söndag 31 augusti 2014

Telge Stadslopp 2014 - Tystnaden glimmar som guld överallt!

Datum: 30 augusti 2014 Distans: 5 km Placering: 4 Tid: 17:14


Att hela tiden sträva efter att bli bättre, det är en målsättning klar som något. Det har varit ett ledmotiv hela min löpkarriär, att förbättra mig själv och få känna att jag flyttar fram gränserna på vad som är möjligt. Jag har drillat mig själv hänsynslöst steg för steg, för att ta mig upp för utvecklingstrappan. Skador och förkylningar har inte stoppat mig särskilt, ibland har ren dumhet få ta överhand för detta. Men oftast har jag gynnats av mitt målmedvetenhet som alltid funnits där. Jag är stolt över att jag inte har släppt den, även om vi har haft stormiga perioder.

När jag förstod att jag skulle ha en jobbig period framför mig, där jag inte skulle träna lika ofta och lika snabbt, som jag är van med. Vilket har gjort att en del frustrationsyttringar har uppkommit, jag har varit mer tvär och sur än vanligt. Om vi säger såhär, efter mina träningspass, framför allt sådana som gått precis som jag har velat eller bättre, så är jag alltid på ett ypperligt humör. Däremot så är det precis tvärtom, när jag får traska hem och fått avbryta ett pass efter ett par hundra meter. Då förbarmar jag livet och allt möjligt runt omkring. Skam den som ger sig, det är bara att bita ihop.

Inför:
Jag är alltid sugen på att springa lopp, det är kul att se fram emot lopp efter lopp. Oavsett vilken karaktär på förhand som loppen har, så finns det alltid något positiv att lyfta fram som gör det intressant att springa. Efter Hälsoloppet i onsdags, då jag tog ett litet steg framåt, så var jag osäker på hur jag skulle göra i helgen. Jag visste inte om jag skulle springa Telge Stadslopp eller Kistaloppet under lördagen, då jag hade sprungit Telge två gånger och Kista ingen gång, så var jag inte direkt stensäker på hur det skulle bli. Dessutom fanns Solsidan Runt på söndagen, mitt "hemmalopp", men det var klart rätt tidigt att jag skulle agera funktionär där och då var den frågan ur vägen. Eller skulle jag springa ett lopp överhuvudtaget?

Många frågor och till slut, så blev valet ganska enkelt. Telge Stadslopp, för tredje gången, fick det bli. Jag var mer sugen på att springa en "femma" och dessutom hade jag revansch att utkräva sedan senast. 2012 sprang jag på 17:36 och det var då gällande rekord i nästan 1 år, innan jag slog det i Västerås. 2013 så var tanken att jag dels skulle slå den tiden och även springa under 17 minuter för första gången, jag skulle göra ett ärligt försök att utmana i varje fall. Jag sprang på rätt bra, men vid 3 kilometer så dog jag fullständigt. Så tiden blev 17:36 igen och jag var ruskigt besviken efter loppet, men samtidigt föregicks loppet med en riktig förkylningsperiod som sänkte mig ganska mycket.

"Toppformen, var är du?"
Idag hade jag möjligheten att revanschera sig, men starten började på absolut sämsta sätt. Jag gick upp och hade säkert fyra timmar till godo att förbereda mig, men de som känner mig, vet att jag väntar in i det sista innan jag ska iväg. Så det blev som vanligt, hyggligt stressigt så att säga. Först hittade jag inte min löpartröja, så jag tog den gamla IFK-träningströjan som jag tidigare har sprungit med och sedan upptäckte jag att jag glömde hörlurarna till ipoden. Snacka om vara stressad. Så starten blev ingen bra och jag satt butter inledningsvis, sedan var det bara att acceptera att saker och ting var det som var helt enkelt. Väl på plats, så kände jag igen mig. Inga särskilt stora namn skulle komma till start, några få enstaka kände man till. Jag tog en snabbis förbi biktbåset (Det luktade Jenka när jag kom in, men sen försvann det när jag öppnade toalocket) och sedan var på med kläderna.

Inget nytt för mig om man kan säga så.
Det blev en kort uppvärmning, kändes helt okej och det gällde att för första gången springa utan ljud i öronen (undantaget inomhusloppen). Precis innan start såg jag en från Farmen som skulle ställa upp och att jag ens känner till det, är lite pinsamt. Mitt mål var rätt tydligt och det var att slå 17:36 och slå en löpare, som slog mig i Hälsoloppet. Jag visste dock inte hur detta skulle gå, uppenbarligen. Däremot visste jag att jag var sugen att bevisa för mig själv att jag kan ändå, en fallen stjärna skulle visa sig lysande igen. För min skull. För fansens skull.

"Eyy, vad vill ni?"
Under: 
Jag gav mig fan på att göra en bra start och få känna att jag hade krafter kvar, sen skulle det bli oerhört intressant hur jag skulle prestera utan hörlurar. Det hade på något sätt varit min "komfortzon",  samtidigt är det alltid spännande att utforska något du inte har gjort tidigare. I varje fall inte utomhus. Det är synd att det var just ett mindre lopp, det skulle ske, för då är jag väldigt ensam i min egen tystnad eller icke-tystnad om jag tänker på andning.



Nåväl, jag kom iväg väldigt bra och han som var på förhand "bäst" av alla, drog iväg som ett spjut. Jag hängde på bakom honom och jag låg tvåa under en längre period, efter cirkus 2 km började några komma ifatt. Framförallt den duktige löperskan Dace Landström, hände oroväckande hack i häl. Jag vet att hon har gjort bra ifrån sig under vissa lopp tidigare, men att hon trots att jag upplevde en bra start att hon var så nära kändes kusligt nära. Jag lyckades pinna på rätt bra, utan hörlurar och med en hemsk historia bakom mig. Däremot hade två stycken duktiga löpare passerat mig sedan tidigare. Efter cirka 3 kilometer, närmade jag mig backen där jag tog slut förra året.

Vroom!
Den här gången föll jag inte alls i energi, utan jag var väldigt stark i backen och lyckades förpassa Dace i ett bra mellanrum bakom mig. Jag kände mig oroväckande energisk fortfarande. Om jag ska vara krass, är man uppe på den "nivån" jag är på idag på 5 kilometer, så är det ett jävla ös kan man säga. Det finns inga som helst "lugna perioder" och psyket får jobba stenhårt varenda steg du tar. Något som jag mest oroade över var att min andning skulle vara jobbig att lyssna på, framförallt när jag upplever att jag har blivit mer andfådd sedan jag har fått en "downer" sedan skadan. Det var dock inget som bekom mig, sedan sprang vi ner för en backe och då märkte jag vad Dace var rätt duktig på. Nämligen nerförsbacken, hon var egentligen så pass stark att hon var nära att passera mig.

Oerhört jämn kamp ett tag!
Jag lyckades dock hålla henne på halster ett tag till, för nu var jag verkligen trött och jag gjorde allt i i min makt för att hålla mig framför henne. När det inte var många hundra meter kvar, så skruvade jag upp det ytterligare och de sista 100 metrarna när jag såg att Dace var för nära, så spurtade jag och tog det där magiska avståndet rakt in i mål.

Nu är det slut i rutan!
Efter:
Härligt att ha en sådan där blåslampa under nästan hela loppet, kändes riktigt viktigt och gjorde att jag kunde prestera på en hög nivå. Tiden då? 17:14. En riktigt bra tid, så pass bra att den kvalar in som den fjärde bästa tiden någonsin på 5 km utomhus (Då ska man ändå veta att Kanalrundan är misstänkt kort). Det kändes verkligen att jag är på god väg tillbaka och jag slog 17:36, det var det viktigaste och som jag gjorde det. Jag trodde att det skulle vara länge sedan jag kände den där "överlägsna" känslan man kan ha ibland, när det flyter på. Men det dröjde inte länge.

Jag ser fortfarande jäkligt trött ut!
Inte nog med detta, jag förärades med att få kliva upp på pallen eftersom jag var topp 6 av herrarna. Lite roligt var det också när speakern ställde några lustiga frågor till vinnarna av i respektive klass, till herrvinnaren så ställde han frågan om han tränar löpning. Oavsett om man är elitlöpare eller nivån under, så vinner man inte på en sådan tid om man nu inte tränar. Ett gott skratt fick jag i varje fall. När vi väl hade klivit upp, så fick jag en fin termos. Alltid något, jag får hoppas att jag kan använda den till något vettigt i vinter. Framförallt kul att jämföra med vad sexan fick, nämligen en fotspray. Ja, varför inte.

Att fel att stå på pallen.
När vi gick därifrån, så kände jag verkligen hur smilet hade svårt att ta slut och att jag gjort mig förtjänt av den här framgången. Jag hade verkligen kämpat hårt för att nå tillbaka till toppen. Det är värt att poängtera att jag är inte där än, men jag är bannemig på stark frammarsch och det är en skön känsla. Banan annars då? Jag har sprungit den två gånger tidigare och det vore märkligt ifall jag inte tyckte om den, eftersom jag kommer hit en tredje gång. Den är lättsprungen och man har alla möjligheter att slå ett nytt pers ifall man är lagd åt det hållet. Jag gjorde det dock inte, men det skiter jag i, jag är nöjd ändå. 

lördag 30 augusti 2014

Hälsoloppet 2014 - Möte med den siande snickaren!

Datum: 27 augusti 2014 Distans: 10 km Plats: 25 Tid: 36:40

 Snart har det passerat tre månader sedan maradebuten. Ett lopp som alltid kommer att följa med mig i mitt liv, oavsett vad som händer med mig. Det är ett av mina stora ögonblick i mitt liv, det går inte säga något annat. För över 2 år sedan, så hade jag knappt ens vågat drömma om att springa en mara, framförallt inte på den tiden jag gjorde det. Sedan dess kan vi konstatera att det har gått neråt, mest beroende på skadan som har sinkat mig och verkligen rivit sönder träningsschema efter träningsschema. Jag har svurit högt för mig själv över att jag inte kan få springa som jag har tänkt, min yttersta frihetskänsla har blivit förminskad.

Någonstans längs vägen, så dyker många tvivel upp och det har ni säkert sett i min blogg. Det har till och med varit så pass nära ett fåtal gånger att jag har lagt ner löpningen och bloggen för all framtid. Tvivlet har verkligen varit starkt närvarande och har fått mig att tänka att jag verkligen har haft en framgångsrik resa med löpningen på alla sätt och vis, ifall jag skulle kliva av nu, så har jag verkligen uppnått mycket på kort tid. Ni vet dock att jag inte ger upp så lätt, jag slängs in i nästan virvel med tokigheter.

Inför: Dagen började på absolut sämsta sätt, jag hittade inte min plåtlåda som innehåller mitt SL-kort och bankkort. Det tog mig nästan 45 minuter att lokalisera den, för jag har inga kontanter liggandes och jag ville verkligen hitta den. Till slut hittade jag den, i närheten av kylskåpet under ett papper som täckte lådan precis. Lagom kul och irriterad, kom jag sent till jobbet och tyckte inte alls att det var en särskild lyckad start på dagen. Jag försökte skaka av mig detta, samtidigt som jag hade sovit mindre bra i några dagar också. Det var väldigt svårt att ens föreställa sig att jag skulle springa ett lopp efter jobbet.

Till slut flöt dagen på och jag spatserade ut från arbetsplatsen, för att mentalt göra mig redo att ladda om. Jag hade bestämt mig ett bra tag tidigare att jag skulle springa 10 km istället för 5 km (som jag hade gjort bägge gångerna hittills). Anledningen var egentligen busenkel, jag ville inte sätta onödig press att jämföra mina tidigare insatser på distansen mot kvällens kommande. Jag skulle säkert bli någorlunda stressad att pressa mig mot att slå min tidigare tid på denna bana. På pendeln så trängdes vi återigen bland olika bufflar, jag försökte få upp någon tävlingsgnista att fajtas med under loppet.

Dags för ännu ett lopp bland alla andra!
 Väl på plats, så är allt sig likt mot föregående upplagor jag har deltagit i. De två tidigare gångerna har jag varit småsjuk eller kraftigt förkyld, så även idag. Carolina Klüft fanns tydligen på plats för att gulla lite med barnen, jag var inte där för gulla med någon utan för att visa att det fanns något i den här fallna stjärnan. Jag hälsade även på den gamla bloggaren Lennart (Milen Sub-40), alltid kul att ses och senast vi sågs var faktiskt på samma lopp förra året.

I väntan på biktbåset.
 Inte nog med detta, så träffade jag på Kim (Springande snickaren) igen, precis som vid Midnattsloppet. Vi pratade fram och tillbaka, han försökte peppa igång mitt något sargade psyke. Dessutom så gissade han på "låga 37" under Midnattsloppet och prickade in rätt (37:20), den här gången tippade han 36:40. Något som fick läggas in huvudets hårddisk och tas fram senare. Efter en ganska minimal uppvärmning och minst tre besök på dasset, så gjorde jag mig redo för att köra järnet.

"Siaren" berättar om sin nya karriär!
 Under: Den där pirriga känslan som fanns vid varje start en gång i tiden är väldigt sällsynt, det finns bara vid riktigt stora händelser (Stockholm Marathon var nog senast). Nu var jag mest bara avtrubbad och ville ha det här överstökat, jag kom iväg rätt hyggligt. Jag lyckades kryssa mig förbi några stycken, då jag hade en rätt dålig ytterposition längre bak i ledet. Till slut var jag för tillfället fyra bakom tre duktiga löpare. Jag visste att jag inte skulle hålla särskilt länge som fyra, men känslan av den där snabba starten och bara få kötta på så som jag vill.

I väntan på dö...skottet!
 Första kilometern passerades på något med 3.1X och det var fullt godkänt, men precis som vid de senaste loppen vid de här riktiga höga farterna, så har jag en mer ansträngd andning än tidigare. Jag blir andfådd och det är ganska jobbig känsla, kombinerat med vilken historik jag faktiskt har bakom mig med skador och sämre träningsbakgrund. Jag är så van att prestera på en mycket högre nivå och då blir det alltid svårt att vid varje träningspass och lopp, att jag faktiskt inte är i min absoluta toppform för tillfället. Foten och benen kändes inte särskilt mycket, utan det var mer en snabbare trötthet som slog mig. Vid runt 3 kilometer, så agerade Nino från Huddinge speaker och lyfte fram mina "karaktäristiska hörlurar" och det gjorde han rätt, utan min musik så hade jag fått lyssna på min otroligt jobbig andning och löpningen hade blivit ännu mer påfrestande nu.

Halva kvar då..
Efter 3 kilometer, blir det lite segare och jag har i mitt inre upprepat att en "sub-37"-tid är fullt godkänt med de förutsättningar som finns i ryggsäcken så att säga. När jag passerar 5 kilometer, så gör jag det på 17:55. Bättre tid än när jag sprang Hälsoloppet 2012 på 5 km. Kvällens tid hade även givit mig en andraplats i 5 km-racet, bakom landslagslöparen Fredrik Uhrbom och det hade inte heller varit fy skam. När vi skulle påbörja nästa halva av loppet, så tyckte jag att det hade varit otroligt skönt att bara få springa 5 kilometer utan krusiduller. Jag blev trött i benen och hade lite ont i baksidan av ena låret, svetten rann ner i ögonen och det sved rejält.

Början på min klassiska monsterspurt...
 Jag kan väl med lätthet konstatera att jag sprang andra varvet på ren jävlar anamma. Ingenting annat så att säga. Det fanns inte så mycket tankar i mitt huvud än att jag ville att skulle gå över. Sedan var det återigen dags igen för min klassiska fiende, nämligen illamåendet och det gör att jag medvetet saktar ner lite och det vill jag egentligen inte. När det återstår mindre än 1 kilometer, så skiter jag fullständigt i detta och försöker trycka på så gott det går. När jag förstår att jag faktiskt har en möjlighet att springa "sub-37", så tar jag i allt för kung och fosterland. Jag bjuder på en spurt av högsta möjliga rang och kommer in i mål. Speakern noterar givetvis detta och har tydligen lite bakgrundsinformation att jag har sprungit en del banlopp (nåja) och gjort bra ifrån mig tidigare. Det tackar en gammal fallen stjärna för. Tiden då? 36:40. Minns ni detta?

Krigarfejset nummer 1!
Efter: Vid målgång ligger jag närmast utslagen i gräset och bara försöker återhämta den lilla kraft som finns kvar efter spurten och loppet. När jag väl reser mig, så möter jag den springande snickaren eller f'låt, jag menar såklart den siande snickaren. Han sa 36:40 och det blev EXAKT 36:40. Imponerande att man kan sätta det. Nästan lite småläskigt.

För min egen del försöker jag processa vad jag tycker om den här resultatet. Hälsoloppet är givetvis en enklare och snabbare bana än Midnattsloppet, så det borde ge en klart bättre tid än i Midnattsloppet. Samtidigt, är jag egentligen bara 1,5 minut från mitt rekord och det betyder att jag börjar närmar mig återigen, även om det en bra bit kvar. Jag får ändå vara stolt att jag tog mig ut hit, då jag faktiskt inte var så sugen tidigare. Nu visste jag dock att jag hade gjort helr rätt och ställt upp, det var precis rätt dag och plats för detta.

Trött kille det där!
 På vägen hem, så infinner sig en skön känsla. Den där känslan av att det gick ungefär som jag hade tänkt att det skulle gå. Under loppet har jag ett bra psyke och tänker alltid positivt, ibland har jag målat upp rena rama tidningsrubriker i huvudet om hur saker och ting ska gå. Det har funkat flera gånger. Idag, var det inga tidningsrubriker förvisso, men en liten seger på den stora vägen. Jag kommer hem och ser CL-kvalmatchen för Malmö FF, som imponerar och ta sig som första svenska lag på 14 år till Champions League. Nu har jag i vanliga sammanhang svårt för MFF, men det här är väl också en liten seger någonstans i världen. Ungefär som mitt lopp ute i Huddinge, en fallen stjärna lever.


Fotnot:

Jag är inte särskilt rädd för clowner. Men den där Ronald McDonald som besökte Hälsoloppet, var en läskig jävel.



tisdag 26 augusti 2014

Jag gör det för mitt framtida jag



Ibland måste man ta beslut, beslut som känns bra åt vilket håll man än går. Morgondagens tävling, är ett sådant val. Antingen kör jag, ser vad jag står och försöker ha det bra eller så väljer att avstå, ta steg för steg vidare mot någon annan tävling. Efter mycket tänkande, så blev valet klart redan i förra veckan och valet var ganska enkelt. Jag kör i morgon, det är säkert rätt oväntat för en del. Men inte för mig. Jag känner att jag vill förgylla dagen för alla som tar sig till Huddinge i morgon och ser Hälsoloppet. Jag ska vara ärlig, jag är inte i mina bästa form, långt därifrån. Jag kan dock inte hålla fingrarna eller rättare sagt fötterna ifrån detta, så för det bli.

Jag har haft ett par hyggliga pass, inte optimala, men åt rätt håll i varje fall. Vilket gör att jag vill köra hårt och se var någonstans jag ligger på skalan, perfekt formbesked inför halvmaran som närmar sig. Tidigare år har jag sprungit Hälsoloppets femma bägge gånger, 2012 blev det 18:05, då jag förgäves jagade nytt rekord på femman och även 2013 så var jag på rekordjakt, då blev det 17:32. Däremot har jag varit småkrasslig bägge gångerna på något sätt, nu går jag in med en halvdan förkylning. På detta, mindre träning och skadeskjuten utan dess like. Nu när jag väljer att köra 10 km, så gör jag det för att få in ett bra pass och förhoppningsvis kan jag efter målgång, se att jag gjorde rätt beslut som sprang.

Det känns lite som att höstsäsongen har gått in i moln och inte alls haft samma prioritet som vårsäsongen, på ett sätt stämmer det. Framförallt när skadan dök upp kombinerat med att framgångarna på vårsäsongen var verkligen framgångsrika milt sagt. Jag väljer dock inte att lägga mig ner och dö, jag väljer helt enkelt att fajtas så länge det går. "Officiellt" har säsongen ställts in, men jag tutar på ändå. Vi får hoppas att jag är lika hoppfull och glad när loppet är slut i morgon också. Om inte, så har jag i varje fall ätit chokladglass med väldigt gott samvete nyss.

söndag 24 augusti 2014

Efter ösregn, kommer duggregn


 Livet rullar på, oavsett vad man tycker om det. Man kan med lätthet konstatera att bloggandet har minskat de senaste 2 månaderna och det är ingen slump att det sker i samband när det har varit tyngre med träning och att jag varit skadad både här och där. Motivationen när jag inte alls i samma form som tidigare, sjunker att skriva. Däremot är det inte sagt att den allmäna motivationen för att löpa har sjunkit, absolut inte. Jag är en fajter och tar varje möjlighet jag kan för att springa, försöka med små steg ta mig tillbaka, även om det är med små myrsteg.

Jag har t o m i mina svåra stunder övervägt att lägga av med bloggen eller ta en paus från det, för jag märker själv att jag inte är på "topp" som jag vill här heller. Förutom att själva motivationen för att skriva har sjunkit i samband med att löpningen har en nergång, så har det varit annat i livet som har tagit upp min tid och då känner jag att bloggandet har fått stå tillbaka. Däremot så tycker jag att det är skönt att bloggen ändå finns, där jag skriva av mig lite, istället för att grubbla fram och tillbaka på tuffa frågor. Då känns det som att jag har åtminstone gjort något åt mina grubblerier och kan lämna det delvis bakom mig. Nu har det dessutom hänt mycket på jobbet sedan semestern, som har hög prioritet för mig. Bloggen kommer i alla högsta grad leva kvar och kommer att puttra på ytan, för att ta fart igen i slutet av september eller oktober. Så länge jag har något att skriva, så skriver jag.

Hur går det med själva essensen av allt - löpningen? Efter att ha varit sjuk, hängig och nära att slänga in handduken för att ta en av de sällsynta sjukdagarna, där jag hade ont i halsen också. Nu är det bara förkylningen som är kvar och då har jag sakta men säkert börja komma tillbaka till löpningen. Under torsdagen sprang jag 10 km asfalt, den klassiska av alla pass. Jag tog i lite i början, för att sedan hejda mig och se detta som ett pass att bli varm i kläderna. Det blev 4:09/km i snitt. Inget man kanske jublar i varje fall till, men en liten seger att jag får springa i den farten igen. Det hade trots allt gått 5 dagar sedan Midnattsloppet och det var ett tag sedan jag hade en sådan viloperiod. Kroppen kändes ändå hyggligt pigg ändå.

Dagen efter, alltså på fredagen, så var nästa pass inplanerat. Kroppen var förstås lite sliten och lite ömmande från mina skador som går i vågor, men det var bara att köra. Ett pass på fredagen ger alltid en jäkla känsla av ångest, för när man jobbar vanliga arbetsveckor så att säga, så är fredagen i stort sett helig. Det gick inte att planera in på något annat sätt egentligen, så jag körde, precis som jag alltid gör. Det blev 16 km i skogen4:19/km i snitt. Jag körde inte helt för fullt, det var inte tanken och jag kände att jag hade mer att ge när passet var över. Överraskande att jag ändå kan prestera detta, dagen efter ett snabb pass och efter en sjukperiod.

idag så hade jag ångest på nytt, eftersom jag kände mig slut på energi och visste att ett långpass på 25 km nalkades. Efter mycket om och men, framförallt när jag myste in mig så mycket det bara gick i soffan, så sprang jag ut. Det började bra, lite för snabbt i början och jag har själv lovat att ta det lugnare på långpassen nu. Det är inte viktigt att det går snabbt, utan att de görs. Magen var dock inte alls med mig och efter 19 km, så blev det ett snabbt stopp för att lugna ner den lite. Jag var oerhört glad att få det här överstökat och jag lyckades t o m öka lite mot slutet. Det blev 4:43/km efter 25 km i skogen. Inte fy skam, men en bit att gå. Nu tar jag det fortfarande dag för dag och ser hur framtiden blir.


onsdag 20 augusti 2014

Ur askan, i elden



Då var det dags att ta steget in i förkylningarnas värld. Inte nog med att jag har haft en del med mitt ben och min fot som har strulat, nu åkte jag på en kraftig förkylning med halsont igår. Det blev snabbt ganska illa och jag förstod att det var bara att ställa in gårdagens löppass. Jag gick t o m och lade mig relativt tidigt, för att jag dels var trött och för att jag kände mig så krasslig. Jag skakade i sängen, frös och kände mig halvdan. Jag behövde, utöver täcket, ha en filt på mig. Inte nog med detta, så vaknade jag upp mitt i natten och kände mig ännu värre. Det var verkligen en berg-och-dalbana med mitt mående på spel. Där vid halv 3-tiden i natt, så trodde jag att det var bara att sjukanmäla sig. Vilket egentligen inte går för sig. Jag har varit sjuk 2,5 dag på över 2 år. Jag försöker ha hög arbetsmoral och inte känna efter.

Jag somnade om, vaknade upp igen när klockan ringde och jag kände inte mig utvilad, däremot kändes det som att jag hade fått tillräckligt med sömn den här gången och plötsligt efter lite frukost, så kände jag mig lite bättre. Så det var bara att traska till jobbet och konstatera att jag inte sjukanmälde mig idag heller. Även om jag halvt om halvt har känt mig borta, så har det rullat på ändå. Det har inte blivit sämre under dagen och om jag helt plötsligt skulle mirakulöst tillfriskna rekordsnabbt under arbetsdagen, så hade jag tänkt köra ett löppass. Det var bara att glömma, jag tänker inte leka med halsont. Jag ställde in både löppass samt korpfotbollen.

Kvällen har varit väldigt lugn och jag hoppas att ytterligare en natt kan få mig att närma mig att bli mer frisk och eventuellt ett löppass imorgon. Jag tar det timme för timme helt enkelt. Jag inser att jag är väldigt långt ifrån storformen, men det går inte att gråta sig tillbaka heller. Utan jag får snällt acceptera att jag är där jag är för tillfället. Jag får vara ödmjuk inför den här situationen och hoppas att jag sakta men säkert kan börja bygga upp mig själv igen.

Den som väntar på något gott.

söndag 17 augusti 2014

Midnattsloppet 2014 - Utan mål är vi blinda


Datum: 16 augusti 2014 Distans: 10 km Placering: 152 Tid: 37:20


Det finns inga hemligheter här inte. Har man en löparblogg, vilket jag har, så skriver jag i stort sett allt som har med min löpning att göra och lite till. Det kan inte ha undgått någon att jag inte har varit vid mina sinnes fulla bruk den senaste tiden eller rättare sagt, mitt ben och min fot har inte varit det. Något som har drastiskt ändrat min löpning rätt mycket. Jag har fått löpa mindre, långsammare och ibland fått avbryta pass. Det är ett rent helvete, framförallt när du är vann att hålla en rätt så hög nivå ny för tiden. Min vår har som ni säkert sett om ni läser min vårsammafattning, varit helt fantastiskt och inneburit en helt nytt nivå.

Nu har jag fått stryka 4 lopp i inledningen av min höstsäsong, vilket helt klart har skvallrat om att den här delen av säsongen inte blivit som jag har tänkt mig. Förut, hade jag kört lopp efter lopp och min kropp hade inte haft några invändningar alls. Nu är det andra tider och det är bara att anpassa sig, mer eller mindre. Som jag skrev i min "Inför"-rapport innan Midnattsloppet, så har jag haft en ganska varierad skara utav träningspass och fick känna att jag var på gång, framförallt när jag körde mitt testpass i tisdags. Då blev den klassiska asfaltstian på 10 km, det blev 38:30 och det kändes ändå hyggligt. Även om jag inte är skadefri än, på långa vägar, så var jag riktigt glad över att få springa ett sådant pass.

Inför: Det hade varit helvila torsdag, fredag och nästan hela lördagen. Min kropp skulle få möjligheten att återhämta sig från mitt tuffa pass, framförallt när jag hade nästa lopp framför mig. Jag velade fram och tillbaka hur jag skulle göra under lördagen, eftersom jag hade Norrköpings Stadslopp under tidig eftermiddag. Jag tog dock mitt sunda förnuft till fånga och valde helt sonika att skippa Norrköping. Jag skulle trots allt få möjligheten att ställa mig i elitgruppen och njuta av Midnattsloppet, det var inte kattskit det heller.

Alla röda "prickar" är zoner. Fräsigt.
Jag har alltid svårt för att sitta still och inte göra någonting. Därför behövde jag ha någonting att göra på eftermiddagen innan loppet, då jag egentligen hade planerat in Norrköping där. Tidigare i veckan, hade jag testat GPS-spelet Turf. Spelet går ut på att du ska ta över zoner. De här zonerna finns överallt i stort sett, i städer och orter. För att ta en zon, så har du GPS-signalen och Turf på, så ser du att du med din "gubbe" går in och ställer sig i en zon. Vips, en halvminut så har du tagit över zonen. Du får en summa poäng, samt en liten summa poäng varje timme du har zonen. Däremot så kan vem som helst ta över zonen efter en kort blockeringsperiod, så där håller det på fram och tillbaka. Helt och hållet beroendeframkallande. Som en uppvärmning, så gick jag i rask takt och tog 10 zoner i mitt närområde. Alltid kul att jävlas med andra och ta över deras zoner.

Inte nog med detta, mitt under mitt "turfande", så stöter jag på två fruntimmer som frågar om jag vill ha svar på "mina svåra frågor" i livet. Antagligen från Jehovas vittnen eller något liknande. Jag svarade att jag inte har några svåra frågor, utan har bara lätta frågor i livet att ta hand om och behövde inte rådgivning. Det där var inte helt sant. Jag hade en svår fråga som jag grubblade på just i detta tillfälle. Nämligen hur det skulle gå i kvällens lopp och vad det skulle ge för indikation på var jag stod.

Rosa lämlar överallt
Mitt ben och fot, kändes trots allt hyggligt. Inte helt skadefri, men tillräckligt för att jag skulle göra någon nytta överhuvudtaget under kvällens lopp. Efter att vi hade ätit middag, åkte vi in för att göra sig redo för känna hajpen. Vid Zinkensdamm, så välde det fram lämlar klädda i laxrosa tröjor från tunnelbanan och framåt. Jag själv, smilade, då jag skulle slippa att vara som "alla andra" den här gången. Står man längst fram i elitgruppen, så får man nämligen springa i sin egen tröja och det tyckte jag var skönt. Efter sedvanligt besök på bajamaja, så värmde jag upp för att jag känna på kroppen och det kändes väl inget särskilt. Det var som vanligt, lite småont, men inget som skulle störa en eventuell start.

Jag funderar över hur det ska gå...
Innan start träffade jag på den springande snickaren. En trevlig prick, som gjorde sitt för att muntra upp mig i all min ledsamhet för min skada. Utöver peppande ord, så siade han hur det skulle gå för mig under kvällen. Han sa att jag skulle springa på låga 37, vi får väl se hur det skulle gå. Utöver detta, så träffade jag Tove, under min andra uppvärmning. Vi pratade om allt och lite till, det viktigaste var dock att mintglass var viktigt för mänsklighetens fortlevnad.  Efter det så räknade tiden ner och sedan var det bara att köra.

"Du ska springa rakt fram, sen svänger du, Tove"
Under: Precis som tidigare, så slår jag vakt om min säregna start. Jag kör på i ett tufft tempo, framförallt för att jag vill skaka om kroppen för att se hur formen står till idag. Den här gången var det extra viktigt, för att det var ett tag sedan jag var "toppen av min karriär". Första milen löps på 3:13 och det känns faktiskt helt okej. Fot och ben gör sig inte särskilt påminda. Däremot så är jag andfådd, på ett sätt jag inte är van med. Det här kände jag under mitt snabba pass i tisdags också, det märks att jag inte har samma antal löpmetrar i kroppen som tidigare.

Jag är iväg. Bland alla rosa lämlar finns det en silverlysande prins.

Sedan kubbar jag på i ett bra tempo, jag märker själv att jag inte är van att köra så hårt för tillfället. Jag låter det inte bekomma mig, sedan börjar vi närma oss den ökända backen vid Sofia kyrka. Jag minns hur jag fullständigt höll på att verkligen ge upp i den där backen. Det som är lustigt, att precis som förra året, så hände samma sak nu. Man tror att man har klarat av backen, när det värsta uppenbarar sig och man förstår att det är nu den börjar. Det är rätt så trivsamt med ljusbågar och ljus bredvid backen. Väl uppe för backen, så vet jag att det värsta är över och jag fortsätter att köra så hört det bara är möjligt. Jag kommer inte in i samma tempo som tidigare, som innan backen tyvärr.

Jag vågar egentligen inte, köra för hårt. Risken att gå "sönder" känns för stor, fanns det inte finns något som pekar egentligen på det. Efter en viss tids "skadehelvete", så blir man lite reserverad och man backar ett par steg under den tiden. Du undrar ni var den här rubriken "Utan mål är vi blinda" kan komma ifrån. Dels handlar det om min uppvärmning tidigare under dagen, då jag "turfade runt". Då hade jag ett mål, att jag skulle bannemig ta alla de här tio zonerna. Istället bara för att planlöst gå runt, det passar inte mig. Samma sak fick gälla för ikväll, målet var tydligt. Kör så hårt jag bara kan och kom i mål, varken mer eller mindre.

Utan ett mål så är jag blind!
Eftersom jag inte kunde gå för fullt uppenbarligen, fick jag njuta av hur trivsamt det är att springa Midnattsloppet. Det är trots allt en folkfest och jag är en del utav den. Efter 6 kilometer sprunget, så kommer en annan fiende fram igen. Illamåendet, det där galna illamåendet. Jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Kör jag för hårt? Åt jag för mycket? Åt jag för lite? Åt jag för nära? Det finns så många frågor kring detta, när illamående kommer fram så får jag helt enkelt köra än mer "långsamt". Jag känner det själv, att jag kör för snabbt, så kommer den där spyan. Det känns som jag helst vill undvika det den här gången.

Ju mer jag närmar mig mål, så blir jag passerad av de flesta känns det som och jag kan verkligen inte köra hårdare. Benen är inte trötta och psyket är inte trött, men illamåendet och att inte våga tillräckligt gör att jag inte kommer upp i den där kapaciteten som jag är van vid. Inte långt ifrån slutet, när jag ser målet, så vill jag verkligen rusha utav helvete. Det går inte, så jag slår inte förra årets tid (36:53) tyvärr. Jag kommer dock i mål och jag är glad att jag i varje fall vågade att ställa upp idag.

I vit keps lunkar jag mig fram efter målgång.


Efter: De som läser min blogg frekvent, förstår att jag ställer ganska höga krav på mig själv och driver mig oerhört hårt. Därför är den här skademotgången riktigt svår att tackla mentalt. Tiden blev 37:20. Det är nästan 2 minuter från mitt milrekord och 27 sekunder från mitt förra resultat på Midnattsloppet. Man ska dock ha i åtanke att Midnattsloppet erbjuder en ganska tuff bana. det är ingen bana du slår rekord på, om du inte så att säga springer en del andra milslopp runt omkring.

Jag och Rille från Huddinge. 5 sekunder före, alltid något!
Vid mål, är jag glad att stegvis slippa illamåendet och att jag har fått springa igen. Tiden är inget jag kan vara glad över, inte heller ledsen. Jag accepterar tiden att det är där jag är just nu och att jag har en lång väg framför mig, men jag är dock glad över att jag dock chansen att springa i Midnattsloppet. Frågan man ställer sig, om man kanske hade gjort bättre ifrån sig i Norrköping och kanske inte heller haft illamåendet, hur kunde det gå då? Usch, man ska inte hålla på med "Tänk om.."-tankar.

På vägen hem, så funderar jag när nästa lopp ska bli egentligen. När är jag tillbaka i min forna överlägsna form egentligen? Jag tycker att det känns väldigt skönt att vara tillbaka på banan, känna att kroppen faktiskt finns med mig och att potentialen fortfarande är stor. På vägen hem, passar jag på att "turfa" två zoner. Det är också en framgång.

fredag 15 augusti 2014

Shhhh! Säg inget. Comebacken sker imorgon!



Nu är det klart. Comebacken sker imorgon. Jag har efter mycket om och men, valt att avstå mitt försök med två lopp samma dag. Så Norrköpings Stadslopp får tyvärr stryka på foten på grund av foten så att säga. Det är med väldigt stor ledsenhet som jag väljer att avstå att åka till Norrköping och väljer att springa Midnattsloppet. Tankarna har varit många och någonstans måste du ta ett beslut.

Jag har kört mina pass och vissa pass har varit okej, jag har även kört 25 km-pass som har varit rätt så långsamma. Det gör inget, man behöver inte köra allt vad man har på dessa. Ändå har jag känt att det har varit lite småsegt. Det har varit oklart in i det sista om jag skulle köra ett lopp överhuvudtaget imorgon. Det definitiva beslutet tog jag efter mitt senaste träningspass i tisdags. Trots att jag inte är helt kurant i fot och ben, så sprang jag mitt snabbaste träningspass på 3 månader. Jag sprang klassiska asfaltstian på 38:30 (3:50/km i snitt). Jag gav mig fan, på att spåra ur fullständigt och se ifall kroppen var med mig eller inte. Uppenbarligen är fortfarande i en rätt så hygglig form. På 6 dagar körde jag 4 pass, varav ett var ett 10 x 400 meter-pass med upp- och nerjogg. Jag borde egentligen total vila, tills jag har hittat en lösning. Jag fungerar inte så, utan om jag känner att det inte blir värre och att i vissa perioder faktiskt mår ganska hyggligt, så är det bara att köra.

Röntgen visade att det inte var någon skelettskada och att det nu lutar mot någon form av muskelskada. Så nästa vecka troligtvis så låter jag specialister på idrottsskador ta en extra kik och ser ifall vi kan göra något åt saken. 

Anledningen till att jag nobbar är Norrköping är flera. 

1. Jag har sovit ganska dåligt och jag får större möjlighet att vila upp mig tills imorgon. 
2. Skulle någonting gå åt h-vete, så är jag i alla fall i Stockholm och det är inte långt hem (eller till sjukhuset kanske...) 
3. Jag har redan betalat Midnattsloppet och nu ska jag stå i elitgruppen, vilket ska bli riktigt kul.
4. Jag får en mer optimal uppladdning då Midnattsloppet är på kvällen (döh..). Så får jag ytterligare nästan en vilodag. Jag har nämligen inte sprungit sedan superpasset i tisdags, förutom att ha stått i en korpmatch i fotboll dagen efter.

Anledningen till jag fortfarande hade Norrköping kvar i tankarna är för att banan är omgjord och den ser riktigt snabb ut. Jag tror att jag helt klart en bra dag är fortfarande god för sub-36 igen. Jag är övertygad om att det hade skett om jag hade sprungit imorgon. Däremot måste jag bita i det sura äpplet och hoppas att jag får chansen att återkomma nästa år istället.

Så vad ska vi förvänta av mig i Midnattsloppet imorgon? Svårt att svara på, det är inte den snabbaste banan. Däremot är loppet riktigt roligt att springa. Förra året sprang jag på höga 36 och jag vet faktiskt inte hur det blir imorgon. Jag kommer givetvis skriva autografer i vanlig stil, jag tar stjärnglansen med mig och jag tror ledningen för Midnattsloppet är tacksamma för det.

För min egen del, är jag tacksam över att få springa igen. Om det blir så.


onsdag 13 augusti 2014

Vårsammanfattning 2014 - Uppgång och fall



Det har tagit lång tid, men nu är det verkligen dags för mig att skriva den. Den här vårsammanfattningen ska knyta ihop en helt underbar säsong hittills. Det är alltid svårt att veta var man ska börja, så därför kikar jag in på förra årets vårsammanfattning så jag har ett hum att utgå ifrån. En vårsäsong med många lopp och träningspass, blir till slut alltid svårt att sortera i huvudet och då ska jag skatta mig lycklig att jag kan kika på min blogg och se. Jag har blivit en sån mycket bättre löpare, då jag har tagit nästa steg i min utveckling och förhoppningsvis, är det inte slutet för det.

Mest fejkade smilet någonsin!
 Vårens flopp...
...är utan tvekan Riga Halvmara. Det är lika bra att börja med någon negativt och successivt bara egentligen fylla på med roliga saker. Det var egentligen inte bara loppet som floppade, egentligen allting annat kring resan var närmast bottenlöst. Hotellrummet låg på andra våningen, vid hissen och det var oljud hela tiden. Jag anser att jag har riktigt bra öronproppar (Happy Ears) som funkar i alla väder, ingenting stoppade det. Utöver detta, så hade jag en snarkade medresenär som gjorde sitt.

Jag hade tänkt att se en match med mitt favoritlag Borussia Dortmund på TV, hotellet hade ringt till en sportbar, som skulle visa den. Den började aldrig på den TV-kanalen hos dem, så var tänkt eftersom matchen innan hade förlängning. Så jag missade, typ, allt. Vi beställde in deras dyraste rätt (nåväl, strax över 20€ är inte jättefarligt). Det var en förjävla äcklig köttbit med någon trist potatistillbehör. Inte nog med det, loppet skulle börja 8. Så det fanns inte tid för frukosten. Det här dock mitt eget fel, eftersom jag väl var väl medveten när loppet skulle börja när jag bokade allt. Men ändå. På morgonen, så mådde jag lite sisådär.

Det var riktigt varmt, klockan lade av innan start och jag hade min absolut tuffaste prövning någonsin. Jag sprang in på 1:23:50, absolut ingenting att skämmas för. Däremot så hade jag förväntat mig någonting annat jag väl åkte ner till Riga. Jag åkte hem med en riktig tråkig känsla i bagaget, något som skulle återgäldas i Tyskland över en månad senare. Minst.

Underbar känsla att springa under 17 minuter på 5 km!
 Vårens tredje bästa lopp...
...blir Storängsözet. Jag har många fina lopp under våren som jag kan plocka ut och säga att det här skulle passa bra. När jag väl har fått sammanfatta mina känslor kring olika lopp i mitt huvud, så var det den här kvällen, då mirakel skulle ske. 5000 meter inomhus. I Storängshallen, som jag tidigare under inomhussäsongen hade sprungit på en okej tid, men inte mer. Jag jagade fortfarande sub-17, jag ville verkligen springa under 17 minuter. Det här skulle bli en perfekt avrundning på inomhussäsongen, då jag inte sprang under 9:30 i Sätrahallen och sedan spydde som en jäkla lördagspartajare efteråt.

Det var då jag också träffade på min bloggarkollega Staffan för första gången och vi värmde upp lite kort tillsammans. Formen kändes riktigt bra och jag hade malt på med flera och varierande träningspass. Sen gick det där loppet, med 25 varv, som aldrig tog slut. Jag fajtades hela tiden med ligga rätt med marginalerna när det kom till klockan. Jag hade egentligen full kontroll, när det återstod 7-8 varv kvar, så började det bli lite smått nervöst. Inte mer än att jag väldigt fokuserat kutade in på 16:53. En perfekt inomhussäsong som jag krönte med en enorm prestation. En prestation som slutade med en semla, för att fira semlans dag. Det var perfekt.


Vårens trippel...
...Det har faktiskt blivit tre nya skor den här säsongen. Med tanke på hur mycket tid jag lägger ner på att springa, så är det inget snack om saken att jag ska ha ordentliga skor springa med. De första skorna som köptes i vintras, var Adidas Supernova Sequence 6 och är alltså uppföljare till fyran och femman som jag har haft tidigare. Det är ingenting att snacka om att 6:ornat har gjort stor nytta, då jag har slagit rekord på 5 km, 10 km och halvmaran samt att jag sprang maran på en finfin tid.

Sedan fick jag ett provexemplar av Airia One, ett par skor jag inte har testat särskilt grundligt än. Men som kommer att testas hårt när tävlingssäsongen är över för den här gången.

Jag märkte ganska snart att mina Sequence 6 var rätt så slitna efter maran, kanske inte helt oväntat, med tanke på hur mycket jag har ökat i mängd och längd med mina pass. Så då behövdes en ersättare, uppenbarligen är jag en mellanmjölkskille då jag valde Adidas Supernova Sequence 7. Då hade precis kommit ut på marknaden, så egentligen var det inget snack om att de skulle köpas in. Det stannar dock egentligen inte där, trots att jag köper samma modell och det är dags att titta utanför komfortzonen. Då det finns några stycken olika modeller, som känns väldigt intressanta. Vi får väl se vad det bidde utav det.

Kroppen var så slut, antagligen början till min ben/fot-problem också. Men så jäkla nöjd!
 Vårens näst bästa lopp...
...är Stockholm Marathon. Ett lopp som egentligen har varit huvudloppet den här säsongen, all min träning sedan årsskiftet har på något sätt var till stora delar anpassat för det här loppet. Första steget var att bestämma sig, sen är det hårt jobb som gäller på samtliga träningspass egentligen. Det finns en liten skillnad mot att springa maran och att springa den under 3 timmar. Framförallt när det handlar om att det är första gången du ska springa den.

Givetvis kan man ladda hur mentalt man bara vill, men en mara är en mara. Det är 4,2 mil och det är långt. Det var länge sedan jag hade så mycket fjärilar i magen samt att det var så mycket känslor och tankar som får igenom kroppen innan start. Sen var det bara att ge järnet, så kontrollerat det bara gick och om jag skulle ha tränat tillräckligt bra så skulle jag kunna springa sub-3. Efter att ha varit orolig för att jag skulle få kramp många gånger eller få löparmage, så klarade jag loppet precis som jag ville.

Efter just 3 mil, där folk pratar om "väggen" och att loppet börjar på riktigt, så var väl inte fult så illa. Även om jag kände i kroppen att energin helt plötsligt inte var lika närvarande som tidigare. Det var också då, vi var tillbaka från att ha kutat runt i skogarna på Djurgården och fick härlig publik överallt och jag lyftes verkligen fram för att göra mitt yttersta. När jag äntligen kom in på Stockholm Stadion, så var det som att en underbar dröm som blev uppfylld. Att springa en mara på 2:52 för första gången, är något jag aldrig kommer att kunna glömma.

Vårens motgång...
..är väl ganska självklart. Givetvis så var Riga Halvmara inte något kul, men det är absolut inte den värsta motgången utan det är mitt problem med fot och ben, som har blivit en lång följetong här på bloggen. Det har hämmat mig väldigt mycket, samtidigt som jag i mina värsta stunder har varit riktigt nedstämd över att jag inte kan vara där jag vill vara, så har jag emellanåt byggt upp en härlig lust att en dag göra comeback på riktigt. Där jag inte har ont längre och där jag kan köra precis så hårt, som jag vill.

Jag har fått avbryta pass, jag har fått stå över pass och jag har fått köra kortare eller långsammare pass än vad som var planerat. Jag har fått tagit en längre vila (för utlandsresornas skull) och jag har fått reflektera vad som faktiskt är viktigt i livet. Trots att jag har haft många långa pass i skogen, som jag har spytt galla över, så blir saknaden snabbt stor. Det är min ventil, så att jag klarar av att filtrera världen. Jag har byggt upp trygghet, självförtroende och målmedvetenhet genom min löpning. Det är i motvind, draken lyfter eller vad man nu säger? Tungt är det, men inget ont, som inte har något gott med sig helt enkelt.

Den där revanschen, så gott!
 Vårens revansch...
...om Riga halvmara med allt runt omkring, var säsongens stora flopp än så länge. Så behövde jag någonting som skulle kompensera för detta, Stockholmsmaran var dock inte det loppet utan det var något annat som skulle agera vändpunkt för den saken. Jag måste väga upp en dålig halvmara med en bra halvmara. Redan när vi åt lunch efter loppet, den restaurangen var faktiskt helt okej, så spanade jag om jag kunde hitta en passande halvmara. Jag hittade en.

Det var nämligen Hamburgs halvmara, två dagar efter Trosa Stadslopp förvisso. Men jag hade också i samma veva gått på semester. Det var ett ganska håglöst och impulsivt beslut, men det kändes helt rätt och där skulle jag ha alla möjligheter att revanschera mig.

Väl på plats på ett 5-stjärnigt hotell i Hamburg, så försökte jag pumpa mig full med revanschlusta. Två dagar innan hade jag sprungit Trosa Stadslopp, på ett mycket bra sätt. Däremot fanns det orosmoln hur min fot (benet var inte lika allvarligt vid den här tidpunkten) skulle sätta käppar i hjulet. Risken fanns ju. Man ska betänka att en halvmara är en halvmara, det är inget du "lufsar" runt på. Med facit i hand, så var det precis den återkomsten jag behövde. Jag sprang på 1:20-tid och det var det näst snabbaste jag hade sprungit en halvmara. Jag hade haft ett ganska kul lopp, Riga var helt utraderat efter detta.

I denna hall, byggde jag en ny rekordman!
Vårens mest oväntade...
...är Quicknet Arena. Av en ren slump så fick jag ett mail från Västerås Friidrott, där det stod att man kunde träna gratis där vissa tider i veckan. Jag tog en funderare, samtidigt som jag såg att det var lite dåligt underlag ute. Jag behövde snabba pass och jag behövde ändra lite på jobbet, för att få det att gå ihop. Sedan blev det 4-5 gånger i Quicknet Arena med riktigt snabba intervallpass, jag trivdes riktigt bra och det var inte särskilt mycket folk i hallen. Dessutom gillar jag att åka tåg, så en timmes tågresa från och till Västerås, gjorde mig mycket gott. Då hinner jag sitta och reflektera. Det var helt enkelt perfekt.

Underbar stad. Underbar känsla.

Vårens bästa lopp...
Nu har vi pratat om bra lopp och en underbar revansch. Nu ska vi prata om det bästa loppet jag har sprungit den här vårsäsongen. Det fanns många kandidater. Loppet som jag har valt är baserat på att det var just då, jag stod på den absoluta toppen av min löparkarriär. Jag har aldrig varit i så bra form och allt var precis rätt, på rätt plats i rätt tid.

Jag pratar nämligen om Prags halvmara. Jag åkte ner dit, en vecka efter att sprungit in på nytt rekord på mildistansen och sub-36 för första gången, i Premiärmilen. Prag är en stad som jag uppskattar väldigt mycket, jag hade varit i Prag i sex gånger tidigare och det var perfekt tajmat att den sjunde trippen ske i samband med halvmaran. Samtidigt som jag tränade för maran, så fick jag givetvis fullskalig träning för halvmaran. Det skulle bli första halvmaran som jag sprang, som jag var optimalt tränat för. De fyra tidigare (Stockholm x2, Berlin och Göteborgsvarvet) hade jag inte alls samma mängd eller längd.

Hotellet som vi bodde på kändes bra, mina föräldrar var också med mig, likaså min sambo som alltid finns med mig ner till Prag. Spänningen innan var bra och nästan hela loppet var en fröjd att springa. Jag hade tankar att jag skulle springa under 1:22, alltså nytt rekord och sedan flyttade jag fram till under 1:20. Det stannade inte där, jag flyttade fram gränserna ytterligare, då jag såg att jag hade bra chans på sub-1:19 och så blev det. 1:18:46, en helt magisk tid. Jag kände mig inte särskilt trött.

Det var över 4 månader sen och det känns som en annan tidsålder egentligen, men då var som allra bäst och när kroppen är en medspelare igen, så ska jag sikta på att komma så högt som det är möjligt.



Vårens maskot...
...är Lunny. Han köptes in på min Islandsresa och min lilla lunnefågel har dykt upp då och då vid vissa lopp. Han har helt klart en otroligt stark påverkan att jag har utvecklat mig kraftigt under våren. Det har varit en fantastisk vår, tack vare Lunny.

Vårens bubblare...
...finns det många utav. De flesta under vårsäsongen har varit bra lopp. När jag sprang på 9:35 (mitt rekord på 3 km) i Norrköping Indoor Games, när jag spurtar förbi landslagslöperskan Cecilia Kleist på målrakan. När jag för första gången skulle  ut och testa mina vingar utomhus det här året i Premiärmilen, där jag sprang sub-36 för första gången. Det var något oväntat, då jag inte trodde att jag var i en sådan bra form.

Jag slog rekord i MälarEnergi Stadslopp (5 km), när jag äntligen fick springa under 17 minuter utomhus. Det var mycket som på förhand som var negativt (väder, genomblöt väska, misstänkt småskada osv), ändå lyckas jag prestera i Västerås på högsta nivå. Underbara känslor.

Jag gjorde bra ifrån mig i Karlstad Stadslopp när mitt fotproblem för första gången visade sin absolut mest smärtsamma sida. Trots att jag granskade min fot in i det sista, så körde jag ändå. Resultatet blev att jag sprang på den näst bästa miltiden någonsin. Otroligt egentligen.

Trosa Stadslopp är ett annat lopp, där min fot var vajsing innan start. Det kändes dock hyggligt, med tanke på att jag har haft svårt att träna innan det här loppet. Det blev riktigt bra och jag hade så pass fart att om det hade varit en milslopp (Trosa är 8.9 km), så hade jag slagit nytt rekord på mildistansen.   Det är alltid en fröjd att komma tillbaka till Trosa och springa, jag har goda minnen och det är alltid skönt att bjuda på sig själv, framförallt när man har haft extra tungt till och från.

Mål för hösten:

1. Bli frisk.
Det finns ingenting annat som är viktigt. Det finns inget speciellt lopp som är viktigt, inget lopp som är primärt. Utan jag behöver bli skadefri i ben och fot, jag inser att jag inte kommer längre i utvecklingen innan det är över helt enkelt. Sedan får jag ta det dag för dag, ifall jag ställer upp lopp och hur jag lägger upp mina pass. Jag har uppfyllt många fina mål under våren, nu är dags att jag få rå om mig själv och komma tillbaka dit jag vill vara. På toppen av min egna skala. Det är den som betyder något just nu.

torsdag 7 augusti 2014

När saknaden från fansen blir för stor och när journalister blir för närgångna



Läser du detta under kvällstid och tittar ut mot himmeln, så kanske du ser att något saknas? Just det, en stjärna saknas där. Den har varit så tydlig i över 2 år, men nu finns den inte där. Det är inget man egentligen tänker på, men så är det. Det är jag, som inte finns bland löparstjärnorna för tillfället. Det märks att man är saknad över hela landet. E-mails, vanliga brev, telefonsamtal och blommor har kommit till mig. I breven står det hur löpningen inte är likadan utan mig och man hoppas att jag är tillbaka snart, så att jag får sätta glöd på tillställningen.

Jag hade planerat att eventuellt springa KK-joggen och/eller Enhörna Challenge, men det ryktas att man fick, trots flera fina löpare på plats, hade ett publiktapp för att jag inte var där. Jag kan inte ens titta eller höra resultatlistor från dessa lopp, för där skulle jag ha varit. Nu är det inte så, jag får acceptera att jag är en annan del av livet just nu. Till alla fans landet över, så kan jag inte ge någon typ av besked om när jag är tillbaka på något lopp. Jag lovar dock att jag gör allt i min makt att vara tillbaka så fort det är möjligt.

Hur gör jag för att rent medicinskt gå vidare? Jag har varit på besök på två vårdcentraler. På det första besökt, så varade det endast 10 minuter och det gav verkligen ingen större insikt. Ingen vägledning överhuvudtaget, mer än att besöka en riktigt dyr idrottsklinik. Jag önskade att jag åtminstone en remiss, så att vi kunde utesluta skelettskada. Det fick jag inte. Det här var i början av sommaren, så då var det bara foten som krånglade. Över tid, så blev benet drabbat. Jag bytte vårdcentral och gjorde ett nytt besök, jag hoppades på bättre respons. Det fick jag. Läkaren tog det jag sa på allvar, kollade fötter och ben grundligt för att vara ett "nybesök". Han trodde att det var en muskelskada av något slag i en speciell muskel, det lät ganska rimligt. Domen då? 2-3 veckors vila. Jag hade 1,5 veckors vila, när jag var i Hong Kong och det blev inte så värst mycket bättre tyckte jag.

Det bästa av allt, var att han lät mig få en remiss, så att jag kunde röntga mig. Redan dagen efter, under helgtid, så gjorde jag en grundlig röntgen. Svaret skulle komma per post ett par dagar senare. Jag hoppades verkligen inte att skelettet var skadat, för det är det ett jävla självmål att jag sliter ut det med att fortsätta löpa för tillfället. Igår kom brevet och i det, där stod att skelettet såg normalt ut och det fick mig att pusta ut lite. Vilket betyder att det är nog den där muskeln som krånglar, nästa steg är en annan idrottsklinik som jag har spanat in, som jag ska kontakta. Det värsta jag vet, är att man bara stampar på ruta ett utan att veta vad jag ska göra. Förhoppningsvis kanske jag rehabträna ordentligt med övningar och dylikt, så jag sakta kan gå framåt i min utveckling.

Samma dag som jag kom hem, så sprang jag ett pass på kvällen. Ett klassiskt 10 km i skogen. Det blev 4:07/km i snitt, det bästa passet på bra länge och det kändes riktigt bra. Två dagar senare var det dags för nästa pass, det var dock helt omöjligt. Det gjorde så ont, så jag bröt efter 200 meter och gick hem. Jag mådde fysiskt och psykiskt dåligt över detta under hela dagen, från att haft en grym känsla två dagar innan till att verkligen slå rakt i absoluta botten. Dagen efter blev det ett nytt test. 18 km och 4:29/km i snitt, inte det bästa, men tillräckligt.

Dagen efter, så tänkte jag köra igen. Det blev avbrutet efter 1,8 km. Tillbaka till absolut ruta noll. Under måndagen så tränade jag lite kroppsövningar, för att hålla mig igång. Lika ledsen återigen. På tisdag, så tänkte göra mitt sista försök till långpass för ett bra tag. Trots att jag tog med mig två GPS-klockor (bägge hade lågt batteri, så jag ville säkra upp). Passet gick helt okej och det var en trevlig känsla att rumla runt ute i skogen tillsammans med mina känslor för löpning. Undran över att komma tillbaka igen, den där fina känslan man har i kroppen när man är där.

Bägge klockorna dog. Jag fick ta hjälp av ipoden. Det blev 25 km och 4:37/km och jag klagar helt klart inte över detta faktum. Gårdagen blev lugn, få vila kroppen så mycket det var möjligt. För några timmar var ju ute igen, jag visste inte hur det skulle gå och vad jag egentligen hade för tankar. Nu när semestern är slut, så tänker man mindre på löpning, när man har jobbet att engagera sig i igen. Passet började riktigt bra och dalade lite, men överlag är jag riktigt nöjd. 16 km4:15/km. Mitt ömmande ben, kom och gick under hela passet, inte så pass allvarligt att jag kände att hämmade alltför mycket.

Hursomhelst, så ser ni att jag verkligen gör mitt absolut bästa att vara tillbaka på de stora arenorna.

---



Det är inte ovanligt att journalister vill komma i kontakt med mig, men jag försöker välja noga hur, var och när jag vill synas i pressen. Jag fick dock ett obehagligt närgånget besök av en journalist. En journalist jag utan att jag var medveten om det, gjorde illa på något sätt. För den här journalisten gjorde mig mycket illa. Ett fegt tillslag i nacken, utan att jag hann se den där stackaren. Från vilken tidning den där journalisten kom ifrån? Expressen, utan tvekan. Hur vet jag det? Det var en geting såklart...

måndag 4 augusti 2014

Livet utan löpning och livet med steg 3




Det blev några fullt godkända pass i tiden mellan Hong Kong och Milano. Jag hade planerat fyra pass med varierande längd och sträckor, något som jag följde till punkt och pricka. Det var däremot inte så snabbt som man någon gång kan önska sig, men med tanke på i vilken situation jag befinner mig, så är det bara.

Milano, första gången det skulle bli Italien. Det var lite fram och tillbaka innan den här resan blev av. En storstadsresa inom Europa var målet, vi kom in ganska snabbt på Italien, som vi inte hade varit i. Första budet låg på Rom, men till slut blev det Milano. Väl på plats, så blev det taxi från flygplasten. Oftast försöker vi nå hotellet med kommunala medel, för att uppleva mer utav stadslivet. Jag får dock säga att det var enormt bekvämt och skönt att ta taxin till hotellet. Väl på plats på hotellet, så är den härligaste känslan att slänga ifrån sig ryggsäck och resväska, samt slänga sig i hotellsängen. Få saker i världen känns så himla skönt som det.

Även om det är jag delvis hade föreslagit hotellet, så frågade jag dock på hotellet om de hade ett gym. Vilket de inte hade. Jag hade dock fått för mig att de hade det, men det var antagligen ett av de andra hotellen som jag hade kikat på, som hade det. I mitt tillstånd, så fanns det inte en chans att det var aktuellt att springa på något löpband, däremot hade det varit trevligt att göra lite andra saker för att hålla igång. Det löste jag dock genom att göra lite olika övningar på hotellrummet.

Härligt parkhäng
Vårt hotell låg ganska lugnt till, då vi var en bit från stadskärnan. Det tog ungefär en halvtimme att komma fram, då passerade vi en stor och fin park. I den här parken fanns det otroligt mycket människor oftast, som hittade på allt möjligt. En kväll, så var det lite "Let's Dance" för pensionärer i en liten träpavlijong. Eftersom vi passerade parken så många gånger var det alltid kul att se vad folk hade för sig. Det är faktiskt ganska trevligt att stå och kika på människor, emellanåt. Inte nog med detta, så fanns det en hel del bajamajor runt om i parken och även en hel del löpare. Det gjorde ont att se dessa saker, som får mig att tänka på det jag gillar allra mest, men som jag absolut inte är i fas att göra.

Här snurras tjurballe...
I närheten av parken, låg kastellet som ligger helt vackert till och som är mysigt att strosa runt omkring i. I närheten av kastellet, så fanns det försäljare eller vad man nu ska kalla det, av egengjorda armband. Som man med ganska envist försöker trä den runt handleden på sitt "offer", samtidigt som man säger att det är en "gift". De lyckades göra detta på min sambo, så vill de sen ha pengar för detta. Ett fult armband av några trådar. Oförskämt gjort. Nu har jag ändå varit i en hel del länder världen över och upplevt, både det ena och andra av lurendrejerier. Det här var dock ett av de mest påflugna. Sedan detta, så försökte vi undvika så mycket och skratta åt deras försök. I den bästa av världar, så finns det en god tanke någonstans, men inte när man beter sig på detta sätt.


Utöver denna erfarenhet så besökte vi "Il Duomo", den stora katedralen. Vacker att titta på och det var trevligt att vara på taket. I närheten så fanns det en mosaiktjur i deras tjusiga shoppinggalleria, i den tjuren, så ska man ställa sig och snurra tre (?) varv i dennes pung för att få tur. Det var otroligt mycket folk, men till slut lyckades jag få möjligheten att göra det och vi får väl se om löparsäsongen vänder snart...

Inte vacker, varken inne eller ute. Kanske blir bättre med publik?
Fotbollsfantast som jag är, så besökte vi San Siro, som huserar storklubbarna Inter och Milan. Jag vet inte, om jag överreagerade eller vad det handlade om. Men arenan var riktigt risig och det märks att den har varit med ett tag. Jag tog en kort tour på arenan, sen kikade jag i deras museum och kunde konstatera att Gre-No-Li var de enda svenskarna som hade fått plats där. Lite oväntat att en annan var exkluderad. Deras shop var otroligt liten (det fanns dock klubbshopar, främst Milans, över hela Milano), där köpte jag en halsduk från vardera lag.

Como är mycket vackert!
Sista dagen innan hemfärd, så hade vi tänkt att åka till Bellagio som ligger vid Comosjön. Så blev det inte. Ett otroligt regnoväder, samt en hel del åska. Då vi hade tänkt åka båt, så fick vi hoppa det och tappade lite suget (även om buss möjligtvis fanns att tillgå). Vi gick ändå runt i staden Como, en mysig stad som hade en hel del fin utsikt att ändå erbjuda.

Något som ska nämnas var att vi hittade en härlig restaurang i närheten av vårt hotell som var mycket mysig och hade riktigt goa rätter, kändes bra att hitta en sådan restaurang. Överlag så fann jag Milano trevligt, men att jag kanske hade förväntat mig än mer. Men det var tråkigt att lämna staden för de sista dagarna i semester.

Det kliar alltid i mig, när det kommer till löpning. Vid något tillfälle googlade jag upp om de hade några stora lopp i Milano, vilket de givetvis hade. Sen började fantisera hur härligt det hade varit att springa runt i Milano. Det var dock en tanke som var helt befängd, det är mycket kvar tills jag är på de stora arenorna igen...