmara)

Sedan blev det inte riktigt som man tänkt sig, utan det blev ändringar. Efter att det hade rått mycket oklarheter kring SM-milen den 15 juni, så visste jag inte förrän några timmar innan loppstart att jag fick springa det som jag hade tänkt mig. Men vi kommer till det. Söder runt sprang jag på 35:34, någonstans efter den andra halvan började må riktigt illa och ville spy rätt ut. Vilket sänkte min fart betydligt, så pass att jag hade starka funderingar på att bryta loppet än att hanka mig fram i slutet. Så blev det inte, utan jag tog mig i mål. Rejält så missnöjd, med tanke på att en bra första femma och en indikation på att jag var tillbaka.

Dagen efter tränade jag ett längre pass, som trots dagen innan, gick relativt snabbt. På tisdagen åkte jag till Västerås, för min femte raka start i MälarEnergi Stadslopp. Den här gången, istället för 5:an, blev det en 10:a. Jag pressade mig väldigt hårt och sprang i mål på 34:30, 4 sekunder från nytt rekord. Sedan var det väl lite tveksamt om hela banan var 10 km, men inte långt ifrån och enligt gps-klockan var farten ändå snabbare än i Söder runt och det fick duga att jag återigen hade börjat närma mig toppformen.

Mindre än 24 timmar senare, åkte jag på vinst och förlust till Rålambshovsparken. Jag fick starta i första ledet på SM-milen och nu kunde uppladdningen på riktigt börja, 1,5 timme innan start. Jag kände av tröttheten från loppet i Västerås i benen, men värmde upp och tänkte att det var bara att köra. Jag hängde på riktigt bra i början och fick en snabb start för att det fanns många snabb löpare. Jag tvärdog inte, men jag kände ganska omgående att jag inte hade den där starka extraväxeln man kan ha ibland. Samtidigt så pendlade jag nog att det skulle bli mellan 35 och 36 någonstans, även om jag på förhand att hade hoppats ner på låga 35. Sedan kom den där Västerbron (något som jag mästrar ganska bra under maran), då var det riktigt påtagligt hur trött jag var från dagen innan. Det kändes som den var evighetslång. Till slut kom vi av den och det var bara att försöka och försöka.



Mot slutet, trots att ett illamående börja komma smygandes, så tog jag in som tusan och fick till en av mina patenterade monsterspurter. Det blev 35 blankt och det får man under omständigheterna var nöjd med. Sedan var det bara att ladda om för nästa lopp den 18 juni, som inte skulle bli en halvmara utan en mil istället. I jakten på det där förbannade rekordet, jag hade sprungit Karlstad 3 gånger tidigare och hade slagit ett nytt rekord varje gång. Fjärde gången gillt med andra ord.

Väl på plats i Karlstad, så kändes det bra. I kroppen i varje fall. I sinnet var jag ganska trött och kände mig inte alls redo för att springa återigen. Jag var trött, för att jag inte hade sovit tillräckligt och jag var inte taggad som jag borde. Samtidigt försökte jag intala mig själv att allt var möjligt. 2015, när jag sprang in på dåvarande rekordtiden 34:27, så lyckades jag med en negativ split. Jag sprang den andra halvan snabbare än den första. Det har aldrig hänt varken innan eller efter. Skulle det ske igen nu?

Del 2 kommer i nästa blogginlägg, som inte ska ta en månad att vänta på...