fredag 30 maj 2014

Jag är bara en vanlig kille

Nu är vi här. Det har tagit över 2 år sedan jag började med min löpning, men nu är vi verkligen framme vid min livs största utmaning. Nämligen min maradebut, som sker i Stockholm. Redan under hösten 2012 hade jag tankar på att min debut skulle ske just under det här loppet. I oktober 2013 anmälde jag mig och det blev allvar av det hela. Hela vintern har jag långsamt byggt upp min träning steg för steg för maran, jag har bävat för alla pass som har varit över 2 mil. Men jag har fått med mig en hel del pass under vintern och våren, som har varit enbart för det här loppet. Jag har lyckats springa en halvmara på under 1:19 och jag har haft formmässigt en riktigt bra säsong hittills. Men det här är någonting helt annat, jag har som mest sprungit 35 km i ett pass. Nu ska jag springa lite mer än 42 km i ett högt tempo i ett halvruggigt väder (eventuellt), det är här något jag aldrig har upplevt förut.

Jag går in i morgondagens lopp utan något större press på mig själv, jag gör trots allt ändå debut. Det är ett långt lopp och att sätta onödiga tidsmål, känns inte rätt i nuläget. Jag vet dock att jag kommer att vara känna det där pirret innan start, en resa, som jag inte vet var den ska ta mig. Jag kommer givetvis att försöka njuta så mycket det går av det här, det är så himla svårt att sätta ord på det hela. Jag har haft en otrolig lugn och en ganska hygglig uppladdning när det gäller min löpning, även om jag önskade bättre avslut i halvmaran i Riga (men det var så mycket som var emot mig där). Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva, för jag känner mig så uppspelt att det faktiskt är imorgon allt händer. Det är min absolut största berg och jag kommer att få känna på smärta och stor ångest när jag springer, men jag ska försöka göra allt för att få in lite positivitet i de känslorna också.

Hur laddar jag upp? Jag har köpt ett nytt spel - Mario Kart 8. Så jag sitter och kolhydratladdar, samtidigt som jag lirar spelet. Spelet passar mig utmärkt, då de handlar om att komma först i mål och kapa tider. Att använda sin hjärna väl under loppens gång.

Imorgon gäller det. Nu finns det ingen återvändo, jag måste springa kontrollerat så länge det går. Inte rusa, men inte sega heller. Jag måste hitta precis rätt nivå för att få ut det mesta av min löpning. Imorgon vid ca 15, så har min oskuld rykt på den här delen av livet rykt. Om det var skönt eller inte, får ni givetvis veta allt om.

Oavsett hur det går för mig, så ska ni veta att jag är bara en vanlig kille.

onsdag 28 maj 2014

Milspåret 2014 - Studsmatteeffekten

Datum: 22 maj 2014 Distans: 10 km Placering: 16 Tid: 36:06

Ni som har läst min rapport från halvmaran i Riga, vet hur tufft och kämpigt jag hade. Samtidigt så kan vi en gång för alla poängtera att det som inte dödar, det härdar en. Jag har hållit på med löpning i över två år, så jag har lärt mig ganska mycket på lite tid. Jag har utvecklats i en fart, som jag inte trodde var möjlig överhuvudtaget. För mig som springer många lopp, så är det enkelt att kunna se vilken utveckling jag har gjort. Det blir greppbart på ett annat sätt än ifall jag hade bara hade en handfull lopp per säsong, nu får jag kvitto på hur jag ligger till ganska omgående. 

Jag är en människa med starkt självförtroende och löpningen har definitivt ökat på den egoboosten hel del. Framförallt när man ser tillbaka 10 år och var en osäker ungdom, som inte alls kunde vara självsäker på någonting här i livet. Ingenting stort att slå sig på bröstet. Jag är förvisso ingen elitlöpare, men jag har kommit någonstans, till en punkt där jag njuter för fulla muggar. När jag blir gammal och jag ska berätta för yngre förmågor vad jag har gjort, så är löpningen något som kommer att komma snabbt på tal. Men om vi fokuserar på nuet. Milspåret fanns inte med i min planering när säsongen började och efterhand, så tyckte jag att det skulle vara naturligt att ha det som sista lopp inför maradebuten. Ett bra kvitto på var jag låg, framför allt nu när halvmaran i Riga gick åt skogen egentligen.

Inför: Det är en viss skillnad när man tävlar på en helgdag, kontra att åka från jobbet och på så sätt egentligen starta uppladdningen tidigt på morgonen, sen jobba en heldag. Det blir lite svåra att fokusera när mycket annat ska göras innan det faktiskt är dags att ta sig till tävlingsplatsen. Vi åkte till Östermalmstorg, satte oss på en trappa och jag åt en baugette för att få i mig lite föda. Jag kunde konstatera under dagen att jag inte hade blivit så mycket bättre i hur jag mådde. Mellan söndagen (halvmaran i Riga) och torsdagen, så hade det gått upp och ner, men ingen stor förbättring egentligen. 

Om vi säger såhär, hade jag inte betalat 350 kr rätt nyligen för det här loppet, hade det funnits stor chans att jag hade stått över. Jag vet inte hur många gånger, jag har funderat de om de flesta lopp egentligen. Vi gick nerför Strandvägen och beundrade de fina bilar som fanns där, inga dussinbilar direkt. Medan folk känner bilar med mycket fart i, så kompenserar jag det att själv vara mycket snabb. Ungefär så. Efter promenad började vi närma oss Djurgården, där vi bland annat gick förbi en kilometerskylt.
 
"Åh, du stora löpgud. Vad har du tänkt att ta mig idag?"
Banan såg ut att vara fin, men jag kände mig inte alls särskilt upplagd för att springa 10 km. Inte någonstans, långsamt hasade vi till tävlingsområdet. Det var solklart, var mitt första stopp skulle vara. Nämligen biktbåset, för att...eh...bikta mig. När jag satt där inne och funderade på livet, så började jag få frossa och började frysa. Enda riktlinjen för mig under dagen var kort och gott "ett bra lopp" ,vad det nu kunde innebära. Jag funderade på ifall jag skulle få möjligheten att träffa Tove, för jag visste att hon skulle springa. Av en ren slump lyckades jag utan mina Einstein-glasögon få syn på henne, jag hälsade och vi hade ett kort och trevligt snack. Alltid kul att få träffa folk som man följer på internet gällande löpning.

Nervositeten stiger för alla!
Sedan blev det att gå/jogga lite längs banan för att få igång kroppen, jag tappade uppenbarligen tidsuppfattningen. Helt plötsligt kommer det en cyklist som skriker "Ur vägen, löpare på väg". Det var jag som hade helt glömt bort att 5 km-loppet skulle ske en halvtimme före min start, så det var bara att hoppa ur spåret och jogga försiktigt tillbaka till tävlingsområdet och fållan. Mitt ointresse inför starten var nog ganska tydligt, men jag fick säga hej till Staffan i alla fall. När det började närma sig skott från vänster, så fick det gå hur som helst. Jag var uppenbarligen inte i min bästa form idag heller, men som sagt banan var fin och då fick jag njuta av det. Vädret hade dessutom lagt in sin bästa växel dessutom lagom till start.

Jag sitter i protest mot alla som står!
Under: När vi väl var iväg, så tyckte jag att det gick ganska lätt i början. Det tar en liten stund innan man hittar in i sitt "mystempo". För i milen för mig, så kör du på till c:a 3 kilometer och därefter väntar 5 kilometer med i stort sett samma tempo. Banan var verkligen fin, med inte alltför stora höjningar längs vägen. Trots att det inte var helt lätt att hålla ett högt tempo, så kunde jag konstatera att den där hopplösheten som infann sig i min kropp under halvmaran i Riga, inte fanns där längre. Idag kändes det enklare.
 
Här kommer jag.
En sak man kan spekulera i, är om all löpning och alla lopp har sänkt mig lite. För känslan att avbryta och skita i allt var väldigt påtaglig, den dök upp oftare än vad jag är van vid. Men det där var ganska ambivalent, för jag tyckte också att det var kul att springa. Märkligt det där. Efter halva loppet, så tyckte jag att det var skönt att gå i mål ifall man körde 5 kilometer. Samtidigt så tyckte jag att banan var fin, så det gjorde mig inget att köra lite till, framförallt inte för 350 kr. Att jag inte är riktigt fräsch i kroppen märks ganska tydligt, men någonstans lyckas jag ändock springa utan att vara alltför medveten om den saken.

Under i stort hela andra halvan, så växeldrar jag med en person fram och tillbaka. Ibland är jag före, ibland är jag efter. Lite längre fram, finns det en löpare i hästsvans som hela tiden får långt fram. Hela den här växeldragningen är ganska trevligt och jag glömmer borta alla negativa känslor, när det återstår mindre än 1 kilometer kvar, så inser jag, vad jag tror att jag inte har särskilt mycket krafter kvar. Men precis i sista kurvan, så visar jag hur stark jag är på spurter och korta backar. Jag drar ifrån både den jag har växeldragit med och även hästsvansen. Jag får absolut inget gensvar, utan jag spurtar i mål. Ingen tvekan.
 
Här någonstans går jag i mål!
 Efter: Känslan när man spurtar förbi någon i ett ganska långt lopp och det går inte att svara på den spurten är riktigt tillfredsställande, för en kort liten stund, så känns det som att jag är bäst i världen. Så bra var det kanske inte, men med tanke på att förutsättningarna var sisådär, så är det alltid en skön känsla att avsluta ett lopp med.

Tiden skrivs till 36:06, vilket betyder att det är den femte snabbaste miltiden jag har sprungit. Jag är både överraskad, men ändå inte. Anledningen till att jag faktiskt är överraskad, är att jag inte hade räknat med att springa nästan under 36 på en småknixig bana under mitt mående som jag hade då. Samtidigt är jag inte överraskad, med tanke på hur hög min lägstanivå har blivit på mindre än ett år. Det är väldigt glädjande att all mängd och kvalitet som du har lagt till i din träning sedan avslutningen förra året har givit resultat. 



En stor besvikelse för 350 KRONOR, är att man inte får någon medalj. Jag struntar rätt skarpt i orsaken till att det saknas medalj, jag kan bara konstatera att medalj eller något annat snitsigt ska ingå för den där summan(Ja, visst. Jag anmälde mig sent, men ändå). Oavsett medalj eller inte, så är jag glad och lättad. Jag åkte hit, jag biktade mig och jag vann en liten seger. Jag är helt enkelt tillbaka där jag vill vara. Studsmatteeffekten, kommer jag ner, så kommer jag troligen upp igen!
 
 

söndag 25 maj 2014

Riga Halvmarathon 2014 - Min tro del 2 av 2

Datum: 18 maj 2014 Distans: 21.097 m Placering: 34 Tid: 1:23:50
Under: Så som ni kunde läsa i första inlägget, så var alla förutsättningar åt skogen. Att göra en Micke Ekvall och springa utan koll på klockan, var en hemsk tanke. Men det var bara att gilla läget och göra det bästa av det hela. Strax innan start, hade jag satt igång min iPods träningsklocka som fick rulla samtidigt som jag lyssnade på en podcast. Sen hur iPoden mäter är ett stort mysterium, eftersom det aldrig stämmer överhuvudtaget. Jag hade goda förhoppningar om att jag det åtminstone skulle finnas en klocka var femte kilometer. Inte nog med detta, så kände jag mig alls lika energirik som jag har gjort under tidigare lopp. Att springa ett lopp i över 2 mil med den här känslan var en otroligt jobbig känsla.
Livet. Löpningen. Döden. Det tänker jag på.
Jag hade dock inte åkt utomlands för att springa och sen bryta längs vägen, utan det var bara att bita ihop och hoppas att det skulle bära någonstans. Efter 5 kilometer dök det inte upp någon klocka och visst kunde jag kika på iPoden, men det var inte lätt när den låg i min ficka på shortsen och guppade runt. Någonstans runt 5 kilometer så kände jag att jag inte hade kraft nog att utmana något eller någon, fler och fler kunde passera mig relativt obehindrat. Oavsett om det var mara- eller halvmaralöpare (bägge startade samtidigt), så gjorde det ont i mig att jag inte kunde känna den där överlägsna känslan när man är ute och springer. Jag vill känna att jag är stark och att jag har alla möjligheter att utmana mig själv på ett rättvist sätt, idag var inte den dagen.
Det var en hel del folk både här och där, som hejade på som bara den. Banan var relativt platt och det gjorde mera ont i mig att jag inte kunde dra nytta av detta. Det var en otrolig känsla att springa upp på den kända bron Vanšu Bridge, när inte känslan och farten kunde få mig att njuta, så fick omgivningarna stå för detta istället. Sakta, men säkert så började det bli dags för ett litet mellanmål. Nämligen den första av två gel jag hade med mig. Jag drog till minnes att det var en härlig energikick när jag sprang i Prag, vid rätt tillfällen. Här kommer nästa misstag. Jag hade nämligen två gel i en plastpåse (ifall jag behövde spy). Gelen var så himla varma av både vädret och att ha legat i plastpåsen ett bra tag, så det var en vidrig temperatur på gelen. Det var helt omöjligt att få i sig något, jag spottade ut nästan allt omedelbart och då försökte jag i ett flertal kilometer att få i mig något.
Det var tufft, mycket tufft!
Inte nog med detta. Jag började må sämre och sämre längs loppet, så pass att jag inte ens klarade att få i mig vatten. Jag vet, totalt uridiotiskt att inte avbryta. När vi skulle återigen börja närma oss att springa på bron för att ta oss tillbaka in mot gamla stan och vidare, så var jag uppenbarligen i ett sådant dålig skick att jag sprang precis vid mitten av bron och sprang nästan på en parkerad cykel. Då förstår man hur illa den här dagen är. Vi närmade oss 10 kilometer och jag tänkte att då borde det finnas en tidsindikator på var man stod, men inte då heller. Det var lite trist och jag försökte kolla iPoden och jag förstod att alla rekordförsök var menlösa, nu fanns tankarna på att komma under 1:20 och det började jag smått ganska tidigt också att ge upp.


Jag tyckte synd om mig själv, det måste ha synts rätt tydligt. Grinade rätt hårt och hade kepsen så långt ner för att undvika alla blickar, det gjorde nästan så ont i ansiktet av att kepsen satt så tajt på mig. Jag förstår att det är många fans som har gjort besväret att åka hit för att uppleva samma magi som skapades i Prag, men den fanns inte där helt enkelt. Vi vek sedermera in i närheten av frihetsmonumentet, med mycket musik och härlig syn. Som sagt, så fick jag ta in allt av omgivningarna istället, så att jag fick valuta för det här. Medan jag sprang funderade jag på vilket elände det hade varit att springa en helmara i den här formen. 
Tummen ner idag!
När jag närmade mig 14 kilometer och sista tredjedelen så sprang jag förbi min far, jag gav klart och tydligt ett tecken på hur jag kände. Strax därefter nästa nederlag, då världens största håll drabbar mig och hur mycket jag än springer eller trycker på stället, så går det inte bort. Det gjorde så pass ont, att jag är redo att kliva av. Men en DNF är totalt oacceptabelt som sagt. Sedan tidigare har jag passat på att vara noggrann att inte missa där halvmaralöparna ska runda, så att man inte springer med maralöparna. När kilometer för kilometer avverkas, så är jag extremt glad att eländet snart är över. På målrakan, så ser jag helt plötsligt en tjomme som är precis framför mig och jag väljer att ta den sista delen av värdigheten och spurtar förbi han i slutet. Alltid något.
Skönt att få spurtslå någon. Kolla steget på mig, längdhopp i nästa karriär?
 Efter: Det var en otroligt skön känsla att lämna det här loppet, direkt efter fick jag skaka hand med han som jag spurtade ner. Tidsbandet (Sub 1:18) ramlade av i samband med det och det var ett tydligt tecken, att det inte var rätt tid för ett nytt rekord helt enkelt. Direkt efteråt så tog jag den obligatoriska bilden av mig själv, denna var dock inte särskilt segerviss som ni ser. Jag var rejält tagen. Trots det får man ändå se resultatet för vad det är. För över ett år sedan sprang jag in på den här tiden i Berlin med nytt rekord i (då) bra form, idag kom jag in på målet på denna tid och det talar om en fin lägstanivå.



När vi kom tillbaka till hotellet, som fortfarande låg i närheten, så var tiden så pass lite, så att vi hann t o m äntligen få i oss lite hotellfrukost. Det är inte mycket, men tillräcklig för att komma tillbaka lite på fötter. Jag förbarmar att jag valde det här loppet med så tidigt start och därför missade en hotellfrukost. Jag minns hur jag i Prag, smaskade i mig rejält av olika saker och fick förmodligen en grym start bara av det. Vi kikade efter huset med de svarta katterna, så att jag kunde visa far min. Det var dock inte en av mina katter (då jag har en svart katt) som satt där uppe. Sen såg vi återigen de sniglar som vi hade sett överallt i stan med alla möjliga färger. Det är uppenbarligen ett dåligt tecken för en löpare och jag tror att sniglarna faktiskt har något med att loppet blev som det blev för min del.
De här stora jävlarna jinxade mig överallt från morgon till kväll!
 Vi hittade en pizzarestaurang efter mycket om och men. Jag hade väl inte haft några trevliga matupplevelser i Riga än så länge, men det här överraskade på mig positivt. En stor meny med billiga priser, med sköna platser och då låg det ändå i gamla stan. Jag tog en spaghetti bolognese, det var faktiskt bland det godaste jag hade ätit och sakta men säkert började återfå livsglädjen igen. Sen var det bara att vänta ut tiden för att åka till flygplatsen och flyga hem, jag lämnade med mycket stor sorg i hjärtat att jag inte kunde göra något åt situationen som rådde.

Ett stort plus var den fina medalj som man fick!
Någonstans är jag stolt över mig själv att jag krigade hela vägen till mål, att jag aldrig gav upp och det är därför jag gav rubriken "Min tro". Jag tror att det var dags för högre makter att testa hur långt jag är redo att gå för löpningen och hur min karaktär står sig. Uppenbarligen står sig min tro helt orubblig i det här fallet och jag vet att jag kommer att komma tillbaka, det här var en stark lärdom att ta med sig.

torsdag 22 maj 2014

Ett steg till


Nu kommer jag med ett litet instick. Andra delen av min rapport från Riga halvmara är inte publicerad, men den kommer senare i veckan. Som ni har förstått på mina första del, så gick det kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig och det skulle bli tungt. Under måndagen var det väldigt tveksam in i det sista om jag skulle ge mig ut i spåret för att springa överhuvudtaget, framförallt eftersom jag var väldigt sliten i benen efter halvmaran. Inte nog med det, jag hade en korpfotbollmatch som väntade senare på kvällen. Skulle jag verkligen vila istället? Tankarna var väldigt många och jag behövde ser över hur jag skulle fixa den här veckan rent träningsmässigt. Jag valde efter mycket om och men, att ta ett 10 km pass i skogen. Det gick rätt hyggligt och jag kunde trycka på ganska bra, när passet var slut hade jag sprungit i 3:58/km i snitt och det var mycket bättre än det återställningspass jag hade fantiserat om (c:a 4:20 i snitt). Att jag sprang så fort, dagen efter en halvmara och att jag bara skulle "ta det lugnt". Det är tydligen ett koncept som aldrig funkar för mig.

Det här passet var nog också en av mycket få gånger som jag sprang med en negativ split, alltså att den första halvan gick långsammare än den andra. Det var ingenting som jag egentligen själv kände, men så var det och det kändes riktigt kul att få erfara detta. Sedan var det snabbt hem för att äta, kort därefter var det hög tid att byta om från löpkläder till fotbollskläder. Idag skulle jag inte stå i mål, utan få spela ute. Skulle kroppen orka, med tanken på hur sliten den verkade vara? Absolut, ingen tvekan. Jag kämpade på riktigt bra och kände mig riktigt delaktig i framför allt den destruktiva fasen. Energin tog aldrig slut och det var en trevlig känsla. Vi vann med 2-1, ganska trevligt, med tanke på att vi förlorade med 1-6 mot samma lag förra veckan. 10 km löpning i skogen är uppenbarligen en perfekt uppvärmning för att kötta på i fotbollen.

Som ni ser, har jag Milspåret som en logga längst upp. Det betyder att jag ikväll kommer att springa det loppet. Det har inte funnits med i min kalender, men jag har valt att se det som en bra angivelse på var jag ligger någonstans. Jag tror inte att det ska vara några problem att se att jag ligger i god fas. Det tradiga är att jag varit förkyld och sliten från och till, jag får helt enkelt se det här som härlig tävlingsträning. Jag kan redan på förhand utgå från att jag inte ska jaga något rekord, men uppenbarligen ska banan var ganska fin och jag hoppas att jag kan få njuta av att springa igen. Om inte, så dyker det säkert nyfikna fans för att se en glimt av mig på hemmaplan igen.



tisdag 20 maj 2014

Riga Halvmaraton 2014 - Min tro del 1 av 2

Datum: 18 maj 2014 Distans: 21.095 km Placering: 34 Tid: 1:23:50

Det är något speciellt att få springa utomlands. Jag tycker om att resa överlag, men att få springa i en stad, är en frihetskänsla utan dess like. Jag gjorde min debut utomlands på halvmaran i Berlin förra året. Det var otroligt härligt, där visa utav delarna var på ställen jag själv hade besökt. Det blev fina 1:23:50 och rekord med över en minut. I förra månaden åkte jag till min favoritstad nummer ett, Prag. Där blev det återigen en ny halvmara, den banan tyckte jag om ännu bättre för att den återknöt mycket till fina delar av Prag. Jag slog ett nytt rekord med över 3 minuter. Jag var fullständigt lyrisk och kände mig totalt överlägsen i min kamp mot klocka och kropp.

Jag var inte särskilt nöjd med de två passen jag hade genomfört under veckan av någon märklig anledning, det hade gått något sämre än vad jag hade räknat med. Jag ställer ganska höga krav på mig själv och hur jag vill att mina pass ska gå. Jag kände att jag hade en rätt så stor revanschlusta efter Kungsholmen Runt, där jag sprang riktigt kontrollerat och kände att jag hade ännu mer att ge. Jag ska erkänna att som jag har nämnt tidigare att jag inte varit särskilt sugen på att åka till Riga, tankarna har antingen legat mot Prag eller mot helmaran två veckor senare helt enkelt. Det ska jag inte sticka under stolen med. Men under sista veckan började det byggas upp en härlig förväntan på vad som låg bortom horisonten.

Förra året sprang jag Göteborgsvarvet i stekande sol och jag var inte alls särskilt nöjd att springa i den helt galna värmen. Jag lämnade Slottskogsvallen med en stort missnöje, jag ville givetvis ha revansch för detta året efter. När jag väl dock satt och gick igenom hur jag skulle lägga upp kommande säsong, så kände jag att jag ville slippa trängseln, stressen och den eventuella värmen det här året och fokusera på Riga. Så var det med den saken.

Inför: I Riga hade jag varit i tidigare och det kändes tryggt att åka snabbt över helgen (lördag-söndag). Trots att det var 5 år sedan, så kände jag att jag hade bra koll på allt. Allt började redan precis när jag skulle gå lägga mig kvällen före. Jag visste att jag skulle bara få sova 5 timmar, så redan där kände jag mig lite småstressad av att jag som vanligt var sent ute med allt möjligt. Det var ju strax innan jag skulle sova som sagt, som jag upptäckte att jag ville nog checka in. Sagt och gjort, så gick jag upp och checkade in. Någonstans i min enfald, så såg jag att inte hade beställt bagage. Det var helt orimligt, jag hade packat min väska och det fanns inte utrymme för att ha allt i ett handbagage i det här fallet. Rödbetsjuicen skulle också med för den delen.

Det här skulle ta mig till nya höjder!
 Jag hade bokat flighten för flera månader sedan och jag hade väl helt enkelt kallt utgått från att det inte behövdes checkas in något bagage, snacka om att min strikta planering gick åt helvete. Jag fick helt enkelt snällt betala 630 kr för bagaget, redan där kände jag en viss känsla började smyga sig in. När jag väl hade vaknat dagen efter och det var dags att ta sig till Arlanda, så lyckades jag snabbspola fram hela flygbussresan. Jag somnade i stort sett från att jag klev på och vaknade när det var dags att gå av, släng er i vägen, Arlanda Express. Jag var framme på 5 minuter istället för era 20 minuter. Perfekt. 

Här hämtades nummerlappen ut!
Vi åkte i ett litet flygplan och även om jag inte är särskilt flygrädd, så kan jag tycka att det är obehagligt när det skakar fram och tillbaka. Så jag var väldigt tacksam att flygresan var kort. Vi tog en billig buss från flygplatsen in mot stan, vi valde att chansa var vi skulle gå av. Vi gick av vid helt rätt hållplats, då det var bara 100 meter till hotellet. Väl incheckad och klar, så kände jag mig väldigt nöjd med hotellrum och det var en fin känsla jag hade börjat fylla kroppen med. Efter ett kort brejk, så gick vi en lång sträcka för att komma till expot, för att hämta ut nummerlappen. Det var inga konstigheter alls, allt flöt på och jag tyckte att det kändes så skönt att slippa all hets som finns kring Varvet. För det var riktigt hysteriskt förra året.

Yeah! Wifi! Perfekt! Se så glad jag är!
Efter detta, så gick vi till stan och sedermera intog vi en helt okej lunch. Allt kändes bra såhär långt, vi valde att ta det lugnt på hotellrummet och vila ut lite. Vi hade tidigare under dagen kollat på hotellet var de sände den tyska cupfinalen i fotboll, för den ville jag inte missa. Det skulle tydligen finnas en irländsk pub i närheten som skulle sända det. Toppen, tänkte vi och vi kom till den irländska puben. Stället var någon blandning av fritidsgård och behandlingshem, inte min kopp om man säger så. Det var fullsatt överallt, så vi blev hänvisade att sitta på baksidan. Där de flesta stod och rökte, tv:n måste vara från innan frigörelsen från Sovjet eller något sådant. 

Det här var vår utsikt när vi skulle matchen. Fråga mig inte varför om någonting. Vill bara glömma!


Okej, tänkte vi. Strunt samma, så länge vi får oss en bit mat och får se matchen, så ska jag inte klaga. Vi tog den dyraste maträtten i stort sett, en saftig stek skulle passa bra i mina förberedelser. Här någonstans rullade katastrofen på sedan att jag fick betala mitt bagage. Steken var seg och smaklös, klyftpotatisen måste de har hittat längst bak i sitt kylfack. Inte nog med det, den engelska cupfinalen som gick innan den tyska, drog utan på tiden och vi missade helt den tyska cupfinalen. Det var katastrofläge på alla sätt och vis som ni förstår, det var bara att hiva fram pengarna och i stort sett slänga pengarna i ansiktet på servitrisen och lämna kanske den värsta matupplevelse som jag har haft någonsin utomlands.

Utanför hotellet!
Inte nog med detta, så förstod jag vilket dåligt rum vi hade fått. Själva rummet var bra, men det är inte kul att ha rummet mitt emot hissen på andra våningen. Det plingade hela tiden och jag hade svårt att sova under hela natten. Eftersom loppet skulle gå 8.30 på morgonen, så blev det ingen maffig hotellfrukost, så jag fick sitta och äta det vi hade köpt från en matbutik dagen innan. Inte alls pepp och när jag vaknade mådde jag rätt så illa. Sakta, men säkert försökte jag inbilla mig att jag mot alla odds måste springa och det skulle gå bra. Hotellet låg väldigt nära start, så, jag värmde upp i gamla staden och det var trevligt. 

Halvseg uppvärmning skulle lägga grunden till dagens lopp!
Jag kände mig däremot rätt så seg i benen och visste att det skulle bli tufft idag, men jag försökte verkligen tagga igång mig själv. Strax innan vi lämnade hotellrummet så hade jag satt på ett band på armen för sub 1:18 på halvmaran. Ett önsketänkande deluxe. Allt var klart för start, men 10 minuter innan skottet, så vägrade min klocka att samarbeta, så jag förstod att jag skulle vara ute gps-klocka hela loppet också. Fy fan. Jag fick köra en Micke Ekvall, utan klocka och det gick ju bra för han. Vad kunde jag uträtta?



Hur jag kände mig under loppet och vad som hände efteråt, kommer i del 2 som släpps på fredag eller lördag. Vad har egentligen stora sniglar med min prestation att göra egentligen? Håll utkik!

fredag 16 maj 2014

Riktigt roligt i Riga?

Då var vi där igen. Det är dags för ett lopp. Inte vilket lopp som helst, det är inte mitt första lopp Skärholmsloppet som får besök och det blir ingen revansch i årets Göteborgsvarvet för min del. Jag åker nämligen till Lettlands huvudstad, Riga, för att springa i deras halvmara. Det är planerat sedan länge och efter förra årets Varvet, så var jag inte våldsamt sugen på att åka ner året efter igen. Det var trångt, stressigt och väldigt varmt. Jag kommer säkert springa Varvet i framtiden igen, ingen tvekan om den saken. Men Rigas halvmara känns lagom, en statuskoll på var jag står. Jag lyckades springa under 36 minuter utan egentlig större ansträngning i Kungsholmen Runt (10 km), så jag hoppas att jag har haft möjligheten att bevara formen någorlunda under veckan.

I tisdags blev det en 16 km i skogen på c:a 4:11/km, jag fick köra med min gamla GPS-klocka eftersom jag inte hittade min nuvarande. Men min gamla lyckades inte hitta några satelliter, så jag fick köra med ipoden och den var väl inte sådär jättepålitlig. Däremot kan jag rutten i stort sett utan till, så jag fick en någorlunda rättmätig måttstock på passet. Igår blev det 20 km i skogen på 4:18/km, det kändes lite slitigt att genomföra passet. Jag har aldrig "långsamma" pass och det är en del av min strategi utan tvekan. Kroppen känns *peppar* *peppar* i hyggligt bra skick.

Vädret i Riga under söndagen ser ut att bli molnigt mot upp emot 18 grader under loppet, det känns som fina förutsättningar och vad jag har förstått är banan ganska snabb också. Det är det tredje loppet utomlands nu (Berlin, Prag och nu Riga). Samtliga tre är halvmaror och i samtliga tre städer har jag besökt tidigare. I Riga var jag för snart 4 år sedan, jag tog en ensamtripp ner dit och har fina minnen därifrån. Att jag skulle åka ut i Europa, kom som en glad överraskning för alla utländska fans som givetvis kommer att vallfärda och det är jag tacksam över. De två gånger jag har sprungit utomlands har det varit fina förutsättningar och jag har satt två rekord. Jag tror inte jag ska räkna med rekord, men under 1:20 är väl en hygglig gräns på vad jag känner inför det här loppet. Känner jag mig stark och trygg, så kommer jag att njuta så mycket det bara går.

Ska jag erkänna har jag inte varit så pepp på det här loppet, för att jag har haft andra lopp som har känts mer intressanta. Men nu under veckan har jag verkligen börjat inse att det inte finns någon annan plats jag vill vara i helgen. Inte i Skärholmen, inte i Göteborg, utan min ledstjärna säger Riga. Så blir det.

onsdag 14 maj 2014

Första intrycket: TomTom Runner



För några månader sedan så kom den här härliga krabaten till mig. Jag och TomTom hittade en plattform för ett samarbete, i detta samarbete, så ingick det att jag skulle få en TomTom Runner och skulle skriva om den. Det har funnits i mitt bloggschema länge att jag ska blogga om den, men det har av olika anledningar inte blivit av. Nu tänkte jag dock skriva om mina första intryck utav klockan.

Jämförelse med min förra klocka!
Den kom i en fin plastlåda, jag blev redan vid uppackningen överraskad, då jag inte hade räknat att det skulle finns med ett pulsband. Jag har dock bara prövat det en gång och det var faktiskt intressant att se, hur jag ligger till. Jag såg nästan ut som en elitlöpare med den på. Jag har däremot inte varit särskilt intresserad av pulsträning, jag tycker att jag kan min kropp rätt bra. Men man ska aldrig rata det för framtida bruk. Sedan när jag packar ur den, så förstår jag att den rent designmässigt är olik den jag har haft innan.

Här ser ni den medföljande USB-kabeln!
Den klocka jag har haft sedan tidigare är Nike + Sportwatch GPS (en klocka TomTom fanns med i). Nu har TomTom valt att göra egna GPS-klockor. Själva klockan är löstagbar och går alltså att ta av från själva armbandet. Bara det känns lite ovant, men man vänjer sig snabbt. För att ladda den i datorn, så måste man sätta fast "klockan" i ett USB-hänge. Jag som kan vara ganska slarvig, måste ha stort fokus på att jag vet vad den här USB-kabeln finns hela tiden. För på min Nike-klocka, så kunde jag ladda via klockan direkt, då det fanns en USB på själva klockan.

Såhär ser den ut när den helt oöppnad!
Något som slår mig ganska omedelbart när jag prövar klockan på armen, är att den sitter bättre än min Nike-klocka. Det känns rätt så viktigt, med tanke på att jag har ganska smala handleder, så det är inte självklart att den ska sitta som en smäck. Det känns bra i det här fallet. Klockan väger betydligt mindre och om jag inte tittar på själva klockan, så känner jag knappt att det finns något på armen och det tycker jag är en befrielse, då jag tyckte att Nike-klockan nästan kunde kännas som en handboja och var lite otymplig.

I marknadsföringen så går man ut med att klockan har en "Smart GPS", alltså ska kunna hitta GPS-satelliterna relativt fort. På min Nike-klocka kunde det vara si och så med det här emellanåt och ibland fick jag helt enkelt köra utan GPS-funktion. Men med TomToms klocka, så kan jag faktiskt inte dra mig till minnes att den inte har hittat GPS:n. Det har funnits gånger, då det har tagit sin tid, men den har alltid levererat. Det är något som säkerligen alla uppskattar, jag har ett ganska inrutat liv och jag har en viss tid att genomföra mina pass på, så jag har inte tid att lattja på tiden på att leta GPS-signal.

I inledningsskedet, så har jag inte testat särskilt många funktioner, även om det pågår. Jag har varit stenhårt fokuserad på all träning som har pågått inför för vissa lopp, så jag prioriterat att testa den. Men jag har lovat mig själv att testa den fullt ut efter att maran, då jag kommer att gå ner lite i träning. Däremot finns det en väldans massa funktioner, som ligger och väntar på att bli testade. En funktion är att du kan tävla mot ett av dina tidigare pass, då kommer klockan att visa under passet hur det ligger till vid samma tidspunkt under själva passet i jämförelse med det du springer nu. Snyggt jobbat. Som sagt, så kommer jag att testa funktionerna fullskaligt i juni någon gång.

Utan sitt armband.
Hemsidan som den laddar upp till, är enkel att överskåda och riktigt intressant att kika på. Något som var en stor nackdel i början var batteritiden, på något mystiskt sätt hade den oerhört lätt att ladda ur sig. Jag granskade detta fenomen noga, så inte skärmen stod på och tickade batteri, men icke sa nicke. Det här var alltså i början av året, som det var såhär och nu upplever jag att det har vänt. Nu tycker jag istället att batteriet håller betydligt längre och jag kan misstänka att någon utav alla dessa uppdateringar har med det att göra.

Det här var ett första intryck, i juni, publiceras en fullskalig recension av klockan. Jag är positiv till klockan, den är också riktigt snygg att titta på och den verkar vara full av allt möjligt träningsrelaterat. Den är enkel att använda och priset (1790 SEK) är riktigt prisvärt för en funktionell och trevlig GPS-klocka. Jag har absolut inget behov på mycket länge att byta ut den, idag finns den med på samtliga pass.

söndag 11 maj 2014

Kungsholmen Runt 2014 - Här händer det ruskiga saker i dubbel bemärkelse

Datum: 10 maj 2014 Distans: 10 km Placering: 32 Tid: 35:52

Livet går upp och det går ner. På alla olika områden upplever man alltså dessa dalar och toppar. De flesta har sina knep för att få topparna att verka en längre tid och förkorta eller helt undvika eventuella dalar som uppkommer. När jag nu försöker se löpningen utifrån hur jag känner, så var det rätt tydligt att jag var på toppen redan i början av utomhussäsongen med två otroliga starka rekord i Premiärmilen och Prags halvmara. Det kändes som att jag hade klarat av två mål och all träning var otroligt svårt att motivera sen inför hädanefter. I sedvanlig ordning avstod jag aldrig ett träningspass, men jag kände stark avsky från att genomföra passen. Sedan kom lördagen med 5 km i Kvarnloppet, jag sprang på en tid som jag kände absolut ingenting för och jag fortsatt i dalen kände jag. "Bara" 26 sekunders förbättring från förra årets tid i samma lopp, det var inte direkt det jag var ute efter.

Jag tvekade mycket länge inför att åka på Kvantumloppet (10 km) dagen efter, jag bestämde mig när jag gick upp och ville någonstans utkräva revansch. Komma ur dalen, känna glädjen att springa igen. Jag var mest oroad att allt jag hade maxat dagen innan skulle kännas i benen. Det gick fantastiskt bra som ni har läst om, jag slog ett nytt milrekord på 22 sekunder. Det fanns egentligen inte på kartan, men när jag kom upp vid Källbrinks IP och förstod att det var hur möjligt som helst, så visste jag att jag var på toppen igen. Löpningen var världens roligaste sak, för det fick jag även en mjölkskummare. Vem hade trott att det skulle finnas en mjölkskummare på nästa topp?

Här trivs jag i mitt liv på alla möjliga sätt!
Sedan åkte jag på en tripp till München och Salzburg, i det sistnämnda pågick förberedelser till helgens stora lopp (mara/halvmara/10 km osv) och jag kände ett oerhört sug. Jag kände hur mycket jag uppskattade löpningen, jag stod stadigt på toppen. Sedan landade jag, bokstavligen, på Arlanda. Jag körde tre löppass på tre dagar, jag var inte särskilt nöjd med något utav dem. Jag kände att jag började glida ner från min bergstopp. Med näbbar och klor försökte jag hålla mig kvar. Två dagar efter det sista av tre pass, så gav jag upp på en tur, som skulle ge mig ett solklart besked. Skulle jag vara kvar på bergstoppen eller skulle jag sitta och sura i dalen? Med 18 km och ett snitt på 4:02/km, så var min plats på toppen så solklar, att jag kunde öppna en pizzeria längst upp på berget. Så, hur skulle det här stå sig under gårdagens tävling?

Inför: Under fredagen hade jag för första gången på bra länge gått ut på After Work med kära kollegor. Det var trevligt, förutom att jag återigen fick bekräftat att bowling aldrig kommer att bli min grej här i livet. Skönt att man kan skratta åt det. Jag var oerhört sparsam med alkoholen och drack bara två cider (Ingen öl här, tyvärr, Uhrbom och alla andra). 

Mina biktbås
När jag väl vaknade, så insåg jag att det ruggiga vädret som vi hade haft, skulle bestå även under lördagen. Under natten hade en person tagit livet av sig, det var lite ruskigt, får man ändå säga. På plats, så tog vi betäckning under en bro. Efter en stunds fågelholk (bara att stå och glo), så var det dags för en annan holk (nej, inga droger) i form av mitt Bajamaja-besök. Jag är expert på Bajamajor nu för tiden. Det är där jag har mitt mentala peppsnack och bygger upp min strategi för loppet. Det roliga var att det hade bildas en längre kö vid bajamajorna mot bron, medan på andra sidan, så var det ingen kö överhuvudtaget. Märkligt det där, men som sagt, jag kommer att anlitas som Bajamaja-expert av TV4 i något sammanhang snart. 



Kul att få tjöta lite med olika löparfilurer
Efter en kortare uppvärmning, insåg jag att det ändå skulle bli trivsamt att springa idag. Förra årets sol fanns inte med, men jag hoppades givetvis på att slå förra årets tid på 37:15 (nytt rekord när det begav sig). Jag träffade även två personer vars bloggar jag läser, alltid kul att prata med nya människor på riktigt, istället för att kommentera på bloggar tycker jag. Då var dags då, ska min resa över snöbeklädda berg få fortsätta?

  


Under: Förra året vill jag minnas att första kilometern gick väldigt snabbt, närmare 3 blankt. Idag gick den på 3:17. Jag kände mig i rätt så bra form och var fylld av självförtroende efter mitt snabba pass tre dagar innan. Det var bara hänga på så gott det gick utan konstigheter, runt 2-3 kilometer, så gjorde jag sällskap av en hammarbyare. Något som skulle följa loppet igenom. I början gick det precis som jag hade tänkt, snabbt, inga konstigheter där. Förr i tiden så började benen att påtala att det gör ont redan efter 3 kilometer, men av det såg vi inte röken av och jag vågade köra på. 

Trött? Det ser så ut, men det känns inte!
Sedan kom det, som jag hade tydligen förträngt lite. Banan är inte helt platt, men snabb ändå. Däremot finns det några stigningarna som tryckte ner tempot något och för den klungan som jag hade hamnat i, så visade det sig, lite oväntat, att jag antagligen var bäst tränad på backar i och med mina pass skogspass med en del backar. Ska jag vara ärlig, så tror jag att hade kunnat trycka på ännu mera om fallet var så. Men jag behövde få lära mig att hushålla med krafterna. Det fanns en sak jag funderade på, som jag fick klarhet när loppet var över. Tänk om jag verkligen kan trycka på lite, tänk om jag kan det? För inget illamående framträdde som det så oftast för mig och benen kändes friska och starka. Men så blev det inte riktigt.

Vi var en klunga som delade ett liv tillsammans i 25 minuter!
När det återstod 2 kilometer kvar och jag började ge upp tankarna på att slå ett nytt rekord för dagen, så kände jag att åtminstone borde slå den där hammarbyaren, det är min plikt, som tillhörande en motståndarens sida. Backarna blev till mina absoluta fördel och jag kunde rycka lite där. När det återstod en kilometer kvar och hammarbyaren började sakta, men säkert att närma sig mig. Då märkte jag hur tränad jag faktiskt är nu för tiden, jag växlade upp och det kändes inte alls, jag hade uppenbarligen en hel del krafter kvar som jag hade hållit inne med. Sedan började vi närma oss mål och jag hade skapat en riktigt stor lucka. Det var då den där snäva kurvan uppenbarade sig med lerinslag, jag kom i sådan fart att det var helt omöjligt att stå upp. Jag åkte rakt ner i leran, hela högersidan av kroppen blev geggig. Men det tog inte mer än någon sekund och sedan var jag uppe igen, jag såg att jag kunde springa under 36 minuter och den chansen tog jag.

1 kilometer innan bilden, så har jag haft en uppenbarelse: En växel till finns!
Efter: Min största motivationskraft förutom att slå hammarbyaren, var den där kanelbullen, som man fick förra året och det fick man även i år. Jag äter sällan kanelbullar (fast jag älskar dem så), så det var grymt välförtjänt. Något som jag inte fick förra året, som jag fick nu, var en medalj. Det var strul med det, förra året och nu fick jag en. Alltid något. 

Kanelbulle. Det är gott det!
Tiden 35:52, är nästan en halvminut från ett nytt rekord, men jag var inte alls missnöjd. Tvärtom, jag var hur nöjd som helst. För jag insåg att jag uppenbarligen har en ny växel jag måste lära mig kontrollera, jag måste våga trycka på ännu mera, där det finns möjlighet. Det var dagens andra ruskiga sak, jag har tydligen inte nått mitt max ännu och när den kraften faktiskt finns inom mig, då är jag trygg i att jag kommer att få stanna i min pizzeria på berget ett tag till.

Väl hemma, så knaprade jag i mig en hel del mörk choklad och jag funderade hur mycket löpningen har betytt för mig. Jag stod och intervjuade mig själv framför spegeln, jag kunde se hur glad jag var över dagens lopp, trots att jag inte hade slagit ett nytt rekord. Jag var full av ord och jag avslutade intervjun med att säga att jag kan garantera att det blir mer magi framöver.


fredag 9 maj 2014

Med all kraft!



Brr. Kallt ute.
Jag har varit ute större delen av dagen och verkligen känt kylan gnaga på mina ben. Vi har verkligen haft mycket sol och härligt varmt den senaste tiden, men nu har det helt vänt och jag undrar om Våren tröttnade på Sverige helt enkelt. Jag läser väderleksrapporterna iuför morgondagens lopp på Kungsholmen, det verkar som att det kommer att vara rätt kallt och eventuellt regn ifall man verkligen drar nitlotten. Jag har *peppar* *peppar* under mina ungefär 60 lopp aldrig sprungit när det har regnat ute, jag har dock varit med om det absolut värsta värmeböljan (Göteborgsvarvet och Eskilstunaloppet 2013). 

Jag har tränat på i vanlig takt och inte avvikit alls från min plan, jag hade några lopp direkt efter att jag kom hem från min München-resa, som jag inte var nöjd med. Det tvivlet röjde jag bort fullständigt när jag sprang 18 km skogen4:02/km i snitt i onsdags. Jag hade pumpat mig själv full med självförtroende och rödbetsjuice, så gjorde jag mitt bästa pass på ett bra tag. Dessutom hade jag faktiskt fått vila bort mina krämpor och den värk som jag besatt. Det här passet innehåller en del knixighet och jobbiga backar, så jag fick jobba en hel del för att hålla det här tempot. Samtidigt så hade jag nog säkerligen lite till att ge, men det behövdes inte. Utan jag fick det formbesked som jag letade efter. Efter passet, så var jag extremt fylld med en egoboost deluxe. Jag tvivlar aldrig på det stenhårda jobb jag utför, men ibland så går min flamma ner lite och då är det skönt att faktiskt få ett kvitto att jag är där jag precis ska vara.

Så Kungsholmen Runt alltså? Jag sprang loppet förra året och det var då jag för första gången på länge kunde slå en nytt milrekord på tiden 37:15. Det var fint väder och en riktigt fin bana, jag hade uppenbarligen tagit mig själv till en helt ny nivå. Min miniminivå för morgondagen, oavsett väder, är att slå min förra tid på KR helt enkelt. Under dessa förutsättningar, är de det minsta jag kan bjuda alla fans som har vallfärdat till huvudstaden för att se lite stjärnglans. För stjärnglans är det helt klart, då jag har blivit en seedad löpare den här upplagan, med nummer 27. Mycket kul att arrangörerna börjar förstå vem de har att göra med och hur mycket extra åskådare jag faktiskt drar på att springa loppet.

Ute i Nacka och Saltsjöbaden, springs bland annat Nacka Halvmarathon. Tråkigt nog, så missar jag det här året igen att springa det här loppet. Jag bor åt det hållet och det även min förening som arrangerar, men jag hoppas att jag kommer att få möjligheten att springa nästa år. Jag kunde bara inte missa Kungsholmen, jag ber mina lokala fans att ta de kommunala färdmedlen för att uppleva mig.

tisdag 6 maj 2014

En dag utan...löpning!




De finns faktiskt på riktigt, även om man inte tror det. Dagar utan löpning på schemat. Jag spenderade min minisemester i München och Salzburg, som ni läste i mitt senaste inlägg, så var ett stort lopp som skulle fortlöpa under söndagen. Vilket fick min hjärna att gå på högvarv och fantisera hur magiskt det vore att springa i Salzburg. Det här var alltså under fredagen, dagen efter landande jag hemma i Sverige. Passet var menat som betydligt längre än 10 km, men så blev det inte och jag blev rätt så missnöjd.

Dagen efter, alltså under söndagen, hade jag mitt långpass på 3 mil inplanerat. Då hade jag ändå spelat intensiv innebandy i 2 matcher och borde egentligen ha avstått dagens pass. Men det blev ett pass i skogen som höll på att sluta ännu värre, flera gånger under passet var jag nära att avbryta för att jag kände att det inte alls gick dit jag ville och jag hade även planer på att korta ner det med 5 kilometer. Men jag slet hårt, med tanke på att kroppen uppenbarligen är väldigt sliten för tillfället av olika anledningar. Till slut landade passet på 2:18:20 (4:36/km i snitt) för 3 mil som jag verkligen fick slita hårt med. Dagen efter, alltså igår, så skulle jag springa en snabb "tia" på asfalt. Jag visste dock på förhand att kroppen inte alls skulle svara väl på detta, för jag hade enorm värk och jag visste att jag borde låta bli. De 5 första km var under 4:00/km i snitt, sedan orkade jag inte hålla i detta. Så det blev 42:39 (4:15/km i snitt). Inte uruselt, men en solklar pekpinne att de 3 kommande veckorna kommer att blil lugnare för att inte förstöra kroppen helt nu.

Idag var det en dag helt utan löpning, av någon märklig så hade jag inte alls lika mycket värk eller kände mig seg trots tre dagars hård löpning. Ironiskt det där. Då var det dags för en löpningsfri dag, som jag har längtat. Men det är då den dag jag helt plötsligt känner mig sugen på att dra på mig löparskorna och dra ute i skogen, njuta av den fina vyn och lyssna på människor i knäcken som pratar om TV-spel. Det var däremot helt omöjligt att genomföra, eftersom jag skulle spela korpmatch. Från att löpa ofantligt mycket, till att stå still i närheten av ett fotbollsmål (jag är målvakt). Vi hade en fin känsla från första halvlek, då vi ledde med 1-0 och det kändes som att vi var på väg åt rätt håll. I den andra halvleken så ramlade allt åt helt fel håll, trots några trevliga räddningar, så lyckades vi inte hålla matchen igenom.

Direkt efter matchen var tankarna kring tomhet och hur usel man helt plötsligt kände sig, hade inte klockan varit sen, så hade jag velat ta en lugn löptur. Istället hade jag en disk som väntade hemmavid, ibland måste man helt enkelt prioritera i livet.


lördag 3 maj 2014

Det värsta som kunde hända: Jag är förföljd!



Nu är jag tillbaka på hemmaplan igen efter en trevlig tripp utomlands. Jag styrde kosan mot München, där jag hade min "bas". Under gårdagen tog jag en dagsutflykt till Salzburg. Det kändes bara som en nödvändighet eftersom staden låg mindre än 2 timmar bort från München. På tåget dit, så "stormar" en polis efter gränsen och säger "Polizei" och hivar fram sin polisbricka. För en sekund trodde jag att jag hade glömt kvar mitt pass på hotellrummet, men utan att ens titta på polisen, så slänger jag upp mitt pass. Det är väl så man gör, när man har tagit steget upp till att vara B-känds. Ser du inte vem jag är?

Väl på plats i Salzburg, så blir jag först inte särskilt imponerad av staden. Det är dels lite halvsjaskigt väder och det är en liten bit att gå in till centrum från tågstationen. På vägen dit, så dyker det första tecknet upp att jag uppenbarligen aldrig kommer att få koppla av igen.

Jag visste redan på förhand att det skulle ske ett lopp i Salzburg under söndagen (morgondagen). När jag såg den här skylten hade jag inte sprungit på snart fyra dagar och det "spritte" i benen, min avkoppling förvandlades nästan till stress av detta. Jag är helt enkelt att förföljd av min löpning, även utomlands. När jag väl är inne i centrum, är jag inte alls så imponerad som jag trodde att jag skulle bli. Jag går dock upp hela den låååånga vägen till fästningen. Då, greppade Salzburg tag om mig på riktigt. Det var då jag förstod hur fin den här staden är. På vägen upp hade det dessutom blivit soligt och svetten rann lagom längs ryggen (jag är svensk, vi pratar alltid om vädret).

Fantastiska vyer åt vilket håll du än tittade åt i Salzburg.

Det var så mycket nerförsbacke, så jag ramlade ner nästan hela vägen. Jag som tycker att det är jättetrevlig att strosa runt i en ny stad, gick runt och tittade på de fina byggnaderna. Jag snubblade förbi en mindre marknad, bortanför den här marknaden dök nästan tecken på att jag aldrig får vara i fred. Kan det verkligen vara en slump?



Jag råkade alltså komma förbi där expot till loppet låg. Jag som hade redan blivit lite ledsen att jag inte skulle få möjligheten att springa loppet, eftersom jag skulle åka hem idag (lördag), blev ännu mer pepp och sugen när jag såg alla människor som promenerade runt och tittade på löparprylar samt hämtade ut sin nummerlapp. Jag tror ödet helt enkelt har bestämt sig för att jag för att jag aldrig kan fly löpning. Efter att ha varit inne i centrum valde jag att gå över en bro och gå åt ett helt annat håll, då fick jag syn på ishallen där stadens hockeylag spelar. Det var en kul överraskning, trots att jag gick längre och längre ifrån stadskärnan, så kom nästa chock. Mina löpardjävlar var uppenbarligen överallt.


Jag förbarmade mig att jag hade lovat mig själv att inte alls tänka något på löpning den här trippen, men det var bara så fördömt. Det var helt enkelt tydligt att jag och löpning alltid kommer att gå hand i hand. Alltid skönt att få lite semester och se nya platser, men uppenbarligen kommer löpningen alltid att göra sig påmind. Därför valde jag att sitta i nästan 1,5 timme (två omgångar) på en bänk och få njuta av vyerna. Jag har bestämt mig. Uppenbarligen ska jag  springa i Salzburg i nästa år. Så är det bara.

Den här utsikten fick mig att sitta ner och njuta av stillsamheten!
---

Idag gjorde sig verkligen påmind. Jag landade under förmiddagen, handlade på vägen hem och sen var det egentligen dags att göra sig redo för ett nytt löppass. Från början var det tänkt att bli ett 18 km-pass, sedan på vägen hem med flygbussen så reducerade jag det hela till ett 15 km-pass. Kroppen kändes inte alls med på noterna i kombination med uruselt väder, så därför blev det "bara" 10 km asfalt i ett pass där jag aldrig tog i och det blev endast 4:12/km i snitt. Jag är rätt så missnöjd med det hela. Men det var inte direkt mitt "nyckelpass", utan det är nytt pass imorgon och jag hoppas att kroppen har slutat vara jetlaggad.