lördag 30 januari 2016

Vi går mot ljusare tider



Inomhussäsongen är kort. Men ganska intensiv. På så sätt att under 2-3 månader tränar jag så gott det går utomhus. Trots att förutsättningarna är väldigt varierande minst sagt. Under januari månad så har det varit en hel del snö och det har varit allmänt rent svårt att springa vissa partier. Fast det har varit värre, för något år sedan eller två, så fick jag själv pulsa och ploga all snö när jag sprang i skogen. Det blev inga superpass, men jag fick veta att jag levde samtidigt som fick bra benstyrka av allt pulsande. Jag har för andra året i rad valt att inte träna i någon inomhushall, eftersom jag har tyckt att det har varit för krångligt att styra upp och nu har snön försvunnit (tillfälligt?) och jag kan åter börja köra lite snabbare pass. Det finns olika pass och känslor, en känsla som jag saknar under vintern, är den där härliga intensiva farten. Därför är jag glad att jag åter får börja skrapa på den ytan.

Idag är nästa lopp i cirkusen. Nu behöver jag inte åka utanför Stockholms gränser för att "bara" springa 3000 meter, men jag ska likväl till Sätra. Där har jag sprungit ett antal lopp och det känns lite skrämmande varje gång att springa den här distansen. Jag har skrivit det ett antal gånger och det är främst för att det bara är att köra, jag kan bara förlita mig på att jag har tränat tillräckligt bra för att det ska hålla. Sedan kan jag inte svara på hur långt det räcker. Därför är jag återhållsam, men jag är glad att jag fick det svar jag fick ville när jag gick in i den här inomhussäsongen. Framförallt när jag har varit tveksam över form och motivation, så har jag ett kvitto att jag är på väg åt rätt håll.


söndag 24 januari 2016

Välkommen tillbaka, Andreas!



Idag kommer jag hem. Till en plats som jag har några kära minnen ifrån. Inför och under inomhussäsongen 2014, så ville jag få in lite intervallpass på bana för att bli ännu bättre på 3000 meter. Jag kollade igenom Stockholms olika friidrottshallar, vilket vad jag upptäckte då, var få till antalet. Det fanns inga fördelaktiga personer för mig som privatperson och att man jobbar vanliga dagar. Så jag valde, precis som jag brukar, söka mig utanför boxen. Som så alltid förr. Jag hittade en friidrottshall som då hette Quicknet Arena, som låg i Västerås. Jag kontaktade hallansvarige, som bekräftade att det var bara att komma. Sagt och gjort, så åkte jag till Västerås och körde intervallträningar inomhus. Såhär efteråt, låter det märkligt. Men jag blev bättre stegvis på 3000 meter och jag fick ytterligare ett kvalitetspass.

Dessutom var det lugnt och skönt inne i hallen, inte särskilt många som var där inne och jag fick chansen till en liten frizon ett par gånger under den vintern. Dessutom, gillar jag som ni vet, att åka tåg och då fick jag en extra möjlighet att göra det. Det var mycket nytta i ett. Till förra årets inomhussäsong valde jag att inte åka till Västerås. Dels för att jag fick ändrade arbetstider, så att det inte passade lika bra och jag kände någonstans att jag ville ge det ett försök utan att åka till Västerås. Vilket gick bra, då jag slog nya rekord under 3000 meter. Samtidigt är jag tacksam för tiden i Västerås och sparar det som trevliga minnen.

Idag kommer jag tillbaka. Om lite mer än 5 timmar, så kommer jag att göra comeback i samma hall. Inte för att träna, utan för att tävla. Det blir alltså min första tävling i hallen, som fick chansen att känna på min stjärnglans. Jag förbättrade mig med 8 sekunder på 9 dagar från Eskilstuna till Huddinge, när det gällde 3000 meter. Jag tror inte jag kommer uppleva samma förbättring idag eller om det ens blir en förbättring. Men jag försöker se det positiva i det hela och tror att det kommer att bli väldigt kul. För det måste det bli.

tisdag 19 januari 2016

Scandic Indoor Games 2016 - 100!



Datum: 15 januari 2015 Distans: 3000 m Placering: 11 (?) Tid: 9:33 (Nytt ÅB!)

Förra säsongen gick nästan allt precis som jag ville. Jag slog rekord på så många möjliga sätt och vis, på alla distanser. Det blev ett kvitto gång på gång, att jag låg rätt med min delvis nya träning. Jag tränade mera, längre och snabbare. Då ger det resultat omedelbart, när jag springer mina lopp. Det är ingen hemlighet. Samtidigt så innebär 2015 års säsong att jag kommer att ha svårt att toppa den. Jag har kommit till den nivå, där jag kommer att ha svårt att förbättra mina resultat så mycket mer. Det skulle vara om jag tränade ännu mera, upp emot 6-7 gånger i veckan. Det är i just detta nu inte aktuellt, av en enkel anledning. Jag vill bevara min balans. Jobbar man heltid, har annat utöver löpningen som man finner är viktigt, så har jag inte motivationen att öka ännu mera.

Balans, ja. Sedan är jag självklart nyfiken på vad som skulle hända ifall jag faktiskt gav mig själva fan att ta ett steg längre. Jag har funderat tusen gånger på den saken, men kommit fram till att jag är nöjd där jag står idag. Jag ska aldrig slå mig till ro, utan jag ska med små ändringar i träningen, se till att närmar mig rekord och till slut ett och annat rekord. Det kommer att bli fokus för 2016. För några år sedan blev jag kontaktad av en tränare för en friidrottsförening. Det var smickrande, men samtidigt hade jag inte och har fortfarande inte lust att åka över halva stan för att träna. Jag trivs som det är just nu - balans. Det har funkat bra nu och jag vet alltid bäst.

Inför:
Det här loppet är alltid lite speciellt. Det ligger på en fredag. Det ligger alltså inte på en helg som de flesta lopp gör eller tidigare i veckan, utan just på en fredag. Varför repeterar jag detta då? Jo, för att fredagar brukar vara heliga. Då vill man förhoppningsvis lämna arbetet med en rak rygg och konstatera att det blev en jäkligt bra vecka. Ibland blir det inte som man har tänkt sig, men oftast brukar det lösa sig på ett eller annat sätt. Då åker man hem, handlar för helgen och slår sig oftast ner till På Spåret med mörk choklad. Då, verkligen då, har jag varvat ner. Jag har märkt hur jag har hamnat i ett tempo i livet, som kan gränsa till hektiskt. Pendling, arbetsinsats och allt runtomkring, innebär att allt går på högvarv. Jag älskar att undersöka nya idéer och pröva nya utmaningar, så därför behöver jag den där nedvarvningen också.

Nu valde jag alltså att åka ut till Huddinge. Ingen strömning blev det som det var tänkt, för det stängde tidigt. Jag var seg i kropp och knopp. Jag hade inte alls varit så duktig att gå lägga mig i tid, det blev alltid lite till och lite till. Som Alfons Åberg. Jag går inte på högstadiet, där det går att göra så och sen "slappa" sig igenom lektioner. Idag ställer folk krav på mig, inte minst mig själv. Samtidigt vet jag att jag har presterat bra i många lopp, trots att jag inte har haft god nattsömn de senaste dagarna. Läser man olika studier, så påverkar inte några enstaka dåliga nätter innan loppet, slutresultat. Däremot vid längre perioder, kan det bli värre med den saken.

Väl på plats, så försökte jag övertyga mig själv att det här var ett lopp jag skulle klara med bravur. Trots att jag var tillfreds med 9:41 i Eskilstuna veckan innan, då jag inte tog i, så ville jag mera. Jag ville bevisa för mig själv att jag kunde flytta både de kroppsliga, men även de mentala gränserna för vad som var möjligt. Då jag inte alls ligger där jag vill träningsmässigt, så vill jag ha ett ess i rockärmen att jag trots det är bra grundtränad och det är bara detaljer som vi ska fila på. Träffade två Huddingebekanta löpare, som också hade valt att komma ner till hallen. Inte nog med det, friidrottsoraklet A Lennart Juhlin var på plats (om inte, en väldigt snarlik look-a-like). Han skulle tydligen bevaka mitt 100:e lopp någonsin, en milstolpe i svensk löparhistoria. Samtidigt så var det som vanligt en närmast obefintlig uppvärmning (bra eller dåligt?), innan jag ställde mig i startfältet för att göra mig redo att svänga mina lurviga.

Gör mig redo. (Foto: Huddinge AIS)
Under:
Jag skrev nog det i min rapport från Eskilstuna och har säkert skrivit det i andra rapporter som har med 3000 meter att göra. Det är en distans som verkligen kräver sin gubbe. Den är kort, men samtidigt vill man springa snabbt, väldigt snabbt. Att springa under 10 minuter får anses som hyggligt, men man vill göra det mer än så. Så därför får man egentligen inte känna sig trött och sakna energi, utan man vill vara med från början och känna kraften. Jag har en ganska svag uppfattning hur det gick den första kilometern, men jag tycker ändå att jag hängde på rätt bra, trots att jag inte sprudlade av energi.

Friidrotts-Sverige. Tittar ni? Det här är lopp 100!
Precis som i Eskilstuna är jag sugen på att sakta ner eller helt lämna banan. När det går såhär snabbt, åtminstone för mig, så är det krävande. Jag har alltid sett mig själv någon som gillar att springa fort, korta distanser, ner mot sprintnivåer. 3000 meter fortsätter egentligen lite för långt för att man ska känna att man klarar av det på den nivån. Samtidigt har vi David Nilsson i heatet, som antagligen lägger ner mångdubbelt med träning och gör det enkelt för sig. Jag är ändå ärad och glad att jag får delta i samma lopp som David, att vi springer i samma heat och att jag inte fullständigt gör bort mig. Det är en framgång i sig. En morot.

I Eskilstuna valde jag att lägga om den mentala strategin för hur jag skulle tackla loppet. 200 meter inomhus (ett varv alltså) låter inte så mycket, det är inte mycket. Men det blir snabbt tufft och det gäller att hitta olika motivationstekniker för att få det att fortgå. Jag valde att istället att dela upp loppet i 3 delar - alltså på kilometer. Så tar jag 2 varv i taget. Vilket betyder att när jag väl har påbörjat "en ny del", så har jag "bara" 2 varv till nästa och så vidare. Det är lättare att hantera mentalt. Problemet att jag öppnar starkt och att jag avslutar rätt så starkt, så det är den där mittkilometern som behöver stabiliserats ytterligare. Det blir ingen slutspurt, men väl ett uppväxlat tempo mot slutet. Tillräckligt, för att jag ska tycka att det känns skönt att slänga sig på marken efter målgång.

Efter:
Tiden blir till slut 9:33. Senast jag sprang här, så sprang jag in på nya rekordtiden 9:26. Som står än idag som en rekordtid. Det var också en fredag och det var högst oväntat. Då tror jag nog att hade ännu mera energi och jag tog i för kung och fosterland hela loppet. Idag gjorde jag inte det den här gången heller, men samtidigt var jag hela 8 sekunder snabbare än i Eskilstuna. Det vittnar om den inneboende kraften i min löparkropp. Hade jag tryck på för en slutspurt, så hade jag nog hamnat på under 9:30 och då hade det blivit ännu mera intressant.

Det här var alltså min nedvarvning. Jag var verkligen "På Spåret" den här kvällen.
Efter att ha duschat, utan handduk (den glömde jag och fick nöja mig med pappershanddukar...), så är jag förbannat nöjd över insatsen. Jag inser att jag har det tufft när jag springer mina pass för tillfället, men alla pass räknas och när det är det här som blir resultat får man kallt konstatera att ingenting är omöjligt. Mycket sitter i huvudet och det gäller att gnugga vidare, pass efter pass.

På vägen hem, gör jag någonting helt GAAAAALET. Jag går in på Burger King och köper en dubbelcheeseburgare. Det har inte hänt sedan kalla kriget, i varje fall när det gäller BK. Den smakar gudomligt gott. Det är inget som jag skulle äta vid finare tillfällen, men tillräckligt för att belöna den kropp som ändå lägger ner hårt arbete vid löpning. Men även vid de där hemska rehabövningarna för ljumsken som jag gör, det är tröttsamt och ömmar ibland. Det är dock så värt det.

fredag 15 januari 2016

tisdag 12 januari 2016

Ärlaspelen 2016 - The Reboot

Datum: 6 januari 2016 Distans: 3 km Placering: 4 Tid: 9:41



Alltid har en början, en mitt och ett slut. Det här är definitivt början, igen. Vi börjar om från 0 (noll!). Vi måste våga vara ärliga med vad vi tänker och vad vi har för känslor. Jag skriver i bloggen för att i huvudsak skapa minnen från min löpkarriär och ha möjligheten att fundera runt detta i textform. Under 2015 (andra delen av mitt bokslut kommer i veckan), så hade jag en fantastisk säson på alla sätt. På alla distanser lyckades jag förbättra mig på ett eller annat sätt. Jag hade skruvat upp träningen ett snäpp till. Det var längre pass, flera pass och framförallt lite mer kvalitet på de flesta passen. Ibland får jag frågan vad som krävs för att bli en hygglig löpare. Ett mål, ett par löparskor och en kontinuitet. Sen får man gärna sätta upp fler mål än ett, så att det helt plötsligt inte bara slut vid önskat resultat vid det tilltänkta loppet.

2015 var ett år, då jag helt plötsligt slog rekord på ett sätt som var främmande. Jag gick från höga 1:18 till att hamna i mitten på 1:16 på halvmaran. Jag klev äntligen under 35 minuter och hamnade på 34:27. På tuffa distansen 3000 meter, lyckades jag kliva under 9:30 och överraskande hamna på 9:26. 5000 meter ute och inne så blev det 16:33 och 16:38. En distans som tidigare för mig var min favorit, men som är svår för mig att bli ännu bättre på med fler sekunder. På maran sänkte jag rekordet med hela 6 minuter och på Lidingöloppet så blev det putsat med 4 minuter. Jag har alltid varit optimistisk i min tro och lite småkaxig inför möjligheten att slå ett nytt rekord. Det betyder helt enkelt att du ska göra något i en utmaning, som du aldrig gjort förut. Att bli ännu snabbare. Magiskt.

Just därför, måste jag starta om. Jag har haft en tuff lågsäsong, med blandade kvalitet på passen, ljumskproblem och motivationsdippar. Det är en vemodig Andreas som helt enkelt skulle ta på sig löparkläderna för tävlingsåret 2016, nu ska jag bara slå uppåt hela tiden.

Inför:
Vi kan väl säga att hela inomhussäsongen 2016 låg i farozonen, framförallt när ljumskproblemen började bli värre. I takt med just motivation var väldigt mycket upp och ner. Eftersom det ändå i huvudsak består av 3000 meter, så borde jag kunna ge det ett försök. Att se var jag står någonstans och gå vidare därifrån. Därför var det trots allt ändå ett enkelt beslut när jag klev upp hemma under förra onsdagen för att ladda till ett nytt lopp. Jag behövde inte gå upp jättetidigt och att åka till Eskilstuna var inte farligt.

På tåget avnjöt lite allmäna tankar blandat med tv-spelande, för att slappna av. Att samtidigt titta ut genom fönstret, som så många gånger förut. Jag har på resande fot länge tidigare för att åka till lopp, idag var det ett lopp som troligtvis var över på mindre än 10 minuter. Ändå ägnar jag en halv helgdag åt detta. Jag vet inte om mitt framtida jag kommer att tacka mig själv för detta eller om mitt framtida jag kommer undra vad jag höll på. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka tanken, att jag har hittat en form av mening med livet. Jag hört bekanta eller läst på det välkända nätet, som har svårt att hitta en plats och sikta på något med sitt liv. För mig är det lyx. Att åka till Eskilstuna för att hitta mitt gamla superjag, är att största vikt.

Nu är jag tillbaka där vi var för ett år sedan.

Väl på plats i hallen, efter att ha gått ute i svinkylan, så byter jag om i min ensamhet i ett riktigt stort omklädningsrum. Det är inte särskilt lång tid kvar tills att loppet ska gå och jag värmer försiktigt upp nere i katakomberna och omklädningsrummet. Jag inbillar mig nu för tiden att värma upp, inte kräver samma sak idag. Framförallt inte i den här distansen, men jag har säkert fel på den punkten. Väl på plats vid löparbanan, så slår det mig på riktigt. Jag ska faktiskt tävlingsspringa för första gången sedan i slutet av oktober, då jag slog ett nytt rekord på maradistansen i Frankfurt. Tiden flyger verkligen iväg. Jag bryr mig inte om motståndet alls idag, det här loppet handlar bara om mig och ingen annan. Jag gör mig redo och ställer mig till slut på löparbanan, 15 varv och sedan är det slut.

Lunny finns såklart med när 2016 kör igång.

Under:
De här första löpstegen i ett lopp, säger mycket om vad som kommer att hända. Framförallt när det handlar om en sådan här kort distans. Då vet du om du har kraften och farten för att det ska bli en bra dag. Jag har svårt att avgöra det inledningsvis. Trots att jag har haft både en och två tvivel, så håller jag en bra fart i början. Det som är speciellt att springa banlopp, framförallt inomhus, är att det inte går att komma ifrån att räkna varv. Du ska bryta ner 15 varv och samtidigt, har man någorlunda koll på hur man ligger gentemot klockan.


Starten. Här ligger vi lika. Sen ändras det.
Jag valde för enkelhetens skull att till slut bryta ner loppet. Mentalt tänkte jag hela tiden tills nästa tvåa, alltså för varje gång jag hade avverkat två varv på rad. Så att det blev en enhet. Tidigare har jag delat in loppet i tre större delar. Den första delen med 5 varv, som du faktiskt håller upp en bra fart. Sedan den där mittdelen, där du ska behålla en hög fart, som du har valt att samtidigt gå ner lite fart för den sista tredjedelen. Det är då, det bara består av 5 varv. Då ska du sakta men säkert varva upp en liten bit, för att kanske slå till med spurt när det är det 2 varv eller mindre kvar. Men den här dagen, valde jag att i 2-varv och det var nog skönt.


Så. Jävla. Snabb.

Jag hamnade ganska snart på en fjärdeplats, som jag höll rätt bra. Både framåt och bakåt. Det som jag samtidigt också valde att göra, är att jag faktiskt inte sprang mitt snabbaste. Det kanske låter löjligt eller för högfärdigt. Jag var osäker på min egen kapacitet och även hur ljumsken skulle konversera med mig, samtidigt som det är första loppet för säsongen. Förra gången jag sprang här, var samma dag förra året. Då var det också premiär, då sprang jag på 9:31. Alltså ett nytt dåvarande rekord. Då var jag nästan svimfärdig efter loppet och hade stark blodsmak.

Den här dagen, ville jag ge kroppen en chans att visa vad den gick för samtidigt som jag inte slog sönder mig själv med all kraft. Resultatet slutade väl, då jag höll min fjärdeplats hela vägen och utan en superspurt sprang i mål med tiden 9:41.

Efter:
Jag tror att alla kan identifiera sig med känslan när man väl tar sig i mål i ett motionslopp, framförallt när du själv vet att du har gjort en bra insats. För jag var så nöjd att jag visade mig själv och omvärlden, att kraften finns där och den inte är helt utnyttjad än. The force awakens, kan man säga, som någon sorts dussinrulle. Nog tusan var jag trött och slutkörd, när jag satt där på läktaren efter loppet. En stark blodsmak dök upp som ett brev på posten och även en del hosta.


Nöjd, helt klart.
Ibland undrar man varför man utsätter sig för den här typen av dåraktighet. Samtidigt som jag var orolig innan loppet, blev jag ännu mer övertygad om att jag är på rätt väg. Jag är inte där jag helt vill vara än, men jag vet att om jag fortsätter jobba hårt och ihärdigt, så kommer jag att flytta fram positionerna ytterligare. Det här ger vatten på min kvarn om att det får lov att vara tuff ibland, framförallt under vintermånaderna.

På vägen hem, efter en korv i min illamående käft (Korven var god, men jag var totalt utpumpad), så funderade jag återigen på vad som hände. Känslan av att duscha efter loppet var skönt i omklädningsrummet. Ljumsken hade varit fredad, som jag hade hoppats på, då den inte brukar krångla på såhär korta distanser och jag hade hävdat mig igen. När många andra löpare väljer att förlägga pass på löpband eller kanske ibland avstå pass i kylan, så finns jag där ute. När inte mina motståndare tränar där ute, så finns jag där. Stelfrusen, men med ett fajterhjärta som återigen ska göra en bra säsong. Så är tanken och efter det här loppet, så rullar cirkusen vidare. Som vanligt.

onsdag 6 januari 2016

Jag är rädd, på riktigt



Om mindre än 15 timmar så är den hemska känslan över. Jag har varit rädd många gånger i mitt liv, samtidigt så har oftast rädslan var ogrundad och inte haft någon logik överhuvudtaget. Som det brukar vara. Samtidigt är den där känslan att vara rädd och orolig ibland obehagliga. Oftast kan du ändå bemästra och med logiska resonemang, tona ner den delen inom den som för ut de här oroskänslorna. Samtidigt med mer kunskap, självförtroende och mognad så har jag blivit mindre rädd när man blir äldre. Naturligt, får man nog anse. Även om rädslan av olika anledningar dyker upp då och då.

Så vad är jag rädd för nu? Jag ska göra säsongspremiär inomhus 2016. Jag åker till Eskilstuna och Ärlaspelen. Jag var där första gången förra året och slog mitt dåvarande rekord på 3000 meter med tiden 9:31. Det jag är rädd för är att jag inte vet var jag står av två anledningar. Jag har inte varit särskilt nöjd med mina träningspass den senaste månaden. Ingenting känns förändrat i grunden och jag hade en bra säsong bakom mig, så tycker jag att passen går som de vill. Samtidigt som jag har problem med motivationen. Egentligen som sig bör, när man slår rekord på rekord, då man anser sig ganska överlägsen oavsett vad jag möter för utmaning. Den andra anledningen är att ljumskproblemen har fortsatt och de har varit ganska intensiva, framförallt för längre sträckor än milen. Riktigt jobbigt och gör mina träningspass tuffare och sämre.

Jag har googlat fram ett rehabprogram för ljumskar, som jag har gjort flera dagar i följd och något jag tänker fortsätta med. Jag är försiktigt optimistiskt över detta och inser att det inte kan göra situationen värre i varje fall. Jag har beställt nya löparskor, som ska komma i veckan förhoppningsvis. Det kan faktiskt vara så att mitt par löparskor är utnötta (jag har en känsla att så kan vara fallet) och att jag behöver det här nya paret. Vi får se om något av det här kan hjälpa. För några dagar sedan så kände jag mig illa till mods och hatade allt med löpning, men som ett litet barn, så gick det där över och jag ville se på framtiden med positiva ögon.

Så hur kommer det att gå imorgon? Ingen aning. Det är det jag är rädd för. Jag kommer kämpa samtliga metrar för att göra det så bra som möjligt. Kan jag komma under 10 minuter, är jag nöjd. Jag är dock orolig med tanke på hur missnöjd jag har varit med träningen. Som ni har läst om i bloggen förut, så är allt möjligt och hoppet överger mig aldrig. Imorgon blir det första steget mot ett nytt kapitel i min löpning, då vet jag hur jag ska gå vidare.

lördag 2 januari 2016

När ljuset besegrar mörkret del 1 av 2 - En sammanfattning av 2015



Jag började säsongen med frågetecken. Jag hade problem med min fot. Det var egentligen inget nytt, men den hade gjort sig smärtsamt påmint då. Jag försökte bita ihop och hoppas att jag slapp till en längre viloperiod med påföljande rehab. Det var besök på vårdcentraler, närsjukhus och löparskadespecialiast. Inget gav något besked egentligen. Samtidigt valde jag att köra på ändå.

Första loppet var dock redan den 6 januari, i och med 3000 meter inomhusloppet i Ärlaspelen. Där började säsongen med ett nytt rekord med tiden 9:31. Rätt så oväntat och jag kan lätt säga att det var tufft helt enkelt. Sedan så rullade inomhussäsongen på och de där fotproblem fanns med mig, men avtog efterhand. Det blev nya rekord och även utomhussäsongen började som ett magiskt blixtnedslag.

Trots att det kändes som en oerhört lång säsong när jag väl tog de där stapplande löpstegen i Eskilstuna, så har det gått snabbt (vilket det har på fler än ett sätt), när jag väl sitter här för att sammanfatta. Jag avslutade 2014 med skadeproblem, som jag tog mig in i 2015. Något som verkade försvinna mer eller mindre, självmant, konstigt nog.

Det som ännu mera märkligt, att jag har haft långsammare pass den här säsongen. Även om det har blivit fler, så har jag inte alls samma tempo på de flesta passen. Trots det har det blivit nya rekord. Kan det bero på att jag är bra grundtränad och så länge jag nöter mil efter mil, så ger det resultat? Tidigare har jag haft helt galna träningspass över 1 mil, som har gått med mina mått mätt, snabbt. Det har jag inte längre, trots det så blir tiderna bättre. Märkligt det där.

Något annat som man kanske har noterat under säsongens lopp, är att jag har bloggat betydligt mindre. Jag har avverkat varför i flera inlägg. Ett av skälen var att jag kände en viss stress att skriva något vissa dagar. För att motivera mig själv att skriva, precis som jag motiverar mig själv att springa en viss dag, hade jag satt ihop ett schema. Ibland med vad jag skulle skriva om, för att på sådant sätt ha ett konstant flöde av inlägg. Till slut, hade jag ingen mer lust och istället för att avsluta bloggen helt (vilket har varit aktuellt), så skrev jag i den takt jag mäktade med och hade lust med. Jag vill skriva för att det är kul och att jag har något att förmedla. Jag har en unik resa inom löpningen som få kan matcha och därför vet jag att min blogg trots allt är intressant att läsa.

Årets bästa lopp 2015...

10. Storängsöz - 5 km inomhus - Tid: 16:33 (Nytt PB!)
Ett lopp som kanske inte är det första man tänker på när man lägger upp säsongen. Samtidigt är det ett lopp som på sitt sätt är unikt. Bara en gång på säsongen har jag möjlighet att springa 5000 meter inomhus. Det är inte kuperat och det finns inga sämre väderförhållanden att prata om. Det är egentligen det lopp du ska springa ifall du vill veta hur snabbt du kan springa på 5000 meter. Varken mer eller mindre. Samtidigt så finns de få lopp som kan matcha om hur mycket krafter det tar på dig. Att springa 25 varv i väldigt hög fart, tillsammans med andra. Det är lite läskigt, samtidigt som det finns något där som eggar än.

Jag hade sprungit samma lopp 2014. Då sprang jag på tiden 16:53. Ett lopp som avslutade min inomhussäsong, samtidigt som det startade min utomhussäsong. Det här året blev det nytt rekord på 5000 meter inomhus. Jag lyckades kapa rekordet med 20 sekunder. Då hade jag räknat helt fel när det kommer till hur jag ska ligga till per varv, vilket var tur för mig. För det möjliggjorde att jag låg bättre till än vad som var förväntat. Så nytt rekord avslutade min inomhussäsongen, mindre än 1 vecka senare skulle jag göra min utomhusdebut i Lissabon. Den kanske vi får läsa mer om i ett annat inlägg?

Årets besvikelse...



Norrköpings Stadslopp - 10 km - 37:28
Jag hade "hajpat" upp mig själv inför min comeback i Norrköpings Stadslopp. För det var i detta lopp jag gjorde min mildebut i tävlingsförhållanden under sensommaren 2012. Då sprang jag på 37:55 och jag fick träffa Mustafa "Musse" Mohammed. Jag var en osäker löpare och rätt färsk, jag visste inte riktigt hur mycket jag skulle klara av att när det kom till mil i tävlingsfart. Det visade sig inte vara några större problem.

Jag har velat komma tillbaka, men kunde varken 2013 eller 2014. För att midnattsloppet låg i vägen. Men under 2015, så skulle jag göra något galet. Nämligen springa två lopp samma dag. Det hade jag gjort förut, när det kommer till 5 km. Nu var det dock milen det gällde. Jag hade stora förhoppningar, då det här var loppet som skulle kicka igång min höstsäsong. Loppet skulle dessutom springas mer i stan, än vad det gjorde 2012. Det öppnade upp för en någorlunda snabb mil. Det var trångt i starten och det blev mitt fall rent bokstavligt. Då jag och några till ramlade i starten, på kullersten och spårvagnsräls. Idiotiskt att inte ha mer uppdelat och seedat, det måste man åtgärda till nästa år. Jag försökte rusa ikapp det jag hade missat, när jag ramlade. Jag hittade inte någon bra rytm samtidigt som jag kände mig för trött för att mäkta med ett bra lopp. Det blev till slut 37:28. Jag var mycket besviken och allmänt less på löpningen, att jag dessutom skulle springa ett nytt lopp på kvällen var inte särskilt rogivande.

Årets bästa lopp...



9. Hälsoloppet - 10 km - 34:48
Ett lopp som jag har sprungit 4 år i rad. Det finns många bra saker med det. Det ligger mitt i veckan och det ligger bra till i kalendern och det är snabbt. Sedan kan man välja mellan 5 km och 10 km. I år var det åter dags för att springa 10 km. Jag hade kommit från nyss nämnda Norrköping, Midnattsloppet och Telge Stadslopp. Under Telge Stadslopp, så sprang jag under 17 minuter och det var trevligt. Men inte tillräckligt. Jag visste inte direkt vad jag skulle stå inför den där höstsäsongen. Då hade jag lite tyngre lopp som Köpenhamn halvmara, Lidingöloppet och Frankfurt Marathon på kalendern. Jag hade varken tid eller lust att börja tvivla på vad jag stod rent formmässigt.

Det kom en liten regnskur innan loppet, sen var det över med den saken. Jag lyckades i stort sett missa hela den svängen, när jag bytte om på högskolans bibliotekstoalett. Min förhoppningar var tudelade. Samtidigt hoppades jag att jag skulle ta mig tillbaka i någon form. Även om det inte kändes helt klockrent under loppet, så jobbade jag min i loppet och med en monsterspurt som hette duga, så blev det ändå rätt bra. Jag sprang in på 34:48. Bara 22 sekunder från ett nytt rekord, den såg jag inte komma och den formen visste inte att jag var inne i. Det var bara att tacka och ta emot, så det fanns nog visst fog för att det skulle bli en trevlig höstsäsong någonstans ändå.

Årets bästa lopp...



8. Lidingöloppet - 30 km - 2:03:33 (Nytt PB!)
Det här är något annat. Jag behöver inte hetsas till att jämföra rekord eller jaga tid från ett annat lopp egentligen. Utan det här är 30 km i skogen och det blir en annan resa. Jag behöver inte känna den där stressen eller pressen. Jag har bara tiden året innan att kämpa mot (2:07). Redan 2014 lovade jag mig själv att inte springa året efter, för att det var tufft. Sedan blev det som så att jag inte fick plats i Berlinmaran och då ville jag tävla mot mig själv i Lidingöloppet igen. Framförallt ville jag putsa tiden lite. 2014 hade jag dragits med skadeproblem under hela höstsäsongen, som innebar kortare och färre löppass. Det tog till slut ut sin rätt, även om jag var stolt och nöjd över min insats 2014 med Lidingöloppet.

Nu var jag mer mentalt förberedd än någonsin. Jag visste att det skulle bli trångt i starten, nu hade jag dock flyttas fram till de första ledet och hade ett litet försprång från året innan. För det blev tjockt inledningsvis och sedan var det bara att armbåga sig fram i den mån det gick. Sedan var jag mer beredd på vad den här banan skulle krävas av en. Även om en mara är tuff också, så har LL något annat. Ibland kommer de där backarna och kan suga musten och livslusten ur en. Nu visste jag dock precis när Abborbacken skulle dyka upp och andra tuffa backar, det gav mig försprång mentalt. Ingenting var något att skämmas över. Jag putsade rekordet med 4 minuter, ner till tiden 2:03. En tid jag får vara nöjd med.

Samtidigt så vet jag att jag inte tog i för fullt, jag vågade helt enkelt inte ta alltför mycket energi för att vara utan till den sista tredjedelen. Det finns utrymme för förbättringar, men jag tror inte att jag är beredd att pröva den vägen redan 2016 igen.



7. Scandic Indoor Games - 3 km inomhus - 9:26 (Nytt PB!)
Ett lopp som går en fredag kväll. Efter jobbet, då man missar På Spåret och den där omedelbara avkopplingen det innebär att lämna sitt jobb en fredag. Istället gällde det att långsamt börja bygga upp känslan att fajtas mentalt framförallt. För 3000 meter inomhus är egentligen helt osexigt och helt utan marginaler. Min träning innebär att jag tränar för längre distanser för i första hand milen och halvmaran, även när det sker vintertid. 3000 meter innebär en total gasen i botten-känsla. Det finns inga utrymmen för någonting annat.

Jag började med inomhustävling 2014 och fortsatte med det även under 2015. Ett utmärkt sätt att göda tävlingsnerven, samtidigt som jag fick lite en extra morot med min träning inför utomhussäsongen. För det är långt mellan oktober och mars, en evighet utan lopp. Nu finns dock det här. När jag skriver att den här distansen saknar marginaler, är att när du kör, så kör du hela tiden. Man är snart i mål och sedan ligger du där helt utpumpad vid mållinjen,  som om du har sprungit en mara och du tror att hjärtat är på väg ut genom munnen.

Det lustiga, att under den här kvällen att jag slog mitt rekord med 5 sekunder. Jag passerade 9:30-spärren och sprang in i mål på 9:26. Ärligt talat, så kan inte jag svara på varför det blev så bra som det blev. Det bara blev så och det var gott nog för mig.



6. Kalmar Malkars - Halvmarathon - 1:17:34
Ett av de sista loppen under varje vårsäsong (2012-2014) hade varit Trosa Stadslopp, men jag hade velat testa något nytt under 2015. Jag ville åka till Kalmar och springa deras halvmara. Jag hade inte varit Kalmar förut och jag var nyfiken på att utöka med ytterligare en halvmara. Framförallt då det var ett tag sedan jag hade sprungit en sådan innan det här loppet. Jag hade växlat upp ett snäpp med min träning. Personligen tyckte jag att det var tråkigt att stå över Trosa, men samtidigt så hoppades jag på att det skulle öppna upp någonting annat.

Det var osäkert ett tag ifall vi skulle åka ner, för de flesta hotellen i Kalmar var obokade och det återstod bara tråkiga pisshotell kvar på listan. Men jag var kreativ nog, att faktiskt se att Växjö låg inom räckhåll. Där det fanns ett hotell som vi hade bott på förut, i samband med en hockeymatch som skulle passa oss. Betydligt billigare och lättare att åka hem ifrån. Så till slut blev det Kalmar. Till slut på plats, med fint väder och bra förutsättningar, så slog ett tråkigt problem till en i ansiktet som en flugsmälla. GPS-klockan blev helt urladdad. Trots att jag hade laddat den hela natten, så det slutade med att jag sprang med en för stor mobiltelefon för att hålla koll på tiden. Jag var inte glad över det innan start och sänkte mina egna förväntningar.

Trots att jag bar på gel, mobiltelefon och ipod. Vilken jävla fåne egentligen. Det gick bra ändå och jag fick trots det här springa på känsla, något som jag inte varit bra på förut. Jag kände inte den där superfarten, men det gick ändå rätt så bra. Då jag sprang på 1:17:34, 35 sekunder från nytt rekord och första gången jag faktiskt sprang på sub-1:20 på svensk mark. Ett trevligt lopp, med fina miljöer annars. Jag är glad att jag sprang i Kalmar och jag visade svenska folket att jag var att räkna med, även på svensk mark.

Inom kort följer den andra delen med mina fem absolut bästa lopp, mitt sämsta lopp, andra kåserier och tankar om säsongen 2015...