onsdag 30 april 2014

Nu flyr jag blixtarna

Jag har hittat tillbaka till kärnan i löpningen igen tack vare söndagens bragdinsats. Det var en ren njutning i att få komma upp på Källbrinks IP och inse att jag skulle slå ett nytt rekord. Något som faktiskt inte ens fanns på världskartan innan start och inte ens under stora delar av loppet. Det är lätt att le, när det faktiskt går såhär. I mina 7 senaste tävlingslopp har jag faktiskt slagit 5 rekord (Norrköping Indoor Games 3 km, Storängzöz 5 km, Premiärmilen 10 km, Prags halvmara och nu senast Kvantumloppet), det är helt magiskt. Uppenbarligen har all min träning som jag har utvecklat sedan förra året givit resultat mångfalt. Oerhört kul att jag själv har lyckats skapa dessa förutsättningar att lyckas. Det är inte bara löparen Andreas som når framgång, även tränaren Andreas får duscha under samma regnbågsstrålar.

Med detta kommer ett beslut. Många fans och journalister har därför försökt nå mig på alla sätt och vis, med tanke på vilken våg jag rider på nu. Så jag väljer helt enkelt att lämna landet redan imorgon för att koppla bort allt, jag får liksom inte låta framgången stiga åt huvudet. Så därför åker jag till München imorgon för att få andas ut, leva lite inkognito-liv, det kan behövas för att ladda om batterierna och göra det alla förväntar sig utav mig - att springa.

Så på återseende!


måndag 28 april 2014

Kvantumloppet 2014 - När ord och skosnören inte räcker till

Datum: 27 april 2014 Distans: 10 km Placering: 5 Tid: 35:26 (Nytt PB!)

Det är verkligen ingen hemlighet att det här loppet verkligen var osäkert in i det sista. När tävlingskalendern lades, så blev jag förvånad att båda två loppen hamnade samma helg, fast på två olika dagar. Jag hade goda erfarenheter av bägge och det fanns intresse att springa bägge, i varje fall innan tävlingskalendern lades. Jag har tre erfarenheter av att springa två lopp så nära varandra. Mitt andra lopp någonsin var HalvTolvan ute i Täby och dagen efter sprang jag Täbyloppet på 5 km, jag var både trött och sliten dagen efter. Efter sommaren sprang jag Sicklaloppet (10 km) och ett rätt så svårsprunget Sparbanksloppet (5.5 km) dagen efter. Senare den säsongen så sprang jag Solsidan Runt (5 km) tidigt och senare på eftermiddagen sprang jag Topploppet (5 km). Jag minns fortfarande vilken jäkla värk som mina lår hade när jag väl skulle starta.

Någonstans efter de här erfarenheterna så valde jag att aldrig springa två lopp när varandra. Under 2013 fanns det inte på kartan och det var av dessa erfarenheter enbart. Nu hade jag preliminärt bokat upp de här två loppen i min kalender, men precis som ni har förstått var det långt ifrån självklart. Jag hade säkert avbokat loppet rent mentalt i mitt huvud flera gånger, senaste gången var faktiskt när jag sprang Kvarnloppet under lördagen. Då hade jag återigen lovat mig själv att inte springa dagen efter...

Inför: Klockan ringde, för sjunde dagen i rad. Lite sömndrucket var jag övertygad om att det var dags att gå till jobbet. Vilket är en väldigt oskön känsla, ni som har upplevt vet vad jag menar. Det räcker med 5 dagar i veckan, men en sjunde dag på raken var verkligen så långt på spetsen man kunde gå. Jag åt min frukost, funderade hur jag kände mig. Vid middagen under lördagskvällen så började jag fantisera om min revansch, för jag var långtifrån nöjd med min prestation i Kvarnloppet. Jag var inte särskilt sugen på att springa när jag satt där vid frukostbordet, men jag gav grönt ljus att ge det ett försök.
 
Inga bok jag har varit sugen på att läsa, men den fanns där. Tecken från min löpargud uppenbarligen!
 Ett tecken så klart om något var att på väg till tåget, så låg en engelsk variant av boken "Born to run" på marken. Jag tog upp den och tittade lite, otvivelaktigt ett tecken att öka min nedåtgående motivation. Jag lade den snyggt och prydligt på handräcket. Tanken var uppenbarligen inte att jag skulle läsa den, utan det var bara ren inspiration. Där och då steg givetvis mina förväntningar för dagen. På vägen till Källbrinks IP, så gick vi upp för den tuffa backe som avslutade loppet förra året och det tyckte jag var rätt så jobbigt.

Tankarna var många, svaren var ännu så länge få!
Jag funderade var jag skulle ta den här dagen. Förra året sprang jag på 38:23, ett för tiden, helt godkänt lopp. Det var en 2-varvsbana som var rätt ospännande får jag säga, men lagom för att jag skulle vilja återvända. Jag dök upp och efteranmälde mig, satte mig på läktaren för att få vila och känna kraften börja flöda inom mig. Dessutom är det alltid bra att få skita ur nervositeten som vanligt innan loppet.

Så här taggad var jag med lite mer än en halvtimme innan start!

Uppvärmningen kändes helt klart bättre än vad den gjorde under dagen innan, jag hade mera energi idag. Inte jättemycket, men tillräckligt för att jag ska känna att kan göra ett bra lopp. Jag var mest orolig att jag skulle få mjölksyra ganska omgående, med tanke på att jag hade kört för fullt mindre än 24 timmar innan. Efter att ha värmt upp och druckit tillräckligt med vatten, så ställde jag mig bredvid idrottsplatsen. Informationen som gick ut var att banan var helt förändrad, det var bara 1 varv och den jobbiga backe som jag haft framför mig var borta. Sjysst, tänkte jag. Då är det bara att tuta och köra.
 
"När fan ska vi köra egentligen? Jag har en tid att passa"
 Under: Jag hände på ganska bra i början. Jag var lite orolig att det var jag som behövde dra i det här loppet, det hade dragit ner min fart en del. Men jag hade 3 stycken som stack iväg ganska fort och jag kunde ha dem inom synhåll. Första kilometern var absolut inga konstigheter med på banan, utan den passerade på låga 3:03. Oroligheten att jag skulle få det tungt i låren fanns inte där i början och det fick min tuppkam att växa lite. Skulle allt gå vägen, så hade vi en 36-tid att sikta mot.
 
 

Ungefär vid 3 kilometer så gick mitt ena skosnöre upp, det var som i slow motion som jag såg hur det gick upp. Det blev liksom i flera etapper och jag började fasa för alla möjliga dåliga scenarion som kunde uppstå. Samtidigt så hade den som låg bakom mig, sprungit förbi och passerat mig sedan länge. Det är det som är både trevligt och mindre trevligt med ett mindre lopp förresten. Det är inte mycket folk runtomkring än, så du får i mångt och mycket "torrlöpa", alltså vara helt själv. Svårt att hitta ett högt tempo som motiverar dig. Men på den positiva sidan, så ser jag det som ett av mina härliga träningspass och sen får jag fin natur att kika på samtidigt.
 
En löparbekant som fick vara funktionär dagen till ära tog den här bilden precis innan lerskiten kom!
 Innan loppet hade gått av stapeln så varnade man att vid runt 4 kilometer att det skulle vara lite "knixigt" och lerigt. Jo, man tackar. Det var helt galet "knixigt" och fullt med mycket lera, samtidigt som jag hade en sko som var osnörad. Jag var helt övertygad om att den skulle fastna där och jag hade blivit tvungen att få sätta på och knyta igen. Men den klarade sig. Det som många har skrivit om just den här modellen (Adidas Supernova Sequence 6) är att den kan sitta rätt hårt över foten. Jag gillar det, i det här fallet så var det nog min räddning att den enda kunde var stabil trots att skosnörena fladdrade omkring helt okontrollerat. Inte nog med detta även "ledarmopedisten" fastnade i alla knixighet och jag fick ett tag ligga före i skogen.

Väl ute från skogen, så var det bara att löpa på och jag hade en tid på runt 17:24 vid 5 km. Vilket betyder att jag redan nu var snabbare än gårdagens lopp som var just på 5 km. När det var andra halvan av loppet kvar, så tyckte jag att jag gick ner mig ganska mycket. Eftersom jag löpte mycket för mig själv, hade det inte varit för funktionärerna som fanns vid sidan av banan, så ett leende från mig varit totalt uteslutet. Tack vare all fina natur, så fick jag passa på att njuta och det är inte så ofta det händer. När jag väl sprang in i skogen för en sista gång, då det var mindre än 1 km kvar av loppet. Så började det gå upp för mig att jag började få möjligheter att få springa under 36 för andra gången.
 
Jag tror att de som inte har sysslat med löpning, vet hur skönt den där målrakan är egentligen!
 Jag sprang upp på Källbrinks IP och inget slår när det bara återstår några hundra meter kvar, samt att du får springa på en löparbana in mot mål. Jag förstår att nu har jag alla möjligheter i världen att slå mitt rekord. Det var aldrig tanken med loppet, men det är bara att fullkomligt att njuta av detta och springa in i det sista. 

Efter: Jag ler otroligt mycket inombords, det är en fantastik bragd och världsrekordbäst. Att få sätta nytt rekord på milen var helt klart inte på världskartan, inte ens det här loppet var egentligen på "världskarten". Men någonstans blev det så och jag är oerhört stolt att jag gav mig den här chansen att få springa det här fina loppet. Det var betydligt roligare att springa det här banan, än förra årets. Givetvis blir det mycket enklare att skriva det med tanke på att jag slog nytt rekord. Inte nog med det, så fick jag även en mjölkskummare tack vare av min prislapp. Förra året blev det två pizzatallrikar. Det här jag uppenbarligen finner köksbestyren.

Vad är jag gladast över - nytt rekord eller ny mjölkskummare?
uuuuPå vägen hem, så kan jag inte sluta tänka på vilken vinnarskalle jag visar på ännu en gång. Jag är övertygad om att min "mellanmjölksdag" under dagen innan gjorde verkligen sitt till för att öka motivationen, att få en revansch den här helgen som hette duga. Väl hemma, så finns det absolut ingenting konstruktivt som görs. Jag bara njuter. Jag har all anledning att göra det. Det här inte är sant, inte på riktigt, men ändå så gör jag det. Ännu en gång. Det blir bra så!

En gammal bekant dök upp efter lång skada. 2:a på den korta sträckan. Välkommen tillbaka in i spelet, säger jag!


söndag 27 april 2014

Kvarnloppet 2014 - Mellanmjölkens zon

Datum: 26 april 2014 Distans: 5 km Placering: 5 Tid: 17:31

Jag tror att mycket av det jag har jag känt inför det här loppet har gått in ifall man har gått in i loppet. Rekord har slagits på löpande band de senaste månaderna, 3 km inomhus, 5 km inomhus, 10 km utomhus och halvmaran utomhus. Jag har fått mycket härliga belöningar på relativt kort tid, det är tack vare än ännu mera fokuserad träning. Det har blivit mycket mängd (mycket för helmarans skull) samt filat mycket på själv passens mål. Det har givit mycket givande resultat och jag är glad att jag kan ta detta till nästa nivå helt enkelt. Jag tror att det är lätt att stagnera ifall man inte förnyar sig själv, men min vinnarskalle och vilja att utvecklas har fortsätt ta mig längre.

All den här hypersnabba utvecklingen den senaste tiden har också som ni har läst, gett min "mentala tank" tillfälligt soppatorsk. Jag har haft stora svårigheter att motivera mig själv att se fram emot ett 5 km-lopp, trots att alla fansen skulle vänta på mig i Jakobsberg. Jag ställde dock klockan för uppgång på lördagen och lät huvudet styra kosan för dagen.

Inför: Klockan ringde och jag steg upp. Jag kan inte påstå att jag kände mig jättesugen, men med tanke på hur det har sett ut på slutet, så hade jag inte tänkt att sprudla utav energi den här gången. Jag åt min frukost utan konstigheter. Sen var det dags att ta sig till Jakobsberg. Någonstans längs vägen så brukar ibland idéer och motivation att byggas upp, men det fanns ingen tillstymmelse till detta. Otroligt lovande, eller inte.

Mitt mål för dagen? Inte ha något mål alls egentligen!
 Väl på plats, så kändes allting igen. Jakobsberg kanske inte är Prag, men jag gillar känslan att närma mig ett mindre lopp och framförallt den känslan av att jag har varit här tidigare och trivs på något sätt. Jag hämtar ut nummerlappen och kostnaden är värd att nämnas, 100 kr ifall du har anmält dig innan och det är en väldigt låg siffra. Det kan man helt klart leva med. Jag tar och springer iväg för att värma upp, jag känner mig inte alls på hugget och jag har inte det där klippet i benen. Jag gör dock mitt bästa för att låtsas peppa igång mig själv. Att slå förra årets tid (17:56)

Väl på startlinjen, så är det inte alltför många bekanta som är med i loppet. Däremot är det trots allt en del löpare och publik. Jag kan tänka mig att de flesta ser det som en stor ära att få delta i samma lopp som bäste nordbo i Prags halvmara. Nu var det dags att lägga alla tankar på hyllan, det var bara att skubba iväg.

Åh, jag är så taggad nu!
 Under: Jag får en oerhörd fart i början, någonstans tänkte jag att det kanske inte var så tokigt att springa. Jag var i förarsätet ett tag och jag jagade "ledarcykeln" en stund. Jag får en liten boost av att känna mig lite före alla andra, men vid 1 kilometer så är det inte mycket att snacka om. Då blir jag passerad utav duktiga löpare och det blir tydligt att jag inte kommer att vinna loppet idag. Dessutom känner jag hur jag egentligen aldrig lyfter efter den första kilometern.


Första kilometern var loppets bästa utan tvekan!
 Minnet från förra året var att det var en relativt lätt bana, men minnet lurade mig lite där. Det går upp och det går ner, eftersom benen inte sprudlar av energi, så känner jag att tappar sekund efter sekund. Det blir lite väl svårt att sätta in i paritet med Prags halvmara, denna underbara stad med mycket publik till detta lopp då jag springer mycket själv utan publik längs med banan. Däremot är jag rätt så övertygad att det fanns många "fönstertittare" som satt inne i sina stugor och ville få en glimt av mig. Under loppet har jag däremot känt att jag inte kommer att ge Kvantumloppet dagen ett försök, det känns alldeles för långt borta från att det ska bli verkligt. 


När det återstår en kilometer kvar, så förstod jag att springa under 17 minuter inte var aktuellt. Inte för att jag rent mentalt hade ställt in mig på det, men att få ett kvitto på att så var fallet, känns inte så kul. Jag är glad när jag närmar mig där banan delar sig, där 5 km springer mot mål och 10 km springer in på sitt andra varv, att jag slipper springa så mycket mer. Det är närmast plågsamt att vara likgiltig inför detta lopp. När jag kommer i mål, så är jag en smula besviken ändå, trots låga förväntningar.

Nu är det snart över, tack och lov!

 Efter: Jag sprang in på 17:31, vilket betyder att det är den fjärde snabbaste 5 km-tiden någonsin. Trots att jag hade ställt in mig på att jag inte skulle slå något rekord idag, så kan jag känna att jag vill åtminstone vara ner på 17.1X-tid eller i värsta fall 17.2X-tid. Men det är bara att gilla läget helt enkelt. Även jag måste få ha en dålig dag och att på en dålig dag springa in på den här tiden och komma på en femteplats, det får anses som godkänt.

Alltid gott att få slurka lite vatten, finns inget godare ibland!
Dagen slutar inte i moll egentligen. Utan senare firar jag 8-årsdag tillsammans med min fästmö, så det blir att äta gott i Hammarby sjöstad. Där och då, bestämmer jag mig att återigen ta upp tanken att ge Kvantumloppet dagen efter ett försök. Efter en riktig grymt och inte billig entrecote, så avnjuter jag en 11-kronorsglass från GB hemma. Ibland måste man få njuta, men om jag faktiskt sprang Kvantumloppet idag eller inte, får ni se imorgon...

Kan det här vara något för en eventuell dagen efter-lopp?


fredag 25 april 2014

Från den stora arenan till folkhemmet

Jag ska inte ljuga, jag har inte sett fram emot det här loppet. Inte så mycket. Det har gått snart tre veckor sen min egna bragd i Prags halvmara. Fantastisk stad, underbar publik och perfekta förutsättningar. Allt som jag hade drömt om, slog in och lite till. De 2 första loppen slog jag alltså nya och fina rekord på milen och halvmaran. Det på något sätt fick mig att bli nöjd. Jag blir alltså sällan nöjd, utan bara tillfreds och siktar på nya mål omedelbart. Sådär är något egentligen något nytt för mig, att jag har tagit detta "felsteg". Vilket har fått min "mentala tank" att vara tom och att flera pass har känts otroligt intetsägande för mig, då dels att nästa lopp skulle tre veckor framåt och att det här loppet kanske inte är det jag sett mest fram emot. Jag har fanimej blivit för självgod helt enkelt.

Däremot har jag lyckats prångla in två långpass (32 och 35 km) med målet att orka med min maradebut senare i vår. Under annandag påsk sprang jag ett svettigt och bra intervallpass på idrottsplatsen 10 minuters löpning från där jag bor. Igår blev det snabba puckar, då jag kom hem från jobbet och behövde klämma in ett pass mellan jobb och styrelsemöte senare på kvällen. Det blev 16 km på tiden 1:05:49 (4:06/km i snitt), det är jag mer än nöjd med, med tanke på att jag hade sovit riktigt illa kvällen innan.

Så, vad är det för lopp som har dragit ner motorn i mig? Det är Kvarnloppet, 5 kilometer ute i Jakobsberg. Från stora mäktiga Prag till Jakobsberg, inget ont om "Jakan", men det är svårt för en högprofilerad löpare som mig med horder av internationella fans i en underbar stad. Däremot så är det viktigt för mig att göra allt för de lokala fans som kommer att ta sig ut imorgon. För det är ett trevligt lopp, jag bara måste ladda om ordentligt inför morgondagen. Ha fokus. Målet är enkelt, spring snabbare än förra årets lopp på 17:56. Det ska inte vara omöjligt, inte alls. Det är faktiskt säsongspremiär utomhus på 5 kilometer, min favoritdistans. Banan minns jag som helt okej och det är alltid trevligt att få åka till platser som du inte brukar vara på och få springa lite.

Så imorgon när jag står på startlinjen på förmiddagen, så kommer jag att älska att vara tillbaka under tävlingens piska. Jag lovar.

onsdag 23 april 2014

En pissbra dag

Löppass kan vara ganska roliga ibland. Även om jag för det mesta hatar de flesta passen som jag springer. Men vissa pass kan faktiskt få en att verkligen tänka till om livet, jobbet och löpning, allt i stort sett. Ibland tänker jag vad jag ska skriva i bloggen. För 2 veckor sedan hade jag ett pass som jag aldrig kommer att glömma. Jag var nämligen riktigt nödig, jag märkte först efter 1 kilometer och jag kände någonstans att jag behövde pissa. Men eftersom jag hade 19 kilometer kvar på mitt härliga skogspass, så kände jag absolut inte för att stoppa klockan och dra en stråle. De senaste två gångerna jag har stannat klockan under ett pass är när det var löparmage deluxe, då fanns det inget val riktigt.

Det är inte första gången det drabbar mig att jag behöver pissa, men envis som jag är, så kör jag ändå på i 19 kilometer till. Jag tryckte på lite extra under passets gång, antagligen för att jag hade bråttom att lätta på trycket. Det låter sunt, att gasa på lite extra för att lätta på trycket. Måste man, så måste man.

Allt det här får mig att fundera på vad man egentligen får genomlida för löpningens skull. Sedan jag började med löpningen för mindre än 2 år sedan, så har det gått från att vara inte så prioriterad till att den nästan har högst prioritering. Belöningarna är många. Jag mår bättre som människa, jag är friskare, jag får arbeta med olika mål, jag driver en blogg och jag får åka till platser jag inte hade befunnit på annars. Då kan det väl värt att hålla sig i 19 kilometer, eller har jag fel?

söndag 20 april 2014

Enkel matematik för en idiot!

32+3 = 35

De flesta avskyr nog de här riktiga långa långpassen. Okej, det finns de som kör ultrapass och gud vet vad. Men det har sedan länge kopplat ur den där mekanismen för förståndigt tänkande. För oss "dödliga" och som helt plötsligt tar sikte på en mara, så är det något helt annat. Vi vill vara förberedda om att man kan klara den hyggligt. Därför är de här riktiga långpassen väldigt viktiga. Det började med att jag sprang mer än 2 mil och sedan helt plötsligt någon gång hade jag sprungit 25 km (med en löparmagepaus lagom mitt där i vill jag minnas). För en månad sedan sprang jag mitt första 3-milapass, då hade jag sprungit nästan 2 mil dagen innan och det mitt femte och sista pass på min mängdrekordvecka (83 km). Jag kan inte påstå att det var särskilt kul att springa passet, men att jag var väldigt stolt över mig själv och det var viktigt att flytta fram mina mentala gränser för mig själv.

Sedan blev det tävlingspremiär ute, två lopp - ett milslopp på Djurgården och en halvmara i Prag. 2 sjukt fina rekord blev det på dessa. Veckan efter den där magiska halvmaran i Prag, blev det 8 nya mil och då sprang jag mitt längsta pass igen - 32 kilometer. Jag var så fruktansvärt otaggad innan som vanligt, inför längre pass och att jag skulle springa längre än någonsin var lite smått skrämmande. Bara lite mer än 10 km kvar till maradistans helt enkelt. Igår var det dags igen. Med stor ångest, så hade jag extrema svårigheter att acceptera att jag skulle ut och springa ytterligare ett långpass. Uppvärmningen och förstakilometern är väldigt tunga, många negativa tankar brukar flöda i mitt huvud och jag är övertygad att min mentala tank är fullständigt slut innan passet knappt påbörjat. Men när jag har tagit mig förbi 3 kilometer, så är det inte mycket att fundera på, utan nu är det bara att köra.

Jag har två gel med mig, två som jag aldrig har testat tidigare. Äckliga som bara den och har en konsistens som får en att egentligen vilja spotta ut allt vid intag. Jag tuffar på som ingenting har hänt, efter en halvmara, så har jag 14 km kvar. Redan nu inser jag att det är nu som agnarna skiljs från vetet, det är nu jag fortsätter bygga upp min mentala styrka. Min längtan efter en redigt go påskmiddag står på menyn och det finns inga tankar att bryta nu. Jag har egentligen inte bestämt mig 
för hur snabbt passet får vara, utan det är mer för att känna på en längre sträcka och låta pannben växa. Det känns som att varje kilometer ger mig ett ytterligare tetrisblock att bygga min pannben större. 35 kilometer är en jäkla sträcka och att springa ute utan att stanna i 2:40:51 (4:36/km i snitt) är helt sjukligt. Nytt längdrekord återigen. Grattis till mig själv. Trots att jag försökte hålla modet uppe, så hade jag redan mentalt lovat mig själv att jag skulle sluta med löpning efter det här passet. Det spelar ingen roll vad jag tycker, jag kommer springa imorgon igen. 



fredag 18 april 2014

Livet efter 32 km eller nu är det påsk!





Jag hade en otroligt värk efter att ha pushat mina gränser ytterligare. Jag hade sprungit 32 km, 2 km längre än mitt längsta pass dittills. Både under måndagen och tisdagen, så fick jag känna på att jag levde eller i varje fall mina lår fick känna på att de fanns. Under onsdagen var det tänkt att nästa pass skulle gå av stapeln. Trots att jag kände att värken fortfarande satt i, så fanns det ingen tid att tycka synd om sig själv. Den här gången var det dags att se ifall jag fortfarande hade "klippet" i steget fortfarande. Det skulle bli den klassiska asfaltstian och det är meningen att det ska gå hyggligt snabbt. Det var absolut inga konstigheter då jag bar mig iväg, trots att jag fick gny i stort sett varje steg, så var det ingen fara på min snabbhet uppenbarligen. Det blev 38:49 och snittiden 3:53/km i snitt. Det är jag mer än nöjd med, med tanke på hur sega mina lår var att komma igång.

Dagen efter, alltså igår, var det dags återigen för att springa. Det var inte direkt så att mina lår hade återhämtat sig än, men det var bara att gilla läget. Det var dags för ett 2-milapass ut i skogen. Målet var under 4:20/km i snitt och bara att få njuta lite. Som jag skrev i ett inlägg rätt så nyligen, så har min "mentala tank" varit nästintill tom. Jag har så smått börjat bygga upp den lite, steg för steg. Den är inte där, den var innan Premiärmilen och halvmaran i Prag, men jag har är på rätt väg känns det som. Det är i sådana här stunder jag undrar hur i helvete elitlöparna orkar mala på, vecka in och vecka ut, utan tillsynes problem. De har säkert sin mentala tank som måste fyllas på. Men ändå, det är helt galet.

Passet blev hyggligt. 20 km1:25:51 (4:17/km i snitt).  Jag kände mig inte alls lika pigg som jag borde, men eftersom jag hade klarat mitt mål för dagen så var det helt enkelt synd att klaga. Idag har jag inte gjort någonting, överhuvudtaget. Den totala vilodagen. Jag skäms nästan, men det är faktiskt ganska skönt att inte ha någonting planerat. Imorgon blir det andra bullar. Påskmiddag och långpass. Jag undrar vilket som jag längtar mest efter?


tisdag 15 april 2014

Tack, min gamle vän Jens!


Ibland försöker jag verkligen vara duktig. Lägga fram alla löparkläder, ladda klockan och tanka ipoden full med nya podcasts. Det där gäller egentligen överlag med mig, att hela tiden vara steget före och minimera frustration i vardagen. I torsdags i förra veckan så kom den där frustrationen tiofalt att slå mig i ansiktet med en fet höger. Jag hade inte förberett mig, ingenting var där det skulle vara. Tröjan var någonstans, understället på en annan plats, klockan inte ladda, ipoden kvar på jobbet, kepsen var under soffan och mina hörlurar åt helvete. Det här känns nog igen hos många och jag vet exakt vad som kommer att hända när flera frustrationsmoment staplas ovanpå varandra. Jag gormar högt, springer runt som en dåre hemma och skrämmer slag på katterna. Det är som att jag förvandlas till Hulken. Förutom att jag är ganska liten och fortfarande rätt så blek.

Då fanns han där, Jens! Han är en mycket gammal väl, jag vet inte hur länge jag har känt han. Men det är en lång tid. Han har varit bortglömd länge och mitt i all frustration, när jag hittar pryl för pryl. För när jag ska ut och köra 20 km i skogen efter jobbet, så vill jag inte ha något tjafs egentligen. Det är på't med prylarna och sen ut och köra. Jag behövde inte ens prata med Jens, han förstod precis vad jag ville när han såg mig. Har vi inte alla en vän, som trots att du inte har sett han på evigheter, bara hoppas att han har det bra och nästa gång du ser han, att ni kanske har det trevligt tillsammans? Precis som jag och Jens.

Jens är den som räddar den där torsdagskvällen från att gå helt åt helvete. Jag springer ut och har ett jäkla bra pass, Jens peppar mig till det där lilla extra. Jag kan inte komma ifrån att jag trodde att det skulle bli ett mellanmjölkspass, men det blev ett riktigt bra pass trots allt. Jens förmedlar samma saker som han gjorde, typ 10 år sedan och jag har märkt att jag har saknat en del av hans egenheter. Han är inte som någon annan jag känner. Han är ganska oskuldsfull, när han är så blek och han är mer gammalmodig. Något jag alltid har uppskattat han för. Han är ganska len och jag kan inte sluta le när jag tänker på alla fina minnen vi delar tillsammans. När vi väl skiljs åt, så lovar jag att jag kommer att träffa han lite oftare i framtiden.









Han är lite blyg, men här är en bild när Jens ligger ner och poserar!



söndag 13 april 2014

Jag känner mig tom


 

Efter en succéfylld start på säsongen med två nya fantastiska rekord på milen och halvmaran, så kommer det en dipp efter detta. Trots att jag hade sprungit en halvmara på rekordtid, så fanns det ingen vila som väntade veckan som skulle komma. Jag hade nämligen planerat in fyra nya pass. Första passet var det "lättaste" och skulle vara min klassiska och snabba asfaltstia. Men jag hade så svårt att motivera mig överhuvudtaget att springa, mer än någonsin. Nästan så att jag kände ångest. Det kändes som att jag hade gjort "mitt", jag hade ganska så oväntat slagit två rekord som jag hade velat slå ett bra tag nu. Det var inte alls "meningen" att det skulle bli i min två första lopp för säsongen, men såväl ett härligt kvitto på all den träning jag har lagt ner under vintern.

Jag hade en sådan avsmak för att skutta ut och springa, närmaste mål är ett kort lopp i Jakobsberg. Från den stora scenen i Prag, med alla härliga fans till en betydligt mer småskaligare variant ute i Jakan. Med andra ord svårt att finna kraft i detta. Jag hade faktiskt en stor lust att helt enkelt ställa i veckan i jakten på ny kraft och korrigera mig tillbaka på rätt väg. Men jag tog mig i kragen redan på vägen hem från jobbet och skulle ändå göra mitt pass så bra det bara gick. Jag skulle köra ett lugnt återställningspass med 4:20 i snitt, men som de flesta vet, så har jag svårt för att ta det lugnt. Därför blev det 39:46 (3:59/km i snitt) på 10 km. Mer än nöjd och lite mer kraft fick jag utav detta.

Nästa pass för veckan var under torsdagen och jag skulle köra 20 km i skogen direkt efter jobbet. Det gick rätt hyggligt där med, får jag säga. Tiden 1:23:22 (4:10/km i snitt). Fredagen ägnades åt kroppsövningar, för jag visste vad som väntade under helgen. Nämligen två pass. Varav ett skulle vara det längsta hittills. Under lördagen sprangs 18 km i skogen, med mycket lite energi och engagemang på 1:16:51 (4:16/km i snitt). Inget jag behöver skämmas för. I kombination att jag inte hade så mycket ork och att jag hade karriärens längsta pass hittills framför mig, så bävade jag rätt mycket. Att jag ens hade lusten att springa de här passen, trots att min mentala tank var tämligen låg, var imponerande i sig.

Så idag, vaknade jag och gjorde absolut ingenting. Jag som alltid brukar göra något av olika slag, men idag var det verkligen de sista timmarna innan "domen". Att få springa 32 km i skogen, jag visste att mycket slit väntade mig runt hörnet. Målet var under 4:30/km i snitt och jag skulle vara nöjd. Passet sprangs på 2:22:11, vilket gav i snitt 4:27/km i snitt. Mycket glad över detta, vilket betydde att jag hade varit ute längre än de som vann Londonmaran (2:04) idag, sug på den ni. Helt jävla förstörd var jag efteråt, mina lår kändes totalt sönderkrossade och rent mentalt, jadu, då var jag inte med i matchen. Just halvtimmen efter, så kände jag att jag var mer än tom i huvudet och ville bara sluta med löpning. Kanske ändå ta upp den där fågelskådarkarriären som lurar bakom hörnet. Icke, sa nicke. Efter den där jobbiga halvtimmen, så började att njuta av att sprungit mitt längsta pass hittills. Ännu ett rekord och jag hade sprungit 8 mil den här veckan, med riktigt bra resultat och det är alltså veckan efter min rekordhalvmara.

Jag har inte än fyllt min mentala tank och motivation för kommande lopp, men den är inte lika tom som den var tidigare inför mitt första pass den här veckan. Jag vet att många löpare upplever detta, framförallt när man kanske bara springa lopp 4-5 per säsong och verkar satsar allt för dessa. Hur tom man kan känna sig. Men nu då?, är en tanke som slår en. Hur går jag vidare två vansinnigt snygga rekord, det är bara att fortsätta springa oavsett om det är kul eller inte. Det var inte kul den här veckan, men nu börjar jag le igen och har två dagars uppehåll. Det ska bli skönt, kanske fyller jag på min mentala tank lite till innan nästa pass?

lördag 12 april 2014

Prag Halvmarathon 2014 - När sagan har ett lyckligt slut del 2 av 2


Datum: 5 april 2014 Distans:
21.098 km Placering: 87 Tid: 1:18:45 (Nytt PB!)

Kom ihåg: De tre första och tre sista stegen är de härligaste!
Under: Det var så härligt att äntligen få flyga iväg från boet. Jag ska inte sticka under stolen med att jag hade sett fram emot det här loppet längre, visualiserat detta i mitt huvud under många långpass. Att äntligen få vara ute och springa i Prag. Det var som väntat lite trångt i början, men jag fick ganska bra koll på läget och tack vare publikens jubel, så var det inget snack om saken att jag var fylld utav energi. I öronen (Ja, många dissar helt hörlurar under lopp, inte jag dock) så hade jag återigen istället för musik, en spelpodcast i lurarna. Kan verkligen ett par människor som pratar i ett lågt tempo vara en bidragande orsak återigen i ett lopp? För trött på att springa med samma musiklista om och om igen, är ingen hemlighet.
Jag älskar Prag. Jag älskar att springa. Odödlig kombo!
Det var härligt att få springa längs vägarna, där man själv har gått och njutit längs Moldaus vackra vattendrag. Jag hade även på mig bandet för 1:20 på armen, tittade på den jämt och ständigt ifall jag skulle ha en möjlighet idag att slåss om dessa tider. Jag tog inte i för kung och fosterland, en halvmara är lite klurig. Du kan inte gå ut för fullt, som du gör på en mil, men samtidigt lämnar det inte alls för mycket för "vilopauser" under loppets gång. Jag lyckas ändock hålla ett jämnt tempo på 18:01 under de 5 första km och det var nästan 1 minut under tilltänkt tid. Kroppen kändes bra än så länge.



Något som jag faktiskt hade gått oroat mig för under en längre tid, var faktiskt fyra saker under det här loppet som skulle kunna stoppa mig.

1. Hälsenan (Uppvärmningen kändes inte lovande, men när som helst så kunde den spricka upp igen)
2. Mjölksyran (En av de jobbigaste sakerna är när mjölksyran fyller upp dina lår, då finns det inte mycket att göra åt saken)
3. Illamåendet (När illamåendet slår till, är inte spyan långt ifrån och jag har Premiärmilens sista kilometer färskt i minnet)
4. Krampen (Under 3 av 4 halvmaror, så har jag krampat i vaderna mot slutet. Äckligt oskön känsla, men då hade jag inte heller varit särskilt tränad för halvmaran)

Alla timmar och mil jag har tränat för detta, spelas nu i en härlig symfoni!
 Någonstans efter 5 km, så fortsatte jag att finna ro och lufsa på i ett bra tempo. Kroppen kändes okej. Vyerna varierade från stora folkmassor i inspirerade miljöer till tråkigt ytterområden som inte gav mig något. Men känslan att få springa i ett lopp med många människor känns helt underbart. När 10 kilometer hade passerats och jag hade fått se mina närmaste supporters i folkmassan, så visade jag klart och tydligt att jag fortfarande var i bra form. Jag passerade milen på 37 blankt. Imponerande, trots att jag inte tog i alltför hårt. Jag kom över på andra sidan av Prag, folket började bli glesare steg för steg. Om jag jämför med tidigare halvmaror, var att jag tänkte helt annorlunda kring hur jag lade upp loppet rent mentalt. Tidigare hade jag lagt upp halvmarorna i tre block. 0-7 km, 7-14 km och 14-21 km. Jag minns mycket väl att det var rätt tufft mentalt, men nu tog jag helt enkelt kilometer för kilometer, tittade på mitt band och jag såg att jag fortfarande låg väldigt bra till. 

Jag kände mig fullständigt i absolut topptrim!
 Jag kände mig inte alls stressad eller uttråkad, det var rätt trevligt att bara få springa. Jag tyckte det var rogivande att bara få njuta kilometer för kilometer, det var en helt ny strategi. Kanske var det för att jag kände mig stark i min övertygelse om att jag var bra tränad och att jag hade goda möjligheter att slå nytt PB. Oavsett så hade jag stark oro att någon utav de fyra uppräknade punkterna skulle förstöra för mig, det bara skulle hända antog jag. Med mig hade jag en gel (i ett lopp för första gången), så som jag sipprade på försiktigt efter milen. Jag vet inte hur mycket det hjälpte, men jag är övertygad att om det hade en liten del i detta helt klart. Ett minus som är värt att räkna upp är de gånger vi var tvungna att springa på kullersten, inte nog med asfalten drog ur stumheten i benen, men kullersten var ännu värre. Så därför var jag väldigt glad att de partierna var smått.

Inga problem, det här fixar vi. Med slottet i bakgrunden. (Bilderna kommer att köpas loss inom kort)
 Jag var otroligt kladdig överallt av gelen. Fingrarna, armarna, klockan, benen och tröjan. Överallt, men ingenting skulle stoppa mig från att ånga på. Vid 15 kilometer var det 55:54 och fortfarande under 1:20-chans. Värt att notera var att jag drack ganska lite vatten vid stationerna, ingen energidryck alls. Mest tog jag en liten klunk vatten och slängde vattnet i fejset, få njuta av friska vindar som piskade upp ansiktet. När vi väl var på den första sidan igen av Prag, så kände jag loppet kanske skulle gå vägen och alla mina bekymmer inte skulle inträffa. Även när jag passerade en tunnel, så hoppade GPS-klockan ur, men till min stora överraskning så lade klockan på den distans som hade försvunnit och var helt perfekt. Mycket trevliga nyheter, bra där, TomTom. 

Några få kilometer kvar och jag kände mig fruktansvärt överlägsen i kropp och knopp. Jag skulle ta det där sub 1:20-tiden. Publiken, ja, hela världen bar mig fram nu. När det återstod lite mer än 1 kilometer, så såg jag till min glädje att jag hade möjligheter att springa in på en 1:18-tid och jag tog i allt vad jag hade över sista bron, där jag återigen såg min familj som nog såg vilken stolthet jag bar fram mig själv och jag kan aldrig beskriva tillräckligt när jag sprang över mållinjen. Det är det här som gör all löpning värd och jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket, när jag passerade mål och inte kunde hålla ett fnissade leende stången.

Efter: Kort efter målpassering, så fortsatte jag att gå. Tog någon banan, någon goodie bag där och en väldigt fin medalj. En sak som drog mina ögon var hur många apelsinklyftor som var uppskurna. Jag funderade på hur många som behövdes för att skära upp alla dem. Dessutom fanns det en del sockerbitar i skålar, jag tog en sockerbit och sög på den väldigt njutfullt. Jag mindes tillbaka 10 år sedan när jag var närmast beroende av att suga på sockerbitar i tid och otid.



Jag gick med långsamma och lufsande steg ut ur målområdet, passerade stängslen och släpptes ut i världen. Jag väntade en bra tid på familjen, men jag såg inte dem och jag lyckades få låna två olika främlingarnas telefoner och kontakta min familj. Efter mycket om och men, så kunde jag återförenas och trots att det nästan hade gått en timme sedan målgång, så fanns fortfarande många löpare nära målgång och kämpade hårt. För varje minut som gick, så växte min tuppkam och hur nöjd jag var med min insats. Jag hade fullständigt slakat mitt forna halvmara-rekord. 

Jag är kungen. Inget snack om saken! Jag har förgyllt dagen för mina fans, nu förgyller fansen min dag!
 Sedan tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet (har jag skrivit hur mysigt jag tycker om att åka spårvagnar i Prag?). Väl tillbaka vid hotellet, så var det någon sorts parad med massvis med människor. Med någon kungaliknande figur och jag antog att mina utländska fans hade satt upp den härliga parad till min ära, helt magiskt var det. Den duschen som jag tog på hotellrummet, var kanske den allra bästa och jag bara lät det skållheta vattnet få känna på mig framgångsrika kropp som hade slitit hårt. Jag stod och tänkte på hur alla förutsättningar för loppet var på absolut toppnivå. Vädret var inte för soligt, inte för kallt. Banan var perfekt och jag hade tränat riktigt bra och inget av det jag var bekymrad över, inträffade.



Dagen efter, så köpte jag en hatt för första gången i mitt liv, som jag hade spanat in dagen innan. Jag fick helt enkelt lyfta på hatten för mig själv (Eller hur, Staffan?). Dessutom var det riktigt gott att äta det lokala mumsiga bakverket Trdelnik (Internet kallat för en "Trulle), mycket god. Åker man ner till Prag, så ska avnjutas rykande het. Kan det bli en bättre belöning efter ett fantastiskt halvmara-rekord än att glida runt i sin favoritstad Prag? Min saga den här gången hade ett lyckligt slut. Det bästa med den här sagan, är att den är sann. Jag lovar.

Hatten av för denna vinnande selfie!



onsdag 9 april 2014

Prag Halvmarathon 2014 - När sagan har ett lyckligt slut del 1 av 2

Datum: 5 april 2014 Distans: 21.098 km Placering: 87 Tid: 1:18:45 (Nytt PB!)

Tiden går så fort, det kan jag inte komma ifrån. Redan i oktober förra året bokade jag resan ner till Prag. Tankarna hade väckts långt innan dess. Som en tradition har jag och min flickvän åkt ner till Prag en gång om året, vi hade varit där sex gånger tidigare och vi hade inga betänkligheter kring att bryta den trenden. Däremot så var jag medveten sedan Berlins halvmara, att Prags dito gick ungefär samtidigt, någonstans i april och det är då vi har åkt till Prag för att få njuta. En idé om att kombinera både en härlig tripp till Prag med att springa, sagt och gjort, lyckades jag mixtra och trixa för att få ihop alla delar.
 
Det som egentligen inte var allvarligt, blev seriöst ganska fort. Jag och min flickvän har aldrig åkt tillsammans med mina föräldrar någonstans och vi skulle tycka att det hade varit jättekul att få visa de våra drömmars stad. Till slut blev det så också, att vi fick med de på tåget. Allt medan jag fick tänka mig tillbaka hur det var när jag senast sprang en halvmara. Det var nämligen Stockholms halvmara i mitten av september. Då hade jag en tuff period, där jag hade varit rätt så krasslig och sprungit en del hårda 5 km-lopp, samtidigt som jag inte hade tränat tillräckligt för halvmaran och det hade jag inte gjort på de 3 föregående halvmarorna heller. Även om jag stapplade i mål på 1:22:06 och det var nytt rekord med nästan 2 minuter, så var jag inte helt nöjd egentligen. Jag hade hoppats på mer och vissa utav mina läsare hade samma känsla, när de fick tippa min tid i en tävling.

Hela vintersäsongen ägnades åt att dels vara redo för de korta 3000-metersloppen inomhus samtidigt som jag började bygga mer mängd och än mer kvalitet i mina pass. Det fanns inte en endaste vecka under vintern som jag avstod från att springa ute, utan det var fokuserade pass i stort sett hela tiden. Jag sprang på annandag jul, nyårsdagen och gud vet vad, när jag inte sprang egentligen. Julafton var egentligen hederlig och någon gång får man faktiskt poängtera att saker och ting är heliga. Nu slog jag ganska så oväntat nytt milrekord i slutet av mars på Premiärmilen (35:48). Så vad skulle den här nya "härliga träningen" ta mig egentligen, när jag hade Prag som destination?

Inför: När vi bokade flighterna, så skulle vi åka sent på förmiddagen och det tyckte jag var perfekt. Det skulle bara vara att komma till hotellrummet hyfsat utvilad, hämta nummerlapp och sedan få glida runt. Så blev det inte, inom en månad från att jag bokade flygbiljetterna så dyker det upp ett mail att planet ner till Prag skulle gå 6:10. Det är en sjukligt tidig tid. Att gå och lägga sig halv 10, för att gå upp innan kl. 3 finns egentligen inte på kartan. Dessutom hade jag klivit upp tidigt två dagar innan detta också och hade sovit lite, tre dåliga sömndagar i rad var ingen bra uppladdning. Det var tur att jag faktiskt hade en dag att sova på innan själva loppet. 

Väl på plats efter en från och till sömnig flygtur för min egen del. Vi hade faktiskt för första gången i vår historia med Prag bokat samma hotell för första gången och det blev som 2013, nämligen ett femstjärnigt hotell som var i närheten av slottet. Vi kände att det skulle vara smidigast, eftersom vi hade två "gäster" med oss och att det skulle bli relativt enkelt att ta sig till tävlingsområdet. Vi tyckte hotellet var riktigt bra senast vi var där, så valet var alltså lätt. Det kändes dessutom som ännu mer lätt val, när det kom fram till att hotellet uppenbarligen är en del av min internationella fanskara, när man hade lämnat fram ett litet meddelande.

"Välkommen, du store mästare. Fräls oss från ondo"

Efter att vi hade installerat oss på hotellrummet, så var det dags att ta sig till området där nummerlappen skulle hämtas ut. Vi tog tunnelbanan till den station som var närmast, vi fick hjälp att ta oss därifrån till platsen av en snäll tjeckisk kvinna. Väl på plats, så tog det inte särskilt lång tid. Med tanke på hur stort "kaoset" var när jag skulle hämta ut nummerlappan vid hangarerna i Berlin, så var det här väldigt småskaligt. Ingen kö alls eller trängsel. Jag fick t o m en väldigt fin ryggsäck att kvittera ut. Ryggsäckar är aldrig fel. Innan jag gick, så såg jag massa band som satt uppe vid väggen. Nyfiket gick dit för att se vad var för något. Det var band som du satte på handleden beroende på vilken måltid du hade, så att du visste var du skulle ligga för varje kilometer. Perfekt, jag tar 1:20-bandet då. Där bestämde jag mig för att löpa under 1:20. Det skulle bara gå.

Lugnt och skönt, precis så jag vill ha det!

Jag laddade väldigt hårt med fin köttbit med potatis under middagen, dessutom avnjöt jag av Nordsees härliga panerade fisk med deras gudomliga potatissallad till lunch. Jag har bara längtat efter den, så himla god och den sviker aldrig. Till frukosten kolhydratladdade jag med Nesquick, rostat bröd med jordgubbssylt och en hel del äggröra med salt. Lite apelsinjuice på detta. Inget skulle gå fel. Något som jag hade fyllt på från tetra till en flaska och tagit med mig hela vägen hemifrån, var rödbetsjuicen. Den dracks både kvällen innan och samma morgon. Det kändes som att det skulle behövas.

"Mitt vatten. Inte mitt blodprov, va?"
 Väl på plats, så var det givetvis späckat med folk. Helt galet, som det ska vid sådana här stora lopp. Nummerlapp, skosnörena på plats och dricka mycket vatten. Det fanns inte mycket utrymme för att värma upp egentligen. Däremot skulle jag som vanligt peppa upp mig själv i en bajamaja, som det fanns hur mycket som helst utav. Det fanns två olika. En heter "Johnny" och en annan heter "Jenny", inte så svårt att gissa var man ska gå in? På "Johnny", kunde man använda den som en vanliga bajamaja och sen fanns det samtidigt en liten mini-urinoar. Jag antar att det inte fanns hos "Jenny". Vad vet jag? Sedan gick jag vidare till min startfålla. Det var grupp A och rymligt, vilket var skönt. De fanns ett litet området, precis bredvid som funkade jättebra för att värma upp och min farhåga hade hela tiden varit om min hälsena skulle hålla. Under uppvärmningsfasen så kändes hälsenan en hel del, det kändes inte som att det skulle gå särskilt väl. 

Man bara måste älska Prag helt enkelt!
 Sedan när det var dags att ställa sig i startfållan och börja fokusera framåt, så visste jag inte riktigt vad jag hade mig själv. Jag visste bara att det här skulle bli jäkla roligt, jag hoppades att jag skulle få chansen att njuta. Tiden gick oerhört långsamt och jag tittade upp mot storbildsskärmen och väntade på startsignal. Sen kom skottet och sedan var det dags för mig att frälsa min supporterskaror i hela Prag.

Men hur jag kände mig och vad som hände senare, kommer i del 2!

Då var dags att släppa iväg mina harar!



söndag 6 april 2014

Fenomenalt

1:18:45
Det är sjukt. Nytt jävla PB med 3 min och 21 sek på halvmaran.
Det är helt fenomenalt. Jag älskar Prag och Prag älskar mig.

fredag 4 april 2014

Tripp till en magisk stad, vad händer nu?


Tänka sig att tiden flyger iväg, inte bara när jag springer utan också den där vanliga makar sig fram dag för dag. Imorgon ska jag åka till Prag. Det blir sjunde året i rad som jag åker ner till Prag, denna underbara stad som har fångat mitt hjärta. Våren 2008 åkte jag och min flickvän ner dit för första gången, på vinst och förlust. Vi hade inte så jättebra koll på Prag då, men idag har vi det och det är en stad som alltid finns där och aldrig sviker en. Att vandra längs Karlsbron är magiskt, att titta på kyrktornen i gamla stan är magiskt och att åka spårvagn på kvällen är magiskt. Allt är magiskt. Inte alls ett ord jag använder för ofta.

Nu piffar vi eller rättare sagt jag till det. Nu kombinerar vi vår årliga resa ner till Prag i samband med halvmaran som ska vara i helgen. Förra året var det Berlins halvmara som jag fick njuta av för ungefär ett år sedan, mitt första lopp utomlands och nu är det dags för mitt andra lopp utomlands. Det kommer att bli häftigt att få springa igenom en av världens mysigaste städer. Senast jag körde en halvmara så var det i Stockholm i höstas, då slog jag nytt rekord och då hade jag haft väldiga problem med grova förkylningar och utebliven träning egentligen. Inga ordentliga långpass att tala om och förutsättningarna var väl inte jättegoda, men bra gick det i varje fall.

I söndags sprang jag in på ett överraskande milrekord, det som däremot var mindre roligt är att jag på något sätt har skadat ena hälsenan. Så kraftigt, så att under kvällen hade jag svårt att gå och stå med ena hälsenan utan fruktansvärd smärta. Jag lät den få vila, fram till onsdags. Då jag behövde göra en kraftansträngning för att se om hälsenan höll. Det skulle bli 20 km i skogen. Inte nog med att hälsenan var oroande, även låren hade grov träningsvärk fortfarande. Men jag gav mig fan på om jag hade en någonting i Prag, rent löpningsmässigt att göra, överhuvudtaget. Det blev 1:24:39 (4:14/km i snitt), trots att kroppen fick slita hårt, så blev jag positivt överraskad av passets utgång. Däremot så fick hälsenan kämpa hårt och även om det inte var direkt smärta när jag sprang, går det inte bortse att jag kommer att visa att jag är en riktig fajter under lördagen. För efter passet, så kunde jag knappt återigen gå och det upprepade sig från i helgen. Jag bestämde mig omedelbart att det fick bli det enda passet sedan Premiärmilen, jag har jobbat hårt de senaste 4 veckorna och jag tror att det kommer räcka. Det kommer att bli jobbigt att springa med den här hälsenan, men jag åker inte ner till Prag, för att titta på. Inte alls.

Som sagt, om några timmar, så stiger jag på planet och jag är helt övertygad om att det kommer finnas fotografer på Arlanda, som väntar på mig. Jag är dock glad att jag få visa mig för mina fans som är bosatta utomlands. Jag känner mig inte jättehoppfull om någon supertid, men jag lovar att jag kommer att ge allt för att lyckas. Lita på det.

onsdag 2 april 2014

Gästbloggare: Kriget med mig själv



Jag krigar med mig själv. Varje dag. Jag krigar i det stora, och i det lilla. Jag krigar mot tiden. Mot sjukdomar. Mot vikten. Mot hungern. Mot självgodheten.

Tävling. Öppnar för hårt. Tror att jag är duktig. Tror att jag helt plötsligt kan springa hur fort som helst. Tror på mirakel. Tror på underverk. Måste lugna ner mig. Måste intala mig själv att jag inte är duktig. Att jag är dålig. Jag krigar med mig själv.

Sista kilometern på ett millopp. Krigar mot tröttheten. Mot negativa tankar. Måste intala mig själv att jag orkar. Att jag är bra. Att jag är bäst. Jag krigar med mig själv.


Tröskelpass. Krigar mot sekunder. Mot tempot. Mot mjölksyran. Mot mitt hjärta. Ett hjärta som behövs för att kunna springa tröskelpass. Jag krigar med mig själv. 

Tränar ensam på löparbanan. Tränar ensam i terrängspåret. Jag krigar ensam mot mig själv. Söker upp en löpargrupp. En löpargrupp med individer som också krigar mot sig själva. Tillsammans krigar vi ensamma mot oss själva. Tillsammans i löpargruppen. Tillsammans på bloggarna. Tillsammans är vi starka i kriget mot oss själva.

Lennart Klingenstierna (F.d. Milen Sub-40)