söndag 31 mars 2013

Glad påsk och nu styr skutan mot Prag


Glad påsk till alla läsare!
 
Idag har intagits en stor påskmåltid, smakligt värre. Innan dess hade jag faktiskt avverkat 12 km (längsta hittills någonsin med klocka) på 4:31/km i snitt, helt enligt planen. Hade ingen energi att öka, så det var ju faktiskt tur att jag hade bestämt mig för runt den här tiden då.
 
 
---
 


Nu bär det iväg till Prag. Vid den här tiden brukar jag och min sambo åka till Prag, nu blir det för sjätte året i rad som vi åker ner. Det ska bli härligt att koppla av i några dagra och strosa runt i den här otroligt mysiga staden, jag ser redan fram emot att vandra över karlsbron i kvällsskimmer och lummigt upplysta byggnader på avstånd. Det kommer att bli toppen. Vilket innebär att jag inte bloggar igen (antagligen) förrän mitten av nästa vecka. Mina löpskor åker med och tanken är att jag ska löpa ett pass i den här underbara staden. Om jag nu har kunnat löpa i Amsterdam och Bryssel på mina avkopplingsresor, så vore det inte pjåkigt att göra detsamma där nere. Det lustiga är att den här resan sker endast en vecka innan jag ska åka ner till Berlin. Wow, det blir intensivt nu. Men vad gör man inte för att hinna med saker, man tycker om?
 

På återseende.

torsdag 28 mars 2013

Jag vandrar nu på den väg som leder till Berlin

Idag började jag ta det första riktiga steget mot Berlin halvmarathon. Det är fyra dagar sedan jag sprang Premiärmilen, årets första lopp och jag har inte sprungit sedan dess (om du inte räknar en plojartad innebandyträning). För det som hände dagarna efter loppet var att jag fick någon reaktion och jag blev sjuk återigen. Jag hade varit sjuk helgen innan loppet och nu var det tillbaka i absolut full styrka, kombinerat att jag på jobbet hade otroligt mycket att göra och sov mindre (vilket var väntat dessa dagar). För mått bra har jag inte, jag har varit halvt illamående från och till sedan loppet. Men det har alltid varit planerat att jag skulle ta nästa löppass på torsdagen och ni som följer mig på bloggen, förstår att jag är envis jävla kille. Så oavsett hur mitt tillstånd har varit innan, så kör jag på min "game plan". För är det något jag måste förbereda mig för, så är det halvmara och särskilt om det går utomlands. Jag vill inte "göra bort mig" när man lägger ner mycket pengar på att åka ut på sitt första lopp utomlands.

Min GPS-klocka är sällan bra vänner, idag hade jag glömt att tömma klockans tider, då minnet var fullt. Vad jag förstår, är det omöjligt för mig att rensa manuellt, utan jag måste använda mig av datorn för detta. Idiotiskt om så är fallet. Men idag blev det 11 km, längsta passet sedan ett halvår tillbaka och trots att jag var övertygad om att jag sprang över 5:00/km i snitt, så var godkända 4:44/km i snitt. Jag hade inte orken eller piggheten att springa fortare, men jag är helt nöjd över mitt resultat. Att jag överhuvudtaget ens genomför detta pass efter att varit halvt död efter mitt första lopp för i år. Makalöst. Inget förvånar mig, när det gäller hur mycket "skit" jag tar emot och ändå gnuggar. Karaktär heter det. Samma karaktär som fick mig avstå snus en gång i tiden, med det är en annan historia.

---

Jag spelade även match direkt efter Premiärmilen och jag lovade att återkomma till detta. Så fort jag kom dit, fick jag veta att jag skulle spela center. Att jag har hoppat in och vikarierat som forward, är helt okej. Men center, det är första gången på 17 år som jag spelar center i en riktig match. Senast var det när jag var 8 år och tränare roterade varje match utespelarna på alla positioner. Jag vet att jag då var en usel tekare och att jag blev nervös som få. Men det var bara att göra sitt bästa och jobba hårt hela tiden. Första perioden var lagets och även min bästa. Jag hade ett par riktigt bra målchanser, gjorde några brytningar och låg rätt i markeringsspelet. Efter att vi lite pinsamt tappade matchen gång på gång, så kunde matchen definitivt avgöras med 9-8 med mindre än en minut kvar att tillställningen. Helt okej match som center och man lär sig något nytt hela tiden. Då har man även roligt.

Det här var också sista riktiga innebandymatchen för säsongen och det innebär att löpningen kommer att stå i de främsta rummet nu under en bra tid. Men det är inte omöjligt att jag dyker upp i den andra versionen av innebandy, SIL i ett par matcher innan sommaren. Dessutom blev det klart rätt nyligen att jag kommer att göra min nionde säsong som korpenmålvakt i fotboll nu framöver. En riktig veteran helt enkelt. Avdelning många järn i elden.

---

Björklövens skapade ett jävla tryck i den lilla hallen. (Fotot taget från Aftonbladet.se / Pic Agency)


Under gårdagen så var jag och arbetskollega på hockey. Jag hatar egentligen allt vad hockey är efter HV71:s uttåg från slutspelet, men jag fick ett ryck och föreslog att vi skulle se Huddinge-Björklöven i kvalet till allsvenskan och så blev det några veckor senare. Vilket trevligt tryck Lövens fans skapade i den lilla hallen i Huddinge, jag är imponerad. Det är bara att buga och lyfta på hatten. Själva hockeyn var väl sådär och det var för mycket missar i spelet i båda lagen, att det bara blev 2-1 till Löven var i underkant i siffror. Ett småtrevligt besök i en hall jag aldrig varit i tidigare helt enkelt. Resan hem tog en evighet, med lång promenix och väntan på pendeltåg. Så det är därför jag med sömniga ögon, loggar ut och tar lite vila imorgon.



måndag 25 mars 2013

Premiärmilen - En mycket stark öppning på 2013


Datum: 24 mars 2013 Distans: 10 km Plats: 158 Tid: 38:19 (nytt årsbästa)

Min blogg var egentligen helt baserad på mina upplevelser kring loppen, så kallade "race reports". Jag tycker nästan att det känns lite pirrigt och ovant att skriva en sådan igen. Det trots allt ett bra tag sedan, men nu gäller det bara att samla alla tankar man har kring loppet och få ut det på ett bra sätt. För nu har 2013 börjat på riktigt.


Inför:  Det var över 5 månader sen jag sprang ett lopp senast. Då kände jag en stor besvikelse, jag hade satt upp för stort mål och hade oerhört hög press. Om det gick okej, skulle jag slå mitt milrekord på 37:55. Om det gick bra, så skulle jag krypa in under 37 minuter. En stor anledning till detta var att jag hade en sådan spikrak kurva i utveckling och en jävla inställning, i kombination med att banan ryktades vara väldigt snabb. Hela tiden under min debutsäsong 2012, så pressade jag mig och slog rekord på rekord när det kom till 5 km. Första loppmilen gjorde på superstarka 37:55 och min första halvmara gjordes på 1:24:58. Helt magiska resultat givetvis, men med i takt att de fina resultatet flödade in, så höjde jag hela tiden mina mål. När jag passerade mållinjen med nerspydda handskar i Hässelby med tiden 38:24, kände jag mig väldigt besviken och kände att det här var ett jäkla dåligt avslut på en fin säsong. Jag svor att jag skulle ta revansch i Tömilen om inte annat.

Men, så blev det inte. Jag blev sjuk och var i närmaste utslagen i sängen helgen före och min loppsäsong var över. Min identitet har stärkts något otroligt efter att jag har blivit löpare, det är en del av den jag är och en del av min sunda och aktiva livsstil. Jag har varit hyfsat snabb under en bra tid som yngre, men uthållig, inte alls. Ser med avstånd mina resultat från förra året, så är jag otroligt nöjd och att jag nådde framgång så snabbt, på sån kort tid. Det är anmärkningsvärt bra, en sådan utveckling utan riktig löparbakgrund, är nog få i Sverige som kan matcha. Framförallt när jag egentligen har löpt 2 pass i veckan. Så, om vi hoppar till idag. Jag har haft en 5 månader lång försäsong. Fotbollsallsvenskan kallar sin försäsong för världens längsta, så jag är nog i paritet där. Jag har slitit hårt, där man egentligen borde ge upp och inse att det här är skit. Att löpning är skit. Men jag har knutit näven och kört.

Det var isigt, grusigt och kyligt. Men helt okej underlag. (bild tagen från rocknrollrunning.com)
 

Jag åkte till universitet, en plats jag pluggade på under en period och som jag inte har saknat alls. Att jag skulle återvända några år senare och springa ett lopp, fanns inte i mitt medvetande alls, såklart. Något som jag definitivt inte har saknat är bajamajorna som stod uppradade och kön som stod och väntade. Huga mig. Jag var nervös kvällen innan inför min återkomst till ett lopp. Jag levde och andades lopp förra året, så det var min nervösa uppvärmningssteg som jag joggade till startlinjen. Där kryllade det med löpare och jag fick knuffa mig fram, för att få en syl i vädret. Jag var så fokuserad i min musik i öronen, så jag hörde inte ens startskottet riktigt och sen helt plötsligt var vi iväg.

Under:  Tanken var att precis som mina lopp tidigare. Starta hårt, få en positiv split inför 5 kilometern. Första kilometern gick på 3:27 och den andra gick på 3:38. Det får jag säga är helt klart godkänt. Oron över att det inte skulle vara tillräckligt bra väglag, försvann ganska fort. Det var inte direkt det bästa underlag, men helt klart godkänt med tanke på de förutsättningar som fanns. Vid 3 km-skylten kom det som jag hade fruktat. Mitt starka illamående, det är så himla jobbigt och det finns inget att göra. Men eftersom det var i inledningsfasen lyckades jag pressa ner det bara lite och tänka på annat. Sen kom kraftigt håll (kanske inte skulle äta så kort innan loppet, jävla amatör). Jag hade inte direkt förutsättningarna på min sida och när jag hade sprungit 4.5 km, såg mål (det är en 2-varsbana). Då ville jag bryta, stiga åt sidan och inte behöva springa en meter till. Men jag bet ihop. Precis som alltid.

 

Jag avskyr när man måste springa samma bana två gånger. Jag tycker att det känns lite trist så att säga. Det enda positiva är att man vet vad man har framför sig och kan på något sätt ta hjälp av detta. När jag hade passerat 6 km-skylten så gjorde illamåendet storstilad entré på riktigt. Men jag tackar gudarna för att jag kom på ett sätt att undertrycka detta. Det var att svälja mera och andas fortare, inte för att jag vet ifall det hjälper rent fysiskt, men det funkade nu och jag klagar inte. Det var min räddade ängel i det här loppet. Kallt som fan var det också. Men någonstans här började jag också njuta av få vara på banan och leva "livet", det är det här jag har saknat och tänkt på varje gång jag har sprungit ute bland alla lummiga ljus på min asfaltspass. Vid 9 km, så tog jag fram den "spypåse" jag hade med mig i den ena handen, i fall att. Men jag klarade med mycket möda och stort besvär styra bort spykänslor när jag passerade mållinjen. Uttömd, men otroligt glad.

Så här glad är jag med min fina medalj efter loppet!
 
Efter: Känslan efteråt var oslagbar. Jag hade återigen klarat det. Med tanke på att det var så länge sedan, jag sprang ett lopp. Tiden blev 38:19 och det får jag nog säga att jag är mer än nöjd med. Målsättningen var under 40 minuter, alltså Sub 40. Det gick och blev det näst bästa miltiden än så länge. Strålande. Jag hade ändå varit sjuk förra helgen och varit orolig egentligen hur jag skulle klara av ett lopp under 40 eller inte. Men nu är det bevisat, jag är tillbaka där jag hör hemma. Sen blev det ett hastigt avsked från området, då innebandymatch väntades lite mer än en timme efter loppet. (Mer om det i nästa inlägg). En fin medalj som t o m slår Hässelbyloppets medalj på fingarna, det är inte fy skam. För är det något jag har saknat med loppen också, så när man kommer hem och kan hänga på en ny fin medalj på klockan. Jag är tillbaka. Jag ska inte göra mig själv besviken. Jag ska njuta av varenda steg och framförallt, jag ska ha kul.

Som traditionsenlig belöning så inköptes en chokladkaka efter loppet. Det blev Lindt Caramel with a touch of sea salt. Tydligen ny. Den är lite annorlunda och har faktiskt större nytta av salt den här gången, än den vanliga "sea salt"-varianten. Smakerna kompletterar på ett intressant sätt.

 

lördag 23 mars 2013

Mindre än 12 timmar kvar. Sen PANG!


Fängelsekund 416. Brottet? Impulsiva tankar. Straffet? Ett liv med löpning.

Så då är vi där. Mindre än 12 timmar innan loppstart ute på Djurgården. Efter att jag avslutade förra säsongens lopp ute i Hässelby i mitten av oktober, så har jag bara väntat på att 2013 ska köra igång med sitt första lopp och nu är det äntligen dags. Jag är faktiskt lite nervös. Springa med andra tokar, att köra slut på sig själv och göra i bra ifrån sig. Det som skiljer förra årets första lopp ute i Skärholmen mot denna start är att jag har en hel vinter fylld med försäsongsbetonad löpning i ryggen, med fokus på att löpa och att jag är med från start. Förra året var det faktiskt en impulsiv tanke i mitten av maj som satte allt i rullning, det tog bara 2 dagar och sen så skulle jag springa mitt första lopp. Nu har jag vigt många kvällar och helger åt att springa, springa och åter springa. Fast jag inte har velat, nu hoppas jag att belöningen kommer i form av att ett bra första lopp.

Igår sprang jag mitt sista pass. Det skulle bli ett mittimellan-pass på runt 4:20. Så blev det inte. Jag kunde inte hålla igen. Trots att jag inte tog i för fullt blev det 4:03/km i snitt på 10 km. Det är en mycket bra notering och skvallrade om att rent formmässigt ligger jag helt i fas. Så imorgon, så måste jag helt enkelt sikta på sub 40 om inget märkligt händer. Jag har tre tidigare milslopp sen förra säsongen. Tiderna? 37.55 - 38.28 - 38.24! Hyggliga tider för en förstagångslöpare. Imorgon kör vi. Gud vad kul det ska bli! 4 månader av längtan är äntligen över. Nu är det bara att köra.


torsdag 21 mars 2013

Det är inte mycket kvar nu


Nu är det bara egentlig vila och slutgiltig uppladdning som gäller. Om 3 dagar står jag där i startfältet och väntar på att startskottet ska ljuda. På något vis känns det helt overkligt, jag har kämpat hårt och nästan gett upp totalt sedan sista loppet i oktober för nästa lopp. Även om det kommer innebära snöigt underlag, så är vi där. Igår skulle jag ta det lugnt, en promenad eller så. Men det blev ändå 6 km löpning helt plötsligt ändå i 4:54/km i snitt, jag har otroligt svårt för att vila och behövde komma ut lite och bevara formen. Det trista var ju egentligen att det var en snöstorm som gjorde mig sällskap, men det gör inget. Jag ler ändå. Imorgon är det dags för sista löppasset före helgens lopp. Det kommer inte bli jättesnabbt eller långsamt. 4:20-tempo är lagom tycker jag. De två sista dagarna så ska rödbetsjuicen få göra efterlängtad comeback och göra sitt jobb tänkte jag. "Perfa".

---

Nu går ishockeyintresset i dvala (nästan, jag ska se lite kvalseriehockey nästa vecka på plats) efter HV71:s pinsama uttåg. Jag. Vill. Inte. Prata. Mer. Om. Detta.

tisdag 19 mars 2013

Nu laddar vi för sista veckan!


Eldprovet, i snö, i jäkla snöyra. Under gårdagen var det menat att jag skulle göra mitt sista intensiva pass den här veckan inför första loppet den här säsongen, som är på söndag. Utöver det har jag ett lugnare pass inplanerat på fredag. Men jag bet mig i läppen, för att inse att snön återigen kom tillbaka och det var ännu halare samt kallare ute än tidigare. Förra veckan slog jag träningsrekord och jag hade inte tänkt att jag skulle slå något träningsrekord, oavsett. Men när man åkte hem från jobb, tittade ut och kunde konstatera att jag var helt opepp på att gå ut och springa. Samt att jag fortfarande egentligen var sjuk, framförallt nu när jag har varit dålig på att vila.

Trogen som jag är, så sprang jag ut ändå och trots att jag var osäker på min form och tillstånd, så blev det 8.6 km på 4:15/km i snitt. Det får jag nog säga är klart godkänt med tanke på de förutsättningar jag gavs inte var det bästa smörgårsbordet en löpare kunde få. Nöjd över insatsen, kunde jag njuta av måndagskvällen, se framåt mot tillförsikt.

---

Julklappar i mitten av mars är aldrig fel. Jag fick nämligen två julklappar från släktingar i norr. Den ena var en vätskepåse (eller vad är det för ord som ska användas?), som man kan använda i löpning. Den andra är en löparryggsäck. Den är liten och känns smidig. Det är inget som jag har haft någon större tanke om, men nu målar jag upp i mitt huvud att jag är ute och springer med dig på ett långpass och tar fram något att äta efter 15 km eller så. Två trevliga tillskott bland mina löpprylar. Det tackar vi för.
---


 
Så här ser det ut i staden som hyser andra loppet för säsongen. Nämligen Berlin Halvmarathon är det som gäller då, men det här ser inte alls för kul ut. Ska jag springa en halvmara, får det åtminstone var någorlunda behagligt väder. Men det är lite mindre än 3 veckor kvar, så det är bara att hålla tummarna att det blir trevligare och varmare.

söndag 17 mars 2013

Vila när man är sjuk? Inget för mig!






Piller. Piller och åter piller. Är det något som jag har proppat i mig de senaste dagarna är väldigt massa piller. C-Vitamin, D-Vitamin, sportpiller, Omeprazol, Ipren, Alvedon, fan och hans moster. Jag har åkt på en rejäl förkylning och i fredags, var jag som bekant riktigt sjuk och jag har stegvis försökt komma tillbaka med bland annat hjälp av piller. Jag kan tyvärr inte lägga mig ner och ta det lugnt, inte på det sätt "vanliga" människor ska och bör göra. Trots att jag har varit småsjuk under helgen, så har det blivit tre idrottsaktiviteter.


--



Det blev revansch i badminton under lördagen. Jag mötte en sömndrucken sambo och skåpade fullständigt ut henne med 3-0. Inte mycket att skryta om, men med tanke på hur det såg ut under senaste gången vi spelade, så var det viktigt för mig att gå in och visa att det var engångshändelse. Jag får nog säga att det är extra kul att få spela badminton, det är helt olikt innebandy och löpning, vilket ger ett trevligt avbräck. Dessutom är det en trevlig paraktivitet, där vi både kan ha kul på flera nivåer tack vare detta.

--

Sen blev det löpning senare under dagen. Helt otroligt. Tanken var att jag redan i fredags skulle springa, men så det blev det icke. Men istället blev det under lördagen, egentligen mot alla odds. Men det är en riktig tur att det var redan planerat att det skulle bli ett "lugnt pass" med tanke på min världsrekordtid under onsdagen. Det blev de sedvanliga 9 km på 4:56/km i snitt och det var ungefär vad både kropp och knopp hade lust med idag. Det var lagom helt enkelt.

---

På söndagen blev det innebandymatch. Av det vanliga slaget. Problemet var att jag helt enkelt hade varit dålig på att äta, så jag kände att mina energidepåer var nära att slå i botten och att sjukdomssymptomen satt kvar i kroppen helt klart. Men jag har bara missat 1 match de senaste 5 säsongerna (pga utlandsvistelse) och det var helt enkelt no brainer, att jag skulle ge det ett försök. Efter en förstaperiod, så var jag rent kroppsligt inne i matchen och överlag så spelade vi helt okej. För egen del, var det enkelt försvarsspel och det får man vara nöjd med. Matchen vanns med 6-3 och jag var orsaken att en spelare fick ett akademiskt matchstraff i slutet av matchen, efter att likt HV-spelaren Per Ledin irriterat spelare att ta en onödig cross-checking i ryggen på mig. Resten av söndagen föll dock i mörker efter förlust i hockeyslutspelet. Huga.



Hur veckan ser ut, beror helt på kroppen. Men det blir ingen monstervecka, eftersom om 1 vecka, så är det dags för årets första lopp i Premiärmilen.





lördag 16 mars 2013

Där slog den till ja, inte alls okej



07:27. Klockan ringer, dags att gå upp för veckans sista arbetsdag. Jag har inte vaknat alls under de 7,5 timmarna jag har sovit. Men jag har drömt en mardröm, inte ofta det sker och det är inte förrän man vaknar man förstår att det inte är på riktigt. Den mest obehagliga mardröm jag har haft för en hel del år sedan, då jag var på cirkus och blev skjuten i huvudet. Vad det nu ska säga mig? Nåväl, jag märkte dock att jag kände mig mer hängig än vanligt och hade ont i halsen. Äsch bara att äta frukost och hoppas att man piggnar till.

07:52. Frukost intagen och kattlåda rensad. Men illamåendet och halsont sitter kvar. Hade det inte varit för att det var veckans sista arbetsdag och att jag hade en del saker att genomföra på jobbet utöver det vanliga jobbet, så hade jag sjukanmält mig antagligen. Jag måste ju bli bättre, jag ska ta mitt "lugna" löppass senare idag.

10.16. Illamåendet börjar stegra sig och två treo från en kollega hoppas kunna åtminstone höja mig lite. I ett jobb, där barn är involverade, har man absolut ingen lust att på något sätt "hålla garden nere" och sitta ömka sig själv. Dagens lunch intages kort därefter, men när man mår så illa och har så ont i halsen, så är det nästan en bragd att få i sig allt.

14:57. Nu har jag gjort en av de extra sakerna som har legat och dragit på jobbet, känns extra skönt att det är färdigt. Men med endast två timmar kvar, så förstår jag att tanken att springa kanske hänger otroligt löst.

16:59. På väg hem och till pendeln. Är inte långt ifrån att spy och hoppas att jag kan klara hemvägen relativt smärtfritt. Det går hyggligt, men jag blir bara mer och mer förbannad inombords att något har fått "tag" i mig och håller mig i sitt järngrepp. Det ska bli skönt med helg och att fredagen kommer att bli lugn och stillsam.

18:31. Hemma på soffan och väntar på mitt favoritlag i hockey; HV71 ska spela sin andra semifinal. den första matchen var fantastisk bra från HV:s sida. Slumrar till i en kvart i väntan på att försnacket ska dra igång. Jag har intagit halslindringstabletten Muccoangin.

Idag tog han ett onödigt matchstraff, på plan behöver HV dig!

21:21. HV71 spelade inte alls bra och min favoritspelare; Andreas Jämtin, åker ut på ett matchstraff och därefter tappas matchen. Från HV:s håll liknar det en serielunksmatch, som man absolut inte är intresserad av att vinna. Känns väldigt illa, jag känner mig sviken och knäckt. Trots att det bara står 1-1 och att HV har hemmaplan i kommande match på söndag. Jag bestämmer mig definitivt att det inte blir någon löpning. Har fått i mig alvedon och ipren. Känns efter en stund lite bättre.

21:59. Jag har sett Farmenfinalen. Inget överraskande direkt. Men det har varit min "gulity pleasure", jag kommer sakna att inte kunna titta på det varje vardag på TV4 Play, när tillfälle ges. Men så kan det vara.

23:35. Tränar hemma med hantlar och kroppsstärkande övningar. Håller alla tummar och tår för att jag ska få möjligheten att spela badminton mot min sambo under morgondagen, jag har nämligen revansch att utkräva efter senast. Dessutom hoppas jag givetvis att jag kan ta mitt lugnare löppass imorgon. Det ska bli så himla skönt att sova i natt.

Det är trist att vara sjuk, ännu tristare att inte få springa. Men jag kommer tillbaka. Som vanligt.

 

onsdag 13 mars 2013

Nytt träningsrekord samt nya saker att dricka och äta

Det blev förvisso inget världsrekord, men känslan var inte långt ifrån!

Ibland finns det dagar, då du går ut och gör det du ska. Ditt vanliga tempo och så gnuggar du på. Andra gånger finns det när du låtsas att du vinkar till en publik innan start, klappar för dig själv för att tagga dig inför ett löppass och då går man ut och ger järnet. Idag var det en sådan dag. Även om knopp och kropp var trötta, så gav jag mig fan på att idag är det ett tröskelpass och då ska jag ge mitt allra bästa. Trots halkigt väglag och delvis sliten kropp, så svävar jag fram inledningsvis och den första kilometern går på magiska 3:19. Den första kilometern var den som var mest kantad av isfläckar från och till, så att jag fick delvis sakta ner. Men inget skulle stoppa mig idag, det var bestämt så från mitt huvud.

Samtliga 5 första kilometer gick på under 4:00/km i snitt och det är första gången under träningstider det sker, jag är extra stolt över mig själv med tanke på hur rått och kyligt det är ute och att det än så länge inte är perfekt väglag. De fyra sista kilometrarna flöt på hyggligt. Den avslutande kilometern gick på 3:49, det säger väl allt vilken kraft och energi jag lyckades samla på mig idag. Jag förstod innan jag slog av min klocka, att jag hade gjort en otroligt bra runda. Men när jag såg det faktiska resultatet, var jag helt överlycklig. Jag varvar upp och slår till med ett nytt skönt besked. Det enda smolket i glädjebägaren är att mitt klassiska illamående dök upp, det var länge sedan senast. Men jag behövde inte spy eller så, men jag förstår att det måste vara något med mjölksyra vid hög fart som framkallar detta. Men precis som med de flesta motgångar i livet, så får jag försöka vända den trenden. Hinder är till för att överkomma.

---

Ny bekantskap! (Bild lånad från emmagranath.se)
Så varför gick det såhär bra? Kan dagens nya bekantskap lägga lite ljus på det här? Under vardagarna i veckan, så är det så att jag äter lunch rätt så tidigt (10.20-10.50 cirkus) och eftersom jag jobbar i skolmiljö, så är det inte mycket jag kan göra åt det. Sen åker jag senare hem, äter kanske någon banan och havrefras, efter går jag ut och springer vid 6-tiden kanske. Så en banan och lite havrefras på 7 timmar och det strax innan jag går ut och springer, det är inte ett dugg optimalt. Så jag måste hitta en lösning på detta.

Jag frågade på ett träningsforum och även en arbetskollega fick vara behjälplig i sökande efter något nytt, stadigt mellanmål. Arbetskollegan föreslog Kesella med lite vaniljyoghurt på och frysta bär. Så fick det bli och jag mumsade i mig vid halv 4 tillsammans med en banan. Det kändes helt okej och det var inte så vidrigt som jag hade föreställt mig. Jag blev dock hungrig strax innan jag skulle springa 1,5 timme efter intag, men inte så hungrig som jag brukade bli. Så ett litet steg framåt har jag tagit och kanske hade Kesella främjat dagens härliga pass?

---



Det har blivit ännu en nyhet för mig den här veckan. Det är denna Aloe vera-dryck. Det finns två olika smaker. Det är dels naturell, som är vanlig och närmast genomskinlig, dels är det denna variant. Den inköptes i Nyköping i väntan på bussen hem, som hade gojibär i sig. Varför inte, tänkte jag. I den så fanns det härligt fruktkött, jag har varit halvt tveksam till Aloe vera-drycken sedan innan, då jag inte tyckte att den såg så god ut. Men skenet bedrog uppenbarligen, den här gojibärsvarianten, var riktigt god och dröjde inte länge innan ytterligare en i veckan köptes in. Helt klart god och törstsläckande.

måndag 11 mars 2013

Nya mål i SIL samt fruset besök i Nyköping!

Här har jag precis gjort ett av målen för dagen!

Igår blev jag åter inkallad till att hjälpa ett lag i SIL. Första gången jag spelade, så var jag trots att jag trodde att jag förberedd, tagen på sängen pga det snabba tempot. Något jag delvis kom in i och gjorde 4 mål senaste gången. I helgen blev det 1 seger och 1 förlust, den här gången var jag mer mentalt förberedd på vad som väntade och utnyttjade min snabbhet samt spelförståelse (tamejtusan, sån't har jag oxå) till min fördel. Man spelar alltid två matcher varannan helg på samma tider, vilket är bekvämt. Men första matchen började kl. 8 och att stiga upp halv 7 på en söndag, känns väl lite segt. Men med tanke på hur kul det är, var det lät värt det. I första matchen vann vi med uddamålet efter en delvis ruffig och intensiv match, jag gjorde 3 av 6 mål i matchen och det kändes bra att leverera. Andra matchen förlorade vi och det blev 2 mål till för min del, bland annat ett långskott/lobb från egen målbur rätt in i motståndarens mål.

Så summa summarum. Det blev totalt 5 mål den här helgen och 9 mål på 4 matcher är hyggligt, bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag är absolut ingen målskytt, men på den här planen har man möjligheten att utnyttja de positiva egenskaper som jag har lärt mig genom åren av gnuggade på en innebandyplan.

---
IFK-målvakten John Alvbåge applåderar innan matchstart!

Jag är en sann sportfanatiker och ett lag som håller mig varmt om hjärtat är IFK Göteborg. Jag spenderade stor del av min loppsäsong springandes i en träningströja av IFK. Årets första fotbollsmatch för min del, blev borta i Nyköping i svenska cupen timmar efter spel i SIL. Där har jag aldrig tidigare sett någon fotboll, så det var dags. IFK tog ledningen, men det stod 1-1 i paus. Men IFK kunde ta över mer och mer i andra halvlek och tog en välförtjänt 1-4-seger. Men den här arenan även om det bara är divison 1-spel där, var ett skämt. Mer provisorisk kan det inte bli, precis innan matchen, tänkte jag hur trevligt det vore att kanske köpt sittplats. Men med tanke på hur sittplats såg ut, så var jag inte alls missnöjd med mitt val att stå i IFK-klacken. Det enda man kunde klaga på var att det var så jävla kallt och kallbrand dök upp i huvudet mer än en gång. Värst var det för de stackars små på foten, huga mej.

I väntan efter matchen, gick jag runt vid Rosvallas inomhusrinkar och helt plötsligt passerade hela IFK-laget förbi mig med några centimeters avstånd och IFK-anfallaren Hannes Stiller höll upp dörren för mig och det tackar jag för enormt. Vilken grej. Eller nåt.

Den här mannen höll upp dörren för mig, läser han min blogg, måntro? Är det därför han var så snäll eller är han bara en godhjärtad herre?

---





Idag var det återigen dags för mitt fjärde löppass på åtta dagar. Trots att det rent mentalt kanske kan vara jobbigt emellanåt, så tycker jag att kroppen hänger på bra och att jag inte har några större krämpor (peppar peppar...). Idag var det dock menat som ett lugnare pass och det är lättare för mig att intala mig detta på en måndag på jobbet, istället för att jag ska gnugga tröskelpass återigen. Det blev 10 km, alltså en mil och 1 km mer än i vanliga fall. Trots att jag skulle ta det lugnt blev det 4:24/km i snitt och det får ses som mer än godkänt, med tanke på att jag hade minst två växlar till att dra i. Nästa pass blir innebandyträning imorgon.

lördag 9 mars 2013

Bloggen firar 100!


Hipp hurra! Bloggen fyller 100! Med detta inlägg, betyder det att det har blivit 100 blogginlägg sedan starten. Vem hade kunnat tro det? Jag har varit så beskrivande om min löpning och hur det helt plötsligt en dag i maj förra året, blev viktig för mig och har motiverat mig igenom många saker. Den 9 juni 2012 skrev mitt första blogginlägg (En idé föds och genomförs). Den stora anledningen började egentligen när jag började skriva om min erfarenhet i min anteckningsbok på vägen hem från mitt fjärde lopp; MälarEnergi Stadslopp. Den veckan sprang jag också Paradisloppet, som för mig, blev en flopp. Men det var då, jag kände att jag behövde ventilera mig på något sätt och det blev via ett bloggmedium. Jag hade aldrig bloggat innan och jag hade sett det som något annat få hushålla med, men det här blev ett utmärkt forum som en träningsdagbok, samtidigt som jag delade med mig av mina erfarenheter att nå högre höjder för omvärlden.

Jag har alltid tyckt att det har varit kul att skriva. Fast i bloggform, så skriver jag bara som jag tänker medan och jag korrekturläser aldrig. Det kan verka konstigt, men det är på något sätt, min impulsivitet och spontanitet som för stå ledsagare här. När bloggen började, så var det en framgång att ens få över 5 besökare. Idag snittar bloggen 50-100 besökare om dagen, i speciella fall, betydligt mer än så, om det har varit något speciellt. Det som min blogg egentligen kretsade kring, var min "race reports". Det märker jag på hur många Googlesökningar som kommer in via dem. Det är något jag har saknat nu under vintermånaden, men nu är det inte långt kvar tills jag skriver om det igen.

Dessutom har det för egen del inneburit, att jag också börjat läsa andra bloggar och tar del av andras tankar.

Jag kommer att fortsätta använda bloggen som en källa för tankar kring mitt löparliv och förhoppningsvis kan den växa sig ännu starkare och jag hoppas att jag kan få skriva återigen när bloggen firar 200!

---

Fredag efter jobbet. Ut och springa. På något vis kände jag mig "tung" i kroppen och inte alls så sugen på att gå ut och springa min vanliga runda. Men det blev så ändå. Jag tog i så gott jag kunde, efter att min GPS-klocka hade varit dum mot mig senast, så funkade den nu. Jag upplevde, trots att jag körde ett tröskelpass, att det inte skulle bli så bra. Men, det var nonsens. När klockan stannade vid 9 km, så hade jag gjort 4:02/km i snitt och det är nästan i klass med mitt superpass häromveckan. Fredagsleende på högsta nivå. Nu är det max 4-5 pass kvar innan första loppet på Djurgården. Det börjar närma sig. Det börjar osa hett.





torsdag 7 mars 2013

En dålig dag lugnas med lite löpning?


De senaste två dagarna har jag varit arg som ett bi i stort sett. Ibland får man dåliga dagar på sitt bord och det finns inte alltför mycket som kan lyfta upp en från det. Man får tillåta sig att man har dåliga dagar, försöka minimera synligheten av en dålig dag och vänta på bättre tider. Men precis allt som kunde gå dåligt, gick dåligt, kändes det som. Som grädden på moset ville inte GPS-klockan starta, när jag till slut skulle ut och springa. Ett pass som jag hade hoppats på skulle muntra upp mig lite, men inte alls. Det var nog ett pass i 4:40 i snitt på sedvanliga 9 kilometer. Dock var det faktiskt lite skönt, att inte behöva tänka utan bara nöta. Jag var på ett sådant dåligt humör, så att jag övervägde att ställa in gårdagens pass. Men jag tog mig själv i kragen och lät inte allt förfalla.

Idag, så har det varit uppåt igen och jag ser fram emot fredagen och helgens eskapader. Det blir löppass och innebandy samt årets första tripp för att se fotboll. Så i helgen har jag en hel del att se fram emot med andra ord.


tisdag 5 mars 2013

Eskalera i dubbel bemärkelse






Vardagsmotion finns det i mängder för mig. Frågan är hur hälsosamt det kan vara? Jag går otroligt fort i rulltrappor, springer för att hinna med tågbyten som egentligen inte är möjliga enligt SL:s reseplanerande och går oftast i rätt rask takt. Inte helt omöjligt, kan jag stå och stretcha vaderna i rulltrappan. I början, kunde det kännas som stress, idag ser jag det numera som vardagsmotion som finns med mig utöver styrkepass, löppass och innebandy. För att stå still i en rulltrappa, finns inte för mig. Aldrig, jag måste bara gå i högsta fart. Så kan det vara.

---





Dagen efter mitt rekordpass, var det återigen dags för att löpa. Det händer extremt sällan att jag löper två dagar i rad, men eftersom jag inte hade någon innebandymatch under helgen, så ville jag få in tre pass den här veckan och då fick ett mjukare pass bli startskottet den här veckan. Jag har kört tröskelpass på tröskelpass, igår blev det ett lugnare 8.2 km med 4:44/km i snitt och det är rätt långsamt för att var jag, men visst fasiken, så kliar det i benen och man vill flyga fram i monsterfart. Dessutom har jag börjat känna mig hängig, så jag ville inte äventyra mer än vad jag gjorde mer än när jag var ute.


söndag 3 mars 2013

Flopp i badminton - Sen kom den stora revanschen

Såhär glad vad jag för två veckor sen, men idag var det andra miner...!

Idag var det dags för badminton med sambon. Förra gången blev det 2-1 i matcher/set och allmän glädje från min sida. Två veckor senare kom nästa badmintonsession med sambon och denna gång var sprudlande glädje och säkerhet i spel utbytt till stor frustration och enkla misstag. Idag var jag inte i form helt enkelt. Jag har ibland ett jäkla humör och vinnarinstinkt, som hjälper mig i många stunder. Men idag så var det till min nackdel och jag lät den ligga som en dimma idag, det var osäkerhet i servar till enkla returslag. Det blev förlust med 1-3 i matcher/set, i sista matchen hade jag en stor ledning och chans att åtminstone få med mig ett oavgjort resultat innan tiden tog slut. Men jag vann typ 1-2 bollar av de 14-15 sista. Fasansfullt dåligt. Men det är bara att bita ihop och köra hårt någon gång. Men det var med stor irritation som jag lämnade Enskede Rackethall och undrade vad jag hade tänkt på den senaste timmen. Hur skulle jag kunna göra åt det här?

---



Några timmar senare, så var det dags för nästa aktivitet. Det var löpning återigen och det skulle bli den klassiska 9 km på asfalt, som jag har nött på rätt bra den senaste tiden. Jag var inte alls sugen och jag visste att det skulle vara onödigt och jobbigt halt på sina ställen. Redan vid uppvärmningen, så flög benen bort på mig och jag var nog bara någon centimeter från att få rysligt ont. Men jag klarade det. Utan ordentlig mössa och med snoret rinnande längs överläppen, så visste jag inte vad jag skulle tro om dagens pass. Men det första fyra kilometrarna gick otroligt bra, samtliga var under 4 minuter i snitt och det förstod jag var väldigt ovanligt på träningspassen för mig.  Sen gick det som brukligt strax över 4 minuter, när väglaget och höjden började ändras. Den egengjorda "banan" är 9 kilometer cirka, det är något jag själv kan bestämma. Men jag springer 4,5 km och sen vänder jag, det är då det brukar bli jobbigare. Men jag tycker att det gick hyggligt på vägen hem och jag fick bra grepp ändå på asfalten idag.

När jag till slut stängde av klockan på exakt 9 kilometer, så står den på 3:58 i snitt. Det är rekord i träningssammanhang, otroligt jäkla skönt. Det var extremt oväntat, framförallt när jag började känna hunger efter 6 km. När man emellanåt tvivlar på orken och motivationen för löpning, får ett sådant här guldbesked, så njuter man. Idag är jag trots förlusten i badminton, kung återigen.

lördag 2 mars 2013

Ingen rast, ingen ro. Bara ha kul och spring som en lo?


Nu har jag till slut fått tummen ur och läst ut "42 195 m Berlin" av Gert-Åke Kegg. Om jag lite kort ska skriva vad jag tycker om boken, för vad tycker jag egentligen? Det är den första löpbaserade boken som jag läser, för jag har inte gjort det tidigare. Jag älskar Berlin, jag har varit där två gånger och vet att det är en stad som passar mig som handen i handsken med deras "fulkultur". Jag ska även springa där, dock halvamara om lite mer än 1 månad. Boken känns en hel del som inspirerande resebok om banan längs Berlins underbara gator, jag känner igen mig en del av gatorna, trots att jag inte har sprungit, utan bara varit en turist och jag myser när jag känner igen mig i hans beskrivningar. Boken blandar hans strävan efter personligt rekord med tillbakablickar kopplade till det här loppet.

Men emellanåt så trots bland alla intryck och funderingar, så känns det utdraget för att det ska bli en hel bok. Boken är på sätt och vis som mina "lopprapporter", som jag skriver. Jag tappar dock ibland intresset och taggar från och till igenom boken i stora delar. Även om jag känner igen mig, trots att jag inte sprungit en mera, så förstår jag det hela. Utsvävningarna är trots allt en del av de intryck man själv som löpare tar del utav ute på lopp, men här känns det som att det blir lite väl mycket stundtals.

Så? Vad säger vi om boken? En bok som inspirerar än till både åka till Berlin som turist och springa dess mara, som ibland har svårt att hålla ett "läshuvud" som jag i fokus. Skulle säkert vara intressant för icke-löpare, men gör bäst nytta hos löpare.



Betyget blir alltså tre löpskor av fem.




---





Det blev en innebandymatch som spelades idag också. Dagen började dock med att jag vaknade 8.47, över en halvtimme senare än vad alarmet sade. Vilket betydde att jag hade c:a 12 minuter på mig att äta en stadig frukost, hitta matchkläder och bege mig mot samlingsplatsen. Med en hel del stress, gick det bra ändå. Matchen då? Det var en tuff och jämn batalj mot ettspelande lag. Vi spelade riktigt bra i första perioden, vi utnyttjade vårt spel till max och hade ledning med 1-2. Men när matchen var slut, så hade vi förlorat med 6-3. Vi tappade ibland tålamodet och spelet emellanåt, vi hade många bra chanser och det blev inte riktigt utdelning på vårt slit. Men så kan det gå. Jag tycker själv att jag gjorde en fullgod insats och fick göra 1 assist, det var nog fjärde eller femte raka matchen med poäng för mig. Något sorts rekord är det nog?

---


Under fredagen blev det att se en basketmatch för första gången på....typ evigheter? Det blev att beskåda basketderbyt mellan Solna Vikings och 08 Stockholm. Helt okej underhållning från bägge lagen, mest underhållande var Solna Vikings karismatiske coach som manade på och gormade i hurtig kostym. Något som jag noterade var att det nästan emellanåt var äckligt disciplinerat försvarsspel från bägge lagen. Jämför man med handboll, så ställer man oftast upp längs en linje. Men i basket, så har man koll på sin gubbe och ha otrolig rörlighet. Något som man givetvis tar till sig som försvarsspelare i innebandy, ha blicken upp mot motståndaren och inte bara bollen. Egentligen självklart, men kul att se och man förstår att det ligger enorm träning bakom det.

Hur slutade matchen? Vinst för 08, som började bäst, tappade lite i mitten och tog tillbaka taktpinnen.

---

Imorgon blir det möte mot min sambo igen i badminton, det ska bli riktigt skoj och jag får hoppas att kroppen inte är alltför sargad efter innebandyn.