fredag 27 mars 2015

Då är det dags för nästa resa!



Då sitter jag här i vardagsrummet och då närmar det sig för nästa resa. Jag har knappt hunnit landa efter Lissabon-resan förrän, det är det dags för att åka till Prag. Den stad som jag åker till för åttonde året i rad. Låt oss säga att jag gillar Prag väldigt mycket, jag känner mig hemma där och platsen kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag har många fina minnen därifrån. Tre av dem kan jag dela med mig här. Den första resan gjordes alltså 2008. Jag var ganska "grön" i resesvängen då, jag var bara 20 år gammal och inte alls resvan som jag må vara idag. Det var av ren slump jag tyckte att Prag skulle bli en bra resa, jag visste inte så mycket. Jag bokade ett hotell som jag tyckte var fint. Till hjälp för att orientera sig till hotellet hade vi en bild och en adress. Hotellet hade fått fina recensioner. När vi kom fram, så förstod vi att det inte riktigt var ett hotell utan det var ett flytade hotell.  Alltså en båt. Det var inga större problem egentligen, mer än att jag var övertygad att vattnet utanför fönstret hade stigit varje natt vi hade sovit och vi var på väg att sjunka.

Nästa minne är från 2011. Då hade jag högt flygande planer om att flytta till Prag. Så pass att jag redan hade tagit i kontakt med ett gäng innebandyklubbar. Jag träffade en representant för en av klubbarna över en lunch, vi diskuterade att jag skulle spela i ett av deras lägre divisons-lag samt ta över ett av deras mer ambitiösa ungdomslag. Upplägget var bra, jag skulle få hjälp med att hitta ett jobb och vi hade redan börjat spana på lägenheter. Allt lät bra. Jag åkte ut till yttersta utkanten av Prag, för att spela en träningsmatch med laget. Snacka om nervositet. Jag satt ensam i ett skumt omklädningsrum i väntan på människor jag har aldrig träffat förut. De kom till slut, jag förklarade vem jag var och de försökte svara på halvknagglig engelska. De visste att jag skulle komma. Jag fick en matchtröja i storlek XL. Jag är ju verkligen en XL-människa. Så skulle vi spela den där träningsmatchen mot deras samarbetslag. I första bytet hade jag sänkt en motståndare till marken (jag har en så att säga ganska frejdig spelstil) och det är inte lätt att förklara sig på engelska att det inte var meningen. På något sätt var det häftigt att spela med ett tjeckisk lag, kommunicera på engelska och spela sitt spel. En upplevelse utan tvekan. Det hela föll tyvärr, då hans var "sportchef" hamnade i trubbel med rättvisan och jag gav upp den drömmen då.

Senaste minnet var från 2014, alltså förra året. Det har ni som följt bloggen under en längre tid läst om. Mina föräldrar fick möjligheten tillsammans med min sambo, se Prag för första gången. Inte nog med detta, så skulle jag springa halvmaran där nere. Det gick så pass bra, så att jag slog ett nytt rekord med flera minuter - jag sänkte ner tiden till 1:18:46. Ett magiskt lopp på många sätt och vis, det fanns mycket att älska med det loppet. Det var en tid som stod sig tills i söndags, då jag slog den i Lissabon.

Det var bara ett enkelt axplock med alla fina tankar som finns kring Prag. Hur är formen sedan jag kom hem? Jag har sprungit två pass - ett 18 km i skogen och ett 10 km på asfalt. Inte direkt några superpass, men sådana pass som måste göras för att hålla sig i god form. Utöver det, har jag spelat en innebandymatch, som blev lite smågrinig och småful. Precis så som jag vill ha det. Enda oron var väl ifall man skulle bli skadad eller inte.

Vad tror jag om loppet, som är redan imorgon? Det är så otroligt svårt att svara på. Jag har märkt att kroppen att fått en reaktion på att jag har kört tufft, så jag kan inte gå ut och tro att jag ska springa hem ett nytt rekord. Men faller alla bitar på plats, så kommer det självfallet bli en riktigt bra tid. Fortsättning följer - helt klart. Vi ses i nästa vecka.

torsdag 26 mars 2015

Lissabon Halvmarathon 2015 - Sagan om Mr. Bridge och den magiska löparen del 2

                             Datum: 22 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 73 Tid: 1:17:00 (Nytt PB!)

Inför:
Vi hade bestämt oss att vi skulle hålla oss till att äta på hotellet hela tiden. Vi var nöjda med frukost, lunch och middag där. Priset var överkomligt och det var väldigt bekvämt. Jag har aldrig gjort så, någon annanstans. Trots att jag har varit på många ställen utomlands, jag har alltid tyckt att det har varit ren lathet att ha något som ens liknar "All inclusive". Samtidigt, så funkade det bra för mig. Jag är inte så väldans kräsen, när det gäller mat. Däremot känner jag att det är viktigt att jag vet att jag får i mig det jag behöver. Jag åt en stadig buffé, jag avslutade med en välsmakande dessert. Perfekt kände jag. Jag gjorde lite kroppsövningar. Det enda som kändes relativt illa var min ljumske, den har känts ganska bra dagen efter lite tuffare träningspass och det var väl lite ur spel just nu. Jag tyckte även övningarna kändes okej och det var väl där uppladdningen redan började.

Sömnen var helt okej, tydligen hade det varit ett jävla liv i närliggande rum med ljud och bankande. Något jag inte hörde och sov relativt bra. Jag åt en väldigt stadig frukost. Jag gick på toa två gånger. Ingenting fick gå illa. Det var en härlig och speciell känsla, när jag satte på mig tävlingsdräkten. Det var allvar nu och det var mycket som hade investeras för just denna dag. Tanken var att jag skulle gå till en gata eller ett område snarare, där vi skulle bli upphämtade av en buss. Vi var väl lite osäkra var någonstans det skulle inträffa, men vi tänkte väl som så att det skulle väl vi se på gatan, att det var massa lämmelliknande löpare som gick dit. Vi bodde inte så långt ifrån den påstådda träffpunkten. Icke, sa Nicke. Inte en käft när vi gick ut. Jag började bli mer frustrerad. Efter en del om och men, så hittade jag bussen och vinkade hej då till pappa (supportrar skulle inte få följa med).

Här är målet som jag kom att springa in i senare.
Vi åkte en lång resa med bussen, längre än vad jag hade förväntat. Det var många löpare på den. Många med sina tankar och funderingar hur loppet skulle gå. Till slut, kom vi fram till tågstationen. Packat med folk och när tåget kom. Så ska jag säga hur jäkla packat det egentligen var, det var helt galet. Jag trodde jag skulle klämmas ihjäl mot stången, men det gick bra. Väl framme, så gick jag på toa en tredje gång. Det gäller att vara på den säkra sidan. Sedan efter lite meditation, så gick vi upp en bra bit innan vi nådde till gränsen. Längre än så kunde vi inte gå än, då det stod ett helt vaktbolag och såg till att ingen passerade. Vi var på bron och nedanför Jesus-statyn. Det var mäktigt på något sätt och det var en skön känsla. Enligt min klocka, skulle det alltså vara 1,5 h till start och det skulle bli segt. Så blev det också.

För att fördriva tiden, försökte jag så gott det gick att lyssna på en podcast (deras halvdåliga musik dunkade på och tog huvudrollen). Samt sätta tidsmål för mig själv. 9.15 skulle jag äta en Snickers (loppet började 10.30) och 9.45 skulle jag sätta på tigerbalsam på bland annat min ljumske. Då hade jag något att se fram emot. Sedan började tiden gå långsamt framåt, när jag till slut kände att jag verkligen behövde gå på toa en fjärde gång, så blev det stopp och det var inte möjligt för vakterna. Efter säkert 10 olika förfrågningar vid olika tillfällen, så fick jag gå till slut och det var en härlig känsla att få ur det sista och få njuta av livet. När jag satt där inne, märkte jag att skuggorna utanför började röra sig lite konstigt och det betydde att mina bajamaja helt plötsligt var omringad av alla, då de hade flyttat fram avspärrningen lite.

Jag fick stå längst fram i stort sett i det "vanliga" ledet. Det fanns ett led längre fram, är det bara de som hade betalt sjuka 100€ för att stå i VIP-ledet? Svårt att tro det. Elitlöparna började nämligen inte på bron i varje fall, de började på andra sidan. Jag stod där och intalade mig att det här kan bli ett helt underbart lopp. Det visste man inte på förhand. Helt plötsligt, med någon minuts försening, så gick startskottet. Lite oväntat och jag var inte riktigt beredd på detta. Men nu började min resa.

En häftig känsla helt enkelt.
Under:
En av mina farhågor och orosmoln bestod att det inte fanns några seedningsgrupper. Vilket jag hade mailat och påtalat min besvikelse över innan loppet redan. Det här var trots allt en av världens största halvmaror, utan seedningsgrupper. Jag är dessutom en hygglig löpare och vill inte hamna bakom bland några sniglar. Det var bara att acceptera faktum. Det gick smärtfritt och jag lyckades passera i stort sett samtliga "sniglar" i början, då zick-zackade mig fram i makligt tempo. På ena handleden hade jag ett sådant där tidsband, för var jag behövde vara för att nå under 1:18. För att det skulle gå bra, så skulle det inte vara möjligt med några bromsar överhuvudtaget.

Bron var ett par kilometer lång och den var lättsprungen, sedan började nedslitningen så att säga och det fortsatte att vara bekvämligt för mig. Jag kände mig inte sådär superöverlägsen som jag kan göra bra dagar, samtidigt så kände jag en stark källa för energi. Det började samtidigt vara molnigt, men det gick över till att börja bli soligt. Varmt och svettigt med andra ord. Det handlade helt enkelt om att dricka hela tiden och aldrig tappa fokus på mitt tidsmål. Det som både var bra och dåligt på samma gång, var att vattnet kom i flaskor. Det var svårt att på springande fot öppna dem, samtidigt, så var det lättare att dricka ur dem än det är i vanliga muggar. Enligt min klocka så låg jag riktigt bra till, jag låg och kämpade med 1 minuter under mitt gamla rekord enligt min klocka.



När jag passerade milen, så hade jag någonting med strax efter 36 minuter. Jag log för mig själv, det betydde att det var riktigt snabbt, jag hade kommit en bit på vägen. Jag hade så stark tro på mig själv, så jag var övertygad om att hade det varit ett milslopp, hade jag slagit mitt rekord på milen. Det här är det intressanta börjar. När milen är avklarad på en halvmara, då börjar psyket få avgöra ifall du ska få tävla för rekord eller inte. Ska man springa i det här tempot som man gör, vet man aldrig hur kroppen ska reagera. Så många halvmaror har jag inte sprungit, men jag vet att det kräver sin man helt enkelt. Samtidigt var det riktigt varmt och banan i sig, var inte särskilt underhållande. Den var förvisso platt och snabb. Men du springer egentligen fram och tillbaka på tråkiga bilvägar, med alldeles för lite trevlig utsikt. Tråkigt, men sant. Samtidigt går det undan, så hamnar snart ditt enda fokus på det.

Där är jag, där borta.
Jag visst att min far skulle stå utplacerad längs banan runt 13 km, jag vinkade till han och jag hoppades att jag lyckades förmedla känslan av att det gick bra. Jag tuggade kilometer för kilometer, med tydliga mål för var jag behövde ligga för att det skulle kännas säkert. Förr i tiden, så delade jag in halvmaran i tre tydliga block. Det var betydligt lättare att köra kilometer efter kilometer, det blev så mycket lättare när man bröt ner halvmaran på det sättet. Jag lyckads få en snabb skymt av min enda konkurrent för dagen; Mo Farah, coolt. När vi passerade 15 km-markeringen, så var jag i stort sett övertygad om att jag skulle passera mållinjen med ett nytt rekord.

Värmen gjorde sitt för att sinka mig, steg för steg. Det var inte direkt GBG-varvet 2013-vibbar, men samtidigt så var det svettigt som tusan. Jag lyckades svalka mig genom att tåg körde förbi samt vid väldigt små passager. Det var typ ungefär nu som jag kände mig som en vinnare. Jag var stolt över mig själv, jag gjorde det här på egen hand. Jag hade tagit mig hit så här långt bort, så här snabbt, för egen maskin. I samma veva tänkte jag också hur jäkla långt borta Prags halvmara låg rent mentalt (trots att den på pappret bara låg 6 dagar bort). När jag äntligen skulle få svänga en sista gång, så såg jag målet och det fanns ingen mer mäktig känsla än att passera mållinjen än den här gången.

Efter:
Jag var så trött efter att jag passerat linjen. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag hade givit allt och det fanns inget utrymme för någonting annat. Först blev den preliminära tiden 1:17:15. Ett nytt rekord med 1,5 minut. Helt otroligt. Min plan hade hållit hela vägen, jag hade pressat mig själv oerhört hårt hela vägen och det hade hållit. Jag hade haft lite dubier kring var min form låg, men det började redan med det där välkända passet förra lördagen, då jag sprang på 4:06/km-fart på 18 km i skogen. Det banande iväg för att jag skulle få en fin känsla för 5000 meter inomhus. Samtidigt vet man aldrig hur man ska stå sig i en halvmara. Alla distanser har sina utmaningar som du ska övervinna.



Stoltheten var så stor och det var så himla gott, att få hänga den där medaljen runt min hals. Stor, fin och tung. Precis som vi vill ha dem (typ som Skärholmslopps-medaljen). Dessutom fick man en glass. Det var väldigt passande, framförallt med tanke på med värmen. När jag äntligen lyckades singla mig ur tävlingsområdet, för att möta upp min supporter. Så var det en stor lättnad. Jag hade på förhand satt stora krav på mig själv och jag hade infriat dem med råge. Den där promenaden från tävlingsområdet till hotellet, var så härlig. Bara att få känna värken i hela kroppen, att få känna att jag hade kört på utav h-vete och gjort det så bra. Den är oslagbar. Att få njuta.

Lägg märke till att Jesusstatyn står där bakom med min pose.
Så vad var det då med Mr. Bridge? Jag har både sett den, jag hört den, jag har sprungit på den, jag har åkt tåg under den och jag har helt enkelt upplevt den. Snacka om den spelade huvudrollen på alla möjliga sätt.

Att få lägga sig i hotellsängen, att få konstatera att det är över och all oro som har funnits på förhand, är som bortblåst. Den där känslan, är så svår att beskriva för någon som inte har kämpat hårt för att slå ett rekord och sedan verkligen gjort det. Jag går ner och bastar, det kändes gott. Innan en suspekt figur kommer till bastun, så sitter jag och intervjuar mig själv på engelska. Jag lät väldigt positiv. Till slut, senare på kvällen, blir det 1:17:00. Alltså 1:17 blankt, det låter häftigare att säga "blankt" efteråt än 1:16:59 faktiskt. Sakta men säkert så ser jag fram emot att få komma hem, jag lämnar Portugal dagen efter, som en vinnare. Som vanligt då.

tisdag 24 mars 2015

Lissabon Halvmarathon 2015 - Sagan om Mr. Bridge och den magiska löparen

Datum: 22 mars 2015 Distans: 21.097 km Placering: 73 Tid: 1:17:00 (Nytt PB!)

Var ska vi egentligen börja? Det finns så mycket att skriva om det här loppet. Anledningen till att jag bestämde mig för att springa det här loppet var av flera anledningar. Den främsta var egentligen att det var här världsrekordet på halvmaran fanns. Inte för att jag tror att jag skulle slå ett världsrekord, men det gav en tydlig indikation på att loppet skulle vara snabbt och ge bra förutsättningar. En annan ledning var utan tvekan att det är perfekt att börja tävlingssäsongen, äntligen, som jag hade längtat. Samtidigt så tycker jag också att det är trivsamt att få springa på en ny bana, utomlands och bygga upp lite härliga förväntningar. Jag är rätt så känd för att vara impulsiv. Det går i över 100 km i timmen, när jag bestämmer mig för något helt plötsligt. Ungefär så, blev det nu också.

Allt började dock lite småtråkigt. Priset på flygbiljetterna steg hela tiden, innan jag faktiskt bestämde mig för att boka. Så är det jämnt, bokar man inte i rätt tid, kan man få betala lite högre än vad som var okej. Samtidigt gick jag igenom mantrat, att det här loppet skulle vara en upplevelse utöver det vanliga och då fick det bli så. Jag bokade ett hotell, som jag tyckte låg nära starten och det hade fått helt okej recensioner. Så det kändes bra. För några veckor sedan, så dök det upp ett mail från Hotels.se, den sidan jag hade bokat hotellet på. De ville veta vad jag tyckte om hotellet. Jag tyckte självfallet att det var lite märkligt, med tanke på att jag inte hade varit på hotellet och trodde att det hade blivit ett fel i systemet. Vi kan väl säga, att det hade blivit fel i systemet, i mitt system.



Jag tittade på mina datum och istället för 20 mars t o m 23 mars, så hade jag bokat 20 februari t o m 23 februari. Som ni förstår hade februaridatumen passerat och det var därför det hade dykt upp ett mail. Jag blev alldeles kallsvettig, hur kunde jag gjort en sådan tavla egentligen? Jag hade ändå bokat säkert 40-tal hotell om inte mer sedan jag blev vuxen, utan någon större konstigheter. När jag till slut satt i min bekymmersamma oro, så förstod jag varför jag hade gjort fel. När jag hade bokat, så hade datumen stått inne på februari. Inget egentligen konstigt, däremot borde jag upptäckt ändå om det inte vore för att februari är en månad med 28 dagar. Vafan menar jag? Det betyder att februari och mars ser likadana ut samma datum, alltså bokar jag fredag till måndag så är det samma datum som skulle varit i mars som också är fredag till måndag. Hade det inte varit så, så hade jag reagerat innan jag bokade såklart.

Jävla februari och mars. Att vara så lika.


Vad hände sen? Jag ringde Hotels.se och försökte förklara mitt misstag, men i konsumentsynvinkel visste jag att jag inte hade några som helst rättigheter. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan, jag ringde även hotellet, som dock hänvisade mig tillbaka till Hotels.se. Efter mycket om och men, fick jag absolut INGENTING av detta. Jag fick stå för mitt misstag helt enkelt. Det var inte många veckor kvar tills vi skulle åka och det var inte direkt så många hotell kvar (av halvmarananledningen), så det fick bli samma hotell en gång till. Då hade det blivit lite dyrare. Så det kan gå.

Inför:
Ni vet hur det blir när man ska fixa och dona inför en utlandsresa. Man måste ha stenkoll på att man får med allting, framförallt löparkläderna, skor och allt som är livsnödvändigt (GPS-klocka, rödbetsjuice och iPod). Jag är en extrem vanemänniska, så fort något inte är på plats eller inte funkar, så lägger jag pannan i djupa veck och har ibland svårt att ställa om. Framförallt när det kommer till löpningen, som är så inrutat som den är för mig. Inget märkligt med det. Min maskot Lunny åkte självklart med. Jag tog farväl utav katterna, även portkatten som jag har skrivit om tidigare, stod utanför och tog farväl utav mig. Det var med en skräckblandad förtjusning, som jag kunde konstatera att nästa gång jag skulle gå igenom porten, skulle vara 3 dagar senare och då hade jag varit i en av Europas utkanter och sprungit en halvmara. 

På vägen till Arlanda så rullade allt på, vi valde att ta pendeln till flygplatsen och det var första gången. Det gick bekvämt och rullade (höhö) på. Vi checkade in och allt sådant där. Jag tycker flygplatser är otroligt tråkiga platser, så det finns inte mycket mer att berätta. Vi satte oss på planet, jag åkte med min pappa som självklart ville supportra mig inför denna härliga resa. Vi fick äta en god fluffigliknande lasange, något inte alla tyckte om. Jag brukar inte heller vara så förtjust i flygplansmat, men det gick an. 

Hotellet!
Väl på plats i Lissabon, så beställde jag Taxi på flygplatsen via informationscentret. Då jag hade läst precis innan vi skulle gå på planet att de var notoriska bedragare i Lissabon gällande taxis. Så vi fick en lyxig behandling egentligen. Kostymklädd man med en snitsig bil. Har väldigt trevlig, berättade om Lissabons historia och hade rätt i att jag skulle springa om varför jag var där. Han pratade om 25 april-bron, den som loppet skulle starta på och sade att det var samma företag som låg bakom Golden Gate-bron. Vilket var väldigt kul att veta, framförallt eftersom jag hade tyckt innan att de var rätt lika. Utöver det, berättade han historia kring bron och kring styret tidigare i Portugal. Vi kom till vårt hotell. All den där proceduren med incheckning och så, gjordes. Samtidigt som jag stod där, så frågade jag om det var ett "quiet room", då jag värdesatte sömn och att jag skulle spring halvmaran. Jag fick ett väldigt mjäkigt "yes" till svar och förstod att detta inte bådade gott.

Den här bron kom att spela huvudrollen på många sätt. Men först, var det dock för de jäkla tunnelbanetågen som åkte under bron!
Väl på plats i hotellrummet på den femte våningen. Så tog det inte lång tid, innan vi förstod att vi hade dragit nitlotten. Inte nog med att vi hörde bilar, motorcyklar och tåget som gick nedanför väldigt väl. Vi hörde (och kände) tunnelbanan som passerade i bron precis bredvid väldigt väl. Det vibrerade i hela rummet. Det var störtomöjligt detta, jag visste det direkt. Jag försökte räkna hur många minutrar med lugn och ro, den där tidsmarginalen jag skulle ha innan jag skulle somna, som jag skulle ha. Jag kom som max upp till 4 minuter. 4 (!!). Bedrövad över detta, så åt vi deras buffetrestaurang och den var över förväntan. Inte så fasligt dyr, med rikt urval. Efter detta, så försökte  för andra gången under kvällen förhandla bort rummet mot ett annat. Men det var fullbelagt och fanns inget att göra, jag berättade att det här var andra gången jag hade betalat för hotellet och jag behövde sömn. Det skulle inte finnas en chans att kunna somna under de här omständigheterna.

Ett nej var ett nej. Jag var förkrossad och slängde hotellkoret i backen, samtidigt som jag satt i soffan för att tycka synd om mig själv rent utav. Jag har åkt mycket långt för att springa och så möts jag av dess förutsättningar, minst två nätter innan själva loppet. Fy bubblan. Sedan tillkallade receptionisten mig, jag trodde först att jag skulle få en tillsägelse för att jag hade uppträtt på ett olämpligt sätt. Men han ville berätta att det hade dykt upp ett rum enligt hans boss, som vi kunde byta till och han hävdade att det var tystare. Vi var väldigt försiktigt optimistiska när vi åkte upp för att kolla in rummet. När vi öppnade rummet och var där inne i ett par minuter, förstod vi att det stämde. Det var tyst och härligt. Precis så som det skulle vara. Vi flyttade över sakerna och kunde lugnt konstatera att det här skulle vara en nyckelmoment för hela loppet helt enkelt. Jag somnade gott, mycket gott. 

Dagen innan det riktiga loppet, pågick det ett mindre gåjogglopp. 
Dagen efter, så åt vi en riktig god och även den variationsrik frukost. Efter det så vandrade vi längs bilvägen för att gå till expo-tältet för att hämta upp nummerlappen. Det var inga större konstigheter och inte alls så fasligt mycket människor, som det kan vara vid den här typen av tillställningar. När vi var färdiga där, så vandrade vi längs stranden i Belem och njöt av härligt varmt vårväder. Samtidigt fick vi uppgifter om snö och andra tråkigheter hemma i Sverige, så det var riktigt trevligt att få bli "solkysst" här. Där fick vi bland annat se Belemtornet och Monument to the Discoveries (som jag kände igen sen senast jag var här). Jag var nämligen i Lissabon sommaren 2007 under en dagsutflykt från Algarvekusten, jag var en blek och brännskadad 19-åring. Inga bilder finns dock därifrån, eftersom kameran mystiskt hade försvunnit från en cykelkorg. Vi njöt verkligen av värmen och att vad som komma skulle.

Där inne, har vi steg 1 - nummerlappen!
Det blev inte mycket om löpning i detta inlägg. Imorgon kommer du att få läsa om hur loppet gick och varför det gick som det gick. Du kommer inte bli besviken. Det blir så bra som du väntar dig, om inte bättre.

fredag 20 mars 2015

Då drar jag till Lissabon då!

Idag så åker jag. Till Lissabon. Där börjar utomhussäsongen på riktigt. Nu börjar det, som jag har väntat på i snart ett halvår egentligen. Att få tävla utomhus (Tunnel Run var bara ett kort sidospår egentligen). Om ett par timmar, så är jag på väg till Arlanda, för att kliva ombord planet. Det är många känslor som går igenom kroppen nu. Varför valde jag just att springa en halvmara i Lissabon? Det var av flera saker. Jag har verkligen längtat efter att få tävla utomhus. Lissabon känns som något kul att åka till (jag var där för 8 år sedan, över en dagsutflykt. Tänk vad tiden går). Dessutom så är det i JUST detta lopp, som det regerande världsrekordet är på en halvmara. Inte för att jag ska slå något världsrekord (tror jag), men det ger en indikation på att banan verkar vara snabb att döma.

Samtidigt ska jag inte lägga någon jättepress på mig själv. En halvmara är en ändå halvmara, det kräver sin man. Framförallt om du ska springa den snabbt, som jag hoppas att jag kan göra. Det fanns en tid (2012 & 2013), då jag var i närmast livrädd att springa en halvmara. Det kändes långt och det var läskigt. Nu springer jag halvmaror på en del av mina träningspass, utan några konstigheter. Jag slog ett nytt PB på 5 km inomhus i tisdags, i Huddinge och helt plötsligt några dagar senare strosar jag runt i Lissabon. Overkligt.

Mina tankar om tid eller så? Egentligen inga större förväntningar på så sätt. Ska jag springa riktigt bra, så måste dagsformen få säga sitt. Men samtidigt vore det skönt att få kliva sub-1:20 återigen, det känns som att det är dags igen. Jag var och nosade på detta i Hamburg i juni förra året. Jag kommer göra allt jag kan för ett lopp att minnas, ibland går det vägen, ibland går det innan. Men perioden innan ett härligt lopp är alltid en trevlig känsla, man bygger upp sådana drömscenarion. Med mig vet man självfallet inte.

Vi ses och hörs återigen nästa vecka.

onsdag 18 mars 2015

Storängsöz 2015 - Massvis med rekord slagna

Datum: 17 mars 2015 Distans: 5 km Placering: 6 Tid: 16:33 (Nytt PB!)


Dag efter dag går, till slut är man där. Det riktiga slutet på inomhussäsongen, samtidigt som utomhussäsongen bara är några dagar bort. Jag har kämpat igenom tuffa tider. Mycket tuffa tider genom kyla, snö, is och vind. De månaderna "vanliga" löpare gärna går i ide. Det har aldrig varit aktuellt för mig, även om det varit nära nog ett par gånger och undrat vad jag hållit på med. Jag har frusit, varit dyblöt och undrat varför jag egentligen gör detta. Vi hade en sommar och höst som delvis var mentalt och fysiskt jobbiga för att jag hade problem med en fot. Jag fick ställa in pass samtidigt som jag kortade vissa pass, för att det gjorde så ont. Tittade på man på en del av mina resultat, så gick det sämre och resultaten var väl knappt ens hyggliga.

Det gjorde den här vinterdelen av löpningen ännu mera osäker, framförallt när fotproblemet inte hade avlägsnat sig själv utan fanns där om än i en mindre skala. Det fanns perioder, där jag hade tänkt göra en längre paus i löpningen eller till och med lägga ner med löpningen. Att helt plötsligt gå ut i svinväder för att nöta mil efter mil, samtidigt som nästa lopp var långt borta, var inte så aktuellt. Tunnel Run (36:18) gav mig förnyad energi och tro på framtiden. Det var en helt okej tid, med tanke på hur jag hade kämpat på mentalt. Jag blandande helt okej pass med pass som jag undrade vad som hände. Sedan kom det där passet i lördags. Det där passet som visade vägen. 18 km. 4:06/km, är inte pass som är det snabbaste. Men då visste jag att jag hade "det" i mig igen. Det var viktigt.

Inför: Tisdag innebär lite sömn, eftersom jag kliver upp rätt så tidigt. Innan 6, är riktigt tidigt för mig ska ni veta. Då släpper jag alla spärrar under måndagskvällen, så eftersom jag ändå inte kommer att gå lägga mig i någorlunda tid. Så drar jag över extra mycket. Totalt ologiskt, men så är det. Trött och en dag som rullar på sedan. Jag tänker inte alls på loppet överhuvudtaget. Det där nyckelpasset som jag skrev om som jag hade i lördags, gjorde att jag bestämde mig för att springa 5 km inomhus. Det var inte direkt hugget i sten, det var inget lopp jag kände mig tvingad att springa.

Jag och min supporter, min far, möttes upp för att äta traditionsenlig strömming. Gott var det och jag hade ätit mer än någonsin den här dagen kändes det som, utöver det hade jag tryckt in mig rödbetsjuice. Jag skulle inte känna mig hungrig eller slut på energi, utan jag skulle ha energi så det räckte i evigheter framöver. Så var den delen av planen. På väg ut till Huddinge, så hade jag fortfarande inga speciella tankar om det som kunna skulle. Senast jag var i Storängshallen, så satte jag mitt nuvarande rekord på 9:26 på 3 kilometer. Förra året vid samma tävling, sprang jag under 17 minuter på 5 km för första gången och har rekordet 16:53. Jag hade positiva känslor helt enkelt om man såg det så.

Jag klev in i hallen, jag tog det väldigt lugnt. Jag följde mitt favoritlags hockeymatch samtidigt, det gick fram och tillbaka, men överlag gick det bra och det gladde mig. Jag träffade på Kim (den springande snickaren), alltid lika glad och positiv som vanligt. Jag bytte om, åt något bit Snickers och såg ut över landskapet. Samtidigt som starten för B-heatet skulle gå, så började värma upp lite vid sidan av. Det var inte många steg eller så. Jag satt mest sidan av och beklagade mig hur jobbigt 25 varv inomhus med andra andningar som musik skulle påverka mig. Jag skulle alltså springa i A-heatet, där det inte fanns så många. Hedrande såklart, samtidigt fanns det alltid risk att jag skulle hamna på efterkälken och inte hamna i något bra tempo.

Jag har en plan. Det ser man ju för tusan!
Jag var inne på muggen säkert 3-4 gånger, ut med gamla och in med det nya antar jag. Uppvärmningen var hiskelig med andra ord och hur taggad var jag egentligen? Jag har alltid svårt att motivera mig för inomhuslopp, 25 varv var ändå 10 varv mer än 3 kilometer. Fy bubblan. Jag försökte leka oberörd vid starten och tänkte att det vara bara att köra. Sen var vi iväg,

Under:
Vid starten försökte jag hänga på de snabba löparna så gott det bara gick. Strax innan starten hade min far sagt att jag skulle ligga på eller strax under 40 sekunder per varv, vilket gjorde att det skulle få en stor påverkan på hur jag skulle tänka kring mitt lopp. Jag återkommer till det. Jag försökte hänga på de två sista så mycket det bara gick, till slut började även de öka och jag kunde inte riktigt svara. Min kropp var inte sådär energifylld för att kunna svara, samtidigt var det viktigt för mig att hålla upp ett bra tempo varv efter varv. Det är läskigt att vara "helt själv" på bana, där du inte kan ta rygg på någon och samtidigt finns det inget behagligt tempo på den här distansen heller.

25 varv. Elände. 
Vi hade givetvis en varsin varvräknare. När min varvräknare sa "Det är 17 varv kvar..", så kändes det som en evighet tills det skulle vara färdigt. Jag var helt trött på skiten, men samtidigt hade jag inte spenderat hela kvällen i Huddinge för att ge upp och fela. Samtidigt som både jag och hallen hade en klocka som jag kunde följa. Då återkommer vi till det där med under 40 sek per varv, i mitt huvud så hade jag bildat uppfattningen att om jag springer i snitt under 40 sek per varv, så kommer jag under 17 i varje fall. Det där trodde jag hela varvet, förutom det sista. Jag började bli stressad, när jag förstod att jag skulle ha det svårt för att komma under 17. Tufft, sa Humle.



Samtidigt som jag fortsatte springa mina ensamvarv, fanns det två supersnabba som varvade mig ett par gånger. Det gjorde inget. Vinnaren skulle sedermera stå för den femte bästa tiden någonsin på 5 km inomhus i Sverige, medan tvåan (Uhrbom) skulle stå för ett nytt svenskt rekord för M35. Det går inte gnälla då. Jag var otroligt glad när det återstod 5 varv kvar, jag tillät mig att försöka njuta så mycket som det gick. Jag hörde mycket hejarop från olika HAIS:are (Anders, Kim, Robert m.m). Det var otroligt stärkande, även om jag nästan sprang på knäna för att jag var så trött.

Skönt att ligga före "Uhris" på någon bild i varje fall. Hur det egentligen låg till, struntar jag i!
Så kom då den där vändningen. Det som kastade om hela loppet, då jag var orolig för att inte hinna under 17 minuter. Jag hade räknat fel i mitt huvud, jag hade inte behövt komma under 3:20/km för att springa under 17 minuter. Utan det gällde under 16:40. Helt plötsligt hade jag ett sista varv, som blev till mitt segervarv egentligen. För jag skulle slå ett nytt rekord med råge. Från att nästan började känna frustration att jag inte skulle förbättra mig själv till att ren glädjeyra. Sista varvet var det enklaste. I seglade jag på 16:33. Helt jäkla otroligt.

Efter:
Jag hade slagit ett nytt rekord på 20 sekunder. Först trodde jag att jag hade missat att springa ett sista varv. För jag förstod först inte varför jag hade räknat fel, utan det kom mig för på kvällen. När jag fick varva ner hemma och fundera över det hela. Snacka om att det var en missräkning som fick mig att slå rekord. Jag hade sprungit på över 95% av mina kapacitet utan tvekan. Jag var helt utpumpad efteråt, det fanns inte mycket kvar att ta av. Från att gå från ett "hyggligt" lopp, så hade jag slagit rekord. Det, mina damer och herrar, var helt magiskt. Jag har slagit rekord 3 gånger (2 på 3 km, 1 på 5 km) under 2015 och säsongen har knappt börjat.

Lunny var självfallet med. Även om det var på håret att han inte dök upp. 
På vägen hem med pendeltåget, så njöt jag för fulla muggar. Det fanns inget bättre än att njuta av livet. Alla där de tuffa passen på asfalt och ute i skogen hade gett resultat. Ser man på min träningsmängd, så är det ingen större skillnad på hur jag tränade inför den här loppet om du jämför med samma lopp förra året. Samtidigt tror jag att jag inte har "hoppat" över någon träningspass, trots att det har varit sjukt jobbigt ute, har gjort att kroppen är i bra form. Jag kom hem som en vinnare.

På gångvägen hem, så intervjuade jag som vanligt mig själv i min ensamhet. Folk som observerade mig från avstånd, tror säkert att jag var en av dem som kom ut från Beckomberga. Jag frågade alla de där klassiska frågorna, hur det känns och varför det gick som det gick. På frågan "Hur ser du på framtiden?", så svarade jag "Jag har min bästa tid framför mig och jag är glad att jag har den tiden att uppleva". Jag stod i duschen och jag fortsatte med min flin. Jag fick höra att ett norrsken hade synts till i olika delar av Stockholm den här kvällen. Ett mirakel kommer sällan ensam.

Fotnot: Alla bilder förutom den sista är lånade från Huddinge AIS. Mycket snygga bilder och ett härligt arrangemang, som vanligt när det gäller HAIS!

måndag 16 mars 2015

Då börjar säsongen 2015 på riktigt!



Imorgon är det dags återigen. Tävling. Då är det Storängsöz med 5000 meter inomhus som väntar runt hörnet. Vi kan väl säga att det är ganska intensiv vecka på fler än ett sätt. Det inleder med detta och avslutar med en halvmara i Lissabon. Så, vi har alltså både slutet av inomhussäsongen samt början av inomhussäsongen. Jag har länge tvekat ifall jag ska springa det här loppet av flera skäl. Ett av skälen är att jag hade velat följa med favoritlag på SM-slutspelet i hockey, kort och gott. Ibland handlar livet om att få njuta och slå sig till ro. Ett annat skäl jag har varit tveksam är att jag vet inte hur bra det är för kroppen att ta ut sig fullständigt, när man har en halvmara som väntar. Samtidigt har jag visat prov på att varit bra tränad tidigare. Ett tredje skäl, är för att jag har tvekat lite hur formen har varit och om jag skulle vara "redo" för 5 km inomhus. Det är 25 varv och det går ganska fort, det måste det göra för att jag ska vara intresserad överhuvudtaget.

Jag bestämde mig i helgen, direkt efter det där passet på 18 km, som snittade på 4:06/km. Trots att jag inte alls tyckte att det gick undan, så var det tillräckligt för att jag skulle kunna vara med och springa någorlunda hyggligt på 5 km. För ska jag vara frank, så är det faktiskt på just det här loppet förra året som jag har mitt 5 km-rekord oavsett inne eller ute. 16:53. Det var just då, jag sprang sub-17 för första gången på 5 km. Jag hade jagat det väldigt länge och som jag gjorde det. En oslagbar känsla helt enkelt. Vad har jag för tankar om just morgondagens lopp? Egentligen inte så värst mycket. Jag är mest glad att det här betyder startskottet för att säsongen 2015 drar igång på riktigt med utomhuslopp och det kommer att rulla på ett tag framöver om man säger, den där cirkusen som jag har lätt att hänga med på.

Kom igen nu, Andreas, vad tror du om morgondagens lopp? Jag är en av få som startar i A-heatet. Hedrande givetvis, eftersom det är många som ska springa. Det betyder att det kommer att finnas otroligt duktiga löpare med och jag hoppas att jag kan få lite draghjälp att ligga bra till. Om allt står rätt till, så kanske, jag skriver kanske, kan göra sub-17 igen. Det hade varit otroligt skönt. Samtidigt vet jag också att det krävs mycket för att så ska ske, men ingenting är omöjligt med mig. Det vet ni som läser bloggen.

Då kör vi!

lördag 14 mars 2015

Den som väntar på något gott...



Det var tänkt att bli ett annat inlägg, men nu blir det såhär. Jag ska inte skriva mycket om vad som har hänt den senaste tiden eller mina tankar om något annat. Idag fick jag äntligen ett besked som var väldigt viktigt. Ett bra långpass - ett väldigt bra långpass. Det blev 18 km i skogen, ingen is eller leriga vägar, utan rätt och slätt, så det brukade vara en gång i tiden. Det blev 4:06/km. Sug på den. Jag har gnuggat pass efter pass ute i den där skogen, i snön, på is och vid leriga vägar. Tagit en hel del toapauser under mina turer. Idag kom beskedet, som betyder att löpsäsongen utomhus kan börja på riktigt. Jag tyckte ändå att kroppen kändes lite småseg och jag hade inte den där lätta känslan när jag sprang, ni vet, den där känslan när kroppen bara flyger iväg. Ändå, så blev det såhär bra.

Varför blev det så? Det är givetvis svårt att svara på. Jag hade inte ens några tankar att springa i det här tempot. Samtidigt som det här var precis vad jag behövde, det kom ett brev på posten med självförtroendedryck helt enkelt. Jag har varit förkyld i olika omgångar som ni har läst om. I veckan har jag varit hes och även fått vila extra. Ni vet hur svårt det är för mig att vila, så det betyder att jag verkligen har varit på topp. Jag trodde efter förra helgen att det skulle vända med förkylningen, det började så. Sedan vände det åt det negativa hållet. Idag var en sådan dag helt enkelt, där det kändes helt okej. Ja, jag är lycklig och glad. Framförallt när första loppet utomhus är bara om 8 dagar. Jag behövde ett sådant här besked, för att visa för mig själv det börjar bli dags.

Alla som följer bloggen, vet att när jag springer lopp kan vad som helst hända. Det här öppnar upp för en fin start helt enkelt under loppsäsongen. Hur belönar jag mig själv för detta pass? Med ett nytt, längre pass imorgon...

onsdag 11 mars 2015

Att gnugga.

Som vanligt, har bilden ingenting med texten som har skrivits!


Det finns en miljon olika löparbloggar. Ibland kan jag tycka att min är unik, ibland inte. Jag försöker att ibland läsa så en del löparbloggar, ibland inspireras jag, ibland blir jag nästan bortskrämd.  Av den enkla anledningen att det är totalt ointressant och ibland undrar man om personen som skriver, gör det för att slentrianmässigt öka sin siffra i antalet inlägg eller vad det egentligen handlar om? Jag kan läsa min egen blogg, ibland reflektera över samma sak. Samtidigt så återkommer jag gång på gång, att jag får bäst energi av att läsa saker som jag har skrivit sen tidigare. Om det nu är så att jag läser min gamla och inspirerande lopprapporter eller om det är ett sådant pisspass mitt i januari, där jag skriver nästintill obegripligt, så finns det alltid något där.

För en del kan säkert sådana där "tråkinlägg" var totalt meningslösa för människor utifrån, det här är min träningsdagbok och det är viktigt att dokumentera stora som små händelser i mitt löparliv. Nog skrivet. Jag gnuggar olika pass av olika typer. Jag får dock säga att samtidigt som jag gör det, så har förkylningsbaskelusker kommit och gått, för att sedan komma igen. Just nu är jag mitt i en förkylning, som går upp och ner. Vilket är väldigt irriterande, jag försöker lägga in mer vila än vanligt. Samtidigt som min utomhussäsong är runt hörnet, med lopp varenda vecka i stort sett. Jag sitter i en rävsax. Jag måste träna, för att vara i form för loppet, samtidigt så är det svårt att komma helt i form, om jag samtidigt är småkrasslig. Det blir ett moment 22, som blir svårt för mig att tolka. Jag utgår från principen, har jag ont i halsen, så vilar jag utan tvekan. Samtidigt är jag bara lite "snuvig", springer jag. Ni som läser detta, har givetvis erfarenhet kring detta.

Igår sprang jag. Det kändes väl helt okej. Jag sprang 10 km, kort och gott. Det blev en ny sträcka kan vi säga. Jag sprang en slinga där det finns elljus, 4 gånger. Räknar vi in både vägen dit samt vägen tillbaka från slingan, så är det nog den "tia" som jag får mest backar. Mycket upp och ner. Kändes helt okej, det var trevligt att få det lugnt och skönt i sinnet, när man tittade in mot skogen. Idag, vilar jag. Istället för innebandy vilar jag, hur ofta händer det egentligen? Väldigt sällan får vi nog säga.

Nu är det slut på det här enormt oviktiga inlägget. Hej då!

söndag 8 mars 2015

Försvunnen mobil. Återvändande katt. Oväntad löptur i nattsvart regn.



Det är söndag idag. Jag vill skriva om förra söndagen, alltså för en vecka sedan. Då hände det saker och hela världen kastades upp och ner. Nästan. Jag spelade innebandymatch, till detta brukar jag lägga upp bilder till klubbens Facebook-konto, så jag tog en bild under uppvärmningen. Allt gott. Matchen slutade oavgjort. När jag kom hem. Så fick jag panik, jag kunde inte finna min mobil någonstans. Jag tittade igenom jackan, vände ut och in på ryggsäcken. Allt som fanns inne i ryggsäcken var överallt på golvet. Jag försökte långsamt gå igenom skeendet, kunde det varit så att jag hade tagit ur den ur jackan eller ryggsäcken efter att jag hade kommit hem och glömt bort det? Jag är rätt så glömsk emellanåt. Den saken är klar. Så jag sprang till idrottshallen och sökte igenom överallt. Jag var där sammanlagt tre gånger. Det var en cricket-träning efter vår match. De hade inte sett något och de försökte ringa efter den. Jag var dock övertygad att jag hade den på ljudlös.

På vägen hem, så stötte jag på en katt som brukar husera i och utanför porten där jag bor. Vi hade inte sett henne på 1,5 vecka och så länge hade vi inte varit med om, vi var tämligen övertygade om att det hänt henne något. Det är ändå en katt som inte verkar ha något hem hos någon, för hon har hängt vid vår port i några år nu, utan ägare. Så vi trodde att vi kanske hade sett henne, för sista gången. Samtidigt som jag var glad för den sakens skull, så var jag övertygad om att det inte kunde vara någon slump att mobilen försvinner samtidigt som katten kommer tillbaka eller hur?

Jag var väldigt nedslagen av detta faktum. Mobiler kommer och mobiler går, det är väl en sak som är säker i detta materialistiska samhälle? Massvis med bilder, sms och allt annat gott. Jag hade inte ens kodlås på den här mobilen, så det hade det känts olustigt att någon springer runt med min mobil med fri tillgång. Nu hade jag inga särskilt konstiga bilder eller så, men som sagt, ändå inte kul om det hade varit så. Sedan utgick jag från teorin att jag faktiskt hade lagt den i någon annans ryggsäck, som kanske liknade min? Jag skickade meddelanden till alla lagkamrater. Jag fick nej på alla, de kikade snällt nog i sina ryggsäckar och väskor, inget napp. Bara två återstod eller egentligen en. Jag hade dock haft kontakt med en annan i laget, men jag hade frågat annat och inte just den frågan om att han kunde kolla i ryggsäcken. Så jag ställde frågan. Allt hopp var ute. Eftersom det hade gått flera timmar, så ställde jag in mitt löppass. Då plingade till. Han skrattade på chatten, han var närmast i chock. Han tog en bild på min mobil och där var den. När jag var över för att hämta den, så bad jag om att få se hans ryggsäck. Den var hyggligt lik min egen, om man säger.

Vi kan väl lugnt konstatera att under de här timmarna, slängdes jag mellan hopp och förtvivlan. Att jag till slut hade fått inse att den var borta för gott. Kattens återkomst handlade också istället om ett varnande tecken, att jag skulle vara mer uppmärksam helt enkelt.  För att "fira" detta, så valde jag att springa ändå. Trots att det hade hunnit för längesedan bli kväll och mitt planerande 28-kmpass ute i skogen, fick ställas in. Så blev det 20 km asfalt, det längsta asfaltspasset någonsin för min del. Jag minns inte snittiden, men det gick väl inte sådär jättefort. Samtidigt som en del gatlampor var sönder, då jag inte såg någonting och att regnet piskade, så var det trots att ett pass jag glatt kunde stå ut med helt enkelt. Vilken händelserik dag helt enkelt, slutet gott, allting gott eller hur?

tisdag 3 mars 2015

Andreas Åkesson feat. Sandra Eriksson



Under vinterhalvåret 2013/2014 så startade jag en intervjuserie, där jag, per mail, intervjuade olika mer eller mindre kända löparbloggare. Alltifrån vanliga motionärer till elitlöpare fick utrymme här i bloggen. Intervjuserien blev riktigt uppskattad av många. Av både inläggsstatistik, mail och kommentarer, så tog jag beslutet att göra en "Säsong 2" av denna intervjuserie. Så nu kommer 8 nya löparebloggare att få synas i mitt härliga strålkastarljus.


Nu är det dags för den femte delen i min löparintervjuserie. Det är helt klart en av världens främsta inom löpning. Hon berättar hur hon började just med löpning, hur hon kan störa sig över taktikmissar i Diamond League och ger oss vanliga motionärer tips hur vi ska fortsätta utvecklas. Mina damer och herrar; Sandra Eriksson.



"Usch, vill inte ens tänka på det!"

Berätta vem du är?
Jag är en 25-årig, finlandssvensk (finländare med svenska som modersmål) friidrottare som tröttnade på livet i Österbotten och bestämde mig för att testa att bo i Stockholm i ett halvår. Drygt två år senare bor jag fortfarande kvar och har inga planer på att flytta tillbaka till mitt Finland de kommande åren. Mitt liv handlar om att springa och... ja det är typ allt.

Varför blev det just löpning och varför valde du att elitsatsa vidare?
Min mamma sprang rätt mycket då jag var liten (och springer ännu). Mest på motionsnivå men hon deltog också i några mindre lopp då och då. Och så började min storasyster med friidrott då hon var väldigt liten så det var väldigt naturligt för mig att det skulle bli friidrott också. Jag stod på löparbanan redan som femåring. Varför det blev just uthållighetslöpning kommer jag inte ihåg. Antagligen för att jag var kass på kast, hopp och sprint! 

Jag tränade inte speciellt mycket friidrott under låg- och högstadietiden. Bara 0-3 gånger i veckan. Det var kanske därför jag inte tröttnade heller. Det var egentligen först som 16åring som jag började satsa på riktigt och det var också då det blev riktigt kul. Sen har jag väl efterhand märkt att jag har en större kapacitet än jag förstod från början och nu kan jag inte tänka mig att sluta innan jag har sett hur långt jag kan gå!

Hur ser en vanlig träningsvecka ut för dig?
Brukar undvika att säga alltför många detaljer men jag har ett sånt system att jag kör tre veckor hårt och en vecka lätt. De hårda veckorna består av ca 140km löpning uppdelat på 8 vanliga distanspass på 6-15km, ett långpass på typ 20km, ett snabbdistanspass, och två intervallpass (alternativt ett backpass). Sen brukar jag köra ett hinderpass per vecka och ett tyngre styrkepass. Sen lägger jag in lite bålstyrka och fotstyrka hemma ett par gånger i veckan. Den lätta veckan består av 8 pass och en vilodag. Brukar få ihop knappa 10 mil den veckan. Under tävlingssäsong är det givetvis lite mindre mängd, men största delen av året ser det ut sådär! 

Intressant att se hur en elitlöperska tränar. Vilket är ditt bästa lopp någonsin?
Hjälp, svår fråga. Det är svårt att säga vad som är det bästa. Jag har gjort många roliga och lyckade lopp och de bästa kunde tänkas vara de där jag har överträffat mig själv, till exempel då jag vunnit spurtstrider som har gått snabbare än jag har trott att jag kan springa. Samtidigt var EM-försöken i somras, trots att jag inte var i toppskick då, det taktiskt bästa lopp jag någonsin har gjort. 

Jag gick upp och drog loppet för att slippa trängseln och höll mig kvar långt fram då någon annan ville ta över och dra. Och sedan då en klunga började dra ifrån på slutet så lät jag dem sticka, eftersom jag visste att topp 5 räcker till finalplats (kunde nästan jogga på slutet då jag säkrat en fjärdeplats i mitt heat). Det är jag väldigt nöjd med. Men mina allra bästa lopp har jag förhoppningsvis inte sprungit ännu. 

Om vi vänder på steken då, har du något riktigt skitlopp som du minns?
Skitlopp brukar jag förtränga, istället är det de riktigt bra loppen som jag har gjort små taktikmissar i som stör mig mest. Exempelvis mitt perslopp då jag sprang 9.24 på hinder på Diamond League i Glasgow i somras. Om jag inte hade klantat mig och fegat i starten så hade jag inte behövt lägga en massa energi på att springa i kapp alla och då hade jag säkert kunna kapa någon sekund. Lätt att säga i efterhand förstås, men det är ju sånt som stör :).

Sen EM-finalen förstås, som jag skulle vinna, och som var perfekt upplagd där till och med sista spurtvarvet var rätt långsamt vilket var som gjort för mig. Men det hjälper inte då kroppen känts seg i två veckor. Då får man göra vad man kan och man kan typ ingenting. Karriärens helt klart största besvikelse, samtidigt som jag inte kunde ha gjort det bättre den dagen heller. Föreberedelserna hade jag dock säkerligen kunnat göra annorlunda... Usch, vill inte ens tänka på det!

Vad ser du dig själv om 5 år, när det gäller löpningen?
Om 5 år är min plan att vara ganska stabil uppe i världstoppen. Förhoppningsvis når jag dit inom de kommande två åren och håller mig där. Om fem år är det dessutom OS-år så jag hoppas att jag håller på att gör mig redo för att ta hem en medalj i Tokyo då. Vid det laget är jag bara 31 år ännu så jag kan hålla på ännu några år till efter det!

Om du ska ge tre tips till en som har kommit ganska långt för att vara motionär vilka tre tips skulle du då ge för ta nästa steg?

1) Spring på ditt eget sätt. Bli gärna inspirerad av andra men läs inte alla artiklar och undersökningar om löpning. Kom ihåg att alla är olika och att sånt som "normalt" gör oss till bättre löpare kanske inte gäller just dig. För dig kanske något helt annat funkar. Så strunta i vad andra säger och hitta det som funkar bäst för dig. 

2) Om du tycker att det är jobbigt att springa så kanske du springer för sakta. Testa att springa lite snabbare så kanske du hittar ett bekvämare steg. Att springa långsamt är oftast obekvämt då man har bra kondition. Våga testa dig fram och leka med olika tempon.

3) Ha kul! Annars kan du lika bra börja med något annat. 

Tack Sandra för att du ställde upp, vill du fortsätta följa en av världens bästa löperskor gör du det här.

Är du intresserad av att läsa fler intervjuer från säsong 1 och säsong 2, så hittar du de här:

Säsong 2:
[15/10] Kim Karlsen

Säsong 1:
[12/12] Tove Langseth
[22/12] Carl Wistedt