Visar inlägg med etikett Innebandy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Innebandy. Visa alla inlägg

söndag 5 oktober 2014

Istället för syd blev det nord



Ni som hade tittat i min tävlingskalender för ett par veckor sedan, noterade nog att jag hade Malmö Halvmaraton inplanerat igår. För 1-2 veckor sedan valde jag att ta bort detta loppet av en enkel anledning. Jag var inte ett dugg taggad, det var av flera skäl. Ett av dem var att de tydligen hade gjort om bansträckningen, av kommentarer att döma så verkade det inte vara alltför många som var imponerande av den nya bansträckningen. Utöver detta, så såg jag att det inte var så många anmälda och jag känner väl någonstans, att om jag ska springa en längre sträcka som en halvmara, så vill jag att det åtminstone finns en del folk (Stockholm, Göteborg, Prag, Berlin och Hamburg har jag sprungit halvmaror i). För en halvmara är en lång sträcka och det vill jag att det ska vara en folkfest.



Jag gjorde helt klart rätt val, framförallt när jag hade sprungit Lidingöloppet på en bra tid. Jag kände att jag inte skulle ha möjligheten eller lusten att åka ner till Malmö en vecka senare och springa en halvmara. Sen ska vi tänka på att vi behövde åka flyg fram och tillbaka, det var ett himla projekt för detta. Jag hade dessutom börjat spanat in att åka till Luleå för att kolla på Luleå-HV71. Så det blev så istället, jag betalde ganska dyra pengar för detta. Så åkte upp för förmiddagen till Luleå, käkade god lunch och sedan tittade jag på matchen, som tyvärr slutade med förlust. Sedan efteråt blev det god middag med renskavspanna, perfekt. Det var faktiskt rätt skönt att göra den här trippen själv, man får en del idéer och man får faktiskt lite sinnesfrid från allt möjligt egentligen. Sedan blev det att ta det lugnt på hotellrummet, för att tidigt gå i säng. Jag sov egentligen som en stock, då jag tror att jag inte vaknade upp en endaste gång.

Jag skulle åka tidigt idag. Deras frukost öppnade inte förrän 7:30, men jag hade turen att jag fick pipa in 6:15 ändå. Allt var i stort sett förberett, så jag fick äta min frukost med morgonmörkret som enda sällskap. Det var skönt. Jag åkte med flygplanet till Stockholm, för att åka ut till Rönninge för att bevaka herrarna, som jag numera har en "sportchefsroll" för. Men med ett sent återbud, fick jag låna shorts, skor och klubba för att göra mig redo. Det var enormt kul att få spela igen och trots att jag inte tränar innebandy regelbundet längre, så hade jag inga problem att hänga med. Det blev +1 för mig i statistiken och matchen slutade 7-7 efter att vi gjorde 2 sena mål den sista minuten, så det var skönt. Apropå Malmö halvmaraton. Det verkar inte vara något höjdarlopp av kommentarerna att döma, det är varje fall inget man åker flyg för att springa.

Nu sitter jag här och det är 1,5 timme kvar tills det är dags att springa. Så man kan säga att det är fullt upp idag. Luleå. Innebandy. Springa. Ibland flyter allt på i maklig takt.

söndag 15 december 2013

Efter snöfall, kommer regn!



December månad. Där byggs pannben. Jag har skrivit om det förut, det är den enda loppfria månaden sedan mars i år, sedan i januari rullar det på i 10 månader med alla slags olika lopp. Alltid något lopp att se fram emot inom en snar framtid, lätt att bygga upp ett träningsschema beroende på vilket lopp man springer mot härnäst. Nu finns det inget sådant och den planeringen uteblir, nu blir det att köra på och göra det så bra som möjligt. Snön lyser med sin frånvaro tack och lov i det här avseendet, i jämförelse med förra året, då det vållade stora problem deluxe både med min löpning och min kommunala resväg. Jag älskar givetvis snön och tycker det är fint att se på i juletider. Allt har sina två sidor.

Hur har min vecka varit? Väldigt snårig, men väldigt bra faktiskt. Jag har t o m slagit två nya rekord (tror jag).

I måndags var jag riktigt förkyld och hade det kämpigt, ändock sprang jag 10 km asfalt på tiden 38:22 (3:50/km i snitt). Med tanke på att jag lite senare på kvällen än mer seg och småsjuk, så var det en monstertid i min bok som jag inte förstår hur jag kunde prestera.

Under tisdagen så mådde jag pyton, men jag var ändå på jobbet (Jag som själv avskyr sjuka arbetskollegor, som har gjort det till en sport att smitta ner så många andra som möjligt). Jag valde att avstå kvällens innebandyträning, jag förstod att det något illa var på väg att dyka upp i horisonten.

För vid onsdagen så mådde jag ännu värre på morgonen, av olika skäl valde jag ändock att åka in och jobba förmiddagen. Jag hade inte varit sjukskriven på nästan 1,5 år, jag hade gjort det till min personliga "sport" att inte vara sjukskriven och hade väl kommit lång väg tack vare just löpningen och att jag mådde mycket bättre. Vid lunchtid lämnade jag jobbet och det kändes som att jag kastade in handduken för gott, oerhört märklig känsla att inte vara på plats.

Tanken med torsdagen var såklart att jag skulle vara sjukskriven hela dagen, vilket jag var. Jag får abstinens att bara sitta hemma och inte göra något, för när jag är hemma vanliga vardagar och ibland helger, så har jag "förtjänat" det och har ibland planerat utifrån det. Att bara sitta glo hemma, surfa runt och kolla på film kändes otroligt konstigt när klockan långsamt hasade sig fram. Strax efter lunch kände jag efter på riktigt och kände att jag faktiskt mådde bättre, jag valde även att bestämma mig för att jag måste ut och springa. Helt idiotiskt egentligen, helt klart. Så vid senare eftermiddagstid så var jag ute och körde min vanliga asfaltsrunda på 10 km. Det blev oklart exakt vad det blev för tid eftersom jag visste att batteriet eventuellt skulle dö under rundan, vilket det gjorde efter 8 kilometer. Men c:a 4:30/km i snitt. Ett av de allra svåraste passen jag har gjort den senaste tiden, för jag var inte helt kry. Min sambo tyckte det var dumt, jag instämde. De som känner mig och min inställning vet att jag har jävligt konstiga sätt att resonera min löpning på.

Det var inte det enda jag gjorde under torsdagen, på kvällen valde jag att köra 1,5 h innebandy oxå. Det gick helt okej. Varken mer eller mindre.

Lagom till fredagen valde jag att som skrivet, att gå till jobbet och det kändes helt ok. En fredag är alltid en fredag på jobbet, det bara känns lite lättare. Efter jobbet spelade jag 1 h badminton med min sambo i Badmintonstadion vid Eriksdalsbadet, något jag inte har gjort tidigare. Hallen var helt OK, det blev 2-1 i set till mig med utklassning i det andra setet från mig. Min sambo höll dock fast vid sitt trasiga racket ett bra tag, innan hon förstod att inte hade en chans mot mig med det. Sen att hon ville vid ställningen 17-4 ville köra om matchen, det var bara att le åt.

Ser här smutsiga blir mina glänsande skor ute i det muddiga!
Ibland så sover man så jäkla skönt, jag var så fruktansvärt trött under fredagen. Så jag vaknade upp på lördagen efter att ha sovit 10 timmar, så jäkla skönt. Nästan helt utan att jag vaknade upp emellan, ibland kan det vara så gött att få sova länge och skönt, utan klockar som ska förstöra min världsbild och framförallt med en säng av nyare variant. Regnigt och muddigt ute, men det gick bra ändå, då jag sprang mitt allra längsta träningspass någonsin. 19 km terräng. Det var även lite isigt ute, men jag är riktig nöjd med att få till ett sådant långt pass. Tiden blev 1:21:02 och det blev i snitt 4:16/km i snitt. Mycket trött och stolt efter det passet.

Till söndagen var det tidig innebandymatch som gällde, jag fick spela back återigen. Det var inte en dag försent, då jag trivs bäst när jag får "städa" lite. Vi vann med knapp marginal mot bottenlaget på bortaplan, godkänt, inte mer. Sedan hade jag tänkt att jag skulle springa återigen, men min lust och kraft på vägen hem från matchen fanns inte alls. Istället för att sitta som ihopkurad mumie med massa filtar i fåtöljen, så bestämde jag ändå för att springa ute. Trots att det småregnade återigen, det gäller att passa på när inte snön är med. Det blev ett pass på 15 km och 1:00:56 (4:04/km i snitt). Betydligt bättre än vad jag hade vågat hoppats på i min sega kropp. Det betyder nämligen också det ett nytt rekord. Nämligen att jag har sprungit sammanlagt 54 km på en vecka, jag kan säkert tänka mig att flera trodde att jag hade sprungit mera. Men så är det inte. Långsamt, långsamt bygger jag upp inför framtiden. Efter det var jag helt utmattad, slut på energi, men jävligt nöjd med veckan. Trots att jag hatar allt med löpning under de flesta passen, så är jag jävligt sugen på ett nytt igen....


fredag 8 november 2013

Tiden flyger fram - Så även jag!


Tro inte att jag tar några onödiga vilodagar, det gör jag inte. Business as usual som det så fint heter. Veckan började med att under måndagen sprang jag mitt fjärde snabbaste milpass på träning på 38:09. Det är sjukligt att jag ligger och tuggar på i riktigt höga tider. Då pratar vi ändå att vi är inne i slutet av oktober och november, då slår jag till med dessa tider? Mitt redan stora ego växer ytterligare tack vare detta. Mycket kul.

På onsdagen tog jag allt mitt pick och pack, åkte direkt efter jobbet ut till en smällkall och frostig löparbana. Det var tufft och tungt, men likväl gjorde jag ett riktigt bra pass ändå trots de tråkiga förutsättningarna. Det blev en 2,2 km uppvärmning, följt av pyramidintervaller (200 - 400 - 800 - 1000 - 1000 - 800 - 400 - 200). Varenda steg av de längre intervallerna är förjävliga, alla tankar går mot att jag vill lägga ner med löpning och sätta mig framför titta samt käka chips. Fast man mår alltid som en prins när man är färdig med dem.

På väg hem så tog jag på ryggsäck och en matkasse, det var min nervämning på 2,5 km hem. Helt galet tungt och jag undrade om jag ens skulle orka hem. Jag vet att jag har läst att den tyske landslagsanfallaren i fotboll; Miroslav Klose, hade en blyväst för att träna att hoppa upp ännu högre när han inte hade en. Ungefär så kändes det. Hem kom jag och jag kunde njuta hela kvällen över det här passet, men jag tänker nog både en och tre gånger innan jag springer banintervaller när det är så här frostigt ute.

Igår så var det innebandyträning, 1 minut in på tvåmålsspelet, så fick jag en klubba mellan benen som låste fast benen och jag föll handlöst framåt. Jag klarade mig utan några större skador, men skrapsår och redigt ont vid vrist, knä och armbåge blev det. En smärta som dock gjorde mig återhållssam i en del situationer för resten av kvällen, är man en vikingakämpe, så kan jag inte bara stiga av och se på. Det går bara icke.

Imorgon väntar ett längre pass men det ägnar jag inte någon större tanke åt nu. Mina tankar går åt hur jäkla skönt, det ska bli att krypa ner i varm säng och få sova. Sömn är coolt!






 

söndag 20 oktober 2013

Försäsongen för 2014 officiellt påbörjad!

Det finns dagar där man kan säga, att då började den resan. Igår sent på kvällen, så inleddes resan för det som är grunden till 2014:s löpsäsong. Efter förra veckans Hässelbylopp, så var tanken att jag skulle helt avstå från löpträning den här veckan. Trots innebandyträning och lite styrka hemma, så kunde jag inte hålla mig. Först under lördagen spelades badminton med min sambo, jag låg under 0-2 i set inledningsvis och det var fruktansvärt lojt spelat i comebacken. Dock hann jag kvittera till 2-2 och sen tog tiden slut. Jag kan och vill inte förlora mot min sambo, det är oacceptabelt. Oavgjort, kan jag åtminstone leva med, ett tag i varje fall. Den senaste gången jag spelade badminton och sedan var sprang senare på kvällen, blev en succé och nytt träningsrekord för tillfället. Jag bestämde oerhört sent att jag skulle springa under gårdagen, det var först efter badmintonsessionen, som jag gav klartecken till att springa.

Även om jag var väldigt seg och inte hade någon lust, när timmarna sakta men säkert började ticka framåt löppasset. Så tog jag på alla saker, sprang ut i bara kortärmat i den isande kvällskyla som rådde. Planerat var att springa 12 km asfalt och utan egentligen någon plan hur snabbt det skulle gå, jag ville att kroppen skulle få känna på det igen. Jag hade saknat löpningen så himla mycket den senaste tiden, förutom Hässelbyloppet, så sprang jag senast tisdag i förra veckan. Det var länge sedan helt enkelt. Jag stod för en riktig bra start, då första kilometern avverkades på 3:14. Trots stort illamående inledningsvis som fick mig att börja oroa mig för en ny kaskadspya, så svarade kroppen ändå trots det väldigt bra. Samtliga kilometer förutom en (var på 4:02) var under 4:00/km i snitt. Helt makalöst egentligen. Sedan vid 8 km, så började jag få ont i alla möjliga delar på överkroppen. Till slut koncentrerades det vid magtrakten. Ont och starkt håll där. Redigt bajsnödig, inte alls en skön känsla, när passet i övrigt gick bra. Jag fortsatte att sätta hög fart och ville inte att det skulle påverka mig, det blev en starkt avslutning. Jag gled triumfartat ner i ett varmt bad efteråt. Så himla gott.

---

Idag spelades den snabba SIL. Trots få spelare på plats, lyckades vi med att vända 1-6 till 10-10 (med 6 sekunder kvar) i den första matchen och kontrollerat vinna andra matchen med 17-7. Trots två träningspass under gårdagen, så var jag pigg och orkade springa kopiösa mängder rentav. Kul känsla. Så tre tuffa träningspass på mindre än 24 timmar, jag tycker nog att jag är välförtjänt av lite vila resten av dagen, eller hur?

söndag 29 september 2013

Andreas hjärta Prag = Sant! (Igen)


Nu är det klart att jag förenar nöje med nöje. Jag och min sambo har haft som årlig tradition att åka till Prag runt april. Nu blir det så kommande år igen. Men med en liten twist, jag kommer att springa halvmaran i Prag. Eftersom jag älskar staden på alla sätt och vis, så kommer jag att njuta så mycket jag bara kan. Precis som i år, så såg jag fram emot halvmaran i Berlin, så kommer det att bli grymt kul att få springa utomlands igen. Det verkar tydligen vara en ganska snabb bana och det passar bra att ha något tidigt att se fram emot, då loppet går den 5 april. Vilket troligtvis blir mitt andra lopp för 2014. Planeringen pågår för fullt för nästa år, då årets säsong snart är till ända. Jag har fått många beundrarbrev från världen över och många från Tjeckien med omnejd, kommer att jubla, nu när detta är ett faktum. Jag gör allt för både nationella likväl som mina internationella fans!

---

Hur går det med träningen annars då? Det blev vila under torsdagen, sen blev det löpning utan klocka (då den inte ville komma igång alls) under fredagskvällen. Det var nog lite över 13 km och 57 minuter, när mörkret jagade mig. För ingen pannlampa hade jag och jag såg knappt mina händer framför mig, huga! Det var lite småläskigt, man vet aldrig vad som väntar när kvällen gör sitt intrång på riktigt. På lördagen blev det kroppsövningar, samt innebandymatch under söndagen. Oavgjort (2-2) blev det. +1 blev det i NHL-språk och direkt inblandad i vårt sista mål. Jag är nöjd med min egen insats i ovan forwardsroll.






lördag 21 september 2013

Åkesson Vs. Bolt 6-0

                   

               6                                               0

Vad fasiken är det här för hittepånonsens jag sysslar med? Jag har nämligen slagit Usain Bolt med 6 mot 0. Hur är det möjligt? Jag har nämligen slagit 5 nya personliga rekord i år, medan Bolt har slagit 0. Jag har slagit rekord en gång på 5 km och två på halvmaran, samt hela 3 gånger på 10 km. Därför är jag det självklara att välja att följa. Jag är fortfarande "in the zone" för förbättring, Bolt är närmast på dekis i jämförelse med mig. Det är bara en tidsfråga innan SVT och TV4 väljer att göra slag i saken och sätta in kameror som bevakar endast mig vid loppen, mer valuta för pengarna? Antagligen. Sen att min motståndare springer hem VM- och OS-guld, samt har en del världsrekord, låtsas jag inte om. 6-0. Här har ni solklara fakta. Jag är mera "show" helt enkelt, mina damer och herrar.

---

Hur har veckan varit för mig egentligen?

Jag var egentligen väldigt sliten, men hade ett väldigt extremt tajt schema den här veckan. Jag var inte alls helt säker på hur jag skulle lägga upp veckan. På måndagen med tydliga spår av halvmaran i kroppen gav jag mig ut och jag började starkt, men sedan hade jag verkligen ingen lust att köra hårt egentligen efter 3 km. Det blev totalt 10 km på asfalt och 4:03/km i snitt. Lagom lugnt pass för mig med andra ord.

Under tisdagen blev det först korpfotbollmatch först. Eftersom jag slutade sent på jobbet, så blev det att äta en halvtråkig sallad till middag innan avfärd. När man väl kom på plats och såg regnet som fortsatta att porla ner, samt att planen var väldigt minskad pga stora vattenpölar, så visste man vad man hade framför sig. Jag trippade nästan på tårna kring hela mitt straffområde, för att undvika att bli blött. Jag brukar egentligen gilla att slänga mig vattenpölarna likt en cirkussäl, men idag var jag så frusen, så det var ingen idé. Tyvärr blev det förlust och vi går mot en helt avgörande match för vår överlevnad.

Direkt efter matchen blev det illa kvickt att åka till 1,5 timmes innebandyträning. Den gick hyggligt, däremot hade jag egentligen ingen energi alls. Men det gick trots det fullt godkänt. Det var så jäkla gött att få sova efter den här monsterdagen. Jag drog även på mig en bristning i ljumske eller något i den stilen, oskönt.

Till onsdagen hade jag kommit till ett vägval. Hur skulle jag göra? Skulle jag behöva ytterligare ett löppass eller ej? Det blev ett löppass, trots en mycket sliten kropp. Det kanske var dumt, men tror att jag behövde det ändå. Mest mentalt. Det blev 8.5 km asfalt och 4:13/km i snitt. Lufstempo i stort sett.

Under torsdagens eskapad var det återigen innebandyträning i 1,5 timme. En träning som egentligen var ganska dålig från min egen sida. Inte mycket stämde. Nu hade jag massor av energi, men uppenbarligen hade jag kopplat på min 100%-iga inställning. Trist. Men så är det ibland.

Fredag. Vila. Vila och åter vila. Sen var tanken att jag skulle spela största anledningen till att människor är sjukskrivna, nämligen GTA V. Så blev det inte. Skönt att bara sitta och glo egentligen för en gångs skull efter en hektisk vecka.

Vid sidan av livet, så kommer jag nog lira det här till leda!
 Idag, lördag. Då var det dags för innebandypremiär på bortaplan. En match som vi förlorade med 5-4. Vi var aldrig riktigt med i matchen och för egen del var det inte direkt bästa matchen, en helt okej match för mig. Jag fick sätta in en del "screeningar" samt ett par tacklingar, varav ett lämnade in ett riktigt fint märke. Jag är ju en ganska liten kille, så det är alltid en sorts prestation att sätta dubbelt så stora killar ur balans. Inte nog med detta under lördagen, så välte jag ut hela Müslipåsen över vardagsrumsmattan samt spillde vitlöksdressing över hela mig vid lunchen. Samt så spelade ett av mina favoritlag oavgjort och ett annat förlorade ganska klart. Vilken dag. Jag har nog samlat alla ruttna ägg denna helg på en och samma dag. Imorgon, då blir det andra bullar hoppas jag.

Inte nog med detta så har jag fortfarande ont i ljumsken, samt i ena höften. Samt har en ordentligt värk i övrigt. Känns lovande ut inför morgondagens lopp, som är...

---


Tredje sista loppet för den här säsongen. Det känns lite sorgligt att det börjar gå mot sitt slut och nu har hösten på allvar gjort intrång i våra liv och på min löpning. Förra året sprang jag Sicklaloppet och var rätt så förkyld och sprang in på 38:27. Fullt godkänd. Det var en fin bana och mitt andra millopp någonsin. Jag har inga större förhoppningar efter denna monstervecka än att njuta av ännu ett lopp. Målet får den här gången blygsamt vara att springa snabbare än förra årets tid. Det ska inte vara några konstigheter?

söndag 8 september 2013

Vecka full av aktiviteter!

Även om man inte kan se det framför sig på måndag morgon, så flyger dagarna fram i rasande takt. Det var inte längesedan jag stod ute i Saltsjöbaden i hällregnet och väntade på att hämta mitt pris vid Solsidan Runt. En vecka med tre 5 km-lopp på 8 dagar, där jag samtidigt inte var helt hundra och halvkrasslig till och från. Måndagen började som bekant bra med ett snabbt långpass. Tisdagen blev jag helt plötsligt lite sämre igen, otroligt nog. Jag som trodde att jag var på uppgång.

Men jag valde ändock att delta i säsongens träningsmatch i innebandy. Vi ledde med 2-0 efter 16 sekunder och hade hyfsad koll i första perioden, men i andra perioden föll allt ihop. Jag gjorde dock vårt sista mål för matchen, när jag var inne framför motståndarens mål och köttade in för allt vad bollen var värd. Ett klassiskt mål, det är så jag oftast göra mina mål. Inga dragskott i krysset direkt.

Under onsdagen gick det både upp och ner i hur jag mådde. På vägen hem hade jag dock bestämt mig för att vila, men så blev det inte. Med lite magisk dryck var jag tillräckligt frisk för att utmana asfaltsrundan igen. Det blev tänkta 10 kilometer och 3:49/km i snitt, jag var alltså inte helt hundra idag heller och jag kunde säkert ta i mera om det behövdes. Men näst snabbaste asfaltspasset hittills. Kändes mycket kul.

Under torsdagen blev det mycket väl förtjänt vila. Istället för att träna innebandy, så ville jag att kroppen skulle få ta det lugnt. Framförallt när jag inte har än så länge inte har kommit tillbaka från den här förkylningen.

På fredagen, så blev det dels klart med nästa sponsor, som ni läste i mitt förra inlägg. Men riktigt kul med Sverigeseger i VM-kvalet. Det är bara att fortsätta kämpa och Rio-VM kan bli verklighet. För min egen del, så körde jag kroppsövningar innan läggdags och kroppen kändes helt okej.

Igår så hade jag kuvat för denna dag rent mentalt. Jag skulle springa mitt längsta långpass någonsin på träning. Först var tanken 20 km, men jag drog ner till 18 km. Det visade sig bli riktigt tufft och jobbigt för mig. Dels hade jag ingen energi alls i benen under passet och solen tryckte på så in i h-vete. Men tanken var aldrig att det skulle bli snabbt för min del utan att det skulle bli så långt, som viktig träning inför halvmaran nästa helg. Jag sprang så långt att jag passerade vyer jag aldrig sett förut. Inte helt fel. Jag kom hem med 4:21 km/snitt, jag hade 4:20 som mål, så jag var glatt överraskad att trots den energilösa tillvaron, att det blev bra ändå. Att jag dessutom typ hade tappat närmare 2 kilo efter passet var ett tecken att det var ett otroligt jobbigt pass. Jag låste upp dörren hemma och stapplade mig in, frågade ett glas vatten av min sambo och satte mig i soffan. Ännu en prestation signerad av undertecknad.

Idag har det varit vila på nytt. Nästa vecka blir ganska hyggligt lugn med tanke på att halvmaran hägrar i slutskedet.

torsdag 22 augusti 2013

Min gamla vän gör mig sällskap (?)


Längst har ni kanske gamla läsare märkt att jag har fixat. Jag ringde upp min gamla vän och barndomsidol Sonic, han var positiv till att synas tillsammans med mig. Därför snickrade jag väldigt hemmagjort ihop en "header". Jag har inte Photoshop eller något sånt på datorn, inte tid heller för den delen. Annars hade det kanske blivit något mer seriöst, men det här får duga. Jag gillar löpning och Sonic. Skönt att få synas i samma sammanhang igen. Bilden är senast vi träffades öga mot öga, det var i Shanghai för över 3 år sedan. Sonic försökte då att övertala mig att köpa ett par rejäla skor och börja springa "på riktigt". "Tack, men nej tack", blev svaret då från mig. Men Sonic fick uppenbarligen rätt i sin spådomskula.

---


Att varje dag få dricka Beet-It rödbetsjucie är givetvis väldigt kul. Vem fasiken hade trott att jag skulle dricka rödbetsjuice med god min varje dag för ett år sedan? Inte jag. Sen blev det flera olika vägar som till slut ledde till att Skotska valde att precis som jag gör sedan länge - att tro på mig och vad jag kan åstadkomma. Något jag är givetvis mycket glad för. Sedan tidigare har jag skapat två flikar längre upp som det står "Sponsor", som beskriver det sponsorskap som Skotska Handelskompaniet har och sen finns det en flik där det står "Stötta mig" och där finns hyggligt utförligt till varför jag behöver extra hjälp på vägen och vad man tjänar på det. Jag hoppas att jag kan hitta företag som har en profil och produkt/tjänster som går hand i hand med den image som jag utstrålar. Det här är ett arbete som är rätt så unikt för min egen del, jag skulle bara springa ett lopp i Skärholmen, eller hur? Helt plötsligt är det här ett maskineri som är större än så. Eller hur, bloggen? Nåväl, jag hoppas att jag lyckans stjärna kan hitta mig ännu en gång.

---

Igår var jag tillbaka i innebandyträning. Det är alltid kul att vara aktiv i olika sporter. En helt okej träning för min egen del, men jag behöver bli ännu bättre. Vilken tur att det fortfarande är "uppbyggnadsfas" och eldprovet (matcherna) är en bit ifrån. Däremot avslutades träningen med fys, med fokus på ben. Det var inte jättejobbigt, men visst sög det mycket muskelkraft som sig bör. När allt var över, så tyckte jag att det är helt rätt att köra fys. Det behöver vi som lag. Men dagen efter, alltså idag, så har jag en fruktansvärd träningsvärk som inte liknar något annat. Jag har ändå i olika mängder haft träningsvärk efter hårda lopp, men det oftast gått bort under dagen. Men när jag tänkte köra ett väldigt lugnt löppass, så fick jag känna på att jag levde. Det blev 8 km och 4:13/km i snitt. Så lugnt det bara gå bli egentligen. Jag behöver inte gasa. Men jag hoppas att min superlugna och coola fredag blir perfekt för att återhämta sig. Sen så...

måndag 5 augusti 2013

Jag har satt på mig blåstället och gått ner till gruvan!

Måndag den 5 augusti. Det är då det händer. Första arbetsdagen efter semestern. Då var det dags att gå ner i gruvan och börja jobba hårt, tills man ser ljuset lagom till nästa sommar helt enkelt. Det blev en mjukstart, även om det tog emot att gå upp tidigt med vetskapen att åka till jobbet igen. Men jag tycker om rutiner, det är bra med för mig och min kropp. Jag hoppas att rutinen med mer fasta mat- och sovtider på min mat- och sovklocka kan göra att min löpning blir ännu bättre tillsammans med min förfinade träning.


---

Första arbetsdagen innebar också första innebandytränignen, då vi gick på "is". I jämförelse med tidigare säsonger, så jag har skött min "försäsongsträning" väldigt bra och hade inga betänkligheter hur formen skulle vara. Trots att jag var rätt sliten efter den senaste tidens löpningar, så funkade det helt okej. Men innebandyn har de där start- och stopprörelserna, som man inte får i löpningen. Så både lår och rygg tar stryk, precis som tidigare år jag har premiärtränat. Så även denna gång. Även om jag inte är en passningsgeni, så funkade  även det helt okej för att vara första träningen på 3 månader. Vi avslutade med lite fys, så länge det innebär löpning är det inga problem. Men frågan är hur kroppen mår imorgon? Kan jag dubblera innebandy och löpning till mitten av oktober? Så att jag fortfarande kan träna på bra med löpning och kanske slå ett och annat rekord? Det tåls att tänka på.

---


Imorgon blir det nästa lopp. KK-joggen i Katrineholm. Det som förra året var startskottet för min höstsäsong. I år är jag ännu bättre tränad vid denna tidpunkt, beroende på hur effekten är av dagens innebandträning, så borde jag krypa under 18 minuter. Trots att det är 5.1 km, alltså 100 meter längre. Officiellt. Huga, synd att det inte är 5 km prick. Men vi ska inte käbbla om det, utan det blir tuta och köra. Utan showen fortsätter alltså i Katrineholm. Man ur huse bör komma för att se loppet imorgon. Let's go!
 

fredag 3 maj 2013

Danderydsloppet - Spurt deluxe

Datum: 1 maj 2013 Distans: 5.2 km Plats: 5 Tid: 19:06

Inför: Ibland är det skönt med extra vila, framförallt när den senaste helgen innebar att jag inte behövde springa något lopp. Det var en trevlig känsla. För löpning tar mycket energi och ibland blir man slutkörd rent mentalt, då behöver man backa tillbaka och ladda om batterierna. Jag är glad att löpningen är en naturlig del i mitt liv, då det har hjälpt mig att höja min egen karaktär och får mig att må bättre i det vardagliga livet på flera olika plan. 

Sedan lördagen den 20 april hade det blivit tre löppass. Två terrängpass (premiär nu alltså) på 3:58/km och 4:11/km i snitt på runt 9 km bägge två. Samt ett mindre asfaltspass på c:a 4:00/km på 6 km. Tre riktigt bra pass. Sen under måndagen blev det vila och tisdagen tränade jag med hantlar + lite övriga kroppsstärkande övningar. Så hur taggad var jag att gå upp tidigt på min lediga dag för att springa ett lopp, som dessutom inte ens var exakt 5 kilometer? Inte alls. Men det är inget ovanligt att jag sällan är taggad i kroppen inför lopp, jag trivs oftast bättre att springa efter jobbet. Men ett par timmar efter man har vaknat, framförallt med för lite timmar i kroppen, är aldrig önskvärt. Men solen sken och jag var glad över att det var ett kortare lopp.

Väl på plats hade även förutom min ständige följeslagare i pappa, även med syster och systerson. Alltid trevligt med extra supporterskap ute i folkvimlet. Innan loppet försökte jag komma igång, skaka liv i kroppen och jag tyckte på förhand att det kändes bra. Men det var ett tag kvar tills starten, så jag fick faktiskt lägga mig ner och vila helt enkelt.

Särskilt taggad och sugen på att springa med 20 minuter kvar till lopp, var jag inte!


Under: Loppet skulle ske på ett gräsfält och i stor samlad skara. Gräs är både tungsprunget och sen är det aldrig kul att alla nästan står i led i starten, det blir så hafsigt och trångt inledningsvis. När startskottet väl gick, så missade jag att sätta på klockan. Det tog 2-300 meter innan jag förstod att jag skulle sätta på klockan, nu skulle jag springa helt utan att titta på klockan, då jag redan var "ur synk". Redan i starten blev jag nästan klämd i en klunga, sen var det en väldigt snäv kurva i start, som inte bara jag hade problem med vid svängen. Sen sprang vid på lite gräs till som sedan växlade om till grus. Inte nog med att jag hade glömt sätta på klockan, jag råkade efter att jag hade satt igång den också någonstans pausa den under farten. Suck. Hur svårt ska de' va'?
 
Vi började sedan springa på "trall" eller brygga, det hade jag sprungit på nästan samma sak i Sicklaloppet. Egentligen inte heller ett optimalt väglag. Det optimala är en skön kombination av grus och asfalt givetvis. Jag körde på i lagom takt. Vi sprang även vid en trång passage vid vattnet, vi hade på förhand fått reda på att vi skulle springa halva banan och sen vända, efter det skulle vi springa samma väg tillbaka och jag blev nästan förundrad hur vi skulle klara av det med tanke på hur trångt det skulle bli att möta förbipasserade.
 
Jag börjar inte loppet i egentlig jättehög fart, men jag håller samma stabila fart genom hela loppet. Där någonstans runt 3:43-3:44. Jag passerar sakta, men säkert ett par stycken och sen ser jag att det är någon som springer i Djurgårdslinne och då måste jag bara försöka ta mig förbi densamma och det gör jag efter lite mer än halva har passerats. Det är ett måste, för ett IFK-fan som jag. Efter att vi har vänt runt, så är det dags att springa tillbaka och som ni tidigare kanske har läst i bloggen. Jag gillar egentligen inte banor som blir ett extra varv på eller så, men fördelen är att jag vet vad jag har att vänta mig. Nu var det bara att fortsätta i samma stil och inte tappa takten. Trångt blev det, men det gick ändå. Även om det var mest dem man passerade förbi som flyttade på sig, när vi som var på "tillbakavägen" kom farande.
 
Jag förstod att med både den låga motivation jag kände inför loppet, samt att det var inte en precis distans. Så skulle inga rekord slås idag. Men jag ville ändå ta med mig något från dagens lopp. Vad skulle det vara? Sista 2 kilometrarna hade jag sett en löpare framför mig under en längre period som hade samma jämna takt som jag och det var säkert ett tiotal meter mellan oss, jag knappade inte in på han. Men när vi började närma oss målet, så hör jag någonting om en "3:a" och jag är helt övertygad att jag har 3:an framför mig. Så jag väljer att dra på en spurt utan dess like, innebandyruschen kommer in och tuggar, tuggar och åter tuggar mig närmare. Precis på mållinjen passerar jag min tillfällige antagonist. En otroligt härlig känsla att passera på mållinjen.
 

Vilken monsterspurt mot slutet! Ett av bästa löpögonblicken hittills för min del!

 

Efter: Kort efter spurten över mållinjen, var jag med all rätta helt utpumpad efter loppet. Att jag hade så mycket krafter kvar efter det här loppet, var egentligen otänkbart. Men jag tror att det bevisar att jag faktiskt inte gick för fullt den här gången, men att spara till detta var värt det hela genom att göra "ett sämre lopp".
 
Jag visar vägen var min nästa framgång ska ske!
 
Liggandes på marken, kommer en tjej med två muggar fram och frågar om jag vill ha vatten eller sportdryck. Vatten såklart. Jag får muggen med vatten och ser att det är den mytomspunna "Danderydsloppet"-muggen som får tillhöra min del av kära löprelaterade ägodelar. Den är så pass mytomspunnen att en vän på Facebook skrev om denna för ett halvår sen, då han sprang detta lopp och nu är jag en del av samma unika familj som har en sådan. Inte illa. Jag har inte alls råd eller lust att analysera loppet annars, jag gillade inte banan särskilt mycket och jag var inte motiverad idag. Jag lämnar det där och skyndar mig snabbt från "brottsplatsen" där jag rånade någon annans självklara placering och ser fram emot IFK:s cupmatch som precis ska börja.
 
Tack till syster för de fina bilderna som är tagna med något lite mer avancerat än min mobilkamera!
 
---
 

Nästa lopp för mig är bara 16 timmar bort för mig. Det blir Kungsholmen runt och det blir milen den här gången. Det finns fina förutsättningar för en helt okej tid.

Under torsdagen, alltså dagen efter Danderydsloppet, så var jag väldigt kluven hur min dag skulle se ut. Jag vill gärna spela innebandy med laget, då det var ett tag sedan. Men jag behövde verkligen få till ett lite längre pass också i benen inför loppet imorgon. Det fick bli en kombinerad lösning. Jag skulle först springa ett lätt löppass och sen träna innebandy. Det "lätta" löppasset gick lite fortare än vad jag hade tänkt mig, då första kilometern "råkade" gå av på 3:26 i snitt och sen rullade det på. De 6 första kilometrarna gick på 4:00/km i snitt eller lägre. När jag hade sprungit färdigt 8.1 km på asfalt, kunde jag konstatera att jag hade sprungit i 3:50/km i snitt och det var egentligen inte menat och helt sjukt.

Efter det blev det innebandy och det var riktigt kul, trots att jag var orolig att jag skulle vara trött i låren. Så var det här en av mina bästa innebandysessioner på ett bra tag, jag far runt som en skållad Duracellkanin. Fy bubblan, jag blev nästan rädd för mig när jag kom farande. Mycket bra!

Så idag, dagen efter detta debacle. Så sitter jag med lite träningsvärk i mina lår och bara njuter av att jag ska springa lopp igen. Förhoppningsvis kan jag vara lika pigg imorgon i benen, som igår. Det gäller bara att våga.
 
 

 
 

onsdag 24 april 2013

Mot nya mål & Äntligen möts vi igen, din gamle skog!


Dagen efter Kvarnloppet i Järfälla, så blev det tidig uppgång under söndagen. Det blev 6:15. Ingen rast, ingen ro. Jag åkte ut till Hägersten för att spela SIL, den där snabba innebandyformen. Jag har ju varit borta den senaste månaden då det har spelats (först Premiärmilen, sen Berlin halvmara). Det började hyggligt då jag pangade upp lagets första mål i krysset, sen senare gjorde jag även ett enkelt styrningsmål. Men där tog det stopp. Det blev bara 2 mål i första matchen. I den andra blev jag nollad för första gången. Snopet. Men jag är egentligen ingen målskytt, men trots allt underkänt från min egen sida. Ny klubba dessutom. Nåja.

Med tanke på planens lilla yta och de tre utespelarna på plan, blir det väldigt intensivt och emellanåt rätt ruffigt och fult. Tyvärr trodde jag att idiotiska skogshuggare (jag kan ju själv vara en sådan) var förpassade till Korpen, men när man blir nästan hotad till livet i spelargången efter match, så undrar man vilka dårar som springer lösa där ute. Nåja, jag spelar bäst irriterad och när jag får motståndaren ur spel. Där har jag allt som oftast få övermän, så då är SIL väldigt kul att spela. Men också är det mycket korta och snabba löpningar som suger musten ur en. Nya tag nästa gång med andra ord.

---




Vi är åter förenade. Jag och mitt kära terrängpass. Idag blev det första passet ute i skogen på över 4 månader och som jag har längtat. Det var mitt första pass sedan loppet i lördags, kroppen saknade halvt energi. Men med tanke på att jag skulle springa ute i det fria igen, så fick jag extra krafter av det. Att återse den skogsbeklädda miljöer igen, var faktiskt en fröjd. Det var dags att lyfta mot nästa mål (Danderydsloppet).

Nu när jag har gnuggat så intensivt ute på asfalt, där jag är van med jämnt underlag. Så blev jag närmast lite överrumplad är hur ojämnt, backigt och mindre höjdskillnader kan ta på ens krafter. Särskilt när man uppenbarligen inte spritte i benen. Men på något sätt lyckades jag hålla modet uppe. De 2 kilometrna var under 4:00/km i snitt och även 5:e och 6:e kilometern var under densamma, extra kul att fortfarande ha mera att ge under passet. Sedan tidigare har två jobbiga uppförsbackar i mitt gamla vanliga terrängpass. En som är lite kortare och kommer först, den klarar man hyggligt lätt. Men den andra är åt h-vete seg, den pågår hur länge som helst och verkligen drar ur ens hela livslust i stort sett. Men när man är på toppen av det hela, älskar man sig själv och att man aldrig ger upp.

När passet på 8.94 km var färdigt, så stannade jag klockan och såg att jag hade sprungit 3:58/km i snitt och jag tror nästan att det är terrängpassrekord i snittid. Otroligt. Första passet ute i naturen på mycket länge och jag kände mig inte helt hundra, så gör jag den här tiden. Jag älskar att vara tillbaka i skogen. Dessutom var det tillsammans med min gamla löpskor, som nötte marken idag och som bekantat sig med det här spåret sedan tidigare.

Ibland kan löpningen vara helt underbar. Tack.



lördag 13 april 2013

Och så tar vi nya tag...


Nu har man försökt lägga halvmaran i Berlin bakom sig och försökt fokusera på nästa lopp. Tanken var att jag skulle springa Vällingbymilen den 13 april, men den blev i början av april inställd och några dagar senare upptäckte jag att Kvantumloppet går den 14 april och blir därför mitt substitut.

Så hur har det sett ut sen halvmaran?
Under måndagen blev det total vila, kroppen var rejält sliten.
På tisdagen blev det ganska lugn innebandyträning, trodde jag. Jag körde en hel del maxlöpningar och jag fick en mindre skada på utsidan av knät (vilket får mig att osökt tänka på löparknä). Jag genomförde träningen ändå.
Dagen efter, på onsdagen blev det löpning. Jag hade rejäl träningsvärk i baksidan av låren, så det blev 8 km, på fullt godkända 4:08/km i snitt. Rejält överraskad.
Torsdagen ägnades åt fullständig vila igen, men det är givetvis mycket myror i brallan en sådan dag.
Fredagen skulle jag köra ett 9 km-pass i lugnare tempo på 4:30 i snitt. Men jag avbröt strax innan 7 kilometer med 4:40 i snitt. Jag kände mig totalt energilös och valde därför att kliva av. Jag har avbrutit extremt få löppass i förtid, gårdagen var ett tillfälle då jag kände att det inte var någon idé att fortsätta. Jag blev såklart irriterad över detta och framförallt när man har ett lopp på söndagen på 10 km.

Under lördagen spenderades det med badminton och förlust över sambon. Jag var i vilket fall inte energilös eller så, utan det var en rättvis förlust. Ibland förlorar man helt enkelt. På kvällen ägnades det åt kroppstärkande övningar, i tron att kroppen kanske har saknat det? Kroppen har varit lite halvt seg under hela dagen, så jag hoppas att jag kan bita ihop och köra på ändå under morgondagen.

Jag hoppas givetvis på en ny miltid under 40. Om jag inte har den rätta energin så kliver jag av, det är ingen idé att genomföra ett lopp och få en monstruöst dålig sluttid. Imorgon knyter jag näven och hoppas få ett nytt lopp att lägga till under kategorin "Glada minnen".

torsdag 28 mars 2013

Jag vandrar nu på den väg som leder till Berlin

Idag började jag ta det första riktiga steget mot Berlin halvmarathon. Det är fyra dagar sedan jag sprang Premiärmilen, årets första lopp och jag har inte sprungit sedan dess (om du inte räknar en plojartad innebandyträning). För det som hände dagarna efter loppet var att jag fick någon reaktion och jag blev sjuk återigen. Jag hade varit sjuk helgen innan loppet och nu var det tillbaka i absolut full styrka, kombinerat att jag på jobbet hade otroligt mycket att göra och sov mindre (vilket var väntat dessa dagar). För mått bra har jag inte, jag har varit halvt illamående från och till sedan loppet. Men det har alltid varit planerat att jag skulle ta nästa löppass på torsdagen och ni som följer mig på bloggen, förstår att jag är envis jävla kille. Så oavsett hur mitt tillstånd har varit innan, så kör jag på min "game plan". För är det något jag måste förbereda mig för, så är det halvmara och särskilt om det går utomlands. Jag vill inte "göra bort mig" när man lägger ner mycket pengar på att åka ut på sitt första lopp utomlands.

Min GPS-klocka är sällan bra vänner, idag hade jag glömt att tömma klockans tider, då minnet var fullt. Vad jag förstår, är det omöjligt för mig att rensa manuellt, utan jag måste använda mig av datorn för detta. Idiotiskt om så är fallet. Men idag blev det 11 km, längsta passet sedan ett halvår tillbaka och trots att jag var övertygad om att jag sprang över 5:00/km i snitt, så var godkända 4:44/km i snitt. Jag hade inte orken eller piggheten att springa fortare, men jag är helt nöjd över mitt resultat. Att jag överhuvudtaget ens genomför detta pass efter att varit halvt död efter mitt första lopp för i år. Makalöst. Inget förvånar mig, när det gäller hur mycket "skit" jag tar emot och ändå gnuggar. Karaktär heter det. Samma karaktär som fick mig avstå snus en gång i tiden, med det är en annan historia.

---

Jag spelade även match direkt efter Premiärmilen och jag lovade att återkomma till detta. Så fort jag kom dit, fick jag veta att jag skulle spela center. Att jag har hoppat in och vikarierat som forward, är helt okej. Men center, det är första gången på 17 år som jag spelar center i en riktig match. Senast var det när jag var 8 år och tränare roterade varje match utespelarna på alla positioner. Jag vet att jag då var en usel tekare och att jag blev nervös som få. Men det var bara att göra sitt bästa och jobba hårt hela tiden. Första perioden var lagets och även min bästa. Jag hade ett par riktigt bra målchanser, gjorde några brytningar och låg rätt i markeringsspelet. Efter att vi lite pinsamt tappade matchen gång på gång, så kunde matchen definitivt avgöras med 9-8 med mindre än en minut kvar att tillställningen. Helt okej match som center och man lär sig något nytt hela tiden. Då har man även roligt.

Det här var också sista riktiga innebandymatchen för säsongen och det innebär att löpningen kommer att stå i de främsta rummet nu under en bra tid. Men det är inte omöjligt att jag dyker upp i den andra versionen av innebandy, SIL i ett par matcher innan sommaren. Dessutom blev det klart rätt nyligen att jag kommer att göra min nionde säsong som korpenmålvakt i fotboll nu framöver. En riktig veteran helt enkelt. Avdelning många järn i elden.

---

Björklövens skapade ett jävla tryck i den lilla hallen. (Fotot taget från Aftonbladet.se / Pic Agency)


Under gårdagen så var jag och arbetskollega på hockey. Jag hatar egentligen allt vad hockey är efter HV71:s uttåg från slutspelet, men jag fick ett ryck och föreslog att vi skulle se Huddinge-Björklöven i kvalet till allsvenskan och så blev det några veckor senare. Vilket trevligt tryck Lövens fans skapade i den lilla hallen i Huddinge, jag är imponerad. Det är bara att buga och lyfta på hatten. Själva hockeyn var väl sådär och det var för mycket missar i spelet i båda lagen, att det bara blev 2-1 till Löven var i underkant i siffror. Ett småtrevligt besök i en hall jag aldrig varit i tidigare helt enkelt. Resan hem tog en evighet, med lång promenix och väntan på pendeltåg. Så det är därför jag med sömniga ögon, loggar ut och tar lite vila imorgon.



söndag 17 mars 2013

Vila när man är sjuk? Inget för mig!






Piller. Piller och åter piller. Är det något som jag har proppat i mig de senaste dagarna är väldigt massa piller. C-Vitamin, D-Vitamin, sportpiller, Omeprazol, Ipren, Alvedon, fan och hans moster. Jag har åkt på en rejäl förkylning och i fredags, var jag som bekant riktigt sjuk och jag har stegvis försökt komma tillbaka med bland annat hjälp av piller. Jag kan tyvärr inte lägga mig ner och ta det lugnt, inte på det sätt "vanliga" människor ska och bör göra. Trots att jag har varit småsjuk under helgen, så har det blivit tre idrottsaktiviteter.


--



Det blev revansch i badminton under lördagen. Jag mötte en sömndrucken sambo och skåpade fullständigt ut henne med 3-0. Inte mycket att skryta om, men med tanke på hur det såg ut under senaste gången vi spelade, så var det viktigt för mig att gå in och visa att det var engångshändelse. Jag får nog säga att det är extra kul att få spela badminton, det är helt olikt innebandy och löpning, vilket ger ett trevligt avbräck. Dessutom är det en trevlig paraktivitet, där vi både kan ha kul på flera nivåer tack vare detta.

--

Sen blev det löpning senare under dagen. Helt otroligt. Tanken var att jag redan i fredags skulle springa, men så det blev det icke. Men istället blev det under lördagen, egentligen mot alla odds. Men det är en riktig tur att det var redan planerat att det skulle bli ett "lugnt pass" med tanke på min världsrekordtid under onsdagen. Det blev de sedvanliga 9 km på 4:56/km i snitt och det var ungefär vad både kropp och knopp hade lust med idag. Det var lagom helt enkelt.

---

På söndagen blev det innebandymatch. Av det vanliga slaget. Problemet var att jag helt enkelt hade varit dålig på att äta, så jag kände att mina energidepåer var nära att slå i botten och att sjukdomssymptomen satt kvar i kroppen helt klart. Men jag har bara missat 1 match de senaste 5 säsongerna (pga utlandsvistelse) och det var helt enkelt no brainer, att jag skulle ge det ett försök. Efter en förstaperiod, så var jag rent kroppsligt inne i matchen och överlag så spelade vi helt okej. För egen del, var det enkelt försvarsspel och det får man vara nöjd med. Matchen vanns med 6-3 och jag var orsaken att en spelare fick ett akademiskt matchstraff i slutet av matchen, efter att likt HV-spelaren Per Ledin irriterat spelare att ta en onödig cross-checking i ryggen på mig. Resten av söndagen föll dock i mörker efter förlust i hockeyslutspelet. Huga.



Hur veckan ser ut, beror helt på kroppen. Men det blir ingen monstervecka, eftersom om 1 vecka, så är det dags för årets första lopp i Premiärmilen.





måndag 11 mars 2013

Nya mål i SIL samt fruset besök i Nyköping!

Här har jag precis gjort ett av målen för dagen!

Igår blev jag åter inkallad till att hjälpa ett lag i SIL. Första gången jag spelade, så var jag trots att jag trodde att jag förberedd, tagen på sängen pga det snabba tempot. Något jag delvis kom in i och gjorde 4 mål senaste gången. I helgen blev det 1 seger och 1 förlust, den här gången var jag mer mentalt förberedd på vad som väntade och utnyttjade min snabbhet samt spelförståelse (tamejtusan, sån't har jag oxå) till min fördel. Man spelar alltid två matcher varannan helg på samma tider, vilket är bekvämt. Men första matchen började kl. 8 och att stiga upp halv 7 på en söndag, känns väl lite segt. Men med tanke på hur kul det är, var det lät värt det. I första matchen vann vi med uddamålet efter en delvis ruffig och intensiv match, jag gjorde 3 av 6 mål i matchen och det kändes bra att leverera. Andra matchen förlorade vi och det blev 2 mål till för min del, bland annat ett långskott/lobb från egen målbur rätt in i motståndarens mål.

Så summa summarum. Det blev totalt 5 mål den här helgen och 9 mål på 4 matcher är hyggligt, bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag är absolut ingen målskytt, men på den här planen har man möjligheten att utnyttja de positiva egenskaper som jag har lärt mig genom åren av gnuggade på en innebandyplan.

---
IFK-målvakten John Alvbåge applåderar innan matchstart!

Jag är en sann sportfanatiker och ett lag som håller mig varmt om hjärtat är IFK Göteborg. Jag spenderade stor del av min loppsäsong springandes i en träningströja av IFK. Årets första fotbollsmatch för min del, blev borta i Nyköping i svenska cupen timmar efter spel i SIL. Där har jag aldrig tidigare sett någon fotboll, så det var dags. IFK tog ledningen, men det stod 1-1 i paus. Men IFK kunde ta över mer och mer i andra halvlek och tog en välförtjänt 1-4-seger. Men den här arenan även om det bara är divison 1-spel där, var ett skämt. Mer provisorisk kan det inte bli, precis innan matchen, tänkte jag hur trevligt det vore att kanske köpt sittplats. Men med tanke på hur sittplats såg ut, så var jag inte alls missnöjd med mitt val att stå i IFK-klacken. Det enda man kunde klaga på var att det var så jävla kallt och kallbrand dök upp i huvudet mer än en gång. Värst var det för de stackars små på foten, huga mej.

I väntan efter matchen, gick jag runt vid Rosvallas inomhusrinkar och helt plötsligt passerade hela IFK-laget förbi mig med några centimeters avstånd och IFK-anfallaren Hannes Stiller höll upp dörren för mig och det tackar jag för enormt. Vilken grej. Eller nåt.

Den här mannen höll upp dörren för mig, läser han min blogg, måntro? Är det därför han var så snäll eller är han bara en godhjärtad herre?

---





Idag var det återigen dags för mitt fjärde löppass på åtta dagar. Trots att det rent mentalt kanske kan vara jobbigt emellanåt, så tycker jag att kroppen hänger på bra och att jag inte har några större krämpor (peppar peppar...). Idag var det dock menat som ett lugnare pass och det är lättare för mig att intala mig detta på en måndag på jobbet, istället för att jag ska gnugga tröskelpass återigen. Det blev 10 km, alltså en mil och 1 km mer än i vanliga fall. Trots att jag skulle ta det lugnt blev det 4:24/km i snitt och det får ses som mer än godkänt, med tanke på att jag hade minst två växlar till att dra i. Nästa pass blir innebandyträning imorgon.

lördag 2 mars 2013

Ingen rast, ingen ro. Bara ha kul och spring som en lo?


Nu har jag till slut fått tummen ur och läst ut "42 195 m Berlin" av Gert-Åke Kegg. Om jag lite kort ska skriva vad jag tycker om boken, för vad tycker jag egentligen? Det är den första löpbaserade boken som jag läser, för jag har inte gjort det tidigare. Jag älskar Berlin, jag har varit där två gånger och vet att det är en stad som passar mig som handen i handsken med deras "fulkultur". Jag ska även springa där, dock halvamara om lite mer än 1 månad. Boken känns en hel del som inspirerande resebok om banan längs Berlins underbara gator, jag känner igen mig en del av gatorna, trots att jag inte har sprungit, utan bara varit en turist och jag myser när jag känner igen mig i hans beskrivningar. Boken blandar hans strävan efter personligt rekord med tillbakablickar kopplade till det här loppet.

Men emellanåt så trots bland alla intryck och funderingar, så känns det utdraget för att det ska bli en hel bok. Boken är på sätt och vis som mina "lopprapporter", som jag skriver. Jag tappar dock ibland intresset och taggar från och till igenom boken i stora delar. Även om jag känner igen mig, trots att jag inte sprungit en mera, så förstår jag det hela. Utsvävningarna är trots allt en del av de intryck man själv som löpare tar del utav ute på lopp, men här känns det som att det blir lite väl mycket stundtals.

Så? Vad säger vi om boken? En bok som inspirerar än till både åka till Berlin som turist och springa dess mara, som ibland har svårt att hålla ett "läshuvud" som jag i fokus. Skulle säkert vara intressant för icke-löpare, men gör bäst nytta hos löpare.



Betyget blir alltså tre löpskor av fem.




---





Det blev en innebandymatch som spelades idag också. Dagen började dock med att jag vaknade 8.47, över en halvtimme senare än vad alarmet sade. Vilket betydde att jag hade c:a 12 minuter på mig att äta en stadig frukost, hitta matchkläder och bege mig mot samlingsplatsen. Med en hel del stress, gick det bra ändå. Matchen då? Det var en tuff och jämn batalj mot ettspelande lag. Vi spelade riktigt bra i första perioden, vi utnyttjade vårt spel till max och hade ledning med 1-2. Men när matchen var slut, så hade vi förlorat med 6-3. Vi tappade ibland tålamodet och spelet emellanåt, vi hade många bra chanser och det blev inte riktigt utdelning på vårt slit. Men så kan det gå. Jag tycker själv att jag gjorde en fullgod insats och fick göra 1 assist, det var nog fjärde eller femte raka matchen med poäng för mig. Något sorts rekord är det nog?

---


Under fredagen blev det att se en basketmatch för första gången på....typ evigheter? Det blev att beskåda basketderbyt mellan Solna Vikings och 08 Stockholm. Helt okej underhållning från bägge lagen, mest underhållande var Solna Vikings karismatiske coach som manade på och gormade i hurtig kostym. Något som jag noterade var att det nästan emellanåt var äckligt disciplinerat försvarsspel från bägge lagen. Jämför man med handboll, så ställer man oftast upp längs en linje. Men i basket, så har man koll på sin gubbe och ha otrolig rörlighet. Något som man givetvis tar till sig som försvarsspelare i innebandy, ha blicken upp mot motståndaren och inte bara bollen. Egentligen självklart, men kul att se och man förstår att det ligger enorm träning bakom det.

Hur slutade matchen? Vinst för 08, som började bäst, tappade lite i mitten och tog tillbaka taktpinnen.

---

Imorgon blir det möte mot min sambo igen i badminton, det ska bli riktigt skoj och jag får hoppas att kroppen inte är alltför sargad efter innebandyn.






söndag 24 februari 2013

Boken är färdig, mycket innebandy och 1 månad kvar!



Nu är den äntligen här. Min bloggbok. Nu har alla 70 inlägg från under löpsäsongen 2012 från min blogg blivit en fin bok. När man slutar blogga eller om bloggen mystiskt skulle försvinna i cyberspace, så har jag en bok från mitt debutår att bläddra i. Det är inte bara nu som ska jag kika i den, det kan vara kul att när man blir äldre och kanske barn och barnbarn vill se vad sin pappa/farfar har haft för sig och vilka tankar som har funnits. Tanken om en bok har funnits länge, i 4 månader cirkus. Valet av "bokbindare" blev bloggtillbok.se och det funkade fint, tog lite över en vecka och i boken fick jag även med ett två sidor långt och unikt förord. Det gick på 531 kr allt som allt, det svider såklart lite. Men jag är nöjd med slutprodukten. Jag bloggar på i vanlig takt 2013 och det kommer förmodligen bli en ännu tjockare bok, då jag bloggar från årets start istället för juni som i 2012. Vem hade trott detta för 9 månader sen?

---





Idag blev det premiär för spel i Svenska Innebandyligan. Även kallat SIL. Det är snabbare innebandy med tre utspelare och en målvakt med mindre plan och mindre regler. Man spelar två matcher (3x11) efter varandra. Det blev stryk i bägge, men jag fick som reserv hoppa in och göra 4 av lagets 7 mål. Helt okej, men vilket tempo och det gick snabbt. Men kul var det, helt klart. Första matchen började 8.00, huga. Nu har man gjort det också.

Ett par timmar senare blev det "vanlig" innebandy och idag skulle det bli från min vanliga högerbacksposition. Uppvärmningen och första perioden var inte nådig, min kropp var verkligen sliten framförallt i rygg och höfter. Men sen i andra perioden kom jag igång och kroppen kändes fräsch igen. Efter att det blev onödigt spännande i tredje, så vann vi med 9-6. 1 "dum" utvisning och 1 assist blev det idag. Tredje raka segern! Nu är det helt klart viloläge för min sargade kropp.

---





Nu är det bara 1 månad kvar
. Sedan är säsongen igång på riktigt. Idag är det faktiskt exakt 1 månad kvar tills Premiärmilen går igång, 24 mars 2013. Ett datum som har funnits i huvudet varje träningspass under den hårda vinterlöpningen. Det är inte då, som jag ska göra mitt bästa lopp eller slå personbästa. Men att springa och njuta av att vara en löpare i tidig vårvärme tillsammans med andra entusiaster. Fan, det känns så nära och det är skönt. Nu har jag lagt upp 1 månads träning tills loppet börjar, jag kan nästan ta på det hela. Det pirrar i hela kroppen och jag kan inte ens hålla fingrarna i styr, när jag tänker på detta.

Så annars då? Hur går det med löpningen. Det blev ett 9 km-pass i fredags utan klocka (den ville inte vara med igen, suck). Men jag körde 4:45/km-snitt ungefär och körde fartlek för första gången på mycket länge med flera intensiva rusningar. Ett härligt pass, jag inser att jag inte hela tiden kan köra tröskelpass eller i närheten av det varje gång.