fredag 27 juni 2014

Med foten i Trosa(n) och sedan en god Hamburg(are)

Då var vi där igen. Trosa Stadslopp. Loppet som jag sa är ett av det trevligaste jag har sprungit, i förra årets sommarnummer av Runner's World. Det finns flera olika skäl till detta. Dels så har de två tidigare åren skett i samband med att min semester börjar, faktiskt samma dag. I år började min semester på eftermiddagen igår, så jag har fått lite extra vila och fokus. Så då förknippar jag loppet med att jag har en skön sommar med olika hyss, lopp och glädje framför mig. Utöver detta, så sker loppet på kvällen. Det börjar 21.00 och det tycker jag är extra trevligt, det är få lopp som går så sent och jag tycker är extra mysigt. Utöver detta så är det en folkfest i Trosa i samband med loppet, det är en härlig och pirrande stämning.

Sen så är det förvisso en udda sträcka (8.9 km), så jag har inte kanske samma press att komma nära ett milrekord. Så jag har endast min tidigare tider i loppet (34:46 och 32:10) att slå. 32:10 är förvisso redan nu en bra tid och allt hänger verkligen på energin och hur foten mår. Det går upp och det går ner, men nu har jag vilat i stort sett i 2,5 dagar (förutom lite löpstyrka igår kväll). Därför vet jag inte hur jag står överhuvudtaget med foten idag, men jag hoppas att den här vilan har gett mig en någorlunda skjuts i rätt riktning.

Inte bara med detta, så är jag med i elit-gruppen och står alltså i gruppen längst fram. 2012 stod jag i grupp 2, 2013 stod jag i grupp 1 och nu är jag längst fram. Det speglar min utveckling genom årens lopp. Oavsett hur det går ikväll, så kommer jag att njuta att återkomma till Trosa för tredje gången och har fina minnen. Som en liten kuriosa är MälarEnergi Stadslopp i Västerås, det enda lopp jag har sprungit tre gånger tidigare. Det är mycket som är oklart, t o m i vilka skor jag ska springa i. Jag har tränat i förra årets par (som jag sprang i senaste Karlstad Stadslopp) och har tränat sedan dess med eller om jag ska återuppta succén med årets upplaga. Vi får väl se helt enkelt. En sak är dock stenklar, jag kommer bjuda alla människor i Trosa med omnejd på show och hoppas att alla Andreasfrälsta personer blir nöjd med detta.

Läs om tidigare race reports i Trosa från 2012 och 2013.

---

Det kommer att dröja innan ni får en längre sammanfattning från Trosa. Av det enkla anledningen att jag kommer hem sent ikväll, sedan blir det att packa och sova några timmar. För i morgon bitti så åker jag med flygplanet till Hamburg. Där jag ska jag installera mig på ett fint hotell och hoppas att foten har klarat sig hyggligt, för på söndagen så är de dags för halvmaran i Hamburg. En fullständig vansinnesprövning om man tänker efter nu, men samtidigt så bestämde jag mig för det här loppet i ett sent skede. Det var efter halvmaran i Riga som jag bestämde mig att jag inte orkade vänta ända fram till Stockholm i september.

Det låter lite galet när man tänker på det, men jag har aldrig varit i Hamburg och det ska bli trevligt att ta ut sig ordentligt om det är möjligt. Det här är dock en annan historia, först Trosa och sen får vi se vad som händer härnäst.

onsdag 25 juni 2014

Att njuta av det goda i livet


Ibland måste man stanna upp och njuta av det enkla i livet. Då undrar ni säkert varför jag har en Daim som bild högst upp i samband med detta. Är det något jag uppskattar med min löpning är att jag har all rätt i världen att få "kolhydratladda" med vad jag egentligen finner är lämpligt, oftast inför lopp då givetvis. Ibland är det läsk, som sköljs ner. Ibland är det en Snickers som få följa via munnen neråt i systemet. Glass är aldrig fel (Har precis införskaffat Mormor Magdas mintdröm, fy bubblan vad gott). Mint är något som får mig att rulla runt av glädje, ungefär som att ge mina katter kattmynta. Jag spärrar upp blicken mer utav mintsmak än av energidryck, bra grejer helt enkelt.

Så därför blev jag väldigt glad när Daim skulle komma ut i en begränsad utgåva, i smaken mint. Ända sedan jag läste om detta, så har jag håll ögonen öppna efter denna produkt och till slut, så fann jag den. Var? På Pressbyrån i Västerås av alla ställen, jag hade inte sett den alls i 08-land. Det var en perfekt belöning att knapra i sig, framförallt när man hade sprungit under 17 minuter för första gången utomhus. Sedan dess dyker den upp mer och mer i min absoluta närhet, jag tänker inte missa chansen att få njuta av den. Testa den. Utan tvekan i toppklass, precis som en själv. Med tanke på att löpningen har tagit stora delar av mitt liv i anspråk, så har jag verkligen fått mycket tillbaka. En av delarna att jag utan ha dåligt samvete kan äta sådana här gottesaker när det finns möjlighet. Jag har blivit mer medveten om vad och hur jag äter sedan jag började min löpkarriär. Kebab, pizza och chips är i stort sett obefintligt de två senaste åren och det var ändå något som var ganska vanligt förekommande i mitt liv tidigare.

Ni vet de tillfällena när man inte var vuxen, då man gick i högstadiet och man tyckte att det var "lyx" att få äta just kebab, pizza och chips. Idag tycker jag att det är lyx att få sätta sig i favoritfåtöljen hemma, ta fram ett paket mörk choklad, ta på sig glasögonen, byta om till en pyjamas och få njuta av någon dokumentär via någon tv-tjänst. Vadå lillgammal? Snacka om att mina värderingar i livet har ändrats under de senaste 5-6 åren och min satsning för löpningen har varit en bidragande orsak till att jag faktiskt lever ett sundare liv idag och mognat till mig lite. Så därför passar jag på att njuta extra mycket av alla möjliga stunder i livet, när det finns tillfälle. Det är vi värda allihopa.

---

Löpningen och foten då? Hur går det där? Foten är fram och tillbaka, det känns att den finns där, om man säger så. Däremot upplever jag att den inte har försämrats, trots att jag lägger ner mycket tid och energi på att utsätta den för löpning trots att det är vila som den borde ha. Dagen efter den långa skogspromenaden, alltså i måndags, så var jag ute och sprang igen. Det hade varit upp och ner under hela dagen hur det kändes med foten. Jag körde på rätt hyggligt inledningsvis av passet, det blev 15 km i skogen som jag hade tänkt. Däremot så blev snittet 4:05/km och det var överraskande, dessutom hade jag inte tagit i för fullt utan jag hade hållit en väldigt stadig fart hela passet. Utöver detta, så regnade det på rätt bra och jag hade mina tvivel på var passet skulle ta mig någonstans. Kroppen var helt enkelt sugen på springa av sig lite. Jag fick dock inte alls lika ont i foten som jag får efter löppassen, utan det var i stort sett smärtfritt.

Igår, dagen efter, så funderade jag om jag skulle köra ett sista pass inför Trosa på fredag. Så blev det, trots att jag kom hem sent efter ett möte och behövde egentligen gå och lägga mig tidigt, så tog jag på mig skorna och sprang 10 km i skogen. I huvudet hade jag beställt ett pass på runt 4:20/km i snitt och det blev 4:17/km i snitt, där jag hade mycket energi kvar efter passet. Däremot hade jag lite mera ont i foten efter passet, än dagen innan som var smärtfri. Jag kan tänka mig att det beror på att jag körde två pass, två dagar i rad. Anledningen till detta var att jag ville ha hela onsdagen och torsdagen helt fria från löpning, även stora delar av fredagen är det återhämtning på schemat (eftersom loppet går sent på kvällen). Idag när jag sitter här och skriver, så känns det återigen ganska hyggligt. Jag borde inte utsätta mig för detta överhuvudtaget, men uppenbarligen levererar jag fortfarande och jag känner mig kropp ganska bra just nu. Om c:a 1 vecka, så är vårsäsongen officiellt avslutad. Då blir det mera vila och läkarbesök. Tills fredag, så ger jag min fot all kärlek som den vill ha. Imorgon ska jag klippa naglarna på den, då blir han nog glad.

söndag 22 juni 2014

Fotfetisch!

Jag har verkligen kastas fram och tillbaka den senaste tiden. Jag har känt att något har varit på gång i foten, jag trodde helt ärligt att det skulle vara att ställa in Karlstad Stadslopp, bara några minuter före start. Så blev det dock inte, jag testade och sprang in på den näst bästa miltiden trots detta. Sedan uppkom en ny jävlig smärta efteråt och det svårt att gå överhuvudtaget. Jag har, peppar peppar, varit i stort sett förskonad från större skador sedan jag började med löpning för över 2 år sedan. Då har jag ändå sprungit i över 60 lopp, ökat längd och mängd successivt och inlett en maratonsatsning (som blev lyckad) över den här tiden. Nu får jag dock inse att min ena fot inte alls mår bra.

Dagen efter Karlstad, så hade jag inskrivit i min kalender att jag skulle springa ett längre pass. Det kändes väl sisådär hemma och jag hoppades väl att det skulle ge med sig. Det gjorde det inte, det blev 50 meter uppvärmning innan jag förstod att jag skulle få avbryta mitt pass helt enkelt. Ledsen som bara den, så googlade jag på allt möjligt och det vet själva när man ska använda Dr Google för att ställa en diagnos på sig själv. Man ligger helt plötsligt nära döden om man får göra allt det här själv utan vettig diagnos från en riktig doktor. Det kan vara en inflammation och det i sig behöver inte vara fruktansvärt allvarligt, men det kan också vara en stressfraktur. Skulle det vara det, så har jag en jobbig period framför mig.

Det blev även vila under måndagen, förutom att jag tränade lite lätt hemma själv utan att belasta foten allvarligt. Det var en smärtsam uppenbarelse att jag inte kan komma ut och springa som jag är van med att göra. Att bara få njuta av allt, mina två lopp under kommande vecka (Trosa och Hamburg) låg alltså tydligt i farozonen. Till tisdagen så kändes det lite bättre, jag hade sista korpmatchen innan sommaruppehållet och jag hade sikte på den. Jag ville vara utespelare och mycket riktigt, när kvällen väl kom, så spelade jag hela matchen. I slutet av första halvlek så kände jag inte alls den härliga känslan av frihet i foten och jag förstod att det inte hade blivit några större förbättringar alls.

Ni läser säkert texten nu och tänker vilket jävla dumhuvud jag är som inte tar seriöst på kroppens signaler om att vila. Problemet är att jag inte ger upp tanken på Trosa och Hamburg så lätt, så då måste jag göra försök till att göra några pass helt enkelt. Så blev det under onsdagen, jag var ute och sprang. Det blev 10 km i skogen och då fick jag anmärkningsvärda 4:06/km och det kändes som att jag kunde kontrollera tempot som jag ville, det märktes att kroppen hade suktat efter detta. Även om det gjorde lite småont under passet, så kändes det bra. Efteråt blev den stel och det gjorde lite mera ont.

Dagen efter, var det då dags igen. Att jag bara orkar genomlida detta, men jag får tänka på att om 1,5 vecka, så officiellt sommaruppehåll och då kommer jag få all tid i världen att vila (nåja). Det blev 18 km skogen och nu var det riktigt jobbigt, jag kunde inte springa som jag ville och det blev en påfrestning som inte var befogat. Det blev 4:36/km i snitt och med stor besvikelse.

Vila skedde under fredagen, innan det återigen blev dags för ett nytt pass under lördagen. Det blev 24 km i skogen och nu blev det 4:24/km i snitt, inte som jag brukar vara van vid, men helt klart med en bättre känsla och jag hade inte fullt så ont heller. Dagen efter, nu när jag sitter här, så känns det inte alls lika ont som det brukar göra. Jag märker dock att det är där. Som jag skrev längre upp i texten, så är det egentligen idiotiskt att jag gör detta för löpningen och jag kan skada mig för livet. Jag klarar dock inte av abstinensen (hej bokstavsbarn) och inte har några lopp att se fram emot, så därför försöker jag så gott det går med lite sunt förnuft inblandat.

Idag har det blivit vila eller rättare sagt 2 timmars promenad i skogen. Foten signalerar att den finns, men gör inte våldsamt ont och jag hoppas att foten är på väg och rätt håll. Framåt alltså.


torsdag 19 juni 2014

Karlstad Stadslopp 2014 - Först var den där, sen inte och sen var den där igen!

 Datum: 14 juni 2014 Distans: 10 km Placering: 26 Tid: 35:44

Jag fick precis den skjuts jag letade efter när jag sprang in på nytt personbästa i Västerås. Det var som bekant mycket som på förhand som inte var bra. Helt ärligt så var jag i stort sett övertygad om att det inte skulle gå att springa under 17 minuter. Under hela loppet så kändes det som inte att jag sprang i en särskilt högt fart. Det må låta lite märkligt, men ändå blev det ett nytt rekord. Det där med magin, finns verkligen i Västerås på riktigt. Jag tog möjligheten att glädja lokala fans.

Dagen efter så var det ånyo en arbetsdag. Sedan blev det inte mycket vila, då det var inflyttningsfest. För egen del så tog jag det lugnt och åkte hem hyfsat tidigt, så jag var väldigt duktig på så sätt. Sömnen blev dock lidande, då det inte blev så mycket sova. Samtidigt som ett annat problem, inte mitt lår, hade dykt upp tidigare. Det var min fot, vars smärta kom och gick. Jag har givetvis spekulerat för mig själv om det beror på att jag gått över till en väldigt dålig vardagssko (alltså inte löpskorna, utan de vanliga privata) och de inte har någon vidare stabilitet. Eller det kanske kan vara så att mina löpskor som jag har nu, är så pass slitna att de skapar oreda?

Inför: Jag vaknade upp, trött givetvis, under lördagen. Det är något hemskt med att sova lite och sen är det dags att gå upp. Det är högst frivilligt som jag ger mig ut på detta. Jag märkte att min fot fortfarande smärtade, men inte i samma grad. Vi åkte in mot centralen och där var det dags att åka tåg. Med tanke på att biljetterna var ganska dyra, så hade vi hoppats få sitta (det var inga reserverade sittplatsbiljetter). Det dröjde inte länge och inom loppet av 15 minuter, så vällde det in japaner efter japaner i vagnen. Givetvis hade de sittplatser, så det var bara att maka på sig. Jag funderade på varför det var så många och det har säkert att göra med att jag skulle åka till Karlstad och springa, att jag även verkar ha internationella fans utanför Europa är väldigt glädjande.

Jag väntar på livet!
 Så vi satte oss i en annan vagn, men det dröjde inte länge, innan vi även där fick gå vidare. Till slut var det bara att lägga sig ner vid en utgång och göra så bekvämt det bara gick. Jag har aldrig tågluffat förut, men det här var väl den lägsta formen av det hela. Det var bara att gilla läget och tycka att det var skönt att det var mindre än 3 timmar kvar till Karlstad. Vi småputtrade oss fram i tåget mot Karlstad. När vi äntligen kom fram, så var det otroligt skönt att få resa på sig och kliva av. Den här gången hade vi valt att ta ett tidigare tåg, så vi hade ingen stress att gå på mot tävlingsområdet. Förra gången, så fick man nästan jogga sig igenom stan för att grabba tag i en nummerlapp.

Lunny vaktar plikttroget namnlappen!
När vi hade strosat ut mot tävlingsområdet, så tog jag min nummerlapp eller rättare sagt namnlapp. Då det är ens namn som är i fokus på lappen om man har anmält sig tidigare. Med långt tid kvar tills start, så lade jag mig gräset och slumrade till i solens heta strålar som kompanjon. Perfekt uppladdning. Ingen stress och ingen ro. När det var dags att byta om och värma upp, så var det då, det kändes. Smärtan var ganska uppenbar i foten och det var inte roligt att värma upp. Det enda bra från uppvärmningen var att jag struntade i den fruktansvärt långa kön till bajamajorna och joggade hela vägen tillbaka till stadsbiblioteket, som var totalt utan kö. Är man smart så är man.

Här inne biktade jag mig. Två gånger dessutom!
När jag hade tagit mig tillbaka till startområdet, så tog jag beslutet att byta ut min löpskor, mot den äldre versionen. Den modellen som jag sprang med förra året och som var delaktiga i inomhusloppen i vintras. I bästa fall så skulle det kanske ha en liten effekt. Testet fortsatte att kunna få någon sorts ro i foten och det var i närmast omöjligt. Det var absolut inte långt ifrån att jag skulle avstå loppet med bara några få minuter kvar. Men jag bestämde mig att testa en kilometer och då skulle jag ta beslut hur jag skulle göra hädanefter.

Fotjävel!
Under: Det var den jobbigaste minuten i väntan på start, jag var totalt förvirrad över hur min fot skulle reagera när jag skulle köra på som jag brukar vid lopp. När vi väl kom iväg, så fortsatte foten att tycka till. Däremot, efter en kilometer, så var smärtan som bortblåst och jag kunde närmast obehindrat (nåja!), springa på som aldrig förr. Det var rätt så varmt och jag kände mig lite småseg. Jag hade inte särskilt stora mål för dagen, med tanke på hur uppvärmningen kändes. Givetvis hade jag ett osannolikt drömmål att springa under 35 minuter, sedan var nästa steg ner till att slå 35:26 och efter det var det viktigt att slå 36:22 från förra året.

Go!
 Jag tycker ändå att jag sprang på i rätt så hög fart, men blev lite besviken när klockan stod på 17:30 när jag passerade 5 kilometer. Någonstans där kunde jag ta bort de två första målen för dagen och nu var det bara att tuta och köra för det tredje målet. Inte hade jag åkt till Karlstad för att inte ha något att glädjas åt. Det var hyggligt stöd längs banan, som jag minns det och banan var så platt som jag minns det. Ingenstans egentligen påminde kroppen en om att jag hade haft strul med foten.

När 3 kilometer återstod, så var de bara att tuta och köra så gott det gick. Det finns en frihetskänsla i löpning, som är väldigt svår att beskriva. Jag har som ni har förstått haft lite upp och ner med motivationen sedan maran, idag kunde jag försöka njuta som det bara var möjligt. När det återstod 1 kilometer, var det bara att trycka på så gott jag kunde. Att se målet efter ett hyggligt lopp är en fantastisk känsla.

"Jonathan, jag ser ljuset"
Efter: När jag äntligen hade fått mitt sinne på plats, så hade jag fått tiden 35:44. Den näst snabbaste miltiden och jag känner att jag inte hade tagit ut mig fullständigt heller. Det dröjde inte länge förrän glädjen tog slut. Det var då smärtan i foten valde att komma in i mitt liv och inte bara den, utan även höften valde att säga ifrån. Det var riktigt jobbigt att ta sig från tävlingsområdet till stan. Jag gillar träningsvärk, men det här, var det något helt annat.



Som middag för dagen, så var det restaurangen Freden, som precis för ett år sedan som stod för platsen. Jag mindes hur god wienerschnitzeln var, så det var ett självklart val även den här gången. Den här gången åt jag bland annat med Café de Paris-sås, vilket passade överraskande bra. Det var inte våldsamt dyrt och man blev riktigt proppmätt. Det var perfekt att bara få njuta utav mat och inte behöva gå runt och ha ont ständigt.

Förbannat go schnitzel!
 Vi tog det lugnt och försiktigt när vi gick till stationen och vi hoppades att inte tåget skulle vara försenat som det var förra året när vi skulle åka hem. Hemresan var också utan reserverade sittplatser och vi förberedde oss på det värsta. Efter en del osäkerhet kring om vi skulle få behålla de platser vi satte oss på tåget, så blev det till slut som så att vi fick sitta kvar och det var en skön känsla. Framför allt när jag fick tänka bort smärtan i foten. För att göra det ännu mera smidigt, tittade jag på dokumentären om bronshjältarna. Nöjd över tiden, med tanke på hur jag kände mig innan. Men min fot skulle utan tvekan bli en trist följetong från och med nu.

måndag 16 juni 2014

MälarEnergi Stadslopp 2014 - Där Västerås, magi och Lunny möts i en härlig röra!

Datum: 12 juni 2014 Distans: 5 km Placering: 4 Tid: 16:55 (Nytt PB!)

Har man inte sprungit en mara, så vet man inte vad som väntar en efteråt. Även om jag har tränat och taggat för Stockholm Marathon i över ett halvår egentligen, så var det med skräckblandad förtjusning som jag verkligen närmade mig den tävlingen med stormsteg.  Det var givetvis ingen lätt press som vilade på mina axlar, ett halvårs träning för ett lopp och sedan skulle det vara över. Jag är någon av en surgubbe när jag missar något tilltänkt mål, framförallt när jag vet att det är långt till att jag kan revanschera mig igen. Under 3 timmar var ett givet mål, men skulle jag missa det, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till.

Som ni känner till så blev det en hygglig debut med tiden 2:52, jag fick verkligen klart för mig att jag vet vad en mara går ut på och jag fick ett trevligt kvitto att den träning jag har lagt ner på, var en god markör att jag var på väg åt rätt håll. Efter loppet, så var jag totalt slut på energi och motivation i flera dagar efteråt. De två kommande passen som följde, var slitsamma och jag hade ingenting att överhuvudtaget att se fram emot. Jag var helt enkelt färdig, men det som jag har kämpat för under en lång tid. Jag hade sprungit en mara och gjorde det helt okej. Någonstans där så kände jag mig totalt trött på allt som hette löpning. Men steg för steg, så började samla ihop energi och kraft. Det blev ett par hyggliga pass och snart började nästa lopp att nalkas runt hörnet. 

Det började inte särskilt lovande!
 Inför: Det hade varit en ganska intensiv dag på jobbet och jag hade sovit dåligt hela veckan, det var delvis mitt fel att jag inte tillgodosåg ännu mera sömn. Jag visste dessutom att det efterföljande dagarna skulle vara tuffa också. Dagen började inte något vidare, när vi ankom till centralen, så såg vi att de flesta tåg innan tåget mot Västerås var försenade med allt från 10 minuter till 1,5 timme. Nåväl, om vi hade tur så skulle säkert vårt tåg avgå inom en rimlig tid. Inte långt efter dessa tankar, dök en försening på 5 minuter och den fortsatte att växa. Till slut blev det tåget inställt och det var inte alltför stor marginal till att loppet skulle börja. Men vi hade tur att det fanns ett tåg som skulle åka mot Göteborg - via Västerås - som redan stod inne och vi hoppade sonika på det.

Det var inte mycket att göra åt saken inne på tåget, knökfullt var det och när det kom en barnvagn, var det helt enkelt bara att resa på sig och sätta sig på golvet. När vi äntligen började närma oss Västerås, så försökte jag med positivt mod att börja peppa igång mig själv. Jag skulle trots allt ändå till Västerås, staden där magiska saker händer för mig. Väl framme vid tävlingsområdet och införskaffandet av nummerlapp, så blev det återigen samlingsställe nummer ett för mig och det var så klart i biktbåset. Rekordet från 5 km utomhus var från just det här loppet ett år tidigare och jag hade goda möjligheter att göra något åt den saken.

Gör mig redo för att bikta mig!
Färdig i biktbåset, skulle jag snurra på mig tävlingsdräkten och då upptäckte jag att jag inte hade stängt i korken på en vattenflaska ordentligt. Så det var ett jäkla kaos i väskan. På kära böcker, kläder och annat. När jag hade svidit om till tävlingsdräkten, så frös jag eftersom den var helt genomblöt och inte nog med detta så började det dessutom att regna. Jag försökte på mig en uppvärmning, något som var ganska kortvarigt, då jag upplevde en viss smärta i baksida lår. Det var alltså egentligen ingenting som kändes som bra på förhand. Strax innan jag ställde mig vid startlinjen, så gick inte GPS-klockan igång och det var bara att göra sig redo för stoppuret och göra sitt bästa nu.


Mest taggad var nog Lunny som var tillbaka!
Under: Starten går ganska hyggligt, även om jag inte upplever att jag drar på alltför mycket, så hänger jag med ledartrion rätt så bra första kilometern. Låret känns inte alls, även om jag känner mig småsliten, så tycker jag att jag ändå kan göra något vettigt med det här loppet. Första kilometern passeras på 3 blankt. Eftersom det var tredje gången jag körde det här loppet på samma distans, så har jag hygglig koll på miljöerna och hur allt känns. Så det var inga konstigheter.

Regnet avtog och jag startade starkt, synonymt för Västerås!
Någonstans efter den andra kilometern, börjar jag tveka om jag hade kapaciteten för dagen att slå rekord idag. Jag tycker inte alls att jag är lika pigg i steget, eftersom jag inte har en GPS-klocka, så kan inte mina misstankar om att 1 km-skylten kom för tidigt att styrkas heller. Efter den, så kommer den en seg lite uppförsbacke som suger tag i en ett bra tag. Sedan är det egentligen att bara köra, eftersom jag inte exakt koll hur jag ligger till mellan kilometerskyltarna så kör jag bara på.

Efter 3 kilometer, så började jag närma mig den tredje i ledartrion som har sackat efter lite. Jag vill inte släppa han ur sikte, utan jag tar det väldigt varsamt och inte kör sönder mig själv så här i mittskedet i loppet. När det bara är 1 kilometer kvar av loppet, så väljer jag att dra på lite och jag ser hur han tittar nervöst bakom sig och jag närmar mig ytterligare. När vi är på bron, precis i slutet av loppet, så är jag inte helt säker på nytt rekord, men jag har goda chanser inser jag. Jag har inte dagens spurtkänsla i benen trots att jag har laddat med rödbetsjuice och colaremmar, men jag lyckas ändå göra ett hyggligt avslut.

Äntligen, efter nästan två år. Sub-17!
 Efter: Jag sprang i mål på 16:55. Ett nytt rekord, som alltså slipas med 8 sekunder. För första gången utomhus så springer jag in på under 17 minuter. En otroligt skön glädje, något jag har jagat egentligen sedan den där augustilördagen 2012 i Södertälje. Nu är det gjort, nu är det verkligen gjort. Trots att jag inte kände att jag körde på som jag ville i ett 5 km-lopp, så har jag gjort det som krävs utav mig och det med råge.

Alltid skönt efter ett lopp - alltid skönare när man slår rekord på köpet!
Jag har av medvetna val inte valt att springa lika många 5 km-lopp som under de två första säsongerna. Det är en svår distans, samtidigt som jag gärna har haft en längtan att springa på 16.xx, framförallt när jag lyckades göra det inomhus, innan utomhussäsongen drog igång. Jag har gjort det jag lovade. Att bjuda på show i Västerås. Magi sker verkligen här och trots alla nedsliga sändebud om att det skulle gå åt helsike, så lyckas jag skrälla återigen.

Så fantastiskt gött!
Precis som tidigare, satt vi och åt på Jensens. En tradition vi det här lagret i Västerås, framförallt som att det var samma restaurang som jag kläckte idén om att börja springa på riktigt tog fart, just här. Efter en härlig go biff, så avrundade jag med mjukglass. Då fanns det inget godare i hela världen. Från att gå från maraeufori till att slå nytt rekord på den svåra distansen - 5 kilometer - på mindre än 2 veckor, är anmärkingsvärt. Nu är jag äntligen tillbaka på banan och löpningen börjar långsamt att bli roligt igen. Tack för det!

fredag 13 juni 2014

Jag flyger med Lunny, från en stad till en annan!



Alla förutsättningar pekade på något helt annat under gårdagen. Jag tänker inte räkna upp vilka förutsättningar jag pratar om, men det såg på förhand ut som att jag inte skulle få någon större möjlighet att "showa" igår. Så blev det dock, jag lyckades komma in på en godkänd fjärdeplats och slog nytt personbästa på 5 km när jag seglade in på 16:55 (8 sekunder bättre än i fjol). Jag är mycket stolt över detta och jag har jagat sub-17 på 5 kilometer utomhus i nästan 2 år i stort sett. Uppenbarligen så fortsätter kärleken med Västerås att gro ytterligare efter den här succén. Det bästa var att som ni ser på bilden, är att Lunny var tillbaka och då var direkt ett nytt rekord. Tack för det. Eftersom jag är mellan "två lopp" och är upptagen ikväll, så hinns det inte med någon längre text inför morgondagen. Givetvis kommer en rapport i sedvanlig ordning på söndag!

Imorgon rullar cirkusen vidare. Kroppen är uppenbarligen lite sömnig och sliten, men jag kommer inte att göra Karlstad med omnejd besviken. Jag kommer att förgylla er soliga stad, med ännu mer skinande glädje. Efter förra årets trevliga upplevelse i nära minne, så var det ingen tvekan om att jag skulle återvända om tillfället skulle ge möjlighet till detta. Förra året sprang jag in på då nytt personbästa med tiden 36:22, en förbättring då med nästan 1 minut. Det var en fin bana och härligt väder, det verkar enligt rapporter bli återigen soligt i Karlstad. Det var ingen större skräll. Efter loppet på Karlstad, så är nästan loppvila i 2 veckor och jag kommer försöka sova och njuta så mycket jag kan. Det har varit milt sagt, ganska intensivt den senaste tiden.



onsdag 11 juni 2014

Andreas + Västerås = Sant?


Nu var vi här igen. Uppenbarligen är Västerås en stad som har nästlat sig in i mig med hull och hår. Allt började med att jag och min sambo övernattade av en ren slump i Västerås i början av maj, vi satt på en restaurang och intog lunch. Där och då föddes idén att jag skulle springa ett lopp, där började mitt löpliv på riktigt. Några dagar senare ställde jag upp i Skärholmsloppet, sedan dess har det blivit, om jag har räknat rätt, 58 lopp till. Det var också slumpen som gjorde att jag sprang MälarEnergi Stadslopp i början av juni, då sprang jag för första gången under 20 minuter på 5 kilometer. Tiden löd 19:15 och jag var överlycklig som få, helt underbart.

Lite mer än ett år senare i juni 2013, så var jag tillbaka i Västerås. Samma 5 kilometer. Nu hade jag dock bli lite snabbare i benen, jag sprang nämligen på 17:03. Det är faktiskt det gällande utomhusrekordet på 5 kilometer än idag (Däremot sprang jag under 17 på 5 km inomhus tidigare i år). Återigen fick jag fina känslor från Västerås i och med detta lopp.

Till nästa gång dröjde det inte ett år. Jag fick ett mail om gratis inomhusträning i Quicknet Arena i Västerås. Jag nappade på detta och i början av detta år, så gick resan till Västerås och jag tror att det började skapas ett speciellt band mellan mig och fansen som finns i Västerås. Jag tränade några gånger under vintern i inomhushallen och var riktigt glad över möjligheten att köra där. Det var delvis en av anledningarna till att jag kapade mina tider på 3 km, slog rekord inomhus på 5 km och slog milrekord direkt i första utomhusloppet.

Med andra ord så har jag att tacka Västerås att tacka för mycket, Västerås har även mig att tacka för att jag sätter den orten på kartan. Jag borde få stadens nyckel från deras borgmästare, jag är i stort sett synonym med stadens idrottsliga framgångar.

Hur tror jag att det går imorgon? Svårt att säga, jag har absolut inte tränat för 5 kilometer på ett bra tag och jag upplevt känslan efter ett maratonlopp för första gången. Det har inte varit lätt, samtidigt som jag har haft mycket annat runt omkring som har fått bära sitt fokus. Jag hoppas att kroppen och knoppen är med imorgon, så att jag kommer att ha möjlighet att ge Västeråsborna något att prata om det till 2100-talet!


måndag 9 juni 2014

Lunny är tillbaka och det är jag också uppenbarligen!


 
Nå, vem är denna "filur" då som ska göra comeback? Det är inte mindre än min fina fågelmaskot Lunny som kommer att bli mer framträdande återigen. Han följde med mig hem från min Islandsresa i slutet på förra året och han var en ständig följeslagare på alla inomhuslopp därefter. Han hade vissa magiska egenskaper som gav mig nya fina rekord, utan tvekan. Helt plötsligt när utomhusloppen skulle tas vid, så försvann han rätt ut i tomma intet. Hade han flygit raka vägen hem till Island, saknade han, avskildheten och stillheten hemma, precis som jag uppskattade med Island? Så var det inte alls, det kan jag bestämt dementera. När jag slog rekord i Premiärmilen och i Prags halvmara, så råkade jag glömma honom hemmavid. Samma sak följde i de kommande loppen. I kvällspressen skulle det säkert talas om att det var en stor spricka mellan oss, om man nu försökte läsa mellan raderna.

Nu ska det däremot bli bättring på den här fronten, Lunny kommer utan tvekan att följa med på torsdag till Västerås. Jag ska visa omvärlden att vi inte är i närheten av ta ut någon skilsmässa, vi kommer inte ha att beblanda oss med någon bodelning av något slag i det närmaste. Även om jag själv får betitla mig själv som en magisk herre, så skadar det aldrig att ha en magisk fågel vid sin sida. 

Vad har Lunny själv att säga om saken? Inte är det ett krax i varje fall.

---

Idag var jag äntligen tillbaka från maran, på riktigt. Det dröjde 9 dagar innan jag äntligen faktiskt nådde på en hygglig nivå på mina pass. Idag blev det 15 km i skogen och jag hade som mål att springa under 4:20 i snitt, med tanke på hur kroppen har varit den senaste tiden, så fanns det ingen garanti att det ens skulle vara rimligt. I stekande sol, så körde jag på och som jag gjorde det. Det gick faktiskt rätt så bra, så jag körde lite extra och kunde själv kontrollera farten lite som jag ville emellanåt och det var därför jag seglade in på 4:08/km i snitt när jag stängde av klockan. Skön känsla att äntligen vara tillbaka i någon sorts hygglig form. 

Nu kan man börja njuta av löpning, det var ett tag sedan. Tack!

söndag 8 juni 2014

Nästa stora utmaning runt hörnet

Jag är en loppjunkie utav högsta klass. Trots att motivationen och träningskvalitet är rätt så låg nu, det var länge sedan jag var på den här nivån och för att peppa igång mig själv, så har jag efter fadässen i Riga, lovat mig själv att ta revansch på en ny halvmara. Egentligen började det redan 1-2 timmar efter att jag kommit i mål i Riga, som tankarna mot att ta en revansch i en halvmara och jag har för mycket myror i brallan för att vänta ända till september för att göra det på hemmaplan. Jag tittade givetvis om jag kunde hitta en halvmara som kunde passa i min loppkalender, det var då jag hittade loppet. Nämligen Hamburgs halvmara, jag valde att suga på karamellen av flera anledningar.

En anledning var att jag under fredagen den 27 så springer jag i Trosa, Hamburgs halvmara går på söndagen och jag måste upp rätt tidigt under lördagen, för att åka iväg. Jag måste känna att jag mentalt kan mäkta med det. Dessutom eftersom det är nära inpå, måste jag tycka att det var värt att betala de slantar som jag behövde betala för detta. Jag har ändå fler utlandsresor precis bakom mig och några sommarresor att ta hand. Utöver detta så måste jag hitta ett vettigt hotell, samt att banan måste vara ok enligt utomstående. Många frågor, som krävde sina svar och till slut, så kände jag att jag ville göra slag i saken. Jag skulle ner till Hamburg och springa en halvmara där, inga konstigheter egentligen. Det ska bli väldigt spännande att göra en blixtvisit i Hamburg och hälsa på de fans som blev besvikna på mig Riga senast.

Hur går det annars då? Jag försöker fortfarande hitta formen. I fredags under nationaldagen blev det 16 km med snittfarten 4:38/km, inte där än, men längre och snabbare än onsdagspasset. Idag blev det ett intervallpass med 10 x 400 m med tillhörande upp- och nerjogg. Snittiden låg på 1:16-1:19, solen och bristen på energin gjorde sitt till. Men det är första gången gör ett sådant pass, så jag får anse att det är godkänt i varje fall. Jag känner dock att jag inte "där" jag ska vara just nu, men jag får jobba vidare med det. Imorgon blir sista passet innan resan bär av till Västerås.

---

Imorgon så kommer en gammal figur att komma tillbaka. Någon som ni har följt bloggen en längre tid, trodde att jag själv hade glömt bort. Icke, sa Nicke. Nu gör "figuren" tillbaka och kommer att finnas med i veckan igen.

fredag 6 juni 2014

Vad händer nu?


Jag har levt hela veckan av maralycka. Det är så svårt att ta till sig att jag sprang mitt första marathon och jag gjorde det med bravur. Med den här lyckan som har funnits där hela veckan, så kom det med tomhet. Hela vinter- och vårträningen har planerats utifrån den här maran, även om jag givetvis har punkttränat för vissa lopp givetvis. Så har huvuddelen varit just för Stockholm Marathon 2014. Varje vecka har jag analyserat och planerat hur jag ska gå vidare för att gynna mig själv i min första marastart. Nu när maran är förbi och jag måste gå vidare, så har jag haft svårt att motivera mig själv att ladda om och se framåt mot nya utmaningar. Kroppen fick såklart återhämta sig, innan jag skulle ge mig ut på första passet.

I onsdags så sprang jag ut, totalt utan mål och egentligen utan styrfart. Bara att få komma tillbaka in i löpningen igen. Det blev "bara" 9 km i skogen och på 4:42/km i snitt. Jag hade velat springa lite snabbare och lite längre, men jag fick lyssna på kroppen och acceptera att det här passet var enbart till att "väcka" kroppen egentligen efter bragden. Även efter detta, så kände jag fortfarande tomhet och hade svårt att motivera mig att tänka framåt till nästa pass. Jag antar att det kommer att vara såhär i början efter maran, det är inget unikt att vad jag har läst mig till heller.

Redan nästa vecka är jag tillbaka i tävlingens främsta ådra, tvåfaldigt. Det väntar tävlingar i Västerås och Karlstad för min del. Så jag hoppas att jag kan hitta tillbaka till glädjen och motivationen tills dess, att komma in i "zonen". Nästa pass sker senare idag, jag har dock ingen aning hur långt eller i vilket tempo. Jag låter kroppen avgöra och ser om jag kan ta mitt första steg tillbaka till löparglädjen igen.

---

För ett tag sedan anlände en ny bekantskap. Nämligen ett par löparskor av märket Airia. Jag kommer att få testa och utvärdera dessa. Jag har bara haft Adidas Supernova Sequence 4, 5 och 6, det är de enda skor jag har sprungit med, om man nu bortser från de gamla grusfotbollsskor som jag började jogga med en gång i tiden.

Dessa skor sägs vara väldigt snabba och skilja sig från andra löpskor, alltid kul att de kommer från Sverige också. Med tanke på att jag har samma modell par skor sedan jag började med löpning, så hoppas jag att kan vidga mina vyer. Jag lovar att återkomma med en form av rapport längre fram, när jag har mer på fötterna (höhö).

måndag 2 juni 2014

Asics Stockholm Marathon 2014 - Nu vet jag!

Datum: 31 maj 2014 Distans: 42195 m Placering: 158 Tid: 2:52:07 (nytt PB!)

19 maj 2012 - Skärholmsloppet (5 km) - 20:05
31 maj 2014 - Asics Stockholm Marathon - 2:52:07

Någonstans långt långt bak i tiden så börjar embryot, till det som jag ska skriva om idag, att växa. Jag har nog tjatat ögonen ur er, framförallt för er som har följt min blogg länge. Under en kort visit i Västerås, under en lunch, bestämde jag mig för att jag skulle springa ett lopp. Fullständigt hänsynslös och impulsiv som jag är, så slängde jag mig på min mobil för att kolla när nästa lopp i 08-området skulle gå av stapeln. Passande nog var det Skärholmsloppet som skulle ske två dagar senare. Jag hade förvisso joggat tidigare, om än i korta doser (5-6 km, 2 gånger i veckan), men det här var något helt annat. Nervös som bara den, när jag skulle hämta ut nummerlappen. Jag visste ingenting om den här världen. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle sätta på nummerlappen ordentligt.

Det där gick ganska bra, uppenbarligen, eftersom jag sitter vid datorn två år senare och skriver på det här inlägget. Men om vi fortsätter titta i backspegeln, så kan vi också se att bara en kort tid senare efter Skärholmsloppet, så går Stockholm Marathon av stapeln. I ett helvetiskt kallt och ruggigt regnväder. Första säsongen för mig, är det inte ens meningen att jag ska springa en halvmara ens, men så blev det. Med den äran. Någon månad efter halvmaran i Stockholm 2012, så bestämmer jag mig lite försiktigt att om jag ska springa en mara, så måste jag vara redo på alla plan. Fysiskt och mentalt. Därför får debuten ske först 2014, först måste jag bemästra både milen och halvmaran innan det är dags för någon ytterligare påhitt från min sida.

När 2013 års mara går, så tittar jag lite drömmande att det är ett år kvar tills det är dags för mig. Kommer det ens att gå? Kommer jag ha kapaciteten att springa som jag vill då? Självfallet måste man springa en mara, om man vill vara en ordentlig löpare och Stockholm Marathon är givetvis skådeplatsen för detta spektakel. Jag får inte den avslutningen på höstsäsongen 2013 som jag vill, snabbt börjar jag kolla vad nästa fix för mig kan vara. Inomhuslopp - ja. 3000 meter - ja. Perfekt. Jag drar till Norrköping, Örebro och Huddinge för att njuta och hata allt som har med 3000 meter inomhus att göra. 

I samband med årsskiftet börjar även min långdistansträning mot det som ska kulminera i maran. Jag trycker på i passen för att springa längre och längre, en gång i veckan. 16 till 18 till 20 till 22 till 25 till 28 till 30 till 32 och till slutligen 35 km. Samtidigt som jag gör det, så ökar jag mängden pass från 2 till 3 eller 4. Inte bara det, så flyttar jag fram gränserna för att öka intensiteten på flera pass. Utomhussäsongen börjar strålande, jag slår nya rekord på milen och halvmaran i framgångsrik stil. Jag får en dipp i samband med Riga halvmara, som jag får skylla på andra faktorer, men samtidigt finns det där ändå inför det här stora loppet som jag har väntat i 1,5 år på egentligen. 

Inför: Jag har sprungit nästan 60 lopp på 2 år, jag kan inte påstå att jag blir nervös eller oroar mig alltför mycket egentligen. Däremot när vi börjar närma oss den här typen av lopp, något nytt och stort. Så vill man självfallet inte skada sig, träna optimalt, äta som man ska, sova ordentligt och inte bli sjuk. Alla små tecken på minsta rubbningar inför maran har varit oroväckande, inte har jag lust att vänta 1 år till på att visa mig på den stora arenan. Dessutom gjorde sig väderprognoserna på förhand, något illavarslande. 
 
Ett nummer för ett nummer!
Med snälla arbetskollegor på jobbet, gjorde att jag fick åka från jobbet relativt tidigt under klämdagen. Jag styrde kosan mot Stadion, efter en längre gångväg nådde jag platsen för att hämta ut nummerlappen. Det var inga konstigheter, jag hade på förhand aviserat att jag ville byta grupp från C till B, med tanke på min tid på halvmaran i Prag, så blev det så. Jag gick igenom "expot" och det var med tanke på hur högt det här loppet rankas av många, en ganska tråkig del att skriva om. Det fanns inte mycket. Jag jämför det med Berlins halvmara som hade minst 2 stora hangarer fyllda. Även om jag sällan köper något eller är intresserad, så kan det ändå vara kul att få kika lite smått. 
 
Så här trångt är det väl inte i starten hoppas jag?
Innan jag åkte hem, så köpte jag Mario Kart 8. Ett perfekt och lättjefullt spel att spela, dagen innan. Jag kolhydratladdade utav bara helvete. Jag åt godis, Daim, Snickers, glass, rostat bröd med mycket marmelad, O'boy, läsk och jag har säkert inte tagit med allt. Jag tror aldrig att jag har kolhydratladdat på detta sätt 2 dagar innan lopp. Det är nu eller aldrig, jag ska orka hela vägen. På morgonen blev det vanlig frukost med müsli, smörgåsar och banan. Givetvis så får jag inte glömma bort att nämna att jag pumpade mig full av rödbetsjuice, så det nästan sprutade ut ur öronen på mig. På plats vid start, så gick jag som vanligt in i mitt biktbås. Vad hade jag för mål med dagen? Under 3 timmar givetvis. Jag tog på mig band för sub 2:50 och sub 2:55, så jag hade två bra riktmärken.
 
Min bikt!
Jag gjorde korta uppvärmningsturer i startfållan, innan den började att växa alltför stort. Jag tog chansen och gick till biktbåset en sista gång, med tanke på att mitt sista långpass slutade i fyra toapauser, så ville jag undvika det till varje pris. Inte vill jag sätta mig på broräcket på Västerbron och göra mitt? Kort innan start, så vet jag inte riktigt vad jag tänkte på. Jag var helt tom i huvudet. Jag var inte stenhårt fokuserad, men inte för flamsig över det hela. Däremot intalade jag nog mig själv att jag skulle klara en mara. Strax innan skottet fyrades av, så kom en härlig regndusch och det var allt. Sedan var det där "hemska vädret" jag hade oroat mig för, borta. Nu kör vi!
 
Jag är fånge i maratillståndet nu!

Under: Alla distanser har sin charm och sina strategier hur man lägger upp loppet på absolut bästa sätt. Under min allra första mara, så fick jag nästan hålla i mig själv för att inte rusa för hårt och att försöka springa så kontrollerat som det bara gick. Jag kan påstå att jag fick lite ångest när jag passerade första kilometerskylten. Oj då, över 41 kilometer kvar. Jag kunde dock direkt säga att jag kände mig hyggligt löpvillig i kroppen och jag verkade ha hittat en takt, som passade mig alldeles utmärkt.
 
 

Jag hade precis som under Prags halvmara, bestämt mig för att jag skulle dricka vatten så gott det gick vid alla vätskestationer. Det är inget jag ville tumma på överhuvudtaget. Jag hade dessutom med mig gel som i Riga senast, då jag inte lyckades få i mig ett skvatt. För att ha något att se "fram emot", så hade jag klart mig när och var jag skulle ta gelen. Inte nog med detta, så vill jag minnas något annat jag gjorde under loppet. Jag sprang in i alla duschar, fick en härlig framtidsblick om att jag var hemma och duschade av mig efter ett hårt lopp. Första 5 gick på 19:02, fullständigt kontrollerat.
 
 

Andra femman gick också härligt kontrollerat till, jag kände mig riktigt stark och hade hur mycket energi som helst. Den springs nästan på under 20 minuter, det är väl Västerbron som drar upp tiden där. Jag kan med lätthet påstå att Västerbron faktiskt inte var så jobbig, som jag hade målat upp den som. Vi fick väl se om jag tyckte samma sak, andra gången jag skulle passera den? Efter c:a 10 km, så började faktiskt att gråta lite smått. Att jag på bara 2 år gått från ingenting till att springa en mara av den här kalibern, jag måste säga att jag är stolt med vem jag är. Inget slår den känslan.
 
 
 
Hela vägen till 16.5 km, då vi hade sprungit första varvet, så kände jag mig oerhört fortsatt stark. Den tredje femman gick också på under 20 minuter. Ärligt talat så är det här som jag förstår vad kontrollerat löpande går ut på. Allt lära sig hålla igen lite, för att spara till senare. Men jag såhär i efterhand, så tycker jag att borde tryckt på ännu mera första varvet, bara för att. Eftersom det var den första maran, så är det inget man vågar.
 
 

Strax efter första varvet, ska man ut på Djurgården och röja lite. Jag har förstått att många upplever det som ett tråkigt parti. Vid halvmarapasseringen, hade jag sprungit på 1:23:35 (alltså snabbare än vad jag sprang i Riga halvmara totalt sett). Strax efter halvmarapasseringen så serverades saltgurka. Jag förstår varför man har den, men vem i hela fridens namn, vill gnaga på en saltgurka efter att man har nått ett tillstånd i huvudet, när man delvis längtar efter ett liv efter döden? Även om partiet ute på Djurgården är trevligt och fridfullt, så är det lite halvtråkigt. Helt plötsligt så tappar man den där härliga folkfesten. För det måste jag säga, vilket publikstöd, det tog aldrig slut inne i stan. Sen var jag hemskt glad när vi kom ut i verkligheten och passerade Skansen och Gröna Lund. 
 
 

Det var väl efter 25 kilometer som jag började bli orolig på riktig, hur skulle kroppen ta det hela och skulle jag få känna på den där kända "väggen"? Jag tror inte att jag vid fullt medvetande egentligen när vi kom tillbaka till "stan" igen. Utan jag gick på repeat och i mina lurar så lyssnade jag på folk som pratade om TV-spel. Såhär efteråt, minns jag egentligen ingenting vad som sades. Vid 30 kilometer, så förstod jag att för första gången kunde släppa sub 2:50 helt. Inte för att jag hade trott på det själv, men jag var glad att jag använt mig av det bandet och kunnat haka mig fast så länge det gick. Nu var det självklara målet att komma under 2:55, det skulle givetvis fixas. Men vid slottet, alltså efter 30 kilometer, så upplevde jag inte "Väggen", men jag förstod att det här var en minivariant av densamma. Det blev så tungt att röra sig, samtidigt som jag hade energi kvar. Jag hade bara lite mer än en mil kvar, nu var det faktiskt bara att köra ändå i kaklet.



Vid Västerbron del 2, så skulle jag få uppleva de många pratar om, trodde jag. Jag tyckte nästan att det var lättare andra gången, jag var inte orolig för någonting i världen. Vid Norr Mälarstrand så passerar Staffan mig. Han hinner ikapp och förbi, peppar mig så gott det går och jag tycker att det ser riktigt bra ut för hans del. För egen del, kämpar jag så hårt att jag kommer till en gräns där jag förstår vad en mara handlar om. På riktigt. Strax därefter ser jag både pappa (som jag har sett tidigare) och överraskande att min sambo helt plötsligt finns på plats, med bara några kilometrar kvar, så får jag inte ge upp och aldrig sluta tro på en själv.
 
 

Någonstans tror jag att kroppen ska gå sönder, men jag är verkligen tränad för detta och när jag har lite mer än 2 kilometer, så njuter jag att eländet kommer att ta slut. Jag kommer att få springa in på Stadion som en vinnare och jag kommer aldrig att glömma den här dagen. En stor oro som har pulserat inom mig, är när jag ska få kramp, med tanke på att jag fick det under mina tidigare halvmaralopp framåt slutet. Mycket riktigt får jag kramp med mindre än 1 km kvar, men det gör inget. Jag gör som jag gjorde under Berlins halvmara, jag "stampar" bort den. När jag äntligen äntrar Stadion. Vilken känsla. Vilken glädje. Även om jag är totalt borta rent mentalt, så har det verkligen gått långt från att vara en nervös nobody utanför Skärholmens centrum till att springa in på en 2:52-tid på Stadion i sin första mara. Jag saknar ord. Inte ens magiskt räcker till.
 
 

Efter: Det kommer nästan omgående när du har passerat mål. Den där hemska känslan i benen. Totalt söndersprungna. Det skiter jag fullständigt i, jag har gjort något, som jag fnös åt förra många år sedan. Att springa marathon. Den lycka jag kände inombords visste inga gränser, vartenda steg jag tog bort från mållinjen, var stora glädjeskutt med de här benen mätt. Det godaste som jag visste att få, var vatten. Inget slår vatten, när man har tagit ut sig fullständigt. Jag tycker medaljen såg helt okej ut, men jag tyckte den inte var bland de bättre jag hade fått, faktiskt. Ganska en liten petitess i sammanhang, men med tanke på hur mycket man betalar för att få springa...

Jag är G L A D!
Fotografering, ros och bara ett stort leende fortsatte att sväva tillsammans med mig uppe i himlen. Jag var glad för allt stöd jag har fått från olika håll och kanter längs med banan. Syrran hade även tagit fina bilder längs banan, som användes i detta inlägg också. Efteråt längtade jag mest att få komma hem, att få lägga sig i ett varmt bad och att få låta intrycken sjunka in. Även om jag älskade att springa det här loppet, så hade jag ingen större lust att stanna kvar utan jag behövde ett brejk från allt. 5 månaders träning för en mara var äntligen över och den hade gett resultat med råge. Jag var trött på allt som hade med löpning att göra, inga tankar ägnades åt något lopp i framtiden överhuvudtaget. Någonstans konstaterar jag att jag inte har tagit i för fullt, utan att det finns mer potential där. Nu vet jag hur det känns att springa en mara, nu vet jag att det här var inte det bästa jag kunde prestera heller. Bakom nästa magiska dörr, så finns det nya fina prestationer. Men det är något för framtiden det.
 
Efter mycket krånglande för att komma ner i det varma badet, så passerade hela loppet revy. Hade jag verkligen sprungit en mara? På den tiden? Hade det hänt eller var det bara en dröm? Är jag verkligen så duktig på att springa? Efter det kanske skönaste badet i mitt liv, som jag har badat ensam. Så halvgick jag som en gamling i till köket, öppnande den där chipspåsen som jag hade köpt bara för det här tillfället. Det var typ 1-2 år sedan jag åt chips senast, jag lät den härliga grill chipsiga andedräkten fylla min mun. Kom ihåg. Jag är bara en helt vanlig kille. Som är en okej löpare.


19 maj 2012 - Skärholmsloppet (5 km) - 20:05
31 maj 2014 - Asics Stockholm Marathon - 2:52:07