torsdag 27 februari 2014

Andreas Åkesson feat. Johnny Sellvén


Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min näst sista intervju i min intervjuserie har jag hittat en kille som har många fina lopp på 5 kilometer på sitt samvete, som är närmast allergisk för 10 kilometer verkar det som och han utgör den ena halvan en drömduell: Johnny Sellvén!


"...förmodligen något man kommer sjunga om i framtida generationer"


Du har sprungit många 5 km-lopp på 17.XX. När ska vi egentligen se dig segla under 17 minuter och hur ska du ta dig dit?
Jag har siktat på att ta mig under 17 minuter ett bra tag men aldrig lyckats och jag ska erkänna att det retar mig ganska mycket. Tanken är dock att jag ska göra det denna säsong, förhoppningsvis redan i någon av de första tävlingarna jag deltar i. Annars kan det lätt hända att det utvecklar sig till ett hjärnspöke tror jag. Ska ställa upp i några lopp där jag vet att det finns bra löpare att ta rygg på, jag hoppas att det kommer underlätta en del.

Under vintern har jag för första gången tränat enligt en träningsplan som fokuserat primärt på att springa mer än jag gjort tidigare. Min tidigare träning har inte haft så bra kontinuitet och fokuserat mycket på det som känts bra för stunden. Gradvis kommer jag väva in mer och mer fartträning, något som jag precis börjat med så smått, och det är det enkla receptet som ska ta mig till nästa nivå. Det känns extra tryggt att jag får hjälp med detta upplägg av min tränare, Graeme Stone, som lägger upp min träning både på kort och lång sikt, samt anpassar den när vardagen kommer med små överraskningar. 

Intressant, vi får väl se vad du om du når ditt mål. Vad har du för härliga lopp du ser fram emot 2014?
Det ska bli lika intressant för mig att se vad jag kan prestera i år. 

Har gjort ett preliminärt tävlingsschema för året, där de flesta lopp arrangeras kring Örebro där vi numera bor. Men ett par avstickare är också inplanerade. Fokus är i vanlig ordning för mig på 5 km, men även här kommer jag att variera lite lätt och välja något lopp över 10 km samt 21 km, vilka kommer avgöras lite beroende på hur träningen går. 

- Startmilen, 5 km, Örebro
- Örebro halvmarathon, Örebro
- Kumla stadslopp, 5/10 km, Kumla
- ICA-loppet, 5/10/21 km, Sundsvall
- Nacka halvmarathon 5/10/21 km, Stockholm
- Grabbhalvan, 5 km, Örebro
- Blodomloppet, 5 km, Örebro
- E4-loppet 5/10/21 km, Sundsvall
- Topploppet, 5 km, Stockholm
- Åstadsloppet, 5 km, Örebro
Det blir ett par stycken där ser jag. Även om du och jag har deltagit i samma lopp, men det var innan vi "kände" varandra. Så verkar som du inte vill möta mig, du har haft chansen i Solsidan Runt och jag har t o m besökt din egen hemstad två gånger i vinter. Men jag har fått nobben alla gånger. Nu när jag tittar i din loppkalender, så är det inget lopp som jag har planerat. Hur kommer det sig? När ska den legendariska kampen avgöras?
Vi får se exakt vilka och hur många det blir i slutändan, det är ett preliminärt schema och som småbarnsförälder är inget hugget i sten.

Jag har ställt mig själv samma fråga varför vi inte lyckats stå på samma startlinje. Och när jag insåg att jag duckat dig några gånger försökte jag att se till att vi skulle springa samma lopp förra säsongen. Men med vår flytt från Stockholm till Örebro ändrades förutsättningarna från en dag till en annan dessvärre. Vad gäller dina försök att ta fighten till Örebro är det beundransvärda initiativ, och jag har ingen annan ursäkt än att jag fokuserar på träning i vinter och följer den plan min tränare lagt upp åt mig. Samtidigt kan man vända på frågan, varför ställer inte du upp i ett lopp jag planerar att köra i Stockholm i år? 

Oavsett hur det blir är det bara en tidsfråga tror jag och när det väl är tid för en kamp kommer den att bli episk, förmodligen något man kommer sjunga om i framtida generationer. 

Så kan man också se det. Jag har dock valt att prioritera andra lopp när du springer i Stockholm, tråkigt nog. I vilket fall. Jag har tidigare frågat detta på din blogg, varför har du inte sprungit något 10 km-lopp än? Vad siktar du på där?
Jag ska nog köra i alla fall ett lopp på 10 km i år, vad jag siktar på där vet jag inte riktigt då jag mer ser det som träning, men gissningsvis runt 37 minuter hade varit trevligt. Är betydlig mer snabb än uthållig av mig så ju länge lopp desto sämre tenderar jag att prestera.

Det har blivit så att varje gång jag kört ett lopp så har det alltid funnits ett alternativ på 5 km och det är den distans jag föredrar att springa. Även om jag varit nära att anmäla mig till 10 så kan jag aldrig hålla mig från halvmilen. Men nämnda svaghet över längre distanser väger säkert in rätt mycket också om jag ska vara ärlig.
Jag håller med. Jag gillar också att springa 5 km framför 10 km. Apropå längre lopp, jag följde dig i Stockholm Marathon förra året via nätet. Du satsade ganska högt innan om jag minns rätt, men du fick till slut tiden 3:15. Varför blev det så?
Det finns flera anledningar. Dels att målet var för högt satt till att börja med. Dels att skador ställde till det vid två tillfällen under vintern och jag missade massor med löpning då. Långpassen var det som drabbades hårdast så jag kom till start undertränad för distansen. Sedan blev det inte bättre med när jag fick ett skavsår under ena stortån ca halvvägs in. Brukar normalt sett aldrig råka ut för skavsår, ironiskt nog. Hade aldrig nått mitt mål även om jag sluppit skavsåret, men jag hade gärna klarat mig utan det om jag fått välja.

Men det var trots detta en väldigt rolig upplevelse och jag ska definitivt göra om det, med mer träning under bältet. Loppet i sig var fantastiskt med all publik och stöd från volontärer och inte minst min familj.

Härligt att du tyckte att det var en trevlig upplevelse, trots allt! Jag ska själv göra debut på maran i maj, ge mig två värdefulla tips för att få en fin sluttid?
En bra fråga. Baserat på mina egna erfarenheter från maran, skulle jag fokusera på långpassen. Och utöver det ännu mer fokus på långpassen. Finns såklart massor av viktiga saker att tänka på, men för egen del blev avsaknaden av längre pass en brutal påminnelse att man blir bra på det man tränar.

Men om jag tolkat din träning rätt via bloggen ser det ut som om du har koll. Och jag tror du kommer göra en kanontid med tanke på hur din utvecklingskurva sett ut. Oavsett tid så lovar jag att det är en häftig upplevelse.

Tack för att jag fick intervjua dig! Vi får se när löpningens duell nummer ett får möjligheten att avgöras! Du följer Johnny på hans nya och fräscha sida här.
Tidigare intervjuer:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt

Nu återstår det bara en person kvar i min intervjuserie med mer eller mindre kända löparbloggare. Det kommer att komma ledtrådar i form utav bilder vem personen är, gissar man rätt är man med i en liten mini-tävling. Mer om det inom kort!

tisdag 25 februari 2014

Bloggen avslöjar: Så här arbetar en icke-sponsor!

Sedan jag började springa, så har jag börjat utforskat andra sidor av mitt liv ganska så mycket. Bloggen är något helt unikt för mig och jag tycker det är en ynnest att få skriva om något som jag tycker väldigt mycket om, det blir så mycket lättare för mig. En annan sak som har varit av extra stor vikt är sponsorerna. Jag är verkligen jätteglad för de 5 sponsorer som jag har idag (Beet-It, Sickla Napratpatklinik, Evolan med Tigerbalsam, Exotic Snacks och TomTom). Jag är väldigt tacksam att så stabila och framgångsrika företag med rätt mål i sikte som finns runt omkring mig. Det är hårt jobb som ligger bakom i stort i samtliga fall, även med de sponsorer som inte väljer att backa upp mig.

Nu ska jag berätta hur det gick till med ett företag, som jag trodde skulle till slut sponsra mig. Men som till slut gjorde att jag tappade totalt lusten för det företaget och dess produkter.

Det var i mitten av juli som jag fann ett företag som hade bra produkter som passade ypperligt i min löparsfär. Jag började med att skicka ett mail för att förklara vem jag var, vad jag ville och vad jag hade att erbjuda. Jag är totalt ärlig med allt som har med bloggen att göra, med läsarantal och så vidare. Eftersom det var i semestertider, fick jag först svar i början av augusti. Personen är marknadsansvarig för produkten, personen säger att man inte kan stötta mig ekonomiskt. Men ordagrant står det företaget gärna vill sponsra med produkter i min träning och tävling. Det låter alldeles lysande, tänker jag.

Efter litet mailande fram och tillbaka, så vill jag gärna ses så att vi får en bättre bild av varandra och om vi kanske kan göra mer än att "bara" bli sponsrad av produkter. Vi ses i slutet av augusti på företagets kontor. Jag är i tid (tid betyder allt för en löpare, eller nåt). Vi pratar om det vi redan har pratat om per mail samt hur det ser ut i framtiden, jag är fortsatt tydlig vad jag har för mål och att jag kan erbjuda exponering på bloggen och uppvisande av denna produkt i utbyte mot att jag får produkter från dem. Precis det personen har skrivit i mailet, inget konstigt med det. Jag säger att jag hade tänkt sikta på nytt rekord på halvmaran i Stockholm om 2 veckor (vilket så också blev fallet), jag får produkter från företaget för att "testa" lite och om det känns rätt, är det bara att köra anser vi.

Vi hörs lite kort strax efter halvmaran, där jag dels berättar om deras produkt och mitt nya rekord. Någon vecka efter det, så skriver jag att jag tycker att produkterna funkar bra i linje med min löpning och jag ger grönt ljus för fortsättning. Inget svar på detta mail. Jag mailar en vecka senare, inget svar på detta mail heller. Jag mailar på nytt två veckor senare, inget svar.

Jag har sedan länge anat oråd och tycker redan nu att det är för jävligt behandlade av ett eventuellt samarbete. Jag tappar lusten att fullständigt vilja använda den här produkten i framtiden. Det är inte okej att inte svara på 3 mail som jag skickar inom en månad, framförallt inte som marknadsansvarig på ett företag, då vi även har haft ett lovande möte (trodde jag). Jag är envis jävel, även utanför löpningen. Så jag väljer till slut att maila VD:n för företaget och förklarar mitt ärende samt undrar om den som jag har haft kontakt med, jobbar kvar. Inom 24 timmar hör den marknadsansvarige tillbaka. Tänka sig att det ger en sådan effekt när chefen cc:ar mailet.

Svaret lyder såhär:

"Vi får så otroligt många frågor att det är helt omöjligt för oss att vara med
på allt. Jag försöker att svara på alla förfrågningar även om det kan ta lite
tid?

Då vi får så många förfrågningar har vi varit tvungna att sätta en nedre gräns
på något sorts nationella framgångar eller antal unika läsare på sin blogg
(minst 1000 unika/ vecka).

Du får gärna återkomma till mig framöver när du kommit en bit längre i dina
framgångar!"'
 
Helt plötsligt har man satt en "nedre gräns" på nationella framgångar och flyttat fram hur många unika läsare i veckan man ska ha. Enligt mina uträkningar så hade jag väl runt detta antal redan då, mer eller mindre. Men det är inte relevant. Har man haft en dialog och i stort sett lovat att sponsra mig med produkter, så gör man absolut inte så här. Jag är väldigt syrlig, men rak i mitt svar. Jag får ett svar på det, med en smiley i till och med. Jag väljer inte att svara tillbaka på det ytterligare.

Likväl som jag är snabb och envis, så är jag långsint. Som det ser ut just nu kommer jag aldrig mer ens att titta åt företaget eller dess produkter. En bojkott värd namnet alltså. Har man en marknadsansvarig som inte sköta sitt jobb på ett ordentligt sätt, så ska man inte få vara en del utav mitt löpliv helt enkelt. Jag har fått en hel del nej på vägen, men det har aldrig varit några krussiduller. Aldrig. Raka rör funkar bäst.

Nu vet ni hur man kan arbeta som företag. Ni undrar säkert varför jag inte skriver ut företagets namn, kanske? Den enkla anledningen är inte att jag vill dra ner företaget mer i smutsen, jag vill att det här bara ska synas som ett tydligt exempel på när det går åt helvete.

Tycker ni jag överdriver eller har jag rätt i min sak? Vad tycker läsarna?

söndag 23 februari 2014

Var är du, Andreas?





Jag visste att det skulle komma. Förfrågningar varför jag inte ställde upp i inomhus-SM i Göteborg igår på 3000 meter. Någon viktigpetter skulle säkerligen påstå att jag inte skulle ha en susning på den absoluta Sverigeeliten och skulle se ut som en popcornförsäljare som springer med sin vagn efter de andra löparna. Det är ett sätt att se på saken varför jag inte deltog.

Inomhus-SM som är en stor angelägenhet tillsammans med vinter-OS, kan man tycka. Sändes inte på TV. Finns det någon anledning till detta? Jag deltog inte. Då kanske inte är prestationen är i fokus när det kommer till mig. Tänk dig all hype som skulle skapas kring min person. Före, med presskonferens och intervjuer. Tänk dig hur fullknökad friidrottens hus skulle vara med mig på plats för att springa ett lopp, jag tror arrangörerna misströstade där helt klart över uteblivna intäkter. Tänk dig efteråt med ytterligare intervjuer och autografskrivningar för alla barnen som har någon att se upp till. Eftersom jag inte var där på plats, så verkar det troligt alla TV-bolag drog sig ur i sista stund. Det gick t o m rykten om att Viasat skulle samköra OS med mitt eventuella lopp på 3000 m igår i samma bildruta, för att ingen skulle missa den stora nationella händelse. Men det hände alltså inte.

Så varför dök jag inte upp igår? Svaret är att jag valde att prioritera två långpass i helgen helt enkelt som jag hintade om i mitt senaste blogginlägg. För ett år sedan, så var jag också i vinterträning, men absolut inte på samma nivå och mängd som jag är i nu. Så jag valde helt enkelt valde bort allt strålkastarljus för det lilla ljus som solen kunde erbjuda mig igår när jag var ute och kutade. Hur gick det då undrar säkert alla?

Inte fan satt jag under en korkek likt tjuren Ferdinand och doftade på några blommor inte. Det var stenhårt jobb bägge dagarna. Igår sprang jag 18 km skog på tiden 1:16:40 (4:15/km i snitt). Trots att solen gassade på ganska bra under morgonen, så var inte all slask borta i skogen och det blev stundtals lite jobbigt att springa. I morse blev det SIL-innebandy, då vi fick möta bottenlaget öste jag in 8-9 mål och det är i sig för annars defensiv pjäs. Med mycket trötta ben, så ville jag helst inte springa ett ännu längre långpass efter OS-hockeyn. OS-finalen gav mig ingen extra energi direkt, men ut blev det och 22 km skog på tiden 1:33:38 (4:15/km i snitt). Betydligt mindre slask, lite mer lera, men ändå generellt bättre. Jag är mycket nöjd med helgen, med tanke på att jag hade som mål att springa runt 4:20 i snitt och sprang snabbare bägge gånger. Alla tummar upp för mig.


fredag 21 februari 2014

Hur är din helg?

Det är någonting härligt med helg. Det finns alla möjligheter att göra egentligen precis vad som helst. Du kan välja att resa bort, en kort resa eller en längre resa. Du kan planera in att gå ut och låta flaskan få tala ditt språk. Du kan välja att inte göra ett skit, bara njuta av att vara fri för en stund. Eller så kan du självfallet planera in två längre löppass och få in den frihet som du behöver.

Även om jag oftast har ångest timmen innan jag ska ut på ett löppass (framförallt när vi har slask och skit på vägarna), så är det toppen att få lyssna på en podcast och inte låta någonting annat få påverka dig. För att du mår så himla bra. Finns det någon som inte springer, som läser min blogg kanske? Då skriver jag det igen. För att du mår så himla bra! Att springa är en frihet och du får både omedelbar belöning i form av må bra-känslor och du får på längre sikt en hälsosammare tillvaro med kanske en trivsam kropp.

När jag går in på jogg.se och ser alla nya träningsaktiviteter ticka in, så blir jag nästan sugen på att sticka ut omedelbart och köra ett pass. Trots att jag är förkyld och har planerat in att träna lite kropp innan jag går lägger mig om en stund, så satt jag för bara några timmar sen och funderade om jag inte skulle ta en löptur ändå. Hur sjukt är egentligen inte det? Rättare sagt, hur friskt kan det egentligen bli?

Finns det  någon läsare som ser fram emot helgen bara för att få springa långpass? Inte kan jag vara ensam om det? (Sen ser jag såklart fram emot OS-finalen i hockey, men det är en helt annan femma)

tisdag 18 februari 2014

Är 2015 slutet för mig?

Allt har sin början, sitt mitt och definitivt sitt slut. När jag har tid för att sitta och grubbla, så tänker jag var den här underbara resan som började i maj 2012 ska ta mig och vad den ska mynna ut någonstans. Jag hade nästan en hel säsong 2012 där jag testade på 5 km, 10 km och även en halvmara. Det blev många fina resultat och slagna rekord. Totalt blev det 21 lopp. Jag fick blodad tand inför mer. Jag tränade mer fokuserat inför och under 2013. Jag slog nya rekord, jag sprang mitt första lopp utomlands (Berlin halvmaraton), jag sprang två måstelopp (Göteborgsvarvet och Midnattsloppet). Det blev 24 (eller 25 beroende på hur du räknar) lopp, då sprang jag hela säsongen och fick många nya minnen som aldrig ska lämna mig.

Efter 2013, så började jag träna än mer fokuserat och hårdare. Jag trappade upp till 4 dagar i veckan (om jag inte hade lopp eller innebandymatch som låg mitt i allt), jag sprang längre och längre. Jag började springa 3000 meter inomhus, jag gjorde det väldigt bra och fick ett bra kvitto på att jag ligger i paritet där jag vill vara. Jag började träna inomhus i Västerås. Om man räknar ihop årets inomhuslopp har jag 29 lopp sammanlagt. Det är verkligen många det. Bland de har jag två halvmaror utomlands, en i Prag och en i Riga. Jag ska göra debut på maran i slutet på maj och jag ska testa på att springa Lidingöloppet. Sen har jag klassiska femmor och tior att se fram emot också. Ska bli helfränt att springa i norra länken, bara det ger mig glädjevibbar. Årets säsong kan mycket väl bli årets bästa, jag ska njuta av allt jag kan.

Men vad händer sen då?

Det är egentligen så långt kvar att det inte ens går att prata om. Men redan nu har jag börjat planera 2015 års löpsäsong. Jag har stora planer för den med, jag kommer att se fram emot det året också. Det finns några lopp av både nya och gamla slag som finns i mina tankar. Det kommer däremot att vara hemligt fram tills det börjar bli dags att tänka 2015 på riktigt. Sedan kommer jag att komma till ett vägskäl. Jag vet att det kommer att komma något inom mig som kommer att ifrågasätta allt. Jag har hela tiden velat bli bättre, jagat nya rekord och utmaningar.

Jag kommer att komma till en punkt där jag känner att jag inte kan bli bättre och måste ta det hela till nästa nivå och det vet jag inte om jag kommer att vilja ta. Det är något som jag självklart inte behöver ta ställning nu, men jag vet att den dagen kommer att komma. Det skulle lika gärna betyda att både mitt löpande och min blogg efter 2015 års säsong upphör att existera. Jag har blivit ganska intresserad av att lära mig mer om fåglar. Kanske mitt nya mål i framtiden blir att nå Club 300?

söndag 16 februari 2014

Inomhussäsongen fortsätter


Jag hade tänkt att skriva en sammanfattning om inomhussäsongen idag. Men så blir det inte. För att i veckan så anmäldes jag till Storängsöz i Storängshallen med 5000 meter den 4:e mars. Vilket betyder att jag kommer att göra debut på den distansen inomhus, istället för att springa 15 varv, så kommer det att bli 25 varv. Det här beskedet innebär tre positiva saker egentligen.

Den första är att jag inte har velat släppa inomhussäsongen än, även om jag har kämpat otroligt hårt för de tider jag har fått på 3000 meter, så har jag haft det väldigt kul.

Den andra positiva att jag får något att satsa emot återigen inom en ganska snar framtid. Annars hade det varit första utomhusloppet Premiärmilen i slutet på mars. Visst hade jag kunnat träna utan större problem tills dess, men det känns som får långt i framtiden och det här loppet ligger alldeles perfekt för mig.

Den tredje är att jag kommer att få ett fint kvitto på vad jag ligger när det gäller just 5000 meter. Jag jagade under 17 minuter förra säsongen utomhus på 5 kilometer, med tanke på hur bra jag har tränat, så hoppas jag att ligger strax över 17 minuter eller kanske ännu bättre?

Trycket efter sista loppet förra helgen i Sätra har varit stort att man vill fortfarande se mig springa inomhus, eftersom man då får se mig hela loppet, istället för några enstaka sekunder när man kör utomhus. Därför är det extra kul att glädja alla fans att man får se mig i hela 25 varv.

---

Hur har löpningsveckan varit?

Det har bara blivit två löppass, eftersom jag tog en liten "mentalt brejk" efter sista loppet. I onsdags blev det ett 15 km asfaltspass på 1:03:48 (4:15/km i snitt) och igår blev det ett pass på 22 km i skogen på 1:34:00 (4:16/km i snitt). Jag har varit fram och tillbaka i hur jag har mått, jag trodde att jag var på uppgång men nu i fredags började det går neråt lik förbannat. Inte så pass mycket att jag inte kunde genomföra ett strålande långt pass i skogen. En väldigt härlig känsla att få springa i skogen, framförallt när det inte finns någon snö eller slask som stör för en.

I övrigt har det blivit två innebandyträningar och en innebandymatch idag (förlust, men jag gjorde ett mål för första gången på länge och det är alltid lika kul och oväntat).

Kolla gärna in min lokala blogg på Nacka Värmdöposten här.

fredag 14 februari 2014

Andreas Åkesson feat. Frida Södermark


Under vintermånaderna kommer ett antal kända och okända löparbloggare att intervjuas av mig per mail. Jag låter andra få skina i mitt strålkastarljus, kanske min stora fanskara, får möjlighet att hitta ytterligare en favorit?

I min sjätte intervju (av åtta) har jag hittat en tjej som har ett SM-guld på 100 km, som sprungit ett lopp på 32 mil och vad som rör sig allmänt på någon som verkligen springer långt: Frida Södermark!


" Jag är inte så värst supersnabb men kan hålla på väldigt, väldigt länge"
 
 Jag tycker det är häftigt att man någon för möjligheten att träna utomlands. Hur kom det sig att du har fått möjligheten att träna i Etiopien och Kenya? (Frida var i både Etiopien och Kenya under intervjutiden)
- Jag har tagit mig möjligheten att leva mitt löparäventyr full ut genom att jag sa upp mig på jobbet för ett år sedan. Numera jobbar jag som lärarvikarie när jag är på hemmaplan, och ser till att komma ut springa så mycket jag kan i världen mellan varven. Detta är möjligt just genom att jag jobbar när jag är hemma vilket blir knappt en halvtid om man slår ut det på ett år.

Sedan har jag även väldigt glad att ha stöd från några sponsorer som vill stötta mig.  Senaste åren har jag upptäckt att det går att springa på alla ställen i världen och jag utforskar alla nya ställen med löparskorna. Både på tävling och träning. Senaste året i Uganda, Vietnam, Malaysia, Ungern, Etiopien, Svalbard, Turkiet för att nämna några ställen. När jag reser är det också med en liten budget vilket innebär att jag bor och äter så billigt som det bara går, vilket också gör att man kommer den nya kulturen nära på ett spännande sätt.

Just nu är jag i Kenya för tredje gången och när jag kom hit idag kändes det lite som hemma. Jag bor i en liten by utanför Nairobi där jag känner både löpare och har bra rundor att springa. Innan detta var jag två veckor i Etiopen vilket var nytt. Jag reste runt med två tyska löparkompisar och vi
tränade, vandrade i bergen och kollade in spännande ställen. Om en vecka får jag även sällskap av 18 kompisar hemifrån som ska prova på löparlivet här i Kenya.

Vilket äventyr, riktigt kul får jag säga! Jag önskar att jag skulle få den möjligheten att få springa utomlands i en träningsperiod, kanske nu, i den här bittra vintern som nyss anlänt. Nåväl, nu undrar jag hur man kommer på den helt galna idén, att man vill springa långt? Alltså väldigt långt?
- Om man tittar på mina meriter kan man snabbt räkna ut att jag har i princip samma kilometertid på milen (39:40), halvmara (1:26:30) och maran (2:51:32). Alltså runt 4 min/km. Jag har svårt att springa snabbare men kan hålla på länge, dessutom har det visat sig att jag inte varit speciellt trött efter mina maror utan har kunnat gå ut och dansa loss på lokal hela natten efter en tävling.

Därför tänkte jag att det vore intressant att testa något längre än maraton. Därför åkte jag till Norrlands inland i juni 2012 för att ställa upp i SM 100 km. Skulle jag testa kunde det ju lika gärna vara under ett SM. Det roliga var att jag vann och tog ett SM-guld. Den första reaktionen var inte glädje, utan en insikt att jag ju ville vara bra på Marathon, men nu säkert skulle "behöva" göra detta igen. Detta byttes dock snabbt till glädje och sedan dess har det blivit ett SM-silver, några kortare ultra som jag vunnit och även två rekord på 24h-löpning.

Förra året var jag förhandsnominerad till EM men kunde inte ställa upp pga av skada, och VM missade jag också för att det blev inställt.  I år ligger fokus på Comrades i juni som går av stapeln i Sydafrika och är världens största och äldsta ultralopp på 89 km. Sedan blir det förhoppningsvis VM 100 km i september. Jag gillar helt enkelt att springa långt. Jag är inte så värst supersnabb men kan hålla på väldigt, väldigt länge.

Väldigt imponerande att kunna ha den möjligheten. Jag själv försöker som i ett led för årets löparsäsong öka mängden steg för steg, för det är något jag inte alls har varit bra på. Hur kan en vanlig träningsvecka se ut? Jag kan ibland tycka det är enormt jobbigt strax innan ett "långpass" för mig, för att just är långt. Men dina pass är jättelånga antagligen, hur orkar man nöta det?
- Mina träningsveckor beror mycket på hur det vanliga livet i övrigt ser ut. men målet är att träna två gånger per dag de dagarna jag inte kör långa pass. Eftersom att jag jobbar när jag är på hemmaplan blir det första passet tidigt på morgonen, runt 06:00. det kan vara allt mellan 9 km och 30 km beroende på hur dags jag ska börja jobbet (är lärarvikarie). På kvällen blir det intervaller i olika former eller något snabbare distanspass. de riktigt långa passen blir på helgerna, men pass mellan 40-60 km kör jag bara var tredje vecka ungefär.

Jag tycker inte att det är svårt att motivera sig för ett långpass. Bästa som finns att få glida runt i ett skönt tempo. Däremot kan det ibland vara lite motigt att vara på väg till ett hårt intervallpass. Men när man väl är där, och kör ihop med kompisar, brukar det bli roligt direkt vi kör igång.

Att springa så tidigt och så långt som 30 km innan du ska börja jobba på morgonen, det låter helt främmande i min värld. Galet grymt. När du är 100 år, så får du möjligheten att berätta inför världen om ditt bästa löparminne, vilket skulle du då vilja berätta om?
- Det måste nog vara när jag sprang de 320 milen mellan Wien och Budapest i oktober 2013. det var en tävling i fem etapper och gick även via Bratislava. Visste inte hur kroppen skulle reagera på detta, men den startade varje morgon och tog mig vinnande i mål.

Den sista etappen var dessutom en halvmara med 10 km uppför där andra som inte sprungit hela vägen fick delta. det roligaste var att jag vann över alla dem den sista dagen också. Men det som kändes fint var också at jag i denna tävling gjorde en insamling till Cancerföreningen då min pappa hade gått bort en månad innan. Jag fick ett enormt gensvar och kunde överlämna 37000 kr. Två av mina passioner är löpning och resor, och i denna tävling gick detta att kombinera på ett utmärkt sätt.

Vilken sjuk tävling, att du bara orkar. Hedersvärt att du kunde koppla tävlingen till något så fint. Vad har du för tips för den som funderar på att börja springa långt som du?
- Främsta tipset är att inte tänka på att man behöver springa fort. Snabbheten kommer från
intervallpass och andra pass där man pressar sig mer. När man tränar långdistans handlar det mer om att vara ute lång tid. I synnerhet när det gäller ultrapass. Ut och njut och tänk inte på hur fort du springer! Ett annat tips är at ha med sig lite energi i form av nötter, torkad frukt eller varför inte lite favoritgodis.

Vi får väl förstå om jag någonsin kommer att orka springa långt. Däremot ska jag faktiskt springa min första mara till våren, ge mig två värdefulla tips för att jag ska lyckas springa under 3 timmar?
Gå inte ut för hårt i början, utan öka hellre på slutet. Se till att fylla på med energi redan tidigt under loppet. Så enkelt är det.

Tack Frida Södermark för att du tog dig tiden. Vill du följa Frida (jättelångt) så kan du hitta henne här!

Tidigare intervjuer:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt

tisdag 11 februari 2014

Bloggen avslöjar: TomTom sponsrar!



Det har tisslats och tasslats om det under en längre tid. Med takt med att jag fortsätter min otroliga löparresa, så är det extra kul att det finns andra som också finner den lika spännande som en själv. Nästa företag gör sig alltså redo att haka på ett häftigt äventyr.

"TomTom har valt ut Andreas Åkesson som en av sina ambassadörer till sin nya löparklocka, TomTom Runner. Vi på TomTom tycker att Andreas med sin målmedvetenhet och löparglädje blir en perfekt ambassadör för vår klocka. Vi vill självklart vara med på den resa som Andreas befinner sig på och hoppas självklart att vi kommer att kunna hjälpa Andreas att nå sina mål med TomTom Runner. Vi önskar Andreas stort lycka till framöver och kommer att följa hans löparäventyr mycket noggrant", säger Sofia Söderberg, marknadschef  på TomTom."

Jag har sedan några månader tillbaka varit sugen på att ersätta min Nike + Sportwatch med en ny klocka, att jag då hade fått ögat upp för TomToms (som var med på Nikeklockan tidigare) nya klocka; TomTom Runner. Var inte helt oväntat. Då den påminner om min gamla och att den är om möjligt ännu snyggare. Det ena ledde till det andra och nu har jag i över en månads tid haft stoltheten att få använda TomTom Runner. Jag är väldigt glad för den här möjligheten och tacksam. Grundligare recension om klockan kommer att komma längre fram.



söndag 9 februari 2014

Vinthundsvintern 2014 - Att det ska vara så jävligt att fylla 50?

Datum: 8 februari 2014 Distans: 3 km Placering: 10 Tid: 9:40

Någonstans började det här också med en impuls, precis som allting annat. Att jag skulle löpa inomhus, 3000 meter. Inget som fanns i mitt huvud egentligen när allt började. Sen rullade allt på och jag kämpade mig igenom lopp efter lopp, fick slå nya rekord. I och med detta lopp så knyter jag ihop allt som har med inomhussäsongen att göra för den här gången. Det känns tråkigt och jag kommer att sammanfatta den här minisäsongen snart i ett annat blogginlägg. Var så säkra.

Jag har tränat precis som jag har velat, med långpass, snabbdistans och banintervaller. Det har inte funnits något att klaga på. Förutom den eventuella krasslighet som har lurat runt hörnet. Jag har inte känt mig sjuk, men en antydan att någonting ska vara nära förstående för mig. Det har växlats från bra till mindre bra till bra, i all evighet. När jag gick och lade mig på fredagskvällen, så hoppades jag på att sömnen skulle göra det bästa för att jag skulle vakna upp lite mer kry.

Inför: Jag vaknade upp och jag kände knappt något i min hals, vilket betyder att det hade blivit en lite bättring och jag kanske kunde göra en ordentlig uppladdning inför loppet. Jag åt samma gamla vanliga frukost. Trots att loppet skulle vara vid 3-tiden i Sätrahallen, så lyckades jag ända stressa när tiden började rinna iväg. Typiskt mig. Att ta det lugnt fram till slutskedet. Det sista som åkte med i bagen var faktiskt min maskot Lunny, det var väldigt nära att han oavsiktligt fick stanna hemma. Det hade känns sorgligt att vara separerade för första gången sedan födseln.

En regnig dag i Sätra!
Som vanligt var jag otaggad samma dag som ett lopp. Det kan nog bero på att jag fixar och donar enbart för att jag ska springa ett lopp och jag är medveten att mitt fokus kommer att vara på när det väl är dags för det. Jag hade inga speciella tankar eller känslor som for runt i mitt huvud när jag satt på tunnelbanan och försökte komma fram till vad jag hade för planer idag. Jag har nog inte i mitt vuxna medvetna liv varit i Sätra, i alla fall inte på väldigt länge. Alltid kul att se nya platser, även om det är en förort som alla andra mer eller mindre.

Av jord är du kommen, av jord du ska bli en friidrottshall!
Väl på plats i Sätrahallen, så får jag se en väldigt fin friidrottshall. Vilket lyx att ha en sådan här otroligt fin hall ifall man har turen att bo i närheten av denna att utnyttja. Jag som själv åker till Västerås för att träna inomhus. Eftersom vi är rejält tidiga, så tar jag det lugnt och lyssnar på musik samtidigt som kollar in andra friidrottare som tar i för kung och fosterland. När tiden börjar långsamt ticka på, så byter jag om i ett omklädningsrum. Sedermera börjar jag att värma upp, det känns helt okej. Förutom att jag börjar känna antydningar till kallsvettningar, det är inte direkt ett tecken man vill ha inför ett snabbt lopp. Jag får för mig att alla ska springa samma heat i stort sett, men istället för att jag får springa 15.10 i det första heatet, så är jag placerad i en B-final. Så efter att ha gått på toan bara några minuter innan min förmodade start, för att skynda sig till start, så får jag istället sitta och vänta ytterligare en kvart. Det kändes otroligt segt och jag blev nästan lite irriterad att jag inte hade räknat med det tidigare.



När det väl är det dags så ställer jag på mållinjen och jag har som vanligt ett solklart mål med mitt race. Jag ljög tidigare i texten att jag inte hade några speciella planer. Jag vill såklart göra ett försök att springa under 9:30 idag. Det skulle bli väldigt tungt det visste jag.

Under: När väl loppet var igång så var det inget snack. I den här B-finalen visste jag att jag hade en otroligt snabb löpare, som hade gjort bra ifrån sig förut. I huvudet hade jag nämligen delat in loppet i tre delar. Det fick bära eller brista. Inte mer än 3:05 första kilometern, max 3:10 andra kilometern och slutligen högst 3:14 sista kilometern. Att jag hade turen att ha en snabb löpare framför mig som gjorde sitt bästa för att skaka av sig med, det var kul att kommentatorn pratade om bland annat mig som hade säkrat upp en andraplats. Första kilometern löptes på starka 3:03, allt enligt plan alltså.


Trots att jag gjorde stark första kilometer, så visste Lunny att det skulle gå illa sen, då han ser ut som en olyckskorp här!
Tyvärr är det även höjdpunkten under detta lopp, jag kan inte hålla uppe resterande del utav planen utan jag känner att jag inte kan hålla den höga farten utan ledaren drar ifrån ytterligare och klungan bakom har närmat sig ytterligare. Det känns väldigt tungt att behöva inse att min plan håller på att gå i stöpet, varven under andra kilometern känns otroligt mycket längre än under den första kilometern. Även om det bara är 3000 m, så är det alltid tungt mentalt att inse att den tidsplan man har satt upp är på väg att gå i kras.

Spring, spring, spring!
Under sista kilometern blir jag passerad av klungan och jag har givit upp alla tankar på att springa under 9:30, samtidigt som jag inte alls känner mig i den toppform som jag borde. Kan det vara så en infektion lurar i kroppen ändå trots att jag känner mig hyfsat pigg? Antagligen. Under de två sista varven, lyckas jag dra upp tempot pyttelite. Men det är absolut inget som jag kan göra åt, utan jag springer in i mål och tycker det är skönt att det är över.

Frågan är vad jag ser? Inte ser jag ett nytt rekord i varje fall!
 Efter: Om det är något jag har behövt jobba sedan jag blev löpare, så är det mentala. Jag har väldigt lätt att bli irriterad och frustrerad när något inte går som planerat eller bättre. Men jag känner att jag har växt på den biten. Jag tycker 9:40 (som ändå är den näst snabbaste tiden för mig) är klart godkänt och jag har verkligen gjort ett seriöst försök på att nå nästa drömmål, men den här gången räckte det inte alls. Strax efter att jag hade passerat mållinjen, så har jag en ruskig blodsmak i munnen. Jag försöker spotta upp och se ifall jag ser något blod, men det gör jag inte.

Med tanke på att jag mådde dåligt efter loppet, så fick Lunny stå för foto efteråt!
 När det väl är dags att lämna den fina hallen, så börjar jag hosta otroligt kraftigt. Värt att notera är att jag inte hade hostat en endaste gång på hela veckan. Till slut började jag må mycket illa, så till den grand att jag drar flera kaskadspyor på vägen till tunnelbanan. (Ja, jag är skyldig till att besudlat delar av Sätra). Så mycket har jag inte spytt sedan man var dum ungdom och tog del av ännu dummare alkoholkultur. Det känns som att det aldrig ska ta slut, men när jag äntligen lyckas pallra mig iväg, så undrar jag vad som hände. Jag kände mig bra nog att springa, men det tyckte inte kroppen. Benen och ryggen som brukar kännas efter såna här lopp, känns lika bra som tidigare. Kanske det blev så här för att det här var mitt 50:e lopp och det är väl aldrig kul att fylla 50?

På vägen hem med tunnelbanan så funderar jag på den reservplan som jag hade, att åka till ytterligare 3000 m-lopp nästa helg ifall jag inte avslutade i min smak. Det kan jag bara stryka nu. Jag gjorde så bra jag bara kunde utifrån de förutsättningar jag hade, jag kunde knappast vara mer nöjd. När jag kommer hem, så lägger jag mig och njuter av att jag inte bara utvecklas resultatmässigt utan även människomässigt. Det är ett nytt personbästa för mig det också!

lördag 8 februari 2014

Den sista stora showen!

INFÖR

Då är det återigen dags för att ta på sin tävlingskoftan igen. Två veckor sedan Norrköping och där jag slog ett nytt PB. Jag kanske inte var jätteförvånad över att slå ett nytt rekord, men jag hade verkligen inte kunnat tro att jag skulle kunna putsa det hela med 6 sekunder. För det är tajt och små marginaler när det kommer till 3000 m inomhus. Alla tävlingar eller rättare sagt banorna är i stort sett lika och jag har träffat ungefär likadant och loppet är inte så långt. Det är inte som det var i början av min loppkarriär då jag kunde såga en minut hit och en minut dit, den tiden är inte helt förbi. Men definitivt inget jag kommer ha möjligt att göra i den här tävlingsformen. 

Jag har tränat så bra jag anser att jag haft tid och lust med, jag har gjort det jag har kunnat helt enkelt. Tyvärr har jag fajtas med en småkrasslighet fram och tillbaka, jag har inte varit sjuk eller så. Men det har känts att det är något som ska bryta ut, för att nästa dag kännas lugnt, för att återigen bli oroligt igen. Som nu, nu sitter jag in i det sista och hoppas att jag kan få känna mig i bra form när det kommer till det också. Jag kan inte svika fansen en gång till och hoppa över Sätra återigen. För nu är det er stora chans att få vara nära mig i en inomhushall, sedan lämnar jag för att sikta mot utomhus som det ser ut just nu. Det finns en risk att det blir pannkaka av allt imorgon, det finns även en risk för att jag får skrivkramp av allt autografskrivande. 

Däremot finns det en stor chans att jag har kul imorgon i vilket fall.

onsdag 5 februari 2014

Bad eller dusch?


Något som alltid finns som en skatt i slutet av regnbågen är när jag ska bada eller duscha efter ett pass. När jag tar i för fulla muggar och kutar som ett as, så är det så jävla gött att veta att jag kommer få det varmt och gott när jag kliver in i badrummet. Framförallt den senaste tiden när det har varit som kyligast och fingrarna har nästan skvalpat runt som korvar inne i handskarna, så än mer skönare. Jag själv badar efter långpass, då behöver jag helt enkelt slappna av efter ett hårt pass och jag är troligtvis mer frusen än ett vanligt kortpass. Oftast ligger jag och läser, men mest njuter av att jag äntligen kan känna min kroppsvärme igen.

När jag har varit på en snabbdistanspass (klassiska 10:an) eller kört intervaller, så är en stående dusch oslagbart. Det känns verkligen i kroppen att den har arbetat hårt för att nå under ett visst mål och att duscha, jag vill känna mig levande och aktiv.

Jag undrar vad läsarna föredrar efter sina löppass, bad eller dusch?

---

Inte nog med att jag körde hårt i helgen med två för mig längre pass, jag gjorde slag i saken och gjorde återigen "comeback" i Västerås. Snart tror dock varenda pressmurvel att jag kommer åka dit varje vecka och förvänta sig exklusiva intervjuer, men så kul ska vi inte ha det. Däremot kände jag att behövde ett intervallpass inomhus. Jag lägger upp resultatet av det passet inom kort på min träningsdagbok på jogg.se. Jag kan dock säga att det var ungefär som tidigare. Lite oväntat dock känna att det var. Jag var otroligt trött både i huvudet, men även i kroppen efter mina två långpass och innebandymatch. Jag var så långt ifrån sugen man kunde komma, så pass att jag nickade till ett flertal gånger på den korta tågresan till Västerås. Nåja, kul att det gick hyggligt i varje fall.

Under tisdagen måste jag slagit bottenrekord i den kost jag har intagit. Det var märklig mening att skriva, men till lunch blev det i stort sett bara potatisbullar (inget bacon eller blodpudding tyvärr) och senare på kvällen stressåt jag en McFeast. Hockeymatchen jag såg efter det, var för jävla dålig. Så den skriver jag inget mer om. På kvällen började jag må riktigt pyton (har en sambo som är sjuk, stackarn) och med de känslorna så tog jag med mig till drömlandet.

Idag blev det den klassiska asfaltstian. Det har töat bort en hel del, så det var helt okej att springa. Sen att jag inte hade någon större energi eller lust alls var en annan femma, men det blev hyggligt ändå. Jag fick tiden 39:48 (3:58/km i snitt). Inte det snabbaste passet, men med tanke på förutsättningarna är nöjd ändå. Nu ska jag ta en varm dusch. Det ska bli gott!

söndag 2 februari 2014

My name is Beck, Martin Beck!

Det har varit ett måste att se den här filmen igen. Jag är en sådan avart att jag föredrar de äldre Beckfilmerna med Gösta Ekman än de nyare med Peter Haber. Så därför har jag sett filmerna om och om igen med Gösta Ekman. Den jag vet att jag har sett minst är Stockholm Marathon, jag vill minnas att jag tyckte att den filmen var den sämsta av de 6 som kom med Gösta Ekman. Jag tänkte att det kanske berodde på att jag var egentligen totalt ointresserad av löpning de gånger jag har sett den. Men ända sedan jag officiellt anmälde mig till Stockholm Marathon 2014, så har den funnits långt bak i huvudet att jag vill se den igen.

Igår fick bli det tillfället. Jag hade möjligheten att studera lite utav banan och filmen bjöd lite på en större längtan till varmare grader och löparglädje som just nu pendlar något oerhört hos mig. Däremot så kunde jag konstatera att filmen inte alls faller i min smak fortfarande trots att jag gillar löpning. Jag tycker att den är seg, de utomstående som är inblandade i intrigen känns bleka och jag förstår varför jag har väntat länge på att se den här igen. Nu kommer det helt klart dröja igen, om jag någonsin ser den igen. Jag rekommenderar istället Roseanna och Mannen på balkongen, om ni vill se två riktigt bra Beckfilmer med Gösta Ekman i huvudrollen.

Det bästa igår kväll, var den blåbärssmoothie som avnjöts när vi pausade filmen. Så enkel att göra, men ack så svalkande. Jag gjorde två portioner till mig själv (snålis där), det andra glaset skulle jag spara till frukost idag. När jag öppnade kylskåpet och skulle dricka mitt andra glas, så hade blivit en stor äcklig klump istället och jag förpassade den delen av smoothien till den bortglömda evigheten.

---

Kort och gott valde jag att som ni förstår att avstå 3000 m på Raka Spåret i Sätrahallen igår, av olika skäl. Ett var att spela en innebandymatch, som vi vann med knappa marginalen. När jag väl var hemma och stirrade på klockan innan den skulle bli 13:15 och just när den blev det klockslaget, kände jag ett litet hål i mig. Det kunde varit jag. Jag hörde rykten om att de flesta som hade anmält sig i 3000 m-klassen var där för att krossa den "självupptagna skiten" (alltså jag), för av resultatlistan att döma hade jag kommit först på en skrämmande 16:e plats med mitt årsbästa. Jag kunde dock skratta i min ensamhet åt att jag inte gav löparna nöjet att på plats trycka till mig.

Känslan över att gjorde rätt val och övervägande tilltog, jag kände mig trots allt nöjd över att stå över och satsa för kommande helg. Jag drog något oväntat ut på ett löppass ändå igår. Det blev 15 km asfalt på tiden 1:02:08 (4:08/km i snitt). Det gick betydligt snabbare än väntat, en del av väglaget var faktiskt ganska trevligt att springa på. Ibland var det som att springa på bar asfalt utan slask och snö, jag blev också överraskad att jag hade orken efter att ha spelat en innebandymatch timmar tidigare.

Idag gav jag ut på mitt långpass på 20 km skog. Otroligt seg i benen efter lördagens eskpader och att det hade snöat intensivt bara timmar innan jag skulle ut gjorde passet till ett rent helsicke. Otrevligt väglag som höll i sig hela vägen, väldigt slaskigt och inget bra grepp överhuvudtaget. Att jag dessutom hade en plan att springa under 4:20/km i snitt gick bra till en början, men sen kände jag att jag fick kasta bort den planen. Men icke sa nicke, jag klarade gränsen precis. Sluttiden blev 1:26:30 (4:19/km i snitt). Nu sitter jag alldeles slut i kropp och knopp, men det intensiva kommer att fortsätta imorgon. Upp och hoppa helt enkelt!